Enda behandling

Talmanskonferensen föreslår att gemensam diskussion tillåts beträffande de båda ärendena som nära ansluter sig till varandra. Godkännes? Godkänt.

Diskussion.

Ltl Olof Erland

Herr talman! Lissabonföredraget som sådant har haft en lång väg. Det kom efter det konstitutionella fördraget och processen startade sommaren 2007. Det har också haft en lång färd på Åland där vi fick en presidentframställning i april 2008. Ärendet har behandlats i lagutskottet som i sin tur har begärt utlåtande från självstyrelsepolitiska nämnden.

Jag ska presentera lagutskottets betänkande som föreslår bifall till den lag och förordning som gör att Lissabonfördraget träder i kraft. Bifallet har också varit enigt i lagutskottet. Däremot finns det i självstyrelsepolitiska nämndens yttrande en reservation. Det är inte enigt till den delen. Det bör påpekas att lagutskottet inte särskilt har behandlat ett nej till föredraget annat än att vi har låtit utreda konsekvenserna rent juridiskt av vad ett nej skulle innebära. Vi har inte heller gjort någon särskild bedömning av att Åland skulle säga nej till Lissabonavtalet och eftersträva ett särskilt avtal.

Det som självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet har gjort är att i princip gå igenom de frågor som berör Åland status och position i allmänhet. Lissabonföredraget som sådant innehåller ju inte så många nya substansområden som ändrar Ålands förutsättningar.

De punkter som jag tänkte nämna här gäller för de grundläggande rättigheterna, EU som juridisk person, demilitariseringen, neutraliseringen och de fyra inflytandefrågorna. De fyra inflytandefrågorna har tidigare varit föremål för lagtingets behandling och har varit mål för förhandling, nämligen inflytandet i domstolen i parlamentet i Rådet och subsidaritetskontrollen, det parlamentariska samarbetet.

Lagutskottet har bedömt, om jag försöker summera, vilka förändringar i Ålands status och position som kan vara aktuella när det gäller Lissabonfördraget.

Tar vi först de grundläggande rättigheterna så konstaterar utskottet att de inte på något påtagligt sätt kommer att inskränka på Ålands självstyrelse eller föranleda särskilda åtgärder. Mycket av de grundläggande rättigheterna, som finns bygger på tidigare internationella avtal. Självstyrelsepolitiska nämndens representant, vtm Gunnar Jansson, kommer att ta upp det här möjligen lite mera.

Den andra punkten är unionens ställning som juridisk person. Även där har vi låtit utreda de förändrade förutsättningarna via utrikesministeriet. Även där kan man konstatera att det inte torde på något påtagligt sätt förändra Ålands status och position.

En betydligt större och mera omfattande fråga är Ålands demilitarisering och neutralisering. Där har utskottet gjort en ganska omfattande analys och redogörelse och begärt in sakkunnig utlåtanden.

Eftersom jag avser att vara kortfattad här skulle jag sammanfatta det på det sättet att Lissabonfördraget i sig kommer att ge säkerhetspolitiken en tidigare och mera förankrad ställning i själva unionsarbetet. Men när det gäller Ålands status som demilitariserad och neutraliserad zon så har vi kommit fram till att den inte kommer att ändras, men det är också viktigt att bevaka och säkerställa denna position. Bland annat har vi konstaterat att Finlands regering avser att ge en deklaration i de ständiga ambassadörernas möte, coreper, i Bryssel. Där man inför andra EU-medlemmar deklarerar att Ålands folkrättsliga status är fast förankrad. Det är en fråga som det finns anledning att alltid bevaka och alltid söka läkare att ytterligare säkerställa.

När det sedan gäller de fyra inflytandefrågor har vi först talerätten där en ny självstyrelselagsbestämmelse träder i kraft den 1 december. Den syftar till att ge Åland rätt till talan, både i den nationella beredningen och i domstolen. Där har lagtinget nyligen diskuterat den saken med bakgrund av lagutskottets betänkande.

När det gäller ministerrådet så hänvisar vi till regeringens principbeslut som säger hur det ska gå till för att Åland ska kunna utnyttja sitt inflytande i ministerrådsprocessen. Utskottet betonar ett aktivt deltagande, på alla nivåer, inklusive arbetsgrupperna, inklusive Coreper och också själva rådsmötena ska stärkas genom aktivt arbete men också att man bevakar den så att man i framtiden kan se över möjligheterna att förtydliga och förstärka självstyrelselagen.

Sedan har vi en tredje inflytandefråga, subsidaritetskontrollen. Där konstaterade vi att riksdagen och lagtinget har samrått i frågan. Riksdagen har berett en ändring av arbetsordningen i form av lag för att hitta procedurer för att lagtinget ska involveras i subsidaritetskontrollen.

Sedan har vi den fjärde, eller kanske det borde vara den första, parlamentsplatsen som Åland då inte har fått gehör för på nationell nivå, och inte heller på EU-nivå. Där bifogade nämnden ett brev från statsministern som säger att man inte har för avsikt att inrätta en egen valkrets för Åland med en egen parlamentsplats. Man konstaterade att på sommaren och hösten 2007 försökte man få en extra plats för Finland, som skulle tillfalla Åland.

Så här långt en kortfattad redogörelse för vad lagutskottet har konstaterat. När det gäller klämmarna så sammanfaller de i stora drag med självstyrelsepolitiska nämndens resonemang. Det gäller vår roll i internationella fördrag, det gäller vår roll att försöka stärka demilitarisering och neutraliseringen, det gäller vår roll att aktivt vara med i ministerrådet och det gäller också subsidaritetskontrollen.

Därtill vill jag nämna en kläm som i ordningsföljd råkar vara den sista, där vi egentligen kan säga att är den första när det gäller post Lissabon, d.v.s. vad ska vi göra? Vad ska landskapsregeringen göra? Vad ska lagtinget göra om vi ger vårt bifall till det här förslaget? När det gäller just parlamentssidan så är det kanske det viktiga. Utgångspunkten är att parlamentets roll i EU- parlamentet förstärks. Då gör man en koppling till Finlands riksdag med subsidaritetskontrollen, men enbart indirekt till Ålands lagting som inte har en parlamentsplats. Där måste man hitta en strategi och hitta nya skarpare argument för det här. Jag tror att det finns en orsak att föra en ganska intensiv och bred politisk debatt om de här frågorna.

I utskottet säger vi att landskapsregeringen ska försöka arbeta för att Ålands lagting blir ett nationellt parlament, i den mening som finns i protokollet, som är anslutet till fördragen om nationella parlament. Genom en sådan deklaration skulle Åland betraktas som ett andra nationellt parlament i Finland.

När det gäller argumentationen för parlamentsplatsen anser jag att lagutskottet tar ett steg som på lite längre än tidigare resonemang. Vi kopplar ihop arbetet på nationell nivå och på EU-nivån för att argumentera för parlamentsplatsen. När parlamentsplatserna ska fördelas kan vi hävda att vi har ett berättigat krav på en plats. Vi kan också hävda att om Finland ska ge ifrån sig sin 13:e plats så finns det möjligheter för Åland att argumentera för att Finland ska få behålla den på grund av Åland. Vi kan alltså använda Åland som ett argument för att Finland ska få en extra plats i framtida omfördelningar. Det är väl självklart att Finlands regering hellre väljer 13 platser inklusive en plats för Åland, än 12 platser för Finland i övrigt.

När det gäller parlamentsplatsen så finns den möjligheten att förhandla i kommande föredragsförhandlingar. Det är på den nivån som man i allmänhet förhandlar. Vi kan fortsätta att försöka påverka de stora partierna i riket att inse att en plats i parlamentet borde tillhöra Åland. Det kan också vara att den omfördelning som ska göras, när det kommer nya länder i EU, kan föras på ett sådant sätt i förhandlingarna att Åland förs fram av Finland, vilket Finland egentligen har lovat i sitt principdokument.

Jag vill avsluta, herr talman, med ytterligare ett argument som växer sig allt starkare och som egentligen inte har behandlats i lagutskottet. Jag tar mig den friheten här att nämna det.

Språksituationen i Finland håller på att utvecklas på ett sådant sätt att man ifrågasätter svenskan som ett av två nationalspråk. Är det så att man på finsk sida väljer att inte längre försvara svenskan som nationalspråk så kommer Ålands position att märkbart försämras när det gäller våra kontakter till myndigheter och våra relationer till olika institutioner i riket. Det betyder också att Ålands positioner förändras. Då är det inte bara det att vårt parlament får en svagare position p.g.a. att EU-parlamentet stärks, det är också så att vår språkliga status försvagas för att svenska försvagas i Finland. Då kommer Finland inte att kunna argumentera för att Åland inte skulle vara parlamentariskt representerad i Europa sammanhang. Därför att det snart är den enda region där man kan ha en egen valkrets och garantera ett svenskt mandat. Jag tror att det är en strategi som landskapsregeringen, lagtinget och partierna nu gemensamt ska börja jobba för under den kommande perioden med Lissabonfördraget. Vi ska bygga på det vanliga representationsargumentet. Vi har inte behörighet, men också parlamentets relativt försvagade roll på Åland och språkets relativa försvagade roll i Finland. Finland ska ha en representation på Europanivå som motsvarar de båda nationalspråken.

Sammanfattningsvis, herr talman, lagutskottet föreslår bifall till Lissabonfördraget. Vi gör det också enhälligt.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Det är ett bra betänkande som utskottet har avlämnat. Jag ska återkomma till dess detaljer i mitt anförande. Jag vill fråga utskottets ordförande i det här sammanhanget, han tog själv upp säkerhetsgarantierna i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, att man nu skulle nöja sig med att Coreper gör en protokollsanteckning om det här på finskt initiativ på Coreper nivå, alltså inte på råds nivå. Min frågeställning till utskottsordförande är: Vilken historiskt beständighet har en sådan anteckning på Coreper nivå? Förs det protokoll? Är det officiella dokument som det resulterar i?  Förutom den historiska beständigheten, vilken juridisk betydelse kan det här tänkas ha ifall av aktivering av säkerhetsgarantierna i vårt territorium här i norra Östersjön?

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Personligen skulle jag bedöma att Coreper deklarationen inte har någon större beständighet och inte någon större juridisk i styrka. Det är en del i en massa olika deklarationer och "statment". Det här är en strategi för att förstärka vår folkrättsliga status hela vägen. I klämmarna här finns det också mera utförliga förslag och uppmaningar. I betänkandet finns det ett ganska ingående resonemang. Jag nämnde det som var nytt i de inslag som finns när det gäller inflytandefrågorna och Ålands status.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Tack för det resonemanget. Jag vill ytterligare ställa frågan huruvida utskottet har diskuterat att få en större beständighet i uttalandet från finsk sida, att man borde från åländsk sida ha önskat att det skulle ske på råds nivå i stället för Coreper nivå?

Ltl Olof Erland, replik

I det här skedet är det här vad man är villiga att göra omedelbart i samband med att Lissabonfördraget träder i kraft. Enligt de regler som finns för Coreper möten så förs det protokoll. Det här borde komma i skrift. Men självklart vore det önskvärt och angeläget att ett ministerråd eller en annan plattform där medlemsländerna själva deklarerar, för sig själva och alla andra, att Ålands status fortfarande gäller. Men när man läser vårt betänkande och självstyrelsepolitiska nämndens yttrande så finns det ganska starka signaler från utrikesutskottet. Nu kanske det tillkommer ytterligare något som gör att vi kan förlita oss på, visserligen stärka och bevaka, men man kan de tro att det finns möjligheter att bevara vår status.

Talmannen

Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat.

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Jag vill ge lagutskottet beröm för ett bra betänkande med en hel del genomtänkta synpunkter. Jag tycker också de här klämmarna är framåtsyftande, tydliga och bra. Speciellt vill jag också stöda lagutskottets ordförandes nya tanke om svenskans ställning i Finland. Det kan också vara ett väl så viktigt argument för vår egen parlamentsplats i framtiden. Speciellt klämmarna, som handlar om att landskapsregeringen ska jobba för att inte försvaga Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område, tycker jag är viktiga. Och klämmen nr 7, om jag har räknat rätt, om att landskapsregeringen ska se till att Finlands regering inte ska kunna godkänna en omfördelning av parlamentsplatserna innan Åland har tillförsäkrats en egen plats, den klämmen gillar jag och några klämmar till.

Ltl Olof Erland, replik

Jag kan bara instämma.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Anders Eriksson, replik

Herr talman! Jag kan inte riktigt ta del av den sista hyllningskören. Jag återkommer till Lissabonfördraget i mitt anförande. Utvikningen som ltl Erland gjorde i slutet av sitt anförande, om vad som händer om man tar bort svenskan som ett av två national språk i Finland, den frågeställningen tycker jag är väldigt intressant att han tar upp. Jag har under många år ställt mig frågan vem Åland ska kommunicera med på svenska så småningom med Finland? Då har vi hela grunden borta för självstyrelsen. Det är därför vi driver den politik vi driver. Nu vet jag att självständighet inte är något som är på ltl Erlands agenda ännu, det kanske kommer det också. Vad ska man göra från åländsk sida för att försöka åtgärda den här problematiken? Synbarligen ser vi problematiken lite på samma sätt. Det är ju alltid ett framsteg.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Det är svåra frågor. Före valet tillskrev jag finansministeriet och ville att de skulle se över språklagen för att tillse att det finns utredningsmaterial på svenska. I det här perspektivet som finns idag är det åtgärder, som man kan fråga sig om det lönar sig, en mycket större fråga i sig. Vi ska ju sig se om vårt hus när det gäller Åland. Det kräver bl.a. en parlamentsplats, det är bara ett exempel. Jag tycker faktiskt utvecklingen i Finland har ändrat, i o m att man ändrade studentsvenskan och språkundervisningen i skolorna. Det är ett helt annat resonemang som gör att det är illavarslande. Vi ska se till vår position och Finlands ställning att man har två nationalspråk.

Ltl Anders Eriksson, replik

Det är riktigt, ltl Erland, det är en oerhörd svår fråga. Kanske en av de viktigaste frågorna om Åland ska kunna fortsätta på sikt som en del av Finland, så pass allvarligt ser jag på det här.

Om vi tar subsidaritetskontrollen, där var ju tanken att Åland skulle ha en av två röster vid subsidiaritetsövervakningen. Vad har hänt? Det som har hänt är att vi kommer att involveras i riksdagens subsidiaritetsövervakning, på vilket språk behöver jag väl knappast fråga ltl Erland. Han vet ju svaret på vilket språk den övervakningen kommer att ske. Det är ju de facto en språkpolitisk ångvält som drar över Finland, som jag tror att någon klok karl uttryckte sig i ett sammanhang. Nu gäller det faktiskt för övriga partier att börja fundera vilken strategi som vi ska ha från åländsk sida för att åtgärda den här problematiken?

Till sist när ltl Erland säger att det gäller att se om vårt hus och se till att vi får en EU parlamentsplats, det är ju den möjligheten som majoriteten är på väg att tappa den här gången.

Ltl Olof Erland, replik

Till det senare har vi olika åsikter om. För min del, och om jag får tolka lagutskottet, framgår det av vårt betänkande att vi inte har gett upp hoppet. Vi har försökt argumentera på olika sätt. Bland annat så har vi i sjunde klämmen det här med nationella parlament. Det är alltså en väg att fundera på åtminstone. Så har det varit i EU frågan, inte kommer vi ända fram. Nu gäller det att ta nya tag och se på framtiden. När det gäller parlamentsplatsen är det ju regeringsförhandlingar. Det är på EU nivå som det kan påverkas. Vi kan också ha nationell påtryckning. Jag tycker att vi har starkare argument idag än vi hade för några år sedan.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack herr talman! Jag tyckte att det var en bra presentation som lagutskottets ordförande gjorde. Vi har haft ett bra arbete i lagutskottet, speciellt här på slutrakan när allting skulle sys ihop.

Det jag ville höra lite mera om är bedömningen av den språkliga situationen i riket, som inte utskottet har diskuterat. När man för fram sådana tankar, att Finland skulle bli enspråkigt finskt, bör man kanske ändå förklara på vilka grunder man kommer fram till en sådan eventuell slutsats?

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! För det första sade jag att det här var en utvikning med mina personliga politiska åsikter. Jag tycker att de är så pass viktiga att jag vill passa på tillfället. När det gäller att man ska ta bort svenskan som nationalspråk är det inte mina tankar utan jag har noterat från debatten att man för fram att svenskan ska bli ett minoritetsspråk och inte ett nationalspråk. Man hävdar på olika håll, t.ex. i östra Finland, att ryska är mycket viktigare i det praktiska livet. Det är här vi måste vara synnerligen aktsamma och se om vårt eget hus. Jag menar inte att Ålands interna språkliga status förändras, men vår roll i Finland kan ändras dramatiskt. Det betyder då att vi ska hävda att Finland har skyldigheter gentemot Åland också till den delen när det gäller nationalspråket. Det är inte bara parlamentsplatsen det gäller utan det gäller hela vår språksituation och vår status.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Man kan väl förstå att människor i östra Finland tycker att ryskan är mycket viktigare för dem. Det har väl att göra med den trafik som finns i det område mellan Ryssland och Finland. Men det är ganska långt ifrån att komma och påstå att det skulle finnas krafter som arbetar för att Finland skulle bli enspråkigt finskt. Står man här i lagtinget och påstår det, i samband med det här, bör man nog kunna grunda det. Vilka politiska krafter och i vilka positioner är det här aktuellt?

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Ingen skulle vara gladare än jag om jag helt har missuppfattat situationen. Om jag drar mig till minnes de närmaste dagarna, i fredagens Hufvudstadsbladet är det en stor artikel med ordförande från folktinget som just varnar för de här tendenserna i Finland. Hon säger just det här om Åland, att Åland kan börja dra sina slutsatser av den här utvecklingen. Finskhetsförbundet har sagt samma sak tidigare. Nu har man bytt ordförande som är mera svenskvänlig, så att säga. Jag tror också att sannfinländarna och också centerpartiet i riket, när det gäller förvaltningsreformer, har initierat en väldig hård debatt om grundlagens rättigheter för minoriteter att få sin förvaltning, där man har noterat samma tendens. Jag tror man borde hålla en särskild debatt om den här frågan, den är oerhört viktig för Åland.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Lagutskottets ordförande, ltl Olof Erland, säger att skrivningarna om den gemensamma försvars- och utökade säkerhetspolitiken till Lissabonfördraget torde inte på något påtagligt sätt förändra Ålands status. Det är en ganska vag formulering, om hur det här kommer att kunna se ut om 10-20 år med ett ja till Lissabon. Ltl Erland fortsätter att framföra ett hypotetiskt resonemang om att vid ett eventuellt minskat antal av Finlands platser i Europaparlamentet så kanske man kan argumentera att Åland borde få den posten som Finland ev. tappat. Har vi väntat 15 år på att komma så här kort, eftersom vi fortfarande inte har löst den gordiska knuten att få en parlamentsplats som jag anser att vi har rättighet till, så lär vi nog få vänta minst 15 år till innan den diskussionen förverkligas. Man hävdar att vid kommande fördragsändring ska vi ta upp diskussionen igen. Med facit i hand, de sista tio åren kommer det inte att komma många fördragsändringar på länge i Europa igen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Vaga och hypotetiska formuleringar, det är ju så att framtiden är både vag och hypotetiskt, åtminstone för min del. Jag tror inte att den är svart eller vit. I alla fall är den inte så svart som ltl Karlström målade upp, att om vi inte har lyckats på 15 år så lyckas vi aldrig. Tänk om alla skulle resonera på det sättet? Då skulle vi ge upp. Har det inte gått på 15 år så går det inte i framtiden heller. Har det inte gått på 15 år så ska vi väl se till att äntligen få det gjort med nya argument, parlamentsplats, språk och vad det nu kan vara.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Talman! Jag har ansett under 15 års tid att det här är Ålands rätt. Det är ingenting som är för mycket begärt. Vi har en rättighet i ett demokratiskt system, om vi ger bort lagstiftningsmakt, att bli kompenserade för det. Vi har diskuterat det här och krävt det i 15 års tid. Någon gång tycker jag att vi ska sätta ner foten och verkligen stå bakom våra ord. Det här kommer jag att återkomma till i mitt anförande. Om vi bara fortsätter att ha den här hukarmentaliteten tror jag att vi kommer att stå här om 15 år och kräva vår plats i Europaparlamentet igen. Det är dags att sätta lite mera tyngd bakom orden än bara skrivningar och klämmar.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Jag tror inte alls på ltl Karlströms metoder att sätta ner foten och höja rösten. Det beror på var man sätter ner foten och mot vem man höjer rösten. Det är det som är det viktiga och som jag tycker att lagutskottets betänkande benar ut någorlunda tydligt. Det är ju i förhandlingar med EU som parlamentsplatserna fördelas. Det är parlamentet som först gör ett förslag och sedan bestämmer rådet enhälligt. Det spelar ingen roll om ltl Karlström stampar här i bänken och höjer rösten här eller i media. Om inte kommissionen, rådet och parlamentet och de som har inflytande, statsminister och partier i Finland, om inte de hör och att man stampar rätt i någorlunda takt med foten, så händer inte så mycket. Inte ens på 15 år.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Vtm Gunnar Jansson

Värderade talman! Under den tid det så kallade ett Lissabonfördraget behandlats här i lagtinget och i självstyrelsepolitiska nämnden har det både förflutit 20 år sedan Berlinmuren föll, inte som en följd av föregående, och sammansättningen i självstyrelsepolitiska nämnden har undergått ändringar.

Självstyrelsepolitiska nämnden förordar bifall till lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft i landskapet till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet och står i strid med självstyrelselagen. Det är den första och viktigaste klämmen i nämndens yttrande till lagutskottet.

På nämndens vägnar får jag säga att vi är tillfreds med att lagutskottet har hörsammat vårt förslag och stannat för den slutsats vi nyss hörde av dess ordförande.

Yttrande i nämnden tillkom efter omröstning, där rösterna föll 6 för och 2 mot. Till yttrande har fogats en gemensam reservation av medlemmarna Gun-Mari Lindholm och Anders Eriksson.

Det förhållandet att nämndens sammansättning ändrade påverkade egentligen inte behandlingen särskilt mycket, enligt min mening. Den konstruktiva förhållningen fortsatte. Medlemmen Harry Jansson bytte grupp, min dyra kollega gruppordförande Gun Carlson steg av. Enligt den gamla överenskommelsen som gällde, att alla i lagtinget representerade grupper ska ha säte och stämma i nämnden, gjorde att nämndens sammansättning kompletterades med Anders Eriksson. Den konstruktiva hållningen som fanns i nämnden bestod under dess ordförandes, talmannens, fasta med mycket demokratiska ledning, såsom det ska vara.

20 år har förflutit sedan Berlinmuren föll där Europas ekonomiska och ideologiska tudelning återkallades. Realsocialismen hade gjort sitt. Det fanns bara en väg, vägen framåt. Vi kommer ihåg EU:s vitbok från 1986 som stakade ut i stort sett den vägkarta, enligt vilka Europas länder förhoppningsvis skulle vandra i takt och mot ett gemensamt mål. Det får vi säga har lyckats skäligen väl. Det är inte enbart tack vare EG/EU, men det är min övertygelse att utan ett sådant paraply skulle den här vägen mera har varit vinglig och  kantad av ännu flera misslyckanden är sådana som vi de facto ha fått beskåda.

Vi har haft tillräckligt eller för mycket konflikter inom våra 47 medlemsländer i Europa. Vi har besparats konflikter mellan länderna, det får vi vara glada för. Den generation som nu lever är de facto den generation som har fått leva längst med fred på vår kontinent.

Det är inte bara den här framgångshistorien som jag vill belysa, jag vill också säga att EU utvecklas till en betydande aktör i den globala politiken och vi är en del av den unionen. Jag är övertygad om att vi alla i Europa vill ha en union för Europa, en union som är demokratisk, effektiva och trygg, såsom både nämnden och lagutskottet uttrycker sig med lite olika betoning men med samma andemening. En union som i sin hantering också har en rimlig grad av rättssäkerhet i sitt förfarande.

Lissabonfördraget innehåller två fördrag, de ska trygga de här målen. Fördraget om unionen och fördraget om unionens sätt att fungera. Medlen för att nå därhän är redovisade i lagutskottets betänkande. Lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden hade ju från början en sådan ansvarsuppdelning att lagutskottet behandlade substansfrågorna och vi i nämnden skulle huvudsakligen uppehålla oss vid inflytandefrågorna.

Med inflytandefrågor uppfattar jag att nämnden avser från åländskt politiskt och annat håll att vi effektivt kan delta i unionens verksamhet i unionsbygget. Men också hur vi från åländskt, politiskt, demokratiskt och näringslivshåll också kan ha ett reellt inflytande över ärendens handläggning i unionens olika organ. På ett sätt som uppfyller självstyrelselagens bestämmelser om att i ärenden som rör självstyrelsen kan Ålands folk bara företrädas av Ålands lagting. Den specialiteten finns ju som vi vet i unionens sätt att fungera, att den egentligen inte alls tar hänsyn till kompetensfördelningar inom medlemsländerna. Det får vi sköta själva och det ska vi göra. Den rätt och plikt som, enligt självstyrelselagens 3 §, ankommer på oss att företräda Ålands folk i ärenden som sammanhänger med självstyrelsen, den finns där och den kan inte någon annan ta ifrån oss vad gäller företrädande. Eller så som nämnden på sidan 16 uttrycker sig. Jag har lust att läsa nämndens text beträffande sina slutsatser, de inleder med; "delaktighet i EU ärendenas handläggning och genomförandet av gemenskapsrätten är en integrerad del av den offentliga maktutövningen i självstyrelsesystemet. Nämnden poängterar därför att ett mera avancerat och formellt inflytande i dessa processer måste omsättas i praktisk handling i ett reellt inflytande. Det reella inflytande förutsätter ett företagsamt och aktivt deltagande på alla plan i tidigast möjliga skede i varje ärendets behandling i det syfte som följer av den demokratiska grundsatsen i självstyrelselagens 3 § ". Den som jag nyss citerade. Med den här inställningen förordar nämnden bifall. Bifallet baserar sig också på insikten om att vi i vår politiska utveckling, och enligt min mening, och jag uppfattar nämndens professionella och ingående behandling av frågan också utmynnade i att vi inte bara ska fråga oss vad Europa och unionen kan göra för oss, i lika hög utsträckning ska vi säga; vad kan vi göra för Europa?

Vi hörde just lagutskottets ordförande bl.a. hänvisa till stadgan om de grundläggande rättigheterna. Jag är jävig att alltför ingående gå in på dess tillkomst och innehåll. Det som nämnden säger, nere på sidan 16, bygger just på det inflytandet och den företagsamhet som vi alla har rätt att ta oss, och som vi också ska tas oss, mot bakgrund av att det är inte bara är vi som ska ha av unionen vi ska också kunna bidra med någonting till unionen. Vi är en del av Europa och vi är en del av den process som pågår innanför den Europeiska Unionen, den union som växer. Detta är inte slutet. Unionen växer. Jag nämnde nyss att Europa har 47 eller i vissa fall 48 länder. Unionen har idag 27 medlemmar utan att ställning till vart Turkiet egentligen hör så vet vi att vad gäller unionens framtid finns det en väg. Den vägen är framåt.

Till nämndens yttrande har fogats de klämmar som hördes. Jag får på nämndens vägnar säga att jag hoppas att medlemmarna av nämnden kan känna tillfredsställelse över att lagutskottet adopterat dem alla. Dessutom har lagutskottet tillagt sådana att jag är övertygad om att nämndens medlemmar inte har någonting emot det.

Vad gäller ärende nr 5 på föredragningslistan, det enda behandlingsärendet som nu får behandlas samtidigt med detta fördrag, så behöver jag inte säga någonting annat till den frågan än att inflytandefrågorna och nämndens yttrande nu behandlas i lagutskottet. Därmed bör ärende nr 5 vara kvitterat.

Får jag bara, herr talman, som avslutning mycket kort ge min personliga åsikt. Jag dristar mig göra det, också fast jag representerar nämndens utlåtande om språkförhållandena. Det finns för närvarande tre medlemmar i unionen som har flera än ett officiellt språk. Det där Finland, Belgien och Irland. Irland har egentligen inte yrkat på speciell språkbehandling i flera än ett språk. Men kravet på att erkänna geel finns kvar och det respekteras naturligtvis och får användas fast det i praktiken inte används.

Jag vet av erfarenhet hur svårt det var i början, på 90-talet att få in i EU institutionernas tänkande att Finland är ett tvåspråkigt land. Det var inte svårt för européerna att förstå att Belgien är det. Men just den här kuggfrågan som jag inte missade något tillfälle att ställa d.v.s. hur många länder då i tiden hade mer än ett officiellt språk, tog tid att få in i tänkandet. Nu hoppas jag att det fastnade där. Kopplingen från det förhållandet att Finland är ett av endast tre länder i unionen med mer än ett officiellt språk är någonting som i allra högsta grad rör Åland. För Ålands inträde i unionen redovisas uttryckligen till Ålands ställning enligt konstitutionen och folkrätten. Det minns kollegan Harry Jansson och vi alla här om diskussionen om preambel och preambelns juridiska status, som nu bra återges i lagutskottets betänkande. Hela den åländska folkrättsliga konstitutionen baserar sig på ett språkskydd. Därför menar jag att den här frågan är mycket större än vad man kanske i Finland i första hand föreställer sig.

Jag går inte längre än till konstaterande vad gäller de här senaste dagarnas diskussioner om tvåspråkigheter för Finlands del. Nu är det väl konstigt om vi ska ha det så svårt när delar av regeringen Vanhanen nu lovar att Uleåborg inom sex månader ska klara en tvåspråkig samhällsservice. Naturligtvis, politik är en fråga om att vilja. Jag har svårt att föreställa mig att man skulle kunna mobilisera en sådan vilja på sex månader att Uleåborgs regionalförvaltning skulle överträffa eller ens komma i närheten av den som Vasa kan producera.

När det gäller språkskyddet för Åland så tror jag nog att vi själva ska stå för den huvudsakliga delen av den verksamheten.

Nåja, det var kanske en liten utvikning. Jag säger avslutningsvis att erfarenheterna av behandlingen i självstyrelsepolitiska nämnden, lång som den var 15-16 månader, ändå var en övning där jag vill tacka på nämndens vägnar, alla medlemmar förde en mycket konstruktiv och givande behandling. Ärendet vann på att talmannen gav behandlingen den tid det fick ta.

Ltl Camilla Gunell, replik

Herr talman! Jag blev lite nyfiken när vtm Gunnar Jansson citerade Kennedy han frågade inte bara vad landet kan vi göra för dig utan att du kan göra för landet? Jag funderade vad vtm Gunnar Jansson har för idéer, vad kan Åland göra för EU? 

Vtm Gunnar Jansson, replik

Herr talman! Tack för frågan. Nog hade det betydelse att jag var ålänning med någon insyn kanske i minoritetsskydd när jag kunde medverka i det första konventet om stadgande för de grundläggande rättigheterna. Det var inte för att jag var ålänning som jag kom med. Men jag hade nog stor nytta av det förhållandet. Det blev i praktiken så att jag kom att leda arbetet. Naturligtvis gläder det mig att stadgan nu blir juridiskt bindande. Jag menar nog kanske i lite större sammanhang på det sättet varpå ett parlament, som vårt, handlägger EU ärenden kan utan vidare användas som förebild för de 71-72 andra som finns utom Europa, om vi lyckas väl med vårt värv. Jag delar i stor skala, själva den demokratiska folkliga förankringen av unionsverksamheten, i en regional miljö kan Ålands lagting utbilda till ett mönster som kan gäller i större sammanhang. Så tänker jag.

Ltl Camilla Gunell, replik

Ja, det var kanske lite mera framtidsorienterat som jag var ute efter. Finns det något politiskt som vi på Åland kan bidra med till EU? Jag tänker om vtm Gunnar Jansson hade något annat i tankarna än kanske ett minoritetsexempel?

Vtm Gunnar Jansson, replik

Det var så jag tänkte d.v.s. hur vi här i vårt parlament kan popularisera och folkligt förankra EU ärendenas handläggning så att unionen kommer närmare oss och vårt folk, så att människorna också på Åland känner delaktighet i hanteringen. Vad gäller minoritetsärendenas hantering så är den fortfarande problematisk. Visserligen innehåller stadgan om de grundläggande rättigheterna en artikel om minoritetsvärnet, artikel 22, men den är väldigt bristfällig ännu. Motståndet, i Frankrike framförallt, är fortfarande så starkt att minoritetsfrågornas hantering kommer så småningom. Jag tror att den rent politiska hanteringen måste komma först.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson

Herr talman! Lagtinget inleder idag slutbehandlingen av det s.k. Lissabonfördraget, ett reformfördrag som getts en för Ålands del betydligt större betydelse än vad själva fördraget egentligen medför i form av överföring av ytterligare åländsk behörighet till Bryssel.

Lagtinget har, och det skäms i alla fall inte centergruppen för att erkänna helt öppet, försökt använda fördraget som en sorts politisk hävstång gentemot Helsingfors. Orsaken till vårt samlade agerande är helt enkelt att det är på axeln Åland-Finland de största bristerna i EU-medlemskapets vardag återfinns för åländsk del.

Ålands krassa verklighet är idag den att det är i Helsingfors grunden för Ålands EU-hantering läggs i varje enskild fråga trots att det är till EU-organen cirka 80 procent av vår behörighet, direkt eller indirekt, flyttats över i och med EU-inträdet.

Lagtinget har alltså på känt EU-manér försökt hålla en sakfråga som gisslan - det finlandssvenska uttrycket ”pantfånge” passar bra in som beskrivning på situationen - allt i ett försök att förbättra Ålands ställning inom ett helt annat område, i detta fall de omtalade inflytandefrågorna, dvs. Ålands medverkan i den parlamentariska kontrollen av EU-arbetet, rätten till deltagande inom rådsarbetet, Ålands rätt till egen s.k. talerätt inför EU-domstolen samt frågan om en egen i lag tryggad rätt till representation i EU-parlamentet.

Den finska staten har hittills kunnat hantera åländska intressefrågor på ett alltför lättvindigt sätt, både när det gällt försvaret av åländska ärenden inför EU-domstolen och oviljan att agera inför samma rättsinstans i de få fall landskapsregeringen framställt en begäran om att Finland i sin egenskap av medlemsland ska intervenera till stöd för den ståndpunkt som Åland stöder.

Finlands ovilja att ingripa i EU-processen har varit särskilt påtaglig när det gällt EU-frågor som kan leda till att autonoma områdens handlingsutrymme stärks inom unionen. Fackministerierna har i regel ställt sig positiva till finländsk intervention men finansministeriet har alltid lyckats blockera frågan inför ett alltför lamt EU-ministerutskott. Finansministeriet fortsätter alltså att utkräva hämnd för att det åländska skatteundantaget tillkom i strid mot ministeriets uttryckliga vilja som ett resultat av EU-förhandlingarna. 

Det allvarliga med Finlands avvisande hållning är att det är högst angeläget att EU-domstolen och övriga EU-länder i varje fråga har kännedom om samtliga aspekter som kan påverka ärendets rättsliga prövning.

Ett talande exempel på hur ett Åland, fritt från finska bojor, kan påverka en EU-process, var landskapsregeringen lyckade inhopp 2004 till stöd för Gibraltars rätt till eget skattesystem. Storbritannien backade upp landskapsregeringens argument och därmed fick synpunkterna tyngd i den fortsatta processen.

Liten kan alltså vara stark genom välgrundad argumentation men det förutsätter att det står formella kanaler Åland till buds. Orsaken till att landskapsregeringen kunde agera i Gibraltarfallet var att frågan då ännu låg på kommissionsnivå via en pågående notifieringsprocess.

Nämnda, alltför uppenbara omständigheter, har tillsammans med Ålands demokratiska EU-underskott varit de centrala utgångspunkterna för centerns arbete med Lissabonfördraget i Självstyrelsepolitiska nämnden och nu i lagutskottet.

Centergruppen har därför inte tvekat inför kravet om att ett bifall till EU-fördraget förutsätter väsentliga förbättringar via självstyrelselagen när det gäller självstyrelseorganens möjligheter, dels att följa med och bevaka löpande EU-ärenden, såväl politiskt som på tjänstemannanivå, dels rätten till försvar av vårt eget handlande. Snusfallet med alla dess negativa konsekvenser får aldrig upprepas. Någonting som har sagt flera gånger från denna talarstol.

Kan vi då med gott samvete godkänna Lissabonfördraget? Centern har ju redan utpekats som svikare i och med att vi vägrar att utsätta vårt örike för den osäkerhet som skulle följa med ett uteblivet ja till fördraget.

Svaret på samvetsfrågan är ett ja, om än med visst darr på ribban. Även om beskedet säkert möts av ironiska kommentarer i denna sal så är det utgående från en helhetsbedömning som centergruppen kommit till denna slutsats. Allt har som bekant ett pris och för centerns del är vi inte villiga att bidra till en situation präglad av stor rättsosäkerhet, både vad gäller de rättsområden som påverkas av Lissabonfördragets ikraftträdande och för vårt örike i stort.

Här finns det skäl att erinra om den utredning som landskapsregeringen låtit utföra om konsekvenserna av ett uteblivet bifall till EU-fördraget (ÅU nr 6/2008). En av slutsatserna i utredningen är nämligen att Lissabonfördraget skulle bli gällande på Åland även om lagtinget inte gett sitt godkännande. Här har vi ännu ett konkret besked a) om hur dåligt rättsskydd Åland åtnjuter som självstyrt samfund inom republiken Finland, b) att EU fortfarande inte erkänner autonomiernas existens och exklusiva kompetens.

Boven i detta drama är att EU-domstolen, allsmäktig ifråga om unionsrättens tillämpning, anser att EU-rätten är en autonom rättsordning vars effekt inte kan variera i medlemsstaterna beroende på ensidiga nationella åtgärder. Enligt samma domstol åsidosätter unionsrätten även medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser.

EU-domstolens rättspraxis säger bara en sak och det är att domstolen inte beaktar vilket statligt förfarande som har föregått en medlemsstats ratificering av ett EU-fördrag.

Alla i denna sal förstår säkert innebörden av denna rättspraxis för Ålands del. Vi har inte någon styrkeposition att bygga ett nej till Lissabonfördraget på. Finland har dessutom, trots självstyrelselagens uttryckliga bestämmelser, ratificerat Lissabonfördraget och utan att omnämna det faktum att denna medlemsstat inte kan garantera fördragets tillämplighet inom hela sitt territorium. Finland kunde mycket väl ha gjort en politisk markering om Ålands särställning och här delar centergruppen till fullo den besvikelse som uttalats om det olämpliga i detta förfarande.

Likaså torde alla förstå att utgående från detta scenario skulle vi få uppleva en ohållbar situation vars konsekvenser är omöjliga att överblicka. Skulle vi vinna förståelse för vårt handlande i Stockholm, London och hos andra maktcentra för ett nej till Lissabonfördraget? Svaret är med säkerhet nej i ett läge där unionen brottas med brännande problem globalt och lokalt.

Skulle Finland i syfte att undvika risken för ett fördragsbrott och fortsatt politisk nesa välja att inleda förhandlingar om en ny EU-relation för Ålands del? Det finns enligt nämnda utredning till och med risk för att lagtinget helt skulle sidosteppas i en sådan process eftersom enbart riksdagens godkännande krävs för uppsägning av en internationell förpliktelse.

Herr talman! Vår bestämda uppfattning är att en eventuell förändring av Ålands EU-relation bör ske efter noggranna avvägningar och efter en process där Åland kan vara en aktiv medaktör och där lagtinget och inte någon annan instans har sista ordet.

För centergruppens del väljer vi därför i detta svåra läge att fokusera på de framsteg vi redan uppnått och på hur Ålands ställning i övrigt kan stärkas genom ett ja till EU-fördraget.

Jag skall kort redogöra för grunderna för vårt synsätt till denna del.

För det första kan vi konstatera att Åland inte kan komma längre i diskussionerna med Helsingfors denna gång, av såväl politiska som tidsmässiga orsaker. Politiskt är situationen den att en fortsatt dialog förutsätter en motpart att diskutera med och här kan vi konstatera att dörrarna nu har stängts. Tidsmässigt kan vi vara tacksamma för att irländarna gav Åland respit genom sitt första nej till Lissabonfördraget och därmed skapades möjligheten att få talerätten införd i självstyrelselagen.

För det andra har tre av de fyra inflytandefrågorna fått en tillfredsställande lösning, både genom lagstadgande och genom principbeslut om Ålands medverkan i EU-processen. Centergruppen vill här framhålla att effekterna av dessa åtgärder i mångt och mycket kommer att bero på vår egen aktivitet.

Vi har grunden lagd för ett försvar inför EU-domstolen och för deltagande i ministerrådsarbetet på alla plan, om än med ett väsentligt undantag, dvs. det formella beslutsfattandet. Å andra sidan förstår vi nog alla att ifall vi från åländsk sida inte lyckats få gehör för våra synpunkter långt före klubban ska falla så är det ändå för sent.

Herr talman! Turen har nu kommit till den parlamentsplats som Åland, trots rättmätig konstitutionell argumentation, har förvägrats inom ramen för Finlands nationella platskvot.

Exceptionella tider kräver åter exceptionella åtgärder. Centergruppen föreslår därför att vi från åländsk sida vänder oss till Sverige i landets egenskap av garantstat för Ålandslösningen och som det enda land som har direkt s.k. internationell talerätt visavi ålänningarnas situation.

Sverige har under historiens gång visat att vårt gamla moderland har beredskap, att då situationen så kräver, agera till stöd för det svenskspråkiga arvet på Ålandsöarna. Insatserna för att på 1960-talet trygga ålänningarnas tillgång till TV på svenska är än en gång värd att nämnas i händelse av att yngre generationer glömt bort den dåvarande Väddö sändarens betydelse.

I ett läge där Finland väljer att bortse från sitt demokratiska ansvar, finns det enligt centergruppens åsikt inget annat alternativ än att Åland vädjar om att Sverige avstår en av sina platser i EU-parlamentet till förmån för den svenska folkspillran på våra öar.

Även om den svenska regeringen, kanske av rädsla för att stöta sig med Helsingfors, väljer att se denna nya Ålandsfråga som en intern finländsk angelägenhet, kan vi genom vår aktion ändå lägga grunden för frågans vidare hantering på EU-nivån genom att Sverige backar upp våra strävanden.

Centergruppen föreslår att självstyrelsepolitiska nämnden, i samråd med landskapsregeringen, diskuterar hur ett initiativ till Sveriges regering kan utformas.

Därmed återstår bara en stor fråga och det är en fråga av största dignitet, nämligen tryggandet av Ålands särställning med hela dess innebörd inom den Europeiska unionen. Centergruppen anser att den ”Ålandsdeklaration” Finland utlovar att ska förmedlas till samtliga EU-stater är av största vikt.

Här kan vi inflika om frågeställningen som ltl Roger Jansson redan lyft i debatten om coreper, den ständiga representationen för medlemsstaterna, är det rätta instrumentet? Svaret är att det kan vi inte säga idag. Mellan att välja med att då vänta med en sådan information eller få den gjord ganska snabbt och därmed i samband med Lissabonfördraget, föredrar man att den görs så tidigt som möjligt så att det får en direkt anknytning till Lissabonfördraget.

Det hindrar inte, som lagutskottets ordförande Olof Erland redan nämnde, att vi ytterligare kan trycka på för att få det aktuellt i andra sammanhang.

Alla stater och alla internationella organisationer är förpliktade att respektera Ålands folkrättsliga status men EU-rätten är och förblir en unik rättsordning och det finns all anledning för Åland att vid varje möjligt tillfälle upplysa unionen om de folkrättsliga fördrag och den regionala sedvanerätt som särställningen vilar på.

När unionen tar sina första stapplande steg på vägen mot ett mer kollektivt säkerhetstänkande måste vi redan nu från åländsk sida försäkra oss om att det inte uppstår framtida tolkningstvister vad gäller demilitariseringen och neutraliseringen kontra medlemsstaternas förpliktelser gentemot unionen.

Till sist vill jag rikta ett personligt tack till lagtingets direktör och biträdande dito, som handhaft sekreterarskapet inom lagutskottet resp. självstyrelsepolitiska nämnden, med stort kunnande och tålamod. Detta ärendes komplexa natur bekräftas av att den inom nämnden krävdes 18 månader för beredning under vilken tid tio olika utkast bearbetades.

Ltl Camilla Gunell, replik

Herr talman! Det är intressant att höra detta att man nu inom centergruppen tycker att man ska vända sig till Sverige för att få hjälp och bistånd för att få den här parlamentsplatsen. Jag skulle i första hand vilja fråga i vilken mån man inom centerpartiet har vänt sig till den som kanske har nyckeln i sin hand, nämligen statsminister Vanhanen? Vilka diskussioner har man fört inom åländsk center gentemot det finländska centerpartiet? Vilka krav har man ställt?

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Där borde partiordförande Veronica Thörnroos redogöra för de kontakterna som sker på partinivå. I mitt privata samtal med statsminister Vanhanen, för drygt en och en halv vecka sedan, uppehöll jag mig enbart vid Ålanddeklarationen, coreper, i.o.m att jag upplevde att det var den centrala frågan. Parlamentsplatsen är, som vi alla vet, kopplad till partitaktiska överväganden i Helsingfors. Det är ingenting som en enskild människa kan något besked om.

Ltl Camilla Gunell, replik

Herr talman! Jag förstår att man har fört lite lösa diskussioner men inte på det sättet några strukturella förhandlingar om den här platsen. Jag vet ju att, eftersom jag också har deltagit i självstyrelsepolitiska nämndens behandling av det här ärendet, att ltl Harry Jansson inte har varit särskilt tillfreds med de resultat som den åländska regeringen har uppnått i inflytandefrågorna, och särskilt inte angående parlamentsplatsen. Eftersom centern står bakom regeringen vore det ju intressant att kanske närmare få veta på vilket sätt man har jobbat mer strukturellt för att få resultat när det gäller landskapets parlamentsplats?

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Jag tror inte att jag själv redogör för olika informella partidiskussioner på olika nivåer. Jag anser det vara oerhört viktigt att när Åland diskuterar och förhandlar utanför örikets gränser så är det med ett uttryckligt uppdrag från något av de självstyrelseorgan som har rätt att diskutera med annan part d.v.s. lagtingets företrädare eller landskapsregeringens representanter. Det är klart att vi inte är nöjda med att vi inte fått EU-platsen. Men, som jag redan sagt, jag vill inte ställa osäkerheten med ett nej till fördraget kontra kravet på plats, utan se på nya möjligheter att få en plats till stånd. Därmed har vi då fokuserat på Sveriges roll, i egenskap av garantstat, för Ålandslösningen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Mika Nordberg, replik

Herr talman! När det gäller helhetsbedömningen för centerns del så måste ju ändå ltl Jansson hålla med om att slutresultatet inte kan vara tillfredsställande. Önskelistan angående klämmar är lika lång som barnens önskelista till jultomten.

Ltl Harry Jansson, replik

Bästa ltl Nordberg, politik är, som tidigare talmannen och lantrådet Ragnar Erlandsson brukar säga, ett enda långt maratonlopp som aldrig tar slut. Antalet klämmar bekräftar att det finns mycket att göra ännu vad gäller Åland och EU-situationen. I detta läge handlar det om att ta ställning till föredraget. Ja eller nej? Vi står inför en situation där vi måste välja väg. Centergruppen har valt väg. Vi avser att ge bort bifall till föredraget.

Ltl Mika Nordberg, replik

Talman! När det sedan gäller den svenska parlamentsplatsen måste det ju ändå vara ett skämt, eller är det endast en dimridå som är till för att förvilla?

Ltl Harry Jansson, replik

Det är beklagligt om ltl Nordberg tar så lätt på Sveriges roll vad gäller både Ålandslösningen som sådan och det som har hänt sedan de dramatiska dagarna i Genève 1921. Oavsett om vad man tycker om själva förslaget i sak, så borde man inte ringakta det faktum att vi från åländsk sida alltför sällan påminner beslutsfattarna i Stockholm om Sveriges roll när det gäller Ålandsfrågan och dess fortsatta hantering. Redan det att vi har haft över 20 år av stiltje, vad gäller formell notifiering till Stockholm om vi kallar det så, borde ju vara alarmerande. Jag beklagar faktiskt att de obundna tar så lättvindigt på denna mycket allvarliga fråga.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Ltl Harry Janssons anförande var ett konststycke i att vara en politisk kameleont, som ändrar lite färg beroende på i vilken dunge när man gömmer sig. Jag undrar om anförande skulle ha låtit likadant om ltl Harry Jansson hade varit kvar i det politiska partiet som hans väljare röstade in honom i? Jag tror faktiskt inte riktigt det.

Förslaget att rikta sin kraft och energi till att kräva en plats av Sverige, måste jag nog faktiskt hålla med ltl Nordberg, det känns mera som ett skämt än allvarligt menat. Det känns som att styra fokus, ifrån det frågan egentligen handlar om, att Finland måste ge en av sina platser till Åland. Enda sättet för Åland att få en parlamentsplats är att vi egentligen tar den av Finland. Vi har krävt det när vi gick med 1995 i EU. Vi har krävt det i Amsterdamfördraget. Vi har krävt det i Nicefördraget. Vi har krävt det i Lissabonfördraget. Men när det kommer till kritan så viker vi oss som vanligt. Så går Centern ut och säger att nu ska vi ta ett mandat av Sverige, då har man väldigt liten politisk fingertoppskänsla, man har uppenbarligen inte ens diskuterat det här med svenska ledamöter. Jag kan säga att det kommer de aldrig någonsin att acceptera.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Återigen får man väl beklaga att obundnas lagtingsgrupp inte vill diskutera de enda återstående möjligheter vi har att förändra vår prekära situation vad gäller EU och demokratiunderskottet. Det tycks finnas en villfarelse här i salen om att ett nej till föredraget skulle leda till en plats i Europaparlamentet. Det är ju ingenting som garanterar att vi skulle få den här platsen, även om vi sade nej från lagtingets sida till Lissabonfördraget ikraftträdande. Vad är det som skulle öppna dörrarna mera än det, annat än att vi skapar en situation där vi, som landskapsregeringen har låtit utreda, skulle kastas in i en rad mycket oklara frågeställningar om hur Finland ser politiskt på det här och hur unionen i övrigt skulle ställa sig till bl.a. särrättigheter som vi har försäkrat oss om att ska gälla i EU:s primärrätt.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Centerns talesperson Harry Jansson säger att den enda åtgärden som finns kvar att säkerställa en åländsk parlamentsplats är att ta en plats av Sverige, så uttrycker sig ltl Harry Jansson. Då har vi kommit en bra bit ifrån vad jag har trott att centern och det åländska självstyrelseväsendet bör sträva efter. Jag kommer att återkomma om en liten stund i mitt anförande, det är ganska långt, till varför vi borde säga nej och på vilket sätt det skulle kunna generera till en parlamentsplats.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Jag kan upplysa ltl Karlström om att när man då håller gruppanförande i den mån man inte motsäger det som framställs i betänkande, och i detta fall ett utlåtande tillfogat till lagutskottets betänkande, så är det detta som är grund för behandlingen. Centern ställer sig till fullo bakom den strategi som lagutskottet har dragit upp för hur vi ska hantera det här, både ett nationellt spår och ett spår på EU-nivå. Ett spår som man inte ska förringa med tanke på att det finns behov av att även för EU-nivån i övrigt upplysa om den särställning som Åland har. Man ska inte förringa den möjlighet och den öppning vi har till aktivitet på det planet.

I övrigt, slängarna av mer personlig art, så väljer jag att inte kommentera.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Anders Eriksson, replik

Herr talman! Jag som är en positiv person vill ju starta med att gratulera ltl Harry Jansson till det mest magstarka anförandet jag har hört på länge. Tittar vi på det som sades på centergruppens vägnar, väsentliga förbättringar måste till stånd på inflytandefrågorna för att centern skulle säga ja till Lissabonfördraget. Det tycker man tydligen att man har fått. Jag ska återkomma till hur jag ser på de frågorna i mitt anförande. Tydligen var det för osäkert att säga nej sade ltl Jansson.

I ett anförande som han höll den 5 juni 2008, sade han så här; ”en del hävdar att situationen skulle bli oklar vid ett åländskt nej till Lissabonfördraget, i själva verket är situationen synnerligen klar” sade då ltl Jansson. Min fråga är; vad är det som har fått ltl Jansson att ändra inställning som här diametralt? Det är svårt att få det att gå ihop. Det är jag inte den enda som tycker, tror jag.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Ja, nu besitter säkert ltl Anders Eriksson betydligt bättre juridiska kunskaper än mig, så jag ska vara ödmjuk i min analys av det hela. I juni 2008 visste i alla fall inte jag om den utredning som landskapsregeringen hade beställts och som levererades samma år i augusti. Där man då pekade på det faktum att vi inte har någon styrkeposition att stå på när det gäller nej till Lissabonfördraget. Det är utgående ifrån de omständigheterna och de fakta som finns på bordet att EU-domstolen struntar i den interna rättsordningen i medlemsländerna. Har ett lands regering och parlament signalerat att, ja, vi går med, så står ett autonomt område där helt naket och saknar ett rättsskydd.

Om det sedan är magstarkt att ta ansvar för Åland som helhet så tar vi gärna den personliga svängen också på Ålands vägnar.

Ltl Anders Eriksson, replik

Det sägs att det inte finns någon styrkeposition att stå på. Det som sades i det här anförande var att om Finland går vidare och ratificerar Lissabonföredraget, utan att Åland har gett sitt bifall eller sitt ja till att man går med på det, så begår Finland ett fördragsbrott. Det är ju helt riktigt. Det tror jag att alla vet, som lite har grunnat på de här frågorna, att enda sättet att få Finland att ge med sig, när det gäller inflytandefrågorna och överhuvudtaget utveckling av den åländska självstyrelsen, är ju att få upp frågorna på ett internationellt plan. Det var därför den här möjligheten var så oerhört unik.

Apropå att ta ansvar, nog måste jag också säga som talare har sagt tidigare, inte kan det väl ändå vara ett allvarligt menat förslag att Sverige ska ge en av sina EU-platser för att hjälpa Åland? Alla, som är lite politiskt insatta, vet att Sverige aldrig gör någonting som det minsta lilla kan stöta Finland. Det känner vi ju alla till, inklusive ltl Jansson.

Ltl Roger Jansson, replik

Tack, herr talman! Det är klart och det framgår ju mycket tydligt i den utredning, som landskapsregeringen har fått av enhetschefen Sören Silverstöm, att Finland kommer att begå ett fördragsbrott, ja, d.v.s. om Åland inte ger sitt ifall. Men, som vi har försökt klargöra i centerns gruppanförande här, så är det ingen styrka i sig som Åland besitter trots detta uppenbara fördragsbrott. Detta i och med att det naturligtvis inte kommer att finnas politisk vilja inom unionen att brännmärka Finland i den grad att den här frågan skulle avancera.

Om jag får replikera på samma sätt som jag gjorde till ltl Karlström, så det finns ingenting som säger att ett nej till Lissabonfördraget ger oss en förbättrad demokratisk kanal till EU via en egen EU-representation.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Olof Erland, replik

Talman! Det finns nog inte något barn, som jag känner, som skulle nöja sig med sju klämmar på julklappslistan.

När det gäller det som ltl Harry Jansson sade, så är jag lite förvånad över reaktionen. Jag blev nyfiken på hur det hela ska gå till? I EU diskutera man ju olika valordningar. Om man tänker sig att Åland skulle bli del av Sveriges parlamentsplatser, hur ska valkretsarna ordnas? Hur ska själva valet ske? Vi har ju nationella lagstiftningar. Ska Finland lagstifta om att vi får en plats ifrån Sverige? Hur har ltl Jansson tänkt sig detta?

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! När EU i framtiden, efter den 1 december i år, fördelar och omfördelar platserna i Europaparlamentet, så sker det utgående ifrån en överenskommelse som välsignas av Europeiska rådet. Inom ramen för en sådan omfördelning så finns det ingenting som hindrar att Sverige avstår från en av sina platser och tillägnar den till Åland, via Finlands kvot. Det blir naturligtvis så att Finland då kommer att vinna en extra plats, som då kan tillfalla Åland.

Det är ju beklagligt om centern skulle vara den enda lagtingsgrupp här i salen som anser att vi bör pröva alla möjligheter. I detta fall att se om Sverige, som dess garantstatsroll, kunde medverka till den här platsen. Jag tror att ltl Erland kommer att tycka att det här blir ett bra förslag.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Det återstår att se. Det gäller att ta alla förslag på allvar, absolut. Av ltl Janssons redogörelse är det precis det, som lagutskottet säger, att man förhandlar på EU-nivån om lösa platser. Om Sverige vill lösgöra en plats så har ju alla anspråk på den. Det är precis det resonemanget man för utskottsbetänkandet, att man kan förhandla om platser men det är alltid Finland som har Ålands plats, så länge vi har den ordning vi har. Oberoende måste Finlands regering säga att vi tar emot platsen från Sverige, vi lägger till den i vår pott. Sedan diskuterar man om man ska ge den till Åland eller inte. Vi har fortfarande samma problematik kvar. Men absolut, där här ska i redas ut, självklart.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! I sammanhanget är det väl värt att påminna om den kläm som ingår i lagutskottets julklappslista. Den kläm som säger att Finland inte borde ge sitt godkännande till omfördelningen av EU platserna nästa gång det kommer upp på bordet, om inte Ålands representations först är tryggad. Det kan man direkt koppla den här frågan till, d.v.s. det krävs ett enhälligt förfarande inom Europeiska rådet. Det betyder att Sverige kan, när man förhoppningsvis avstår en plats, säga att, ja, vi går med på detta under förutsättning att den här extra platsen vi avstår går till förmån för Åland. Jag tror väl inte då att man i Helsingfors skulle sätta sig på bakhasarna om man lyckas lösa en av de största konstitutionella kriserna man har i förhållande till sitt enda autonoma område, via en svensk medverkan. Förhoppningsvis kommer den finska stoltheten att leda till att man diskuterar det här redan före vi tvingas ta det till EU-nivå.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Mika Nordberg

Herr talman! Jag vill börja med att besvara en fråga som jag fick valdagskvällen för två år sedan av Ålandstidningens politiska journalist, om vad som kommer att bli min hjärtefråga? Då kunde jag inte direkt avgöra vilken det skulle bli, men idag vet jag.

Självstyrelsens bevarande, det är min viktigaste hjärtefråga, därför att den är, just nu, hotad. Det är nämligen just detta hela bifallet till Lissabonavtalet handlar om.

Nu avgörs självstyrelsens framtid. Vi står nu inför det största beslutet sedan EU inträdet 1995. Att Lissabonavtalet ska drivas igenom utan en ordentlig debatt är som ett samhälle utan demokrati. Detta speglar egentligen vad allt handlar om för Ålands del, det är bristen på demokrati som inträffar vid bifall utan att ha uppnått inflytelse över beslutsfattande i europaparlamenten.

Självstyrelse betyder att man bestämmer själv. Det var vad Åland fick 1921 för att vi själva skulle ha möjlighet att bevaka våra intressen istället för att Helsingfors skulle veta vad som är bäst för oss.

 Denna självstyrelse var inte fulländad när vi började, men med enträget arbete och vision om framtiden har den utvecklats mot vad den var vid EU inträdet.

Man kan inte påstå att det sedan dess varit enbart positiv utvecklig vad beträffar våra möjligheter att själva bestämma över vårt åländska samhälle.

Nu går EU in i en ny fas vad gäller möjligheterna att kunna lagstifta med hjälp av majoritetsbeslut och där EU parlamentet ges en starkare roll än tidigare, vilket i sin tur gör, att avsaknaden av en parlamentsplats utökar vårt demokratiunderskott ytterligare.

Först var det EG, sen blev det EU. Är nästa steg staten EU?

Frågan vi måste ställa oss är; hur kommer Lissabonavtalet att påverka den åländska självstyrelsens framtid?

Talman! Jag är övertygad att vi står inför ett vägskäl, utveckla till höger eller avveckla till vänster något alternativ mitt emellan finns inte. Att man tycker att det känns tryggt att Bryssel bestämmer för oss och vi har bara har att ställa oss i ledet och trycka på kopieringsknappen är förståeligt, men det leder till självstyrelsen avveckling.

Tror man däremot att vi är ett parlament med lagstiftande makt här på Åland, därför att vi har självstyrelsen, bör man fråga sig om man inte borde värna om den möjligheten, att själva kunna påverka framtiden för Åland, i så fall bör man också jobba för en utveckling, och våga ta det ansvaret.

Det är väldigt konstigt att inte politikerna representerar folket i frågor som har med EU att göra. Vad jag vill säga med det är att vi i obundna har lämnat in en motion om folkomröstning angående Lissabonavtalet, men det har regeringspartierna inte varit intresserade av, förmodligen p.g.a. utgången i ett sådant val.

Jag respekterar att det här i salen finns ledamöter som är övertygade om att EU är det enda och det bästa för Åland. Personligen tror jag inte att EU är den bästa av världar ifall det skulle ha undgått någon.

Talman! Jag kan ändå inte låta bli att konstatera följande, att liberalerna tycks för mig verka som Helsingfors utsträckta hand som räcker ända in i lagtingssalen. Varför jag säger detta är, för att jag vet att det hos liberalerna även finns ledamöter som tror lika mycket på EU som på MISE. Ändå vågar de inte opponera sig med rädsla för vad Helsingfors ska tycka.

Jag är även helt övertygad om, att det hos centerns finns ledamöter som anser att ett ovillkorslöst ja, utan att man kommit längre, än som nu redovisats, inte är en situation de önskat befinna sig i. Då vill jag påminna om att vi bör företräda våra väljare även i svåra beslut.

Talman! För att exemplifiera EU:s nya makt över vår vardag vill jag ge följande exempel. Skulle det komma ett direktiv ifrån EU, att all körning med fritidsbåtar i Östersjön är förbjuden på grund av t.ex. miljöskäl, då hjälper det inte att Sverige och Finland tillsammans med de Baltiska länderna protesterar å det vildaste. Det blir det ett förbud ändå, på grund av den nya principen om majoritetsbeslut.

Vi påverkas alla dagar av beslut som fattas tusentals kilometer härifrån i Bryssel, om det sedan gäller självstyrelsens möjligheter till lagstiftning eller rätten för den privata individens möjlighet att sälja en fisk till grannen.

Vi har ingen som helst möjlighet att påverka EU:s politik som det ser ut idag.

Gemensamma regler för storindustri, klimat mål samt världsfred det är sådant EU borde syssla med och inte som idag blanda sig i småskaligheter som egentligen hela Åland faller inom med europeiska mått mätt.

Åland är som en ärta i förhållande till Globen, som kan gestalta EU. Frågan är vem som påverkar vem?

Talman! Det är därför vi i obundna anser att parlamentsplatsen är den viktigaste när det gäller inflytelsefrågorna. Men där är det bara att konstatera att man har kammat noll.

Lagtinget kräver, men när det kommer till kritan så backar vi. Helsingfors vet nog det sedan tidigare, för mer än ett år sedan sa de "Åland kommer nog med".

En parlamentsplats ska ordnas med Helsingfors, det är vår ända möjlighet att få någon. Tyvärr kommer den inte att uppnås genom vanliga förhandlingar, därför att den politiska viljan inte finns. Inte något politiskt parti i Helsingfors kommer frivilligt att ge ifrån sig en plats. Däremot är Belgien ett bevis på att det går att ordna, bara viljan finns.

Den viljan finns inte i Helsingfors, annars skulle detta vara åtgärdat för länge sedan, redan 1994 framfördes dessa krav.

Total enighet om de fyra inflytelsefrågorna skrevs ju i betänkande 2006. Vad har dessa skrivningar gett? Inget!

Talman! Vi i obunden samling är inte nöjda med vad som gjorts för att säkerställa Ålands möjligheter att vara med i EU-arbetet på det sätt, vår självstyrelse ger oss rätt till, därför kan inte vi ge vårt bifall.

Avslutningsvis vill vi även uppmana alla ålänningar, som inte fick möjligheten att folkomrösta, att nu de två inkommande dagarna ringa till de ledamöter som de röstade på i valet, och till dem framföra sitt ja eller nej till Lissabonfördraget.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Jag får tacka ltl Nordberg för ett engagerat anti EU- anförande. Naturligtvis är Ålands situation, som EU-medlem idag, inte den bästa, lång därifrån. Det bekräftade listan över alla julklappsklämmar som ingår i lagutskottets betänkande. Men, vi har ju försökt göra det bästa av situationen i ett läge där vi har ytterst få maktmedel att spela. Det är ju det man behöver som Irland och Tjeckien med flera med jämna mellanrum visar. Vi måste tillsammans försöka hitta någonting. Varför inte spela Sverige-kortet nu då? Ltl Nordberg sade ju här att Helsingfors inte frivilligt kommer att avstå från en EU-plats till förmån för Åland. Varför obundna skulle vara motståndare, till att vi försöker involvera en garantstat i att ordna den här saken, är jag lite förvånad över. Jag hoppas att det omedelbara motståndet på tanken att Sverige, som en aktör, kom av chock, vad det verkar.

Ltl Mika Nordberg, replik

Tack, herr talman! Jag tycker att man ibland här ifrån bänkraderna får tysta kommentarer, att saker man säger är oseriöst. Nu vill jag inte använda de orden när det gäller ltl Janssons förslag angående Sveriges möjlighet att avstå från en plats. Det är väl inte någon som har något emot det, om de skulle avstå från en plats. Sannolikheten är mikroskopiskt i jämförelsevis med att Finland, dit de facto Åland idag tillhör, skulle göra det, vilket är deras skyldighet.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Det låter genast lite mer positivt här från ltl Nordbergs sida när tanken hinner sjunka in om att Sverige kan ha en roll. Varför kan vi inte tillsammans, via självstyrelsepolitiska nämnden, göra en hemställan till Sveriges regering och fråga hur man ser på det här? Som jag försökte betona i gruppanförande för centerns del, är det alltför länge sedan vi från Ålands sida poängterade Sveriges roll i Ålandsfrågans skötsel nu och i framtiden. Varför inte ta gemensam initiativ och försöka göra någonting i ett läge där dörrarna i Helsingfors är stängda i parlamentsfrågan?

Ltl Mika Nordberg, replik

Jag, för min del, är ju inte övertygad om att fortsatt skrivandet av klämmar är en framkomlig väg. Jag har inte sammanställt men skulle man sammanställa alla klämmar som är gjorde sedan 1995 så tror jag att det skulle bli en stor hög hemställningsklämmar. Det har inte gett någonting. Däremot så är jag övertygad om att så länge Finland upplever att det inte är i en situation som tvingar dem till en konstruktiv lösning, så kommer man inte att uppnå någon lösning. När Lissabonfördraget träder i kraft den 1 december, då stängs mappen. Efter det är det inte någon idé att skriva flera klämmar om man bifaller Lissabonavtalet från Ålands sida.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback

Tack, herr talman! Det har varit en lång process, som många har påpekat här. Sedan i början av 2008 har vi i olika sammanhang och med olika intensitet diskuterat Lissabonavtalet och Åland.

Socialdemokraterna hade i början av februari 2008 ett besök av den socialdemokratiska riksdagsmannen Kimmo Kiljunen, som var med och tog fram det här konstitutionella fördraget. Det var en del lagtingsledamöter och lyssnade på honom. Det var startskottet för vårt partis diskussion om Lissabonavtalet. Den diskussionen avslutades den 10 eller 11 november, där våra medlemmar hade möjlighet att själva besluta om hur vi skulle förhålla oss här i lagtinget till Lissabonavtalet. Det var total enighet om att vi bör säga ja.

De tveksamheter, som framkom vid det mötet, är detsamma som vi diskuterar här. Man kan konstatera att lagtingsdebatten strålar ut, den finns ute bland folk och man diskuterar realismen bakom att Åland ska få en egen Europaparlamentsplats. Jag ska återkomma till det. Klart är att vi i den socialdemokratiska gruppen, efter år av diskussioner, är beredda att ge vårt bifall till den här presidentpropositionen.

Kampen om en egen åländsk parlamentsplats är ganska komplicerad. Det finns en tendens att se väldigt negativt på det hela. Det är ju förståeligt med tanke på att det inte händer något. Det händer faktiskt, och har hänt, en hel del som kanske för dem, som enbart följer debatten i tidningarna, inte är så klart.

Idag har vi en situation där hela statsrådet samfällt konstaterar att Finlands regering på EU-nivå ska arbeta för att Ålands representation i EU ska förstärkas. Före det hade grundlagsutskottet och riksdagen konstaterat, på basen av gemensam lagmotion som lämnades in 2005 eller 2006 från lagtinget, att det var ett berättigat krav som ålänningarna hade.

Utgående från att vi inte har haft några som helst löften om en eventuell lösning så har vi åtminstone nu löftet att statsministern ska arbeta för en åländsk plats i Europaparlamentet. Att han gjorde det redan före statsrådets beslut, det vet vi i samband med att Lissabonfördraget kom till sommaren 2007. Det var i Berlin man förde fram tankarna på ett åländskt mandat. Det var just den mekanismen att Finland skulle förlora sitt 14:e mandat, för att behålla det förde man fram det åländska kortet. Det höll inte utan sedan i Lissabon, där lantrådet Roger Nordlund var med, och frågan var redan borta från förhandlingsbordet.

Ingen har påpekat att självstyrelsepolitiska nämnden och lantrådet har framfört en synpunkt i den här frågan, som inte stämmer överens med lagutskottet. I olika sammanhang har lantrådet framfört att den enda lösningen är en nationell lösning d.v.s. att Finland ska ordna det här genom att inrätta ett valdistrikt och på det viset trygga ett åländskt mandat. Samma sak säger självstyrelsepolitiska nämnden, jag kan citera deras kläm; ”att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska ta initiativet till nya politiska förhandlingar med statsrådet. Förhandlingarna bör resultera i en utfästelse från riket samt en tidtabell för utfästelsens förverkligande. Eftersom det framstår som osannolikt att Åland, genom beslut på gemenskapsnivå, skulle erhålla en parlamentsplats inom rimlig tid är det inom statlig som bör vara målet med förhandlingarna. Landskapsregeringen bör snarast anta en tydlig strategi för detta arbete”.

Nu har lagutskottet givit en kläm med en liten annan lydelse där man lyfter fram den här lösningen på gemenskapsnivå. Jag tycker att det är alldeles uppenbart att det är det spåret som man i första hand måste gå på. Far lantrådet och några till Helsingfors och kräver nationell lösning är det ju bortkastad tid kan man säga. Däremot bör man följa upp regeringens handlande i kommande förhandlingar. Och vad menas med kommande förhandlingar? Det mest optimistiska scenariot är när Kroatien eventuellt får sitt medlemskap godkänt, då måste man omförhandla platserna i EU-parlamentet. I det sammanhanget bör man se till att Finland slår vakt om den 13:e platsen. Det finns möjligheter att pressa ganska hårt eftersom rådet måste vara enigt när det gäller omfördelningen av platserna.

Ltl Harry Jansson har fått utstå lite spott och spe i onödan för sitt fantasifulla förslag att Åland skulle vända sig till Sverige för att få stöd därifrån. Jag tycker inte att man ska utesluta den möjligheten att diskutera med svenskarna. Sverige är kanske det mest ointresserade i EU-landet i hela EU. Det är lite förvånande angående Sveriges historiska engagemang internationellt att man sedan i EU-sammanhanget är ganska ointresserad. Jag tror inte att man kommer att ge ett mandat åt Åland. Men jag tror att Sverige mycket väl kan vara med och stöda Finlands krav på att få behålla sitt 13:e mandat. I det avseendet tycker jag att man inte helt ska såga Janssons förslag om att vända sig till Sverige.

Jag tycker inte att det är helt svart i den här frågan. Då frånser man att statsministern och statsrådet skriftligen har lovat att arbeta för en åländsk plats på gemenskapsnivå. Det måste man ta på allvar. Det krävs uppföljning från regeringens sida. Det nationella mandatet ska man låta vila och gå framåt. Man ska hela tiden kräva av statsministern besked om vad man tänker göra och vilket som är nästa steg?

I lagutskottet hörde vi också muntligen Ålandsministern Astrid Thors, som redan hade ganska långgående tankar på hur man kunde ta upp den här frågan. Utrikesminister Stubb var nog mera inne på lite snabba ryck och att man i Coreper skulle framföra åsikter om Ålands särställning osv. Där krävs det nog mera arbete. Det är nog den vägen som jag tror att vi ska gå nu.

Det är upp till regeringen Viveka Eriksson att sätta in lite extra energi på det här. När vi diskuterade den här frågan och vad som hände 2007 i juni så fanns det ingen inom den åländska förvaltningen som kände till någonting. Det var också lite oklart för minister Stubb men han sade att han säkert kunde ta fram dokumentationen. Vi måste bli mycket, mycket bättre på att följa upp frågorna och deras behandling i statsrådet. Det räcker inte med att bara prata här i lagtinget. Det är viktigt att diskussionen förs med dem som verkligen har ansvar för att frågan avancerar.

Jag skulle också gärna vilja ta upp språksituationen i Finland idag. Jag tycker det var bra att lagutskottets ordförande nämnde om den. Det är onekligen så att språkklimatet just nu är väldigt bistert för finlandssvenskarna. Men det är inte alla partier som har en negativ inställning till svenskan i Finland. Och det är inte bara Svenska folkpartiet som står och försvarar svenskans ställning.

Den här indragningen av Åland, som Svenska folketingets ordförande Anna Maja Henriksson gjorde, i den regionala konflikten om Karleby ska höra till Vasa eller Uleåborg, tycker jag i och för sig var väldigt politiskt oöverlagt. Jag tycker inte det att det finns skäl att, i en sådan begränsad regional konflikt, använda Ålands självstyrelse som ett slagträ i debatten. Jag kan förstå det och det ligger t.o.m. någonting i det, men trots det tycker jag att det var illa valt. Nu rasar en debatt, både på hennes blogg och i Helsingin Sanomat, med mycket, mycket negativa och kommentarer om Åland. Jag tror inte att det var hennes åsikt, men det var i alla fall illa valt.

Det här borde repareras. Det är statsminister Vanhanen som kan reparera det. Under årens lopp tycker jag att den åländska centern har gjort det lätt för sig i självstyrelsepolitiska frågor. Det mest svensknegativa partiet genom historien i Finland är centerpartiet. Om man vill i dagens läge påverka situationen så har Åländsk Center en särskild roll och möjligheter att kräva att diskussionen får en helt annan riktning och en annan nivå. Att alla reser till det ständigt minskade Svenska folkpartiets konferenser, det må vara hänt, men det är inte där finlandssvenskarnas ställning avgörs. Det är faktiskt av de stora finländska partierna. I den här konflikten har man sett att samlingspartiet har haft en betydligt mera positiv inriktning än många gånger tidigare. Det är bra. Där finns det också syster- och broderpartier som borde vara mer aktiva. Jag tror också, i den här frågan likaså, att intresset kan variera inom partierna. Om man vill jobba politiskt med de här frågorna så finns det alla möjligheter, det gäller bara att lägga marken till.

Herr talman! Lissabonavtalet och diskussionerna runt det, vi får väl vara nöjda med vad vi har uppnått, för vi har ju uppnått ändå en hel del. Vi borde tänka vidare. Vi borde tänka framåt.

Jag tänkte avsluta mitt anförande med några sådana kommentarer. När nu Lissabonavtalet går i kraft den 1 december och det blir förändringar i institutionerna, speciellt med tanke på att man får en ny högsta representant inom utrikespolitiken, så borde Åland nu vara aktiv vad gäller demilitariseringen och neutraliseringen. Om det är någonting som kommer att förändra våra länder så är det den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken. EU kommer i allt högre grad att tala med en mun i olika frågor. I det sammanhanget kan det nog hända att demilitariseringen och neutraliseringen lätt försummas.

Det finns också på regeringssidan ett behov av att ta fram riktlinjer och program för hur Åland ska kunna bevaka sina intressen i det här avseendet. I och för sig så tror jag att Ålands folkrättsliga ställning är väldigt stark. Det är mycket en fråga om att ha kunskap själv och kunna argumentera. Men också att kunna informera de nyckelpersoner som bör känna till det här speciella området i Östersjön och dess roll för att skapa stabilitet i den här regionen. Där tror jag att det finns mycket arbete att göra. Landskapsförvaltningen har ju inte kompetens och kontinuitet när det gäller frågor som rör demilitariseringen och neutraliseringen.

Jag har själv sagt att landskapet måste få en utrikesminister, någonting som vi kunde kalla den utrikesförvaltning, för att politiskt styra arbetet.

När lagutskottet besökte Köpenhamn, för en tid sedan, fick vi väldigt bra information om Färöarna, som har ett utrikesministerium och en utrikesminister, som särskilt ansvarar för fiskefrågor för Färöarna. Men också Färöarna, Island och Grönland har behov av att diskutera demilitariseringen och neutraliseringen i den bemärkelsen att de inte har militära anläggningar och männen gör inte värnplikt på de här öarna. Här finns ett gemensamt intresse att formulera sig, där Åland kunde vara den som leder arbetet.

Det finns många synpunkter som jag skulle kunna framföra på det här området, men jag ska inte trötta lagtinget med detaljer. Jag tror, som sagt var, att här finns det ett viktigt politikområde där vi inte mera bara kan förlita oss på att någon annan garanterar vår speciella folkrättsliga status, utan där landskapet och lagtinget måste skapa egna institutionella former för att ta fram kunskap och politiska riktlinjer.

Det som vi måste satsa på och den här långa processen med Lissabonavtalet och meddelandet från regeringen har kanske gjort att regeringen inte har haft riktigt samma press på sig att göra någonting med i EU-strategin för Östersjön.

På fredagen var det en intressant presentation, som ordnades av generalkonsulatet och EU-informationskontoret. Det visade sig då att många, för att inte säga alla, de mål som är centrala för Östersjöstrategin berör Åland.

Det var ekonomisk tillväxt, där ingår en gemensam arbetsmarknad och att ta bort hinder för företagandet i det här området. Vi har på Åland en allt växande arbetsmarknad av människor som kommer ifrån det här området.

Det handlar om miljö, det är nästan bara det som jag tycker att vi har diskuterat i Östersjöperspektivet.

Det handlar om tillgänglighet eller någonting som man kallar för attraktionskraft d.v.s. områdets möjligheter att utveckla turismen osv.

Det handlar om säkerhets- och om trygghetsfrågor d.v.s. hur man kan begränsa kriminell verksamhet över nationsgränserna.

I de här fyra målen finns det sedan de 15 olika prioritetsområde för hur man mera i detalj ska uppnå resultat. Det enda som vi fick någon presentation om från Åland var några punkter som gällde havsmiljön. Nog så viktig, men det bekräftar också en annan sak, herr talman, och det var när vi fick ett meddelande om landskapets Östersjöpolitik så ville vi socialdemokrater att det här skulle gå till alla utskott, för att vi skulle få en mera omfattande bedömning av de åländska intressena i Östersjösamarbetet. Men det ville inte lagtinget utan man ville mest bara diskutera vattenfrågan. Där ligger vi nu alltså efter i det här arbetet.

Herr talman! Skrotar man t.ex. nordiska samarbetsnätverket, som vi har sedan 1978, så skrotar man en aktör som kunde vara en del i att förverkliga Östersjöstrategin. Det finns en uppsjö av program och möjligheter att delta, men man måste då har samarbetspartners. I den belysningen är det där också att kortsiktigt beslut.

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Jag är glad att socialdemokraterna har en förståelse för att Sveriges medverkan i nationernas förhandlingar, när det gäller omfördelning av parlamentsplatserna, kan vara bra att ha med som stöd. Det är jag glad för. Jag vill ändå säga att centern i Finland och åländsk center är två helt skilda partier. När vi umgås på olika konferenser brukar vi konstatera att vi har i princip samma ideologier, samma värderingar och det enda som skiljer oss åt är språket. Jag var senast på en stor kvinnokonferens i Uleåborg, som naturligtvis var på finska, där kunde vi enas om det här tillsammans med Annelie Jäätteenmäki. Visst har vi gemenskap med centern och visst diskuterar vi frågor. Jag vill väl ändå påpeka att statsministern gick ut nu, helt nyligen, och talade för svenskan. Han deklarerade att den officiella svenskan ska ha ett stöd. Jag vet inte vad man mer ska göra just i det här?

Ltl Barbro Sundback, replik

Det är bra, det som ltl Gun Carlson talar om. Jag kan inte säga vad centern på Åland ska diskutera med centern i Finland. Men det är alldeles klart att det är ett nyckelparti för bevarandet av svenskan i Finland. Man behöver inte har läst mycket finländsk historia för att se att det partiet har varit mest negativt till svenska språket. På toppnivå i politiken finns det politiker som har lärt sig att man också ska ha en positiv inställning till svenska språket. Tanken på att under ett halvt eller ett år skulle Uleåborgs förvaltning försvenskas och då skulle man föra Karleby dit, det borde man ju ta fasta på i så fall, hela statsförvaltningen borde väl då kunna försvenskas?

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Jag tror också det är så när det gäller Centerns fotfolk, om det är dem som ltl Sundback talar om, så är de precis lika nationalistiska och enspråkigt finska som vi i centern på Åland är nationalistiska och enspråkigt svenska. Där har vi också viss förståelse för varandra. Det är klart att det är ett hårt jobb också för centern i Finland att inse hur viktig svenskan är för Åland och för hela landet. Visst finns det många olika åsikter där också.

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Jag tycker det tyder på stor självinsikt när man konstaterar från centern på Åland att man är nationalistisk på samma sätt som centern i Finland är nationalistisk. Det tycker jag är ärligt och uppriktigt. Jag kommer ihåg när Paavo Lipponen just hade blivit statsminister, han var här och han uttryckte att nationalism föder nationalism. Det liksom skapar motsättning.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! När det gäller tidtabellen för Lissabon skulle jag vilja påminna om att den inte började med Kiljunen i januari 2008. De intensiva förhandlingarna var på hösten 2007. Det finns massor med protokoll, till och med på nätet, från den processen.

Sedan när det gäller skärgårdssamarbetet är det inte så starkt kopplat till Lissabonfördraget. Det är inte heller språksituationen i Finland på det sättet annat än att man kan utnyttja det.  När det gäller det, så sades det här i lagtinget att landskapsregeringen saknade folkvett, ett mycket märkligt uttryck i lagtinget. Men det samarbetet har pågått sedan 1978 och ersätts nu t.ex. av interreg 4 projektet, Central Baltic. Landskapsregeringen meddelade i juni att man kommer, eftersom Stockholm och Åbo drar ner på det, att föreslå en avveckling.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Om ltl Olof Erlands skulle lyssna så sade jag för socialdemokraternas del började diskussionerna om Lissabon i samband med riksdagsmannens Kimmo Kiljunens besök. Det är nu en pipa snus i debatten, men det var vad jag sade.

Det nordiska samarbetet kan säkert diskuteras. Man kan säkert också besluta sig för att gå ut från det. Åtminstone vi tycker att om man är part i ett trepartssamarbete så träffas man och diskuterar framtiden. Finns det fog för förändringar? Finns det foga för avslutade? Inte att man sitter i något slutet rum och meddelar att nu stiger vi av. Dessutom tror jag att arbetet skulle få en riktigt meningsfull funktion inom ramen för Östersjöstrategin.

Ltl Olof Erland, replik

Vi vet ju vad socialdemokraterna menar med folkvett, i alla fall i den här frågan.

När det gäller en pipa snus, så var det inte en pipa snus hösten 2007. Socialdemokraterna satt med i regeringen. Jag får inte ställa fråga i replik men jag kunde fråga vem som får talman på den tiden? Varför förde inte socialdemokraterna upp den frågan när det verkligen var förhandlingar på gång? Dåvarande lantråd var ju i alla fall med på toppmötet i oktober, vill jag minnas, och också tidigare. Titta efter i böckerna vem som var talman vid den tiden.

Ltl Barbro Sundback, replik

Nu tycker jag att ltl Olof Erland är riktigt snurrig. Jag säger att det socialdemokratiska partiet inledde sin diskussion om Lissabonavtalet 2008 i februari. Vad har det att göra med att jag var talman 2007? Det är ju helt snurrigt. Kan inte ltl Olof Erland acceptera att det socialdemokratiska partiet inledde sin diskussion, det socialdemokratiska partiet. Vi har nämligen demokrati i vårt parti.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Roger Jansson

Herr talman! Bästa kollegor, jag vill börja med att säga att det är ett bra arbete som är utfört först i självstyrelsepolitiska nämnden och sedan i lagutskottet. Jag vill alldeles särskilt harangera och berömma sekreterarna, Marine Holm-Johansson och Susanne Eriksson för ett utomordentligt arbete.

Utlåtandet och betänkandet är synnerligen informativa. De är värdefulla dokument i de fortsatta förhandlingarna och för framtida bruk i allmänhet. Det blir en form av uppslagsböcker i politik när det gäller Ålands förhållande till Europeiska Unionen.

Ärendet på dagens föredragningslista gäller dels, frågan om de fyra inflytandefrågorna som egentligen baserar sig på, ur vår synpunkt, unionens felkonstruktion som inte kan erkänna inomstatliga särlösningar ännu åtminstone och för det andra, grundar sig på Finlands inställning till självstyrelsen, som är outvecklad och omogen som en helhet för landet.

Dels gäller frågan Lissabonsfördragets innehåll och dess konsekvenser. Här menar jag att det ur åländsk synpunkt för det första främst är frågan om det säkerhetspolitiska samarbetet konsekvenser för demilitariseringen och neutraliseringen i en osäker framtid. För det andra, unionens nya ställning som juridisk person med en viss utökad rätt att ingå avtal som binder medlemsstaterna. Det här har också att göra med särskilt demilitariseringen och neutraliseringen men även med våra övriga självstyrelse.

Jag vill tacka lagutskottet för arbetet med de två sistnämnda frågorna. Däremot har jag inte samma tacksamhet att framföra gentemot landskapsregeringen. Eftersom landskapsregeringen har visat sig förlita sig i svåra frågor på vad Helsingfors säger och utreder i de här frågorna. När det gäller självstyrelsens-, demilitariseringens- och neutraliseringens förhållande särskilt i internationell rätt i folkrätten, är kunskaperna i Helsingfors idag rätt så begränsade jämfört med vad de tidigare har varit. Den största sakkunskapen, även om den också håller på att urholkas, finns på Åland.

Den första delen är inflytandefrågorna, självstyrelsepolitiska nämnden skriver på sidan 5 om Finlands bristande arbete med att föra fram Ålands ställning konstitutionellt och hänvisar i det sammanhanget till att pågående grundlagsrevision borde beakta det här förhållandet. Nämnden skriver på sidan 5; ”enligt nämnden är det en allvarlig brist att den delade behörigheten fortfarande inte fullt ut erkänns av Finland i EU-sammanhang. Landskapets externa behörighet måste enligt nämnden anpassas så att den överensstämmer med den interna behörigheten t.ex. i likhet med den belgiska modellen.” Så hänvisar man till grundlagsrevisionen, som pågår i landet, att här måste man stärka Ålands status både inom Finland och i förhållande till Europeiska Unionen. Det här är mycket allvarliga påpekanden. Det är sant och det måste åtgärdas. Det är en utav de stora och svåra arbeten som vi har framför oss när det gäller självstyrelsens förhållande till Finland och till unionen.

Sedan har vi fått ta del av, i samband med lagutskottets betänkande, ett brev ifrån Finlands statsminister Matti Vanhanen. Här tycker jag också det finns orsak att vara öppen och ärlig när det gäller brevets innehåll. Det innehåller tre punkter som jag tycker att visar att om man inte vill förstå så förstår man inte eller annars kan det vara så illa att man inte överhuvudtaget förstår.

Vi känner till det principbeslut som regeringen i Helsingfors har tagit när det gäller förhållande till Åland i EU-frågor. På första sidan skriver statsministern att det konstateras att det finns ett behov av att kompensera landskapet för den behörighet som genom medlemskapet har överförts på unionens kompetensområde. Vad skriver statsministern? Det är riktigt att det här också är en del av det hela, att vi behöver kompenseras med inflytande i anledning av den behörighet som vi har överfört till unionen. Det är bra och där skriver han att det finns ett behov. Det skriver han den 28.10.2009. Det betyder att det möjligen finns förståelse för att loppet inte är kört ännu. Det finns mycket mera att göra. Men det är inte säkert att han menade det utan han kanske menade det som står i principbeslutet där man då tror sig ha klara av lösningarna på problematiken, med de texter som finns där. Så är inte fallet.

Problemet är ju kanske inte störst för Åland när det gäller att kompensera behörighetsöverföringen. Problemet är ett brott mot självstyrelsens grunder som vårt EU-medlemskap resulterade i. Att regering och riksdag i Helsingfors och ministerier dessutom, har kommit att representera Ålands folk inom ramen för självstyrelsens kompetensområden. Det är det mest överlägsna bekymmer vi har i vårt förhållande till Finland och Europeiska Unionen. Om detta skriver statsministern ingenting.

För det andra, när det gäller Europaparlamentsplatsen står det att man har försökt, genom beslut på EU-nivå när diskussioner fördes om den landsspecifika platsfördelningen, att få en egen representant för Åland i Europaparlamentet. Det här är inte heller korrekt beskrivning av verkligheten. I hela det beredande arbetet, inför den nya platsfördelningen, kom den här frågan aldrig upp. I någon form av diskussioner, när beslutet redan var färdigt att klubbas, nämnde statsminister Vanhanen detta problem med Åland. Han noterade att Åland har en uppfattning om att det här borde lösas på något sätt. Finland har alltså inte arbetat för den här lösningen.

Redan 1994 fattade dåvarande regeringen Aho, på förslag av minister Norrback, ett likartat beslut. Jag följde sedan upp det huruvida Finlands regering i något sammanhang i unionen hade tagit upp det som regeringen Aho 1994 hade beslutat om. Svaret var att det gjorde man aldrig. Inte kan man ju nå resultat om man inte jobbar med frågorna på ett långsiktigt och kraftfullt sätt.

För det tredje saknas det helt och hållet ett resonemang, i statsministerns brev till oss här i lagtinget, om råds deltagande uttryckligen på beslutsnivå. Både när det gäller Storbritannien, förstås Belgien men även Spanien har vi kunnat konstatera att de har löst de här frågorna inomstatligt. Finland är ännu inte moget att göra det. Det är bra att både lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden har föreslagit klämmar i den här riktningen. Det om statsministerns brev.

Sedan till landskapsregeringens insatser under den här processen. Jag vill börja med det positiva. Lantrådet har varit väldigt engagerad i inflytandefrågorna. Det förstår man efter hennes tid som talman i Ålands lagting. Det är bra, det ska hon ett erkännande för. Förhandlingarna har huvudsakligen förts med Ålandsministern Astrid Thors. Det är också bra, men dock inte tillräckligt. Också med statsministern vet jag att lantrådet har förhandlat.

Landskapsregeringen har också varit lyhörd från signalerna och diskussionerna i självstyrelsepolitiska nämnden, som inflytandefrågorna har representerat lagtinget.

Landskapsregeringen har också fått ett godtagbart resultat i medverkan i domstol. Bättre blev det tack vare det goda samarbetet med självstyrelsepolitiska nämnden.

I marginalen kan också möjligen landskapsregeringen ha ökat lyhördheten i Helsingfors för Ålands ställning i beredning av EU-frågor. Men det här är troligen någonting som bara värmer för en kort tid, sedan blir det svårt igen. Här kommer man att få föra en evig och evinnerlig kamp, som av språkorsaker kommer att bli allt svårare.

Vad är då negativt för landskapsregeringen i den här processen? Det första kanske är att man var beredd att godkänna uppkomna förhandlingsresultat alltför snabbt och för tidigt. Vi behöver inte här gråta över förspilld mjölk till den delen. Man har nog ganska markant missat frågan om råds beslutandenivån i sina förhandlingar med Helsingfors. Samma sak har man nog också ganska mycket missat frågan om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens konsekvenser. Det torde bero på att man inte har någon tjänstemannakraft idag som kan jobba med de här frågorna. Det finns inte tid, vad det verkar.

När det gäller parlamentsplatsen har man inte kunnat åstadkomma en tillräcklig hållbar vägkarta för hur det ska skötas framöver. Här kommer lagtingets kläm in och visar väg. Man har inte heller riktigt ännu nått någon rimlig lösning i språkfrågan när det gäller beredningen av EU-ärenden på axeln Helsingfors-Mariehamn. Det är åtskilliga av våra tjänstemän som kommer att fortsätta att inte på ett rimligt och jämbördigt sätt kunna delta i beredningsarbetet i landet p.g.a. språkorsaker. Det är inte acceptabelt. Det blir ett brott mot självstyrelselagen.

Landskapsregeringen borde också kanske ha varit inkluderad i presidentens och statsrådets handläggning av ratificeringen. Särskilt deponeringen av dokumenten i Rom. Det var ett klart övertramp ifrån statsmaktens sida gentemot självstyrelsen och det är helt oacceptabelt. I en kläm kommer nu lagtinget också att peka på att det måste få en hållbar lösning inför framtiden.

Herr talman! Jag övergår då till Lissabonavtalet som sådant. Det är demilitariseringen och neutraliseringen som har intresserat mig mest i det sammanhanget.

I landskapsregeringens rapport om demilitariseringen och neutraliseringen i förhållande till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skriver utredaren att frågor uppstår främst om neutraliseringen. Det här är egentligen fredsinstitutets rapport där det sägs; ”Frågor uppstår främst om neutraliseringen i sådana fall då Finland eller andra geografiskt närbelägna stater deltar i militära operationer och det görs anspråk på användningen av det åländska territoriet i den kollektiva säkerhetens namn”. Utredaren säger vidare att frågan är sammanflätade på fyra nivåer. FN, EU, Nato och det nordiska försvarssamarbetet. Vi kunde lägga till den femte nivån, den nationella försvarspolitiken. Risken finns att alltomfattande hänvisningar till den kollektiva säkerheten kan komma att användas som ett möjligt instrument för att ifrågasätta Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Det här är ett fullständigt korrekt utlåtande som vi måste följa upp framöver. Det finns en beredskap både hos landskapsregeringen och i lagtinget att göra så. Därmed förstår vi att diskussionen om huruvida uttalandet från Finlands regering på coreper nivå, alltså EU-ambassadörs nivå, är tillräckligt.  Jag tror inte att det är tillräckligt, men som ltl Harry Jansson sade, så får vi nöja oss med det för stunden men däremot inte nöja oss med det långsiktigt utan vi måste fortsätta att se till att det internationella samfundet inser det här. Då är det inom ramen både för FN, för EU och Nato.

Vi ska inte tro att bara för att Finland inte är Natomedlem, att inte Nato därmed skulle ha en central position i en krissituation eller krigssituation i Östersjön. Då är vi helt blåögda. Säkerhetsklausulen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Lissabonfördraget har en likadan utformning som femte punkten i Natofördraget.

En annan fråga som har bekymrat oss lite, när det gäller Lissabonföredraget, gäller det här med juridisk person. Det råder fortfarande en oklarhet. Lagutskottet har försökt utreda det. Utrikesministeriet själv, i sin promemoria från 2.9.2008, konstaterar att om sådana avtal, som faller inom självstyrelsens behörighet, framledes ingås skulle nationella ikraftträdande författningar inte längre utfärdas och inte heller ske i enlighet med förfarandet enligt 59 § i självstyrelselagen, utan då skulle man använda sig av 59a § som vi i det sammanhanget inte alls är nöjda med. Det kan uppstå besvärliga situationer. Listan blir ganska lång över vad som ännu återstår att göra när det gäller inte bara inflytandefrågorna utan även övriga frågor som har med vårt förhållande till Helsingfors och EU-frågor att göra, och med vårt förhållande till Europeiska Unionen direkt.

Herr talman! Så går jag över till frisinnad samverkans slutsats. Den här landskapsregeringen har meddelat lagtinget att man i förhandlingarna är vid vägens ände. Det upprepades också i centerns gruppanförande. Det torde gälla för hela mandatperioden, även om man säkert kommer att försöka göra någonting ytterligare. Här har beskedet varit klart till oss. Därmed kan vi nå bättre resultat endast genom ett byte av landskapsregeringen. Vi, i frisinnad samverkan, vet inte hur ett sådant byte skulle se ut. Därför är det här inte någon förtroendefråga för oss. Vi får böja oss för väljarnas val att ge oss bara tre mandat i senaste val och de regerande partierna, centern och liberalerna, 18 mandat tillsammans, numera genom ett överhopp 19 mandat. Tillsammans med FS och socialdemokraterna blir det 25 mandat för konstaterandet att landskapsregeringen ser sig stå vid vägens ände när det gäller inflytandefrågorna. Parten i det sammanhanget är ju regeringen i Helsingfors.

Ett icke svar nu, som vore ett alternativ som vi väl kunde tänka oss ursprungligen men kanske inte idag, skulle få svåröverskådliga konsekvenser. Vi vet inte vilka konsekvenserna skulle vara. Men det vet vi, att särskilt vid ett nej, men även vid ett icke svar, så skulle vi bli ännu mera beroende av Helsingfors. Helsingfors förhandlingsposition för vår del och självstyrelsens del gentemot Europeiska Unionen, en helt oacceptabel utveckling. Det här reds ut i lagutskottets betänkande. I den utredningens som landskapsregeringen har gjort och som här delvis citeras på det här sättet; ”om Lissabonföredraget träder i kraft inom unionen utan att lagtinget gett sitt bifall uppstår frågan om hur den rättsliga konflikten ska åtgärdas. Det är möjligt att frågan kommer till behandling inför EG-domstolen och sannolikt att domstol så anser att unionsrätten, trots avsaknaden av lagtingets bifall skall ges företräde.”  Det här är den juridiska bakgrunden vi har i den situationen vi sitter här idag som ansvariga för Ålands folk.

Allra sist, de här klämmarna som lagutskottet föreslår. De är tio stycken. Jag ska bara kommentera någon enda utav dem. Den sjunde lyder; ” lagtinget hemställer om att landskapsregeringens syfte att Finlands regering inte ska godkänna en omfördelning av parlamentsplatserna innan Åland tillförsäkras representation, fortsätter att på nationell och europeisk nivå hävda kravet på en åländsk plats i Europaparlamentet.”

Jag vill hävda att det förslag som självstyrelsepolitiska nämnden kom med till skrivning av den här klämmen var bättre. De var tydligare. Jag vet inte varför lagutskottet har urvattnat den skrivning som självstyrelsepolitiska nämnden förslog. Det kommer säkert en förklaring till det här.

Självstyrelsepolitiska nämnden föreslog konkret nya förhandlingar om parlamentsplatsen. Man önskade få tydliga utfästelser från riket över vägkartan. Och man önskade få en tydlig tidtabell för hur det här skulle skötas. De här tre punkterna har lagutskottet strukit. Det vore värdefullt att få veta varför?

I det här sammanhanget kommer centern, som parti och som lagtingsgrupp, med ett utspel. Det ska vara Sveriges ansvar, beaktande Ålandsöverenskommelsen, att se till att vi kan få en plats i Europaparlamentet. På olika sätt, men uppenbarligen som vi fick höra här i ett replikskifte, att Sverige skulle avstå från en plats till Finlands förmån och därmed förhoppningsvis till Ålands förmån.

Herr talman! Jag frågar mig om det här förslaget är framfört till landskapsregeringen? Om det här förslaget är framfört i lagutskottet? Om det här förslaget är framfört till självstyrelsepolitiska nämnden? Självstyrelsepolitiska nämnden sitter jag själv med i och där är det inte framfört. Är det här ett utspel för att dölja sprickorna i centern och på centerfältet i synen på både EU och Lissabonavtalet? Tillsvidare har det varit en av de grundläggande principerna för vårt arbete med den här EU-frågan och tidigare EU-frågor att skapa bredaste möjligaste enighet i vårt agerande.

Här kommer centern med ett utspel nu, som man möjligen kan kalla för utspel, som slår sönder den här enigheten. Det här har inte framförts tidigare. Vi andra har inte haft en möjlighet att ta ställning till det. Dessutom är det ju ett remarkabelt utspel. Hur skulle Sverige, som ända sedan 20-talet har prioriterat sitt förhållande till Finland, interferera på ett sådant sätt att man skulle lägga sig i Finlands inrikespolitik.  Och Sverige skulle försöka tillse att Finland, i förhållande till Åland när det gäller fördelningen av parlamentsplatserna i unionen genom Sveriges agerande, mot Finlands vilja förse Åland med en plats i Europaparlamentet. Jag vill kalla det blåögt. Jag vill kalla det oansvarigt. Särskilt ur den synpunkten att den här typen av tunga självstyrelsepolitiska frågor måste man förankra i ett samarbete mellan partier. Först i den landskapsregeringen man själv sitter i men sedan i de två organ som har behandlat Lissabonföredraget här i lagtinget. Jag är besviken. Vi är besvikna i frisinnad samverkan.

Den sista klämmen är bra; ”att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska verka för att Ålands lagting ska ges status som ett nationellt parlament i enlighet med protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska Unionen”. Här vill jag igen ta tillfället i akt och varna för att vi i den här typen av diskussioner, både när det gäller parlamentsplatsen särskilt men även den här frågan jämställs med de övriga i självstyrande regionerna i Europa inklusive delstaterna i Tyskland och Österrike. Det är så fel. De har delegerade beslutsmakter. Det är bara vi och Belgien som har den delade beslutsmakten. Därför, när vi jobbar vidare med de här frågorna på EU-planet, är det bara belgarna som är våra kumpaner. Det är belgarna som man kan hänvisa till, om vi skapar ett prejudikat inom unionen så gör vi det bara för Belgien, så länge inte något annat land har gått in för en delad behörighet i förhållande till sina autonoma områden.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Jag bad ursprungligen om replik med anledning av ltl Roger Janssons analys av säkerhetspolitiken kontra demilitariseringen etc. Där delar jag till fullo den oro och de allvarsord som ltl Jansson för om detta ämne. Vi har all anledning att vara aktiva på alla plan. I och med att folkrätten är en ständig process i förändring och vi nu ingår i en unik rättsordning som man aldrig vet riktigt vart den tar vägen d.v.s. hur EU-domstolen kommer att tolka de nya paragraferna i ljuset av nya tider.

Men i och med att ltl Roger Jansson sedan spårade ur lite och började prata om blåögdhet och annat vad gäller centergruppens förslag om att vi ska analysera Sveriges roll i frågan om Ålands plats, vårt berättigade krav, så kan man säga att Sverige alltid har varit aktiv när det behövs. Det är detta som ligger till grund för centergruppens förslag.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Det var inte bara ett förslag om att analysera Sveriges roll som ltl Harry Jansson kom med. Det var betydligt mera långtgående än så. Det var ett förslag om att vi skulle försöka få Sverige att interferera i Finlands handläggning av den här frågan. Det är betydligt mera än att analysera. Vilka komplikationer det här kommer att få och hur mycket vi i anledning av ett sådant utspel riskerar att försvagas i trovärdighet, särskilt i förhållande till Sverige, kan man bara spekulera i. Min mest allvarliga kritik, ltl Jansson, var att inte diskutera den här frågan inom de organ som har behandlat Lissabonfördraget och inom ramen för landskapsregeringen. Det är ett brott emot tidigare överenskommelse när det gäller vår utrikespolitik.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Att det skulle finnas någon hemlig agenda i lagtinget som säger att vi inte fritt får diskutera inom gruppen, olika förslag om hur vi ska stärka Ålands status och medverkan i EU-processen, det är främmande för mig. Centergruppen förbehåller alltid en rätt att diskutera olika uppslag. Vi måste komma ihåg att orsaken till att detta inte har förankrats, vare sig i nämnden eller i lagutskottet än mindre i landskapsregeringen i detta skede, är att vi nu siktar framåt. Vi har inte behov av att idag förankra det här i lagtinget som sådant. Det här är ett förslag om hur vi nu ska ta steg två, tre eller fyra beroende på pessimistiskt man ser på våra krav ända sedan 1995 om EU-platsen. Vi föreslår att nämnden nu börjar diskutera vårt initiativ och ser om det är en framkomlig väg. Finner en majoritet att det är omöjligt, om man då som ltl Roger Jansson sågar det jämnt med fotknölarna, då är det ingen väg som vi ska gå vidare med.  Centern förbehåller sig alltid rätt att ta initiativ som kan föra Ålands sak vidare.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Roger Jansson, replik

Det är bra att förbehålla sig den rätten, det gör vi alla. Men vi måste förstå hur man tar initiativ i sådana här frågor. Vi har tidigare levt i den uppenbara villfarelsen att även centern har varit överens om att den här typen av frågor diskuterar man i den här typen av framtidsdokument. Nu ska vi se framåt, sade ltl Jansson. Det är det som lagtinget försöker göra i de här båda dokumenten, som lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden har tagit fram och det har vi gjort tillsammans. Vi har tillsammans sett på framtiden. Någonstans har det klickat när man inte har anhängiggjort den frågan i våra gemensamma diskussioner. Att vi också, särskilt i nämnden men även i lagutskottet, hade kunnat utreda den här centertanken.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Jag kände mig lite på sidan om här för jag är inte särskilt upprörd över centerns tankar. Det är någonting som man får utreda, särskilt det här med hur man väljer och gör valsystemet.

Ltl Janssons tolkningar av statsministerns brev är intressant. Där är felaktigheter i sak. För det första fördes parlamentsplatserna fram på ett rådsmöte i diskussion mellan Tyskland och Finland, Vanhanen och Merkel. Då handlade det om en fördelning som involverade Tyskland, Italien och vad det nu var, det kan det inte säga. Det visar också hur förhandlingarna går till. Det är inte några nattmanglingar i Helsingfors där man förhandlar utan det är en regeringskonferens. Parlamentet bereder, rådet tar beslut och regeringarna kommer överens. Det här är en felaktig beskrivning.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Jag kunde inte se, av ltl Erlands exempel på hur det har gått, att min beskrivning till någon del skulle ha varit felaktig. Om det var en diskussion mellan statsledarna Merkel och Vanhanen så är det inget som protokollförts inom Europeiska Unionen. Det är väl det minsta man kan begära från åländsk sida. Om Finland, så som regeringen har sagt, ska arbeta för den här frågan om en åländsk parlamentsplats inom ramen för unionen så bör det finnas protokollfört på många plan. Nu är det uppenbarligen så att det inte finns protokollfört någonstans. Övriga 25 länder känner knappast till det.

Ltl Olof Erland, replik

Herr talman! Jag har inte pratat med övriga 25 länder. Men de tjänstemän som var med och de som har varit involverade i processen känner till det. Det viktiga här är att hela förhandlingsprocessen, när det gäller parlamentsplatserna på EU-nivå, avslutades i november 2007. Sedan är det en annan sak att man försöker få regeringen och partierna på riksnivå att öppna för en egen parlamentsplats.

Beskrivningen av ministerrådet, Spanien och Belgien, den stora väsentliga skillnaden är att de har exklusiv behörighet på vissa områden. Det ger en helt annan konstitutionell plattform, precis som Tysklands delstater har det.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Anders Eriksson

Tack, herr talman! Jag fick ett mail igår av en person som många av er känner, en person som med stor oro inväntar det förväntade bifallet till Lissabonfördraget. Personen skrev så här; ”Åland förblir en ytterst perifer, obefintlig ö som unionen inte känner till, en inre angelägenhet för Finland, som de kan behandla efter eget gottfinnande och Ålands lagting fortsätter att trampa vatten utanför EU sfären i förhoppningen om att de inte är för besvikna på oss för att vi väntade så länge med vårt godkännande av Lissabonfördraget.

Nej, inte skall vi vara besvärliga och värna vår självstyrelse, våra ·demokratiska och konstitutionella särrättigheter. Nej, andra kan sköta ·om ålänningarnas intressen mycket bättre än vad Ålands lagting kan göra.
God Natt Åland”.

Det här kan tyckas drastiskt formulerat men det beskriver vad många känner. En känsla som har fascinerat mig många gånger och man får ofta höra ni måste säga nej till Lissabonfördraget. Jag utgår från att de övriga lagtingsledamöter kanske också har fått de propåerna.

Jag frågade; Har ni läst Lissabonföredraget? Har ni satt er in i det? Nej, det har man inte gjort. Man är fast övertygad om att man ska säga nej. Det här är ju lite fascinerande.

Den fasta övertygelsen över vad som är rätt eller fel påträffas ytterst sällan i detta parlament nu för tiden när den här typen av ödesfrågor dyker upp.

Jag talade för ett par veckor sedan med en ung mycket duktig lagtingsman, som indirekt delgav mig sin rädsla. Vi vet inte vad konsekvenserna av ett nej blir sade personen i fråga. Jag insåg att det var lönlöst att fortsätta diskussionen, men jag tänkte för mig själv, vi vet precis lika lite vad konsekvenserna av ett ja betyder på sikt.

Jag tänkte också på att om en företagare på förhand skulle begära att alla konsekvenser skulle vara klarlagda innan han gör något, skulle det inte bli så mycket uträttat. Ibland måste man också gå på känsla.

Det hänvisades av en tidigare talare, som försvar till sin kapp vändning, till en utredning som landskapsregeringen har gjort den 11 augusti 2008. Det står så här: ”Konsekvenserna av att lagtinget skulle välja att inte ge sitt bifall följer inte någon förutbestämd logik utan ett antal frågeställningar får sitt svar enbart efter fortsatta politiska och rättsliga överväganden”.

Det är ju just det här som detta parlament borde ägna sig åt. Politiska överväganden som är bra för Åland istället för att alltid i slutändan ta det som Finland serverar oss.

Vi har från Ålands framtid många gånger motionerat om att man borde syna vårt EU-medlemskap riktigt på djupet. Vi skrev så här i en av de otal motioner vi har lämnat in: ” I den rävsax Åland befinner sig i och med att Finland inte agerar med självstyrelsens bästa för ögonen och EU-organen i allt högre grad griper in i ålänningarnas vardag, finns det anledning för lagtinget att överväga andra sätt på vilka de här omnämnda bristerna kan åtgärdas. Ett möjligt sätt är att lagtinget vägrar ge sitt bifall till det nya fördraget om EU:s konstitution så länge inte Finland åtgärdat alla de brister som på nationell bog kan genomföras bara viljan finns. En sådan strategi förutsätter dock att lagtinget först inhämtar kunskap om vad ett nej till nämnda fördrag innebär i praktiken”.

Den 13 mars 2006 hemställde vi så här: ” Att man tillsätter en utredning tillsätts i syfte att kartlägga konsekvenserna av ett åländskt nej till Europeiska Unionens konstitutionella fördrag.”

Men av någon anledning vill eller orkar inte majoriteten analysera EU-medlemskapet riktigt från grunden. Och få svar på, som jag ser det, överlevnadsfrågor som: Varför har andra autonoma områden motsvarande Åland en helt annan typ av koppling till EU? Varför får vi aldrig det berättigade inflyttandet på plats? Men nej, det är tydligen inte intressant.

Herr talman! I dag står lagtinget, som jag ser det, i ett historiskt mycket viktigt självstyrelsepolitiskt vägskäl. Det är inte så ofta som lagtinget har möjlighet att ta beslut som kan förbättra, som kan förstärka och som kan fördjupa den åländska självbestämmanderätten. Orsaken till att möjligheterna dyker upp så sällan, finner vi förstås i vårt tröga självstyrelsesystem, med en detaljerad självstyrelselag där lite mer omfattande revisioner kan ta upp till 20 år att genomföra. Med det konstaterandet är det förstås lätt att börja kvittra om att en ramlag ska vi minsann ha så kommer de problemen att vara lösta. Tyvärr är det en lång process som var och en inser att inte hjälper oss nu. Men är det så, skulle det vara så, skulle problemen vara lösta då om vi hade en ramlag? Tillåt mig vara lite tveksam på den punkten, åtminstone med nuvarande majoritet i den åländska politiken. Det tas alltid till stora ord när det gäller att beskriva framtida förbättringar av självstyrelsen. På samma sätt som det tas till stora ord i inledningen av politiska processer som Lissabonprocessen som vi befinner oss i nu.

Lagtinget har varit helt eniga t.o.m. två gånger om att de s.k. inflytandefrågorna ska vara lösta innan lagtinget kan ge sitt bifall till Lissabonfördraget. Och ändå står vi nu här med en stor majoritet som tänker säga ja utan att Åland i sedvanlig ordning uppnått det vi strävat efter. Men låt mig återkomma till det eventuella bifallet.

Det som trots allt är huvudproblemet är att de stora orden alltid rinner ut i sanden. Jag har många gånger sagt att det här har minsann Helsingfors lärt sig. De vet att ålänningarna knorrar lite i början, men att riksmyndigheterna alltid får Åland dit de vill förr eller senare, oftast förr. Det här har jag personligen hört från flera nyckelpersoner i Helsingfors, så det är inte fria fantasier. Slutsatsen är förstås helt logisk och den främsta orsaken till att vi inte får till stånd någon utveckling av självstyrelsen mera. Det som är synd den här gången är att det fanns faktiskt en uppfattning i Helsingfors att det vara annorlunda denna gång, det var allvar.

Jag noterade att dåvarande lantråd, i mars 2006, mötte grundlagsutskottet och sade att utan EU-inflytande blir det inget föredrag. Det var väldigt raka besked i början.

Jag sade inledningsvis att vi står i ett viktigt självstyrelsepolitiskt vägskäl. Senast det hände var när böterna infördes i självstyrelselagen hösten 2003. Ålands framtid försökte förgäves argumentera för att bötesparagrafen baserad på hela Finlands befolknings numerär absolut inte skulle intas i självstyrelselagen, speciellt inte när vi inte ens kunde försvara oss själva inför EU- domstolen. Centern gjorde den gången en av sina mest berömda piruetter. Jag lovade då att jag, i alla sammanhang, kommer att påminna om det. Därför gör jag det också nu.

När det gäller den situationen, utan att jag går in på detaljer, så tror jag att vi alla kommer ihåg vad som sades i valrörelsen 2003, och hur de löftena förverkligades, det är ingen anledning att gå in på det desto mera. Jag kan bara citera dåvarande gruppledare för centern Runar Karlsson som sade så här: ” Fastän centern har varit tveksam till lagen har vi visserligen kompromissat lite; för att få vara med i regeringsställningen och ta ansvar för det åländska samhället måste man vara med och kompromissa ”. Det var i sanningens namn ärlighet av Guds nåde på ett annat sätt än vad vi såg i dagens centergruppanförande.

När det gäller böterna och möjligheterna att vi inte ens kunde försvara oss själva så lyckades riksmyndigheterna skrämma majoriteten dit de ville också den gången.

Senare har de flesta hållit med om att det var dumt. Men när det verkligen gällde att stå upp för självstyrelsen, då fanns inte modet där, då var det inte många som vågade vara ålänning, för att låna ett slitet uttryck. Konsekvenserna av det beslutet ser vi nu i minskad ekonomisk aktivitet i vårt kära landskap p.g.a. av två utflaggningar.

Vilka blir konsekvenserna denna gång, om majoriteten låter sig skrämmas till att ge sitt bifall till Lissabonfördraget är svårare att överblicka och förutse.

Hur lagutskottet kan påstå att Lissabonfördraget inte medför några påtagliga förändringar för Åland är för mig rätt förvånade. Låt mig ge två exempel.

För det första genom Lissabonfördraget föreslås en utökning av det gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet. Bl.a. införs i fördraget en s.k. säkerhetsgaranti i form av en klausul enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att med alla till buds stående medel bistå en annan medlemsstat som utsatts för väpnat angrepp. Hur det här påverkar demilitariseringen och neutraliseringen är enligt mitt förmenande oklart. Jag noterade att lagutskottets ordförande Olof Erland sade att det inte kommer att ändras. Men i nästa andetag sade han att det är viktigt att bevaka det.

Den andra frågan jag vill nämna är att i samband i samband med att konstitutionella fördraget var aktuellt fattade medlemsstaterna vid en regeringskonferens ett faktiskt enhälligt beslut om att det inte skulle innehålla en hänvisning till en allmän deklaration om Ålands folkrättsliga ställning. Något sådant finns inte beträffande Lissabonfördraget.

Lissabon betyder mera makt till EU och EU:s medlemsländer, nationalstaterna. Fortfarande negligeras 70 demokratiskt valda nationella parlament, de finns fortfarande inte, de är interna angelägenheter såsom Ålands självstyrelse.

Subsidiaritetsprincipen är bara ett vackert ord utan innehåll, som har skrivits om till en kontroll av densamma den här gången.

Herr talman! Det helt överskuggande är att lagtinget missat en helt unik chans att få inflytandefrågorna lösta. Det enda sättet att få Finland att ta reson är att få upp konflikten på internationell nivå.

Det vet jag att många av oss säger när vi pratar man och man emellan här i korridorerna, men när det verkligen gäller att få upp frågorna på internationell nivå då tar man inte vara på chansen. Det här vet man också från Helsingfors sida att det inte är någon risk. Det är ingen risk att ålänningarna för sina stora ord till slutändan. Man vet att ålänningarna lägger sig före vi ens kommit i närheten. Därför står vi där vi står just nu.

Den 12 september 2008 fattade republikens president ett beslut om en ratificering utan att något besked hade kommit ifrån åländsk sida. Jag noterade att ltl Roger Jansson kallade det för ett klart övertramp. Jag kallade det för en konstitutionell skandal då när det var aktuellt. Medan företrädare för landskapsregeringen sade att det var fullständigt naturligt att man gjorde så ifrån finsk sida.

Vi diskuterade den här plötsligt påkomna brådskan i talmanskonferensen. Det hänger tydligen ihop med att republikens president på fredag igen ska befatta sig med det här ärendet. Därför blev det en sådan brådska så t.o.m. lagutskottet sammanträdde en söndag. Jag sade i talmanskonferensen att det här parlamentet är ju faktiskt en lekstuga, tyvärr.

Om vi tittar på de olika inflytandefrågorna, den första är EU parlamentsplatsen. De flesta, inklusive jag, är glada över att den finska regeringen bekräftar att Åland har rätt, indirekt bekräftar man det, till en EU representation, alltså en plats i EU-parlamentet. Men lösningen? Det har kallats av vissa för politisk teater tidigare. Jag håller med om det. Vi vet alla att inom en överskådlig framtid, troligtvis aldrig, finns det inte några möjligheter att få någon sorts extra mandat för Åland p.g.a. vår självstyrelse. Jag tycker det är märkligt.

Apropå politisk teater, utspelet som gjordes från centerns sida om att man kanske skulle sikta på ett av Sveriges mandat istället, visst kan det vara som det sades. Kanske chockverkan gjorde så att man hade svårt att inse det seriösa i förslaget.

Men ändå, nog vet vi alla som har jobbat med politik lite längre att ifrån svensk sida gör man väldigt sällan någonting som kan stöta relationerna till Finland. Det hänger ihop med den inflammerade situationen som uppstod i samband med nationernas förbund, som gjorde att Sverige inte fick överhögheten över Åland som man ville ha.

Om inte det här är en politisk teater, om faktiskt centern menar allvar med de förslag man lägger, utan att man har diskuterat med andra partier överhuvudtaget, utan att man ens har diskuterat med sin regeringspartner, så då borde vi titta på det här. Vi borde titta på det här riktigt, riktigt ordentligt. Bara p.g.a. av detta borde det här ärendet gå över till stora utskottet, så att också övriga partier får syna om det är någonting faktiskt seriöst som centern har i rockärmen som vi andra inte känner till? Visst vore det jätteintressant. Jag har ingenting emot om man lyckas utfärda ett av de svenska mandaten att bli ett åländskt mandat i EU-parlamentet. Det har jag absolut ingenting emot. Om man lägger det som ett förslag så måste man ju mena någonting med det. Det måste vara seriöst menat. Det kan ju inte bara vara politisk teater. Mot den bakgrunden hoppas jag att man faktiskt kan gå igenom det här ärendet en gång för alla i stora utskottet så får vi se. Jag utgår ifrån att centerns stöder ett sådant förslag, om man menar vad man säger.

När det gäller den finska regeringens medverkan för att Åland ska få en parlamentsplats så tycker jag att den definitiva ridån går ner i samband med statsministern brev till lagutskottet den 28 oktober 2009. Av utlåtandet framgår också att statsrådet inte har några planer på att dela in landet i sådana valkretsar som skulle ge Åland en representant i Europaparlamentet.

Lagutskottets uppgivenhet framkommer extra tydligt i sista stycket där man behandlar EU-parlamentsplatsen. Man skriver så här: ”Utskottet förutsätter att regeringen i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå hävdar Ålands internationella särställning, vilket kan förbättra Finlands möjligheter att åtminstone bibehålla det nuvarande antalet representanter i Europaparlamentet. I en sådan situation skulle givetvis Åland tillförsäkras en av dessa platser. Utskottet förutsätter att Finlands regering inte godkänner en omfördelning av parlamentsplatserna innan Åland tillförsäkrats representation.”

Man kan ändå säga sammanfattningsvis när det gäller den viktigaste inflytandefrågan och kopplingen till Lissabonfördraget så blir det faktiskt platt fall. Ska vi sätta något betyg på det här så blir det noll poäng, när det gäller den viktigaste inflytandefrågan.

Den andra frågan som nämns i lagutskottets tågordning är subsidiaritetskontrollen. Där tycker jag det är värt att notera att kravet från landskapets sida ursprungligen var att lagtinget skulle få en av Finlands två röster vid subsidiaritetsövervakningen. Kravet har inte tillgodosetts och det enda som Åland har är ett utkast till ändring av riksdagens arbetsordning, så att vi istället kommer att involveras i riksdagens subsidiaritetsövervakning. Något som förstås sker på finska, som lagutskottets ordförande och jag var inne på i ett replikskifte tidigare. De här får man väl också lov att säga att är platt fall om något, också här noll poäng.

Tittar vi på den tredje punkten, inflytande i ministerrådets arbete. Det sägs i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande: ” Nämnden konstaterar att landskapsregeringen sannolikt inte till fullo har tagit tillvara de möjligheter till inflytande som självstyrelselagen erbjuder.” Jag tror säkert att det är så. I och med att jag själv har möjlighet att vara med i självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar jag, i likhet med flera andra, att det inte fanns någon strategi ifrån landskapsregeringens sida. Det fanns inte några tankar om hur de här skulle gå till. Frågan ställdes; hur menar ni att det här skulle gå till? Jag menar, som svar på den frågan, att när det är åländsk behörighet ska en åländsk minister ta plats istället för den finska ministern. Precis på samma sätt som man har i Belgien. Det sägs så här, och det tycker jag var värdefullt, att självstyrelsepolitiska nämnden gjorde internationella utblickar hur andra har skött de här frågorna. Och, i likhet med ltl Roger Jansson, håller jag med om att det bästa och mest relevanta exemplet finner vi Belgien. Där sägs det så här: ”Belgiens platser i Europaparlamentet är fördelade enligt en överenskommelse som ingåtts genom politiska förhandlingar före valet. I ministerrådet deltar de regionala och gemenskapernas ministrar på basen av ett samarbetsavtal när frågor som hör till deras kompetensområden behandlas.” Det är bara att läsa innantill om man vill ha reda på hur det här fungerar. Då får man svaret; hur menar ni? Också när det gäller inflytande i ministerrådets arbete så blir det platt fall, lika med noll poäng.

Då är vi framme vid den sista punkten, talerätten. Där vill jag istället använda mig av lagutskottets betänkande när det gäller den presidentframställningen så jag inte behöver stå och försvara mina ord, även om det skulle vara detsamma som lagutskottet kom fram till. Så här säger lagutskottet: "Utskottet finner det anmärkningsvärt att grundlagsutskottet i sitt betänkande anför att det är viktigt att de av bestämmelserna inte i något läge följer att statsrådet förpliktas att avstå från sin egen ståndpunkt eller föra fram landskapet ståndpunkt som medlemsstatens åsikt. Enligt utskottets åsikt innebär förslaget…”Nu, herr talman, har jag tappat en sida här, men det är sådant som kan hända i de bästa familjer. I vilket fall som helst försöker jag ta det här ur minnet.

 Man konstaterar från lagutskottets sida att grundlagsutskottets formuleringar, de som blev gällande, var märkligt. Därför ville jag ta ett direkt citat. Man konstaterade också att det som grundlagsutskottet sade, om att det inte fanns möjligheter att avstå från sin egen ståndpunkt, inte var relevant. De möjligheterna fanns enligt grundlagen.

Man sade också så här: ”enligt utskottets åsikt innebär förslaget till ändring av självstyrelselagen visserligen vissa framsteg beträffande landskapets möjlighet att själv föra sin talan inför EG-domstolen, men förslaget innebär inte att landskapet fullt ut ges talerätt ”. Det här vill jag understryka när det gäller den sista av de fyra inflytandefrågorna. Jag vill igen understryka det lagutskottet skriver; ”det innebär inte att landskapet fullt ut ges talerätt.” Visst är det en förbättring, det håller jag absolut med om. Men i sedvanlig åländsk kompromissanda så blev det en halvmesyr. Här blev det i varje fall inte helt platt fall. Vi kan ge ett halvt poäng rätt.

Jag ville gå igenom de här frågorna så pass noggrant just p.g.a. att man i centerns gruppanförande sade att man hade uppnått så väldigt mycket av inflytandefrågorna, så därför kunde centern i sedvanlig ordning göra en sådan här u-sväng.

Av fyra möjliga poäng fick man alltså en halv poäng. Hur det kan uppfattas som ett stort framsteg är för mig ganska märkligt. Det är klart att det är lätt att ta till brösttoner i början; utan EU-inflytande, inget fördrag. Men utan desto mera inflytande, och ändå säga ja, finner jag som ganska märkligt.

Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att jag tycker att det är mycket hedervärt av ltl Olof Erland att han tar upp svenskans problem i det här sammanhanget. Han ställer frågan, om man tar bort svenskan som är ett av två nationalspråk, vad händer då? Det här är en problematik som vi ifrån Ålands framtid egentligen, ända sedan vi grundades, har lyft upp på gång på gång. Det är egentligen en av huvudorsakerna till att vi finns. Vem ska Åland kommunicera med den dag Finland nästintill är enspråkigt finskt? Då finns inte grunden för hela självstyrelsen kvar. Av de fyra orsaker som gör att Ålands framtid finns, och att vi driver den politik vi driver, är det här den viktigaste. När vi inte klarar av vårt svenska språk mera, som en integrerad del av det enspråkigt finska Finland, vad ska vi göra då?

Jag noterar att en språkpolitiska ångvält, som drar över Finland just nu, har fått allt fler att öppna ögonen, och det är jag glad för. Jag kommer så väl ihåg de formuleringar om skrämselpropaganda, extremism och allt möjligt som vi fick höra i början. Men om vi lämnar den biten och konstaterar att saker och ting går framåt, så vilka är alternativen? Vad ska vi göra?

Om man tar fasta på den parlamentariska språkkommittén och dess arbete, så vågar jag påstå att tack vare Ålands framtids ledamot Max Siréns målmedvetenhet så lyckades han rulla resten framför sig mer eller mindre. Där skrev man ganska klart om Sveriges roll, här har Sverige en seriös roll. Ingen har drivit på att informera vilket ansvar Sverige har när det gäller vårt språk. Jag hade själv förmånen att få ha en diskussion med Sveriges utrikesminister Carl Bildt i Oslo. Där tog jag upp de här frågorna och pekade på hur stor del av åländska ungdomar som utbildar sig i Sverige och hur svårt de har att hitta en plats på den åländska arbetsmarknaden p.g.a. at vi inte kan finska. Carl Bildts svar var att det här måste ju ni informerar om. Det är sant. Det är viktigt att någon driver på.

Men också Finlands utfästelser inför nationernas förbund var språkkommittén beredd att lyfta upp. Det var tre väldigt tunga saker. Så här på rak arm kommer jag tyvärr inte ihåg den tredje. Men de här två, att man vänder sig direkt till Sverige och att man direkt får Finland att ta ansvar för de utfästelser man har gett, tror jag är viktiga alternativ om man ska komma vidare. Men än en gång, en eloge för ltl Erland som tog upp de här viktiga frågorna.

Talmannen

Tack för det. Med viss möda kan man koppla det sistnämnda till Lissabonfördraget.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Det var synd att ltl Anders Eriksson inte tappade bort några sidor till i sitt anförande. Det innehöll mycket tillmälen mot kollegorna i lagtinget. Det tycker jag inte riktigt passar in i en situation där vi diskuterar ett mycket viktigt skede i Ålands framtids historia.

När det gäller obegripligheterna att ett nej till Lissabonfördraget skulle förstärka och fördjupa vår position, så det kräver nog ett förtydligande hur det skulle gå till. I ett läge där vi istället hamnar ut för, i värsta fall, rena rama godtycket för hur man kommer att hantera Ålands status inom EU.

Sedan vad gäller att demilitariseringen och neutraliseringen skulle förbättras av ett nej till fördraget, det är ju något som ändå kommer att leva vidare oavsett hur vi hanterar Lissabonfördraget.

Ltl Anders Eriksson, replik

Herr talman! Apropå tillmälen, det sades att det var synd att jag inte tappade bort flera sidor. Jag tappade faktiskt inte bort någon sida men det var ett citat som inte var helt korrekt inlagt, en del saknades.

Det här med att ltl Harry Jansson alltid pratar om att det kommer tillmälen när man har andra åsikter, det tolkar jag som ett kanske litet personligt bekymmer att förklara hur man helt plötsligt kan ändra från en åsikt till en annan.

När det gäller demilitariseringen och neutraliseringen sade jag inte att man kommer att stärka den på något sätt genom ett nej. Jag pekade på att när man från lagutskottet, där ltl Jansson är med som medlem, säger att Åland inte påverkas av Lissabonfördraget i desto större utsträckning så angav jag två exempel som gör mig tveksam, varav demilitariseringen och neutraliseringen är ett exempel. Det är nog bra om man kan lyssna istället för att bli alltför fundersam.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Som ledamoten själv konstaterade så oavsett hur vi gör så kommer den här förändringen att ske på EU-nivån. Risken med att ställa oss utanför i det här läget, när vi inte har en förhandlingsposition, är att försvars-, kollektiv- och säkerhetsfrågorna lever sitt liv. Vi vill vara en aktör. Vi vill inte vara avbytare på bänken, även i den frågan.

Man får heller inte ihop det, ltl Anders Eriksson, som ironiserade om centern och tankarna om att involvera Sverige i fråga om en parlamentsplats. Men samtidigt vill ltl Anders Eriksson ha en kris på internationell nivå. Om vi i denna sal inte ens vågar diskutera Sveriges roll som garantstat för Ålandslösningen, hur ska vi då kunna påräkna något stöd i en process där vi självmant av egen hand har ställt oss i offside inom hela EU-processen? Man kan dela många av de åsikter ltl Eriksson torgför här idag, men helheten är mycket svår att få ihop.

Ltl Anders Eriksson, replik

Herr talman! Det tycker inte jag förstås, men jag är ju part i målet. Jag tycker det är andra helheter som är svårare att få ihop. När ltl Jansson säger att man inte vågar, så noterade jag att i det anförande som jag hänvisade till tidigare, som ltl Harry Jansson höll om Lissabonfördraget började han med att säga; ”vad är en del i denna sal rädda för? Tvivlar ni så på ett själva?” Nog kan jag konstatera att det finns en ganska stor åsiktsförändring här av någon anledning.

Det jag också försökte säga var att i näringslivet, man kan tycka att den kopplingen kanske är felaktig, har man ibland inte alla konsekvenser klara för sig. Men man måste ändå våga, man måste ändå våga för att vinna något. Att alltid följa efter det som serveras ifrån finskt håll så jag är väldigt förvånad att ltl Harry Jansson, av alla, också tar det betet.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Jag lyssnade noga på ltl Anders Erikssons anförande. Jag respekterar hans åsikter.

När han sade att lagtinget är lekstuga, det reagerade jag faktiskt mycket på. Jag tycker det är nedlåtande att säga så. Vi har haft en mycket seriös behandling av det här under ett och ett halvt års tid. Det är en seriös debatt här i lagtinget nu. Nu ska vi ta ställning till om vi ska säga ja eller nej till Lissabonfördraget, det är det som det handlar om. Ltl Eriksson sade att det gäller att göra politiska överväganden om vad som är bra för Åland. Han sade också att ibland måste man gå på känsla. Så är det ju, varken ltl Anders Eriksson eller jag vet vad som kommer att hända om man säger nej eller ja.

Ltl Anders Eriksson, replik

Det är helt korrekt och sakligt konstaterande från ltl Eliasson. Jag noterade att han lyssnade noggrant och försökte följa med vad jag sade. Ibland har man inte svar på alla frågor men frågan är om det alltid är bäst att följa med det finska spåret eller är det bäst att försöka tänka själv och se vad vi har för alternativ.

Det här med lekstuga, jag kanske kan be om ursäkt för det. Det var ett direkt citat och jag tror att ltl Eliasson var med mig i talmanskonferensen när jag sade det. Det jag menade var att republikens president visade på ett ovanligt tydligt sätt, i september i fjol, att man faktiskt inte respekterar Ålands självstyrelse. Den här typen av internationella föredrag går till Finlands riksdag och till Ålands lagting för bifall i vårt fall, vi kan inte påverka det dess mera. Men man inväntade inte ens svaret från Ålands sida utan man skickade bara ner ratificeringen och sade att här är allt klart.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Ltl Anders Eriksson säger att man måste våga, man måste tänka själv. Tror ltl Anders Eriksson att vi inte försöker tänka själva? Klart vi försöker tänka själva, precis lika som ltl Anders Eriksson. Nu handlar det om att vi kanske har lite olika uppfattningar om den här känslan. Alltså, man måste gå på känsla bland. När man inte vet svaret så måste man försöka utreda olika konsekvenser av de alternativ som finns. Vår känsla är nu, att vi har gjort allt som vi kunde fram till detta datum. Nu vill vi vara med som aktiva aktörer i det här arbetet. Vad händer om vi lämnade oss utanför? Oftast brukar det vara bättre om man kan vara med och påverka. Vad händer t.ex. med näringslivet om vi skulle följa ltl Anders Erikssons råd?

Ltl Anders Eriksson, replik

När det gäller den sista frågan så händer det inte speciellt mycket. De gamla traktaterna ligger kvar då i så fall.  Den dag det höjs någon talan i EU-domstolen, vad händer då?

Det är klart att det inte är någon tävling i så här viktiga frågor vem som vågar mest, vem som vågar vara ålänning eller någonting sådant. Jag tror på ltl Eliassons ärliga uppsyn när han säger att vi gör alla det vi tror att är bäst för Åland, men vi gör olika bedömningar. Det tycker jag är sakligt. Det som har väglett mig och som jag också vet att har intresserat många i centern är varför Färöarna har kommit så mycket längre än oss, på mycket kortare tid när det gäller utveckling av deras självstyrelse? Ja, det är främst det att de inte har kompromissat så till den milda grad som vi alltid gör ifrån åländsk sida. Man har hållit fast vid sin linje. Man har återkommit om och om igen. Det arbetssättet önskar jag att man skulle driva också ifrån åländsk sida.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Lantrådet Viveka Eriksson

Talman! Det var någon som citerade tidigare talman och ett tidigare lantråd om att politik är som ett maratonlopp, det tar aldrig slut. Så vill jag påstå att det är med EU-processen. Vi kom med i det här maratonloppet 1995. Vi fortsätter att springa och vi fortsätter att jobba med det. Vi är ju inte färdiga med det här. Om lagtinget nu väljer att säga ja till Lissabon så är ju inte processen klar. Det är helt klart att processen går vidare. Maratonloppet fortsätter. Det har varit bra många vändor sedan vi kom med i det här loppet 1995.

Själv har jag varit väldigt aktivt med i det här maratonloppet sedan ungefär 2001. Egentligen är det där som vi ska ta avstamp för det slutresultat som nu lagtinget har behandlat Lissabonfördraget. Det var 2001 och i början på 2002, när man tillsätter framtidskonventet, som avstampen gjordes för det som till slut sedan blev formulerat till Lissabonfördraget.

Jag hade då förmånen att vara talman. Nuvarande talman var då lantråd, redan då gjorde vi väldigt mycket fotarbete för att i ett tidigt skede vara med och försöka påverka utformningen av det kommande konstitutionella föredraget som man då jobbade med.

Jag ber om ursäkt att jag tar lite historia, men jag tror att det är väldigt viktigt att också titta lite bakåt för att kunna ta avstamp framåt. Då hade vi uttalade klara positioner ifrån landskapets sida att i första skede skulle vi jobba för att de lagstiftande regionerna skulle erkännas på EU-nivå. Autonomierna skulle erkännas. Vi gjorde också gemensam sak med de andra lagstiftande regionerna i Europa, på talmans nivå och på lantråds nivå. Vi hade mycket olika sammanträden med dem och förde fram gemensamma positioner via t.ex. CALRE-samarbetet, som är samarbete på parlaments nivå och via REGLEG som är samarbetet på ministernivå. Frågorna som fördes fram var inflytandefrågor och också för de gemensamma positionerna. Det var inflytandefrågorna, talerätt i domstolen, utökad befogenhet att ha direkt kontakt till ministerrådet, kommissionen och det var parlamentsplatser. Det var det som vi talade för. Vi ville lösa ifrån Ålands sida på den nivån, alltså att EU skulle erkänna autonomierna.

Vårt andra spår var, om inte det spåret skulle gå, att då skulle Finland behöva jobba för Ålands roll eftersom Åland har en väldigt unik konstitution.

Det som också var väldigt viktigt att framhålla redan där var att Ålandsprotokollet skulle bevaras, Ålandsprotokollet inklusive preambeln. Vi förde fram regionernas roll väldigt starkt.

Tyvärr, det gick inte. Det gick inte hela vägen fram. Det gick inte att få acceptans för att EU skulle lära känna autonomierna. Därför måste vi välja det inomstatliga spåret, vilket vi gjorde när väl det konstitutionella fördraget var formulerat. Vi valde spåret att försöka ta tillbaka lite av det som Åland faktiskt hade givit ifrån sig när vi blev EU-medlemmar. Då blev det en förskjutning av självstyrelsens behörighet inte bara till Bryssel utan också till Helsingfors. Därför försökte vi med det inomstatliga spåret att ändå trygga inflytandefrågorna.

Under arbetets gång har det ju hänt saker. Egentligen har det tagits många steg vidare, det kan man inte komma ifrån. Vi har kommit vidare i en självstyrelselagsändring 2004 när det gäller ministerrådssamverkan. Man kan också säga att där var det vissa baksteg eftersom bötesparagrafen kom där också. Men det gav ändå Åland ett utökat inflytande.

Vi hade flera förhandlingar med regeringen om att man måste titta på konstitutionella fördragets förhållande till självstyrelsen. Man försökte med ändringar av självstyrelselagen. Det blev kanske inte platt fall, men vi var inte nöjda med det som kom ut ur den arbetsgruppen. Vi hade en talerättsarbetsgrupp som tittade på praxis, hur man skulle öka Ålands inflytande i EG-domstolen på en praktisk nivå inte på lag nivå.

Det skrevs en motion till riksdagen, det arbetet sattes också i gång 2002-2003. Jag vet att det var Ålands framtid som först började tala om att man skulle gå med en lagmotion till riksdagen. Jag var talman, självstyrelsepolitiska nämnden fångade upp det här och jag bjöd in i gruppledarna för en diskussion. Efter det fortgick det arbetet. Det blir en lagmotion som igen flyttade fram de åländska positionerna en liten bit.

Av konstitutionella förslaget blev det ingenting. Det föll ju, man gick vidare och omformulerade det och Lissabonfördraget tillkom. Det som har varit viktigt för Åland hela tiden är att framhålla Ålandsprotokollet och preambelns status, att den har fortsatt samma status. Det har vi också lyckats med. Under ett skede av diskussionerna och förhandlingarna såg det lite mörkt ut, men det lyckades vi också rätta till under förhandlingarnas gång.

När den här landskapsregeringen och landskapsregeringspartierna började jobba med Lissabonfördraget vårvintern 2008 var det alltså där vi stod. Det fanns ingen öppning av självstyrelselagen. Vi hade ett praxisdokument för talerätten. Vi förhandlade med Ålands ansvariga minister. Vi hade möte med statsministern, vi träffade också utrikesministern. Det fanns inte först någon öppning för en ändring av självstyrelselagen. Islossningen kom i juni 2008, då gick det också att övertyga utrikesministeriet, som hade varit något av en motståndare till det. I och med att det gick att öppna självstyrelselagen fick vi också in man skulle göra ändring av självstyrelselagen både när det gäller subsidiaritetskontrollen och talerätten.

Det var också viktigt att få ett sammanhållet dokument för inflytandefrågorna och att den samlade regeringen också skulle bekräfta Ålands berättigade krav på ett ökat inflytande. Det manglades under sommaren 2008 och förelåg hösten 2008.

Ni känner alla till den här historien, men jag vill ändå upprepa den igen för det har varit en hel del diskussion om var den här processen egentligen började.

Nu pågår processen vidare. Någon sade att vi nu är det vid vägens ände, någon annan sade att dörren är stängd. Så är det ju förstås inte. Nu jobbar landskapsregeringen vidare utifrån den status där vi står, när och om lagtinget antar Lissabonfördraget. Det som vi hade förhandlat fram var ju ett förhandlingspaket, som innebar läget just nu. Men från just nu går vi alltså vidare framåt. Då har vi i principdokumentet som en bas plattform för det jobbet. I principdokumentet kan man läsa in alla de här inflytandefrågorna inklusive parlamentsplatsen.

Vi har också ifrån lagutskottet ett förträffligt betänkande som en bas för att jobba vidare med. Processen stannar inte här.

När det gäller ministerrådet så kommer vi från landskapsregeringen att följa upp att vi verkligen konkret också är med på alla olika nivåer. Det här är mycket en resursfråga, det har jag sagt många gånger förut.  För att vi ska klara av att vara med i alla olika skeden så krävs det mycket resurser. Landskapsregeringen jobbar på ett sådant sätt att vi prioriterar och väljer ut de viktiga frågorna. I principdokumentet framkommer ministerrådsarbetet. Just nu har man från justitieministeriet skickat ut en påminnelse till alla ministeriet om landskapets roll i ministerrådsarbetet. Man har också skickat en förfrågan till landskapsregeringen om vilka områden vi kommer att medverka i under första delen av nästa år, under Spaniens ordförandeland. Vi har fått en lista på alla ministerrådsmöten så att vi kan peka ut vad vi särskilt kommer att bevaka.

Vi har också beredskap att gå in och titta på om det är lagstiftning som behövs för att trygga landskapets möjligheter att påverka ministerrådet, då ska vi också gå in i det. Min personliga tro är att det inte i första hand är lagstiftningsproblem utan det är frågan om resurser och att klara av hela den här processen.

Parlamentsplatsen, där har vi ett stort missnöje som landskapsregeringen delar med lagtinget. Det har vi hela tiden uttryckt till förhandlingsparten i Helsingfors. Vi kommer att jobba vidare med det.

Det stämmer inte att jag skulle ha sagt att vi endast ska jobba på det nationella spåret, vilket jag tror att ltl Sundbacks påstod. Jag har sagt att man måste jobba på det nationella spåret, eftersom jag tror att det ändå är mest framkomligt. Att landet Finland blir uppdelat i valdistrikt, där Åland utgör ett eget valdistrikt. Men, jag ser också möjligheterna i de kommande förhandlingarna om en parlamentsplats. Där kommer vi att bevaka hårt att man följer upp det från Finland sida.

Subsidiaritetskontrollen, det stämmer inte heller att det inte blev någonting annat än en ändring i arbetsordningen i riksdagen. Här har vi också en självstyrelselagsändring på gång men den har legat vilande därför att den kommer att gå vidare när och om lagtinget säger ja till Lissabon. För den är beroende av att vi är med i det här arbetet.

Demilitariseringen och neutraliseringen, jag delar åsikten med dem som lyfter upp det här som en väldigt viktig och väsentlig arbetspunkt att jobba vidare med. Under processens gång har demilitariseringen och neutraliseringen lyfts upp i olika sammanhang. Under de här åren jag har varit lantråd så har jag haft upp frågan med statsministern, Ålandsministern, utrikesminister och med utrikesministeriet i utrikesutskottet bara för att nämna några. Det är ju en fråga som vi verkligen följer upp.

Det som också kommer att ske, vid coreper mötet den 3 december förutsatt att lagtinget har sagt ja, är att Finlands EU-ambassadör Store kommer att meddela om landskapet och landskapets förhållande till Lissabon och också upplysa, via en deklaration, de andra medlemsländerna om Ålands särskilda status.

Talerätten, där finns lagändringen och vi följer upp att det också kommer att efterlevas.

Talman! Jag hade flera punkter här, men jag tror att jag stannar här. Det drar så väldigt ut på tiden. Jag står till förfogande för frågor, varsågod.

Ltl Jan Salmén, replik

Herr talman! Jag konstaterar att lantrådet var bekymrad över parlamentsplatsen. I principdokumentet kan man ju läsa att finska staten ska jobba på EU-nivå att få det här löst. Min undran är varför man inte var mer tydlig i principdokumentet, att man faktiskt skulle ta tag i saken och jobba att man har fått det. Vi tolkar det ju förstås som att det är klart men jag är inte lika säker att ambassadören tolkar det lika positivt som vi att det ska jobbas med det. Vad jag läste i Ålandstidningen så var han ju inte så där rysligt informerad. Jag undrar om ni diskuterade den här frågan i principdokumentet att man skulle ha fått det lite tydligare? Det har jag inte kunnat få svar på under beredningen av det här ärendet.

Lantrådet Viveca Eriksson, replik

Talman! Landskapsregeringens linje var ju den som hade uppskisserats av ett lagting flera år tillbaka. Att vi jobbar på nationell nivå för att söka lösning på inflytandefrågorna. Därför har vi också hävdat att man borde lyfta upp det på nationell nivå så att Åland skulle utgöra ett eget valdistrikt. Det har varit argumentationen från landskapsregeringens sida. Men då fanns de förhandlingar också från tidigare med, som den förra regeringen gjorde när det var regeringskonferens. Man erkände ändå från regeringens sida, genom att sätta in det här i ett principdokument, att man inte går hela vägen ut, men man sätter in det i principdokumentet att Åland har ett berättigat krav till den här delen. Jag tycker att vi därmed har mycket starkare argumentation i det faktum att ett samlat statsråd har undertecknat dokumentet. Jag ser det som att vi har tagit steg vidare. Vi har kämpat för den här saken sedan 1995. Vi har tagit ytterligare ett steg vidare. Vi ska fortsätta precis som maratonlöparna vara envisa, stå på oss och inte ge oss till den här punkten.

Ltl Jan Salmén, replik

Herr talman! Jag håller med om att vi måste vara uthålliga. Men i Lissabonfördragets artikel 14 kommer det fram att fördelningen av platserna inom EU har Finland egentligen själv. Ett snyggt sätt för Finland, tycker jag, skulle vara att deklarera att man inte är godkänner en fördelning före Ålandsplatserna är löst. Det tycker jag skulle ha varit perfekt för vår del.

Lantrådet Viveka Eriksson, replik

Talman! Nu ska vi jobba vidare i den riktning också som lagutskottet har skrivit i sin kläm. Precis på det sättet att i kommande omförhandlingar, om det kommer nya medlemsländer med eller kommande regeringskonferenser, ska vi bevaka att Finlands regering också bevakar Ålands rättigheter till den här delen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Jag vill först tacka lantrådet för de här preciseringarna. Både när det gäller den historiska beskrivningen, men alldeles särskilt när det gäller landskapsregeringens ambitioner att jobba framåt med de frågor som nu lagtinget väldigt tydligt, i de här klämmarna, önskar att landskapsregeringen ska jobba vidare med.

En sak som jag febrilt, om man får uttrycka sig så, satt och väntade på att lantrådet skulle kommentera var det nya utspelet ifrån regeringskumpanen, centern. Att man nu skulle ställa Sverige inför den situationen att man skulle försöka få Sverige som garant för en åländsk Europaparlamentsplats på något sätt. Hur har det här diskuterats i landskapsregeringen? Hur avser lantrådet att fortsätta med det här initiativet från regeringspartiet?

Lantrådet Viveka Eriksson, replik

Talman! För det första är det viktigt att komma ihåg att det här principdokumentet tar avstamp också i framtiden. Därför har vi varit väldigt angelägna om att få in alla de här frågorna med i principdokument. Där finns språkets ställning, där finns internationella fördrag, och där finns ett nytt system med förhandlingar mellan statsminister och landskapsregering om man inte är eniga på olika punkter. Så det finns många nya delar. De här delarna måste vi ju förstås se till att verkställs. Det här jobbet har ju hela tiden varit framåtsyftande. Bara vi är klara med vilken väg Åland väljer så kommer landskapsregeringen sedan att jobba vidare i den riktningen.

Jag vet inte om det finns anledning att desto mera diskutera enskilda gruppers olika inspel i debatten. Jag tror att alla har anledning att fundera på vilka vägar som är framkomliga för att få så många länder som möjligt med i att Finland ska ha en extra plats, om det ska gå den europeiska vägen. Där ska det vara enhällighet och vi behöver ha Sverige med. Vi måste också ha de andra länderna med för att Finland faktiskt ska kunna få hem en plats till Finland och Åland.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Jag är rätt övertygad om att det massmediala fotmärket efter den här diskussionen kommer att vara det här regeringspartiets, centerns, utspel. Nog är det ju väsentligt, att vi får en sådan tung fråga där man avser att aktivera Sverige som garantstat för den åländska lösningen i Genève 1921, att man från landskapsregeringens sida i densamma debatt kan kommenterar den synpunkten och ge sin spontana reaktion. Jag förstod på lantrådets svar att det inte överhuvudtaget har diskuterats med regeringsparten liberalerna eller med lantrådet själv, som i landskapsregeringen ansvarar för utrikespolitiken. Nog vore det väsentligt med lantrådets reaktion här i plenisalen i den här frågan.

Lantrådet Viveka Eriksson, replik

Talman! Ltl Roger Jansson har rätt i det att det här inte har diskuterats. Han kunde ju själv också påpeka att det inte heller har diskuterats vare sig i nämnden eller i lagutskottet. På det sättet är det ny fråga. Jag vill igen understryka att det är viktigt och jag tror också att vi i andra sammanhang har talat för att vi ska ha mera kontakter till olika länder. Nu var det ju specifikt Sverige som lyftes upp. Ska vi få en acceptans behöver vi kanske också vara mera aktiva utåt.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade. Debatten fortsätter. Ärendets första behandling pågår. Den följs av en andra behandling. Senare meddelas om vi möjligen tar en paus.

Ltl Fredrik Karlström

Tack, herr talman! Jag vill börja mitt anförande att på samma sätt som lantrådet titta tillbaka på historien. Jag kommer sedan att gå över till hur jag ser på Lissabonfördraget i korthet. Jag kommer också att titta på demokratiprojektet EU och vad Lissabonfördraget betyder för Ålands självstyrelse. Samt varför vi kommit till den punkt som vi står vid idag. Det här gör jag för att jag åtminstone och mina framtida åländska medborgare ska veta vad Fredrik Karlström stod för i Lissabonfördraget.

Hela denna cirkus började som, lantrådet berättade, i en process 2001 för att skapa en grundlag för EU, där ett framtidskonvent tillsattes av regerings- och statscheferna för att utarbeta ett förslag.

I juli 2003 hade konventet avslutat sitt arbete och lämnade ett utkast till EU-grundlag till medlemsstaternas stats- och regeringschefer. I juni 2004 hade EU-ländernas regeringar kommit överens om EU-grundlagens utformning och de tänkte sätta igång att skapa en i EU-stat. 

Allting var nu upplagt för att ytterligare ett stort steg skulle tas i bygget av Europas Förenta Stater. Politikerna skulle dock snart bli varse om att folken ville annorlunda. Befolkningarna i Frankrike respektive Nederländerna sade klart och tydligt nej till EU-grundlagen i en folkomröstning i maj respektive juni 2005.

Efter en lång tankepaus återupptogs diskussionerna om EU-grundlagen under våren 2007 på initiativ av det tyska ordförandeskapet. I juni samma år var stats- och regeringscheferna överens om en kompromisstext.

Efter avslutande förhandlingar enades man slutgiltigt om innehållet i det nya fördraget, som numera benämns Lissabonfördraget. I december 2007 skrev stats- och regeringscheferna under det nya fördraget. 

Vad är då innehållet i Lissabonfördraget? I allt väsentligt detsamma som i den grundlag som folken i Frankrike och Nederländerna röstade nej till. Det nya fördraget består av mer än 3 000 sidor juridiskt finlir och har redan nu gett upphov till vitt skilda tolkningar och slutsatser. Sist och slutligen är det juristerna i EG-domstolen som avgör exakt hur texten ska tolkas och som fastslår de precisa konsekvenserna. 

Kosmetiska förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande. Utrikesministern får en längre och mer intetsägande titel en ”hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken". Men den kanske största förändringen är att de provokativa referenserna till EU:s nationalsång och flagga har raderats. Förslagets substans är dock oförändrat. Enligt den brittiska tankesmedjan "Open Europe" är Lissabonfördraget till 96 procent identisk med den text som föll i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.

Av den ursprungliga grundlagen framgick klart och tydligt att EU‑bestämmelserna skulle ha företräde framför nationell rätt. Denna artikel har inte tagits bort. Den står i stället i en fotnot nu i Lissabonfördraget, vilket är svårare att hitta. Om en finsk eller Åländsk lag, inklusive vår grundlag självstyrelselagen, strider mot en EU‑lag kommer således EU‑lagen i framtiden att gälla.

Vad betyder då Lissabonfördraget i korthet? Ja, medlemsstaterna förlorar vetorätten inom 68 områden, bland annat i frågor som rör polissamarbetet. Ett enskilt land kan därmed bli överkört i känsliga politiska lokala frågor.

EU-institutionerna får nya befogenheter inom 105 nya områden, detta gäller allt från små till stora saker såsom turism till rymdfart.

En EU-president och utrikesminister med egen diplomatkår införs, vilka tillsätts under mycket odemokratiska former, exempelvis har Baronessan från Storbritannien aldrig ställt upp i ett val på hemmaplan och på så sätt fått folkets förtroende utan det finns andra motiv som gjort att hon varit kommissionär i två år och nu och efter det blir vår nya utrikesminister.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärks och EU ska bedriva en enhetlig utrikespolitik. Ett gemensamt försvar skall formas.

I Lissabonfördraget i korthet blir det också så att EU blir en juridisk person som ingår avtal som binder medlemsstaterna.

EU blir den främste förhandlingsparten vid internationella förhandlingar, inte för vår del Finlands regering, alltså EU talar med en röst samtidigt som 27 nationers röster tystnar.

Polisiära frågor blir överstatliga och beslutas av EU-parlamentet.

Både kommissionen och parlamentet får färre poster. Därav också ha det ganska långsökta tänkande om att i kommande utvidgningar ska Åland få en av de få tillkomna platserna, vilket inte att ske.

EU får en klausul så att alla medlemsländer ska ställa upp för varandra om de hamnar under terrorattack eller naturkatastrof. Vad har det för inverkan på vår neutralitet och demilitarisering?

Det finns givetvis fördelar med EU och Lissabonfördraget. En fördel är att marknadsekonomin grundlagsfästs och staters möjlighet till utträde möjliggörs. Om möjligheten finns för små regioner eller autonoma områden som önskar att gå ur vet ännu ingen hur det ska gå till eller om de ens är möjligt. Det som jag tycker är tragiskt är att i EU-domstolen behåller sin makt, inflytande flyttas från politiker till jurister.

Demokratiprojektet i EU då? EU förespråkarna hävdar ofta att det är frihet, fred och demokrati som är grunden i EU. Tanken är vacker men är EU demokratiskt, särskilt för Åland?

Jag är inte emot EU. Jag är emot att beslut som rör Ålands angelägenheter tas nere i Bryssel utan att vi kan vara med och påverka.

Det är grundläggande i de flesta demokratier att en författning eller med andra ord, en konstitution eller en grundlag, fastslår principerna för hur ett land ska styras. Det är därför man också oftast har folkomröstningar gällande författningar som ändrar på de principerna. Vi obunden samling och Ålands framtid förespråkade att ålänningarna skulle få folkomrösta om detta fördrag eftersom så mycket makt flyttats ner till Bryssel och ännu mer med detta.

Tyvärr kan vi konstatera att regeringspartierna inte ville ha en folkomröstning för de insåg förmodligen, som så många andra länder, att en folkomröstning inte skulle vara till fördel för det politiska etablissemanget.

Några länder har dock folkomröstat om förslaget till en EU-författning. Frankrike och Nederländerna röstade, som vi vet, om det förslaget till konstitutionellt fördrag på sommaren 2005. Det föregick av föredömligt intensiva valkampanjer vilket resulterade i att valdeltagandet blev mycket högt och utslagen mycket tydliga. Det blev rungande nej!

Det i sig ledde till en smärre kris i Bryssel men efter några års tystnad så upptogs arbetet under tysk ledning och den ursprungliga fördragstexten gjordes om. Artiklar och paragrafer fick nya nummer och terminologin förändrades och referenser till sjutton andra fördrag gjorde hela förslaget garanterat oläsligt för en vanlig medborgare. Men innehållet förblev detsamma. Egentligen var det bara formerna och själva namnet som ändrades. Nu blev namnet Lissabonfördraget. Den författning för att skapa ett Europas förenta stater som de franska och holländska folken hade förkastat i demokratisk ordning sjösattes helt enkelt igen under en annan flagga.

Det är ändå intressant att följa hur EU hanterade detta. EU talade helt enkelt med dubbla tungor, i Spanien hade befolkningen nämligen röstat ja till det första konstitutionella fördraget. Så där måste EU och Spaniens regering hävda att det nya Lissabonfördraget egentligen var samma fördrag och att spanska folket sålunda inte behövde folkomrösta igen.

I Frankrike och Nederländerna däremot måste man hävda att detta var ett helt annat fördrag, än det som de hade förkastat, som inte krävde folkomröstning.

Planen höll på att lyckas. Problemet var att Irland enligt sin författning måste folkomrösta om förändringar i sitt styrelseskick. Det ansågs inte råda något tvivel om att Lissabonfördraget innebar sådana förändringar. I Sverige och Finland fastslogs man däremot att fördraget inte ändrade landets styrelseskick, vilket nog får sägas vara att dribbla lite med sanningen.

Så blev det då nej i folkomröstningen i Irland ifjol. Vid det här laget är det inte några större problem för Brysseletablissemanget, de hade lärt sig en hel del sedan nederlaget med Nederländerna och Frankrike. De lät genomföra en politisk undersökning som påstods visa att de irländska väljarna hade missförstått förslaget och att folkomröstningen därför måste göras om. Detta skedde i oktober i år och efter en massiv kampanj finansierad av samma Brysseletablissemang samt att man tillmötesgick irländarnas krav på kompensation, så sade irländarna ja. Irländarna krävde att de skulle få försäkringar om att landets restriktiva syn på aborter och hemmafruns starka ställning i konstitutionen får vara kvar samt några andra mindre eftergifter. Irländarna ville helt enkelt bara ha sina små katolska egenheter kvar. De ställde krav och de blev kompenserade.

Det finns dock fortsättningsvis ett orosmoln kvar för Brysseletablissemanget. Nu är det bråttom. Orsaken till varför det nu har blivit så bråttom, med att få fördraget ratificerat och ikraft, är för att det konservativa partiet under David Camerons ledning i Storbritannien har lovat att om de vinner regeringsmakten i nästa val och Lissabonfördraget då ännu inte har trätt i kraft, kommer de att låta frågan gå till folkomröstning. Och i en sådan folkomröstning vet alla att britterna skulle komma att säga nej, så fördraget måste i kraft före det. Hur demokratiskt är det?

Om jag sedan går över till Lissabonfördraget och Ålands självstyrelse. Det finns mycket att säga.

Jag anser att de fyra krav vi hade på att säga ja till Lissabonfördraget inte var förhandlingsbart. Speciellt inte platsen i EU-parlamentet. Vi i lagtinget var tidigare alla eniga i att dessa fyra inflytelsefrågor måste lösas innan vi säger ja. Jag anser fortfarande det. Vi begär inte för mycket. Vi kräver inte mer än vad som är vår rätt. Inget annat land i EU skulle acceptera detta demokratiunderskott, ge ifrån sig självbestämmande utan att kunna vara med och påverka och besluta.

Det mest fundamentala i en demokrati är att man ska kunna vara med och påverka beslut som rör en. Man ska få försvara sig själv när den som har makten ansett att man brutit mot någon lag eller förordning. I en demokrati räknas en människa och en röst, allmän och lika rösträtt. Så är inte fallet i EU, i dagens EU har vissa medborgare dubbla rösträtter, vissa lagstiftande parlament fråntagits rätten att lagstifta i frågor som berör dem och fråntagits rätten att delta i samarbetet på lika villkor.

Efter Lissabonfördraget så håller fortsättningsvis icke folkvalda eller icke direktvalda organ den mesta makten. Även om Europaparlamentets roll stärks så spelar det ingen större roll för oss ålänningar eftersom vi fortsättningsvis inte ersätts det behörighetsläckage som kom efter att vi gick med i EU 1995.

Sedan det faktum att EU-valdeltagandet är så lågt i alla länder visar att parlamentets legitimitet är svag och att det saknar en demokratisk förankring.

Vi har haft full oinskränkt behörighet i alla de områden som självstyrelselagen stipulerat. Den självstyrelselag som gjort att Åland är unikt och som är grunden till att vi har och grunden till att vi haft ett sådant dynamiskt och välmående samhälle.

Efter EU inträdet har vi dock inte längre haft makten över oss själva utan beslut som rör oss och vår vardag avgörs utan att vi kan vara med och påverka nere i Bryssel. Med Lissabonfördraget utökas den makt i Bryssel.

Min farfars far Theodor Karlström var en av ledamöterna i det första landstinget. Jag är helt övertygad om att om han skulle leva idag skulle han se på dagens ledamöter i lagtinget med tårar i ögonen. Varför stred han tillsammans med Julius Sundblom så för Ålands rätt att få bestämma över sig själv, när deras efterföljare gång efter gång frivilligt ger upp den rätten. Han ställer sig säkert frågan, varför tror dagens politiker att beslutsfattarna i Bryssel vet bättre än ålänningarna själva i frågor som rör Åland? Varför tar de aldrig strid för sin sak, varför ger de sig alltid?

Vi har haft ett förhandlingsläge med trumf på hand det senaste året. Jag tycker det är beklagligt att majoriteten återigen viker sig för makteliten i Helsingfors. Vi har hävdat vår rätt ända sedan vi anslöt oss till EU 1995 att vi måste få inflytande säkrat eftersom vi givit bort lagstiftningsmakt. Vi har återkommit till samma krav, gång efter gång.

Vi krävde inflytande i och med att vi godkände Amsterdam- och Nicefördraget, men aldrig har Finland gjort något åt saken. Vi har krävt men när det sen kommit till kritan så har vi vikt oss för regeringen i Helsingfors och sagt att vi fortsätter jobba för ökat inflytande och att vi inte ger upp kampen om vår rätt till en plats. Finnarna vet att vi hotar i början men de vet också att vi alltid faller till föga.

Jag trodde faktiskt i min enfald att denna gång skulle vara annorlunda. När lagtinget var tillsammans i Bryssel och framförde vår gemensamma åsikt med talmannen i spetsen trodde jag att nu, den här gången viker vi oss inte. Nu kan inte finnarna längre nonchalera oss. Nu visar vi att vi står enade bakom talmannen och att vi inte kommer ge oss förrän vi får vad vi rättmätigen ska ha. Men icke, lagtinget slår på stora trumman men när det kommer till kritan så vill vi behaga och inte vara ”bängliga”.

Första gången jag vart övertalad av majoriteten att röstade emot min egen övertygelse var 1999 när finska regeringen ville att vi skulle ta bort ordet ”förklaring” i självstyrelselagen.

Jag var ny i lagtinget och visst ärligt talat inte så mycket, men jag förstod att om Finland vill ha bort något i vår självstyrelselag så finns det en anledning till det, inte vill de det för vår skull. Så bara därför ville jag säga nej.

Efter att dåvarande lantråd Nordlund kallat in mig på sitt arbetsrum och igångsatte sin övertalningskampanj för att få mig att rösta för ändringen med argument som; ”går vi bara med på det här nu så ska vi få så mycket i den kommande självstyrelselagsändringen”. Lantrådet Nordlund sade att landskapsstyrelsen, som den hette då, var i en så viktig förhandlingsfas just nu att om de bara fick stryka ordet ”förklaring” så skulle det betyda så mycket för Åland. Vi skulle vinna på att inte föra en konfrontationspolitik utan ge efter i den här frågan. Då skulle så många dörrar öppnas och Ålands självstyrelse kunna utvecklas ännu mer. Har vi hört det förut? Vad fick vi? Absolut ingenting, men Finland lovade mycket.

Återigen gav lagtinget, inklusive mig själv, efter. Det har jag ångrat många gånger efter det ska jag säga.

Likadant var det med EU-böterna. Övertalningskampanjen kom igång, återigen gick jag emot min egen övertygelse och trodde att det skulle leda till något gott. Ledde det till något? Tyvärr inte.

Tyvärr måste jag säga att Finland vet att vi alltid är sturska till en början men sedan när de finska ministrarna börjar ringa och bearbeta våra ministrar, klappa dem på ryggen och lova utredningar och arbetsgrupper så vet de att ålänningarna alltid ger sig.

Jag kan inte heller låta bli att säga att denna gång tror jag att dödsstöten i förhandlingen för den åländska parlamentsplatsen kom när talmannen i våras gick ut, mitt under den kanske hetaste förhandlingsperioden, och sade att lagtinget nog kommer att rösta ja till Lissabon. Just där gav han bort vårt enda trumf. Just där gav han den finska regeringen det halmstrå de fiskade efter, de visste med det här att ålänningarna kommer att ge sig ännu en gång.

Tror ni ärligt talat att Finland kommer lyfta ett finger för att ge Åland en plats i Bryssel? För det första, även om de lyfter ett finger, så kommer vi aldrig att erhålla en plats därifrån. Skulle Bryssel ge oss en plats så måste de ge alla andra autonoma områden i Europa en eller flera platser också. Vilket i sig strider mot målsättning med Lissabonfördraget, vilket är att platserna i Bryssel ska minskas inte ökas.

Finland vet att Bryssel aldrig kommer att ge oss en plats och försöker nu med en fint lura ålänningarna och styra över ansvaret till Bryssel. Om Åland någonsin ska få ett säte i europaparlamentet skall vi ha en plats av Finland. Problemet med det är att det i sin tur är att det kommer finska politiker att ha väldigt svårt att försvara för sina väljare.

Se bara på den hätska debatten senaste veckan i den finska tidningen Helsingin Sanomat. Varför skulle finska politiker jobba för Åland i Bryssel? Deras väljare anser att ålänningarna redan har det för bra och är ett av de mest privilegierade folken i världen och att vi är bortskämda som små barn. Det enda som kan göra att vi får vår rättmätiga plats är att vi tvingar fram den.

Jag, och det flesta med mig, anser att Finland begår ett fördragsbrott om inte Åland röstar ja, det vet Finland. President Halonen har skrivit på fördraget som säger att det gäller i hela hennes land, men förrän vi säger ja så gäller det inte på Åland.

Eftersom vi fortfarande är en del av Finland har Finland ett ansvar över oss oavsett om vi röstar ja eller nej. Däremot får Finland problem i Europa med ett nej. Jag anser att dessa 15 års demokratiunderskott nu är dags att rätta till.

Finland som alltid vill vara bäst i EU skulle inte kunna leva med sig själv med en sådan plump i protokollet som ett fördragsbrott skulle innebära. För att hjälpa Finland bör vi säga ja, men inte förrän vi har en av Finlands platser. Ger vi oss nu kommer aldrig chansen igen.

Jag kommer att rösta nej till detta principiella dråp på självstyrelsen som Lissabonfördraget är. Vi kan inte sälja vår självstyrelsesjäl flera gånger. Antingen ska vi som våra förfäder slåss för vår rätt eller så ska vi tiga.

Ni som kommer röstar ja denna gång, kom aldrig och säg att vi ska kräva vår rätt till parlamentsplatsen igen. Det drar bara ett löjets skimmer över Åland. Att vi gång på gång kräver, men aldrig går hela vägen. Vi accepterar utredningar och principdokument och säger det är förhandlingsutgången.

Röstar vi ja till Lissabonfördraget nu så borde vi kanske börja diskutera alternativ till självstyrelsen. Hur mycket har vi egentligen att säga till om längre?

Enligt Ledamot Harry Jansson är det ett faktum att detta lagting med ett ja till Lissabonfördraget avträtt sig 80 procent av sina maktbefogenheter till det överstatliga beslutsfattandet. Det resterande 20 procent som vi fortsättningsvis har makt över är att besluta om är exempel som vuxna människors fritidsysselsättning såsom finansiering av bildningsförbunden och eller hur stora jaktområden ska vara för att jaga älg.

Självstyrelsen håller på utvattnas till att bara bli en diskussionsklubb med 30 ledamöter som inte längre har makten att göra det som de tror är bäst för Ålands folk. Har vi bara 20 procent av maktbefogenheterna kvar kan jag inte se varför vi behöver vara 30 personer i detta parlament.

Denna federalistiska, odemokratiska union var inte det som ålänningarna röstade ja till 1995. Det är dags att sluta smeka Finlands regering medhårs, kräva vår rätt, delta fullt ut i det europeiska samarbetet eller se på andra alternativ för Åland. Som vi håller på nu anser jag att är ohållbart.

Jag sade i den första debatten om Lissabonfördraget att endast döda fiskar följer strömmen. Tyvärr kan jag konstatera att det gäller fortfarande.

Vtm Gunnar Jansson, replik

Tack talman! Vårt arbetsredskap i lagtinget är talet, så långt är vi överens. Vi har också lovat varandra behärskning. Vi har lovat varandra att iaktta ett värdigt uppträdande. Enligt lagtingsordningen har talmannen inte rätt att uttala sig till lagtinget. Därför brukar vi hålla oss till den ordningen där man inte angriper en person, en kollega, som inte kan försvara sig.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Jag sade i mitt inledningsanförande att jag vill få det till historieböckerna hur jag ser på hur den här processen har gått till. Jag såg ingen annan anledning än att berätta hur jag har uppfattat situationen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Veronica Thörnroos, replik

Tack, herr talman! Det var ett engagerat anförande. Jag kan långt stå bakom de tankegångar som ltl Karlström har. Visst har vi ett demokratiunderskott. Visst har vi blivit lurade många gånger förr. Men, till skillnad från ltl Karlström, tror inte jag att ett nej till Lissabon kommer att leda Åland och Ålands självstyrelse framåt. Jag tror att vi har kommit till den gräns där vi måste inse att den här vägen inte är gångbar längre. Vi måste nu söka andra vägar.

För övrigt understöder jag det som vtm Gunnar Jansson sade, att jag inte tycker det är schysst att attackera en kollega som inte själv har möjlighet att uttala sig. Men det är intressant att se vilket stort inflytande talman Roger Nordlund har och har haft på ltl Karlström.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Talman Roger Nordlund har haft ett väldigt stort inflytande, inte alla gånger har det dock varit gott, enligt mig själv i efterhand. Med det vill jag också försöka förklara hur saker och ting har gått till.

Det här med att säga nej, tyvärr hänger det lite ihop med det som hände i juni förra året, där min talman gick ut och sade att lagtinget kommer att säga ja. Jag ansåg att han då gick för tidigt ute eftersom vi inte hade behandlat föredraget klart. Det gav ett halmstrå till finnarna att inse att här är en förhandlingsposition öppen, som de uppenbarligen spelade rätt med och vi gjorde fel, tycker jag. Det är en viktig punkt som jag inte kan släppa, tyvärr.

Landskapsregeringsledamoten Veronica Thörnroos, replik

Tack, herr talman! Men det oaktat så måste vi försöka inse, det är min uppfattning i alla fall, att det här spåret är kallt. Det går inte att komma vidare den här vägen. Då måste vi söka andra vägar. Jag delar fullständigt ltl Karlströms sympatier för självstyrelsen och självstyrelsens utveckling. Den här vägen går det inte, men då söker vi andra vägar. Vi ger oss inte. Självklart, vi ger aldrig upp tanken och möjligheten att försöka få en parlamentsplats för Ålands lagting. Det är vi nämligen värda, så enkelt är det.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Jag var ju villig att ta striden en gång för alla nu och säga nej. Vi säger nej. Det har gått 15 år och vi har inte kommit så mycket längre än var vi var för 15 år sedan gällande parlamentsplatsen. Jag anser att det är helt ohållbart i ett demokratiskt fungerande system där man har givit bort lagstiftningsmakt och inte blivit kompenserad och fortsättningsvis säga ja till allt som överstatligheten påför oss. Jag vill säga nej och med tanke på att vi har haft den argumentationen hela tiden och jag anser att det enda sättet som vi kunde komma vidare på, är det helt självklart för mig att jag inte kan säga ja till ett förslag som detta.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Själv tycker jag att det är trevligt att vi inom majoritetsblocket gemensamt får dela bördorna när det gäller minoritetens, eller den förväntade minoritetens, besvikelse. Men det är klart, bästa kollegor, att det är viktigt att vi tänker på språkbruket, på vad vi säger och hur vi säger det. Därför reagerade jag också på, under dagens lopp, att man gör debatten alltför personifierat. Vi ska alltid ha respekt för varandra, även om vi då ser på saker och ting helt olika.

Har ltl Karlström i alla fall sympati för, att vi som ämnar säga ja till Lissabon, att vi hyser stor oro vad som händer ifall vi säger nej? Att vi får en situation där vi inte har någon ingång till EU-processen, där Finland fritt kommer att förfoga över vår status. Tror ltl Karlström att vi kommer att väcka sympati i Stockholm för att åstadkomma någonting av värde i en sådan situation?

Ltl Fredrik Karlström, replik

Ltl Karlström tror att ett nej till Lissabon fortfarande är ett ja till Nice. Vi är en del av Europa. Vi har sagt ja till EU-inträdet. Det kan inte förväntas av oss var bara säga ja. I så fall hade fördraget en otrolig demokratisk förlust i att man inte får ifrågasätta det. V är fortfarande är en del av Finland och Finland är en del av EU. Om Åland säger nej så tror jag personligen inte att det är en sådan stor katastrof som de som vill säga ja vill få det att låta.

Ltl Harry Jansson, replik

Bästa ltl Karlström, problemet är det som ni själva konstaterade i ert ypperligare anförande i övrigt. Jag måste berömma känslan och engagemanget. Det är inget fel på det. Problemet är, som vi har kunnat konstatera, att Finland vid ett uteblivet ja från detta lagting, begår ett fördragsbrott. Det betyder att om, jag betonar om det skulle finnas en politisk vilja, så skulle EU-kommissionen kunna föra Finland till EU-domstolen med allt vad det innebär. Oavsett gör sig republiken Finland skyldigt till ett fördragsbrott som i sig är problematiskt i och med att Finland gärna vill vara i första klass, duktigaste av alla när det gäller att uppfylla EU-rätten. De konsekvenserna, när Helsingfors ställs inför den situationen, så tror jag inte vi ledamöter vill ta ansvar över vad kommer att hända. Det går lätt att ändra nya artikeln 349 i unionsfördraget och därmed ställa Åland utanför. Då har vi ingenting att säga till om, tyvärr.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Vi är helt eniga om att om Finland skulle säga ja och Åland säger nej så begår de ett fördragsbrott. Problemet där är största delen Finlands problem. För det är Finland som begår ett fördragsbrott. De har inte beaktat att Finland har två lagstiftande parlamentet med exklusive maktbehörighet. Man har inte fört fram den frågan i Europa, utan man har sagt att man godkänner Lissabonfördraget rakt av, fast det finns områden som man inte har behörighet över. Det är i första hand inte Ålands problem, det är Finlands problem. Jag tror att Finland inte heller vill komma i den situationen. Därav hade det kostat dem att de delade upp Finland i valkretsar och gav Åland en plats i Europaparlamentet. Då hade man löst problemet och saken hade varit ut världen. Vi kunde gemensamt jobba för ett bättre Europa. Nu står vi fortfarande kvar och stampar utan någon behörighet och möjlighet att kunna påverka de beslut som fattas och som rör oss. Jag tycker det är ett riktigt allvarligt övertramp mot de demokratiska principerna som EU annars står för.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Anders Eriksson, replik

Herr talman! När det gäller det sistnämnda så håller jag helt och hållet med. Vi gör alla olika bedömningar. Jag, som i likhet med ltl Karlström, står fast vid vad vi har lovat i valrörelsen, då är det lättare att hålla en rak linje. Jag måste säga att vi gör alla olika bedömningar men det här var det bästa anförande jag har hört på länge. Jag tyckte det var väldigt statsmannamässigt. Det är precis som det sägs att självstyrelsen håller på att urvattnas och lagtinget håller på att bli en diskussionsklubb. Så är det med allt, inte bara med självstyrelsen utan allt som inte utvecklas så förtvinas sakta så småningom. Det uppfattade jag som den röda tråden i ltl Karlströms anförande, som jag tyckte, som sagt var, var det bästa jag har hört på länge.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Det är ju tur att man får beröm någonstans ifrån. Jag håller fullständigt med om 20 procent har vi kvar av vår maktbehörighet i det här lagstiftande parlamentet. 20procent som handlar om små frågor som vuxna människors fritidssysselsättning, som vi kan styra och ställa över. Det är hur vi ska finansiera bildningsförbunden, hur vi ska fördela jakträtter, det är väldigt små frågor som berör Ålands folk i förhållande till de stora frågor som vi skulle kunna ha om vi hade full självstyrelse. Nu har vi alltså 20 procent av tidigare hundra procent. Som jag ser det håller lagtinget på att bli en diskussionsklubb där de stora frågorna kan diskuteras men besluten kan inte tas.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Mika Nordberg

Talman! Ända tills idag har vi alla här i salen var helt inställda på att få inflytelsefrågorna på plats. Det har inte lyckats. Nu måste vi fråga oss vad att Lissabonavtalet kommer att göra med det viktiga självstyrelsepolitiska frågorna i praktiken. Därför tycker jag att det är av stor vikt att stora utskottet skulle titta närmare på det. Därför önskar jag väcka remiss till stora utskottet. Då är det tre frågor, plus en till fråga som har kommit fram här idag, som jag skulle vilja att stora utskottet skulle titta på.

1.         Vilka garantier har vi för en fortsatt demilitariseringen samt vår neutralitet?

2.        Hur kommer det att gå med vårt eget polisväsende, det polisiära samarbetet? Kommer det att påverka Åland?

3.        Vad är möjligheterna att i framtiden gå ut ur EU, vilket stater idag kan göra. För att exemplifierar detta, låt oss säga att lagtinget om 10-20 år uppnår en majoritet på två tredjedelar som anser att enda vägen för en framtid för Åland är ett utträde. Finns dörren då tillgänglig?

4.        Sverigespåret, som ltl Jansson från centern idag presenterade.

Jag tycker det vore av största vikt att stora utskottet skulle titta på dessa fyra punkter.

Ltl Johan Ehn

Herr talman! Ltl Roger Jansson redogjorde tidigare för den frisinnade gruppens principiella ställningstagande i det här. Vi är helt eniga om hur vi ser på det och hur man har kommit fram till beslutet. Vi är också nöjda med lagutskottets betänkande.

Det är viktigt att kunna konstatera, när vi gick in i förhandlingen kring Lissabonavtalet, så såg man Lissabon som ett verktyg för att nu kunna påverka inflytandefrågorna. Vi hade fyra frågor som samtliga ansåg vara viktiga att titta vidare på och försöka åstadkomma någonting.

I min värld, när man sätter sig vid ett förhandlingsbord handlar det just om att förhandla. Jag ställer inte några ultimatum, för det är inte en förhandling. Då sitter vi inte i en förhandling om det är det ultimatum vi ställer. Jag var beredd på att vi kommer att göra vissa framsteg, men framstegen kommer inte att vara hundra procentiga. Man ställer nivån i en förhandling på hur långt man kan gå genom att lägga till och också dra ifrån sådana saker som man är beredd att sedan diskutera.

Jag upplevde också lagtingets enighet på att det här var en förhandling vi gick in i.

Vi har nått en bit på vägen. Från den frisinnade gruppen är vi inte nöjda med vad vi har nått, men vi ger inte upp, vi ger inte upp. Vi ser i stället att det finns en möjlighet att kunna komma vidare. Vi är inte nöjda med hur landskapsregeringen har skött förhandlingarna till hundra procent.

Vi lyfte framförallt fram den biten med att medverkan i ministerrådet kan vi inte peka på Helsingfors och säga att det är de som har misslyckats eller inte velat ge den här biten åt oss. Det här är faktiskt ett beslut från sittande majoritet, man inte har tyckt att det här har varit viktigt. Det beklagar vi. Vi kan i det fallet inte heller komma och säga att förhandlingarna ska fortgå om det är så att man från majoritetens sida inte vill driva den här frågan. Då får vi för tillfället acceptera det, göra det så som man skriver och analysera och titta på vad det här får för konsekvenser. Man öppnar också upp framåt. Men vår fasta övertygelse är att det är fel att inte göra på det här sättet.

När det sedan gäller debatten i stort så kan jag konstatera att världen blir lätt svart eller vit. Antingen ser man enbart nackdelar eller så ser man enbart fördelar. För mig och för frisinnad samverkan innebär EU-medlemskapet en hel del nackdelar. De har belysts väl här under den dagen.

När man går tillbaka och funderar på varför jag och mitt parti var med och sade ja till EU en gång i tiden så var det därför att det finns en bärande tanke i EU:s samarbete som vi står fast vid fortsättningsvis. Det är den fria rörligheten för människor, tjänster, kapital och varor. Det är den grundläggande biten i EU-samarbetet. Lägger vi sedan till ytterligare miljösamarbetet så är det för oss de bitarna som gör att det är värt att fortsätta vara med och jobba i det här.

Visst, vi håller helt och hållet med den biten att vi inte har fått det inflytande som vi borde ha fått. Men det inflytandet får vi inte genom att säga nej i det här skedet. Vi får det definitivt inte genom att säga nej.

Det är så i dagens situation, vill jag också påstå, att världen runt omkring oss påverkar oss ständigt och jämt. Ett beslut som man tar här, som man tror att kan leda till att man har total frihet att röra sig, det kommer inte att vara ett sådan total frihet. Runt omkring oss kommer EU att finnas och andra internationella samarbeten. Alla de kommer att påverka oss på ett eller annat sätt.

Den bedömning vi gör från frisinnat håll är att samtidigt som man blir påverkad så måste man vara med och försöka påverka också det man är med i så mycket som möjligt. Så mycket som möjligt. Det tycker vi att vi gör genom att fortsätta att också finnas kvar i unionen. Det är klart att nog måste vi ha en beredskap också om det går så, som den som målar upp det här i mest svarta toner säger, att det här kommer att montera ner vår självstyrelse helt och hållet. Jag ser inte på det sättet med Lissabonfördraget. I så fall hade vi haft den situation sedan länge, länge tillbaka.

Man måste då vara så ärlig i den här debatten, om det är så att syftet är att Åland ska gå ur EU, då ska man säga det. Det är ärligt mot våra väljare och det är ärligt mot oss som sitter här och diskuterar.

Till frågan som blev aktuell idag, via ltl Harry Janssons inspel angående diskussionerna med Sverige. Jag hör till dem som mycket väl kan tänka mig att vara med och diskutera just en sådan sak. Men det som har stört mig här idag är att den kommer nu. Som här har påpekats, vi har haft 18 månader när den här diskussionen kunde ha förts in i diskussionen. Men återigen, frågan kan diskuteras vidare. Då tycker jag att man ska göra på det sättet att centern sitter nu tillsammans med liberalerna i regeringsställning, när det här beslutet är fattat så kommer det att finnas en kläm som säger att landskapsregeringen ska fortsätta att jobba med parlamentsplatsen. Nå, är det här ett spår, som man från regeringspartiernas sida anser att är något som man ska jobba vidare med? Ja, då antar jag att man kommer att komma till lagtinget och förankra den tanken och den idén.

Vi får se när regeringspartierna har pratat ihop sig. Då är vi beredda från vår sida att seriöst diskutera frågan vidare. Det kändes i dagsläget lite som ett hugskott som vi inte var beredda på. Det är lite synd, det hade varit bra att vara lite mer förberedd när man ska diskutera en så här viktig fråga. Att man också då hade haft möjligheten, att i den beredning som nu har varit, att kunna förankra det, så att vi också i den frågan hade haft största möjliga bredd. 

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! När vi var överens om att det var fyra punkter som skulle gälla för att säga ja Lissabon så såg inte jag det som en förhandlingsutgångspunkt. Det var fyra krav som vi hade, som vi alla stod bakom och har stått bakom i många, många år. Skulle vi ha gått till en förhandling skulle vi givetvis ha krävt mycket mer då. Vi skulle kunna ha krävt egen beskattning, att Finland som Danmark ska ge Åland extra anslag på 100 miljoner euro varje år för att vi ska sköta oss själva och så skulle vi kunna förhandla ner det till vad det skulle ha blivit. Men vi hade fyra definitiva krav som sade att det här ska gälla för att Lissabonfördraget ska träda i kraft på Åland. Skulle vi ha stått bakom det till fullo allihop så tror jag att vi hade nått fram idag. Men så är de facto inte fallet. Vi är ganska få som tycker så.

Ltl Johan Ehn, replik

Herr talman! Som jag sade i mitt huvudanförande så anser inte vi heller att vi har kommit så långt som vi skulle vilja. Att säga nej till någonting som en majoritet inte är beredd att försöka få en ändring på, det är inte någon lösning. Om man från regeringspartiernas sida säger att vi inte kommer vidare i det här läget, då måste jag ta ställning till hur jag ska komma vidare. Jag tror inte att det är genom att vare sig fördröja eller säga nej till Lissabonfördraget efter det här.

Jag upplevde att vi gick in i en förhandling. Vi gick in i en förhandling tillsammans härifrån till Helsingfors. De andra frågorna, som ltl Karlström nu nämner, de är aktiva på annat sätt. Men i den här förhandlingen handlar det om hur vi skulle lösa frågan kring Lissabon. Då koncentrerar man sig kring de frågor som hade uppenbar koppling till Lissabonfördraget.

Ltl Fredrik Karlström, replik

Herr talman! Jag kanske hade kunnat acceptera ett sämre förhandlingsresultat än de fyra punkterna som vi krävde. Men vad jag absolut måste ha in för att säga ett ja, det är en parlamentsplats. Alla de här andra sakerna tror jag att man skulle kunna, efter att man hade fått den posten, arbeta sig själv in djupare inom EU. Det vi krävde var inte för mycket. Vi krävde egentligen bara vår rätt. Vi krävde rätt att försvara oss själva i en domstol. Vi krävde att vi ska bli kompenserade eftersom vi har givit bort lagstiftningsbehörighet. Vi krävde ju liksom inte för mycket i de här fyra punkterna. Jag tycker att i förhandlingen kunde de fyra punkterna vara ett stenhårt krav och inte en förhandlingsutgång. Det var inte någon förhandling där vi ska ha 60, 80 eller 100 miljoner som i en förhandling gällande exempelvis kabeln till Finland, det är en förhandling. Det här var en viktigare fråga än det. Jag är besviken idag att det har gått som det har gått.

Ltl Johan Ehn, replik

Herr talman! Jag delar ltl Karlströms besvikelse, vilket jag har uttryckt från det att jag steg upp i den här talarstolen idag. Jag håller också med om att de krav vi ställde inte var för högt ställda, definitivt inte.

Återigen, vad är lösningen för att komma vidare? Det måste vi hela tiden fundera på. Vi kan inte enbart gräva ner oss i ett misslyckande. Vi måste hela tiden försöka se framåt. Det är det som vi försöker göra från vår sida.

För vår del är det dessutom, om man ser det rent materiellt, så är inte parlamentsplatsen det viktigaste. Det är faktiskt inflytande i ministerrådet som är det viktigaste för oss rent materiellt.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, herr talman! Vi får tacka ltl Ehn för ett sakligt inlägg i sedvanlig ordning. När vi tänker tillbaka drygt ett och ett halvt år i tiden så medverkade ltl Ehn och jag i en TV-debatt, där vi tillsammans kände en liten chockverkan även då, över att man inom Finlands regering betraktade allt som vi då hade lagt fram på förhandlingsbordet som symbolfrågor. Jag har fått kritik för min medverkan i programmet d.v.s. jag var för tuff gentemot Ålandsministern Thors. Men jag anser fortfarande att det var viktigt att officiellt markera vad Åland då ansåg vara rimligt för ett godkännande av Lissabon.

När det gäller Sverigespåret så är jag glad att ltl Ehn tar till sig den här möjligheten och att vi tillsammans, precis som jag gjorde med Ålands framtids framställan om ett initiativ till riksdagen än gång i tiden vad gällde parlamentsplatsen, också här kan, utgående från självstyrelsepolitiska nämnden, formulera en gemensam hållning. Jag beklagar om vi överraskade er andra.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Johan Ehn, replik

Herr talman! Jag minns mycket väl den debatten. Har ltl Harry Jansson fått kritik för att vara för frän så kanske jag, i vanlig ordning tänkte jag säga, har fått kritik för att då vara lite för lam. Kanske slutresultatet blev ganska bra där då sist och slutligen.

Sedan Sverigespåret, frågan är intressant att diskutera men den måste komma en väg som gör att det blir möjligt att göra det. Man kan inte så här i sista minuten föra in den biten och tro att den kommer att applåderas rakt av, när man inte hinner fundera på den. Min lösning på det hela är att ltl Jansson påverkar dem som ska jobba med frågan vidare d.v.s. regeringen där han numera finns med bland stödtrupperna. Och att han ser till att klämmen som finns där också innefattar diskussion kring detta.

Ltl Harry Jansson, replik

Ett gruppanförande formulerar hur en grupp ser på saker och ting. I det här fallet har vi siktat framåt. Det här betyder att det här är ingenting som vi förväntar oss att man ska ta till sig nu bland de övriga grupperna i lagtinget. Det här är ett spår som vi kan diskutera i lugn och ro. Vad det verkar kommer vi att ha viss tid på oss att bestämma om vi ska göra den här typen av framställan till Stockholm och framförallt hur det skulle kunna utformas. Att vi nu har valt att lyfta den här på bordet så här i sista minuten förringar ju inte betydelsen för initiativet när vi ser på risken att vi annat fall kommer att bli utan en parlamentsplats.

Ltl Johan Ehn, replik

Talman! Jag vill ännu förtydliga mig på det sättet att det är väl kanske den här biten med Sveriges möjlighet att vara med och påverka den här frågan som jag tycker att är intressant i den tanke som nu centergruppen för fram. För egen del har jag lite svårt att se just det som målades upp av ltl Jansson i gruppanförandet d.v.s. att Sverige verkligen skulle vara beredd att släppa en av sina egna platser. Däremot tror jag att man ska påminna Sverige om dess ansvar utgående från det som finns i de internationella traktaterna kring Åland. Det är ju inte bara Sverige som har det ansvaret vi har också andra signatärmakter. Sverige har ett särskilt ansvar i de här diskussionerna som vi mycket väl kan vara med att pressa på.

Jag kan inte låta bli att än en gång lyfta in att det ändå har funnits 18 månader, har man då från centergruppen tyckt att det här har varit en väldigt viktig fråga så borde man ha kunnat lyfta in den tidigare.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Jag vill tacka ltl Johan Ehn för ett sansat anförande, som jag, i väldigt hög grad, känner igen mig själv i. Frågan varför vi gick med i EU tycker jag är intressant och den kan alla försöka minnas. För mig stämde den här beskrivningen som ltl Johan Ehn har. Man kan komplettera och säga att det är ett projekt för frihet, fred och utveckling. Det finns mycket positivt om det här sköts rätt.

Beträffande förhandlingar så har jag också samma inställning. Vilka politiska förhandlingar leder till att den ena parten får allt man begär? Vi har bedömt riskerna i båda fallen. Vi har bedömt att riskerna är större att lämna sig utanför. Frågan som ltl Johan Ehn ställde, om syftet är att gå ur EU så ska man säga det, den frågan tycker jag också är befogad.

Ltl Johan Ehn, replik

Herr talman! Jag hör till de politiker som sällan eller åtminstone försöker att aldrig måla världen i svart och vitt. Jag tror faktiskt inte att världen är svart och vit. Jag har levt i snart 35 år och under den tiden tycker jag mig ha kommit så långt att jag har insett att det finns lite olika nyanser. Det gläder mig att en herreman som ltl Eliasson, som har levt några fler år än så, delar den synen på hur välden ska se ut. Jag hoppas att det kan vara någonting som man också kan komma ihåg, när man för den här typen av debatt, att det lätt blir väldigt polariserat. Dagens debatt tycker jag har varit väldigt, väldigt bra, däremot har debatten saknat det här med att visa på att EU faktiskt har fördelar.

Sedan kan jag, när som helst, skriva under den här andra delen också att EU har många, många nackdelar som man måste jobba med. Det är det som är vår roll som politiker att föröka få bort nackdelarna så att det positiva överväger helt och hållet.

Ltl Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Det tycker säkert alla länder, som är med i EU, att det finns nackdelar. Alla har någonting som man inte tycker om, självklart.

Det här med svart och vitt, så är jag också, jag vill inte måla allting i svart eller vitt. Jag har några år till på nacken, tyvärr. Man lever ju i en gråzon. Det är där man för förhandlingarna. Man får, som sagt var, inte alltid som man vill. Huvudsaken är att man har en målsättning, man jobbar fullt. När beslutet är taget så hänger man inte med huvudet utan istället knyter man handen i byxfickan och säger att jag ger inte upp, vi kommer igen, vi ska fortsätta.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad.

Diskussionen om självstyrelsepolitiska nämndens betänkande avbryts här och återupptas i samband med tredje behandlingen av lagutskottets betänkande.

Diskussionen i första behandlingen av lagutskottets betänkande är avslutad.

Föreläggs betänkandet i första behandling. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?

Ltl Mika Nordberg

Jag föreslår att väcka remiss till stora utskottet.

Ltl Anders Eriksson

Herr talman! Jag understöder det förslaget, speciellt om centerns Sverigespår är seriöst menat så är det intressant att se på det.

Talmannen

Begäres ordet? Ltl Mika Nordberg understödd av ltl Anders Eriksson har föreslagit att ärendet ska remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet dock så ärendet alltid ska remitteras om minst 8 ledamöter omfattar förslaget.

Ltl Mika Nordberg

Herr talman! Jag föreslår öppen omröstning.

Talmannen

Öppen omröstning är begärd. Vinner det understöd?

Ltl John Hilander

Jag understöder förslaget.

Talmannen

Öppen omröstning är förslagen av ltl Mika Nordberg och understödd av ltl John Hilander och kommer därför att verkställas.

De som stöder ltl Mika Nordbergs förslag om remiss till stora utskottet röstar ja och de som stöder att ärendet icke förs till stora utskottet röstar nej. Få jag be ltl Sjölund och ltl Karlström att biträda.

Upprop.

Omröstningen har utfallit: 4 ja-röster och 15 nej-röster.  Då ärendet sålunda inte har uppnått erforderliga 8 röster så kommer det inte att bli någon remiss till stora utskottet. Ärendets första behandling är avslutad.