PLENUM den 21 april 2008 kl. 13.00.  

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Veronica Thörnroos).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

Landshövdingen:

Värderade herr talman!

Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna presidentens framställning om Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen.

 

TALMANNEN:

Tack herr landshövdingen! Lagtinget kommer att på vederbörligt sätt behandla framställningen.

 

 

Val av lagtingsdirektör. (V 26/2007-2008).

 

Valet förrättas med anledning av att den nuvarande tjänsteinnehavaren avgår med pension från och med den 1 september 2008. I enlighet med 7 § 1 mom. arbetsordningen för Ålands lagting har kanslikommissionen därför lediganslagit tjänsten och avgett utlåtande om de sökande. De sökande är biträdande lagtingsdirektören, juristen Susanne Eriksson och tingsdomaren, vicehäradshövdingen Kristina Fagerlund. Kanslikommissionens utlåtande har utdelats till lagtingsledamöterna. Röster kan vid valet avges endast för dem som sökt tjänsten.

 

Allmän diskussion  är enligt arbetsordningens 51 § tillåten då en befattning som varit lediganslagen att sökas skall besättas. Begäres ordet? Ingen diskussion.

 

Valet förrättas enligt arbetsordningens 55 §, så att envar röstande på en blank valsedel antecknar sin kandidat, och den förklaras vald som erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna. Uppnås inte sådan röst­övervikt, förrättas nytt val. Får inte heller då någon mer än hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett tredje val. Vid tredje omröstningen förklaras den vald som erhållit de flesta rösterna. Uppkommer lika röstetal i den tredje omröstningen, avgörs företrädet genom lottning.

 

Valsedlar finns utdelade till envar lagtingsledamot.

 

Jag uppmanar lagtingsledamöterna att tydligt anteckna namnet på sin kandidat på de utdelade valsedlarna, både förnamn och efternamn. Valsedlarna avlämnas efter upprop. Konstateras att valurnan är tom.

 

Upprop.

 

Jag ber ltl Raija-Liisa Eklöw och ltl Anders Englund att biträda vid rösträkningen.

 

29 valsedlar är inlämnade.

 

Rösträkningen har givit vid handen att 27 röster har avgetts för Susanne Eriksson och 2 röster för Kristina Fagerlund.

 

Då sålunda Susanne Eriksson erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna förklaras hon härmed vald till lagtingsdirektör och tillika lagtingets sekreterare räknat från den 1 september 2008.

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 1:

 

Kulturutskottets betänkande nr 2/2007-2008 om ny mandatperiod för landskapsskolornas direktioner. (FR 16/2007-2008).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkänts vid andra behandling eller att förkasta dem.. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslagen var för sig för antagande. Slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om 9 ändring av 9 § landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om Ålands folkhögskola för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 3 § landskapslagen om Ålands musikinstitut för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2007-2008 om godkännande av vissa avtal om inkomstbeskattning med Isle of Man och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalen som hör till området för lagstiftningen. (RP 5/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Lagutskottet föreslår bifall till denna framställan från presidenten. Det här är inte ett vanligt dubbelbeskattningsavtal enligt OECD:s modell utan en ganska unik överenskommelse. Den har också fått en hel del uppmärksamhet i massmedia både i de nordiska länderna och på Isle of Man. Bakgrunden till detta är att man för att undvika skadlig skattekonkurrens vill utvidga det internationella informationssystemet för finansiella rörelser; då har man inom OECD under lång tid arbetat med en rad områden, man nämner 50 olika områden som brister när det gäller skattestandard och redovisning. Samtidigt har också Europeiska unionen haft en motsvarande process där man har utformat en uppförande kod och om jag minns rätt var det 73 olika påpekanden som man gjorde i den processen, varav ett gällde Finland och detta fall gällde Åland med den s.k. captive-försäkringen, alltså egen försäkring. Av dessa 50 områden som man har pekat ut för granskning och där man har också har utformat ett modellavtal när det gäller just informationen har de nordiska länderna sommaren 2006 tagit initiativ till en förhandling med Isle of Man och den har då slutits i ett avtal, som det står i informationen, med sju nordiska ekonomier. Vi vet alla att på Nordiska rådsmöten finns det åtta flaggor, och vem är då borta från avtalet? Jo, Åland. Alla länder inklusive Färöarna och Grönland har skrivit på avtalet. Åland har alltså möjlighet att bifalla olika internationella avtal och varför man inte har gjort det i det här fallet känner jag inte till. Det här är alltså ett led i att integrera de finansiella systemen och göra konkurrensen likvärdig. Den ekonomiska effekten av avtalet är synnerligen marginell för Åland. Det gäller samfundsskattens kommunala del och det handlar om att vissa vinster beskattas på Isle of Man, som i en renodlad modell kanske delvis skulle beskattas här. Det här är alltså ett steg i den riktningen att man ”tyglar” skattekonkurrensen, och det gör man i det här fallet genom informationsutbyte.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

 

Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2007-2008 angående ny blankettlag om barnskydd. (FR nr 11/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman!

Social- och miljöutskottet har lämnat ett betänkande angående landskapsregeringens framställning nr 11/2007-2008 om en ny blankettlagstiftning om barnskydd

 

Utskottet föreslår enhälligt att landskapsregeringens lagförslag antas med ett tillägg i övergångsbestämmelsen i det första lagförslaget samt med beaktande av utskottets synpunkter i betänkandet. Förändringen gäller en kort tid i övergångsbestämmelserna för det finns ingenting tillräckligt tydligt medtaget. När det gäller de socialarbetare som har dispens och som var behöriga när de fick sin tjänst men som inte är behöriga enligt sin utbildning i dag kan det råda oklarheter om de är behöriga i barnskyddsärenden, men tack vare att vi har lagt till den extra paragrafen i samråd med lagberedningen har vi avhjälpt det problemet. Vi har en ny lagstiftning på gång angående socialarbetarnas behörighet och där kommer detta att en gång för alla att klaras upp och bli tydligt.

 

Utskottet anser att lagstiftningen väl sammanfaller med de intentioner som finns för  barnskyddet i landskapet, man välkomnar den på alla fronter, det finns ingen som ifrågasätter den. Det finns ett behov av en modern och tydlig lagstiftning inom barnskyddet och det är speciellt brådskande på grund av att delar av lagstiftningen redan gäller och skall tillämpas från årsskiftet till den del av den delade lagstiftningsbehörigheten som faller inom rikets behörighet. Vi har också konstaterat att blankettlag är ändamålsenligt och utskottet har konstaterat att lagen inte i sak avviker från rikslagstiftningen utan undantagen i blankettlagen är av lagstiftningsteknisk natur. Trots det kan det naturligtvis finas en osäkerhet framför allt i hänvisning till annan lagstiftning om vad som skall tillämpas. På det sättet är socialarbetarna som arbetar med barnskydd på Åland i en litet sämre sits än vad man är på rikssidan.

 

Vi har tittat på de viktigaste nyheterna i rikets barnskyddslag och det är alltså fråga om en totalrevision av barnskyddslagstiftningen.  Man har föredragit det genom att man har lappat på lagstiftningen i olika sammanhang. Sedan lagen antogs har vi FN:s barnkonvention från 1991 och Ålands lagting gav sitt bifall samma år. Rättsskyddet och rättigheterna har ändrats i grundlagen efter det; det är alltså en grundslagsrevision som har gjort att barnens och individens ställning har fått en mer framträdande roll. 

 

I den nya lagen föreskrivs tydligt vilka tjänster och stödåtgärder som skall erbjudas barnet och föräldrarna; alla har rätt till lika  behandling  oavsett i vilken kommun familjen är bosatt.

 

Vi har tittat på definitionen av barnskydd i den nya lagen. Med barnskydd menar man fyra olika åtgärder:

 

1. Det förebyggande barnskyddet. Det berör alla föräldrar och alla som har barn kommer i kontakt med det genom  mödra- och barnrådgivning, i barnomsorgen, elevvården, skolhälsovården osv..

 

2. Barn- och familjeinriktat barnskydd.  Det består av olika stödåtgärder efter en utredning av behovet av barnskydd.  Stödet är individuellt och ges för att familjen skall klara av vardagen. Det kan vara fråga om extra stöd för barnet i skolan, familjerådgivning, en stödperson eller en stödfamilj, ekonomiskt stöd eller hjälp med att avhjälpa brister i boendeförhållandena.

 

3. Omhändertagande av barn, brådskande placering och vård utom hemmet. Det här har en central roll i lagstiftning och det har diskuterats mycket hur omhändertagandet skall gå till osv. Det här är någonting som aktualiseras då det i hemmet finns stora brister i omsorg om barnet så att barnets hälsa och utveckling äventyras och då stödåtgärderna inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet inte räcker till. Det kan vara fråga om brott mot barnet och liknande. Omhändertagande kan också komma i fråga om barnet använder rusmedel, droger eller begår allvarligt brott eller annars äventyrar sin hälsa. Det är fråga om ett väldigt drastiskt ingrepp i en persons liv. Den mest drastiska åtgärden är att skilja barnet från föräldrarna.

 

4. Eftervården är också väldigt tydligt definierad i den nya barnskyddslagen. Eftervård innebär att efter att barnet har varit föremål för barnskydd är kommunen skyldig att tillhandahålla eftervård.   

 

Eftersom det inom barnskyddet kan fattas beslut, som jag tidigare nämnde, som är mycket betydelsefulla för barnets och föräldrarnas rättigheter och rättsskydd bör höga krav ställas på barnskyddets kvalitet. I lagen har därför bestämmelser tagits in om personaldimensioneringar, förfarandet och exakta bestämmelser om hur beslutanderätten skall avgöras osv. Utskottet har funnit att det inte finns tillräckligt starka skäl för att ändra lagen för åländska förhållanden på den här punkten. Man har också konstaterat att ett beslut om omhändertagande är ett ingrepp i privatlivet för den personliga friheten, oberoende om det fullföljs med tvång eller inte. Det innebär att om ett omhändertagande aktualiseras i ett ärende så är bestämmelsen om beredningen en riksbehörighet. Redan det att man ingriper så pass radikalt i ett privatliv att man har för avsikt att omhänderta någon är det ett inkräktande av den personliga integriteten. Man har mycket knutit diskussionen till om domstolen kräver tre socialarbetare för att man skall utreda omhändertagande samt om man kan ändra på lagstiftningen där; där finns det tolkningsmöjligheter, men vad vi nu erfar är det enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen om skydd för privatlivet och rätten till personlig frihet och integritet som kränks i och med att man utreder ett frihetsberövande, så redan där kan vi konstatera att vi inte har lagstiftningsbehörighet på detta område.

 

Det finns vissa centrala begrepp som definieras: barnets bästa och vilka åtgärder som skall ingå inom ramen för det förebyggande barnskyddet. Anmälningsskyldigheten har utvidgats och gäller nu omständigheter som äventyrar barnets utveckling eller om barnets beteende förutsätter att behovet av barnskydd utreds. Jämför man med den tidigare definitionen, som var ganska luddig är det så att om man i sitt arbete får vetskap om att ett barn är i uppenbart behov av familje- och individinriktat barnskydd, så det kan man tolka lite öppnare.

 

De tjänster och befattningshavare som omfattas av anmälningsskyldighet räknas tydligt upp i lagen.

Enligt den nya bestämmelsen skall en klientrelation dokumenteras tydligt varje gång man. I och med det här blir det en utredning och då säkerställs tydligare behovet av barnskydd.

 

Mer detaljerade bestämmelser har dessutom införts i lagen om hur barns åsikter och önskemål skall utredas och beaktas samt  barnets rätt att ta del av information som gäller dess person. Vi har konstaterat att det är till fördel.

 

Kommunens skyldigheter preciseras vidare i syfte höja kvaliteten och att göra arbetet mer planmässigt. Kommunen måste ha en plan för barnskyddsarbetet som skall ses över minst vart fjärde år. En sådan plan, som kan vara en plan för en enskild kommun, men flera kommuner kan också gå samman och ha en gemensam plan. Det är också viktigt att kommunen kan se till att socialarbetaren har tillgång till expertstöd så att kommunen har stöd vid olika omhändertagandeåtgärder när det gäller barnen. Det finns en typ av expertgrupp redan i dag, barnhemsgruppen och den aktiveras när det är fråga om brott mot barn.

 

Förvaltningsdomstolen har i samband med detta fått en ny roll. När det är fråga om att barn skall omhänderas med tvång är det förvaltningsdomstolen som fattar beslut om det.  Man kan också efter socialmyndigheternas ansökan ge tillstånd till medicinska undersökningar eller andra sakkunnigundersökningar för att utreda behovet av barnskydd för ett barn.

 

Tidsfrister för utredningar och olika åtgärder är också tydliga och beslut finns i lagen som innebär att myndigheterna måste prioritera barnskyddsärenden och handlägga dem mycket snabbare och effektivare än tidigare.

 

Efter att ha konstaterat detta har vi från utskottet fördjupat oss en del i barnssituation på Åland. Jag vill inledningsvis poängtera att de flesta barn på Åland lever i en trygg och stimulerande uppväxtmiljö. Levnadsstandarden i landskapet är hög vilket är en bidragande orsak till att barnfamiljerna i allmänhet lever under bra förhållanden. Samhället erbjuder bra barnomsorg, skola och hälsovård. Men det finns även en baksida som vi i utskottet har tagit del av. Det finns barn på Åland som på grund av olika omständigheter far illa. Omfattningen av problemet är mycket större än väntat, men det är svårt att få en klar bild av omfattningen. Dels finns ett mörkertal, men även de  statistiska uppgifterna är bristfälliga. De statistiska rapporterna har hittills i första hand insamlats av Stakes. Uppgifterna har publicerats tillsammans med material från övriga kommuner i hela Finland. Den nya barnskyddslagen förutsätter en tydligare dokumentation så det kommer att förbättras i och med uppgifterna som kommer in. Här föreslår vi ändå från utskottets sida att landskapsregeringen överväger införandet av nya rutiner för att få in mera detaljerade uppgifter från kommunerna,  antingen av ÅSUB eller av landskapsregeringen, det lämnar vi öppet, det får man avgöra själ, men vi efterlyser bättre statistik. Statistiken skulle vara till stor hjälp för att fatta nödvändiga politiska beslut om vilka åtgärder som är bra för att förbättra barnens situation i samhället.

 

Vi i utskottet har konstaterat att det finns ett alldeles för stort antal ungdomar som mår dåligt på Åland. Enligt uppgifter har barn- och ungdomspsykiatrin under senare tid  fått ta emot en kraftig ökning av antalet nya patienter. Under en treveckorsperiod i år fick man 50 nya patienter och allt fler av de nya patienterna är ungdomar. Barn som mår dåligt fungerar sämre i sociala sammanhang och det går i allmänhet sämre för dem i skolan, symtom är sömnproblem, anorexi, ångest och självmordstankar Det kan  ta sig uttryck i utåtagerande eller självdestruktivt beteende. Det är knappast någon nyhet i det här sammanhanget att pojkarna är utåtagerande medan flickor blir mera självdestruktiva.

 

Från sakkunniga i utskottet har vi hört olika orsaker till att barn mår dåligt. Det kan finnas orsaker, ärtliga osv. som inte går att påverka och händelser i livet som ställer till det.  Men alltför ofta är det faktorer som finns i hemmet och hos föräldrarna; omsorgsvikt hos föräldrarna, som inte orkar eller förmår att fullt ut ta ansvar för barnet kan leda till att barnets utveckling kraftigt hämmas. Föräldrarna är osäkra i sin föräldraroll och klarar inte av att självständigt upprätthålla de gränser och rutiner som barn behöver för att utvecklas socialt. Vi har en grupp föräldrar som helt enkelt inte orkar vara föräldrar och det finns också sådana som överhuvudtaget inte bryr sig om sina barn. I samband med detta har vi också fått fram ett helt nytt föräldraproblem och det är det att man är för mycket förälder, att man går så upp i sina barn och engagerar sig så mycket i den delen att man inte inte odlar den egna partnerrelationen utan man glider helt från varandra i sitt arbete med att vara en perfekt förälder, vilket kan leda till skilsmässor och andra problem på sikt.

 

Vi har också konstaterat att föräldrar med psykisk ohälsa, missbruk och familjerelaterat våld osv. leder till brister i omsorgen och problem för barnen. Vårdnadstvister förorsakar vanligen att barn mår dåligt. Skilsmässofrekvensen är hög på Åland, har vi konstaterat i utskottet, men vi ville inte ta med det i betänkandet för vi vill absolut inte skuldbelägga par som separerar. En lycklig skilsmässa är att föredra före ett konfliktfullt äktenskap, men det optimala är att föräldrarna håller sams under hela uppväxten, det är i alla fall det viktigaste.  Tvisterna är problemet, inte skilsmässan i sig, är ett tydligt budskap som vi har fått.

 

En sak som också dykt upp är fattigdom i vissa grupper och sägs ha blivit en vanligare orsak till att barn känner att de inte har samma möjlighet att utvecklas som andra barn. Barn från mindre bemedlade familjer har sämre möjligheter att delta i fritidssysselsättningar som förutsätter transporter, inträde, medlemsavgifter eller viss utrustning, såsom är fallet inom vissa sporter eller i musikutövning och liknande.

 

Stress påverkar också barn negativt. Allt fler upplever stress som ett allmänt fenomen i samhället. Om föräldrarna är stressade i sitt arbete påverkas barnen indirekt. Även barn stressar. Undersökningen visar att barns stress ökar alltmer. Redan i barnomsorgen ser man tecken på det, också i utövningen av fritidssysselsättningar.  Tiden räcker inte till, kalendern är full redan för våra barn.

    

Utskottet ser mycket allvarligt på det som har framkommit om barns situation på Åland, men vi noterar samtidigt att den nya lagen ålägger myndigheterna att i stor omfattning vidta åtgärder mot problemen. Man kan inte gå hur långt som helst heller från myndigheternas sida utan föräldrarna har naturligtvis rätt att vara föräldrar och sköta sitt föräldraskap själva.

 

Vi har tittat på det delade barnskyddsansvaret mellan landskapet och kommunerna. Det delade ansvaret är närmast inom hälso- och sjukvården ute i skolorna. Det organ som ansvarar för socialvården är alltså socialen och den skall i samarbete med andra myndigheter bevaka och främja barns och unga personers välfärd. Detta innebär att kommunen genom de olika serviceformerna skall ha barnskyddet i samarbete med det övriga.

 

Hälso- och sjukvården är överförd till landskapsnivå på Åland. Det innebär att det är angeläget att se till att resurserna finns ute i skolorna, alltså skolhälsovården.  För elever i förskoleundervisning, grundläggande utbildning och påbyggnadsundervisning samt förberedande undervisning har landskapet och kommunerna tt samarbete i dessa frågor. I lagen nämns nu uttryckligen att det skall finnas tillgång till skolpsykolog och skolkurator. Hur ser det ut på Åland i dag? Det är helt klart att på det här området är de åländska kommunerna inte förberedda på det nya barnskyddet. Med de kontakter vi har haft till fastlandet upplever vi att på Åland har vi en sämre sits inför att den nya barnskyddslagen träder i kraft än vad man hade på fastlandssidan. Man var s.a.s. mera på banan där med många åtgärder som vi inte har vidtagit här. Tittar man på det barnförebyggande barnskyddet för barn under skolåldern har vi erfarit att det inte finns tillräckligt med resurser där. För att identifiera problem och avhjälpa dem i god tid före skolåldern är det viktigt att ha tillgång till personer med rätt utbildning. När det gäller barn med tydliga inlärningsproblem har man ofta tillgång till skolpsykolog som gör utredningar och i samband med detta har det upptäckts att det finns många ytterligare åtgärder som behövs.

 

Med hänvisning till det som framkommit vill vi i utskottet framhålla att det är viktigt med förebyggande barnskydd för barn under skolåldern. På fastlandssidan kom det i samband med det nya barnskyddet lagstiftningskrav att kommunerna var skyldiga att tillhandahålla tjänster för specialbarnträdgårslärare. Den lagstiftningen har vi inte tagit här, men den här diskuterats. Från utskottet sida har vi en skrivning om att landskapsregeringen bör överväga att föreslå en lagändring som säkerställer att barn under skolåldern har tillgång till specialbarnträdgårdslärare. Tittar man på skolgången behöver man också resurser i skolan för att bibehålla eller förstärka. Vi har assistenter och speciallärare och de är viktiga för barn med särskilda behov, men det skall naturligtvis finnas skolkuratorer och skolpsykolog samt skolhälsovårdare. Den typen av problem som vi berör här är oftast väldigt personligt relaterade, så det är viktigt att personkemin fungerar, om inte skolkuratorn har den rätta kemin skall man kunna gå till skolhälsovården. Vi har alltså diskuterat det ganska mycket. Vi vill dock framhålla betydelsen av ett gott samarbete mellan skolan och skolvårdspersonalen men framför allt med föräldrarna hemma.

 

Tittar vi på öppenvården är kommunen skyldig att vidta åtgärder för att trygga en familjs otillräckliga inkomster eller bristfälliga boende osv. Den här typen av åtgärder skall noga dokumenteras, det är det viktiga i det här sammanhanget. En relativt ny form som stöd inom öppenvården är familjearbetare. Det är en sak som man på fastlandssidan har kommit betydligt längre med än vad vi har här. Vi har konstaterat att man har det i Jomala och erfarenheten därifrån är uteslutande positiv. Det är lite typ av en ”Super-Nanny” som kommer hem till familjen och hjälper till i olika sammanhang. Vi konstaterar också att ett sådant här besök är betydligt mindre formbundet och odramatiskt; då kan det här avhjälpa det behov som finns hos familjen, men det kan också vara det omvända att hemarbetaren kan se sådana saker som absolut kräver att man måste ingripa. Vi konstaterade att på Åland var det 211 barnklienter inom öppenvården, enligt Stakes information.

 

Många av de stödformer som jag har nämnt erbjuds redan i dag av kommunerna, men det kommer nya och resurserna är begränsade och varierar starkt mellan kommunerna, så det är viktigt att man

 

När det gäller stödpersoner och stödfamiljer konstaterar utskottet att denna form erbjuds i kommunerna redan i dag, bl.a. Rädda Barnen erbjuder den här typen av utbildning. När det gäller ekonomisk ersättning till stödpersoner och stödfamiljer reglerar inte lagen detta och kommunen kan därför fritt bestämma storleken på en eventuell ekonomisk ersättning.

 

Vi kan konstatera att när det gäller familjearbetare är det så i vissa kommuner att de använder närvårdarna i äldreomsorgen för barnfamiljer, så det är inte helt tomt s.a.s. ute i kommunerna, men det är inte specialister.

 

När det gäller placerade och omhändertagna barn kan vi konstatera att vi har statistik från Stakes.

 

Barnskyddsjour är på gång. Det genomfördes en utredning 2006 för att kartlägga behovet av en socialjour för hela landskapet som visade att i de fall det fanns behov av en jour så handlade det till övervägande del om barnskyddsärenden. Man kommer att ha en jour på Åland där så gott som samtliga socialarbetare på fasta Åland skall gå in och ta sin del här. Det har rått delade meningar om det är ett bra förslag eller inte, men man skall åtminstone ha en försöksperiod från 1.9.2008 till 31.12.2009. Jourverksamheten regleras inte uttryckligen i barnskyddslagen, men det står ändå att de sociala myndigheterna skall kunna ingripa i akuta situationer dygnet runt och fatta beslut i brådskande ordning, så underförstått krävs det.

 

Ett område där man har jobbat väldigt bra och som jag för min personliga del är imponerad av gäller arbetet som har utförts för att trygga utredningen av brott som riktas mot barn. När en person får veta att ett barn har utsatts för brott så aktualiseras barnskyddslagens anmälningsskyldighet ifall personen är en anställd eller en förtroendevald som räknas upp i 25 § barnskyddslagen. Då har man tillsatt en barnskyddsgrupp och den fungerar extremt bra. Det är ett samarbete där polisen, barn- och ungdomspsykiatrin, barn- och ungdomsenheten vid ÅHS, berörda kommuner och socialkanslier, åklagare, Tallbacken osv. ingår. Det kallas barnhusmodellen och den är tagen från Island. Huvudansvaret ligger fortsättningsvis hos den sociala myndigheten, men man har tagit fram ett dokument som finns att hämta på Internet om hur hela organisationen är uppbyggd och det är imponerande, det är väldigt bra gjort och alla som har tagit del av deras arbete tycker att det fungerar fint. Mera av den här varan, kan vi säga. Vi har också sett på förutsättningarna för omhändertagandet som finns på Åland, närmast Tallbacken, Mariehamns stad erbjuder ett boende vid Tallbacken till barn och ungdomar som på grund av sociala orsaker inte kan bo med sina föräldrar eller annan vårdnadshavare. Vid Tallbacken erbjuds också stödboende för unga mödrar med barn och skydd för hotade eller misshandlade kvinnor. Övriga kommuner kan köpa platser vid Tallbacken i den mån det finns plats. Det här är någonting som är viktigt för alla kommuner att det finns platser där. I vissa tillfällen har det förekommit att platserna har varit för få, men överlag finns det platser. Vi har inte under behandlingen i utskottet lyckats få fram om det kommer att behövas mera platser eller inte, m.a.o. har vi fått dubbla budskap, vissa tjänstemän anser att platserna räcker till och andra anser att det inte kommer att räcka med den nya barnskyddslagen.

 

När det gäller lagstiftningens konsekvenser handlar det om organisation, utbildning och nya kostnader och det är helt klart att den nya lagen ställer högre krav och i många fall helt nya krav på organisationer och barnskyddsarbetet. Det berör bl.a. uppgörandet av planer, utredningar, utredningstider, expertgrupper osv. Dokumentationen är betydligt mera omfattande än tidigare. Det här kommer att ta tid och det kommer också att kosta mera pengar. 

 

Kraven skärps på utbildning för behörighet att handlägga och besluta i barnskyddsärenden.

Förebyggande barnskydd kommer att medföra nya kostnader för kommunerna. Delvis kan det på lång sikt kompenseras med mindre omhändertaganden, men största vinsten måste ändå ses i förbättrad livskvalitet.  Vi har från utskottet konstaterat att man måste ta det på allvar när kommunerna så tydligt som man har gjort i remissrundan konstaterat att detta är kostnadsdrivande, det kommer att medföra kostnader för kommunerna och man menar att det man förlorar på karusellen tar man igen på gungorna. De åtgärder som sätts in för ungdomarna och barnen är kanske en bråkdel, en ytterst liten del, som ändå skulle hamna i barnskyddsåtgärder, utan man får se kvaliteten i den här lagen i det att man hjälper väldigt många till en högre livskvalitet genom hela livet, man kan vara med i utbildningen, man får en bättre start i livet. Det gynnar hela det åländska samhället, så för den skull kanske man borde vara med och ta ansvar här. Jag såg inte att någon reagerade i utskottet, det här är mera utgående från mina egna värderingar och tankar, men jag tror att man omfattar det.

 

Landskapsregeringen bedömer att de sammanlagda ekonomiska konsekvenserna av förslaget torde vara kostnadsneutrala för kommunerna. Social- och miljöutskottet delar inte denna uppfattning.

Landskapsregeringen bör beakta kommunernas remissutlåtandena. Lagen kommer också att leda till högre kostnader för de åländska kommunerna på ett flertal olika områden. Kommunerna blir nu skyldiga att erbjuda nya och befintliga former av stödåtgärder. Man kan genom olika sorter samarbete få ner kostnaderna. Det finns också en vinst i samarbetet och att man i barnskyddsärenden måste vara flera socialarbetare så att man kommer in på varandras bakgård. En socialarbetare, vet jag av egen erfarenhet, kan ha det ganska jobbigt att inför styrelser och fullmäktige motivera omhändertagande i en kommun med svag ekonomi och framför allt om det kommer flera på varandra. Är man flera socialarbetare så har man stöd i varandra och det kan vara en trygghet i sig. Samarbetet som barnskyddslagen driver fram i de mindre bemedlade kommunerna tror jag att kommer att vara kvalitetshöjande på alla punkter och för min personliga del ser jag inga nackdelar i det.

 

Det finns även andra brister när det gäller de delar av barnskyddet som hör till landskapsregeringens ansvarsområde. Det har framkommit att resurserna inom primärvården är otillräckliga. Det finns t.ex. inte någon socialarbetare inom primärvården. Utskottet har dessutom erfarit att det behövs ytterligare en barnpsykiater vid Ålands hälso- och sjukvård. De har i dag många klienter som de inte borde ha där i och med att det är lite bristfälligt och det skall förstärkas också bland skolpsykologer, kuratorer osv. så att de får hålla på med just den typen av fall och klienter som de är specialister på.

 

I rikets proposition betonas vikten av utbildning. Vi har i utskottet konstaterat att det finns bra informationsmaterial om den nya lagen. Stakes har gett ut en svenskspråkig tillämpningsguide och upprätthåller dessutom en webb-plats för socialarbetare. Via webb-platsen kan socialarbetarna få information, rådgivning och annan service som anknyter till barnskyddsärenden såsom blanketter m.m. Även svenskspråkig expertkunskap finns som man kan ha kontakt med.

 

Landskapsregeringen har ansvar för att kommunerna får det stöd och den rådgivning som behövs för implementering och tillämpning av den nya lagen. Utskottet konstaterar att landskapsregeringens egna personella resurser för detta arbete inte kommer att räcka till. När det gäller finansiella resurser framgår av framställningen att endast 15.000 euro har budgeterats för att möta behovet av fortbildning och det tycker vi att är i underkant. Vid remissen berördes att ett utbildningspaket finns iför hösten men vi föreslår ändå att landskapsregeringen ser över vilka utbildningsbehov som finns i landskapet och reserverar erforderliga medel. Vi anser i utskottet att man titta över det, jämna ut och fördela det mellan landskapet och kommunerna till den del det behövs.

 

Vad gäller behörighetskravet, som jag tidigare var inne på, så finns det socialarbetare som har behörighet enligt de äldre bestämmelserna och genom att det har införts en ny paragraf, 9 § 1 mom., kommer man att kunna råda bot på det.

 

Så till tillsynsuppgifter enligt 80 § barnskyddslagen. Där står det att landskapsregeringen skall överta de uppgifter som länsstyrelsen har. Men när det gäller att övervaka de hem där man omhändertar personer är det frågan om det är så entydigt att landskapsregeringen har behörighet där eller om det ligger inom rikets behörighet. Vi har pekat på skrivningen och det kan vara så att man behöver titta närmare på om det är riksbehörighet att övervaka dessa hem.

 

Social- och miljöutskottet föreslår att lagtinget antar framställningen. Vi anser att det är landskapets, kommunernas, socialarbetarnas och samtliga invånares på Åland intresse att ta hand om barnen som är unga i dag, för det är när de blir medelålders som de skall bära hela den tunga ålderspyramiden på sina axlar för att klara av våra pensioner osv. Vi behöver alltså verkligen vinnlägga oss om att de får en bra uppväxt.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag får tacka utskottsordföranden för en väldokumenterad beskrivning av utskottets arbete som vanligt. Vi kommer tydligen att få höra hela utskottets samlade expertis om en stund, så jag kanske får svar på mina frågor ändå, men jag vill passa på när vi har ordföranden i talarstolen att ställa en fråga om det som står på sidan 4 om utökning av antalet klienter/patienter vid BUP-psykiatrin. Under en tre veckors period detta år togs  50 nya patienter emot. Allt fler av de nya patienterna är ungdomar. Vad skulle de annars vara om det inte är ungdomar? Har antalet ungdomar har ökat relativt sett i förhållande till mindre barn eller hur avser utskottet att beskriva utvecklingen?

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!  När man söker sig till psykiatrin kan man också få psykiska problem högre upp i ålder på grund av olika anledningar, men när man söker sig dit går det ner i åldrarna och procentuellt är det bland de nya som det tilltar, de psykiska problemen går alltså ner i åldrarna. Så uppfattade vi det under hörandet. Det här är ju en sammanställning av många olika, det är inte någon enskild som har lyfts fram. Problemen går alltså ner i åldrarna.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Tack för den tilläggsförklaringen. Vad gäller hela paketet är det viktigt att utskottet har satt ner fötterna på jorden i jämförelse med landskapsregeringen vad gäller kostnadsutvecklingen. Det här är nämligen ett reformpaket som kommer att få en enorm kostnadsansvällande effekt på det kommunala planet. Ordföranden Mattsson har härifrån talarstolen räknat upp några av de behov som reformen föranleder och vi måste komma ihåg att det här är en sektor inom kommunerna som är sekretessbelagd; det betyder att inte ens socialnämnderna har grepp om utvecklingen inom kommunerna, så vi kommer att få se en personalansvällning. Jag hoppas hoppas verkligen att vi från den här salen kommer att slippa höra kritiska kommentarer om hur de kommunala sektorerna bygger ut sin personalresurs för att klara allt det här; inklusive jävsproblematik som finns med ser vi nog ett antal hundra nya tjänster.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller med om att det kommer att bli dyrt. När man tittar på remissutlåtandena – och det här är min personliga uppfattning – så lyfter man fram väldigt mycket detta med tre socialarbetare vid omhändertagandet. Varför man tyckte att det var så centralt förstår jag inte för jag tycker att kostnaderna ligger mycket i det förebyggande barnskyddet som borde vara dyrt och då borde man reagera på det eller betyder det att man tänker nonchalera kostnaderna när man inte lyfter upp dem, det är en gåta för mig. De få gånger vi har omhändertagande här i landskapet så kan det inte vara ett så stort problem att man ringer till grannkommunen och har en överenskommelse att man samlas gör detta. Vi är nog överens om att tittar vi på det förebyggande är det inte sekretessbelagt. Vi har det som jag nämnde under första punkten att vi skall ge det generellt till alla barnskydd som kan uppstå.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman! 

Ännu ett gediget och fullödigt betänkande från social- och miljöutskottet, den här gången av det skälet att motiveringarna i landskapsregeringens framställning inte är särskilt ingående när det gäller den sociala problematiken i landskapet. Därför har utskottet sett det som väsentligt att man koncentrerar sig långt på att reda ut verkligheten, så långt det nu är möjligt, med mörkertal, med även felaktiga anmälningar som förekommer osv. Jag tycker ändå att vi har kommit till en någorlunda bra bild av den verklighet som finns därute. Jag återkommer till det. Utskottet har alltså mera ägnat sig åt de mjuka värdena, kan man säga, i den här frågeställningen när barn far illa än vad landskapsregeringen i sin framställning har gjort. Framställningen är beredd av tidigare landskapsregering och när den här landskapsregeringen fortsatte med det är det flera som har varit med om det. Därmed är den politiska problematiken ganska obetydlig.

 

Ordföranden i utskottet Åke Mattsson gjorde en bra genomgång av betänkandet, så jag skulle kanske inte behöva säga så hemskt mycket – och det hoppas jag inte heller att jag skall göra! Däremot förstod jag inte hans resonemang på slutet om behörighetsproblematiken mellan Åland och riket. Det är saker som jag menar att är utredda och inte problematiska på något sätt. Det här är en blankettlag och blankettlagar är bra, särskilt då den finska lagen är genomarbetad och volumniös, då  finns det inget skäl för oss att skriva egen lagstiftning, om vi i stort sett kan använda oss av en bra rikslag. I det här fallet har vi en bra rikslag. Den är alltså markant utformad för barnens bästa, för att skydda barnen i en ganska hård vuxenvärld som vi har haft och har ännu mera i dag. Lagen är uttryckligen stiftad för de barn i vårt samhälle som far illa på sätt eller annat. Att hänföra diskussionen kring den här lagen till den allmänna situationen för barn i landskapet och barn som har smärre problem från tid till annan och familjer som har smärre problem från tid till annan är inte sakenligt, utan det är uttryckligen för sådana barn som verkligen far illa. Sedan finns det en gråzon däremellan naturligtvis som är svår att avgöra och där vi människor tenderar att ha olika uppfattningar om när insatser måste sättas in. Detta skapar sedan i sin tur svåra problem för dem som blir inblandade i sådana gränsfallsdiskussioner.

 

Landskapsregeringen har i sin framställning gjort en allvarlig missbedömning av kostnaden. Man säger i sin text att det här torde kunna vara kostnadsneutralt för kommunerna efter att man gör samarbeten och rationaliseringar eller koordineringar. Det är klart att det går att göra en del koordineringar särskilt mellan kommunerna, men min uppfattning är att utskottsbehandlingen klart har givit vid handen att dagsläget när det gäller barnskyddet är mycket problematiskt. Den nya lagen kommer att resultera i ytterligare krav på samhällsinsatserna och då kommer det att bli långt mera problematiskt än vad det nu är när det gäller resurserna. Nog kan man väl tänka sig, ltl Harry Jansson, ett tiotal nya tjänster åtminstone i första skedet.

 

Kommunerna har haft en diametralt olika åsikt gentemot landskapsregeringen i den här frågan och ÅHS har haft samma uppfattning, så det var en slarvig del av framställningen om resonemanget kring kostnadsneutralitet. Så kommer det inte att gå.

 

Det är många sektorer som är inblandade i barnskyddet när barn far illa, det är kommunens sociala sektor med olika enheter, det är skolorna, både på grundskolnivå och gymnasialstadienivå. Det är flera frivilligorganisationer, det är Ålands hälso- och sjukvårds olika enheter, både den somatiska vården och den psykiatriska vården, det är polisen och nu också markant när det gäller omhändertagandefrågor Ålands förvaltningsdomstol, alltså riksmyndigheter.

 

För att ha någon slags uppfattning om storleken på problemen har utskottet bilagt en del statistik som är skrämmande i sammanhanget, men t.ex. på ett år i Mariehamn har det varit ungefär 80 barnåtgärder på basen av anmälningar, i Jomala kommun något under 30, alltså samma frekvens i Jomala utslaget per invånarantal som i Mariehamn. Då kan man räkna ut hur många det blir ungefär på Åland utgående från det. Anmälningarna är naturligtvis baserade på olika nivåer av barn som far illa, men huvuddelen, nästan det mesta, har ändå resulterat i sådana resultat att det faktiskt är så att barn far illa. Precis som ordföranden ltl Åke Mattsson sade är det bra situation för barnen i nästan alla familjer på Åland, och det är inte dem vi talar om när vi har den här lagen på bordet och det är lyckligt att det är på det sättet. Men brotten mot barnen, incest, våldtäkt, misshandel, särskilt de fysiska brotten är skrämmande. Vi fick under hörandet en alldeles märklig uppgift om antalet incestfall som torde förekomma i våra nordiska samhällen och därmed också på Åland. Lyckligtvis var den siffran ordentligt fel; det är lite synd att man sprider den typen av siffror, men oberoende vad siffran var så är det reella antalet alltför högt naturligtvis; så fort det är ett barn som far illa på något av dessa sätt är det för många. Det finns mångahanda problem bakom att barn far illa. Det är föräldrar med psykiska problem, svåråtgärdat. Det är föräldrar med missbrukarproblem, svåråtgärdat. Det är föräldrar som inte orkar med sin föräldraroll mera, svåråtgärdat. Det är föräldrar som är drabbade av en ekonomisk fattigdom, svåråtgärdat, men ändå på något sätt lättare än de tidigare nämnda.

 

Eftersom det har saknats trovärdig statistik bakåt vet vi inte om vi har en ökning när det gäller barn som far illa, men det material som utskottet under det gedigna hörandet har kunnat få fram visar ändå att så är fallet. Vi har en ökande tendens av dessa olyckliga fall. Ordföranden Åke Mattsson sade att det är väsentligt att särskilt satsa på det förebyggande arbetet för att undvika att sådana här situationer uppkommer för barn, där pojkar och flickor tenderar att reagera på olika sätt, men gemensamt för dem alla är att de vill hemlighålla det de är med om när de är med om det. De skyddar sig själva genom att skydda sin familj och sin närhet och det gör att det blir ännu svårare att hjälpa dem när de behöver hjälp. Det här fordrar också större kunskap hos dem som är inblandade i dessa processer. Som jag sade tidigare är det många som är inblandade och det gör att det naturligtvis blir mera riskabelt att inte sakkunskapen alltid kan sitta i högsätet; eftersom det är så många som är inblandade kan det naturligtvis under resans gång skötas mindre bra. Därför är kunskapen hos dem som är inblandade synnerligen väsentlig och förmågan att se bakom hörnet, kan man säga, bakom kulisserna. Det är mycket svårt att förebygga sådana här situationer. Det här ökar uppgifterna på samhället för att man skall lyckas så bra som möjligt med de förebyggande åtgärderna. Från kommunalt håll i hörandet har man sagt att vi har inte mycket tid för förebyggande, vi har nästan inte alls tid för förebyggande arbete. Här nämndes projektet i Jomala med en familjearbetare och det är bra, men det kan vara en droppe i havet i sammanhanget. Här har vi som samhällsarbetare ett mycket stort ansvar att komma på och utarbeta förutsättningarna för det förebyggande arbetet, men då fordras det också personella resurser, människor som är engagerade, kunniga, intresserade. Samtidigt har vi inom socialsektorn en personalbrist framför oss på grund av för lite utbildning inom området. När äldre personer i ökad utsträckning nu går i pension uppstår problemet med att få fram tillräckligt med yrkesfolk. Vi säger att vi har sannerligen som samhälle och som samhällsarbetare ingen lätt situation framför oss för att förbättra den situation som tydligen håller på att försämras.

 

Herr talman!

Avslutningsvis kommer anmälningsskyldigheten nu att öka hos dem som är på något sätt inblandade i barns situation. Anmälningsskydligheten är markant för av samhället anställd personal på alla nivåer, men anmälningsskyldigheten ökar också för oss vanliga medborgare, grannar och vänner. Barnens bästa måste alltid stå i förgrunden när det gäller den här typen av problem. Därmed ökar också risken för felaktiga anmälningar, och det kommer sedan att skapa nya tragedier, så det här ställer ännu större krav på dem av samhället anställda ansvarspersonerna, att man har en tillräcklig kunskap, särskilt när anmälningar kommer in från oss vanliga medborgare, av olika orsaker, så kan det finnas olika skäl bakom de anmälningarna som inte alltid håller för en belysning, men olyckliga omständigheter kan ändå skapas av den här typen av anmälningar.

 

Landskapsregeringens egna resurser för att bistå kommunerna och de övriga myndigheterna som har ansvar inom den här sektorn är små både när det gäller att bistå med kunskap om hur ärendena skall skötas rent formellt och när det gäller att bistå med kunskap om hur ärendena skall skötas emotionellt. Då finns det väldigt små resurser även hos landskapsregeringen och det kommer antagligen också att innebära ett visst kostnadstryck. Jag som i olika sammanhang alltid brukar tala för största möjliga sparsamhet kommer inte inom det här området till annat resultat än att vi måste satsa de resurser som erfordras för att så få barn som möjligt skall fara illa, särskilt när det gäller brott mot barn, och det klarar det här samhället inte av på ett tillfredsställande sätt i dag. Då är det naturligtvis också väsentligt att vi ser hur vi kan göra med frivilliginsatserna, både från frivilligorganisationer och från oss vanliga medborgares sida att ställa upp i sådana här sammanhang.

Ltl Henry Lindström:

Herr talman!

Utskottet har haft en ingående behandling av framställningen och vi omfattar den framställning som landskapsregering har angående ny blankett om barnskydd. Jag tycker också att det är viktigt från min sida att påpeka, när man diskuterar en sådan här fråga, att de flesta barn har det väldigt bra. Vi har ett bra samhälle, vi har bra dagvård, skolor, goda möjligheter till fritidsaktiviteter, i de allra flesta fall till en kvalitet som är mycket hög och ofta högre än i våra omkringliggande områden. Men det räcker att det är ett barn som mår dåligt för att man behöver reagera. Orsakerna kan vara av många olika slag. Det kan vara omsorgssvikt hos föräldrarna, det kan vara psykisk ohälsa, missbruk, familjerelaterat våld, vårdnadstvister, fattigdom, stress, men det att dessa förhållanden finns i en familj behöver inte innebära att barnen mår dåligt. Det kan dock vara orsaken till det.

 

Naturligtvis är det viktigt att man på olika sätt kan analysera och förbättra. När man vet att det här kan vara orsaker ger det indikatorer för vad man kan göra i åtminstone förebyggande syfte. Det är det förebyggande arbetet i kommunerna som ofta har kommit till korta när det är så mycket annat som ligger för handen i barnskyddsärenden. Att det sedan också kan gå så långt som till omhändertagande är mycket tragiskt och alla de ärendena är väldigt tidskrävande. Enligt vad vi har erfarit har det förebyggande arbetet blivit lidande.

 

Positivt har vi erfarit i utskottet från de familjearbetare som man har haft närmast i Jomala och även i Saltvik har man haft vissa försök där hemvårdare har haft möjlighet att delvis ägna sig åt familjearbete bland barnfamiljer. Det är nog där som vi har en stor insats att göra.

 

De tidigare talarna har redogjort mycket för social- och miljöutskottets arbete och betänkande, så jag tänker inte upprepa allting som de har sagt. Man kan också konstatera att kostnaderna kommer att öka, men förhoppningsvis skall det göra att barnen mår bättre, att vi får färre som mår dåligt, att vi kan komma in i ett tidigare skede, att det inte behöver gå så långt som till omhändertagande. När ett barn mår dåligt är det en tragedi i sig, men det påverkar också de grupper som barnen deltar i, dagisgrupper, skolan, eventuella fritidsaktiviteter osv., så påverkar det om ett barn mår dåligt. Därför är det så viktigt att man kan ta itu med de här sakerna. Från centerns sida omfattar vi betänkandet och härmed, herr talman, avslutar jag.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman!

Social- och miljöutskottet under ledning av utskottets ordförande ltl Åke Mattsson har haft en stark samsyn och ett stort engagemang i det här arbetet. Den nya barnskyddslagen är efterlängtad och kommer att höja kvaliteten i barnskyddsarbetet samt tillse att barn oberoende av i vilken kommun de är bosatta kommer att få tryggad rätt till likvärdiga tjänster.

 

Under vårt hörande, som flera tidigare har sagt, har det framkommit att antalet barn och ungdomar som mår dåligt eller som inte har det bra ökar. Det är oroväckande att BUP på tre veckor har fått 50 nya patienter. Barn som far illa eller mår dåligt bör upptäckas så fort och så tidigt som möjligt. Därför är det bra att utskottet har tagit upp frågan om specialbarnträdgårdslärare i sitt betänkande och att vi säger att landskapsregeringen bör överväga att föreslå en lagändring som säkerställer att barn under skolåldern har tillgång till specialbarnträdgårdslärare. De är nämligen specialister på sitt område och kan i ett tidigt skede upptäcka om det är någonting som inte står riktigt rätt till hos barnen. De träffar ju precis alla barn i dagisåldern. Också i skolorna bör det finnas tillräcklig kompetens och speciellt i dag finns det inte tillgång till kurator och skolpsykolog i skärgården och vi hoppas att den här lagen kommer att bättra på situationen därute.

 

Jag tänkte också tala lite grand om barn som utsatts för brott. Antalet barn som utsätts för brott ökar på Åland. År 2002 fanns det två anmälningar och år 2007 hela 22 anmälningar. Fyra barn har utsatts för sexuellt utnyttjande både under 2006 och 2007. Men det här är inget nytt fenomen i vårt samhälle, men ju mer man vågar tala om det här och ju mer kunskap som finns ute i samhället desto fler vågar agera och fler vågar anmäla. Men för det finländska rättsväsendet verkar incest och pedofili inte tillhöra de mest allvarliga brotten; ofta saknas bevis och då kommer aldrig ärenden upp i domstol, då får det utsatta barnet växa upp med sin skam och sin sargade själ. Nyligen har man i riket upprörts över två fall där gärningsmännen levde i samma familj som barnen och det blev två respektive åtta månaders villkorligt fängelse för dessa män som hade utfört sexuella övergrepp på barnen och som hade pågått i många års tid. Jämför man med andra brott, som t.ex. stöld av bensin, där gärningsmännen försökte köra över bensinmackägaren så blev det ett år och två månader ovillkorligt fängelse eller då en man sysslade med svartjobb och skattefusk på byggen blev straffad med tre års fängelse! Det här är ett hån mot alla de barn som drabbas av sexuella övergrepp.

 

I den nya barnskyddslagen har anmälningsskyldigheten utvidgats. Men då borde också domarna och straffen för dem som förgriper sig på barn vara kraftfulla och verka i förebyggande syfte; i annat fall sviker vuxenvärlden de drabbade barnen ännu en gång. I sådana här svåra ärenden är det en stor nackdel med Ålands 16 kommuner. Utskottet konstaterar att det kan finnas en högre tröskel för att anmäla brott i mindre kommuner där tjänstemannen och den misstänkte känner varandra. Här är den kommande barnskyddsjouren ett steg i rätt riktning. I utskottet har vi även diskuterat en gemensam barnskyddsenhet och som jag ser det vore det bra med en större enhet som är specialiserad på barnskyddsärenden. I en central enhet kan socialarbetarna få rutin, utveckla spetskompetens och bli mer eller mindre experter på sitt område. I dag skall socialarbetarna ute i kommunerna ha grepp om många olika områden och spetskunskaperna kan bli lidande; speciellt när det gäller svåra barnskyddsärenden är det viktigt att det finns både rutin och kompetens. T.ex. de barn som utsätts för sexuella övergrepp på Åland intervjuas inte här, utan det görs av psykologer utifrån eftersom det finns för liten erfarenhet och kunskap kring dessa ärenden.

Alla kommuner är inte så positiva till att det t.ex. behövs tre personer vid omhändertagandet av barn, men ett beslut om omhändertagande är ett stort ingrepp i privatlivet och den personliga friheten. Därför behövs två beredande socialarbetare eller psykolog samt en person som självständigt fattar beslut om omhändertagande på basen av beredningen. Det är en viktig rättssäkerhetsfråga och den som fattar beslutet är också ytterst ansvarig i domstol.

 

Ltl Harry Jansson nämnde i en replik de kostnadsdrivande effekterna som lagförslaget har och jag kan inte annat än instämma: det kommer att bli dyrt om vi i 16 kommuner skall bygga upp 16 olika organisationer som uppfyller lagens krav och andemening. Därför kan jag inte annat än hoppas att man nu snabbt börjar arbeta för en gemensam barnskyddsenhet på Åland. Det förebyggande arbetet kommer att bli dyrare för många kommuner än vad det har varit hittills. Men om man med bra förebyggande arbete kan hindra att barn tar skada är det insatser som jag tror att både de enskilda, barnen och samhället tjänar på i förlängningen.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det var närmast den gemensamma barnskyddsenheten som fick mig att reagera. Vi har diskuterat den frågan lite i utskottet, men vi har inte kommit till något gemensamt ställlningstagande. Jag vill bara framföra mitt stöd. Jag tycker att fastän kommunerna var emot det i många fall, framför allt tjänstemännen, man är van att jobba självständigt ute i kommunerna och är inte van att någon har insikt i ens arbete eller vad det beror på att man är så negativ till det, men det är absolut en sak som man från landskapsregeringen borde utreda och titta på för det kan vara till stor hjälp, framför allt med beaktande av hur barnhusgruppen har fungerat och vad den har tillfört.

 

Ltl Carina Aaltonen, replik:

Herr talman!

Det stämmer att vi har diskuterat det lite grand i utskottet men inte tagit något ställningstagande i betänkandet. Jag tror också att det är bra att man tar några steg i taget och att barnskyddsjouren är ett steg i rätt riktning mot att vi kan få en gemensam barnskyddsenhet på Åland – jag hoppas det i alla fall!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sirpa Eriksson:

Herr talman!

I social- och miljöutskottet fick vi en mycket bra helhetsbild om barnens situation på Åland samt om behovet av barnskyddsåtgärder.

 

Jag tror att det är dags att vi politiker slutar att blunda för barnens problem på Åland. I utskottet har vi fått höra att det finns barn som dricker, använder narkotika, skär sig, är deprimerade, försöker ta livet av sig, blir mobbade, misshandlade, sexuellt utnyttjade m.m.  Dessa barn skall ha rätt till hjälp helst före problemen ens har uppkommit. Den nya barnskyddslagen är ett steg i rätt riktning. I den nya barnskyddslagen har man fokuserat speciellt på förebyggande barnskydd. Det är bara att lagen noggrant förklarar barnskyddets innehåll.

 

Flera  yrkesmänniskor påpekade att omsorgssvikt hos en del föräldrar är ett stort problem. Föräldrarna vet inte vad ett barn behöver för att må bra både psykiskt och fysiskt. Detta är en mycket allvarlig brist och jag anser att vi måste göra någonting åt saken.

 

Föräldrarna behöver stöd i uppfostringsfrågor. Jag hoppas att denna sak kommer att tas upp överallt: på barnrådgivning, dagvård, skolan, församlingarna, Rädda Barnen, Folkhälsan, ja, överallt och även i större utsträckning än hittills. Det är inte alltid lätt att vara förälder och det är viktigt att man får hjälp och råd.

 

Vi från liberalernas sida tycker att alla barn skall ha rätt till god uppväxt och hoppas att vi med den nya barnskyddslagen kan förbättra barnens levnadsvillkor.

 

Ltl Göte Winé:

Herr talman!

Jag vill börja med att tacka social- och miljöutskottet för ett bra arbete. Det är ett mycket grundligt och bra betänkande som egentligen säger mer än hela framställningen, så därför kunde jag inte låta bli att gå upp här. Allt fakta som kommer fram här tycker jag att lyfter upp debatten. Det här är en lag som förebygger mer än åtgärdar. Ser man på den gamla lagen var det mycket så att då var skadan redan skedd. Det är som sagt fråga om förebyggande och att mycket skall göras i öppenvården gör att man kommer in i ett tidigare skede.

 

Det diskuterades att utskottet har erfarit att barn- och ungdomspsykiatrin under senare tid har fått en kraftig ökning i antalet nya patienter under en tre veckors tid med, 50 nya patienter har tagits emot. Det här är någonting som kommer att fortsätta. Det kommer att ta tid tills vi får kontroll på det. Det är otroligt många unga som i dag mår dåligt. Sedan är det intressant om det är 50 nya – togs då alla emot? Jag har också hört talas om sådana som vill få kontakt men inte får kontakt på grund av att det tyvärr inte finns tillräckligt med personal utan det måste finnas mer resurser. Det är lättare ibland att vi ger utrymme åt det utåtagerande pojkarna, men sedan har vi många inåtagerande ungdomar som man inte ser på samma sätt. Här är det bra att vi får tydligare saker i lagen och det kan göra att vi i ett tidigare skede når barn- och ungdomspsykiatrin.

 

Det nämns också i betänkandet under ”De viktigaste nyheterna i rikets barnskyddslag framgår att kommunen skyldig att erbjuda tjänster och stöd inom olika sektorer för att förverkliga förebyggande och barn- och familjeinriktat barnskydd.” Det innebär åtgärder inom t.ex. barnomsorg, hälso- och sjukvård samt undervisningsväsendet. Här är någonting som gör att man redan nu i kommunerna ännu mer börjar samarbeta mellan den sociala sektorn och utbildningssektorn. Det finns vissa kommuner som har det bra och jag vet själv att i vår kommun har vi en från socialen som sitter med och träffar skolan och sitter med i den s.k. elevvårdsgruppen just för att kunna diskutera i ett tidigt skede. Tidigare insatser gynnar alla, även kommunen, barnen, familjen och allt sådant. Det har lagts fram här av social- och miljöutskottet om tidigare insatser och gärna redan i barndagvården. Det är jätteviktigt att man redan där börjar föra en dialog: vad kan vi göra åt det här, kan det behövas lite mera resurser, att man redan där diskuterar vad vi kan göra för dem, inte så att vi säger att nu har det här gått för långt, vad skall vi göra för att få den här på rätt? I ett tidigt skede kan de sociala myndigheterna och barndagvården tillsammans börja vidta åtgärder.

 

Det sägs i betänkandet att i lagen nämns uttryckligen att det skall finnas tillgång till skolpsykolog och skolkuratorer. Här har vi ett litet bekymmer. Det är bristen på skolpsykologer som vi har här. Det kan också bero på att vi har brist på socionomer på Åland. Då blir det svårt att hela tiden hitta tillräckligt många sökande för tjänsterna. Jag har förstått att skolkurator är ett ganska omtyckt arbete. Det är en viktig sak att man uppmuntrar flera till att börja studera till socionomer. I betänkandet sägs, att erfarenheten har visat att barn i skolåldern väljer att vara tysta om sina problem hemma och att de först när de kommer till 16-års åldern som de söker hjälp. Man vill inte blotta sin familj, man försöker gärna släta över så länge man orkar, sedan vid 15-16- års åldern orkar man inte längre och då kommer det upp. Här är det ganska intressant med familjedagvårdaren som far hem till familjerna och jobbar med dem där. Man bjuder in någon, men samtidigt är det viktigt att kommunerna säger att vi erbjuder det här, att de känner att det här är en resurs de får, att de inte känner sig påtvingade för då brukar det ofta bli fel.

 

Ltl Carina Aaltonen nämnde om att utveckla de små kommunerna och det kan vara svårt. Det här är också någonting som är jättesvårt i den lilla kommunen där jag sitter som socialnämndsordförande. Med dn familjearbetare i varje kommun kan det vara svårt, men här måste vi se hur vi kan samarbeta och ha en person som kan jobba över kommungränsen. Med nuvarande kommunstruktur går det inte att börja jobba utan skall vi ha denna kommunstruktur måste vi börja se på hur vi kan samarbeta bättre med kommunerna eller annars måste vi allvarligt börja se hur vi kan göra. En gemensam barnskyddsgrupp nämndes tidigare, men jag är rädd för att det kommer att kunna ta tid. Ser vi på socialjouren så har den inte gått så vidare snabbt och det är inte klart att vi har alla kommuner med där ännu. Jag är nog för att det skall jobbas med en gemensam barnskyddsgrupp, men då får det inte börja dras i långbänk som det ofta skall göras när kommunerna skall samarbeta, att någon hittar ett stavfel och så vill man förhandla om avtalet där utan då måste vi faktiskt börja se vad vi kan göra på det sättet.

 

Social- och miljöutskottet lyfter fram öppenvården. Det står i betänkandet att åtgärder inom öppenvården regleras i barnskyddslagens 7 kap. Går man till 36 § så lyfter man fram någonting som jag tycker att är otroligt bra och som blir för de unga. Det står: ” Det organ som ansvarar för socialvården skall utöver den socialservice som nämns i 17 § 1 och 2 mom. i socialvårdslagen, såsom barndagvård och hemservice samt utkomststöd och förebyggande utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) med beaktande av den på barnets och familjens behov av stöd baserade klientplanen såsom stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård vid behov ordna….

     2) ekonomiskt eller annat stöd för barnet i skolgången, vid anskaffning av yrke och bostad, placering i arbete, fritidsintressen, upprätthållandet av nära mänskliga relationer och tillgodoseendet av andra personliga behov.”  Det här med  fritidsintressen tycker jag är jättebra. Här kan man i stöd av lagen motivera varför man vill ha en person, ett barn, en ungdom, med i en sysselsättning för att inte den skall hamna i ett utanförskap utan kamrater och sådant därför att man t.ex. inte har råd. Det här är jätteviktigt om kommunerna använder detta rätt är det flera som kan hålla sig pigga och må bättre psykiskt. Vi vet alla att den sociala gemenskapen är otroligt viktig i alla åldrar.

 

Det nämndes i ett replikskifte att reformen kommer att bli enormt kostnadsdrivande. Den kommer kanske att bli det, men inte enormt. Ser vi det kortsiktigt eller långsiktigt? Det kommer att bli en hel del kostnader ja, vissa kommer att bli tvungna att satsa, men jag tror att i och med tidigare åtgärder kommer man att få se det betalt längre fram. Hur har man prioriterat tidigare i kommunerna? Vi har redan två som jobbar inom socialen och så har vi ett samarbetsavtal med Saltviks kommun om att hjälpa varandra. Det är inte svårare än så. I stället för att gå emot lagen bara för den paragrafen kan man säga: ja, nu säger lagen så här, vad kan vi göra åt det? I Åboland har det samma sak. Hur kan vi lösa det här? Det gäller att försöka se lösningarna.

 

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att det är viktigt att det är professionella som styr och att det styrs och leds från kommunerna. Jag ber om ursäkt att jag inte lyssnade tillräckligt när ltl Roger Jansson höll sitt anförande, men det var en sak jag funderade på som jag hoppas att ltl Roger Jansson kan tillrättalägga.Jag förstod att man kunde se vad man kan få för frivilliga att komma in i barnskyddsarbetet och jobba med barnskyddsfall. Jag funderar om ltl Roger Jansson tänkte på Rädda Barnen t.ex. Det som ofta kan bli svårt är tystnadsplikten och hur mycket får man säga till frivilligorganisationerna. Det går att lösa, mycket att går att styra, man kan fråga om det är okej att man tar hjälp av den här personen och att man därigenom får ett OK av klienten, men det kan bli lite svårt om man vill bredda resursstyrkan med att försöka ta in frivilliga. Det måste alltså föreligga ett medtyckte från klienten. Som redan nämndes, så att jobba med ett barnskyddsärende betyder att det är mycket tystnadsplikt runtomkring och det kan ibland bli svårt med att ta hjälp utifrån men vilket skulle vara bra. Ofta säger de nej och vill att det skall skötas helt internt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att det var ett intressant anförande som ltl Göte Winé höll och framför allt var det intressant att höra att vi har läst den nya barnskyddslagen med samma ögon, att vi har fastnat för den förebyggande delen som jag tycker att är ganska omfattande och är det centrala, medan jag var inne på tidigare att remissutlåtanden och det som kom från kommunerna höll sig mera kring omhändertagandet. Det är bra att vi har en samsyn där. När det gäller en barnskyddscentral är jag inte lika pessimistisk utan jag tror att en sådan kommer nog kommunerna att gå med på, bara man lägger in tillräckligt med pengar. Det handlar väl om att det skall vara en ordentlig morot för att man skall gå med på det; annars var signalen ganska tydlig: socialarbetarna vill inte släppa det här ifrån sig utan de vill äga hela ärendet och äga det ganska självständigt.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Det är alltid lika trevligt när ltl Åke Mattsson och jag är överens och det blir alltid en roligare debatt! Ltl Åke Mattsson nämnde att han inte var lika pessimistisk som mig om barnskyddscentralen. Jag sade att jag är rädd för att det dras i långbänk och det är mera det att kommunerna vill dra ut på det. Jag tänker mera på att politikerna sitter och strider om just det som ltl Åke Mattsson sade, om pengarna, hur mycket satsar man härifrån, varför skall vi betala så här mycket, är det här faktiskt rätt andel från vår kommun, vi kanske kunde göra det billigare. Man glömmer bort att sätta ärendet i fokus. Däremot är vi helt eniga om att det skulle utveckla barnskyddsarbetet mycket. Man kan jobba tillsammans, man behöver inte lämna ifrån sig ärendet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag fastnade i ltl Göte Winés anförande också för det som man ofta hänvisar till från landskapsregeringens sida, att det här är en investering för framtiden, det håller igen kostnaderna. Men som jag sade i mitt anförande håller jag inte med om det utan jag tror att många av kostnaderna är extremt kvalitetshöjande för många, men ungdomarna i fråga har kanske inte blivit föremål för omhändertagande så att de pengarna får man inte igen utan det kan bli lika många omhändertagande ändå, men jag tycker att det är viktigt att man har pengarna med här. Kommunerna har nu taggarna ut, man kommer att obstruera mot lagen för att man inte får pengar, den är dålig, den kommer inte att tas emot på ett positivt sätt.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med ltl Åke Mattsson i detta. Det intressanta är att jag också håller med om att barnskyddsärendena säkert kommer att vara lika många, om inte fler, men de är inte dyrare; genom att man kommer in i ett tidigare skede kommer det på lång sikt att spara pengar. Visserligen sitter jag själv i kommunfullmäktige, men man sitter där och tänker ett och två år framåt i stället för att våga tänka fyra-fem år framåt. Vi måste våga se långsiktigt vad det här arbetet kommer att spar, framför allt på att människor kommer att må bättre. Det är viktigt att vi  också ser på de mjuka värdena här och inte bara i euro och cent.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag fick en direkt fråga. Min avsikt när det gäller frivilligarbetet från enskilda personers sida alldeles särskilt men även från frivilligorganisationers sida att den hjälpen och det biståndet skulle erfordras inom det väsentliga i dag otillräckligt skötta och volumiösa förebyggande arbetet, där det kan behövas vänhjälp och även sakkunnig hjälp på den nivån. När ärendet blir ett ärende och fråga om direkt barnskydd så tror jag att det är de professionella som skall handha det, möjligen med något stöd från frivilligorganisationen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!  Jag märkte att ltl Roger Jansson hade någonting till att säga, så därför begärde jag replik, annars var det ett ganska fint förtydligande. Vi är ganska överens om att just stödpersoner och stödfamiljer är förebyggande och bra. Även vänhjälp låter jättefint, så vi är egentligen eniga och det tycker jag låter bra!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Någorlunda vill jag minnas var kommatecknet fanns när jag avslutade repliken. Jag tänkte fortsätta med att säga att också när det gäller den inte här i dag diskuterade eftervården, efter att man har haft ett barnskyddsärende som kanske har resulterat i att barnet ändå kan fortsätta att leva hemma, så fordrar familjen fortsatt stöd och det tror jag är svårt att hitta samhällsresurserna för i tillräcklig omfattning, så också här skulle olika frivilliga lösningar ha en stor betydelse.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Än en gång vill jag hålla med ltl Roger Jansson. Under hela processen tror jag att de frivilliga kan vara med genom att vi ibland har labila föräldrar som behöver hjälp med att bli stärkta i sin föräldraroll och då kan en stödfamilj vara bra. Hela tiden är syftet att man skall jobba ihop familjen så snabbt som möjligt om det har skett en placering. Vi har också avlastningsfamiljer, men då har föräldern vårdnaden om barnet. Stödpersoner och stödfamiljer är en otroligt viktig verksamhet. Vi är helt eniga och jag tackar för förtydligandet.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren:

Herr talman!

Jag vill tacka social- och miljöutskottet för ett engagerat och grannlaga arbete. Det blir ett viktigt komplement i landskapsregeringens fortsatta arbete. Jag uppskattar också stödet för att det behövs utökade resurser på socialbyrån. Jag kan garantera att kompetensen på byrån är mycket hög, engagemanget är stort, men arbetstakten och arbetsbelastningen är extremt hög. Jag kommer att driva frågan om utökade resurser till socialbyrån.

 

Social- och miljöutskottet konstaterar att de statistiska uppgifterna när det gäller barnskyddsärendena på Åland är bristfälliga och jag delar utskottets synpunkter .Det är ett bra komplement att samla in uppgifterna och med det nya lagförslaget så kommer de möjligheterna också att förbättras väsentligt genom att lagen kräver en bättre dokumentation i barnskyddsärendena. Det har heller inte funnits en riktig tradition att samla statistiken förut. När det gäller att föra en framåtsyftande och lyckosam familje- och socialvårdspolitik är fakta och statistik ett viktigt komplement.

 

Utskottet tar också upp barn- och ungdomspsykiatrins behov, och det delar jag också. Där finns det all anledning att se över resurserna när det gäller ÅHS och barn- och ungdomspsykiatrin. Det som har varit bekymmer där har varit att det har varit väldigt svårt att rekrytera.

 

En annan sak att diskutera när det gäller barnpsykiatrin och det utökade behovet av hjälp från den enheten är hjälp på rätt nivå. Då kommer vi in på skolhälsovården, skolorna, skolpsykologerna och skolkuratorerna. De spelar en alldeles speciellt viktig roll i barnen och ungdomarnas liv och där har vi också haft samma bekymmer. Det har varit svårt att rekrytera.

 

Utskottet påpekar också vikten av insatser för specialbarnträdgårdslärare. Det finns en möjlighet som jag också tidigare har påpekat att reglera det i den nya barnomsorgslagen, att barnen har rätt att få tillgång till specialbarnträdgårdslärare.

 

Barnahusgruppen har omnämnts i flera anföranden och där ser jag en möjlighet att barnahusgruppen kan utgöra den s.k. expertgruppen; där finns det en stor kunskap och ett stort engagemang. Familjearbetare har också flera tagit upp i sina anföranden och i de diskussionerna jag har haft med socialarbetare anser de att en väg att gå när det gäller familjearbetena kunde vara att inrätta ett arbetslag som skulle kunna vara gemensamt för hela Åland och att det så skulle behövas ungefär fyra-fem familjearbetare.

 

Utskottet tar också upp fortbildningsbehovet och landskapsregeringen har inlett utvecklingsseminarier som har till syfte att stöda utvecklandet av barnskyddet på Åland. Där är det förstås viktigt att vara lyhörd för de vidare önskemålen som finns när det gäller fortbildningen. Fortbildningen i det här skedet har gällt socialarbetarna, den kommer att utökas med fortbildning för skolorna och fortbildning inom hälso- och sjukvården.

 

Landskapsregeringen har fått en del pisk för att utskottet menar att landskapsregeringen inte är realistisk i sin uppskattning om vad det kräver för tilläggsresurser. En grov uppskattning ger vid handen att det finns 20-25 socialarbetare som jobbar inom det kommunala på Åland. Där tror jag att det finns en oerhörd vinst med ett utökat samarbete att ta tillvara de resurserna som finns och den erfarenhet som finns bland de socialarbetare som jobbar kommunalt. I framställningen säger landskapsregeringen också att vi har för avsikt att följa upp hur den nya barnskyddslagstiftningen kommer att fungera i praktiken och vid behov vidta åtgärder för att kompensera kommunerna. Det står klart och tydligt i framställningen.

 

I det nya landskapsandelssystemet som trädde i kraft fr.o.m den 1.1.2008 höjs nivån när det gäller kommunernas driftskostnader, dels genom att basbeloppet räknas utgående från den verkliga kostnaderna och dels genom att inom socialvårdsområdet införs särskilda landskapsandelar. De gäller specialomsorg, missbrukarvård och barnskydd.

 

Det finns också ett moment i 2008 års budget om ett samarbetsunderstöd för mellankommunalt samarbete. Aktuellt är ett samarbetsunderstöd för kommunförbundet just att sätta igång barnskyddssjouren. Det finns också ansökningar från skärgårdskommunerna för att man skall få barnskyddsverksamheten att fungera på ett optimalt sätt där.

 

Flera kommuner har tagit ett aktivt grepp om frågorna och inlett ett samarbete, t.ex. Geta- Finström,  Lumparland-Lemland och Vårdö-Sund, så det rör på sig i de här frågorna. Barnens rätt i samhället och barnskydd är ett ansvar som inte enbart ankommer på de sociala myndigheterna utan också på övriga myndigheter och samtliga medborgare. Hela samhällets utveckling är beroende av barnens positiva utveckling, att alla barn har en trygg och positiv livsmiljö och att man ser barnen som individer. Avgörande för hela samhällets utveckling är att satsa på och göra insatser för barnen. Det här är ett steg, det här är en början och jag är försiktigt positiv.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Jag får tacka minister Sjögren för tilläggsförklaringarna. Vad gäller t.ex. systemet med familjearbetare och att det skulle räcka med fyra-fem tjänster för hela Åland visar det att man resonerar helt olika från landskapsnivå och kommunal nivå vad en familjearbetare de facto gör. Min lite snabba kalkylering om vad det här skulle betyda i tjänsteansvällning bygger bl.a. på det att skall vi ha ett familjearbetarsystem enligt Jomala-modellen, så pratar vi om 20-30 familjearbetare på Åland, om vi arbetar enligt den modellen, dvs. att man tar tag i problemen i tidigast möjliga skede. Skall lagstiftningen genomföras fullt ut så kommer inte landskapsandelarna att räcka till i och med att missbrukarvården som bekant har tagit en stor del av de resurserna redan plus löneförhöjningarna.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Som jag påpekade tidigare gäller det för landskapsregeringen att vara lyhörd för dessa kostnader. Uppgiften om runt fem familjearbetare har jag fått i mina samtal med socialarbetare på Åland och jag hörde just ett exempel att Kyrkslätt, som torde ha ett befolkningsunderlag på 30.000, har fyra stycken familjearbetare. Jag ser att ingenting är skrivet i sten och det är en ny lagstiftning, men det finns beredskap hos landskapsregeringen att hjälpa till att genomföra den här lagstiftningen på absolut mest effektiva sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är roligt att höra minister Sjögren också ställer sig positiv till utlåtandet i stora drag. Vi har en liten tvistefråga med landskapsregeringen om hur kostnadsdrivande det är. Det är kanske beroende på infallsvinkeln. Tittar man på det förebyggande barnskyddet, som jag nämnde i anförandet, är det kanske där som det är väldigt dyrt. Nu är det så att man från socialarbetarnas sida håller sig mycket kring omhändertagandeprocessen, men det är kanske inte det som är det mest kostnadsdrivande. De facto är det ganska omfattande utredningar som skall göras där, men vad som oroar oss i utskottet och som vi diskuterar mycket är nog den förebyggande delen, det kommer att vara väldigt dyrt om man skall uppfylla de krav som ställs.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tänker inte upprepa det jag sade om familjearbetare, men landskapsregeringen har också diskuterat på det viset att göra förebyggande insatser har stora konsekvenser för helhetskostnaden. Innan det blir omhändertagande, innan det blir placeringar, innan det blir institutionsboende, så finns det förebyggande saker att göra som i det långa loppet minskar mänskligt lidande men som också har konsekvenser för kostnaderna.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi är tydligen helt överens att det är där som man kan satsa mycket pengar, men det är en väldigt liten del som kanske kommer tillbaka om man sparar in på omhändertagandet osv. Det mesta kommer att vara kvalitetshöjande för familjer och barn och gör att vi får s.a.s. mera kreativa medborgare i samhället, så det är bra att vi är överens, men det visste jag i och för sig förut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Olof Erland:

Fru talman!

Den här frågan är en fråga som verkligen engagerar lagtinget, och det skall den göra, det är fråga om både lagstiftning och budget och det är också fråga om ett problem som berör alla i samhället. Jag tyckte det var mycket bra avslutning på landskapsregeringsledamoten Sjögrens anförande när hon sade att hon var försiktigt positiv och satte in det här i ett sammanhang, att det inte är enbart en fråga för kommunen, för socialarbetare, för socialskyddet, utan för alla medborgare. Jag tror att det är många som reagerar med en viss bestörtning när man får läsa svart och vitt om den här statistiken och också från det kommunala perspektivet när man behandlar den här typen av frågor så är det ett dilemma när man i kommunen har en budget som är ansträngd och det kommer kanske en familj, en person eller ett ärende som lägger till minus 30.000, minus 20.000 i budgeten. Det är alltså en press för kommunerna. Naturligtvis har man sitt ansvar enligt lagen, men det är ändå värt att ställa frågan hur den här typen av frågor är organiserade rent samhällsmässigt. I det stora perspektivet kan man säga att vi har, kanske inte bara ett generationsskifte, utan ett epokskifte i samhället när man hanterar de sociala problemen på ett annat sätt. Det finns en undersökning från USA som heter ”Den ensamma massan”, man är en osynlig individ i ett stort sammanhang. Det finns en berömd undersökning som heter ”Att bowla ensam” och här kunde man säga att det som gäller för barnens situation i dag är att ensam framför datorn eller var och en spelar sitt eget spel med dessa spelapparater, dvs. det är någonting i samhället som leder till de här konsekvenserna att det blir sociala spänningar, att det blir ett gap mellan generationer. Jag tror att utskottsordföranden Åke Mattsson var inne på detta att en del föräldrar månar så mycket om sina barn att de inte tar vara på sig själva, och de föräldrar som inte tar vara på sig själva har heller inte kapacitet att på sikt ge en meningsfull uppfostran åt barnen.

 

Problematiken kan man se på flera olika nivåer: den övergripande samhällsnivån, kan vi göra samhällsreformer, som ändrar på det här förhållandet, som ändrar på konflikterna och spänningarna? Ja, det är klart att man kan fundera på det här med var ärendet ligger. Jag tycker att många här har varit inne på ett ord som är gemensamt, dvs. samordning. Det är fråga om arbetslag, det är fråga om att koordinera olika verksamheter och det är fråga om att samarbeta mellan olika sektorer, också att öka medborgaransvaret, alltså om man kallar det frivilligt arbete eller allmänt socialt ansvar. Det som vi från liberalernas sida motionerade om för ganska länge sedan – jag tror att det är en utredning/utveckling på gång – är att man skulle ha ett gemensamt psykosocialt kommunförbund som skulle ha hand om de här frågorna. Det betyder inte att man skulle göra en kommunsammanslagning för då organiserar man kanske bort många av problemen som man i dag identifierar. Men när det gäller just det som diskuteras om detta är kostnadsdrivande eller inte  måste man försöka se det här på ett samhällsekonomiskt sätt; en förebyggande verksamhet som man satsar på kan spara för helheten, men en förebyggande verksamhet är också en trygghetsfråga, en kvalitetsfråga i samhället. När landskapsregeringen alltså utarbetar sin resurs- och behovsplan tycker jag att den här dimensionen borde vara framträdande: vad kostar det sociala systemets brister och vad kostar det att utgå från att vi kan höja kvaliteten, vi kan stärka tryggheten genom professionella socialarbetare som samverkar? Den balansen är svår, men jag tycker att lagstiftningen har gjort att man har tagit steg framåt, men den har också lyft upp frågan genom att belysa en verklighet som vi måste reagera på betydligt kraftigare än vad vi har gjort hittills och de medel vi har i lagtinget och i landskapsregeringen är att reformera organisationen kring det här och att anslå budgetmedel till de rätta insatserna, av vilka en del hör till det förebyggande.

 

Ltl Harry Jansson:

Fru talman!

En angelägen lagstiftning med barnens bästa i fokus. Ingen möda skall besparas för att försöka rädda alla små individer till ett bra liv. Orsaken till att jag tog till orda var att ingen har ifrågasatt det som utskottet skriver på sidan 8 ovanför avsnittet om Tallbacken, där det står att det system som nu tillämpas är en form av samarbete, så att ”myndigheterna med barnens bästa för ögonen kan samverka professionellt och utföra det myndighetsgemensamma utredningsarbetet snabbt och korrekt”. Här visar ett samtal till polisen att det finns flera – pågående - barnskyddsärenden som har tagit över ett års tid i anspråk och det kan man inte anse är vare sig snabbt, korrekt eller bra för barnen eller för familjen som helhet. Här har utskottet kanske inte riktigt relevant information till hands. Samverkan är säkert bra, men skall så här många parter samverka måste det finnas någon som hara huvudansvaret för att föra ett ärende i hamn. Det är väl här som jag vill att det skall noteras att den här biten inte fungerar så bra trots gemensamma myndighetsinsatser.

 

I övrigt tycker jag att utskottet har gjort ett mycket gediget arbete och verkligen kompletterat där landskapsregeringen har brustit i sina motiveringar, som ltl Roger Jansson redan var inne på för flera timmar sedan.

 

När det gäller resursfrågan måste vi komma ihåg att den här lagstiftningen sätter fokus på tilläggsresurser på alla nivåer från den kommunala sektorn upp till landskapsnivå i och med att primärvård m.m. berörs. Vi borde alltså ha mera specialträdgårdslärare, vi borde ha mera psykiatriker, vi borde ha flera skolkuratorer, vi borde ha flera anställda inom skolhälsovården, vi borde ha förstärkning också inom primärvården för att delvis klara det här. Vi skall ha expertstöd av såväl juridisk som medicinsk karaktär till de socialarbetare som skall utföra de individuella klientplaner som varje barn skall komma i åtnjutande av. Det är här som man ser en utökning av resursbehovet i och med att frågeställningen naturligtvis blir: Vem gör det övriga jobbet under tiden när dessa klientplaner tas fram? Skall de här hålla hela vägen ända upp i domstol, som det är fråga, så är det inte fråga om några enkla, snabba förmiddagsmöten som skall till, utan det skall till gedigen utredning redan på den primära nivån, om vi säger så. Här har vi alltså en kostnadschock att vänta, om – och jag betonar om – vi som lagstiftare avser att detta skall förverkligas rakt av.

 

Vi har redan debatterat frågan om familjearbetare med minister Sjögren. Om ambitionsnivån är en helt annan än vad man har valt i Jomala kommun, så må fem familjearbetare räcka för hela Åland, men erfarenheter har visat att skall man uppnå den förebyggande insatsen, dvs. det handlar t.o.m. om att hjälpa en enskild individ, en enskild förälder att komma loss från bidragsberoendet, att söka socialhjälp, att få arbetsplats, att få modet att söka sig utanför hemmet, så pratar vi om ett åtagande som kräver oerhört med resurser. Men det är möjligt att vi inte skall ha det på landskapsplanet, om vi säger så.

 

Samtidigt som vi konstaterar att lagstiftningen är behövlig, vi behöver insatserna för att rädda barnen, då återstår frågan: Var skall vi hämta all denna nya expertis som behövs när vi redan i dag har brist på utbildad personal inom flera av de här yrkeskategorierna? Här har vi sannerligen en utmaning för det kommer nog att uppstå ett glapp mellan verklighet och vad som vi lagstiftare påbjuder.

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Anledningen till att jag begärde replik var just angående expertgruppen som är tillsatt. Deras sätt att arbeta har ingenting med hur lång tid det tar att utreda ett ärende. Det kan finnas många orsaker till det. När polisen får ett ärende ringer de upp och kallar in gruppen, man briefar varandra, man får den information som behövs och vidarebefordrar den och sedan sprids man igen s.a.s., man kommer överens om ett möte kanske två-tre veckor framåt. Men var och en får ett uppdrag, får sitt jobb, man behöver inte sitta i telefonen och ringa och man vet att alla har samma information och det flyter på väldigt bra, man framför sina synpunkter och åsikter, man lär sig hur de andra jobbar osv. För den skull kan det naturligtvis finnas andra fall, så man kan inte avhjälpa alla åtgärder.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman! Det blir lite tårta på tårta. Jag är inne på det som ltl Åke Mattsson sade i sitt förra replikskifte att när man har sammankallat alla far alla tillbaka igen och då kan åtgärder i ärendet ändå ha hänt fastän det inte har kommit till polisens vetskap. Socialen jobbar intensivt med det men anser inte att det är färdigt och då är det en helt annan sak än om man informerar hela tiden, så nog kan det hända saker inom det sociala  fast det inte kommer till polisens vetskap. Jag har svårt att tänka mig att det i ett sådant här ärende inte skulle hända någonting på ett år. Alla socialarbetare vill nog agera så fort som möjligt. Informationen sköts i första skedet från polisen.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Min kommentar till betänkandet var just att markera att när det finns flera barnskyddsärenden som fortfarande pågår efter år så kan man inte anse att gruppen har lyckats som helhet. Det är som helhet vi måste se det. Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa och därför är det viktigt att ansvaret finns klart markerat i varje enskilt ärende; då tror jag att de flesta är betjänta av en lagstiftning som är ganska långtgående.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman! Jag vill vända på det och säga att i stället för soppan säga att fleras kunskaper ger mera än bara ens kunskap, att man använder varandras resurser. Vad gäller att avsluta ett ärende vill jag påpeka, att ett sådant här ärende skall inte avslutas för tidigt utan man skall hålla det levande och följa upp situationen ordentligt så att det inte blir ett för snabbt beslut och man skall gå in och agera tidigt, men man skall göra det tillsammans och sedan se hur man gör där, men man får inte avsluta ärendena för snabbt.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Bästa ltl Göte Winé! Om man under ett års tid och längre än så utsätter en familj för de rätt allvarliga beskyllningar som oftast kan finnas, rätt allvarliga övergrepp som kan finnas med i bilden, då kan vi varken ur den enskilda individens – barnens – synvinkel eller familjehelheten säga att det är bra att ärendet löper på. Är det så att man misstänker från sociala myndigheter eller polismyndigheter att det finns en sannolik misstanke om övergrepp etc. är det dags att ingripa, inte att hålla ärendet ”levande”. Vi är egentligen överens, men jag vill markera att ibland måste man ta beslut, för allas bästa.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag vill understryka att det finns stora vinster att göra när det gäller samarbete, i kompetenserfarenhet och i effektivitet. Jag tror att i det här sammanhanget har inte ett plus ett plus möjlighet att bli två utan ett plus ett har, tro det eller ej, möjlighet att bli fyra! Det är min starka förvissning. När det gäller det specifika som klientplan finns det t.ex. i Österbotten färdiga formulär som man har utarbetat tillsammans och det finns det möjligheter att göra här också. Vi måste också komma ihåg att barnskyddslagen inte är tagen ur tomma intet. Det har funnits en barnskyddslag tidigare. Det här är bara en som är mera tydlig, förfinad och kraftigt förbättrad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Ett kort inlägg beträffande kostnaderna och om gruppen som utreder brott mot barn. När det gäller kostnaderna reagerade vi i utskottet på att oavsett om vi får en ny barnskyddslag eller inte så finns det stora brister på många områden ute i samhället i dag som behöver åtgärdas, efter vad vi har erfarit. Det finns för lite skolkuratorer och på många områden efterlyser tjänstemännen och de som jobbar med frågorna en resursbrist och man känner också att socialarbetarna ute i kommunerna är väldigt nertyngda med arbete s.a.s. Att säga att man löser allt med samarbete tror jag att man kan ta ganska negativt, men det är två sidor. Dessutom kommer den nya barnskyddslagen och i samband därmed kanske man borde titta över de här frågorna och föra in lite mera pengar så skulle den här positiva lagstiftningen och den positiva andan som finns i anslutning till kanske lyfta alltihopa betydligt mera.

 

Nästa fråga har att göra gruppen som tillkallas när man utreder brott och jag tycker att det är fel att belasta gruppen om det. Man är professionell och man hanterar de här ärendena bara bättre och bättre. Det är i och för sig också en relativt ny grupp. Att ett ärende blir liggande på det här sättet finns det många orsaker till och det kan jag inte gå in på här, men det centrala och det viktiga är att man samarbetar och att den går framåt på ett för klienterna ändamålsenligt sätt. I och med att vi har hört så gott som samtliga i gruppen i social- och miljöutskottet så vet vi att alla jobbar efter bästa förutsättningar att driva ärenden så snabbt framåt som möjligt, så jag hoppas att ingen från dem ser det som kritik. Individuellt är man väldigt målmedvetna för att driva dessa utredningar åt rätt håll.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag ville bara komma med ett kort förtydligande eftersom det blev lite fel i det sista replikskiftet. Det är självklart så att man skall agera tidigt när det är fråga om brott mot barn, men man skall inte ha för bråttom med att avsluta det heller utan man måste hålla det öppet och se att man inte gör någonting förhastat. Däremot är det bra att ha flera sektorer som kommer med sin kunskap så att det inte blir för smalt utan att man ser på det i ett vidare perspektiv och sedan låter den sociala sidan se på det som man kallar den personliga integriteten osv.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Av egen erfarenhet kan jag tillägga att det blir alltid konflikter om flera myndigheter kommer in oavsett om man samarbetar i en sådan här grupp eller inte. Den sociala myndigheten har ett helt annat krav på resultat än vad polisen har som skall utreda brottet och vill ha så mycket bevisföring som möjligt, vilket kan upplevas som väldigt hänsynslöst från de sociala myndigheterna. Det kan informationsmässigt vara ett problem vem som har ansvaret för fallet. Jag vill dock påpeka att det är väldigt klart och tydligt utskrivet i lagen att det är de sociala myndigheterna som har ansvaret för ärendet som sådant, men informationen kan man överlåta. Det är inte ett helt okomplicerat förfarande, men jag hävdar bestämt att det skulle vara betydligt allvarligare om inte den här gruppen fanns och var en agerade självständigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras, fortsatt behandling ärende nr 5:

 

Landskapsregeringens meddelande om landskapsregeringens EU-program 2008-2011. (M 3/2007-2008). (Diskussionen avslutad 16.4.2008).

 

Diskussionen förklarades avslutad vid plenum den 16.4.2008. Talmanskonferensen föreslår att meddelandet hänskjuts till självstyrelsepolitiska nämnden. Kan förslaget omfattas? Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2007-2008 om redogörelse enligt

32 § lagtingsordningen för tiden 1.11.2006 - 31.10.2007. (RS 1/2007-2008).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Vtm Gunnar Jansson:

Värderade talman!

Kan jag först på självstyrelsepolitiska nämndens vägnar gratulera vår nya lagtingsdirektör och hoppas på ett gott samarbete i nämnden framöver. Susanne Eriksson har ju fungerat som sekreterare i nämnden också hittills i EU-relaterade ärenden, varom nu inte är fråga kolleger.

 

Under remissdebatten av detta ärende uppehöll jag mig och några andra talare vid vad som avses med landskapets författningsenliga rättigheter. Behandlingen av redogörelsen i nämnden har stärkt mig i denna uppfattning om vad jag avser med dessa rättigheter. Författningsenliga rättigheter rör dels befolkningen som skall få styra sig själv i självstyrelsesystemet efter egen önskan, dels landskapet som juridisk entitet där svenska språket spelar en överordnad roll i den offentliga maktutövningen och då främst inom utbildningen och offentliga förvaltningen bland aktörerna på Åland. Jag avser då inte enbart landskapets och kommunernas förvaltning utan förvaltningen i vid bemärkelse. Till grund för denna distinktion ligger, och låg i nämnden naturligtvis,  Nationernas Förbunds råds beslut. Därför har också nämnden behandlat redogörelsen i ljuset av de fyra grundbultarna i självstyrelsesystemet som existerar, nämligen jordförvärv, näringsrätt, rösträtt och val av landshövding av vilka nämnden väckt de två sistnämnda frågorna på det sätt som framgår av betänkandet.

 

Vi kan konstatera att situationen är lite speciell, en ny landskapsregering ger en redogörelse till ett nytt lagting med en ny självstyrelsepolitiska nämnd, men redogörelsen rör en avgången regerings fögderi. Detta kan anses som en ytterligare systemskavank vilken bör justeras i förbindelse med andra reformer som majoritetsdemokratin öppnat för. Höstval i parlamentariska demokratier är i regel problematiska, vilket i sin tur oftast beror på vår bundenhet till kalenderåret och att den bundenheten är så stark som den är. Detta är troligen också förklaringen till att nämnden visserligen omfattar landskapsregeringens redogörelse men är stramare i tonen, nämligen

 

1. Språkrådets tillkomst får inte tas som intäkt för att landskapsregeringens vakthållning minskar, tvärtom, översynen av näringsrätten och jordförvärvsrätten samt hembygdsrätten måste utgå från nämnda mål med självstyrelsen, dvs. språkrådet kan vara ett medel men inte ett mål i vaktslåendet om de värden som bygger upp vårt självstyrelsesystem. Det är därför som jag också tidigare har tänkt tanken och lämnat förslag om att om språkrådet och dess verksamhet bör lagstiftning införas. Jag är övertygad om att så kommer att ske.

 

2. Justitiekanslerns befogenheter i landskapet är repressiva, verkar alltså i efterhand, om de överhuvudtaget har verkan. Den förvaltningslagstiftning som beretts under lång tid och som numera har trätt i kraft i landskapet har som främsta syfte att ge ett förebyggande förvaltningsrättsskydd och, som vi har konstaterat, problemen löses alltid bäst genom att förhindra att de uppkommer. Det är därför nämnden också ville s.a.s. peka på de reformer som beretts under den tid redogörelsen omspänner, men därefter trätt i kraft.

 

3. Det är en författningsenlig rättighet för landskapet att självstyrelsesystemet respekteras, naturligtvis av oss själva, men också av vår omgivning. Därför understryker nämnden att den s.k. PAF-konflikten måste bort från dagordningen så fort som möjligt.

 

4. Eventuell justering av gränsen för vår demilitariserade zon kan bara företas på samma sätt som zonen tillkommit, enligt den formella rättskraftens princip. Det uttalar nämnden i betänkandet.

 

5. Debatten kring säkerhetspolitiken i Finland, Norden och Europa är högaktuell under detta år. Därför efterlyser nämnden förhöjd aktivitet från regeringens sida.

 

6. Lika viktigt som det är att vi i lagtinget håller oss inom vår behörighet är det att riksdagen håller sig inom sin behörighet, såsom respektive behörighet är utstakad i självstyrelselagen. Republikens presidents roll i denna symmetriska lagstiftningskontroll är av avgörande betydelse.

 

Symmetrin är här oändligt viktig därför att vi har två konkurrerande parlament i landet och när det förhåller sig så måste det alltid finnas någon instans som säger vad som gäller. Att här lämna den uppgiften till den ena parten – i det här fallet riksdagens grundlagsutskott – hade varit förödande. Det var den insikten som slog mig, ganska kraftigt t.o.m., årsskiftet 1990-1991 när ännu förslaget till självstyrelselag byggde på tanken att självstyrelselagen skulle vara grundlag i Finland. Då hade vi alltså förlorat denna symmetriska lagstiftningskontroll, hela lagstiftningskontrollen hade då lagts på ett politiskt organ, nämligen riksdagens grundlagsutskott och s.a.s. rikslagars förenlighet med självstyrelselagen hade blivit ytterst komplicerad för att inte säga helt ohanterlig och symmetrin hade helt gått förlorad. Därför är jag också ganska tillfreds med att professor Markku Suksi i sin lärobok om Ålands konstitution har kommit till samma slutsats och det är detta som nämnden också påpekar vad gäller behörigheten: vikten av att kontrollen är symmetrisk i självstyrelsesystemet är avgörande betydelse.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har, som sagt, tagit med rösträtt och valbarhet i kommunalval samt tjänsten som landshövding på Åland i sitt betänkande. Rösträtts- och valbarhetsreformen var väldigt generös. De siffror nämnden redovisar inbjuder till åtgärder inför kommande kommunalval i syfte att öka deltagandet i samhällets politiska liv, vilket förhoppningsvis i sin tur främjar deltagandet även i det ekonomiska, kulturella och sociala samhällslivet när Åland går mot större mångkulturalism.

 

Nämnden har avslutningsvis fäst uppmärksamhet vid den planerade regionförvaltningsreformen i riket. Den berör inte Åland direkt, men reformen kan mycket väl förskjuta kompetensen mellan statlig och kommunal verksamhet. Här gör landskapsregeringen klokt i att vakta på inte bara hur kommande landshövding eller motsvarande funktion utnämns utan än mer fånga upp behörighetsområden vilka på Åland bäst sköts i självstyrelsesystemet eller, m.a.o. när ett historiskt fönster öppnas gäller det att vara vaksam.

Ltl Henry Lindström:

Fru talman!

Självstyrelsepolitiska nämnden har gjort ett bra betänkande om redogörelsen för tiden 1.11.2006-31.10.2007. Jag vill i det här sammanhanget lyfta fram några saker som vi från centern anser är väldigt viktiga och där har vi tillämpningen av näringsrätt och jordförvärvsbestämmelserna, där man avser att tillsätta en kommitté för att se över reglerna. Från centerns sida anser vi det viktigt att den åländska jorden finns i åländska händer och, utan att föregripa kommitténs arbete, är det viktigt att man har klart för sig de villkor som man ställer för att bevilja jordförvärvstillstånd men att man också kan följa upp det här genom uppföljning och kontroll för annars blir det så att villkoren blir väldigt udd- och verkningslösa, alltså en kombination av att man ställer relevanta villkor och sedan kan följa upp dem.

 

Från centerns sida anser vi det också viktigt att man kan komma bort från PAF-konflikten, som har tagit en väldigt olycklig vändning och vi vill också framhålla det viktiga arbete som man från tjänstemännens sida gjorde. Det var nämligen på väg att bli väldigt fel när man ansåg att det som PAF sysslade med handlade om penningtvätt, men där var tjänstemännen på landskapsregeringen väldigt observanta och fick åtminstone den biten på rätt bog.

 

När det gäller den demilitariserade zonen, gränsdragningen, för den neutraliserade och demilitariserade zonen runt Åland är det viktigt att man skulle komma vidare från det arbete som justitieministeriets arbetsgrupp gjorde och där är det också viktigt att man kan knyta en relevant kompetens till landskapsregeringen när det gäller frågor kring internationella avtal. Enligt vad man nu har förstått har det stoppat upp här med arbetsgruppens förslag och det skulle vara viktigt att man kunde förverkliga de här sakerna.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Det var en lite intressant början på presentationen som vtm Gunnar Jansson använde sig av. Den blev på något sätt lite personligt konstitutionaliserad, kanske man kunde säga och han hänvisade då till de fyra grundpelarna i tillkomsten av den åländska självstyrelsen. Det är riktigt att det här är underlaget och bakgrunden för vår konstitution och därmed för både landskapsregeringens årliga meddelande och lagtingets behandling, även om det känns som om behandlingen ändå skulle vara mera konkret till de frågor som landskapsregeringen tar upp och meddelar om, och det följer ju en gammal tradition. Det är också bra att nämnden har valt och väljer att kunna ta upp också andra frågor, vilket vi har gjort här i betänkandet men alldeles särskilt har vi tittat framåt; jag tycker att det är det viktiga med meddelandena att man på basen av det som har hänt under redogörelseperioden blickar framåt hur de frågor som är redogjorda för kan utvecklas, har utvecklats också efter redogörelseperiodens utgång.

 

När det gäller frågan om det svenska språket och de skrivningar nämnden har gör man det naturligtvis inte lätt för den kommitté som skall tillsättas av landskapsregeringen för att se över näringsrätten, jordförvärvsbestämmelserna och hembygdsrätten, skriver vi här, men det är väl valfrågorna utöver de tidigare nämnda till lagtinget. Här betonar nämnden betydelsen av att man i kommittéarbetet också gör en uppföljning av hur de villkor bl.a. om språket som fogas till landskapsregeringens beslut efterlevs. Dessa villkor fogar man varje gång och sedan sker egentligen ingen uppföljning ifall att inte någon anmäler att något strider mot det. Det här gäller många av villkoren som utfärdas av landskapsregeringen, också i andra sammanhang, men särskilt i hithörande sammanhang och det finns inte resurser på kansliavdelningen som är ansvarig för uppföljningen. Man kan också fråga sig hur man skall följa upp det. Det blir nästan en form av polisarbete som skall göras gentemot de företag som har fått de villkorade tillstånden. Det blir väldigt svårt att vända sig till företagen och kräva rättning i leden eller andra åtgärder, om man inte har tydliga bevis för att de bryter mot reglerna och det blir sannerligen ingen lätt uppgift. Det är möjligt att önskemålet från nämndens sida är väl tilltaget; det bör kanske fortsätta som i dag så att man med den närhetsprincip som gäller i landskapet, att vi vet vad folk sysslar med och vad som händer ute i vårt samhälle, att det räcker. Då återstår det för landskapsregeringen egentligen bara att vidta åtgärder när det kommer in information, på sätt eller annat, för att tillse att regelverket följs. Jag tror att det är det man måste satsa på. Det här återkommer vi naturligtvis till när kommittén har utfört sitt arbete.

 

När det gäller justitiekanslerns befogenheter i landskapet har nämnden kunnat konstatera, vilket man också tidigare har gjort, att JK inte har befogenhet att ingripa i frågor som gäller ändamålsenligheten eller hur riksdag och lagting använder sin lagstiftningsmakt. Det här betyder ändamålsenligheten i landskapsregeringens beslut också. Men vi har ett rättsläge när det gäller regeringarnas i landet verksamhet på det sättet att i regeringen Helsingfors utövar justitiekanslern förhandskontroll redan i samband med ministeriernas framläggande av förslag eller t.o.m. beredning i många sammanhang så fungerar justitiekanslern som en resurs. Justitiekanslerns uppgift gentemot landskapsregeringen är bara efterhandskontrolluppgiften, om det kommer in en anmälan mot landskapsregeringens hantering.

 

I landskapsstyrelsen har det tidigare varit så att kanslichefen har haft rollen att biträda avdelningarna i beredningen av ärendena och att biträda den politiska landskapsstyrelsen/landskapsregeringen inför beslutsfattandet. I den reform som nu är gjord torde det här finnas kvar, men det har ifrågasatts huruvida förvaltningschefen kan ha den motsvarande uppgiften. Min uppfattning är att nog är det väl så att förvaltningschefen bör kunna ha den här uppgiften, men det har i debatten i lagtinget, också i det här lagtinget, framförts synpunkter att så kan det väl inte vara, av olika skäl. Detta borde klargöras och det är en uppgift för landskapsregeringen att klargöra. Min uppfattning är att problemet inte behöver vara så stort som det har målats upp i debatten.

 

När det gäller den s.k. PAF-konflikten är det fullständigt otillständigt i en rättsstat att det skall fungera på det sätt som det har gjort under två års tid nu, där man alltså har klara och tydliga anmälningar och ärenden som har anhängiggjorts om lagbrott och så låter man ärendena dras i långbänk hos riksmyndigheterna. Särskilt behandlingen hos statsåklagaren känns fullständigt otillständig, men även ett ärende som är aktuellt i domstol. Man får en känsla av att politiken i landet är med och styr domstolssektorn, rättsväsendet. Jag har under min tid i Helsingfors varit i kontakt med några andra ärenden när jag har gjort samma reflektion och det här faller inte under beteckningen rättsstat när det fungerar på det sättet. Man kan säga att Jansson kastar ur sig påståenden! I det här fallet har vi svart på vitt hur det fungerar och hur det är utdraget samt att det uppenbarligen är den oklara politiska situationen både mellan riket och Åland i den här frågan och mellan riket och EU som är orsaken till att man fördröjer ärendets behandling. Det kan förstås hända att vi vinner på att ärendet har fördröjts, men det får inte vara ett motiv för att vi tycker att inte principerna för hur rättssamhället skall fungera följs.

 

Under penningtvättsstycket vill jag framföra ett tack till de ministrar i den förra landskapsregeringen som upptäckte den här frågan. Det var ju tur att därmed landskapsregeringen då tog på sig att kraftigt agera och reagera.

 

Under ”Säkerhetspolitiska frågor” har självstyrelsepolitiska nämnden något hunnit beröra den utveckling i Europa som sker genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens utveckling, som försvinner från pelarsystemet och blir en del av den ordinarie politiken samt det samarbete som kommer att genomföras med Nato, mellan EU och Nato i det sammanhanget. Det är mycket allmänt berört här och vi har orsak att återkomma till det i samband med Lissabonfördraget, som ju är det dokument som förändrar den säkerhetspolitiska situationen och den säkerhetspolitiska verkligheten och diskussionen i Europa.

Avslutningsvis, fru talman, när det gäller tillsättande av landshövding i landskapet Åland har inrikesministeriet, två gånger nu, valt att feltolka självstyrelselagen, valt att låta vanlig rikslag gå före självstyrelselagen. Det är mycket olyckligt och det är synd att man inte har hunnit få en korrigering på det här förhållandet inför det senaste landshövdingsvalet. Nämnden understryker nu att det är väsentligt att man fortsätter ansträngningarna för att få en korrigering av inrikesministeriets hantering och felaktiga lagtolkning när det gäller den här synnerligen viktiga frågan om att utse regeringens representant i landskapet. Jag håller med vtm Gunnar Jansson att det är synnerligen viktigt att grundlagsutskottet inte ges den roll som man i ett betänkande avsåg att ta sig i den förrförra riksdagen. Vtm Gunnar Jansson gick emot den tolkningen och jag deltog i riksdagen med att den skulle läggas till annalerna för gott, vilket lyckligtvis nu har skett. Däremot kunde man när det gäller inrikesministeriets hantering av landshövdingsfrågan på Åland överväga att blanda in genom de metoder som finns för det både Ålandsdelegationen och högsta domstolen i inrikesministeriets tolkningar, ifall att så skulle befinnas motiverat av landskapsregeringen. Frågan om tjänsten som landshövding på Åland är berörd i motionen om en ny självstyrelselag för landskapet som kommer upp här senare i lagtinget. Jag tittade också i utkastet till konstitution för landskapet Åland som vtm Gunnar Jansson har skissat på; där finns den inte med, antagligen av det naturliga skälet att det är en statsfunktion, men man kunde nog överväga att i konstitution för Åland, ifall att det projektet skulle gå vidare ta med vårt förhållande till statsmakten och då kunde också den här frågan på något sätt vara anhängiggjord i det sammanhanget. Men det är kanske att föregå ärendenas behandling i lagtinget lite väl mycket att ta upp den frågan nu.

 

Ltl Olof Erland:

Fru talman, fru direktör!

Lagtinget har i dag bestämt att ett EU-meddelande skall gå till självstyrelsepolitiska nämnden, Lissabonfördraget, presidentframställningen kommer till lagtinget och det kommer ett meddelande om Lissabonfördraget, det finns många plattformar för en diskussion och debatt om självstyrelsepolitik.

 

Detta betänkande från självstyrelsepolitiska nämnden gäller en redogörelse för självstyrelsepolitiken under fjolåret och med byte av landskapsregering är det klart att det kanske inte blir så vasst och spetsigt som man annars kunde tänka sig. Jag skall ta upp två frågor som egentligen är min personliga uppfattning. Jag tycker att näringspolitiken är i allra högsta grad en självstyrelsepolitisk fråga och den har att göra med jordförvärv, där det redan i dag pågår en utförsäljning av jord via olika bolagskonstruktioner, dvs. oberoende av äganderätt, jordförvärv i formell mening, så är förfogandet över jorden i förändring. Man kan alltså komma att förfoga över jord utan att det egentligen är tänkt så.

 

När det gäller näringsrätten och språkbestämmelserna undrar jag vad självstyrelsepolitiska nämndens beskrivning egentligen betyder. Skall man alltså säga i tillstånden att ni får inte kommunicera på andra språk än svenska? Naturligtvis är det orimligt därför att redan i dag har vi företag som internt kommunicerar på allehanda språk, dvs. om man har förbindelser med sina kunder, underleverantörer eller avnämare så använder man det språk som är vanligt inom den branschen. De flesta moderna teknologibranscher använder engelska. Det är säkert också tänkbart att vissa grossister och förmedlare av varor på Åland använder finska som internt språk. Det man möjligen kan stadga om är att man skall kommunicera med allmänhet och myndigheter på svenska, dvs. verksamhetsspråket är en företagsintern angelägenhet; om det ens går att lagstifta om ett internt språk kan vara tveksamt, men när man då kräver att myndighetskontakterna och t.ex. annonsering skall vara på svenska är det en annan sak.

 

Varför är näringspolitiken en självstyrelsepolitisk fråga? Jo, därför att vi här i lagtinget nyligen har diskuterat två helt olika linjer för självstyrelsens utveckling avseende språket. Man isolerar Åland och vänder sig inåt; då skyddar vi oss, anses det, eller man öppnar sig, breddar marknaderna, breddar språkanvändningen och har svenska som kultur och samhällsspråk på Åland, medan affärslivet har sina villkor på sina olika marknader. Det är en fråga som man absolut måste ta ställning till, i lagtinget, i självstyrelsepolitiska nämnden, kanske möjligen hänföra till den kommitté som skall utreda de här frågorna. Men det är en alldeles avgörande ideologisk fråga: tror man att vi inte kan skydda svenskspråkigheten på Åland annat än genom att avskärma oss från omvärlden, särskilt från öster, så är det helt legitimt att föra fram sådana regleringar i lagstiftningen. Företagen skall inte ha möjlighet att verka på samma villkor på alla marknader.

 

Fru talman!

Den andra frågan är demilitariseringen och neutraliseringen, som jag tycker lever ett litet ojämnt liv under den tid som jag kan överblicka. Ibland är det viktigt, det framhävs, ibland är det mindre viktigt, det är en del som vi återkommer till senare och i det här fallet gör vi säkert det därför att Lissabonfördraget å ena sidan innehåller en hel del för Åland viktiga skrivningar, viktiga bestämmelser. Det har också gjorts en ganska kvalificerad utredning, såvitt jag kan bedöma, av statssekreterare Teija Tiilikainen; den utredningen utgår från tre dimensioner på säkerheten. Det handlar om säkerhetspolitik: den folkrättsliga, den politiska och den militära. Den folkrättsliga dimensionen är utgångspunkten för Åland, den politiska är också viktig därför att det bygger på politiska överenskommelser med omvärlden, den militära är viktig därför att Åland på sätt och vis är undantaget från den aspekten på annat sätt än att det finns förpliktelser från omgivningen att ingripa på olika sätt. Det som är intressant i utvecklingen är att man säger att det inte enbart är fråga om solidaritet och ömsesidig hjälp och ingripanden vid militära angrepp, utan man säger också att det är i det här skedet oprecist, men det är ej militära situationer som också gäller, dvs. kriser av olika slag där Åland har anledning att fundera igenom hur krisberedskapen ser ut, hur vi är bundna s.a.s. av någon sorts solidaritet från vår sida gentemot andra områden och hur andra områden i sin tur med ömsesidighet skall hjälpa Åland. Där tycker jag att det finns anledning både för landskapsregering och lagting att lyfta upp frågan mera, kanske i samband med Lissabonfördraget och där har självstyrelsepolitiska nämnden en sak att bita i. Jag har tidigare föreslagit att borde utforma på samma sätt som EU och Nato har, Finland och Sverige har, alltså en mera sammanhållen doktrin för den åländska säkerheten. Kanske demilitarisering och neutralisering är begrepp som är historiskt viktiga, men det gäller ju säkerhetspolitiken också i icke-militär mening och på det sättet kan vi kanske hänga med lite bättre i utvecklingen av reformerna när det gäller samarbete mellan Nato och EU när det gäller civilkrishantering, när det gäller krisförebyggande uppbyggnad, demokratisering osv. Jag tycker att det är dags igen att damma av den här frågan för åländsk del och lyfta upp den som en viktig sak. Vtm Gunnar Jansson nämnde i sin presentation av självstyrelsepolitiska nämndens betänkande de fyra viktiga utgångspunkterna för självstyrelsen, dvs. jordförvärv, näringsrätt, rösträtt och val av landshövding. Där har vi självstyrelsesystemet som sådant; när det gäller säkerhetspolitiken är det våra relationer till Finland, Sverige, Norden, EU, Nato och det internationella samfundet som växer fram när det gäller säkerhetspolitiken. Den säkerhetspolitiska balansen var en helt annan för 20 år sedan, 1989, då det fortfarande fanns i princip två makter som stod emot varandra och det fanns en sorts terror balans. I dag är det den militära hegemonin, USA:s militära hegemoni är etablerad och vi har också den aspekten som påverkar Europeiska unionens ställning i säkerhetspolitiken.

 

Det var de två frågorna som jag särskilt ville betona; även om de andra frågorna är minst lika viktiga så var det några åsikter som jag tycker att självstyrelsepolitiska nämnden bör tänka på i fortsättningen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Ltl Olof Erland för en diskussion om självstyrelsen som nationalitetsskydd och ger två vägar att gå: ”skydda sig och vända sig inåt” eller bredda sig och verka på flera marknader. Jag är för det senare alternativet; jag tycker inte att vi skall hålla på och vända oss mer inåt än vad vi gör i dag utan vi borde tvärtom riva de murar som finns, framför allt till den stora marknad som pratar samma språk, alltså Sverige och västerut, samtidigt som man också skall se till andra väderstrecks väl och ve. Det är frågan hur man skall forma ett nationalitetsskydd som fyller sin uppgift och vad uppgiften är framdeles. Men jag tror att även om ltl Olof Erland och jag är överens har vi inte riktigt samma medicin för jag är inte riktigt beredd att avskaffa skyddsmekanismerna; däremot är jag beredd att titta på om de verkligen uppfyller sitt syfte eller om de bara finns där för sakens skull och då är det i så fall ganska allvarligt att vi låter en utveckling ske som ingen av oss vill ha, inte ens i mer eller mindre utsträckning.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Om ltl Danne Sundman inte tror på att det finns en linje som talar för slutenhet skall jag rekommendera honom att läsa de stenografiska protokollen från den språkdebatt vi hade för inte så länge sedan och särskilt se på inledningsanförandet från ltl Danne Sundman! När det gäller att avskaffa skyddsmekanismerna har inte jag talat om det och jag vet inte om någon annan har gjort det heller, det är alltså fråga om hur man tillämpar dem. Och när man tillämpar dem tror jag att man skall se realistiskt på språksituationen i näringslivet: verksamhetsspråket kan variera beroende på kunder, marknader och ägarna. Men det viktiga är att öppenheten stärker hela det åländska samhällets kultur och språksituation, det är min tro.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Ser man på mitt inledningsanförande i språkdebatten andas det tvärtom öppenhet och utökad självstyrelse, att skapa en miljö som i större utsträckning fungerar på svenska för företagarna, att skapa valfrihet för näringslivet och arbetslivet att vända sig också inom offentlig sektor västerut osv. Det är nog i så fall motparten som talar om att vända sig inåt inom Finland och kvarbli i den utveckling som vi har i dag. Jag vill stiga ur den och öppna Åland på alla sätt och vis. Det är frågan om man också måste se på skyddsmekanismerna, men det är bra att till den delen höra en liten rättelse att man inte är beredd att ta bort skyddsmekanismerna rakt av. Det är som sagt inte jag heller, men det kan hända att de delvis har spelat ut sin roll och är verkningslösa; då måste vi titta på vad vi skall göra i stället. Det kanske inte går att reglera och förbjuda och vända sig inåt längre utan man måste gå den väg jag förespråkar om utökad självstyrelse.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Fru talman! Vinden vänder snabbt i den språkpolitiska debatten och i det här läget är det till fördel!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Eftersom inte jag har varit med här och lyssnat på någon debatt där någon har följt ett inskränkt, ett slutande spår när det gäller näringspolitiken visavi språkpolitiken, så vill jag ändå understryka att vi är väl den enda gruppen som i vårt gruppanförande klart och tydligt talade för ett svenskspråkigt och mångspråkigt Åland, alltså ett maximalt öppet samhälle åt alla håll och kanter. Ltl Olof Erland tog i sitt anförande upp villkoren som fogas till landskapsregeringens beslut om rätt att idka näring och de är antagligen oförändrade i denna dag som är, det vet lantrådet om i så fall, som de har varit tidigare och där skriver man att arbetsspråket skall vara svenska. Det är naturligtvis ett problem hur man skall bedöma arbetsspråket inom varje arbetsenhet s.a.s. Det var det som jag i mitt anförande funderade på huruvida det blir någon slags polisiär uppgift att följa med. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Om ltl Roger Jansson känner sig träffad av mitt påstående om slutenhetspolitik så vet jag inte vad det beror på, om han ändå säger här att han är för öppenhet, då är det väl ingenting att tvista om. När det gäller arbetsspråket hade jag en personlig uppfattning i den här frågan. Jag tycker att arbetsspråket är problematiskt; jag har själv varit med och tagit beslut i olika situationer där vi faktiskt ha diskuterat att hur skall vi kunna ställa det kravet? När någon kommer och kontrollerar så kan man visa att arbetsspråket är svenska, när någon går in i restaurangen här så kanske arbetsspråket i restaurangen är ett annat, var drar man gränsen? Det är ganska orimligt. Jag ser det här som att verksamhetsspråket måste företaget kunna bestämma själv, medan man i kommunikationen utåt kan kontrollera och ställa krav. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Kollegan Olof Erland uppehöll sig vid krav på verksamhetsspråk för tillfälligt näringstillstånd. Jag är skyldig till skrivningen i betänkandet och den syftar framåt, det är ett konstruktivt förslag i det hela därför att skrivningen är tillkommen efter den språkpolitiska debatt som fördes här i kammaren och där vi gjorde klar skillnad mellan privat verksamhet och offentlig verksamhet, så därför skall den här skrivningen ses att gå i bägge riktningar. Det är mycket troligt att den skrivning som regeringen hittills har tillämpat som villkor för tillfälliga näringstillstånd både är tveksam och har spelat ut sin roll; jag har hela tiden ansett att man kan inte skriva på det sätt man har gjort, dvs. en förutsättning för näringstillstånd är att verksamheten sker på svenska språket utan att säga vilken verksamhet. Här har näringsrättsgruppen en uppgift.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Jag kan intyga att arbetet med denna självstyrelsepolitiska redogörelse i självstyrelsepolitiska nämnden har varit en enda enighet om hur vi ser på i synnerhet de författningsenliga rättigheterna i detta nu när det gäller vårt örike. Det är bara några saker jag skulle vilja påpeka – någon kanske tycker att jag är för envis – att trots de positiva skrivningar som jag ser vad gäller landshövdingsfrågan så hoppas jag att lagutskottet skall behandla den motion som Ålands Framtid har lagt om behovet av att anpassa utnämningsproceduren till det som Ålandsöverenskommelsen och självstyrelselagen stadgar. Även om denna skrivning är tillfredsställande så krävs det åtgärder oavsett hur det går på riksplanet med den pågående översynen av länsstyrelser och därmed landshövdingar.

 

När det gäller det mest anmärkningsvärda under den redovisade tiden är det enligt min mening det försök som jag skulle vilja kalla det att underminera Ålands penningautomatförenings verksamhet även på internationell nivå. Nu skall man naturligtvis alltid ha lite diplomatiska skrivningar i en sådan här redogörelse och det har landskapsregeringen sannerligen gått in för, men jag tycker att det är viktigt att notera att självstyrelsepolitiska nämnden ser allvarligt på det inträffade. Vad som ligger bakom det här kan vi väl alla spekulera i, men det är tydligt att man inte ville att den internationella nivån skulle ha rätt uppfattning om PAF som spelorganisation. Det är viktigt att den här typen av insatser görs snabbt och erforderligt och det gjorde sannerligen landskapsregeringens tjänstemän, men det är synd att man skall behöva ägna sig åt denna typ av preventivt skadeförhindrande.

 

När det gäller vtm Gunnar Janssons utmärkta redogörelse för innehållet skulle jag bara vilja säga, att jag delar inte riktigt helt synen på vad som skulle ha hänt med en självstyrelselag klart uttalad som grundlag. När det gäller den symmetri och asymmetri som kännetecknar grundlagsutskottet i Finlands riksdag är det trots allt som så att grundlagsutskottet oavsett självstyrelselagens ställning i dag anser sig vara den enväldiga uttolkaren av självstyrelselagen och därmed vad gäller behörigheten.  Även om vi alltså har ett system där högsta domstolen och presidenten borde vara enväldiga domare har grundlagsutskottet tagit sig friheter under årens lopp, tack och lov med rätt dåligt resultat sett ur grundlagsutskottets synvinkel.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Vi skall inte förlänga debatten, men det är min övertygelse att ifall den nuvarande självstyrelselagen för Åland hade innehållit en bestämmelse i 69 § 1 mom., som var föreslagen i propositionen och det hade blivit lag, hade republikens president inte kunnat ingripa vid stadfästelsen av lotterilagsändringen som presidenten gjorde 2001.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Faktum kvarstår att själva grundlagstanken bakom självstyrelselagsrevideringen vad gällde Ålandsarbetsgruppen under ledning av Leif Sevón inte var att ändra procedurfrågorna om lagarnas hantering utan att fortfarande ha ett system där högsta domstolen gav ett utlåtande till presidenten, som då skulle ha möjlighet att säga sitt om lagstiftningens karaktär. Att i det läget med en självstyrelselag som grundlag inte agera som president Halonen sedan gjorde skulle nog ha upplevts som lite underligt att godkänna en riksdagsåtgärd som skulle ha kränkt en grundlag.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Jag hoppas att i en kommande konstitutionell utredning här på Åland vi kan utveckla de här tankarna vidare för de är mycket intressanta, det skall villigt medges. Men låt mig bara då säga så här, att skulle Finlands grundlag och Ålands självstyrelselag, i det system vi nu berör, vara på exakt samma hierarkiska nivå skulle det behövas en konstitutionsdomstol i detta land. Nu är självstyrelselagen, tack och lov, på en sådan nivå att vi inte behöver någon konstitutionsdomstol.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag kan dela den uppfattning som vtm Gunnar Jansson torgför, under förutsättning att grundlagsutskottet inte tar sig samma friheter igen som man gjorde i samband med den finska lotterilagens tillkomst. Då har vi igen samma konfliktmönster och det förutsätter en stark president, kanske inte en presidentmakt som förmodligen i samband med revideringen av Finlands grundlag, som skall träda i kraft 2011 och framåt, är lite urholkad jämfört med i dag. Jag tror att vi har anledning att återkomma till denna fråga i kommande självstyrelsepolitiska redogörelse.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

Det är uppenbart att de självstyrelsepolitiska frågorna engagerar och många har mycket att säga. Å andra sidan kan man fråga sig om debatten överhuvudtaget har någon effekt på någonting! Det kanske inte behöver ha det, men jag tycker för min del att grunden för den här diskussionen är så dålig. Denna redogörelsen, som är gammal, den är som en tvångströja för hela debatten. Varför skall vi inte skapa någonting nytt? Varför kan vi inte ha t.ex. ett framtidsutskott som ganska förbehållslöst skulle kunna diskutera självstyrelsepolitiska framtidsfrågor? Vi har i dag ingen konsensus i de stora frågorna, inte i fråga om beskattningen, inte i fråga om behörighetsutveckling, i många, många stora frågor saknar lagtinget i dag möjligheten att under någorlunda fria former tillsammans med sakkunniga och med ett bra beredningsunderlag diskutera långsiktigt hur detta samhälle skall utvecklas. I stället blir det så att vid varje tillfälle, där det nu är möjligt, så har det ena partiet möjlighet att vädra sina åsikter eller den enskilda lagtingsledamoten, men det saknas förutsättningar för lagtinget att försöka hitta långsiktiga lösningar på frågor som är av avgörande karaktär för Ålands framtid. Det blir som jag ser en splittrad och lite hackad och malen debatt om konstitution och samtidigt språkpolitik och ja, det är allt möjligt, men det leder absolut ingen vart! Det är i och för sig intressant med debatt, men om vi verkligen komma framåt, om vi vill nå enighet i de stora övergripande frågorna skulle jag föreslå att man skulle ändra ordningen så att redogörelsen kommer till lagtinget, precis som många andra verksamhetsberättelser, den antecknas till kännedom, om ingen tycker att den nödvändigtvis skall behandlas i ett utskott eller självstyrelsepolitiska nämnden, på samma sätt som med andra berättelser. Samtidigt skulle jag efterlysa ett forum för framtidsdiskussioner; då skulle diskussionen bli mera levande, den skulle kunna vara mera koncentrerad, ja, kanske t.o.m. leda till konsensus i vissa övergripande frågor.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Det är klart att man också skall uttrycka sin pessimism, sitt missnöje, det är legitimt, men jag tycker att lagtingsarbetet handlar för det mesta om framtidsfrågor. Det kommer förslag och vi diskuterar och diskussionen är synnerligen fri. Tar vi t.ex. tilläggsbudgeten, som i alla fall är ett dokument som är underlag för framtida politik, är det ett fantastiskt tillfälle att diskutera, meddelande om EU, Lissabonfördraget, ordinarie budget, jordbrukspolitiskt meddelande, det finns hur mycket som helst, om man vill bidra till framtidsdebatten!

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Även om jag inte tycker som ltl Olof Erland så är jag optimist! Jag efterlyser något nytt, ett nytt forum för självstyrelsepolitiska diskussioner som är ganska renodlade och som siktar framåt hur vi t.ex. skall lösa frågor om behörigheten, hur vi skall gå vidare med förnyandet av den ekonomiska utvecklingen. Jag har ingenting emot de meddelanden som presenterades, det är ungefär den typen av dokument jag gärna skulle se som underlag. Det här däremot handlar om vad som har varit och samtidigt vill ledamöterna hela tiden egentligen diskutera framtiden – varför inte renodla de förutsättningarna!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman! Om man inte vill diskutera just nämndens betänkande behöver man inte göra. Jag nämnde många, många andra tillfällen där man diskuterar framtiden. I de här politiska sammanhangen diskuterar vi framtidsfrågor hela tiden, ekonomiska system, självstyrelsepolitiska riktlinjer, näringspolitik, språkpolitik, demilitarisering och neutralisering. Framtiden ligger framför oss hur mycket som helst, det är bara att ta tillvara!

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tackar för upplysningen! Däremot tror jag inte att ltl Olof Erland vill förstå vad jag menar och då går det tyvärr inte att föra en dialog.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag fick en stark känsla av att ltl Barbro Sundback ville nedvärdera betydelsen av arbetet som läggs ner i landskapsregeringen när man lämnar denna årliga rapport och när lagtinget sedan svarar via självstyrelsepolitiska nämnden. Jag påminner mig åtskilliga framgångsförslag genom åren som har lagts fram av självstyrelsepolitiska nämnden i anledning av rapporten och som har gällt den framtida skötseln av de väsentliga frågorna. Talmännen genom åren, utskotten, 29 ledamöter, landskapsregeringen och lagtingsgrupper har alla goda möjligheter att komma med förslag i olika sammanhang på hur framtiden skall utveckla sig. Jag tror inte att organisationsfrågor löser den knuten utan självstyrelsepolitiska nämnden, lagutskottet, näringsutskottet, har fritt fram att jobba med dessa framtidsfrågor som ltl Barbro Sundback efterlyser.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag upprepar, att jag tycker att redogörelsen fortsättningsvis kan komma hit till lagtinget som många andra verksamhetsberättelser. Vi kan ha en allmän diskussion och sedan kan man föreslå om man tycker att den skall gå till utskott. Däremot tycker jag att det behövs ett forum, en arena, för framtidsdiskussioner i specifika konstitutionella frågor, t.ex. den som vi just har hört här, där lagtinget kan diskutera med sakkunniga med särskilt underlag och, observera, uppnå konsensus. Det saknas konsensus för att utveckla självstyrelsen i dag. Debatten här från stora delar av oppositionen handlar mycket om symbolfrågor medan regeringen sysslar med vardagen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har erfarenhet från riksdagen av ett framtidsutskott och det diskuterades att man skulle lägga ner det såsom onödigt, det hade inte kommit fram med några särskilt framstående förslag, inte heller i konsensusanda. Självstyrelsepolitiska nämnden har nu omformats så att alla partier har möjlighet att vara med där och det gäller då att man ger förtroende åt de ledamöter man väljer dit för att försöka uppnå konsensus i de frågor som har med självstyrelsepolitiken och dess utveckling att göra. Jag tror, som sagt, inte att nya organisationsformer nödvändigtvis – ibland är det så – löser det här utan det är fråga om vår egen vilja, alldeles särskilt vilja till konsensus, vilket jag inte har upplevt särskilt starkt i de senaste lagtingen.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det är ett stort problem för självstyrelsen att vi inte har större konsensus i övergripande frågor. Jag tror att det beror delvis på att den parlamentariska traditionen är väldigt ung, vi har svaga partier, vi har mycket kommunalpolitik, man ser mera till sina lokala väljarintressen än till en övergripande politisk konsensus i viktiga självstyrelsepolitiska frågor. Konsensuspolitiken skall naturligtvis inte förta ledamöternas eller partiernas rätt att säga sin åsikt, men om Åland skall ha framgång krävs det konsensus i de övergripande frågorna. Det når vi inte med den nuvarande ordningen, det ser vi klart och tydligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Om man tycker en sak men verklighetsbeskrivningen är en annan och den kan problematiseras så kom jag att tänka på en konsensusfråga av tämligen stort värde, nämligen det att om det var självstyrelsepolitiska nämnden eller var det kom ifrån så gjorde man för något år sedan en lagmotion till Finlands riksdag om viktiga frågor. Det var konsensus i kvadrat då om man ser det ur åländska förhållanden. I de diskussioner som jag nu har deltagit i handlar det mesta om att hur skall vi nå konsensus när det gäller EU-frågorna, och det är ett arbete som vi alla skall ägna oss åt, det är en framtidsfråga av yttersta vikt. Konsensus når man kanske också först efter att man har klargjort skiljelinjerna, och det sysslar vi mycket med i lagtinget och det tycker jag är bra. Språkpolitiken nyligen: öppenhet och slutenhet, näringspolitiken: samma sak, öppenhet och slutenhet, den offentliga sektorn och entreprenörskap: ger mindre offentlig sektor mer entreprenörskap? Vi har ekologisk odling kontra det konventionella jordbruket, en klar ideologisk skiljelinje. Där når vi inte konsensus genom att gömma undan problemen utan vi gör det genom att debattera och klargöra. Jag tycker alltså att ltl Barbro Sundback här gärna får avstå att debattera redogörelsen till självstyrelsepolitiska nämnden därför att den inte har med framtiden att göra, men debatten har ändå fört upp flera framtidsfrågor, så jag förstår inte varför det här ropet efter konsensus är ett allmänt utrop, det är väl någonting som man då diskuterar: hur når vi konsensus i de frågor där det är viktigt? Nu har vi Lissabonfördraget, där alla borde fundera på hur vi når konsensus. Där har vi plattformarna, vi har utskott, vi har nämnd och vi har landskapsregering samt en EU-minister i Finlands regering, så jag förstår inte denna svartmålning och mörka syn på den åländska politiken.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Ltl Olof Erland nämnde att ltl Barbro Sundback hade svartmålat redogörelsen. Är det faktiskt så att ltl Olof Erland vill missförstå ltl Barbro Sundback med flit? Det som framkom i ltl Barbro Sundbacks anförande, som jag tycker att är bra, är en vision om att hur kan vi gå vidare och jobba mer konkret med framtidsfrågor och hur kan vi utveckla självstyrelsen? Jag tycker inte att det här är så svårt, utan ta i stället emot att någon försöker se positivt på hur vi kan utveckla. Att gå vidare innebär inte försämring.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Om ltl Göte Winé säger att jag inte förstår så är det helt riktigt. Jag har inte hört någon vision utan mera ett nödrop i så fall, men jag tycker att vi har vårt forum, vi har parlamentarismen, om man tänker efter, är en fantastisk form för politiskt styre. Här sitter vi, ett parlament, – jag höll på säga 30 personer, men 30 minus – och har alla möjligheter att diskutera framtidsfrågor, stifta lagar, diskutera politik, dra ut de självstyrelsepolitiska riktlinjerna, det tycker jag är min viktiga uppgift här och det är klart att vi kunde efterlysa bättre möjligheter, bättre diskussion, bättre åsikter, bättre argument, bättre ideologier, men jag måste säga att jag är ganska nöjd.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Man märker alltid i replikskifte mot ltl Olof Erland att man skall bli tillrättavisad och få sig en föreläsning, och det tackar jag för! Däremot är det så att man måste också kunna se på nya saker och nu gick hela ltl Olof Erlands anförande ut på vad som var nackdelar med ltl Barbro Sundbacks anförande. Varför kan man inte säga att det är en intressant idé, men jag tycker ändå. Med ltl Olof Erlands debatteknik hittar vi ingen konsensus. Ser vi i stället möjligheter tror jag att vi har lättare att göra det, för det är många som har pratat om det i denna sal de senaste åren att tillsammans skulle vi behöva hitta konsensus och här kom ett förslag, men direkt skall det slås ner – just för att ltl Barbro Sundback kommer med det!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

En kort resumé. På mindre än 45 minuter. Jag begärde ordet för att säga att visst har det funnits konsensus. I all politisk verksamhet som jag har deltagit i så har det alltid funnits en eftersträvan om konsensus. Vi har haft vår EU-anslutning, EES-avtalet, självstyrelselagen, nu hade vi en lagmotion som hela lagtinget ställde sig bakom och det är klart att skulle jag ha varit med så kanske det inte har blivit någon konsensus, men oberoende var det konsensus som man uppnådde i lagtinget. Jag tycker att de flesta arbetar med att hitta lösningar på viktiga problem, det är det som är vår uppgift.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets bibliotek för år 2007. (BB 1/2007-2008).

 

Enligt 9 § reglementet för lagtingets bibliotek skall berättelse över bibliotekets verksamhet avges vid varje kalenderår. Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget berättelsen till kännedom.

 

Vtm Gunnar Jansson:

Värderade talman!

Lagtingsbibliotekets verksamhet sammanfattas genast i början av kommissionens berättelse sålunda: ”Lagtingets bibliotek, som är ett specialbibliotek inom samhällsvetenskap och juridik, har till uppgift att tillhandahålla lagtinget och centrala ämbetsverket samt utomstående i mån av möjlighet med litteratur, tidskrifter och tidningar.” Det är en skrivning som kommer ur bibliotekets reglemente och så här fungerar biblioteket plus mycket mer därtill. Jag skall inte trötta kollegerna med långtgående filosofier på annat sätt än att datoriseringen har dramatiskt förändrat bibliotekets möjlighet att serva. Detta gäller den interna servicen, men det gäller också bibliotekets möjlighet att korrespondera med kringliggande bibliotek eller överhuvudtaget bibliotek var än de befinner sig och detta leder till att bibliotekets upplysningsverksamhet dramatiskt har förbättrats, trots att dess personal är sådan den alltid har varit. Därför ändar denna korta presentation ut i en uppmaning om att, kära kolleger, använd biblioteket, där finns upplysning, där finns service, där finns beredskap och där finns mycket kunskap att inhämta.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Lagtinget antecknar sig berättelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 8:

 

Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion om utredning om befolkningens ekonomiska livssituation. (HM 47/2007-2008).

 

Ärendet bordlades den 16.4.2008. Talmanskonferensen föreslår remiss till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

För nästan exakt ett år sedan, dvs. i maj 2007 utkom ÅSUB:s utredning om ekonomisk utsatthet och  socialtrygghet på Åland. Utredningen var något av ett politiskt bombnedslag. Den seglivade myten om att det inte finns fattigdom och social utsatthet på Åland förbleknade snabbt. Undersökningens resultat stämmer överens med liknande undersökningar i resten av Norden. Den relativa fattigdomen innebär att vissa befolkningsgrupper inte har haft samma ekonomiska standarhöjningar som resten av befolkningen. Begreppet ”relativ fattigdom” myntades i England av Peter Townsend 1979. I Norden började man ungefär på 1980-talet tala om trefjärdedelssamhället. Dessa begrepp återspeglar den samhälleliga utvecklingen från och med 1980-talet.

 

Generellt kan man säga att den ekonomiska tillväxten varit stor och levnadsstandardökningarna  har varit betydande. Men fördelningen av den växande välfärden har bidragit till ökande inkomstklyftor. Den tiondel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna har fjärmats från resten av befolkningen. Mellan åren 2003 och 2006 ökade realinkomsterna i Finland i medeltal med 31,5 procent men folkpensionärernas realinkomster ökade endast med 4 procent samtidigt som  de som tvingades leva på utkomststöd fick se sitt stöd minska med 3 procent. Man kan konstatera att folkpensionärerna blivit offer för en misslyckad fördelningspolitik och att de som på grund av sjukdom, funktionshinder eller annan arbetsoförmåga tvingas leva på offentliga stöd direkt straffats med ekonomiska försämringar. Fördelningspolitiken har betytt att de som inte kan påverka sina inkomster de har fått det sämre trots historiens största ekonomiska tillväxt i vårt land.

 

Brist på pengar är det således inte utan bristen ligger i själva fördelningen som försvagats på grund av att den progressiva beskattningen och transfereringarna betyder allt mindre för att minska inkomstklyftorna och därför är det inte så lätt som tidigare att säkra de mest utsatta gruppernas ekonomiska och sociala trygghet. De mest utsatta grupperna är outbildade och arbetslösa unga, ensamförsörjare, ensamboende samt pensionärer, folkpensionärer och sjukpensionärer med små inkomster.  I länder med stor inflyttning utgör personer med annan etnisk bakgrund en betydande riskgrupp.

 

Den nordiska modellen bygger på full sysselsättning och små löneskillnader samt allmän välfärd finansierad över skattesedeln. Modellen har visat sig effektiv och har bidragit till att ständigt höja den allmänna levnadsstandarden i alla nordiska länder. Avvikande från detta ser vi nu hur vissa samhällsgrupper hamnar kraftigt på efterkälken medan resten av befolkningen ökar sin köpkraft och sin förmögenhet. Under åren 1990 till 2002 ökade köpkraften bland den tiondel av befolkningen som förtjänar mest med hela 45 procent medan den tiondel som förtjänade minst , dvs folkpensionärer och andra, deras köpkraft ökade  med endast  1,1 procent. Utvecklingen tyder på minskad solidaritet med de mest utsatta i vårt samhälle. En samhällsutveckling som oroar oss socialdemokrater och som vi vill förändra så att inkomstskillnaderna minskar istället för att öka.

 

Vad bör då göras?  Transfereringar i form av försörjningsstöd till pensionärer, folk- och sjukpensionärer som lever under den relativa fattigdomsgränsen, dvs. folk- och sjukpensionärer kan nu se att regeringen Eriksson ….i månaden för dem med väldigt låg, 700 euro eller under 700 euro och det innebär att dessa personer inte egentligen kommer närmare den relativa fattigdomsgränsen som ligger just under 1.000 euro. Det skapar dessutom en grupp under 770 euro som inte får någon del alls av stödet, så hela mekanismen är lite konstig. Nåja, det tillhör en annan diskussion. Före den här regeringen tillträdde höjdes barnbidraget och ensamförsörjartillägget Ensamförsörjartillägget  kunde säkert ytterligare höjas. En viktig sak är att ÅHS avgifter inte höjs utan eventuellt ytterligare sänks. Också de sociala kommunala avgifterna bör hållas nere. Finlands regering kommer att höja barnomsorgens maxtaxa. Kommer Ålands landskapsregering att automatiskt följa efter eller vad tänker man göra? Socialdemokraterna ser helst en sänkning av maxtaxan till högst 100 euro i månaden. Överlag skall de sociala avgifterna vara låga för att bidra till att förbättra de utsatta gruppernas ekonomi. För den stora andelen pensionerade kvinnor bland de som har inkomster under den relativa fattigdomsgränsen är det viktigt att hemsjukvårdsavgiften är låg och att de kommunala hemtjänsterna är ännu lägre. Annars kan inte de äldre pensionerade kvinnorna som bor hemma tillgodogöra sig den hemtjänst de behöver.

 

Det finns säkert flera åtgärder som är relevanta i detta sammanhang, och vi har nu fått se förslaget till tilläggsbudget som på den här punkten för socialdemokraterna är en stor besvikelse.

 

Fattigdomsforskningen visar på vissa klara samband mellan fattigdom och andra välfärdsindikatorer.  De som lever under den relativa fattigdomsgränsen har ofta sämre utbildning och svagare hälsa än resten av befolkningen. Detta i kombination med svag ekonomi i synnerhet om den är bestående försvårar för den enskilda att ta sig ur sin fattigdom.  Därför behövs samhällets insatser och solidaritet. Den nordiska modellen bygger på full sysselsättning. Sysselsättningsgraden är över 70 procent på Åland. Att observera är dock att de åländska männen har en något lägre sysselsättningsgrad, dels än de åländska kvinnorna och vad man ser allmänt i övriga Norden., något man borde undersöka närmare. Alltfler väljer att jobba längre, dvs. ända till 68 års ålder för att förbättra sin pension. Dessutom måste man konstatera att de flesta kvinnor trots allt fortsättningsvis  måste räkna med sämre löne- och pensionsvillkor än männen.

 

Herr talman!

ÅSUB:s utredning om ekonomiskt bistånd och social utsatthet fick många partier att för första gången på allvar diskutera fördelningspolitiken på Åland. Utredningen återspeglar i stort läget i vår närmaste omvärld. Men för att vi skall kunna utnyttja självstyrelsens möjligheter för att häva fattigdomen och minska inkomstskillnaderna behövs det flera utredningar som klargör samband mellan låg lön och andra välfärdsindikatorer. Detta för att långsiktigt säkra alla ålänningars rätt till social och ekonomisk trygghet.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman!

Det var mycket text som kom, men när det gäller kontentan av det hela kan man konstatera att går ut på att socialdemokraterna, som innehade finansministerposten i landskapsregeringen under de senaste tre åren hade alla möjligheter att göra ganska betydande insatser just när det gäller att avhjälpa situationen för dem som har det sämst ställt. Den andra saken jag tänkte säga är att om man sänker taket inom äldreomsorgen eller andra avgifter, så vad blir konsekvensen av det? Jo, konsekvensen blir det att de som har de höga inkomsterna förtjänar på det, de som har de lägsta inkomsterna och har det sämst ställt, de får ingen nytta av att man sänker avgifterna. Det tredje är att fördelningspolitiken i högsta grad också intresserar liberalerna.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Den här utredningen blev klar, som jag sade, i maj 2007. Det är ett år sedan. Före det hade den förra regeringen på vårt initiativ halverat ÅHS-avgifterna och som tidigare regeringar hade höjt alltför mycket, som vi tyckte. Den förra regeringen föreslog också förbättringar i barnbidraget och ensamförsörjartillägget. I juni ifjol föreslog socialdemokraterna att man skulle införa ett särskilt utkomststöd för dem som levde under den relativa fattigdomsgränsen. Tyvärr fick vi inte med våra medregerande partier då, kanske det går bättre nu, men beloppen är nog som jag ser det bagatellartade för dem som det gäller.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman!

Jo, det är riktigt att den här ÅSUB-utredningen blev klar, men den bekräftar i och för sig ganska långt det man redan visste om att det fanns utsatta grupper. Att det sedan kvantifierades på ett bättre sätt än vad man tidigare hade vetat var ett framsteg. Det är klart att vissa saker gjordes de facto under den senaste perioden, men tanken är nog att vi faktiskt skall gå vidare nu och målinrikta de åtgärder som behövs till dem som verkligen behöver stöden i första hand.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag håller inte med om att utredningen bekräftade det man visste. Utredningen slog fast det som många inte trodde var sant, att 13 procent lever under den relativa fattigdomsgränsen som är en hög siffra jämfört med övriga nordiska länder. Under flera perioder tidigare har socialdemokraterna motionerat om liknande utredningar men fått nej. Vi har inte fått liberalernas stöd i de sammanhangen. Det är historia, nu skall vi gemensamt se till att det blir bättre för den här gruppen och ni har socialdemokraternas stöd, men då skall nog fördelningen vara betydligt större. 70 euro minus inflation är kanske 40! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion om delad kommunalskatt. (HM 17/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår remiss till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

I det förra ärendet efterlystes framtidsdiskussion och kreativa förslag. Här kommer ett! Det är nämligen så, som ni vet, att många skärgårdskommuner och perifera kommuner på fasta Åland har många fritidsbostäder; merparten av dessa innehas av ålänningar som är skrivna och betalar skatt i en annan kommun men vistas en längre tid i den kommun där man har fritidsbostad.

 

För att möjliggöra för dessa att gynna den kommun i vilken man har sin fritidsbostad borde en möjlighet att skriva sig partiellt i en annan kommun utredas. Om och hur detta låter sig göras borde utredningen titta på. Det kunde bli ett välkommet tillskott för denna grupp av kommuner som har det kärvt ekonomiskt eftersom kommunalskatten skulle tillfalla den kommunen under den tid man är skriven där.

 

Med anledning av ovanstående föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att en utredning görs över möjligheten att partiellt skriva sig och betala skatt i en annan kommun än den stadigvarande under viss tid på året.

 

Ltl Torsten Sundblom, replik:

Herr talman!

Det här är en fråga som också har tagits upp många gånger på fastlandssidan, t.ex. att betala skatten på den tolfte månadslönen till den kommun där man har sin sommarbostad, men får vi alla tätorter att gå med på att ha skatteinkomsterna på ett sådant tåg?

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Torsten Sundblom kommer från en kommun som skulle gynnas ganska mycket av förslaget men som kanske inte är en av dem som har det allra skralast. Jag tycker att det är ett bra exempel om man är sommarföglöbo och gynnar Föglö med sina skatteinkomster. Visserligen har detta diskuterats i Finland, men jag är inte bunden av den diskussionen utan vi har skatteinstrumentet helt i våra egna händer och är vi beredda att göra ändringen gör vi det nog med en ganska överväldigande majoritet här i lagtinget, om det är någon som vill föra en sådan bypolitik att man på grund av att man är från Mariehamn motsätter sig det här. Det är en fördelningspolitik – jag tittar på ltl Göte Winé som är från Sund – som är betydligt sundare än alla kompensationssystem vi har.

 

Ltl Torsten Sundblom, replik:

Herr talman! Jag är nog positiv till idén, men jag undrar om det är möjligt att genomföra den.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!  Som jag ser det är det absolut ingen omöjlighet, rent juridiskt är det helt möjligt. Det är bara upp till oss här i lagtinget att stifta en lag som säger att man har den möjligheten. Däremot kan det uppkomma vissa frågeställningar hur det skall genomföras i praktiken och vilka krav man skall ställa på dem som skriver sig på annan ort osv. Det är sådana saker man måste reda ut, men juridiskt är det absolut ingen omöjlighet. Vi har behörigheten i våra egna händer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 10:

Ltl Mika Nordbergs hemställningsmotion om praktikprogram för politiker. (HM 32/2007-2008).

 

Föredras för remiss ärende nr 11:

Ltl Fredrik Karlströms hemställningsmotion om gemensamt fiskekort för landskapets egna vattenområden. (HM 35/2007-2008).

 

Föredras för remiss ärende nr 12:

Ltl Jörgen Strands m.fl. hemställningsmotion om pilotprojekt inom landbaserad fiskodling. (HM 58/2007-2008).

 

Föredras för remiss ärende nr 13:

Ltl Johan Ehns m.fl. hemställningsmotion om inrättande av marina reservat inom Åland. (HM 59/2007-2008).

 

Föredras för remiss ärende nr 14:

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion om landskapsgarantier för markägare i skärgårdskommunerna. (HM 19/2007-2008).

 

Talmannen föreslår att ärendena nr 10-14 avförs från dagens lista och upptas till diskussion vid senare tillfälle.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens framställning med förslag till första tilläggsbudget för år 2008. (FR 19/2007-2008).

 

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets nästa plenum den 23 april.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 23 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.59).