PLENUM den 24 mars 2004 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Carina Aaltonen, ltl Peter Grönlund, vtm Barbro Sundback och ltl Ragnar Erlandsson).

26 lagtingledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 24-26.3 anhåller ltl Carina Aaltonen på grund av privata angelägenheter, för tiden 24.3 ltl Peter Grönlund på grund av tjänsteåliggande: tjänsteresa till Helsingfors, ltl Ragnar Erlandsson på grund av sjukdom och vtm Barbro Sundback på grund av privata angelägenheter: deltagande som föreläsare vid seminarium i Vilnius. Beviljas.

 

Herr landshövdingen:

Ärade fru talman!

Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents två framställningar till Ålands lagting om bifall till förslag till lagar om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen i Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och i den första framställningen demokratiska folkrepubliken Algeriet å andra sidan samt i den andra framställningen republiken Libanon å andra sidan.

 

TALMANNEN: Tack herr landshövdingen. Lagtinget kommer i vederbörlig ordning att behandla republikens presidents framställningar.

 

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Anders Erikssons enkla fråga nr 5/2003-2004 kommer att avges vid plenum inkommande måndag den 29 mars.

Antecknas.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/2003-2004 angående godkännande av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen samt till lagar om hur vissa projekt som påverkar användningen av miljön skall handläggas i ett inlösningsförfarande och om ändring av kärnenergilagen. (RP 13/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 29.3. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss, efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ny landskapslagstiftning om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. (FR 8/2003-2004).

 

Beslut om remiss till lagutskottet är tidigare fattat. Ärendet bordlades den 15.3.2004. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Redan i den debatt som har varit kring den här framställningen har vi från socialdemokratisk sida ganska klart och entydigt antytt att det här inte är någon första rangens självstyrelsepolitisk fråga. Jag skulle vilja säga som en parentes att näringsrättsfrågorna är däremot mycket viktigare och borde ägnas större uppmärksamhet.

 

Den här frågeställningen kommer bara att ställa till det. Vi vet alla redan att hela den civila sektorn, den privata sektorn, regleras av rikslagstiftning. Polisens fögderi görs det också. Vi tycker att det kan inte vara gagneligt att nu, till den del det gäller landskap och kommunerna, dra igång en egen, särskilt som vi av lantrådet själva har fått höra att det också blir dyrare. Vi föreslår, och gör det entydigt klart från vår sida, att lagutskottet i sin behandling skulle komma fram till att lagförslaget förkastas. Vi ser ingen ändamålsenlighet i det. Flera lagar behövs inte. Vi kan klara oss med i stort sett en och vi kan också med överenskommelseförordningar klara ut de här sakerna. Gör inte så här, utan koncentrera er i landskapsstyrelsen i stället på det som är viktigt för självstyrelsen och dess framtid!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Som jag redan sade i mitt anförande för en vecka sedan är den här lagstiftningen naturligtvis ingenting som vi egentligen eftersträvar och det är ingen första rangens fråga. Däremot är det ett EU-direktiv som vi under lång, lång tid har funderat på hur vi skulle verkställa det, men vi kommer inte från att det måste verkställas på något sätt, sätt eller annat, ettdera genom egen lagstiftning eller genom att vi tar en blankettlagstiftning. Jag vill alltså att det skall framgå klart i debatten, att även om man inte skulle ta den här lagstiftningen blir vi inte lagstiftning på det här området, utan man måste i sådana fall gå in för rikets lagstiftning, så samma procedur måste ändå i princip genomföras i vårt samhälle, både inom landskapet och i de åländska kommunerna. Vi har i den här landskapsstyrelsen, på samma sätt som i den förra landskapsstyrelsen, gjort bedömningen att det är självstyrelsepolitiskt mest korrekt att göra det genom en egen lagstiftning. Det är mycket riktigt som ltl Lasse Wiklöf säger att det innebär en viss merkostnad. Men alternativet är att vi underlåter att göra det och det kommer också i förlängningen att leda till repressalier och en kostnad för Finland och i förlängningen för Åland om vi skulle vägra att genomföra direktivet. Vi överlåter nu från landskapsstyrelsens sida till lagutskottet i första hand och sedan till lagtinget som helhet att göra de bedömningar som man anser vara mest korrekta i det här ärendet.

 

Ltl Wiklöf, replik:  

Fru talman!

Det finns ingen hos socialdemokraterna som uppmanar landskapsstyrelsen och lagtinget att frondera mot EU:s direktiv, tvärtom, vi vill om någon undvika böter och andra sanktioner som kan inträffa. Det är självklart. Men vi föredrar en blankettlagstiftning på det här området, alldenstund vi har det praktiskt taget inom allt annat redan så. Vi upprepar det: driv självstyrelsepolitik i lagstiftningshänseende, lägg ner mycket kraft och arbete när det bär och när det betyder någonting. Men koncentrera inte landskapsförsvaltningens resurser på det som inte har någon större betydelse och som bara kostar pengar och tid.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Oberoende av vilken modell vi väljer, om det så är egen lagstiftning eller blankettlagstiftning, så är det myndigheten som kostar pengar och kommer att i förlängningen också uppta en del av tid både för landskapsförvaltningen och kommunalförvaltningen. Man kan inte komma ifrån det, oberoende vilken lagstiftningsmetod vi än väljer. Vår bedömning i landskapsstyrelsen har varit att det är klokare sett ur landskapet Ålands synvinkel att i stället för att köpa tjänsten och pengarna går från Åland och vi har ingen egen kunskap på det här området att vi bygger upp den kunskapen, håller pengarna här och att vi då har en tryggare situation för landskapet Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sundman:

Fru talman!

Jag hade inte tänkt begära ordet, men jag känner att jag måste nu när jag hörde ltl Lasse Wiklöf. Principiellt självstyrelsepolitiskt, om man ser strikt ekonomiskt och inte bryr sig om någonting annat inom självstyrelsen, så kan vi sluta med egentligen alla verksamheter. Vi kan upphandla hela landskapsförvaltningen från finska myndigheter. Varför skulle vi, om man hårdrar det, egentligen ha självstyrelsen? Då måste man backa tillbaka: varför fick vi vår självstyrelse? Jo, för att bevara vårt svenska språk, vår kultur och våra lokala sedvänjor. Och var har vi problem med svenska språket? I huvudsak inom de områden där vi är beroende direkt av finska myndigheter. Vi vet i dag, det sägs i fina ordalag, att Finland är tvåspråkigt och statsförvaltningen skal fungera på båda språken, men det gör inte det. Man klarar sig endast på svenska i Finland om man kan finska. Då klarar man sig på svenska. Man klarar sig inte på svenska om man endast kan svenska.

 

Skall vi då igen upphandla en sak, förlita oss på finska myndigheter och hamna på samma sätt ut för att inte få service på svenska? Min åsikt är nej. Vi måste inse vad orsaken är till att vi har självstyrelse och vi måste inse att det kostar. Ofta blir det småskaliga lösningar som per capita kostar mer än i stora länder. Därför har vi vår självstyrelse. Vi måste inse att det här indirekt handlar om självstyrelsens allra innersta väsen, att bevara det svenska språket. Därför skall vi göra det här själva. Sedan är det en annan sak om man kan göra det här inom befintliga resurser, det måste man fundera på, att vi inte skall bygga upp någon mastodontmyndighet  utan kanske det t.o.m. är så lite sysslor när det är inarbetat att man i början har någon typ projektanställning och sedan kan det här skötas kanske helt utan extra tjänster. Jag skall villigt erkänna att så insatt är jag inte i lagstiftningen.

 

Jag understöder också lantrådets resonemang att i stället för att köpa tjänsten och föra bort pengarna är det ändå bättre om kostnaden kommer att den stannar på Åland så långt det går. Det måste man också inse. Jag ber lagutskottet noggrant titta på frågan och under den processen argumentera både för och mot. Så öppna tycker jag att vi skall vara, men man måste komma ihåg att det här handlar verkligen om självstyrelsepolitik.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!  Synbarligen gör det inte det, för då skulle landskapsstyrelsen med all sin kraft verkligen ha gått in för att ta över också de områden som faktiskt omfattar många, hela det privata näringslivet, polisen som man redan har förvaltningen över. Varför gör man inte det? Det hade väl andats självstyrelsepolitik, om det är det man eftersträvar. Jag tror inte alls att det är det man eftersträvar. Man är tvungen att efterkomma ett EU-direktiv och det anser jag att vi är tvungna, men jag anser att det finns flera sätt att göra det på. Den här frågeställningen är inte i mina ögon någon stor självstyrelsepolitisk fråga. Vi har mycket större självstyrelsepolitiska frågor där jag fortfarande är mycket urväntad på att det skall hända något – det händer ingenting.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman! Alla floder börjar med en droppe. Så även självstyrelsepolitik. Det kan finnas stora saker, det kan finnas små saker. Det här tror jag i stora sammanhang är en ganska liten sak, men för den skull är det en viktig droppe och jag håller med ltl Lasse Wiklöf att visst har vi många mycket större självstyrelsepolitiska frågor som vi alla känner frustration över. Det finns frågor som vi är eniga om här i lagtinget att vi känner frustration över och sedan finns det många frågor som jag känner frustration över men inte ltl Lasse Wiklöf osv. Vi skall inte heller låta de små dropparna rinna iväg utan vi skall se till en helhet när det gäller självstyrelsen och vi måste komma ihåg varför vi har självstyrelse.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2003-2004 angående bifall till utkast till förordning om ikraftträdande av protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar angående minskning av försurning, övergödning och marknära ozon.(RP 11/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående förordningsförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för andra behandling ärende  nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2003-2004 angående bifall till republikens presidents förordning om ikraftträdande av protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar avseende tungmetaller. (RP 12/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående förordningsförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion angående en utredning om prioriterade vårdbehov inom Ålands hälso- och sjukvård. (HM 6/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Den socialdemokratiska gruppen har under vintern ägnat ganska mycket tid åt vården på Åland. Vi har gjort studiebesök på Norrtälje sjukhus, vi har vid flertalet tillfällen diskuterat ÅHS som organisation, om kostnader och rambudget och vi har konstaterat att här har landskapsstyrelsen en stor utmaning. Vi är med tanke på kostnadsutvecklingen oroade över hur landskapets skall ha råd att bekosta en fortsatt bra vård för ålänningarna. Redan i flera år har Ålands specialsjukvård varit landets dyraste. Därtill skall medborgarna betala avgifter som också är bland landets högsta. Vi kommer troligen att få se budgetunderskott, ett något mindre för 2004 eftersom det finns pengar kvar från strejken och ett större underskott 2005.

 

Jag tror att alla här i lagtinget är ganska eniga om att vi vill ha en trygg kvalitetsvård på Åland och att kostnaderna med den vårdapparat vi har i dag är höga. Frågan är hur man skall lösa detta i ett längre perspektiv, och då menar vi inte ett budgetår framåt eller två utan 10-20 år framöver. Det finns inom ÅHS en organisationsgrupp som jobbar med interna organisationsfrågor. Gruppen har presenterat några förslag och det motstånd det möter visar bara hur svårt det är att inleda ett förändringsarbete.

 

Eftersom kostnaderna för vården är ett bekymmer som vi delar och med tanke på vilken prioritet frågan hade i valrörelsen, tycker jag att det vore klokt att landskapsstyrelsen tillsatte en parlamentarisk arbetsgrupp för att jobba vidare med utvecklingen inom ÅHS i det långa perspektivet.

 

Flera av de saker vi tycker att vore viktiga att jobba med tangerar också de skrivningar som finns i landskapsstyrelsens handlingsprogram, bl.a. står det att en översyn och prioritering av ÅHS:s verksamhetsformer och arbetsområden skall göras. Det som inte står här är vilket styrinstrument man skall använda som grund för prioriteringar. Där tycker vi att det skall vara ålänningarnas vårdbehov av i dag och det som prognosen visar för framtiden som skall vara utgångspunkten. Enligt den folkhälsorapport som utkom år 2000 är det bl.a. utmattningsdepressioner och psykiska sjukdomar, alkoholskador, övervikt och de äldres omsorgsbehov, som är några av de bitar som kommer att utgöra ett stort vårdbehov framöver.

 

Gällande de äldres hälsa och omsorger hade vi en debatt om det här förra veckan och då kan man konstatera att antalet personer över 65 år kommer att öka fram till 2025, då åldersgruppen beräknas uppgå till 4.700 personer. Sett ur ett nordiskt perspektiv hade Åland år 2000 procentuellt sett den högsta andelen äldre-äldre, dvs. personer som är 80 plus. Prognosen är att antalet kommer att stiga fram till 2030 till närmare 2.000 personer. Vård och omsorg för äldre är alltså något som man på allvar måste diskutera.

 

Landskapsstyrelsen vill i handlingsprogrammet stärka förebyggande insatser. Det tycker vi är bra. Vi anser också att man skall ha en stark primärvård, kanske en mer begränsad specialsjukvård än i dag och att man också bör stärka eftervård och rehabilitering, som i dag anses vara otillräcklig. Landskapsstyrelsen säger också att man vill modernisera organisationsmodellen mot ett lagarbete där alla känner sig delaktiga. Det handlar om ökad demokrati på arbetsplatsen. Det är också bra. Vi menar att man måste se över organisationen när det gäller ansvarsfördelningen, framför allt det ekonomiska ansvaret mellan styrelse, förvaltningschef och ledningsgrupp. För vem är det egentligen som har det ekonomiska ansvaret inom ÅHS? Om budgeten överskrids, vem är det som är ytterst ansvarig? Är det styrelsen? Är det förvaltningschefen eller är det ledningsgruppen? Jag har frågat många, men ingen har givit mig ett svar som jag är nöjd med. Vi efterlyser därför en klarare och tydligare ansvarsfördelning inom organisationen och framför allt bör styrelsens roll klarläggas.

 

Vi skulle också gärna vilja få fram siffror på vilka inbesparingar man kunde göra genom ett utökat samarbete med närliggande sjukhus. Då menar vi inte akutfall när man skall iväg med helikopter utan då icke så brådskande åkommor, där man kan ta färjan över till Norrtälje sjukhus, som ligger bara några timmar härifrån. De har överkapacitet på en del avdelningar, t.ex. ortopedi och urologi. Vi har överkapacitet här, kanske vi kan ta emot patienter från Norrtälje. Vi anser att man måste kunna få till stånd ett bättre samarbete mellan de små sjukhusen. Och även om man inte skall önska att folk skall vara sjuka är det trots allt viktigt att det finns klienter i en jämn ström så att man upprätthåller den medicinska säkerheten.

 

Ja, det här är en stor diskussion och det finns säkert en hel del att säga. Jag tror att det finns en stor enighet att någonting måste göras. Ålänningarna bryr sig mycket om vård och vi måste ha en säker vård som patienterna litar på, annars blir Åland en otrygg plats att bo på.

 

Jag hoppas att vi kan ha en fortsatt debatt om ÅHS och att lagtinget godkänner motionen och ser den som en utgångspunkt för ett fortsatt samarbete om framtidens vårdbehov i en parlamentariskt tillsatt arbetsgrupp.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Den här hemställningsmotionen är egentligen en del av landskapsstyrelsens handlingsprogram som godkändes i samband med landskapsstyrelsebildningen. Då godkände största delen av lagtinget det, men inte socialdemokraterna – nu är det intressant att man tar upp den delen som en hemställningsmotion. Det är förstås alltid bra att diskutera de här frågorna.

 

Motionen innehåller bl.a. en skrivning om att ÅHS skall fylla de vårdbehov som medborgarna har. Då vill jag komma med några reflektioner om vårdbehov.

 

Man talar i dag allt oftare om olika sjukdomsepoker och att olika sjukdomsepoker skapar olika vårdbehov. Jag skall redogöra för tre olika epoker. Man kan särskilja fattigdomssjukdomsepoken på tjugo-trettiotalet, dvs. en epok som präglades av infektioner, t.ex. TBC, alla barnsjukdomar, lunginflammationer, polio, tyfus, kolera osv. Vi kan också från den här tiden notera en mängd bristsjukdomar: rakitis, skörbjugg bl.a. Dessa sjukdomar hade sin upprinnelse i dels dålig hygien, dåliga bostäder och undernäring; de avhjälptes till stor genom bl.a. antibiotika, vitaminbehandlingar, vaccinationerna städade bort många av dessa problem samt upplysning framför allt. Så kom man sakta mak in i nästa epok, där vi egentligen är i dag ännu. Det är vällevnadssjukdomarna som sakta mak har lagt beslag på stora sjukvårdsresurser. Med vällevnadssjukdomar menar jag här huvudsakligen övervikt, stillasittande. Tänk bara vilken skada alla våra skolskjutsar egentligen medför för barnen som bara sitter! Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, tobaks-, alkohol-, drogrelaterade sjukdomar och sjukdomstillstånd, sjukdomar i rörelseorganen på grund av fetma, cancersjukdomar, allergier, allergier många gånger på grund av för ivrigt tvättande, vilket leder till att man tvättar bort naturens naturliga skydd och så blir huden en inkörsport för en massa olika infektioner, irritationer, som många gånger tolkas som allergier. Vi har idrottsskadorna, som i dag är en stor del av vården, trafiken – man skulle kunna göra listan mycket längre. Den här epoken har skapat nya behov inom vården och många, väldigt många, alltför många, av de här behoven är förorsakade av människan själv genom det moderna sättet att leva. Vi äter för mycket, vi rör oss för lite, vi sitter för mycket, vi röker och super, somliga av oss lever farligt på fritiden genom att delta i en massa aktiviteter som vi egentligen inte klarar av och som leder till sjukvårdsbehov osv. Också den här listan skulle kunna göras lång. Nu håller vi på också hamnar in i en tredje epok som går in i den andra som jag just pratade om, den epoken kallas tillits- och ohälsoepoken. Återigen har den annorlunda vårdbehov. Tillits- och ohälsoepoken präglas av psykosomatiska, psykosociala och emotionella sjukdomstillstånd. De mest typiska här är det som man alltför ofta hör: ”om jag inte…”, underförstått: ”om jag inte får som jag vill, så går jag och sjukskriver mej”. Vi vet bara vilka stora sjukskrivningstider som går åt till olika utbrändhetssymptom, som många gånger är subjektiva.

 

Det finns ingen inom sjukvårdsorganisationerna i vår omvärld som tror att vi kan hålla på och utveckla den samhällsfinansierade vården på samma sätt som vi gör i dag. Allt oftare hör man uttalanden från såväl Sverige som Finland – i många tidningsledare – att den enskilda människan i framtiden kommer att bli tvungen att betala en större del av sjukvårdskostnaderna själv, för samhället kommer helt enkelt inte att klara av alla finesser som de stigande kostnaderna på grund av förfinade vårdbehov medför. Det här tror jag att vi måste ta till oss, även om finansutskottet i sitt senaste betänkande påpekade att det inte är ett hållbart sätt att finansiera vården genom att höja avgifterna. Det här säger man också i hemställningsmotionen.

 

Idealet inom vården skulle naturligtvis vara att vårdens behov, vårdens resurser och vårdens möjligheter alltid skulle ligga på samma nivå, stiga i samma takt, men så är det inte. Vårdens möjligheter, speciellt de tekniska, moderna möjligheterna i dag, utvecklas mycket snabbt. Resurserna hinner inte alls med, det finns ingen möjlighet. Och, som vi diskuterar i dag, vårdbehoven stiger visserligen, men en stor del är inte objektiva utan det är många gånger subjektiva behov vi pratar om. Det finns en professor i Norge som har myntat uttrycket att ”de enda friska människorna i dag är de icke-undersökta”. Med det menar man alltså att vi har så förfinade undersökningsmetoder i dag att man alltid hittar avvikelser, någon liten detalj som egentligen inte spelar någon roll för människan, man mår lika bra, men man hittar det och kallar det ett sjukdomstillstånd. Det här är också någonting att fundera på. Jag har ett annat bra uttryck från en okänd källa som också stämmer till eftertanke: ”Förr mådde vi bättre än vi hade det – i dag mår vi sämre än vi har det.” Det säger en hel del.

 

Med dessa reflektioner vill jag påvisa för social- och miljöutskottet att fastställande av vårdbehov är svårt, att prioritera är ännu svårare, men den diskussionen tror jag nog att vi får lov att ta vad det lider. Men borde man inte nu, i stället för en utredning om vårdbehov, som dessutom landskapsstyrelsen redan skall göra enligt det godkända handlingsprogrammet, satsa på upplysningskampanjer i avsikt att förändra folks sätt att leva, m.a.o. tycker jag att vi borde angripa orsakerna till sjukdom och ohälsa och inte bara passivt konstatera att vårdbehovet växer och i och med det kostnaderna och resurserna samt resursbehoven. Jag talar alltså om förebyggande vård, som också landskapsstyrelsen skall göra enligt handlingsprogrammet.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Ännu en motion som berör och intresserar oss alla och som kan diskuteras ganska mycket. Jag kan åtminstone förkorta ganska mycket av vad jag tänkte säga för det sammanfaller till stora delar med vad ltl Gun Carlson framförde.

 

Jag får möjlighet att ta del av ärendet i utskottet. Jag har som ordförande i ÅHS naturligtvis också en nära förankring till de här frågorna. När det gäller primärvården och vikten av förebyggande hälsovård tycker jag mig ändå kunna konstatera att det i vårt samhälle i dag har lyfts fram på ett helt annat sätt än vad det gjordes för bara fem år sedan. Det finns en medvetenhet i dag om just vikten av förebyggande hälsovård som jag tycker att saknades ganska länge, särskilt inom hälso- och sjukvårdsorganisationerna, utan man var väldigt fokuserad på sjukvården och att bota det som var sjukt. Man skulle skaffa de fina maskinerna och de kunskaperna osv. när man väl hade blivit sjuk, medan man inte ägnade sig så mycket i hälso- och sjukvårdsorganisationen åt att se till att man inte blir sjuk. Den här debatten har förändrats och det är jag glad för. Det är också lättare när man sitter med en viss summa pengar och skall fördela och man har det s.a.s. med sig i ryggsäcken att det finns en vilja till det här. Jag vet också att det går lätt att säga så här och det är desto svårare att i praktiken göra förändringsarbetet, att ta pengar från någonting som finns och ge till någonting som i dag inte finns tillräckligt av. När det gäller sjukvården är det så tydligt och jag brukar säga att det finns lika många experter och lika mycket behov av sjukvård som det finns människor på Åland. Så fort man har blivit sjuk själv eller har en anhörig osv., då kommer man till insikt, ja men, det här måste finnas på Åland, så här måste det göras. Och det kanske man inte alls har tyckt förrän man har ställts inför det. Det gör att nästan alla människor ställs inför det på något sätt på Åland, antingen som patient, som anhörig osv. Då ändrar man faktiskt ganska ofta åsikt, har jag märkt, både om prioriteringar och andra frågor, då vill man att allt skall finnas till hundra procent när det drabbar en själv och anhöriga. Just det gör att när man vet att det finns möjligheter vill man också att det skall finnas just för mig och just för mina anhöriga. Det är som en läkare sade en gång, att när jag var ung och läkare var jag så lyckligt varje gång man kunde göra någonting mera för patienten, åh, nu har man upptäckt det här, man kan tänka sig när penicillinet kom osv., underbart, nu kan jag hjälpa ytterligare en grupp sjuka människor. I dag blir man nästan ”till sej”, som han uttryckte det, när det kommer en ny möjlighet igen, utgående från: och var skall vi ta pengar för att kunna ställa upp på den här frågan också? Det finns mera möjligheter i dag inom sjukvården än vad det finns pengar, om vi är riktigt ärliga. Det finns hur mycket möjligheter som helst, samtidigt som vi hoppas på att vissa saker skall gå framåt, som vi inte kan hjälpa så långt i dag, där måste vi vara ärliga.

 

När det gäller rollfördelningen, vem som har ekonomiskt ansvar osv. är det en fråga som vi just nu har diskuterat ganska mycket i styrelsen och som vi kommer att ägna en hel del tid åt. Det är klart att som jag ser det är sist och slutligen styrelsen som har ansvar för budgeten, men vi måste delegera ner den; blir vi ställda inför siffror som vi i processen inte har varit med och följt upp i slutet på december, så står man där med de verkliga siffrorna, man kan inte göra någonting åt det. Därför är det viktigt att man nere i organisationerna följer med den ekonomiska verkligheten och kan s.a.s. göra justeringar under året. Det går inte att göra justeringarna i november-december när pengarna är slut, utan man måste veta att man använder pengarna rätt under hela året. Det kräver mycket både arbete och framförhållning och ekonomiskt tänkande på alla nivåer, men jag måste nog säga från den horisont jag  ser i dag att jag tycker att den ekonomiska medvetenheten ändå har förändrats oerhört mycket inom ÅHS-organisationen. Vi för diskussioner och vi kan också föra dem – förr var det så att pengar och sjukvård fick man inte diskutera, det hörde inte ihop: sjukvård skall det vara, punkt och slut, sedan får det kosta vad det kosta vill! Men så är det inte riktigt i dag. Man inser att det inte finns ens till hälso- och sjukvård omåttligt med pengar. Det finns också här en gräns också då måste man kunna diskutera frågorna.

 

Jag vill minnas att det i början av 2002 i budgeten fanns en skrivning om att det skulle tas fram ett hälsovårdspolitiskt program. Det var det året som åtminstone jag gick ut i opposition. Jag tror mig veta att det programmet inte har åstadkommits i praktiken. Det är ungefär det som man nu frågar efter: vad behöver ålänningarna i framtiden, vad är det viktigaste för Åland inom hälso- och sjukvården samt lyfta fram kunskaperna utgående från det som gjordes tidigare. Man bestämmer sig bara hur man skall göra och att man skall göra det, men jag tycker nog att vi jobbar med de här frågorna och kommer att fortsätta att göra det och alla måste naturligtvis hjälpa till på sitt håll. Vi har själva tappat förtroendet för vår förmåga, det är antagligen experterna, vårdpersonal och läkare som har tagit från oss känslan av att det här klarar vi på egen hand. När jag var barn, brukar man säga när man blir i min ålder, så var det ingen självklarhet att man automatiskt for till doktor för att man hade lite krämpor, möjligtvis ringde man till hälsosystern, men i dag förlitar man sig inte på sin egen kunskap alls utan direkt när det kniper någonstans är det nog bäst att höra efter vad det är som är fel! Vi måste nog bygga upp egenvårdstanken också; det är en del av primärvården och den förebyggande att ge tillbaka förmågan att våga lita på sig själv och sin egen kunskap både när det gäller barn, unga och gamla i dag. Där skall jag nog se att vi skulle vara lite tuffare för egen del. Det finns också mycket i dag som egentligen inte kräver läkare utan som kräver ett intyg, och det är många gånger så med de små, korta sjukdomarna, att inte blir man botad för att man går till hälsocentralen, men man får ett papper som man kan visa för sin arbetsgivare att man är sjuk. Tyvärr handlar väldigt många besök om det.

 

Men, som sagt, vi får orsak att titta på de här frågorna i social- och miljöutskottet. Vi har många sådana här intressanta frågor och också från ÅHS:s styrelse är jag säker på att vi kommer att följa med de här frågorna med intresse.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag måste betrakta vtm Harriet Lindemans inlägg och också ltl Gun Carlsons som kompletteringar till det som jag tidigare sade. När det gäller landskapsstyrelsens handlingsprogram var min avsikt att påpeka sådana saker som jag inte tycker att finns med i handlingsprogrammet och som jag tycker att den parlamentariska gruppen skulle jobba mera med. Det är långsiktigheten, det är finansieringen av vården, det är prognoserna över de framtida vårdbehoven, det är också samarbetsmöjligheter med t.ex. Norrtälje sjukhus och framför allt är det organisationen och ansvarsfrågorna. Vtm Harriet Lindeman säger att det är styrelsen som i sista hand är ansvarig om ÅHS överskrider rambudgeten. Det förstår jag inte riktigt, för om jag har förstått det rätt, så har styrelsen ingenting att säga om själva lönekostnaderna, och det är ändå 70 procent av budgeten. Mina kontakter med människor i ÅHS:s styrelse har gett mig vetskap om att de upplever att de har mycket ansvar, men väldigt lite makt, de sysslar mycket med operativa frågor i stället för med organisationsutveckling och sådant som borde vara mera på agendan.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är sant att drygt 70 procent börjar bli budgeten i ÅHS. Jag tycker fortfarande att det är styrelsens sak att se till att vi får en budget som rimmar med de kostnader som framför allt lönekostnaderna är. Tittar man i backspegeln har det ibland varit så att verkligheten inte har varit anpassad till budgeten; man har följt det som har gjorts när det gäller avtal osv., senaste år vet vi att det var ovanligt höga höjningar, men man har kanske inte tillräckligt följt upp det i budget. Det är där jag tycker att styrelsen trots allt har ansvaret fast vi inte kan påverka mycket annat än att man i så fall måste säga upp människor osv. för att vi skall få tillräckligt med pengar för lönesättningen. Men nog har vi ett ekonomiskt ansvar, som jag ser det.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Då kanske vi kan ena oss om att styrelsen har ett problem i alla fall, eftersom man sitter med en budget som man inte kan styra över! Ändå blir den övertrasserad år efter år och styrelsen står fortfarande där och rycker på axlarna. Vi kan i alla fall konstatera, att det här är ingen lätt situation och att det definitivt är någonting som bör tas upp till diskussion.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi är absolut överens om att det är ett problem, men vi har en makt som vi kanske inte har utnyttjat tillräckligt mycket. Det som jag ser som det största problemet är att vi kanske inte har följt upp det tillräckligt snabbt utan styrelsen har fått informationen hur ekonomin är, som jag sade, i november-december – och då skall man stänga ÅHS för att få en budget i balans! Nej, det gäller att följa med och ser man att det blir lönejusteringar som kommer att se ut så¨här och så här ekonomiskt måste styrelsen fundera antingen att gå till landskapsstyrelsen och begära mera pengar eller att se till att vi anpassar, att vi får en rätt kostym, med allt vad det innebär. Hittills har det blivit mera pengar, på ett eller annat sätt, men vi kanske inte är där mera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tror att vi alla kan vara överens om att producera vård, att ta hand om människor, inte är detsamma som att tillverka t.ex. korv eller spik. För att kunna få ett helhetsgrepp om ÅHS och kunna ta till sig de synpunkter som har framkommit och som framkommer hela tiden: att ha en ekonomisk vård, att kunna rationalisera, att granska rutiner, så tror jag att det skulle vara jätteviktigt att man skulle kvalitetssäkra ÅHS. Man skulle ta in en utomstående konsult, fast det inte är det absolut billigaste och titta  på hela vårdkedjan: var någonstans utförs det dubbelt arbete, var kan man rationalisera? Hela vårdapparaten, inte bara på Åland, bygger på gamla rutiner. Man skulle helt enkelt kasta alla bollar upp i luften igen och se över ansvarsområden samt befattningsbeskrivningar.

 

För övrigt är jag helt enig om att Åland skulle behöva ett hälsovårdpolitiskt program, där man skulle titta in i framtiden, inte bara 5-10 år utan 20-30 år.

 

Det är alltså ett tips till ÅHS:s styrelsens ordförande att kvalitetssäkra och köpa in tjänster.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När jag blev ordförande vill jag minnas att jag t.o.m. sade att jag skulle önska att ÅHS i stället för att bara fundera på vad som är fel faktiskt skulle sätta sig ner och fundera på just att kvalitetssäkra vården och göra det utgående från att alla ålänningar som blir patient på ett eller annat sätt skall känna sig trygga i att det här är rätt vård som görs, så där är vi helt överens. När det gäller att uppgöra ett hälsovårdspolitiskt program tror jag faktiskt att det är social- och miljöavdelningen som skulle ta ansvaret för det. Vi är ändå en del av dem som skall producera det här, men det kan också finnas andra som är delaktiga i att Åland har en god hälso- och sjukvård, inte bara ÅHS. Jag skulle vilja faktiskt skicka bollen till dem som har tillsynen att se till att ålänningarna har det de behöver, och det är inte enbart ÅHS, som jag ser det.

 

När det gäller att få en konsult som skulle se på det utifrån hade vi upp frågan på senaste styrelsemöte och vi förväntar oss att det skall komma en presentation just om att se på organisationen med s.a.s. ögon utifrån, kasta alla bollar, också kolla: hur står vi oss i förhållande till andra områden som också göra samma sak, göra jämförelser osv., för de diskussionerna förs alltid. Vi vet att det sedan blir svårt när det kommer nya idéer, det är inte så lätt att genomföra dem! Det finns de som säger att det är bäst som det är nu!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag är helt införstådd med vtm Harriet Lindeman att det inte är lätt att komma med förslag och genomdriva idéer, det vet jag. Det finns faktiskt en hel del kunskap på golvet om kvalitetssäkringsprojekt och det finns flera i vårdpersonalen som intresserar sig mycket för de här frågorna. Det finns flera namn, så är styrelsen, som sagt, intresserad finns det kunskap på golvet om de här frågorna. Jag ser fram emot ett sådant här projekt; jag tror att det skulle göra mycket för den åländska hälso- och sjukvården. Man har varit lite på gång redan och sett över arbetsuppgifter och hur man kan rationalisera. Ett sådant exempel inom t.ex. specialsjukvården är diabetessköterskan, hjärtsjuksköterskan och så finns det någonting som heter tt-sjuksköterska. Drabbas man av en blodpropp måste man medicinera med ganska potent och farlig medicin och det sköter en tt-sköterska om, du får helt enkelt rätt medicin. Förut var det så att åt jag Marevan eller hade hjärtproblem eller hade diabetes föranledde detta alltid ett läkarbesök; nu är det mycket smidigare att kunna ta sig till en sjuksköterska, så det finns oändligt mycket att göra – och spännande saker.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Det är inte rätt att kritisera ÅHS:s styrelse, för den har de facto inte den makt den borde ha. Styrelsen får inte sällan höra att det är och det är på tok och det och det går illa, men jag anser att de har inte den möjligheten att påverka som de borde ha. Jag tillåter mig att säga att inte ens reglementet ger dem den rätten. Det var en gång diskussion om att reglementet skulle göras om ordentligt så att man skulle kunna börja betrakta ÅHS:s styrelse som de facto en styrelse. Jag menar att det är lång väg kvar ännu. Många beslut som är kostnadsdrivande och direkt påverkar budgeten har inte ÅHS-styrelsen ansvaret för. Lönefrågorna sköts på många händer i förvaltningen. Då kan det inte vara lätt för en styrelse att ha kläm på allting. Man är ofin om man säger: Finns det någon som har till legitim uppgift att granska överläkarantalet på vårt kära sjukhus? Står det i rimlig proportion till det som utövas av verksamheten? Nej, är svaret, men det är kostnadsdrivande. Sanningen är den här, precis som ltl Gun Carlson eller vtm Harriet Lindeman sade, att vi kan snart bota allting. Kraven från människorna på att bli botade ökar hela tiden i takt med att ny teknik kommer som gör det möjligt, och ny mediciner som kostar skjortan uppstår, de är särskilt dyra i initialskedet innan patenter går ut och annat, det vet vi. Och jag tror att Åland måste ta ett mycket, mycket större grepp om den här frågan. Ingen vill förmena ålänningarna rätten till kvalitetssäkrad sjukvård, absolut inte!

 

Socialdemokraterna hade förmånen att göra ett studiebesök på Norrtälje sjukhus, ett nedläggningshotat sjukhus som har kämpat som bara den. De har ca 50.000 människor i sitt upptagningsområde, förutom under sommarhalvåret, då de är 150.000 permanent bosatta. Det är mycket större område än vad vi talar om här, och de är kostnadseffektiva, därför fick de också fortsätta, även om det var nära att man skulle slå ut dem. Och jag tror att vi måste börja titta på: vad är våra oundgängliga verksamhetsområden som vi måste ha och vad kan vi eventuellt samarbeta med andra om? Jag tror inte att Akademiska sjukhusets prisbild är den som skall vara relevant för landskapet Åland i alla sammanhang, och den är kanske inte det i alla heller, men i vissa är den det. På Norrtälje sjukhus finns också vissa specialiteter som jag tror att vi kunde samarbeta om. De talar svenska och resan är inte lång. Jag tror att man t.o.m. kunde hitta former för samarbete i utbyteshänseende så att vi kanske kunde ta hand om vissa av dess regioners patienter inom vissa områden, medan de sköter andra. Om vi två mindre sjukhus bygger upp olika specialiteter, så kostar det mindre än om man skall bygga upp alla specialiteter. Vi måste börja hitta strukturella lösningar; sådana mål måste vi söka om vi skall råd i förlängningen, för alla i den här salen vill ge ålänningarna bästa tänkbara sjukvård och för att den skall kunna vidmakthållas tror jag att man måste ta betydligt större och annorlunda grepp än vad vi hittills har gjort. Jag skulle säga en sak till. På samma sätt som man har talat om att det finns möjligheter att eventuellt ta ner besättningen i landskapsförvaltningen i takt med att vi fyrtiotalister går i pension så finns det också det på det här området. Jag vill inte att man skall tvinga ut folk utan få en möjligast smidig process, men det är då man skall ta tillfället i akt och då behöver man fundera: vad skall vi koncentrera oss på? Då bör man i god tid inleda t.ex. samarbetsresonemang med ett närliggande sjukhus. Kan man dela på kostnadsbilderna genom att kanske specialisera sig på lite olika saker, så tror jag att det här är ett framgångsrikt koncept. Jag blev imponerad när jag fick höra vilken kostnadsbilden var på Norrtälje sjukhus. När de presenterade kostnaderna för oss var det hela hälso- och sjukvården, det var också vård utanför Norrtälje och allt som måste föras till andra platser, typ Stockholm. Det var alltså relevant att jämföra och om inte ÅHS:s styrelse har varit över till Norrtälje sjukhus, borde man göra ett besök. Det var ett fint mottagande man fick och de var öppna att diskutera och jag tror att de sitter också lite i samma predikament som vi gör. Det är inte heller ett jättestort sjukhus, även om det är relativt nybyggt det också.  Jag tror att det är så man måste börja försöka ta sig fram, om vi skall hitta lösningar som långsiktigt skall bli kostnadseffektiva. Det är bara ett förslag.

 

För övrigt är det en excellent motion som jag hoppas på stor och stark uppslutning kring”!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tror att ÅHS:s styrelse är öppen för alla förslag. De jobbar förutsättningslöst med det här. Det var ett intressant påpekande om samarbete med Norrtälje. När det gäller Norrtälje och Åland finns det dock en väsentlig skillnad i specialsjukvården och den akuta sjukvården, nämligen att det tar 20 minuter med ambulans från Norrtälje till ett universitetssjukhus. Här på vår lilla ö är vi fast; du kan inte ens komma med Super Puma hit alla gånger. Vårt läge kräver alltså en dyr akutsjukvård och det kommer vi aldrig någonsin att komma från, hur vi än försöker slimma organisationen, kommer akutsjukvård att förbli dyr.

 

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag har stor respekt för de här synpunkterna. Ålands s.k. insulära läge – vi har visserligen 35 färjangöringar varje dygn – när det gäller att snabbt få sjukvård kräver naturligtvis sina speciella omständigheter och jag vill också att vi skall kunna ha en hög beredskap för att akut bota människor som hamnar i olycka eller drabbas av andra saker som kräver snabb hjälp. Men jag tror att det finns specialiteter som inte behöver så snabb hjälp. Många operationer är långtidsplanerade. Man sitter inte varje dag och säger att nu är det akut, det finns saker och ting som har en viss tidsangivelse framåt och jag tror att man skall vara öppna för sådana här saker och kunna diskutera dem, även om det kanske för stunden inte i alla läger faller i god jord och även om jag tror att ÅHS:s styrelse gärna lyssnar på sådant här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar: Avstår.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Jag tänkte inte säga någonting i det här ärendet, men det har varit flera väldigt intressanta inlägg som ger mig anledning till ett par kommentarer. Orsaken till att jag begärde ordet var en kommentar från ltl Katrin Sjögren tidigare. När vi kom in i lagtinget noterade, vi massmedia och på andra sätt, att det är problem inom ÅHS, byråkrati, skenande kostnader osv. Vi föreslog i det sammanhanget att man borde faktiskt ta in en utomstående konsult och titta igenom detta ordentligt, någon som inte sitter fast i de arbetsrutiner som råder därute. Därför tycker jag att det är väldigt intressant nu när ltl Katrin Sjögren säger att man borde ta in en utomstående konsult och se på hela vårdkedjan, kasta upp alla bollar i luften. Jag tror att jag använde det uttrycket då. Jag har inte varit så himmelens länge i opposition, men jag har lärt mig att det funkar på det sättet att i oppositionen lägger man förslag och så småningom kommer regeringspartierna.

 

Man har försökt lösa ÅHS:s problem med att bygga på och bygga på hela tiden och pengarna har kommit, så nog tror jag att om vi alla riktigt stannar upp och tänker efter att inte är det här hållbart på sikt. Just därför är motionen väldigt bra. Jag kommer ihåg att redan 1997 reserverade jag mig i landskapsstyrelsen mot de stora utbyggnadsplanerna och jag tror att jag skrev i reservationen då att det är inte pengar som löser ÅHS:s problem – vi hade ganska olika åsikter om det. Det är många saker som har sagts här i debatten. Ltl Gun Carlson har hållit många väldigt intressanta inlägg, men jag tror att det var ett av de bästa hon någonsin har hållit som hon höll i dag. När det gäller epokerna, den tredje kallade hon för självförvållande sjukdomar, brukar jag använda ordet modesjukdomar: utbrändhet, egen terapeut osv. Det som ltl Gun Carlson pekade på är faktiskt en genomgripande förändring av synsättet på vården. Det kräver att vi helt och hållet skall gå emot den trend som gäller tillsvidare, och vi vet alla att det är väldigt, väldigt tungt. Det finns en uppsjö av psykologer och andra experter som kommer att förklara hur tokiga vi är om vi försöker fullfölja det resonemang som ltl Gun Carlson förde. Jag tyckte inlägget var jättebra, men jag tycker att det är lite tråkigt när hon slutade, som man ofta gör från regeringspartiernas sida, att den här motionen som socialdemokraterna har lagt var onödig just på grund av det här redan finns i handlingsprogrammet. Det tror jag faktiskt är en stor felsyn. Som huvudmotionären ltl Camilla Gunell sade tror jag att det gäller att se på de här frågorna i ett betydligt längre perspektiv, precis samma som jag förgäves försökte predika i måndags när det gäller hur vi skall få ner kostnaderna i den offentliga sektorn. Jag tror att det är synnerligen viktigt att vi sätter oss ner parlamentariskt och diskuterar de här frågorna. Nog är vi alla medvetna om att det kommer att bli svåra diskussioner när man skall börja prioritera vad som är det riktigt viktiga, vad vi skall satsa på, vad vi skall ha kvar.

 

Ltl Camilla Gunells uttalande om ett bättre samarbete med Norrtälje sjukhus är också någonting som jag hoppas att social- och miljöutskottet kan sätta sig ner och bekanta sig lite mera med på djupet. Jag vill ge socialdemokraterna en eloge, för jag tycker att det är ett mycket bra seriöst politiskt arbete att man verkligen tar sig tid, gör studiebesök och går in på djupet i de här frågorna. Nog vet vi att frågorna är komplicerade och det krävs mycket jobb om vi skall veta vad det här handlar om.

 

Från Ålands Framtids sida förde vi fram i valdebatten att vi har fantastiska utrymmen just nu på ÅHS och det är klart att det här blir lite dubbelbottnat om jag säger att vi har dålig beläggning där – det säger jag inte för att jag menar att jag skulle vilja att det skulle vara mera sjukdomsfall i det åländska landskapet – men det blir så att vi har jättebra utrymmen, vi har utrustning, men de kanske inte används på absolut bästa sätt. Vi föreslår i det sammanhanget att man också borde titta på om man kunde hyra ut utrymmena till t.ex. den svenska sidan, där det är väldigt långa vårdköer på olika ställen.

 

Sammantaget, fru talman, tycker jag att detta är en bra motion och jag hoppas att man i social- och miljöutskottet ger sig tid – jag är väl medveten om att social- och miljöutskottet har fått många väldigt bra motioner från oppositionen – men jag hoppas ändå att man tar sig lite tid och tittar lite extra på den här motionen.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Det är så att det finns konsulter att av de mest vittskilda slag och jag har varit lagtingsledamot i knappa fem månader och sjuksköterska i 15 år före det och jag kan garantera ltl Anders Eriksson att kvalitetssäkringsfrågor och logistikfrågor inom sjukvården diskuterade jag långt, långt före jag blev lagtingsledamot.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var absolut inte min mening att på något sätt pika ltl Katrin Sjögren, utan jag ville uttrycka min stora glädje över att ni är efter fem månader har kommit till samma när det gäller de här frågorna – vi är ju helt överens!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Kalle Alm:

Fru talman!

I och med att det är första gången jag är uppe i den här fina talarstolen ber jag om ursäkt om inte allting av det jag säger blir korrekt. I och med att jag sitter i ÅHS:s styrelse vill jag framföra vissa saker. Det som har kommit fram här från olika ledamöter är just exakt det vi jobbar med. Vi skall t.ex. ta en diskussion utan ledningsgruppen inom ÅHS:s styrelse från städerskor ända upp till chefsläkare för att de förutsättningslöst med oss skall kunna diskutera vad är fel och vad kan vi förbättra. Jag tackar för inläggen och vi jobbar som sagt inom styrelsen aktivt för att lösa frågorna, även samarbetet med Norrtälje sjukhuset har vi tittat på.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Christian Beijars m.fl. hemställningsmotion angående omorganisering av klient- och patientombudsmannatjänsten till en myndighet direkt under landskapsstyrelsen. (HM 12/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Beijar:

Fru talman!

Finland var det första landet i Europa som stiftade en lag om patientens ställning och rättigheter. Lagen trädde i kraft 1.3.1993 på fastlandet, en lag som ger patienter vissa rättigheter och hälso- och sjukvårdspersonalen vissa skyldigheter. På Åland trädde lagen i kraft den 1 januari 1994 som blankettlag. Ytterligare lagändringar har inkluderat socialvården .

 

I sammanhanget vill jag nämna några väsentliga och riktgivande punkter i lagen om patientens ställning och rättigheter.

 

• Patientens samtycke krävs för vården

 

• Vården skall ske i samförstånd med patienten

 

• Patienten skall få information om sitt hälsotillstånd, vårdens omfattning, riskfaktorer och alternativ till vården

 

• Patienten har rätt att kontrollera de uppgifter som antecknas om honom eller henne i journalhandlingar och korrigera dem

 

• Om en person måste vänta på vård skall orsaken till dröjsmålet och den beräknade väntetiden meddelas personen

 

• En person som är missnöjd med vården kan framställa anmärkning till vårdinrättningen

 

Det skall finnas en klient- och patientombudsman som bistår patienter och klienter och informerar om hans eller hennes rättigheter och vid behov hjälper vederbörande patient/klient med att framställa en anmärkning, anföra en klagan eller ansöka om ersättning.

 

På Åland inrättades en tjänst som klient- och patientombudsman från år 2002 och har som huvudsyfte att bistå patienter och klienter med rådgivning och information och svara på frågor ta emot kritik och allmänna synpunkter som rör social-, hälso- och sjukvården. Finns det klagomål på vård och behandling och beslut som fattats inom dessa sektorer kan patienten eller klienten vända sig till ombudsmannen. Ombudsmannen skall förutom att bistå i dylika ärenden också informera allmänheten om klient- och patienträttigheter och för en utveckling av dessa rättigheter på Åland.

 

Fru talman!

Det har under de åren klient- och patientombudsmannen arbetat visat sig att tjänsten varit motiverad; med tanke bl.a. på de många klagomål som kommit från vårdkonsumenterna så tjänsten har funnit sina former.

 

Men för att uppnå möjligaste objektivitet i klient- och patientombudsmannens arbete måste tjänsten vara helt fristående för att möjliggöra optimal rörelsefrihet för ombudsmannen att agera för klienternas och patienternas rättigheter. Som det nu är är tjänsten knuten till social- och miljöavdelningen som samtidigt har en övervakande myndighetsfunktion beträffande socialvården och Ålands hälso- och sjukvård.

 

De olika rollerna kan därför medföra att objektiviteten riskeras och lojalitetskonflikter kan uppstå som kan vara till nackdel för klinterna och patienternas rätt att hävda sin sak.

 

Det är skäl att komma ihåg att detta är inte några personliga påhopp på någon enskild tjänsteman utan den nuvarande organisationen,  att klient- och patientombudsmannen är anställd inom landskapsstyrelsens social- och miljöavdelningen helt enkelt är ett systemfel som bäst och ändamålsenligast löses genom att tjänsten, d.v.s. klient- och patientombudsmannen, omorganiseras till en självständig och oberoende myndighet under landskapsstyrelsen. Det är det som vi motionärer vill med den här hemställningsmotionen.

 

Slutligen, fru talman, vill jag citera en mening från Rapport över patientombudsmannens verksamhet år 2003 där hon skriver: ”Ombudsmannen är knuten till social- och miljöavdelningen vid landskapstyrelsen men för optimal rörelsefrihet att agera för klienternas och patienternas rättigheter borde tjänsten vara fristående och direkt underställd landskapsstyrelsen.”

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag kan börja med att säga, att jag har ingen absolut bestämd uppfattning om det här skall vara direkt under landskapsstyrelsen eller om det skall vara under social- och miljöavdelningen och egentligen satte jag upp mina fingrar och begärde replik innan du klargjorde att den skall vara placerad direkt under landskapsstyrelsen. Samtidigt tycker jag motionen andas någon slags misstänksamhet om att patientombudsmannen inte är riktigt trovärdig eftersom tjänsten finns under social- och miljöavdelningen. Jag tar mig friheten att ställa en fråga till motionären: Hur ser det ut på annat håll? Det finns ganska klart uppräknat vilka uppgifter en patientombudsman har och jag antar att de har ganska lika uppgifter runtom oss. Jag vet att det i Sveriges riksdag har funnits en motion om att man vill ha en fristående patientombudsman, men när jag läste vidare om det handlade det om att man ville ha en stiftelse där det skulle finnas läkare och jurister som fristående skulle döma och ta ställning till de olika tvisterna som fanns. Jag skulle gärna få lite utvecklat om hur det ser ut på andra ställen och hur man lite mer har tänkt.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag kan inte exakt svara på hur det ser ut på annat håll utan jag kan bara delge det som ltl Britt Lundberg själv säger, att det finns olika lösningar och att man har diskuterat olika lösningar i bl.a. Sverige. Men vad man slutligen har kommit fram till kan jag inte svara på. Ltl Britt Lundberg sade att motionen andades en viss misstänksamhet. Därför är det väsentligt att patientombudsmannen skall vara helt fristående. Det är nämligen som jag sade i mitt anförande inte något personligt påhopp, det är inte att misstänkliggöra någonting, utan det är snarare att få största möjliga objektivitet och största möjliga obundenhet gentemot den förvaltning som är satt att övervaka hälso- och sjukvården och socialvården. Det kan falla sig ganska naturligt att det kan uppstå, jag kan inte ge något exempel, men det är ingen omöjlighet att om man jobbar inom samma myndighet som dels övervakar den verksamhet där man är satt att bevaka vårdkonsumenternas eventuella kritik mot den verksamheten, så kan det uppstå en lojalitetskonflikt. Men för att helt och hållet komma ifrån detta skulle, som vi föreslår i motionen, ombudsmannen bli en fristående myndighet direkt under landskapsstyrelsen.

 

 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag har stor respekt för det som patientombudsmannen har skrivit, men jag funderar också att om man fortsättningsvis skulle vara underställd landskapsstyrelsen blir det ändå en viss koppling däremellan. Jag tänker också att hur blir det med övriga? Vi har många myndigheter inom landskapsstyrelsen. Borde vi koppla loss, gå igenom så att alla som har tillsynsuppgifter och myndighetsuppgifter borde kopplas bort? Det här är inte helt självklart. Eftersom motionären inte hade riktigt pejl på hur det var på andra ställen vill jag säga att jag har kollat några och vet bl.a. att Folkhälsan i Raseborg, Blomsterhemmet, Mjölbolstad, de har en omsorgsplanerare och patientombudsman kombinerad som en tjänst. Det finns många sjukhus som har egna patientombudsmän och motiverar det med att det är en kvalitetsfråga att ha en egen patientombudsman. Jorvs sjukhus är ett sådant, Esbo stad har patientombudsman, Helsingfors har patientombudsman, Huddinge sjukhus har egen patientombudsman. Det är viktigt att social- och miljöutskottet tittar på om man har problem eller om det är så att dessa patientombudsmän har helt andra uppgifter så att man på det sättet gör jämförelser innan man tar slutlig ställning. Det är en angelägen och viktig fråga, och upplevs det som ett problem är det jätteviktigt att det tas i.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar också ltl Britt Lundbergs synpunkter på att social- och miljöutskottet kan titta på olika lösningar som man har på andra håll. Det viktiga i detta sammanhang, som jag också framhöll i mitt anförande, är att tjänsten har funnits under några år här, den är inarbetad, den är väletablerad och fungerar tydligen också bra, men det finns ett aber och det är just att klient- och patientombudsmannen upplever att det skulle vara ännu bättre om det var en helt fristående myndighet. Utgående från det resonemanget kan man säga att tjänsten till stora delar har utvärderats och man har konstaterat att det fungerar bra, men det är den här lilla organisationsfrågan. Sedan kan man naturligtvis föra ett sådant resonemang som ltl Britt Lundberg, att det skulle vara en helt annan fristående myndighet som inte alls har någonting med landskapsstyrelsen att göra, och det är klart att det är också ett spår som man kan resonera kring, men utgående från de erfarenheter som nu är gjorda upplevs det som så att det skulle vara åtminstone för närvarande den optimala lösningen att ha det fristående direkt under landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag är inte så övertygad om att det skulle bli så mycket bättre om man flyttar placeringen. Ingenting kan vara direkt underställt landskapsstyrelsen, det måste höra till någon avdelning och man måste i så fall byta avdelning. Jag tycker så här att den gällande lagstiftning som vi har om klient- och patientverksamheten är en lagstiftning och den skall i sig garantera objektivitet. En tjänsteman som jobbar enligt en lagstiftning skall klara av det. Tjänsten har inte varit bara sedan 2002 utan tidigare var det enbart patientombudsman, som har funnits sedan den förra lagen 1993-94. Det är inte så hemskt nytt och några speciella problem har nog inte funnits. Efter att själv ha varit social- och miljöansvarig tycker jag att det är en fördel att patientombudsmannen är tillsammans med social- och miljöavdelningen, som ändå har huvudansvaret för hela vården, både socialvården och hälso- vården och man kan diskutera inom avdelning. Det måste ändå vara mycket bättre än att skapa någonting som sitter på varsin sida. Alla skall ju jobba för patientens bästa. Dessutom är patientombudsmannen också föredragande i förtroendenämnden som också är tillsatt för att just bistå patienter och klienter när man upplever att man inte har rätt behandling. Nog tror jag att det finns en god möjlighet att jobba som vi gör i dag utan att ändra på det här. Jag tycker att det är nästan en fördel, även om det i vissa fall finns några minnen från pressen att man har haft några diskussioner som kanske förklarar denna önskan om förändring.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag avslutade mitt anförande med att citera vad ombudsmannen själv skriver: att tjänsten är knuten till social- och miljöavdelningen vid landskapsstyrelsen, men för optimal rörelsefrihet att agera för klienternas och patienternas rättigheter borde tjänsten vara fristående och direkt underställd landskapsstyrelsen. Det är klart, fru talman, att man kan säga som ltl Gun Carlson att tjänstemännen skall klara av lagstiftning och det kan vara ändamålsenligt att vara tillsammans och jobba inom social- och miljöavdelningen, men det ena utesluter inte det andra. Även om man blir en fristående myndighet kan man ändå ha ett utmärkt samarbete med social- och miljöavdelningen, men det väsentliga och det viktigaste i vårt resonemang är att man skall kunna separera de olika roller, att både fungera som övervakande för hälso- och sjukvården och socialvården samt samtidigt vara chef över klient- och patientombudsmannen. Det kan vara roller som ibland kanske inte fungerar riktigt som de skall.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Naturligtvis kan alla möjliga konstellationer uppstå inom samarbetet och samarbetsfrågor, men så länge social- och miljöavdelningen har huvudansvaret för Ålands hälso- och sjukvård och också över socialvården, dvs. de som omfattas av lagstiftningen och patientombudsmannens arbete, så anser jag att den gemensamma målsättningen måste vara densamma. Jag känner inte igen några verkliga problem i den här frågan, så därför ställer jag mig lite tvivlande till det och hoppas att social- och miljöutskottet tittar på frågan och också tänker på det som jag har sagt, att jag anser att eftersom huvudansvaret är hos en avdelning är det också den som skall ha patientombudsmannen under sig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson sade tidigare att det är tydligen så att man är i oppositionen kommer med motioner och sedan tar landskapsstyrelsen det här till sig. I det här fallet är det i alla fall tvärtom. Vi har redan börjat arbeta med ärendet och det är också en motion som är i samma syfte, så det tycker jag att är bra, vi är inne på samma linje.

 

Patient- och klientombudsmannen har ett jätteviktigt arbete och det kan man säga att är en kvalitetssäkringsarbete. När man skall gå vidare med åtgärderna som man har kommit fram till i det här arbetet är det oftast till ledningen inom ÅHS, om det gäller patient- och klientombudsmannens arbete. Då kan det uppstå lojalitetsbekymmer. Det här har jag sett, och jag har sett det här redan efter tre månaders arbete. Jag håller helt med motionärerna. Jag har också fått mig tilldelad information direkt från patient- och klientombudsmannan Anette Häggblom och hennes önskemål. Jag stöder hennes tankar. Därför har vi också på avdelningen satt igång med lagberedningen och tittat på hur man kunde göra. Jag vet att det också inom andra områden kommer att finnas ombudsmän; vi har en diskrimineringsombudsman på kommande. Vi diskuterade häromdagen en barnombudsman, som jag tycker att i så fall skulle passa mycket bättre på en fristående myndighet än att tillhöra avdelningen och att sedan ha en byråchef över sig, utan att den skulle vara direkt under landskapsstyrelseledamoten i först hand och sedan hela landskapsstyrelsen.

 

Jag hoppas, för det är ju inte säkert att man lyckas, men intentionen är denna och jag hoppas och tror att det skall bli till det bättre i alla fall. Det har nog funnits bekymmer på vägen och dem skall vi försöka undvika, för det är ett väldigt viktigt arbete som den här personen utför.

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag ber att få tacka ledamoten Gun-Mari Lindholm för inlägget och önskar landskapsstyrelsen god fortsättning i detta arbete. Det hon sade bekräftar mycket av det vi har anfört i arbetet att separa funktionen till en fristående myndighet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Christan Beijars m.fl. hemställningsmotion angående revidering av psykiatriplanen. (HM 13/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

De psykiska besvären bland befolkningen ökar hela tiden, besöken vid den öppna vuxenpsykiatriska mottagningen och barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen ökar hela tiden och överstiger de årliga beräknade besöken. Det gäller också antalet vårddygn vid Grelsby sjukhus.

 

Man kan med fog säga att ålänningarna mår psykiskt dåligt. Det är naturligtvis svårt att svara på frågan varför? Men ett utpräglat konsumtionssamhälle, där materialismen är i högsätet och det känslomässiga har underordnad betydelse, där de sk. hårda värdena prioriteras framför de mjuka och där mänskliga relationer också blir en konsumtionsvara. Och där alla tänker bara på sig själv. Ja då får vi ett samhälle där folk mår psykiskt dåligt.

 

Därför har en kraftig ökning av vårdbesöken på de olika enheterna inom psykiatrin skett under de senaste åren. Nu har man inom den öppna vården nått taket, så att man har inte möjlighet att ta emot mycket fler klienter utan personaltillskott eller begränsa tiden per besök.

 

Fru Talman

Av en slump fick jag häromdagen ett anonymt brev tillsänt på min hemadress. Det är möjligt att andra lagtingsledamöter fått motsvarande. Men i alla fall tänkte jag citera några stycken från brevet eftersom det berör det här ärendet.

Brevskrivaren börjar brevet ” Jag tänker här skriva omn hur svårt det kan vara att få hjälp i tid när det är kris. Efter att jag inte sovit på två veckor hamnade jag i  en allvarlig psykos som förde mig nära helvetet man bara kan komma. Det är ofantligt svårt att här beskriva exakt hur man upplever sig själv och omgivningen i en sådan situation, men jag skall försöka. Det var en torsdag som jag efter sömnlösheten helt utan hjälp från en oförstående omgivning sökte mej till mentalvårdsbyrån i Mariehamn för att få hjälp. Mycket farlig i trafiken körde jag dit och under extrema upplevelser trampade jag uppför trappan som gungade under mina fötter, ja hela huset rörde sig som ett tält i blåsten. Framme vid receptionen sade jag att det var kris och att jag behöver hjälp . Ja, det är nog svårt att göra något nu eftersom ingen här kan ta emot dig just nu, men psykologen har jourtid senare i kväll och då kanske det finns en möjlighet. Det här var på eftermiddagen någon gång före dom stängde . Jag var så extremt dålig och hade problem med tidsuppfattningen, så jag satte mej ner i väntrummet, men det var omöjligt att sitta still så jag frågade i receptionen om man kan ordna på något sätt att jag får hjälp för jag håller på att tappa kontrollen. Ja, det ska vi göra, det blir nog svårt det här sade dom. Efter några diskussioner fick jag en tid till psykologen vilket skulle ta ett par timmar. Jag var tvungen att ta bilen och vara mycket farlig i trafiken för att ta mej hem igen och under ytterligare svårigheter vänta.” Så småningom ordnade det sig efter inläggning vid Grelsby sjukhus för den här anonyma personen men det ger i alla fall en verklighetsbild för hur en person i kris upplever vårdmottagandet, när de omedelbara resurserna är otillräckliga.

 

Fru Talman

För att få en realistisk plan över den psykiatriska vården på Åland vill vi socialdemokrater att en revidering av ÅHS psykiatriplan och tidsplan för förverkligandet utförs.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Det är alltid otroligt engagerande och gripande att höra om hur läget ser ut på den psykiatriska sidan och vilket enormt behov vi människor har av hjälp och stöd från den typen av verksamhet. Men när det gäller psykiatriplanen är den mycket riktigt gjord 2000 och den är uppgjord i ett tio års perspektiv. Redan 1999-2000 när man arbetade med den såg man hur behovet ökade. Det har inte ökat precis nu, utan det har ökat under hela slutet av nittiotalet och början av tjugohundratalet. Planen är mycket ambitiöst uppgjord. Det är sex stycken mycket kompetenta, duktiga människor som har suttit i den här gruppen och utarbetat den. De har i sin tur haft hjälp av fem stycken också lika proffsiga personer inom psykiatrin som har fungerat som referensgrupp. Till sin hjälp har de ytterligare haft fem stycken utomstående tunga namn både från Sverige och Finland. Man säger klart och  tydligt i psykiatriplanen att man har ingen ambition att det skall vara en detaljerad plan, utan det här är en övergripande plan för tio år framåt som sedan skall detaljplaneras. Det är väl det, ltl Christian Beijar, som nu behövs: en detaljplan, just för att slippa den här typen av bekymmersamma brev som ltl Christian Beijar har fått. Jag tycker att det är viktigare att se över vilka de verkliga behoven är och i detalj plocka upp dem än att vi börjar gå in hela den, som jag tycker, mycket goda planen som är uppgjord. En detaljplanering skulle vara på sin plats.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Britt Lundberg och jag är i princip överens. Det är bara det att vi använder olika termer. Det är nämligen så att vi föreslår i vår hemställningsmotion att planen skall revideras. Det innebär att man inte behöver börja om från början, utan grunden är s.a.s. fast och vi konstaterar att grunden är bra, men den har till stora delar inte förverkligats, alltså måste den revideras, den måste helt enkelt kompletteras. I denna komplettering ingår precis det som ltl Britt Lundberg är inne på: att det måste komma in mera detaljer och framför allt det som vi säger om en tidsplan för hur och när åtgärderna skall förverkligas.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Det är alltid roligt när man är överens. Frågan är: Vad är vitsen med motionen? I planen står det att det skall göras upp detaljplaner, och detta skall göras.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Britt Lundberg säger att detaljplaner skall uppgöras. Den här psykiatriplanen uppgjordes år 2000. Fortfarande finns det ingen detaljplanen. Var är detaljplanen år 2004? Därför är det viktigt att i samband med en revidering ta upp frågan om detaljplanerna, för det oerhört viktigt. Många av oss här i lagtinget är eniga om att psykiatrin ligger efter. Problemen rusar före och vi hinner inte ta tag i dem på det sätt som vi borde göra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag hoppas att jag har förstått detta initiativ rätt. Jag tycker att det är bra att man påpekar psykiatrins behov. Liberalerna anordnade för en tid sedan ett diskussionstillfälle angående psykiatrins behov och där framkom det att de som jobbade där kände stora brister: det var brist på personal, tjänsterna var inte besatta osv. Därför ser jag det som nödvändigt att man ser till att man fullföljer det som står i planen. Jag tror inte heller att det är gjort. Man bör i alla fall titta på vad man har fullföljt, vad har man inte. Vi har också frågan om Grelsby sjukhus lokalmässigt, som man i slutet av nittiotalet ansåg att var under all kritik. De som jobbar där sade också att det var väldigt missnöjda med lokaliteterna. Det är alltså all anledning att man ser efter hur man kan förbättra det för de personer som behöver hjälp med sina psykiska besvär samt att personalen inom psykiatrin får ändamålsenliga utrymmen, ändamålsenlig arbetsbörda osv. Kalla det revidering eller uppföljning, vi skall inte haka upp oss på ord och jag får tillfälle att i social- och miljöutskottet titta vidare på frågan och det blir förhoppningsvis någonting bra av det här.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tackar ordföranden för social- och miljöutskottet för inlägget och hoppas att social- och miljöutskottet ger järnet i den här motionen och behandlar den positivt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Vi är tydligen alla överens om att den existerande planen är rätt bra och vi är också överens om precis det som har kommit fram i replikskiftena att det är en plan som förväntades ge ytterligare förklaringar på detaljnivå. Jag anser att de hör hemma i ÅHS-planen. Naturligtvis är det sant också att detta är ett behov som har förändrats. Jag kan gå tillbaka till mitt tidigare anförande om den nuvarande epoken, tillits- och ohälsoepoken där man ser mer och mer pyskosociala och psykosomatiska, emotionella sjukdomstillstånd som kräver just psykiatrikunskap. Jag håller alltså med om att det här också är viktiga frågor, också med tanke på vad man har sett, mest i Sverige, de senaste åren och inte alltför långt tillbaka, de våldshandlingar som har blivit begångna av patienter inom psykvården där man hävdar att man har gjort det för att man inte har fått en tillräcklig psykiatrisk vård. Vi behöver bara tänka på utrikesminister Anna Lindhs öde. Tänker man tillbaka på det, så visst är det möjligt att man borde diskutera den psykiatriska vården, speciellt den öppna vården kontra den slutna vården.

 

De nya strömningar som man har genomfört inom psykiatrivården, som många har stött har resulterat i stora utskrivningar av svårt sjuka patienter, där man förväntat sig att den öppna vården skulle ta hand om dem, och vi vet alla att det har inte fungerat, det har många orsaker. Men just det som har uppkommit kan motivera en förnyad diskussion om de här frågorna: har verkligen den moderna psykiatrivården lyckats integrera den öppna vården på rätt sätt eller har man misslyckats? Det här borde man utvärdera och faktiskt fundera på. Jag tror inte att resultatet av integreringen blev så positiv som man väntade sig när man genomförde detta för 10-15 år sedan.

Jag antar att det inte är just det som socialdemokraterna efterlyser i sin diskussion, men jag tycker att det här är någonting som man också inom ÅHS kunde gå vidare med. Det största, verkliga problemet inom psykvården, är att man inte har lyckats besätta de tjänster som finns. Det finns ett antal vakanta tjänster, det har varit svårt att få psykiatritjänsterna besatta och det här är naturligtvis ett problem som resulterar i längre köer och större problem, det är bara att konstatera, det finns budgetmedel, det finns inrättade tjänster, men det finns inga tjänstemän på posterna.

 

Som andra sagt kan jag också säga, att revideringen av planen är ingen lösning på dessa problem utan att man går mera in i ÅHS-planen och diskuterar inom ÅHS hur man skulle kunna förbättra psykiatrivården.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

I sak är jag överens om det mesta som ltl Gun Carlson sade i sitt anförande. Det jag däremot inte håller med om är att man skulle kunna ta in det i ÅHS-planen. Orsaken till att man i tiden lyfte fram psykiatriplanen var för att verkligen stärka psykiatrins roll inom ÅHS efter det att psykiatrin hade integrerats i specialsjukvården. Vi får inte glömma bort att den integrationen har gått förvånansvärt bra och att de flesta upplever det som positivt, men det är ändå viktigt att psykiatrin har en egen plan för sin verksamhet och därför är det också viktigt att man inte sakta men säkert lämnar den utan att man stärker den psykiatriska vården just genom att fortsätta att arbeta och revidera planerna.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Där är vi tydligen oeniga. Jag anser att man har den stora psykiatriplanen som en grund för det psykiatriska arbetet och i varje års ÅHS-plan inför man de detaljbestämmelser, eventuellt nya sätt att vårda eller nya tankar, eftersom psykiatrivården ingår i specialsjukvården på ÅHS. Jag tycker att det här är egentligen en självklarhet. Vi ser olika på det här och utskottet får titta på frågan och fundera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående åtgärder för förebyggande av övervikt. (HM 21/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Med anledning av att övervikt eller fetma, vilket man nu vill kalla det, håller på att bli ett folkhälsoproblem ansåg vi motionsställare att frågan behöver aktualiseras. Vi vet att motionen berör ett känsligt ämne. Risken att folk känner sig berörda och kanske tycker att motionen rentav är kränkande är en risk som vi motionsställare får ta. Men det är absolut inte det som är syftet.

 

Vi vill peka på ett välfärdsproblem som blir bara större och större i samhället. Samtidigt som en stor del av världens folk svälter håller vi i västvärlden på och föräter oss. Det är stora ord, men med beaktande av de siffror som nämns i motionen tycker vi inte att det är att ta i. Enligt en artikel i Aftonbladet minskar antalet svältande i världen, vilket är glädjande, men samtidigt blir de fetare tyvärr alltfler. Den artikel som jag hänvisar fanns i Aftonbladet den 17 mars, där bl.a. professor i hälsomedicin Stefan Rössner påpekar den stora ohälsa övervikt kan medföra, men han påvisar också möjligheterna till åtgärder. Jordbruksministern och konsumentministern Ann-Kristin Nyquist höll ett tal den 5 november 2003 på ett seminarium ”Mat för livet eller dödlig diet” om bra matvanor och säkra livsmedel, där hon hänvisade till en rapport av WHO där man konstaterat ”Av de tio enskilt största riskfaktorerna för sjuklighet och död i i-länder är fem starkt relaterade till kostens sammansättning: för mycket fett, mättat fett, salt och socker samt för lite frukt och grönt. Matvanornas betydelse för folkhälsan är enligt rapporten minst lika betydelsefull som bruket av alkohol och tobak.”

 

Det finns sjukdomar som kan hänföras till övervikt, t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, ledbesvär och vissa former av cancer och i förlängningen kommer dessa problem att belasta hela sjukvårdsapparaten med ökade kostnader som följd.

 

Regeringen i Sverige anser att problemet är så stort att den lagt en proposition till riksdagen; den kallas Mål för folkhälsan och ett elvapunktsprogram som tar upp bl.a. ökad fysisk aktivitet och goda matvanor .

 

Vi i Ålands Framtid tror att mycket av de problem som nämns i motionen och även upprepas i mitt anförande skulle kunna åtgärdas genom ökad information. Det kan t.ex. vara genom enkla informationskampanjer i skolorna, kommunerna ger ofta ut någon sorts infoblad där man uppmana folk till mera motion. Nämnas kan att de skolor som inför extra motion på schemat, t.ex. i form av en promenad på lunchrasten har märkt betydliga förbättringar i elevens koncentration och inlärning. Vi vet att det redan nu finns aktiviteter av olika slag för att möta detta folkhälsoproblem. Även företag, föreningar, enskilda personer m.fl. kan uppmuntras att delta.

 

Med anledning av det växande problem med övervikt i alla åldrar anser vi i Ålands Framtid att landskapsstyrelsen bör göra upp en strategi för att förebygga övervikt på Åland. Glädjande är också att det har nämnts om fetman som ett problem i sjukvården i andra hemställningsmotioner. Som ordspråket säger: Det är bättre att förekomma än förekommas. Jag hoppas social- och miljöutskottet behandlar motionen på ett sådant sätt att det kan leda till åtgärder.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Motionen är säkerligen viktig och bra och för egen del är jag inte illa berörd över att man tar upp frågan om övervikt, men jag tror inte att det är brist på information som jag har gjort att jag själv är överviktig. Skulle jag ha följt all den information som samhället hade gett hade jag säkert varit lika smal som dem som är samla! Jag har faktiskt inte levt riktigt efter det, så därför får jag väl skylla mig själv då! En sak i motionen gör mig lite förundrad: ”Bland folkslag som äter naturlig mat förekommer inte övervikt i dag.” Jag började fundera: har jag möjligen ätit onaturligt mat? Det är möjligt att jag har gjort det, men jag tycker att jag har ätit det som jordbrukarna producerar osv., hemvetebröd från ÅCA, mjölk och ost därifrån, så det beror nog inte på det utan på att jag har en enastående förmåga att äta lite för mycket av den naturliga maten och det som ltl Brage Eklund var inne på: rör mig alldeles för lite.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det kanske inte kom fram riktigt i mitt anförande och det var med en viss försiktighet som jag nämnde det, att sist och slutligen beror det på den enskilda individens initiativ om man vill motionera eller inte. Jag tänkte att jag skall inte belysa alla punkter utan det får ligga lite upp till var och en. När det gäller maten och ltl Sune Mattssons ätande kan inte jag veta vad han äter, men om han anser sig själv överviktig så är väl sammansättningen kanske inte riktigt den rätta – eller om det är de där extra portionerna som kommer till.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Wiklöf, replik:  

Fru talman!

Vi har tidigare här i dag diskuterat bekymmer som finns med kostnadsökningarna inom sjukvården. Jag tycker faktiskt att det här är en mycket vällovlig motion, den är bra och jag tror att det är precis också som föregående talare sade, att vi vet nog egentligen vad vi skall göra och hur vi skall göra och allt, men jag tror inte att det är fel att det finns ett samhällsengagemang kring de här frågorna. Jag tror att det också är en av orsakerna till varför den svenska regeringen har agerat som man har gjort. Jag är faktiskt tilltalad av förslaget. Lagtingsledamöterna motionerar naturligtvis alldeles för lite de också - den enda motion vi har fått från sossarna den här perioden är den som vi har lagt in nu till olika utskott! Vi kan raljera och skoja, men det är en viktig fråga och i det långsiktiga perspektivet tror jag att vi har ökade kostnader också i takt med det här. Jag själv är rökare och jag vet också att jag sannolikt kommer att på något sätt att belasta sjukvården trots att jag vet att det är farligt och borde sluta röka. Jag håller ibland upp naturligtvis. Vi har ett bekymmer i att vi vet hur man skall leva och föra sig och ändå gör vi inte riktigt det, men om det också finns ett litet tryck från samhällets sida och ett engagemang så tror jag att det är jättebra och jag vill uttala mitt stöd för motionen från Ålands Framtid.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag får till först tacka ltl Lasse Wiklöf för hans stöd. Jag tror att för att man skall komma till något resultat måste det vara någon som har det övergripande ansvaret för att verkställa saker och ting. Jag funderade ganska mycket på det här när vi skrev motionen, och det är inte så lätt att hitta på en organisation eller en förening eller någon enskild person som skall dra det här, så därför anser vi att en stor informationskampanj faller på landskapet att driva på. När det i framtiden diskuteras avgifter inom sjukvården så man kanske måste avgiftsbelägga i förhållande till hur man belastar sjukvården. Det är kanske nästa fråga.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag tänkte kommentera det som ltl Brage Eklund sade om jordbrukarna, att ltl Sune Mattsson äter det som jordbrukarna producerar. Men det är kanske så att det inte alltid är det mest hälsosamma det här med kött, ost och smör, mättade fetter osv. Jag skulle vilja stöda motionen och tycker att den är bra. Det är ett aktuellt problem som motionärerna tar fram och det är kanske också ett individuellt problem, men nog kan man också se det i ett större samhällsperspektiv, det beror på vilka trender, tillgängligheten på mat, kunskapen om vad mat innehåller osv. Så har vi också barnfetman, som också berördes, där barn helt enkelt inte kan ta ansvar för sina matvanor alla gånger. Jag vill alltså uttrycka mitt stöd för motionen och hoppas att majoritetsblocket också bemöter den positivt.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag får tacka ltl Camilla Gunell för stödet. Jag kan ytterligare nämna att när det gäller just fetman hos barn är det mycket ansvar som ligger hos föräldrarna för matvanor och kost. Det kanske också skulle behövas en upplysning att man äter och lever sunt, som är ganska naturligt, men jag såväl som alla andra som sitter här vet nog hur lätt det är att falla för frestelser. Men det är en ständig kamp och det är den som vi måste bemöta.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Den här motionen passar mycket väl in i mitt tidigare resonemang i samband med en annan motion om hur vårdbehov uppstår och i vilken mån man kan rätta till det med att skapa förebyggande åtgärder. Vi har i dag många organisationer som jobbar med dessa frågor, vi har Folkhälsan, olika sjukdomsförbund och –föreningar som jobbar hårt för bättre dieter, vi har idrotts- och motionsförbunden som jobbar, vi har ÅHS. Jag förstår att motionärerna efterlyser en helhetssyn som skulle ta hand om allt det här och diskussionen får väl visa var det slutar. Kommunerna och landskapsstyrelsen kan bidra med sitt. Jag var förut inne på skolskjutsar, skolluncher, mycket idrott i skolan, hur mycket kör man ut barnen på rasterna, får de vara inne hur mycket de vill och ligga i skolan. Jag kommer ihåg när vi byggde om Kyrkby högstadieskola och det enda man klagade på var att nu var inte korridorerna bra att ligga i  mera på rasterna för eleverna! Det visar hur långt det har gått. Eleverna kunde inte ligga längs med golven utan de måste göra någonting annat. Här kan kommunerna och landskapsstyrelsen göra en del, ja. Sammantaget får väl alla hjälpas åt, hoppas jag.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag tolkar det som om ltl Gun Carlson också stöder motionen. När det gäller organisationerna som hon räknade upp och som delvis håller på med upplysning, så kanske det har spritts ut på för många och det skulle vara bättre att samla resurserna och gå ut med lite större krafttag, för de kanske drunknar i sin litenhet. Det är som mycket annat också en attitydfråga, i likhet med tobak och spritfrågor. Det är lite upp till var och en.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Brage Eklund tolkade mig rätt väl. Det här är bra. Samtidigt tycker jag att social- och miljöutskottet får bedöma huruvida det krävs någon som tar helhetsansvaret för detta eller om man skall fortsätta som nu, det får tiden utvisa.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman! 

Som det redan har sagts här i dag är fetma en av världens snabbt växande epidemier, skulle jag vilja kalla det. En stor del av världens befolkning svälter och här håller vi på och äter ihjäl oss. Egentligen är detta en fråga som är så enkel att lösa samtidigt som det är så oerhört svårt. Det är dels det att man blir sjuk av att vara fet, men så finns det en dimension till: det är många som som diskrimineras på grund av att de feta, så det är också någonting som man kanske inte alltid tänker på.

 

Åtminstone Sverige ligger bättre till än de flesta andra länder när det gäller övervikt, men ändå håller jag med om det som ltl Brage Eklund säger att det är bättre att förekomma än att förekommas; även om det skulle råka vara så för oss också att det är en nordisk fördel att vi ligger lite bättre till än Europa och stora delar av västvärlden så måste vi ändå ta detta på ett stort allvar. Vi vet att antalet överviktiga har stigit från 30 procent till 40 procent på 20 år, och redan det talar sitt tydliga språk. Antalet överviktiga barn har tredubblats sedan slutet av åttitotalet. Det har sin naturliga förklaring i att på 1800-talet åt vi ungefär 4 kilo socker per person och år. I dag äter vi 40 kilo socker per person och år!

 

Vad beror det annars på att vi blir feta, förutom att vi äter socker? Ja, förstås, vi rör oss för lite och äter för mycket. Och när det gäller att röra oss för lite har vi lyckats väl i strävan efter att få det bekvämt. Vi har mycket hissar, skjutsar, bussar och vi har egentligen byggt bort rörelsen mycket från samhället. Det är faktiskt så i dag att det är många ungdomar som inte rör sig mer än det som skolidrotten erbjuder. Och det är nästan farligt, för det finns risk att den undervisning man ger i skolan är så pass tuff för eleven att den ständigt får träningsvärk av passen som de har två gånger i veckan, just därför att spontanidrotten är borta, och det är livsfarligt, alltså det här lilla i vardagen, att cykla, att gå, att röra på sig, springa. När vi kommer in på detta med ätandet så finns det mycket trender med det. För det första har säkert många av oss gott i den fällan att vi äter av de moderna lättprodukterna och den stora hemligheten med dem ofta är att man ersätter fett med socker för att de skall bli smakliga, så de är sist och slutligen inte så där jättehälsosamma. Sedan är det så att matlagning har mera blivit en fritidssysselsättning bland många andra hobbyn, det är inte det där livsnödvändiga som man måste göra varje dag, utan det går att fixa med halvfabrikat och liknande, och sedan är matlagningen någon hobby som man kanske ägnar sig åt på lördagar och söndagar. Som redan nämndes, äter vi för mycket. Det är också så att industrin erbjuder alltmer stora förpackningar av allting. Allt blir mega, extra och stort. Stora påsar och stora portioner, allt växer lite! Sedan finns otroligt mycket skräp som är så otroligt gott som vi stoppar i oss som inte är bra. Jag tror sist och slutligen att vi vill nog alla här, men sedan finns det olika faktorer som begränsar det eller som hindrar oss, och det kan vara arbetstider, att vi jobbar för mycket, att vi inte hinner med, att vi överhuvudtaget lever någon sorts väldigt stressig livsstil, att vi har brist på kunskap och så de höga matpriserna – ibland är det billigare att handla halvfabrikat och skräp än att handla tjänlig bra mat.

 

Då kan man fråga sig: Vad kan vi göra? Ja, en jättebra grej har redan ltl Brage Eklund gjort med sin motion, dvs. att man lyfter fram problemet så att det kommer i tidningarna, att det blir aktualiserat och att vi alla blir medvetna om det, att hoppsan, det här har jag inte riktigt tänkt på! Det här måste jag ta tag i nu. Man behöver ständiga påminnelser om det här. Jag tror också att det handlar om förebyggande, att vi måste satsa förebyggande. Risken är förstås att det förebyggande kostar pengar och då måste man ta ställning till: är det någon specialistvård i stället som vi kan minska på eller hur skall man lösa det här.

 

Som också nämnts borde vi få bort alla läskautomater, allt godis, allt sådant från barns miljöer. Här tycker jag ju att Hem och skolaföreningar borde ställa sig på barrikaderna och slå näven i bordet och säga att sådant där hör inte hemma i barnens miljö, lika litet som tobak hör hemma i barns miljöer hör egentligen läsk och godis hemma där. Vi borde också fortbilda många för att få mera kunskap om hur viktigt sådana här små insatser är.

 

Man kan fråga sig vad som görs från olika håll och kanter. Då nämndes Mål för folkhälsan från Sverige och jag har faktiskt också tittat på punkterna i den rapporten. Det som är viktigt att framhålla här är att man har tagit ett betydligt större grepp än bara fysisk aktivitet och goda matvanor. Man har tio punkter till som handlar om allt från ekonomisk och social trygghet till arbetslivsfrågor, till sexuella frågor, till smittspridningar och det är ett jätteprogram som den svenska Mål för folkhälsan innehåller.

 

Om vi först ser på skolan, så vad gör man där? Ja, där finns läroplanen med både gymnastik och hälsokunskap. Lever man upp till det borde det vara ganska bra undervisning man har i dag. Det finns bra skrivningar där om både näringslära och den kritiska konsumenten samt vikten av att röra på sig, kost och motion, vila och sömn. Där handlar det mycket om att leva upp till det som redan finns. Folkhälsan nämndes; de har under några år haft alla möjliga projekt och har som långsiktig målsättning att verkligen ta sig an den här uppgiften. Där finns det just nu ett pågående projekt som heter den goda skolan där man kombinerar det här med hälsa och mat och vill peka på hur viktig den kopplingen är. Man har också haft ett Leva-projekt som jag tror att just nu ligger på is där just den nämnda Stefan Rössner har varit en guru och där man gått vidare och undersökt lunchmatrestauranger och liknande saker. Just nu pågår väldigt populära projekt som heter Midjemått och hälsa som är i nästan alla kommuner, eftersom man har kommit underfund med att det finns ett direkt samband mellan stort midjemått och diabetes erbjuder man aktiva kurser runtom i kommunerna. De finns som sagt i de flesta kommunerna.

 

Det påpekades också i folkhälsorapporten från 2000 att det saknas statistik över hur det riktigt ser ut när det gäller överviktiga på Åland, överviktiga skolbarn osv. Det här har man tagit till sig inom ÅHS och de hade i april 2002 satsningar på det som hette övervikt hos barn. Där har man slagit fast att man skall plocka fram alla kurvorna – och det tar tid – för att jämföra längd och vikt och på så sätt få en bild av hur det ser ut och så kunna dra upp strategier. Det väldigt känsligt så fort man sedan kommer in på tonåringarna, så det gäller att ha balansen mellan ätstörningar och trivselvikt, det är inte så där jättelätt.

 

Ytterligare har vi EU, där kommissionen har fastslagit att EU skall dra upp strategier åt medlemsländerna för hur hotet övervikt skall hanteras så att länderna sedan lättare skall kunna leva upp till målen.

 

Det finns alltså många som försöker på många olika håll och kanter, men det är möjligt att det behövs ett samlat grepp. Sedan är frågan om det samlade greppet skall bara handla om övervikt eller om man också borde komma in på det som ltl Sune Mattsson fick mig att gå in på, nämligen vad beror det på att jag tycker att jag äter så bra saker. Det som egentligen är det onaturliga i vårt ätande är de raffinerade produkterna: det vita sockret och det vita mjölet. Det är det som är en jättebov. Utgående från det finns det t.o.m. många i dag som är matmissbrukare, så det är också ett jätteallvarlig problem. Det vita sockret kan man tycka att väl inte är så allvarligt, men det är faktiskt det, för det ger otroliga humörsvängningar plus att det skapar ett sådant beroende som också i förlängningen kan ge ett beroende av någonting annat, tobak, alkohol, droger eller något liknande. Det är någonting nytt som kommer att drabba den nya generationen som äter otroligt mycket sega gubbbar och liknande.

 

En fråga som fascinerar mig otroligt mycket är att egentligen går det till mig själv, att om jag skulle se till att jag äter mindre och rör mig mer så skulle det inte vara något problem, men egentligen kan man säga att det är en fråga som berör jordbrukspolitiken, t.ex. att hur subventionerar man produkter som innehåller mycket fett och hur subventionerar man grönsaker osv. På det här sättet kan världen, Europa, landet, styra; man kan alltså genom politik också styra det här. Det finns många intressenter som absolut vill att vi skall fortsätta äta ohälsosamma saker. Det finns mycket pengar i det här och många andra som är viktiga, media, som vi nämnde just för att sprida kunskapen och samhället i stort, men framför allt den enskilda medborgaren. Det här är på det sättet intressant att jag hittade faktiskt en text där man nämnde 2400 f.Kr. att Platon skulle ha sagt, att brist på aktivitet ödelägger varje människas goda form, medan rörelse förbättrar den. - 2400 f.Kr. och ändå så kan vi inte det här! Hemligheten är, som säkert har nämnts här, regelbundna matvanor och lagom motion: städa, promenera, leka, cykla, vad som helst, så är jättebra.

 

Fru talman!

Om jag får ha lite visioner, så skulle det vara fantastiskt om man t.ex. vid sjukvården har en patient med högt blodtryck och skulle kunna remittera den och ge den motions- och kostrådgivning. Kanske det här också skulle vara någonting som skulle löna sig att driva privat har jag funderat på. Tänk om man skulle kunna starta ett livsstilscentrum – kanske det skulle vara någonting för övre våningen på badhuset, tänkte jag här nu, där man skulle kunna få motionsråd, kostförändringar, (Från salen, ltl Wiklöf: precis) rökavslut, herr Wiklöf, stresshantering, samtalsterapi, allt möjligt annat. Ju mera jag har läst desto mer har jag kommit underfund med att det här med fetma handlar mycket om hela balansen och hela synen på sig själv, att det är inte bara det här vad man stoppar i sig utan det är otroligt komplext, som det mesta andra. Sedan finns det andra vinster att komma fram till, att om vi skulle få våra ungdomar men också oss alla att röra på oss lite mera, så visar det det sig att om man rör på sig mera så får man mindre våldsbenägenhet och det tycker jag också får en att lite lyfta på ögonbrynen och fundera efter när man ser hur det ser ut i samhället i dag.

 

Jag tänkte också när jag steg upp hit till talarstolen att kanske vi skulle börja ta itu med problemet, för jag tror att vi är en ganska bra representation för de överviktiga i samhället, så om vi skulle dra igång och börja och se att kanske vi kan ta itu med rörelse och matvanor och på det sättet klara av det här, men jag tror som sagt att det inte heller skadar att vi tar några övergripande strategier, det har jag absolut ingenting emot. Social- och miljöutskottet får nu det stora nöjet att fundera vidare på den här mycket intressanta och angelägna frågan.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ltl Britt Lundberg nämner i princip mycket av det som jag lämnade bort i mitt anförande därför att jag tyckte att det skulle bli så långt och tjatigt, så jag får tacka för att hon spädde på mitt anförande. Jag tror att vi ser ganska lika på den här saken. Det är egentligen bara att konstatera att man kan förvänta sig en bra behandling i social- och miljöutskottet eftersom de flesta som har uttalat sig har varit positiva. Jag var lite rädd för att det kanske skulle väcka vissa reaktioner, men jag får vara glad att alla har tagit det positivt, och det var det som var tanken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att ltl Britt Lundbergs avslutning var bra om att vi borde titta på oss själva här i lagtinget. Jag tycker att vi som folkvalda borde föregå med gott exempel, så därför tycker jag att utskottet borde fundera på om vi skulle starta en bantningsklubb här i lagtinget – detta av förekommen anledning. Jag tycker att det var ett fint initiativ som ltl Britt Lundberg kom med på slutet. Alltså bantningsklubb i lagtinget!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Det är ett väldigt bra initiativ som har kommit från Ålands Framtid och ltl Brage Eklund i detta angelägna ärende. Det handlar om förebyggande hälsovård och det är alltid svårt att marknadsföra. Inom Ålands Framtid finns också Birgitta H Eriksson som har drivit Leva-projektet på ett mycket bra sätt, men tyvärr som det är när det gäller förebyggande hälsovård är det också lättare att ta bort specialsjukvård och anskaffningar av maskiner till sjukvården när det gäller att dra ner budgeten. Så hände också med det projektet, och det är synd, för det är egentligen vi själva, vi politiker, som gör de felen ibland och det gjorde vi med just det projektet. Men av sina dumheter skall man väl lära sig någonting och man har möjlighet att göra någonting till det bättre. I det här ärendet har vi för en månad sedan diskuterat med företrädare för primärhälsovården, primärvården, just med anledning av larmrapporterna som har kommit både från Finland och Sverige: har vi det här problemet på Åland? Är vi annorlunda på Åland eller har vi det här vi också? Vi behöver speciellt göra en kartläggning av våra barn här på Åland, och det är ett arbete som man kommer att göra och efter det måste man vidta åtgärder.

 

Det är många beslut som tas, säkert i välmening många gånger, men som kan ha negativa konsekvenser. Nu tänker jag på t.ex. de gratisbussar som man har i staden. Det tror jag att har haft en negativ effekt just inom detta område. Barn som i annat fall skulle cykla eller gå till sina kompisar eller sina aktiviteter har det så lätt att hoppa på bussen därför att det kostar ingenting och den går nästan bakom knuten där man bor. Tanken var god, men man kunde inte räkna ut de här effekterna. Man kan alltid se hur det har blivit och så skall man vara klok nog att kunna göra det till det bättre.

 

Eftersom jag nu hör till det verkställande organet, ltl Brage Eklund, och jag tycker att vi skall leva som vi lär och som vi vill utmanar jag dig nu att alla onsdagar fr.o.m. nästa onsdag äta lätt lunch och så tar vi en gemensam promenad till Gröna udden, åtminstone du och jag, men alla andra är också välkomna!

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag är inte van vid så här mycket rosor! Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm nämner en kartläggning av våra barn och efter det skulle man vidta åtgärder. Jag tycker visserligen att man kan göra kartläggningen, men man kan ändå påbörja åtgärderna. Det är ingenting som hindrar att de går hand i hand. Jag tror inte att man efter kartläggningen kommer till ett sådant konstaterande att det skulle vara onödigt att vi har påbörjat, så det kan man nog sätta igång.

 

När det gäller gratis bussarna i staden tänkte jag nog på det när jag skrev mitt anförande, att jag inte skall nämna det därför att jag ansåg det vara en kommunal fråga i Mariehamn, men kanske de också lär sig nu när vi har konstaterat att det inte var så bra med gratis buss. Det är upp till Mariehamns stad att ta ställning till det.

 

När det gäller motionsrundan ställer jag nog upp!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående brist på svensk information inom sjukvården. (HM 32/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Vi hade oturen att två ärenden som tar upp ungefär samma problematik men inom olika områden råkade komma efter varandra, så det kan finnas en viss risk att Ålands Framtid börjar upplevas som tjatiga. Grunden till de problem som vi tar upp i den här motionen är den som vi har pekat på många gånger, dvs. att det är svårt att fungera på svenska på det enspråkigt svenska Åland och att det är nästintill en omöjlighet i det s.k. tvåspråkiga Finland.

 

Vi har ett stort problem och det är bristen på arbetskraft inom ganska många sektorer. Åland med sitt läge mitt i Norden försöker locka till sig arbetskraft både från öst och väst. Det drivs flera olika projekt, bl.a. Komhem, kompetenslänken och det projekt som kanske passar bäst i det här sammanhanget är projektet Arbeta och bo på Åland. Dessa projekt drivs för att locka arbetskraft till landskapet. Landskapsstyrelsen har uttalat en vision om att man inom ett antal år skulle vara 30.000 ålänningar. Om man skall lyckas med den visionen tror jag att det är viktigt att man kan rekrytera personal brett. Behovet av arbetskraft finns i många olika sektorer, men en sektor som har varit mycket upp till debatt i dag är hälso- och sjukvården. Jag tror att skall vi lyckas möta upp till de krav på god hälso- och sjukvård som ålänningarna ställer måste vi kunna rekrytera personal både öster- och västerut. Det är tyvärr ett klart problem att arbetskraften från Sverige har svårare att utöva sitt yrke på Åland på grund av bristande kunskaper i finska och det här går mycket stick i stäv med de tidigare målsättningarna, som jag nämnde.

 

Sjukvårdspersonal, främst läkare, men även sjuksköterskor, har jag förstått, använder sig dagligen av läkemedelslexikon. Där finns alla mediciner uppräknade med innehåll och eventuella biverkningar. Jag tror nog att var och en inser att det är ganska väsentligt att man förstår vad det står i de handlingarna. Läkemedelslexikonet FASS ges ut i Sverige av läkemedelstillverkarna och i Finland ges dess motsvarighet Pharmaca Fennica ut endast på finska. Resultatet av detta är att en läkare som verkar på Åland och inte har kunskaper i finska inte förstår vad det står i den bok han/hon behöver dagligen. Det här är naturligtvis helt förkastligt i det som enligt grundlagen påstås vara ett tvåspråkigt land.

 

Ännu värre är det att det på Åland inte går att arbeta som läkare utan kunskaper i finska, om jag lite spetsar till det. Detta är någonting som strider mot Ålandsfrågans lösning och faktiskt, som jag ser det, att ur hälsovårdssynpunkt kan det här i vissa fall vara direkt vanskligt. Problemet att Pharmaca Fennica ges ut enbart på finska drabbar nästan uteslutande Åland. Det är det att finlandssvenskarna i dag i praktiken är tvåspråkiga. De läkare som kommer från utlandet till Finland för att jobba måste genomgå ett prov. Jag är inte hundra procent säker på det här påståendet och det har sagts åt flera att det här provet är på finska och därigenom bevisar man sina språkkunskaper, men jag har tyvärr inte haft tid att kolla upp om det är på det sättet. De åländska läkare som studerat i Sverige klarar sig ofta med sina finska kunskaper från gymnasiet, men vi är också medvetna om att nuförtiden kan man gå genom gymnasiet utan att läsa finska, så även åländska läkare kan få svårigheter så småningom. De läkare som flyttar till Åland och inte behärskar finska har jag förstått löser problemet på olika sätt; det gäller att vara flexibel i en sådan här situationen. De som skall använda sig av Pharmaca Fennica måste förstås oftast få översättningshjälp på ett eller annat sätt. Jag har också förstått att det är vanligt att man fortsätter att läsandet svenska regelverket FASS. Men om den utskrivna medicinen inte finns upptagen på listorna i Finland och därmed också på Åland kan apoteket ge en annan medicin i stället. Den som kan bli drabbad av detta förfarande är naturligtvis patienten. Vi kan inte börja använda FASS rakt av här på Åland. Så enkelt är det inte i och med att det regelverk som styr apoteken är någonting som hör till finsk behörighet. Således måste vi använda de mediciner som är upptagna i den finska förteckningen, om jag har förstått saken rätt.

 

Avslutningsvis, fru talman, anser Ålands Framtid, som många gånger förr, att detta är en viktig språkpolitisk men kanske framför allt en hälsopolitisk fråga som lagtinget bör ta på största allvar genom att omfatta vår motion om att landskapsstyrelsen får i uppdrag att meddela berörda myndigheter i Finland dels om avsaknaden av svenskspråkig information om det medicinska området, att det strider både mot grundlagen och mot Ålands självstyrelse och dels att landskapsstyrelsen förväntar sig att man snabbt skall göra någonting för att rätta till förhållandet.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag önskar komma med ett förtydligande. Det går att använda både FASS och Pharmaca Fennica i ens dagliga värv inom ÅHS. Det är så att vissa mediciner heter olika i Sverige och i Finland, man har olika produktnamn. Ta ett känt exempel som Ipren i Sverige och Burana i Finland, men det är samma verksamma ämne i medicinen, den har samma kemikaliska sammansättning. Vill jag slå upp Burana kan jag slå upp på det kemiska verksamma ämnet i FASS. Så fungerar det i praktiken. Jag ser alltså inte detta som ett jättestort problem. Jag tror inte heller att det har förhindrat någon svensk läkare att komma till Åland för att arbeta, tvärtom, har vi under hösten haft mycket assistentläkare eller flera stycken som har kommit från Sverige och jobbat inom ÅHS. Vad vi nästan inte har inom ÅHS är svenska sjuksköterskor, men det beror på helt andra saker som lönebilden och arbetstiderna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Det är faktiskt så att landskapsstyrelsen har upprepade gånger påtalat att Åland är svenskspråkigt och att det skall finnas information på svenska osv. Det har också många gånger påmints om det  här. Problemet med Pharmaca Fennica är att bakom Pharmaca Fennica står ett privat företag, så det är ingen statlig bok eller något sådant utan det är ett företag som ger ut den, ett företag som heter Lääketietokeskus och medlemmarna i det företaget är läkemedelsföretagen. Det är alltså väldigt lite vi kan göra åt Pharmaca Fennica då det är ett privat företag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Trots att flera ledamöter talar om hur det och hur det går till håller jag med ltl Anders Eriksson att det är ett problem för dem som kan bara svenska. Det gäller läkare och jag känner väl till problemet. De kan precis som ltl Katrin Sjögren säger slå i två böcker och få ihop det till slut, men så där himla enkelt är det inte utan man måste titta på produktnamn osv. Det vore nog på sin plats att vi på Åland på något sätt hade en sådan service att vi faktiskt hade ett svenskspråkigt läkemedelslexikon. (Från salen:det kostar mycket pengar) Det kostar mycket pengar, får jag höra i bakgrunden, men på något sätt tycker jag det hör till vår svenskspråkighet. Alternativet är det som tydligen inte går som ltl Anders Eriksson sade, att vi skulle ha svensk FASS och svenska läkemedel, för de finns ofta synonyma även i Sverige och de är förmodligen inte dyrare där heller. Tydligen är det förordningar och sådant som gör att vi inte kan ha så, men ett problem är det. Det finns också andra saker, bruksanvisning på apparater osv. som man försöker få att fungera, som ofta fungerar men inte till hundra procent, det får nog de som jobbar i sjukvården säga, för jag har sett annat och vet annat. Men det har blivit mycket, mycket bättre när man börjar kräva att det så skall vara.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Från Åländsk Centers sida stöder vi motionen, åtminstone på det viset att vi stöder det svenska språket. Det har alltid varit en av centerns flaggskepp. När vi går till Pharmaca Fennica alternativt FASS är det precis som ltl Britt Lundberg säger att den ges ut av ett privat företag och vi kan inte genom åländsk lagstiftning tvinga dem att ge ut en bok på svenska. Jag har varit i kontakt med Lääketietokeskus som ger ut boken och de har sagt att de är villiga att ge ut den på svenska; det finns inget formellt hinder för det. Hindret är i form av pengar, det rör sig om x-antal miljoner och det finns möjlighet att få den, men i så fall måste vi omprioritera och det tror jag inte att vi är beredda att göra. Det som ltl Katrin Sjögren säger stämmer också. Ett läkemedel har alltid tre namn: ett kemiskt namn, ett generiskt namn och ett varumärkesnamn; när man går till apoteket talar man i varumärkesnamnstermer, man vill t.ex. ha Panadol, Burana osv. Men vill jag veta vad det innehåller så tittar jag på asken och om det t.ex. är Panadol så står det Paracetamol, och det är det som jag använder mig av när jag söker i engelsk litteratur, svensk litteratur eller vilken litteratur det än må vara.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Det är väldigt viktigt att man får vård på det språk som man klarar av och att också de som sköter om en klarar av språket. I vårt fall är det alltså svenska. Jag begärde ordet före replikerna, så jag tänkte egentligen säga det som redan sades om Pharmaca Fennicas ursprung. Man kan inte förebrå företaget för att de av ekonomiska skäl håller den bara på finska. På det sättet är det inte i Finland heller någon beställning från staten att man skall ha boken utan företaget har valt av ekonomiska orsaker att ha den här boken till vårdpersonalens och apotekens hjälp. Men jag förstår inte riktigt vem ltl Anders Eriksson skuldsätter här. Är det staten som skulle se till det här, så borde också staten se till att den finns på svenska.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Jag råkade notera innan jag gick ner att det kom en hel skog av fingrar som ville ha replik, så jag tänkte att det var lika bra att svara på alla på en gång för att spara lite tid. Ltl Katrin Sjögren sade att det går att använda FASS här på Åland. Det finns mediciner som är upptagna både i FASS och Pharmaca Fennica som har samma innehåll och samma verkan. Hon sade också, att det här är inte något stort problem och det har inte hindrat någon läkare att jobba här på Åland. Det där tror jag faktiskt är en ganska allvarlig felsyn. Orsaken till att jag blev uppmärksamgjord på detta var faktiskt läkare som kom från Sverige, jobbade här på Åland, tog kontakt med oss och kände sig faktiskt oroliga över detta. Jag tror att speciellt ltl Katrin Sjögren, som tidigare har varit verksam inom hälso- och sjukvården, förstår hur oerhört viktigt det är att inte det sker några sammanblandningar på grund av att man inte förstår vad det står i den ena eller den andra boken. Det är faktiskt ett ganska stort problem, ltl Katrin Sjögren, som man inte kan vifta iväg så där enkelt. Jag vill bara säga att orsaken till att det kom upp är att många ålänningar inom olika sektorer tar kontakt med oss för att det upplevs att det är vi som driver svenska språkets ställning här på Åland. Därför blev jag varse om det här.

 

Ltl Britt Lundberg sade att landskapsstyrelsen har påtalat många gånger att Åland är svenskt, och det är jag medveten om själv. Hon nämnde också att Pharmaca Fennica ges ut av läkemedelsföretagen tillsammans. Det är jag fullt medveten om. Samma är det också med FASS i Sverige, det är läkemedelsföretagen i Sverige som ger ut den. Hon sade att det är väldigt lite vi kan göra åt frågan på grund av det. Jag tror inte alls att det är på det sättet. Kollegan Thörnroos från centerpartiet sade att man stöder tanken, men hon kom fram till att man inte kan göra någonting, det kommer att kosta x-antal miljoner. Jag vet att den här frågan inte är så enkelt att det bara handlar om att översätta en bok, men skulle det vara så pass enkelt tror jag t.o.m. i dessa spartider att landskapsstyrelsen kunde få loss så pass mycket pengar som det krävs för att översätta denna bok, om det är det vi pratar om. Det är tyvärr inte fullt så enkelt.

Jag vill till sist säga till ltl Eklöw när hon frågar vem ltl Anders Eriksson ”skuldsätter”. Jag skuldsätter definitivt inte någon utan jag pekar på ett förhållande som ganska ofta finns här på Åland, dvs. att vi har väldigt svårt att kunna tillgodogöra oss faktaupplysningar, information som är väldigt viktig, just på grund av att de finns enbart på ett annat språk än det som vi använder dagligdags. Nej, jag skuldsätter ingen, utan jag vill peka på att vi har ett problem. Jag hörde på ltl Veronica Thörnroos att beredningen var igång redan, hon har varit i kontakt med läkemedelsföretaget som ger ut boken, och jag är glad för att man tar frågan på så stort allvar. Kanske man i utskottet vidare kan höra sig för vad kostnaderna för en översättning kan handla, kanske man kan titta vad det finns för möjligheter att lägga det svenska regelverket till grund. Jag vet att det därvid krävs behörighetsöverföringar, så den frågan är tyvärr inte så enkel.

 

Fru talman!

Jag vill uttryckligen tacka social- och miljöutskottets ordförande ltl Sune Mattsson som håller med mig ganska långt i resonemanget och, som jag uppfattar, tar den här frågan på ganska stort allvar, så jag ser med tillförsikt fram mot utskottets behandling.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag viftar definitivt inte bort problemet, absolut inte. Jag hänvisade i min replik till min egen arbetserfarenhet, och jag har jobbat med åtskilliga svenska läkare. Om det så att det råder den minsta tvivel om mediciner eller dosering, så ingalunda skjuter man från höften som läkare utan det finns andra kolleger som man kan fråga eller ringa upp. Något sådant mönster känner jag överhuvudtaget inte igen. Jag tycker att det är viktigt att social- och miljöutskottet tar reda på hur stort det här problemet faktiskt är. Jag gav min erfarenhet och att det skulle tas lättvindigt på hur man doserar mediciner eller hur man skriver ut mediciner håller jag överhuvudtaget inte med om.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag har stor respekt för ltl Katrin Sjögrens yrkeskunnande. Det jag vände mig mot var att ltl Katrin Sjögren sade, att inte detta var ett stort problem, samtidigt som det faktiskt är folk som jobbar inom hälso- och sjukvården som har tagit kontakt med mig och pekat på att här har vi ett problem. Vi är oroliga om vi gör rätt. Samma är det också här inom förvaltningen att förstår man inte vad det står i olika handlingar måste man vända sig till sådana som kan hjälpa en, men det är många som känner att det här skulle jag vilja klara av själv, jag skulle vilja fungera på mitt eget svenska modersmål, och det tycker jag är en väldigt legitim önskan här på Åland. Det var alltså inte min mening att på något sätt förolämpa ltl Katrin Sjögren utan jag har respekt för yrkeskunnandet, men med tanke på det ltl Katrin Sjögren också sade, att gör så i social- och miljöutskottet: gå in på djupet av frågan och se hur stort problem det är sist och slutligen. Har jag fel så är det ingen som är gladare än jag, för det är ganska allvarliga saker vi diskuterar.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Min första replik till ltl Anders Eriksson var en subjektiv bedömning. Jag har jobbat ganska länge och det var min subjektiva bedömning att det inte är ett så stort problem, men, som sagt, jag tycker att det är alldeles korrekt att social- och miljöutskottet ser på frågan. Det finns dock betydligt större bekymmer inom ÅHS.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Visst ser vi det här som ett problem, det skall vi inte vika undan med, men jag vidhåller nog att det är mycket lite vi kan göra just åt Pharmaca Fennica eftersom det är ett privat företag. Vi kan inte härifrån ålägga Pharmaca Fennica att komma med en svensk utgåva. Jag tror inte heller att vi kan anställa en översättare här som översätter Pharmaca Fennica åt oss därför att Pharmaca Fennica har precis som alla andra böcker som ges ut sina rättigheter osv. Skall den översättas till svenska är det Pharmaca Fennica som skall översätta den till svenska och prislappen är därefter. På det sättet är det inte mycket vi kan göra. Vi kan förstås göra en helt egen patient-FASS-bok, men det kostar mycket pengar och det är knappast riktigt värdefullt att göra det. Men, visst, jag håller med om att det är ett problem. Jag har bara försökt lyfta fram de fakta jag vet som vägkost till social- och miljöutskottet och så får man där sedan sist och slutligen ta ställning.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Nu får centern ta och bestämma sig! Går det att göra någonting åt det som ltl Veronica Thörnroos var inne på, att det går bara det är någon som betalar, medan ltl Britt Lundberg säger att det är omöjligt. Nu får man ta och bestämma sig! Inte har jag det kunnandet att jag kan säga att så här skall vi göra, så här skall vi göra, men det finns synbarligen flera olika vägar som vi kan gå och det är klart att det här är en parallelldiskussion till t.ex. byggbestämmelsesamlingen som vi diskuterade senaste måndag. Jag tror att om vi riktigt skulle börja nagelfara alla sektorer tror jag att vi kan stå och ha den här typen av debatter egentligen varje vecka här i lagtinget, för det här är ett stort språkpolitiskt bekymmer för oss på Åland som vi måste ta på största allvar och jag tror, med tanke på det som ledamöterna från social- och miljöutskottet har sagt, att vi kommer att få ett ganska intressant betänkande när det gäller den här frågan – och då får ltl Britt Lundberg och jag konstatera vad som går och vad som inte går, förhoppningsvis får vi så mycket svar på våra frågor.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att ltl Anders Eriksson missförstår mig aktivt. Jag säger inte att man inte kan göra någonting åt det här. Det är klart att man kan göra någonting åt det om man öppnar penningpungen och betalar hur mycket som helst, men vi kan inte meddela och ålägga ett privat företag, det är det jag säger. Men det är klart att vi kan komma överens om att de kommer ut med en svensk utgåva och vi betalar vad det kostar, det kan vi mycket väl göra och det är precis det som ltl Veronica Thörnroos också har sagt, så det finns ingen splittring här. Ltl Anders Eriksson vet lika väl som jag att man inte kan ålägga ett privat företag att göra något, men det är klart att vi kan komma överens om att göra det mot x-antal euro med många, många nollar efter!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Nej, bästa ltl Britt Lundberg, det skulle vara mig främmande att aktivt börja missförstå er. I första inlägget sades det att det är lite vi kan göra när det gäller detta, senare sades det i replik att det är omöjligt att kunna tvinga ett privat företag att göra någonting åt det. Det är förstås lite lek med ord nu. Jag tror att vi får ge oss till tåls, ltl Britt Lundberg och jag, och vänta på det mycket eminenta betänkande som social- och miljöutskottet kommer att avlämna och så står vi här båda två och ser att så här kan man lösa den här frågan – och då kommer jag att vara nöjd!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson tog upp det jag sade om skuldsättning. Jag talade om skuldsättning bara i fråga om Pharmaca Fennica i och med ltl Anders Eriksson tog upp den boken. De facto är det fråga om flera böcker som kommer ut varje år. Det är fråga om tusentals sidor, så det är inte någon lätt sak att översätta utan ett enormt arbete. Antagligen har flera härifrån i dag ringt till Lääketietokeskus; jag har också ringt och frågat och på en direkt fråga från mig om boken kunde ges ut på svenska var svaret nej därför att kostnaderna skulle bli alldeles för stora. Boken lever hela tiden. Det kommer in nya medel och det tas bort mediciner, så det är ingenting för Åland att göra en engångsöversättning och sedan knäppa händerna och tro att det är frid och fröjd. Jag hoppas verkligen att social- och miljöutskottet tar sig an problematiken men Remedia Fennica tror jag inte att det finns så stora hopp om.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Man måste ha respekt för varje ledamots profession och jag är helt övertygad om att ltl R-E Eklöw kan de här frågorna på djupet mycket bättre än vad jag kan. Hon säger att det är ett enormt arbete att översätta och att det är en svår fråga; så långt är jag också insatt och är fullt medveten om att det är. Det sägs också när man tar kontakt till den finska sidan att det är för höga kostnader att få fram detta på svenska, och det är någonting som sägs allt oftare. Varför gör det det? Jo, därför att det finns ingen större efterfrågan på svensk litteratur på den finska sidan. Finlandssvenskarna fungerar på finska och det här drabbar oss på Åland och vårt svenska språk trängs undan, undan för undan, det är den bistra sanningen. Därför finns bl.a. Ålands Framtid. Därför har vi börjat fundera: Vad finns det för andra lösningar? Vad skall vi göra, för det här är ohållbart? Jag tror att lagtinget är medvetet om att det här är ohållbart på sikt, om vi vill behålla vårt landskap svenskt. Orsaken till att jag specifikt har tagit upp frågan är att jag fick signaler från hälso- och sjukvårdssektorn att man också upplever detta som hälsovådligt, man är orolig för att det skall bli en sammanblandning just på grund av språkproblem och detta gör den här frågan dubbelt så allvarlig.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Nu tycker jag att vi diskuterar så väldigt många saker här, så nu vet jag snart inte vad jag skall svara på. Åtminstone vet jag att vi skall noga titta på motionen i social- och miljöutskottet och verkligen fördjupa oss i just den här frågan. Jag tror att jag kan tala för hela utskottet när jag säger det. Jag förstår om ltl Anders Eriksson anser att svenska språket trängs undan i Finland, det gör det faktiskt. Det finns väl inte en enda svenskspråkig kommun kvar där, så det är de facto helt sant. Men jag tycker inte att man kan säga, när det gäller just Pharmaca Fennica som hemställningsmotionen rör, att den trängs undan – den har nämligen aldrig funnits på svenska.

 

Om ltl Anders Eriksson anser att beredningen är påbörjad bara med ett telefonsamtal så tror jag att vi inte riktigt talar samma språk – jag talar svenska.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det torde vara allmänt känt att jag oftast uttrycker mig också på svenska. En ber att få takke för stödet, ltl Thörnroos!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Som jag läser hemställningsmotionen nämns visserligen Pharmaca Fennica, men rubriken är ”Brist på svensk information om sjukvården” och i klämmen står det ”brist på information” också. När jag har läst motionen har jag uppfattat att motionären också har tänkt sig andra områden än just FASS. Det kommer information om smittosamma sjukdomar och det kommer det ena med det andra, som ganska ofta kommer på finska först och inte är översatta. Det förekommer och det kommer vi att kunna få erfara i utskottet, det kan jag nästan lova. Det är alltså många andra områden. Ett område som inte motionen berör men som jag vill påpeka, att först skall vi se till att informationen inom vårt eget sjukvårdsväsende går enbart på svenska. Motionen tar upp exempel, FASS och Pharmaca Fennica, men den berör vad jag förstår även andra saker som kan komma på finska till sjukvårdspersonalen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det här är minsann ingen ny fråga. För 12-13 år sedan tog jag kontakt från landskapsstyrelsen via landskapsläkaren Birger Sandell om just den här frågan: Vad händer med Remedia Fennica, som den hette på den tiden? Då fick vi precis samma svar. Jag ville också veta hur det är på sjukhuset, fungerar man utan? Skall vi godkänna att det inte finns på svenska betyder det att  man också skall kunna fungera utan boken. Kan vi skriva ut mediciner, kan vi fungera eller är det här bara en tilläggsinformation som man i princip skall kunna leva utan? Då fick jag informationen – men observera att det är många år sedan – att det här är en bok som man slår upp, det är bekvämt och det är bra att den finns; man kan säga att den är en lathund för läkarna, men i princip skall man klara sig utan den. Det svaret fick jag då och därför är det hemskt när man säger här att man ungefär börjar slarva på grund av att man inte förstår den. Det är, precis som har sagt här, inne hållet i medicinerna som är det väsentliga, åtminstone skall läkarna veta vilket innehåll det är och då kan man gå till FASS, men jag tycker att det här är en oerhört viktig fråga. Man drabbas från både sjukskötarhåll men mera från läkarhåll att man måste också ställa upp och säga som det är inom ÅHS, att det här är ett problem, men samtidigt som man ringer till ltl Anders Eriksson osv., så går man inte till sin närmaste chef och säger att det här är ett problem. Jag skulle önska att om det här är ett problem så borde det vara en fråga också för ÅHS att fundera på. Men om vi frågar kan svaret bli: ”nja, inte är det så stora problem, det här ordnar sig nog” osv. Är det ett problem, så säg det och så måste man åstadkomma en ändring. Det är som sagt 12-13 år sedan jag funderade på de här frågorna, men det är dags att börja fundera på dem igen: är det ett reellt problem måste det finnas en lösning på det. Är det här är en bok som man måste kunna ha för att kunna fungera på ÅHS måste den finnas på svenska, det är helt naturligt för mig.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vtm Harriet Lindeman och jag brukar ofta ha samma syn på de här frågorna och det konstaterar jag att vi har nu också. Det som gör mig lite fundersam med tanke på det som vtm Harriet Lindeman säger är att synbarligen är det här ett problem, det vet jag själv och det har jag blivit uppmärksamgjord på, men varför man inte inom ÅHS som organisation – som vtm Harriet Lindeman säger – öppet vågar diskutera de problem som finns, det är faktiskt lite märkligt. En av styrelseledamöterna ltl Kalle Alm sade tidigare under dagen att man skulle diskutera med olika yrkesgrupper utan att ha ledningsgruppen med, för då vågade inte de andra säga någonting. Det där ger en litet märklig bild av ÅHS, av en organisation där man inte riktigt öppet vågar diskutera de problem som finns. Det gör mig lite betänksam faktiskt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Talar vi om läkemedelslexikonen FASS och Pharmaca Fennica så är båda uppgjorda av respektive medicintillverkare i avsikt att tillverkarna/medicinfabrikerna skall kunna sälja så mycket medicin som möjligt. Inte är det av omsorg om patienterna eller omsorg om kommunerna eller sjukhusen utan det är reklam, ltl Anders Eriksson, det är reklam man ägnar sig åt i läkemedelslexikonen. Det är helt riktigt att varje legitimerad läkare skall kunna ordinera, skall kunna behandla vilken sjukdom som helst med sina egen litteratur från undervisningstiden. De behöver varken FASS eller Pharmaca Fennica, men det är precis som vtm Harriet Lindeman sade: ”det är så bekvämt”, det är så bekvämt så vem som helst nästan kan ordinera medicin när man läser det här. Men man skall komma ihåg, att det är inget annat än reklam, det är ingen myndighet som ger ut det, utan samtliga medicintillverkare har samsats om det här för att på bästa sätt kunna föra ut sina produkter. Det är det ena. Samtidigt vet jag också som har jobbat som avdelningssköterska att visst använder man både FASS och Pharmaca Fennica, det är helt riktigt. Men jag håller också med ltl Katrin Sjögren att man klarar sig nog med båda, såvida man förstår de generiska ämnen, den verksamma substansen. Så långt ger jag ltl Katrin Sjögren rätt. Det går att fungera. Det är ändå viktigt att man kommer ihåg att det här är reklam i avsikt att sälja så mycket medicin som möjligt – och det lyckas de verkligen med, det får man ju säga!

 

Jag bad om ordet därför att jag tycker att här finns många andra viktiga frågor. Jag ser bristen på svensk information inom sjukvården som ett stort problem, men det här är inte det största problemet. Om jag vill läsa motionen, som syftar till att förbättra den svenska informationen, så är det många saker man borde förbättra. Det är t.ex. när det kommer epikriser från ett behandlamde sjukhus på fastlandet, man skickar hem patienten med lite papper, där all skrift är på finska och så är det en behandlande läkare som bara kan svenska; då kan det bli jätteproblem, man kan inte läsa ordinationen, man kan inte läsa vad sjukberättelsen handlar om, så här tycker jag också att social- och miljöutskottet skulle kunna titta på det här. Det finns många provsvar som kommer enbart på finska som också kan vara väldigt viktigt att man behandlar i dag och inte väntar någon vecka osv. Jag håller alltså med om att vi har en brist på svensk information inom sjukvården, men FASS/Pharmaca Fennica-problemet är inte det största. Jag tycker också att man kan tänka sig om att förhandla om att översätta. Jag tror att ÅHS är en stor konsument av dessa böcker, det är åtskilliga hundra vi konsumerar varje år, för varje avdelning, för varenda läkare, överallt finns Pharmacan, så det kanske går att förhandla om kostnader, om man bedömer det inom ÅHS att det här är ett stort problem.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag har inte någon avvikande åsikt till det som ltl Gun Carlson säger, att det är kanske inte just problemet med läkemedelslexikonet som är det största problemet. Just med tanke på det formulerade vi klämmen i motionen på det sättet att man skulle göra någonting åt avsaknaden av svenskspråkig information inom det medicinska området och också rubriken på motionen är brist på svensk information inom sjukvården, precis som utskottets ordförande ltl Sune Mattsson redan var inne på. Vi blev uppmärksamgjorda på det här problemet, speciellt när det gällde läkemedelslexikonet och därför valde jag att ta det och exemplifiera problemet med det, men jag håller med ltl Gun Carlson att det finns många andra områden som är minst lika viktiga, kanske viktigare t.o.m. Om ltl Gun Carlson, som ju är en tung centerpolitiker, också uppmanar social- och miljöutskottet – nu tänker jag inte på överviktsmotionen – så är det bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Presidiets framställning angående ändring av beslutet om lagtingsledamöternas placering i plenisalen 2003-2007. (P 2/2003-2004).

 

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets nästa plenum.

 

Lagtingets nästa plenum hålls i dag kl.16.10. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.04).