PLENUM den 5 maj 2003 kl. 13.00.

FÖRSTA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Svensson och ltl Lundberg).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller talmannen Viveka Eriksson för sammanträffande med Norges ambassadör i Helsingfors, ltl Svensson för tiden 5-7.5 på grund av sammanträde med regionkommittén och ltl Britt Lundberg från dagens plenum på grund av privata angelägenheter. Ledigheterna bifallna.

 

 

Meddelanden

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av enkla frågor kommer att ges vid följande tidpunkter:

- svaret på ltl Sundmans enkla fråga nr 10/2002-2003 ges vid plenum torsdagen den 8 maj

- svaret på ltl Lindqvist enkla fråga nr 12/2002-2003 ges vid plenum torsdagen den 8 maj

- svaret på ltl Lindqvists enkla fråga nr 13/2002-2003 ges vid plenum torsdagen den 8 maj

- svaret på ltl Englunds enkla fråga nr 14/2002-2003 ges vid plenum fredagen den 9 maj

Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 5/2002-2003 angående ny landskapslagstiftning om utkomstskydd för arbetslösa. (FR 16/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum den 7.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående lagstiftning om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. (FR nr 8/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum den 7.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens utbildnings- och skolpolitik. (S 4/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum den 7.5. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändringar i körkorts- och vägtrafiklagstiftningen. (FR 22/2002-2003).

 

Ärendet bordlades den 28.4. Beslut är fattat om remiss till lagutskottet. Diskussionen fortsätter.

 

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag har under hela min långa lagtingsperiod hyst ett stort ointresse för körkortslagstiftningen och försökt undvika den men alltid förr eller senare ändå hamnat med i diskussionen. Den aspekt som jag vill lägga på lagstiftningen i dag bygger på det att det i år är Europas handikappår. Det finns många i vårt samhälle som på grund av olika funktionshinder har svårt att röra sig för vilka det är mycket värdefullt att det finns både Färdtjänst men också sådana fordon som kan framföras just för att öka rörelseutrymmet för personer med funktionshinder. Jag skulle önska att lagutskottet lade en sådan aspekt på hela lagstiftningen i vilken mån den tillgodogör olika funktionshindrade gruppers behov av att själv kunna köra men också anlita sådana fordon som är vänliga med tanke på olika funktionshinder.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Framställningen innehåller många bra saker som jag sade tidigare när den var uppe och blev bordlagd. En detalj men som är en viktig sak för motorcyklister är att man nu får automatiskt uppdaterat motorcykelkörkort varefter man fyller år; om man tar körkort när man är 16 år, så får man nästa klass när man är 18 och sedan när man är 20 och det är mycket bra, det sparar också på byråkratiapparaten. Det är också många andra klargörande saker med som behövs och anpassningar till gällande EU-regelverk.

 

Det finns några andra saker som man kan diskutera. Det är svårt att ha en klar uppfattning om saker och ting i den här lagen. När jag har funderat har jag slitits mellan hopp och förtvivlan. För det första detta att man kräver att man skall ha körkortet med vid körningen. Det finns bra saker med det, det borde egentligen vara en självklarhet och det är en självklarhet för de flesta, man har alltid körkortet i plånboken och plånboken har man alltid i fickan, så för de allra flesta är det här redan en självklarhet. Det skulle också förenkla för polisen som direkt skulle se körkortet och inte behöva ringa upp osv. Men samtidigt motsätter jag mig att man lagstiftar om en sådan här sak; jag har förstått att det är renderar böter att inte ha körkortet med. 

 

Det är så i dag i den vanliga människans liv att man har en hel hop av kort i plånboken. Om jag öppnar min egen har jag en hel rad med olika bankkort, det är ID-handlingar och det är olika företagskort, blodgivarkort, rabattkort osv. Egentligen är det helt onödigt; med dagens tekniska kunnande borde man ha ett enda kort och det skulle vara ens ID-kort och det skulle duga till allt, det skulle vara bankkort, det skulle vara körkort osv., så att man skulle förenkla för medborgarna. Det är också någon sorts mening med det nya elektroniska ID-kortet där man certifieras att ha kortet och får en offentlig och en privat nyckel och sedan har man koder så att man kan logga in på Internet-banken med kortet. Det borde räcka med det, för det är så i dag att man måste ha ID-handling med sig inom EU; det är t.o.m. så att om man inte har ID får polisen gripa en och ta reda på vem man är. Det borde absolut räcka med det och man borde inte ställa nya krav på att folk skall ha körkortet med, även om jag tror att det är en självklarhet för många. Om man inte ställer det här kravet så borde man i stället se till att polisen när man övervakar trafiken har en fungerande utrustning. I dag är det så att den åländska polisen ringer upp eller ropar upp till jouren och frågar: har den här personen körkort? Det är lite onödigt att flera personer måste vara inblandade; man kunde ha en mobiltelefon eller en handdator i bilen och tillgång till både körkorts- och fordonsregister den vägen, så den tekniska utrustningen för polisen borde absolut ses över i det här sammanhanget i stället för att ställa det här kravet.

 

Det är samma sak med villkorade körkort. Det är ytterst behjärtansvärt att äldre människor, som det handlar om, kan få ha körkortet kvar lite längre, på nåder, kan man säga, för vissa sträckor som är väldigt viktiga för att de skall kunna ha ett självständigt liv och kanske t.o.m. i förlängningen slippa bli omhändertagna i förtid på grund av sådana här saker. Samtidigt frågar man sig när det gäller rättssäkerhetsaspekten. Vad jag har förstått är det polisen som avgör om personen skall få körkortet; hur blir det om man inte får det och vill besvära sig? Vem är det då som avgör om man skall ha körkort eller inte? Vem är det som kan säga vad man egentligen är lämplig för. Som det är nu har man körkort eller så har man inte körkort och då är det en läkare som är professionell som kan bedöma ens förmåga. Det tycker jag att utskottet skall fördjupa sig lite i, så att det inte får motsatt effekt, att en del får inte fastän de borde få osv. när det är en bedömning. Jag ifrågasätter också bestämmelsens överensstämmelse med grundlagens 80 § som vi ofta stöter på att individens skyldigheter och rättigheter skall klart framgå av lag. Här framgår det inte riktigt vilka kriterier man skall åberopa, så jag tycker att utskottet skall fördjupa sig om man borde förtydliga paragrafen i så fall att man vill ha det.

 

Som sagt, det här blir väl en trevlig sysselsättning för lagutskottet över sommaren och vi ser fram emot ett betänkande i höst.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundman funderar över detta med att ha körkortet med eller inte. Med anledning av det som framfördes senast här när ärendet var till behandling om de som arbetar och behöver körkort i arbetet, t.ex. lantbrukare och liknande, så kan jag ha förståelse för om man inte har körkortet med alla gånger, men om man kör bil tycker jag nog att det finns motiv för att kräva att körkortet skall vara med. Man är mycket mån om att ha körkort, få behålla det osv., så varför skall man då lägga ansvaret på andra att hålla reda på om man har körkort eller inte! Det borde man göra själv. Polisen har inte något heltäckande register utan det är motorfordonsbyrån som står för den delen om jag kommer ihåg rätt. Beträffande villkorade körkort är det så att inte kan naturligtvis alla räkna med att få ett sådant. Men det här kommer att avgöras av läkarundersökning och av polismyndighet så att någon brist på rättssäkerhet tror jag inte att det blir fråga om. Det är i alla fall rätt tydligt skrivet i texten i paragrafen vad som skall vara grunden för om man skall få körkoret, så någon kollision med de rättigheter och skyldigheter som man har enligt grundlagen tror jag inte förekommer.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller att övervaka om folk har körkort eller inte så är det polisens sak. Ledamoten Sune Eriksson pratar om att lägga ansvaret på andra; inte kan man säga det så. Det är en myndighet som övervakar medborgarna som har det till uppgift och ansvaret ligger på polisen att övervaka och då är frågan: skall man avkräva medborgarna att man har körkortet med eller inte och jag argumenterade både för och emot i mitt anförande. Det är så enkelt i dag för polisen, även om det inte är polisen som har registret, men det är så enkelt att få till en sådan teknisk lösning att man har tillgång till körkortsregister och fordonsregister i bilar. Det kunde också medföra andra saker så att man kunde övervaka fordon på ett smidigare sätt. Det är nog här skon klämmer och borde förstoras lite så att man skulle få en tidsenlig utrustning i polisens bilar.

 

När det gäller villkorat körkort kan det hända att jag har oskäliga farhågor, men det verkar vara en typisk sak som det kan bli tvister om, så jag tycker att utskottet skall tittan noga på det här så att det inte blir en lagstiftning som blir svår att tillämpa. Det är så i trafiken att man har inte bara sin egen säkerhet och liv som insats utan man har också andras och fast man inte menar det och vill köra bil och gör ett misstag kan andra drabbas också; därför är det ett gemensamt både ansvar och skyldigheter i trafiken. Därför är det relevant för alla trafikanter hur man beviljar körkorten, även om jag tycker att det i grunden är en behjärtansvärd sak.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Om man måste ha körkortet med sig hela tiden tror jag att det kommer att bli ett problem, speciellt på landsbygden därför att det är så att folk rör sig där, byter både kläder och fordon många gånger om dagen och sällan har man plånboken med sig om man är ute och jobbar i skog och mark och på åkern, och man kan ju lika fort bli kontrollerad där om man har körkortet på sig. Då kan det bli många som blir lagbrytare och inte tänker på det överhuvudtaget, för man har sällan plånboken med sig när man är ute och kör på åkern.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Som jag sade tycker jag att det är en självklarhet att man har körkortet med sig, men det är det inte i alla situationer och som jag sade i mitt anförande är jag ytterst skeptisk mot att kriminalisera att man inte har körkortet med och jag tackar för det stöd jag får här av ltl Per-Erik Eriksson.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Med risk för att det blir upprepning vill även jag uttala mina dubier för just det här att man i alla skeden och alltid måste ha körkortet med sig. Jag tycker att det är en tillbakagång eftersom nuvarande lag ger tillstånd till att man inom tre dagar uppvisar körkortet. Jag hade samma argument egentligen att när det gäller arbetsfordon t.ex. har man inte alltid körkortet med sig, även om man ibland hamnar ut på allmän väg med sin traktor eller sitt arbetsfordon. Det är nog viktigt att man tittar på det. Jag tycker att det är en tillbakagång om man strängerar det på det här sättet. Samma sak gäller det villkorade körkortet, för jag tror att det är bäddat för schismer.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Återigen ber jag att få tacka för understödet för mitt resonemang. Det är lite märkligt att centerns lagtingsledamöter inte har förmått påverka detta i beredningsskedet. Det är också lite märkligt att det inte är trafikministern Runar Karlsson som presenterar framställningen, men det glömde jag bort att fråga om i mitt anförande. Tack för stödet än en gång och jag hoppas att det här kan gå vidare till utskottet och att man kan titta på det och kanske göra ändringar också.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl G-M Lindholm:

Herr talman!

Senast vi diskuterade detta ärende i förra veckan ställde ltl J-E Mattsson en fråga angående undervisningen i skolan för nuvarande mopedkörkort; jag tror inte att det officiellt heter så, men det är ett slags tillstånd för att få köra moped. Svaret uteblev här i salen; frågan ställdes också i en av tidningarna om jag inte missminner mig. Åtminstone den uppgift som jag har fått är att undervisningen som man har i skolorna är utanför skoltid. Den är alltså inte obligatorisk utan man får välja den under den termin man fyller 15 år. Om eleven då är intresserad att få ett ”moppekörkort” kan den delta i en sådan här frivillig undervisning. Ungefär hälften av dem som deltar utnyttjar möjligheten att också köra moped. Det här ville jag bara säga som en upplysning ifall det är någon som tror att det är så att den här försvinner från någon slags ordinarie undervisning, så är allt så inte fallet.

 

Jag vill hålla med alla er som tidigare har framfört åsikten att det här om att medföra körkort vid färd med bil skulle bli obligatoriskt; det tycker jag inte att är ett bra förslag. Man kan fråga sig – jag tycker inte att det har framkommit tydligt nog – vem det är som s.a.s. vill detta. Jag tycker att vi är många här i salen, många har kontaktat oss och tyckt att det här är onödig byråkrati. Det är någonting som man har upplevt som väldigt positivt på Åland att man har sluppit det här, att vi inte har blivit så byråkratiserade som våra grannländer är. Det här har varit ett åländskt stuk som många har uppfattat väldigt positivt. Även om man kör bil i Sverige och t.ex. inte har körkortet med sig, så kan de kontrollera upp med finska myndigheterna, så hur i fridens namn skulle det inte gå att kontrollera upp det på Åland när vi är åtminstone i samma land! Om det är motorfordonsbyrån som håller registren, så månne inte polisen skulle kunna ha dem också. Vems är alltså det här önskemålet? Är det poliserna som upplever det här som väldigt jobbigt och joxigt i dag, om man inte har körkortet med sig? - för jag tror inte att det är många bilförare som önskar sig lagändringen. Inte tror jag att det är många politiker heller som önskar lagändringen. Ett svar på den här frågan skulle alltså vara väsentligt så att vi vet varifrån önskemålet kommer.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Är det inte så att det är enklast att man har sitt körkort med. Under den långa tid jag har kört bil har jag ibland blivit prejad av polisen, som vill se om jag har körkort. Då visar jag det fram det. Men om jag inte har körkortet med blir det ju en del byråkrati, så jag vet förstår inte riktigt diskussionen här. Skall man flytta mellan traktor och bil är det kanske ett problem, men byråkrati blir det; om man t.ex. kör i Sverige och inte har körkort och så skall det kollas att man faktiskt har det. Jag tycker att det är enklast när man kan kasta fram körkortet och visa att man har det.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag kan hålla med ltl Lisbeth Eriksson om att det är enklast så. Visst är det så! Men om det är så att man av en eller annan anledning befinner sig i någon annans bil eller att man t.ex. har bytt växa eller man inte har plånboken med sig och att man då skulle bli bötfälld för det tycker jag känns väldigt orättvist, för det är inte med körkortet man kör. Kunskapen sitter mellan öronen, den sitter inte i körkortet, så jag tycker att det är onödigt att man skall ha den här lagstiftningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa ledamöter!

Jag skulle vilja påstå att vägtrafiklagen tillhör en våra största lagar i självstyrelsen som berör väldigt många. När man en gång öppnar den lagstiftningen borde man också titta på andra justeringar. Jag har faktiskt inte tittat efter när den här lagen reviderades senast, men det torde vara ett tag sedan. Jag tycker att man borde ha hört kommunerna först och sett på vad det finns för andra behov för justeringar, för det finns behov av justeringar i vägtrafiklagen, åtminstone vet jag att Mariehamns stad skulle ha synpunkter på den.

 

När det gäller villkorade körkort måste jag först säga att vi är väldigt duktiga här i Ålands lagting på att blankettlagstifta, dvs. kopiera rikslagarna. Därför tycker jag att det är väldigt trevligt och positivt att vi ibland gör avsteg från det och verkligen utnyttjar självstyrelsens möjligheter att ha egna lagar som är anpassade efter våra egna behov. Det här är ett exempel på det, där vi utnyttjar den möjligheten. Samtidigt, herr talman, ser jag det som både behjärtansvärt men också som något problematiskt detta med villkorade körkort för äldre medborgare. Det här är någonting som lagutskottet får titta närmare på, men det är oerhört viktigt att den här behjärtansvärdheten inte får påverka trafiksäkerheten och äventyra den i någon väsentlig grad.

 

När det gäller körkortskravet måste jag erkänna att jag trodde att det redan var tvunget i lag att ha körkortet med sig, så själv har jag alltid varit mån om att ha det, men tydligen har det inte varit så. Trots att jag själv har levt i den tron att det som nu föreslås har varit gällande förut skulle jag vilja stöda de talare som har ifrågasatt körkortstvånget. Jag tycker att med dagens tekniska möjligheter torde motorfordonsregister och polisens register kunna samköras så att man på ett enkelt sätt i samband med en razzia torde kunna konrollera upp huruvida personen i fråga har körkort eller inte.

 

Herr talman!

Det skall bli intressant att arbeta med framställningen i lagutskottet. Det är som sagt en av de större lagarna vi har inom självstyrelsen som berör många människor och jag tycker att det är trevligt att vi någon gång också inte blankettlagstiftar rakt av utan att vi också utnyttjar vår möjlighet till avvikande lagstiftning. Men det jag saknar är alltså att kommunerna borde ha hörts innan framställningen kom till lagtinget så att också kunde ha gjort andra, mindre tekniska justeringar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om det har uppstått någon form av missförstånd beträffande att ha körkortet med sig. Som det framgår av framställningen är det fråga om en språklig ändring. I syfte att åstadkomma språklig samstämmighet mellan den här paragrafen och körkortslagen har man ändrat uttrycket ”förete” till ”uppvisa”. Däremot föreslår man bara att första momentet i paragrafen skall ändras. Andra momentet, som ger polismannen rätt att tillåta att färden fortsätter osv., föreslås inte ändrat. På något vis tycker jag att det har uppstått ett missförstånd här i diskussionen. Det är alltså bara första momentet som föreslås ändrat, andra momentet är kvar som tidigare, där man kan visa upp körkortet i efterhand också, så den här diskussionen har på något sätt gått lite snett.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag får tacka landskapsstyrelseledamoten Erikssonf ör den upplysningen! Då är vi alla ganska överens att det är bra som här föreslås också får skylla på en något otydlig framställning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Oavsett om man skall ha körkortet med i dag eller i morgon har jag faktiskt skaffat mig nytt körkort för det gamla var så trasigt. Det får man inte ha, det var i små bitar. Jag brukar ha sinne för detaljer. Jag tycker att när det handlar om självstyrelsen och dess symboler är detaljerna väldigt viktiga. Jag måste bara få påpeka i det här sammanhanget att jag fick nytt körkort och det utfärdas alltså av Ålands polismyndighet, men i utförandet på framsidan är det en bild av en stämpel, där det står Ålands polisdistrikt. Det är väl en myndighet som har upphört. En annan detalj: på baksidan står det returadress och det är till motorfordonsbyrån, som har Möckelö 26, vilket jag också tror att är en adress som har upphört. Det borde heta Möckelövägen någonting plus att det står vidare: ”Fin-22100 Mariehamn, Finland”, alltså inte AX. Dessa två detaljer tycker jag att man kunde åtgärda från landskapsstyrelsens sida så att körkorten har rätt myndighetsstämpel och rätt landskod.

 

Ltl Lindeman:

Herr talman!

I stort sett är det bra förändringar i lagen och den moderniseras på alla sätt. En sak som jag tycker är bra att har kommit upp här är att det nu blir ett körkort för mopedinnehavarna. När vi fick in förslaget till någon form av intyg som inte gällde som körkort var jag redan i det skedet intresserad av att kalla det för körkort, med allt vad detta innebar. Men ibland är man lite före sin tid! Jag är glad att man nu vågar ta steget fullt ut. Jag tror ändå att det är viktigt för dem som innehar det att det faktiskt är ett körkort, de är lite stolta över det osv. Men i det skedet upplevdes det att det skulle medföra en hel del krångel, byråkrati osv.

När det gäller att ha körkortet med kan jag inte låta bli att säga någonting om det utgående från den information vi fick här. Jag tänkte annars säga att det är en liten jämställdhetsfråga för åtminstone vi kvinnor far inte omkring med körkortet med oss överallt, vi har ibland små nätta väskor och det passar inte alls att ha plånboken som körkortet finns i med oss överhuvudtaget. Men jag är glad för att det inte är nödvändigt att alltid ha det med.

 

När det gäller den nya paragrafen om villkorade körkort är det också en bra sak. Viktigt i det sammanhanget är att man ganska snart får ett regelverk som blir ganska allmänt och som upplevs som säkert och trovärdigt på alla sätt, för det finns en hel del frågetecken runt, man kommer att ställa sig frågan: hur blir det nu, är det så att mitt körkort när det gäller att få köra överallt kommer att försvinna tidigare i stället för att det är tvärtom? Min bedömning är att det är bra att det finns, men det behöver bli ett tydligt regelverk så att de människor det här berör och som kommer att beröras ganska snart av det vet vad det är som gäller. Det är säkert också meningen att så skall vara, så jag önskar lycka till med det!

 

Ltl Holmberg:

Herr talman!

Det har sagts mycket om framställningen och jag vill också ge min åsikt vad gäller att ha körkoret med sig. Det är ganska naturligt att man har sitt körkort med när man går ut i trafiken. Skulle man någon gång missa det och inte ha det med, så tror jag inte att det är en så allvarlig förseelse heller.

 

Däremot tycker jag att 39 § kommer att bli en svår tolkningsgrej, där det står att polismyndigheten kan bevilja körkort som endasts ger rätt att framföra vissa bestämda vägsträckor. Det där kommer att ifrågasättas, att får jag köra den vägsträckan, får den andra kanske köra den andra vägsträckan och så kommer problem att uppstå, så jag tycker att det system vi har i dag där läkarna avgör när du är förarduglig är ett bra system. Jag är inte emot det här, men jag kan föreställa mig att det kommer att uppstå problem och kanske ett missnöje man och man emellan därför att den ena får, den andra får inte och då tycker jag inte att lagstiftningen är bra. Vi skall komma ihåg att vi har ett Färdtjänst-system som samtliga kommuner anlitar i dag för de äldre och handikappade och det värdesätts och jag tror att det också är bra att ha, så jag ber nog lagutskottet att noga titta på 39 § så att vi får den rätt och riktig.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av landskapslagen om renhållning. (FR nr 24/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Det här är bara en liten framställning, men kommunerna har begärt att renhållningslagen skulle ändras på det här sättet. Med nuvarande lagstiftning kan vissa renhållningsavgifter drivas in utan dom, direkt med stöd av lagen, medan andra inte kan drivas in utan kommunen måste gå via domstol för att driva in dem. Därför har vi föreslagit ändringen så att samtliga renhållningsavgifter skall kunna drivas in utan att man behöver gå via domstolen och få en dom på det, att alltså lagen ger den möjligheten direkt. Ärendet har inte varit ut till kommunerna; eftersom det var lite ont om tid skickade vi det på remiss till kommunförbundet och meddelade samtidigt samtliga kommuner att vi har gjort så. Alla har alltså haft möjligheter att komma med synpunkter om man har önskat det, men ingen har gjort det utan alla tycker att det här är ett bra förslag till ändring av renhållningslagen som minskar problemen för kommunerna till den delen man ser sig tvungen att driva in renhållningsavgiften.

 

Ltl A-H Sjöblom:

Herr talman!

Framställningen är säkert välkommen och önskad från kommunernas sida och jag kan hålla med om att det har säkert varit besvärligt om man inte har kunnat driva in avgifterna såsom man har tänkt. Men på något sätt tycker jag ändå att det finns vissa saker som är lite otydliga. Jag reagerade själv en gång på det här därför att jag fick en renhållningsavgift från en kommun där jag antagligen producerar ett visst avfall, men det är inte den kommunen som tar hand om det avfallet. Det har sedan varit olika vändor om att den ena kommunen borde skriva ett avtal med den andra osv.

 

Det som jag saknar i framställningen och som jag tycker att social- och miljöutskottet borde titta på är följande. Det är oklart vilken kommun som skall bära upp avgift; om det är den kommunen, där man egentligen är skyldig att betala renhållningsavgift och där man är kommunmedlem, antingen som bofast eller som sommargäst eller någonting annat. Är det den kommunen som tar hand om soporna och forslar bort dem som skall få betalt eller är det hemkommunen som fastställer avgifterna? Det naturliga är väl att det är hemkommunen som fastställer avgifterna, men det borde också ingå bestämmelser i lagstiftningen att det skall finnas ett avtal mellan kommunerna för att man skall kunna uppbära en avgift.

 

Det beror ju på geografin på Åland och att man kan färdas på olika sätt, så man måste ibland göra omvägar för att komma till hemkommunen, men då borde det i lagstiftningen finnas bestämmelser om att det skall finnas ett avtal mellan kommunerna: den kommun som man för sina eventuella sopor till och som bortforslar dem och den kommunen som man betalar avgiften till enligt lagen. Man kan inte betala för någonting som en kommun inte de facto sköter. I mitt fall finns det ingen kommunal sophämtning där jag producerar soporna utan det är en grannkommun som, rent teoretiskt, får ta hand om soporna. Om jag sedan bär dem till Mariehamn är det liksom en annan sak, men det måste finnas klarare regler.

 

Jag tycker att det här med avgifter är jättebra och jag har ingenting emot att betala avgift för soporna, men just det här måste klargöras, att om jag har en sommarstuga i Hammarland och färdas dit via Geta, så måste Hammarland ha ett avtal med Geta så att jag kan lämna min sopor där eftersom Hammarland inte ordnar någon avfallshantering där jag producerar soporna. Då skall jag färdas flera sjömil för att kunna avlämna soporna, och det kan inte vara fördelaktigt, varken ekonomiskt eller för miljön. Det finns säkert många andra sådana här liknande problem: mellan Lumparland och Vårdö osv. De är geografiska, men de måste få en lösning. För den som inte har upplevt detta är det säkert svårt att förstå, men för den som har upplevt det är det ett problem och för mig var det så att jag ifrågasatte om den kommunen som ville att jag skulle betala en renhållningsavgift faktiskt hade rätt att uppbära avgiften, eftersom den de facto inte ordnar hanteringen utan rent praktiskt är det en annan kommun som tar hand om soporna och då måste det i grunden finnas ett avtal mellan dessa två kommuner. Det är inte så att jag tycker att man inte skall betala renhållningsavgift, men man måste veta, grunden för uppbörd av avgiften, man kan inte uppbära avgifter bara för att fullmäktige har beslutat att man skall göra det, om det de facto inte är någon som bortforslar och hanterar soporna.

 

Jag tycker alltså att den här problematiken, som mest beror på geografiska skäl, skall social- och miljöutskottet titta på.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Det här låg naturligtvis inte med i den begäran som kom till landskapsstyrelsen utan det var enbart det som redovisas i framställningen. Jag förstår inte riktigt problemet. Personligen betalar jag renhållningsavgift till två kommuner: där jag bor och där jag har min sommarstuga. Jag tycker att det är ärligt att man gör på det sättet. I mån av möjlighet lämnar jag avfallet i båda kommuner; ibland händer det att jag inte har den möjligheten, men nog ger lagen säkert möjligheter till överenskommelse mellan kommuner om det är ett problem, och jag tror inte att man behöver speciellt lagstifta om en sådan sak.

 

Herr talman!

Jag utgår från att de allra flesta betalar sina renhållningsavgifter, och jag betalar renhållningsavgifter till tre kommuner. Det är bara det att jag får en jättebra information och vägledning från två, medan den ena bara vill ha betalt! Det finns inte en anvisning om vart jag skall föra mina sopor, vem som skall ta hand om dem osv. – bara att de vill ha betalt! Om jag betalar för en uppgift som en kommun sköter, så utgår jag från att kommunen skall informera mig vart jag skall föra mitt avfall. Det är det jag protesterar mot, att renhållningslagen tillåter att man får uppbära en avgift, men man behöver inte sköta det gentemot medborgarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag får hålla med ltl Anne-Helena Sjöblom om att det i vissa fall kan vara problem, för det finns några platser på Åland där man faktiskt har stugan i en kommun men den naturliga färdvägen gör att man åker via en annan. Men det finns inga hinder redan nu, utan lag, att kommuner överenskommer om vart man skall föra avfallet. I vissa fall har det också förekommit. Men det är också så att alla tror att renhållningsavgiften är exakt för den soppåse man eventuellt för iland; det är så att kommunen trots allt, även i ltl Anne-Helena Sjöbloms fall, är skyldig att ha en viss beredskap för det; ifall hon i stället för att fara till Geta vill ta iland i Hammarland måste hon få använda de anläggningar som finns där. Den beredskapen har säkert kommunen; annars måste de avtala om det. Det där är inte så enkelt som det ser ut och det finns andra saker också som ingår i renhållningsavgiften som inte alls räknas på den direkta soppåsen utan det är systemet med återvinning, som går via Problemavfall, som några känner till och där alla kommuner deltar enligt andra grunder än stugor och var man bor.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det ligger säkert mycket i det som ltl Sune Mattsson säger, men jag kan inte hålla med om att en kommun bara kan bära upp en avgift utan att sköta uppgiften. För mig är det väsentligt att det finns ett finns ett avtal de facto när man bär upp avgiften av medborgarna, om det är fråga om dessa få geografiska ställen på Åland men som ändå drabbar ganska många människor. Det är väsentligt att det finns ett avtal mellan olika kommuner så att medborgarna faktiskt kan få information. Jag vet också att renhållningsavgiften inte uppbärs för soppåsen utan det är för insamling, bortforsling och omhändertagandet av allt avfall, och i vissa fall betalar man extra för den där soppåsen. Det där är lite olika från kommun till kommun. Men jag tycker att det är ett problem att en kommun har rätt att uppbära en avgift utan att ha skyldighet att omhänderta kommuninnevånarnas avfall utan det är någon annan kommun som skall göra det. Det tycker jag att inte är rättvist.

 

 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Men jag tror att verkligheten är sådan att kommunen där man har stugan har skyldighet att ta emot det. Det är bara det att de platser där man tar emot det inte geografiskt passar ihop med det ställe man vistas på. Jag kan ta ett exempel: det finns ganska många som bor i Lemland som säger, att vi lämnar inga sopor i Lemland, utan vi tar påsen till Mariehamn. Ibland tror jag på det, ibland tror jag mindre på det. Men det förekommer säkert det också och att någon släpar det till Mariehamn från Hammarland också, vad vet jag!

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det förekommer säkert, och jag gör likadant, och det är inte det som är ett problem för mig. Jag betalar gärna renhållningsavgift, men jag betalar den inte bara för att betala den och inte veta vart jag skall föra mina sopor. Skall jag betala renhållningsavgiften till en kommun på västra Åland för att de facto bära soporna till Mariehamn eller till Geta eller någon annanstans! Jag förstår hela systemet och jag tycker att det är ett bra system med renhållningsavgifter, men när det gäller den här lagen brister det någonstans hos tillsynsmyndigheten i övervakningen av lagen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Wiklöf

Herr talman!

Först ett fullt stöd till ltl Anne-Helena Sjöblom, för det förhåller sig precis så som hon säger. Det är det att ingen människa reagerar negativt över att man skall betala en renhållningsavgift, utan de som har reagerat negativt har gjort det därför att de vet att uppbördskommunen inte har presterat någonting alls. Det är det som är problemet. Jag har själv ett aktuellt fall. Jag betalar min renhållningsavgift, men jag vet grannar som besvärar sig över avgiften därför att de anser att den absolut är vulgär. Det är någonting det är bekymmersamt med om man skall släpa sin soppåse, vilket är det kortaste och enklaste vägen, till Jomala eller till Mariehamn, men om man skall köra via Jomala till Söderby i Lemland för att leverera soppåsen, så känner inte heller jag att det är en rationell väg. Vi skräpar ner mycket mer på den vägen med våra bilar än vad vi gör när vi tar soppåsen med oss till staden. Och det är det här som är felet att den kommun som tar upp betalningen för renhållningen inte utför renhållningsprestationen. T.ex. i mitt fall tycker jag att det vore naturligt att man antingen fick leverera den i Jomala och betala till Jomala eller, som man gör i dag, tar den med sig till staden och i så fall betalar till Mariehamns stad, men vi betalar till Lemland, som inte presterar någonting i det här avseendet och det är det här som är bekymret.

Vi skall naturligtvis med vederbörlig omsorg ta itu med saken i social- och miljöutskottet!

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Eftersom diskussionen har letts in på annat än vad framställningen egentligen handlar om tänkte jag också ta upp en fråga som kan vara av intresse för utskottet att titta på och kunna förklara för oss andra när betänkandet kommer. Det gäller när man har ett privat företag och även har ett hushåll i samma kommun; ibland har man då även företaget i en annan kommun än där man har hushållet. Det är så att i ett företag, som i mitt fall ett turistföretag, producerar sopor och annat material, har man en entreprenör som sköter om hela alltihopa och därmed också mina privata hushållssopor förstås. Då kan man ställa frågan: Hur skall man kunna befrias från renhållningsavgiften för det privata hushållet när man de facto inte belastar kommunens renhållningsverksamhet med någonting utan man har hela det här tillgodosett via en privat entreprenör som står utanför den kommunala omsorgen, som inte omfattar företagssoporna och avfallet?

 

I övrigt när det gäller frågan om soporna som kommer från en annan kommun vet vi att det finns en hel del fritidsbostäder ute på öar runt om på Åland, dit man kommer med båt och båtarna landar väldigt ofta i en annan kommun än den kommun som ön hör till, så det finns nog skäl för social- och miljöutskottet att titta på den frågan också.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Mycket av det som ltl J-E Mattsson stämmer absolut. Däremot var det en sak som han kanske visste eller glömde att säga, nämligen att när det privata bolaget tar hand om  hans sorterade sopor t.ex., tomflaskor eller papper, så betalar Eckerö kommun efter det hushåll och invånare som bor där till det företag som sedan forslar soporna vidare; Renhållningen kör inte det hela vägen, utan en hel del av det går via Problemavfall till återvinning och då betalar nog Eckerö kommun för det också.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

När det gäller företagssopor betalar Eckerö kommun ingalunda någonting till Renhållningen  eller Renhållningen till Eckerö kommun för detta, utan det är helt och hållet en privatiserad verksamhet som vilar på företagsgrund.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Ärende nr 6: Landskapsstyrelsens framställning angående ändrad lagstiftning om behandling av rörliga arbetsplatser vid fördelningen av samfundsskatten mellan kommunerna. (FR 25/2002-2003) avföres och upptas onsdag den 7 maj.

 

 

Föredras, fortsatt behandling ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående trafikplan för landskapet Åland 2003-2010.(M 4/2002-2003).

 

Diskussionen i ärendet förklarades avslutad vid plenum den 28 april. Lagtinget skall efter avslutad diskussion besluta om meddelandet skall antecknas till kännedom eller hänskjutas till utskott. Talmanskonferensen föreslår att meddelandet skulle remitteras till finansutskottet. Kan detta förslag godkännas? Godkänt.

 

Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras ärende nr 8:

 

Republikens presidents skrivelse med anledning av riksdagens svar på regeringens proposition med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland. (RP 10/2001-2002).

 

Republikens presidents framställning nr 10/2001-2002 har remitterats till lagutskottet den 25 september 2002. Talmanskonferensen föreslår därför att presidentens skrivelse med avseende på ärendets fortsatta behandling överbringas till lagutskottets kännedom. Före så sker tillåts diskussion. Kan förslaget godkännas? Godkänt. Diskussion.

 

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

Det här är ett litet annorlunda förfarande än vad vi har varit vana vid. Vi som har ärendet kvar i lagutskottet vet att regeringen gjorde en framställning som gick till riksdagen och så skickade republikens president den hit till lagtinget, och det skall ju vara enahanda beslut. Under behandlingen i riksdagen fick detta ärende en synnerligen egendomlig behandling. Trots att vi hade riksdagsman från Åland med där kunde man inte ordentligt förklara att det alltid har varit så här att landskapsstyrelsen och regeringen har diskuterat, som man har gjort också denna gång och försökt hitta lösningar, och det var väl minsta gemensamma nämnaren som man kom till. Men trots det började grundlagsutskottet göra ändringar – det godkändes sedan av riksdagen – och föra in nya delar i framställningen till ändring av självstyrelselagen; nu är det på nytt uppe för behandling. Men det egendomliga med skrivelsen till lagtinget är att för det första ingår icke de motiveringar som riksdagen har godkänt; däremot har man skickat hit saker som riksdagen tydligen har godkänt att göra följande uttalanden.

 

I det ena fallet förutsätter man att regeringen i samråd med landskapet Åland utreder om bestämmelserna i självstyrelselagen och om grunderna för presidentens utövande av sin vetorätt behöver ändras. Det är den första frågan som man kan diskutera, men jag tycker åtminstone att det borde ha varit så att det skulle ha varit den procedur som vi alltid har använt här att det är diskussioner och förhandlingar mellan landskapsstyrelsen och regeringen för att komma fram till ett resultat.

 

Sedan är det den andra klämmen, som man har godkänt, där man säger att regeringen skall utreda behov och möjligheter att föra den i 19 § självstyrelselagen föreskrivna specialuppgiften från högsta domstolen till något annat oberoende rättskipningsorgan! Här är man tydligen inte inne för att landskapsstyrelsen skall vara med och diskutera, trots att vi vet att självstyrelselagen i systemet har helt andra förutsättningar än vad det har i vanliga lagar som man godkänner i riksdagen. Men det är okej att skrivelsen går till lagutskottet till kännedom, så att vi vet vad vi skall ta ställning till. Jag tycker dock att förförandet på något vis verkar som om man inte riktigt skulle ha hängt med i alla svängar och jag hoppas verkligen att landskapsstyrelsen har möjligheter att med regeringen ta upp den här frågan så att vi får en ordentlig genomgång av att det är två stycken regeringar som diskuterar självstyrelselagens ändringar och att inte, som man nu har gjort, riksdagen blir en makt på sidan om, utan antingen godkänner man det eller annars godkänner man det inte. Det är så det borde vara och jag hoppas att det kan återgå i framtiden till den situationen att vi inte får in någonting nytt här.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Vtm Salmén har alldeles rätt i sin förundran över de beslut som riksdagen har tagit. Jag tror att det skulle vara bra om lagutskottet inte bara tar detta till känna utan också kan ha formulera sig till en åsikt på de här två punkterna så att lagtinget får ytterligare studera det; framför allt behöver landskapsstyrelsen ett lagtingsbeslut som stöd i ryggen också i fortsättningen i anledning av dessa två något märkliga besluten i riksdagen.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Det som ltl Erlandsson var mycket riktigt och jag hoppas verkligen att vi kan komma överens om att på det viset skall vi hantera frågan. Nu är det så att folk har inkallats till grundlagsutskottet för att ta en diskussion med dem när de har ett varv till i riksdagen, så jag hoppas verkligen att vi kan diskutera ihop oss med landskapsstyrelsen; jag har talat med lantrådet i dag redan om att vi borde sätta oss ner och diskutera, men det är absolut nödvändigt att lagtinget har möjligheter att verkligen säga om vi skall vara med om en sådan här situation eller skall vi inte.

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det har under många år klagats över att ändringar i självstyrelselagen är ganska långt utdragna processer och att vi borde ha ett smidigare förfarande och med mindre processer kunna ändra lagen. Det är möjligt, om man är välvillig, att se det här som ett uttryck för en effektivare eller smidigare ändringsprocess, men man kan förstås också se det som ett hot att den andra parten ensidigt dikterar förändringen och att man inte själv har jämlika möjligheter att påverka beredningen. Jag tror att hur man än ser det så om vi skall kunna anpassa självstyrelselagen i framtiden till de förändringar som sker som en följd av den allmänna integrationen måste vi hitta nya modeller. Jag tycker att det som ltl Erlandsson sade är bra, att lagutskottet skall formulera en ståndpunkt, inte bara som ett svar på detta utan också ha en egen åsikt om hur man snabbare skulle kunna nå resultat när man behöver ändra självstyrelselagen  Det gamla väldigt legalistiska sättet passar inte mera för vår tid, dels är det väldigt långsamt och delvis är det ytterst osmidigt, det är ett blockerande från båda parter: man söker helst inte kompromisser, åtminstone inte sent i processen, utan då skall allt vara klappat och klart och egentligen skall bara parlamentsbehandlingen vara någon slags ceremoniel eller liturgi. Detta passar sig inte efter att Finland har fått en ny grundlag där man förstärker parlamentarismen och parlamentets roll och alldeles särskilt grundlagsutskottets roll. Därför är just platsen för den åländska riksdagsledamoten i grundlagsutskottet numera ytterst viktig. För att nå resultat finns det flera aktörer som måste vara överens och det krävs mycket mera samarbete, både mellan den åländska riksdagsledamoten, mellan landskapsstyrelsen, mellan lagtinget plus mellan representanter på finska sidan i grundslagsutskottet och i regeringen samt presidenten. Presidenten, beroende på vad den personen har för syn på Åland och dess självstyrelse, kommer naturligtvis i framtiden fortsättningsvis att ha en nyckelroll men nog närmast som en säkerhetsfaktor eller en yttersta garant, inte som en som griper in desto mera i själva processen, utan de politiska lösningarna måste de olika parterna söka genom dialog och samråd. Det är kanske  här som den politiska förändringen går lite för långsamt på Åland; centerpartiet här på Åland har tidigare åtminstone varit en stark förespråkare för den mycket legalistiska linjen. Nu finns det tydligen en ny falang inom centern som är mera samarbetsvillig. Samtidigt kan man väl se just de här väldigt nationalistiska grupperna som uttryck för att man fortfarande skall liksom stå på sig och markera och till varje pris försöka undgå att nå kompromisser, som man inte tror att är till fördel.

 

Det här tycker jag alltså att man kan se mycket som ett uttryck för de förändringar i det politiska livet som sker och de präglas framför allt av integration.

 

Orsaken till att ärendet kommer hit är för att grundlagsutskottet har infört paragrafen om fördragsbrott och det s.k. bötesstraffet, som vi skulle råka ut för ifall vi inte anpassar vår lagstiftning enligt EU-lagstiftningen. Det mest aktuella fallet är väl, om man tittar på det i praktiska termer, jaktlagen som man kan ha som exempel: om Åland i EU-domstolen döms för att lagen inte är förenlig med fågeldirektivet har man begått ett fördragsbrott. Man vägrar alltså att ändra lagen så att den anpassas till EU-lagstiftningen och om man framhärdar i det är det risk – efter en ganska lång period – att man råkar ut för böter. Men det skall då vara ett uppsåtligt fördragsbrott på det viset att man helt enkelt vägrar ändra sin lagstiftning; annars finns det inte några praktiska konsekvenser utan ändrar man sin lagstiftning behöver man aldrig betala några böter. Det här har gjorts framför allt till en fråga mellan att om man skall betala böter, så skall inte Åland tvingas betala för hela Finland utan man skall betala bara sin andel. Men eftersom EU inte känner till några lagstiftande regioner utan det är medlemsstaternas lagstiftning som är det som gäller blir det på det sättet. Sedan finns det något slags diskussion om ett jämkningsförfarande, men allt det är formalism. Om man skall föra politik behöver aldrig detta ske. Nu är det så att vissa grupper här i lagtinget har sagt att de kommer inte att godkänna de föreslagna förändringarna av självstyrelselagen på grund av detta och det skulle vara viktigt att företrädarna för det synsättet nu steg upp här i lagtinget och deklarerade sin ståndpunkt så att man får veta hur det politiskt ligger till. Eller är det så att det finns politiker som vill föra diskussionen och kampen i lagutskottet och först komma ut just före valet och brösta upp sig då och säga att nu kommer de inte att godkänna ändringen av självstyrelselagen? Jag tror för min del att detta skulle vara väldigt olyckligt för Ålands självstyrelse eftersom, om de här förändringarna förfaller, kan det nog dröja bra mycket länge tills vi får någonting nytt på bordet som gör att vi kan anpassa självstyrelsen till integrationen. Och det är kanske ändå de här paragraferna som är det allra viktigaste som gör det möjligt för Åland att öka sitt inflytande över Finlands ställningstaganden i EU.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback efterlyste de olika partiernas ståndpunkt. Jag tycker att i det här läget, när ärendet är under behandling i grundlagsutskottet och det finns olika skolor hur man skall tolka jämkningsförfarandet, vill åtminstone vår grupp se vad som händer under den sista processen innan vi tar slutlig ställning. Däremot försöker vi alltid vara konstruktiva och hitta lösningar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Ltl Strand sade i princip det jag tänkte säga och det jag kan tillägga är att eftersom ärendet är under behandling i lagutskottet är det inte ännu på det viset offentligt och slutdiskuterat. Men det man kan säga när det gäller Frisinnad Samverkans linje i fråga om revideringen av självstyrelselagen är att vi är för en progressiv självstyrelseutveckling och vi vill också se en sådan. Men, som sagt, än har vi inte diskuterat klart vilket som är rätt metoder för att uppnå denna progressiva självstyrelseutveckling.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

Jag vet inte om det är jag som skall anses vara den gamla legalistiska centeråsiktshållaren i dessa frågor, men låt mig åtminstone säga några saker som jag ser i det här pappret och det här nya sättet. Det är säkert bra att vara nyskapande och göra saker på ett nytt sätt för att komma fram. Det som jag åtminstone är mest orolig för är de två saker som riksdagen har godkänt. I det ena fallet vill man utan vidare minska presidentens makt. Det är en fight däremellan. Jag tycker att det är bra för oss att försöka hålla presidentens vetorätt så länge som möjligt. Det andra jag är ännu mera bekymrad över är att man vill ha bort HD. Vi har fått reda på hur man diskuterade i grundlagsutskottet och i riksdagen. Vi vet också att man tycker att i stället skulle det vara förvaltningsdomstolen på Åland som skulle bli den som skulle kunna tolka ut saker och ting i framtiden. Jag tror nog att i vissa saker kan vara rätt nyttigt att hålla kvar i det gamla sättet, även om det kan vara både osmidigt osv. och medföra problem.

 

Jag hade förmånen att under 2000 vara med och diskutera på justitieministeriet om bötesstraff och jag tycker att en viktig sak som man samtidigt borde ta upp är lagstiftningskontrollen. Inte har riksdagen någon lagstiftningskontroll över de lagar som de gör. Efter 80 år tror jag nog att det skulle ha kunnat vara samma sak där. Jag är för det som ltl Sundback sade om kompromisser och förhandlingar, men i det har vi det systemet att det är mellan landskapsstyrelsen och regeringen som man förhandlar och jag tror att det är fortfarande det bästa sättet. Om det är så att man vill ha in flera aktörer i diskussionerna om förändringar av självstyrelselagen i framtiden, kan det vara bra i sig, men normalt vet vi att det finns en majoritet bakom regeringen och bakom landskapsstyrelsen; därför finns möjligheten att ha det liggande över nyval och komma fram till en viss majoritet i alla fall, så för mig är det viktigt att vi försöker se till att vi inte så här lättvindigt ändrar systemen som verkligen kan vara ekonomiskt avgörande för landskapet, om vi bara utan vidare skulle gå med på bötesstraff, för så pass runt skrivet som det är i den här paragrafen och i motiveringarna tillsvidare är jag nog rädd för att vi kan hamna på saker som är långtifrån bra och vi vet att tyvärr var det så att det är justitieministeriet hade skrivit in att det skulle gå att ändra skadeståndslagen för driva in eventuella böter som Finland skulle ha kunna dömts till av EG-domstolen. Men vi vet också att när Finland förhandla fram ett avtal om att Åland också skulle vara med, då krävdes det inga böter! Då fanns det inget stort krav på att vi måste vara med och betala! Och har vi blivit myndiga i ena fallet att vi skall betala böter, borde vi kunna vara myndiga också när det gäller att klara av lagstiftningen, att inte ha en extra kontroll över de lagar som vi har att bestämma över!

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag tror precis som vtm Salmén att det är naturligt och på alla sätt praktiskt att det är landskapsstyrelsen och regeringen som för förhandlingar om ändringar av självstyrelselagen. Sedan är det givet så att för Ålands landskapsstyrelse är det viktigt att de ändringar man för fram har en bred majoritet i lagtinget och därför har vi en tradition på det här området att ha en sorts parlamentariska kommittéer eller självstyrelsepolitiska nämnden, där sådana här riktlinjer för förändringarna dras upp och förankras.

 

Därutöver är det så att oberoende om vi vill det eller inte sker det en parlamentarisk utveckling och det innebär att parlamentets roll stärks på bekostnad speciellt av presidentens makt. Det är de två maktpolerna som ständigt är rivaliserande i demokratier och ju mera demokratin utvecklas desto mindre makt får presidenterna och desto mera får parlamenten. Detta att grundlagsutskottet tar sig alltmera ton i fråga om självstyrelselagen tror jag inte är ett undantag den här gången, utan det är någonting som vi kommer att få se mera av i framtiden och då tror jag att det är bättre att skapa vettiga kommunikationer mellan Ålands lagting, framför allt mellan lagutskottet och grundlagsutskottet. Här finns det också ett viktigt politiskt arbete att göra för partierna, men en nyckelperson i det sammanhanget är den åländska riksdagsledamoten, som bör ha en plats i grundlagsutskottet; det finns alltså en länk som är mycket viktig för just anpassningen och ändringar av självstyrelselagen. Det samarbetet borde man utveckla, inte problematisera det i onödan. Sedan har presidenten just en legalistisk funktion, som i samband med lotterilagen, där hon beslöt att föra den till högsta domstolen. Jag tror att det är bra att det förfarandet hålls kvar och att man inte ger upp det.

 

Jag tror för min del att om vi inte kan godkänna det här blir det problematiskt med alla de nödvändiga förändringar som bör göras. Ser man lite på hur ändringen av självstyrelselagen har tillkommit, så var det svårt för grundlagsutskottet. Från början såg det omöjligt ut att svälja att vi skulle ha rätt att godkänna budgetlagar, och det här är kompromissen, det är det som är politik, det är politiken i det hela. Vill vi inte gå med på det här förfarandet eller paragraferna om fördragsbrott och landskapets nationella ansvar, så förfaller alltihopa, då förlorar vi allting. Det är det som är det politiska utrymme vi har. Man kan kanske få skrivningar som tillmötesgår olika viljor, men sist och slutligen är det de här paragraferna som det gäller och det går inte att ändra på dem.

 

Den som lyckas med den politiska uppgiften att övertyga grundlagsutskottet vi inte skulle ha någon lagstiftningskontroll överhuvudtaget skall jag äta upp min hatt för, eftersom det trots allt är en rikslag. Vi måste komma ihåg att det är en rikslag som man från riket naturligtvis önskar ha en viss kontroll över. Sedan kan vi tycka att det är två likställda parlament och att vi skall ha ett inflytande och att det skall vara så stort som möjligt, men lagstiftningskontrollen är den bemärkelse den finns i dag tror jag nog att kommer att bestå. Däremot kanske det finns andra områden som är viktigare för Åland att utveckla än att ge sig in på en sådan väldigt prestigefylld maktkamp, men det är klart att i en demokrati har alla möjlighet att ta alla tänkbara initiativ som man tycker att är politiskt viktiga och nödvändiga.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Man kan uppfatta det så att ltl Sundback blandar ihop två saker; när hon nämner att presidentens makt har minskat i förhållande till parlamentet är det alldeles riktigt att så har skett. Men det betyder inte att förhållandet mellan presidenten och lagtinget eller mellan riksdagen och lagtinget har förändrats, utan jag tror att det är viktigt att vi har klart för oss att i och med den process som har pågått i riket när det gäller parlamentarismen är det en process för sig, medan förhållandet riket – Åland är en annan. Jag tror att vi bör vara medvetna om det så att vi inte faller in i samma process här och på det sättet ger ifrån oss makt från självstyrelsen. Jag uppfattade inte riktigt påståendet om lagstiftningskontrollen, om lagtingets lagstiftning är en del av rikslagen eller inte; det blev inte riktigt klart i ltl Sundbacks anförande. När det gäller lagstiftningskontroll har vi en form av kontroll redan som har levt med. Jag tycker att vi har i det avseendet skött oss väl här och det finns väl ingenting som hindrar att riksdagen också följer med sin tid och ger lagtinget större bestämmande när det gäller lagstiftning utan att man behöver tillgripa hot vare sig från lagtinget, regering, riksdag eller någon annanstans.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

När det gäller det första påståendet är jag helt av den uppfattningen att Finlands riksdag, speciellt via grundslagsutskottet, har ökat sitt inflytande över självstyrelselagstiftningen och att den kommer att behålla den makten. Då har vi att välja att streta emot eller att skapa en motkraft och då menar jag att här har lagtinget en viktig uppgift. Jag tror inte att det kommer att vara som det tidigare har varit att det är Finlands riksdag och att Ålands lagting bara har varit en gummistämpel för förändringar i självstyrelselagen som regeringen och landskapsstyrelsen har kommit överens om, utan jag ser klart och tydligt att det kommer att ske påverkan av de framtida förändringarna av självstyrelselagen, på olika nivåer i det finländska politiska systemet och då menar jag att det är viktigt att lagtinget ökar sin aktivitet speciellt gentemot grundlagsutskottet.

 

När det gäller lagstiftningsbehörigheten är inte jag så där fantastiskt övertygad om att Åland har lyckats i sitt lagstiftningsarbete. Våra lagar är kolossalt gamla i många väsentliga sammanhang. Förvaltningen lyckas inte tillämpa lagarna. Det finns ett utbrett missnöje, bland enskilda medborgare och också bland kommuner, om hur den åländska lagstiftningen inte fungerar. Det finns alltså en bristande rättssäkerhet, menar jag, i vårt system jämfört med omkringliggande stora länder. Det har att göra med bristande resurser; det har inte att göra med att vi är dummare än någon annan eller att vi inte skulle klara av det, men då måste vi vara beredda på att satsa mycket på offentlig sektor.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Om vi skall hävda oss gentemot riksdag, grundlagsutskott osv. måste vi givetvis vara aktiva här. En utveckling är ständigt på gång och vi måste skapa en motvikt att i den mån det sker förändringar på annat håll skall det också ske förändringar hos oss, men det får inte ske på bekostnad av att vi ger ifrån oss mer och mer makt. Den saken är alldeles klar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Formellt ger vi inte ifrån oss vår makt, men passivitet och att man liksom inte följer med och att man inte för ett samtal samt att man inte tänker, det är att låta någon annan bestämma. I det här fallet tycker jag att det är tydligt att grundlagsutskottet är aktivt, det utnyttjar sina möjligheter, de hittar tydligen på nya vägar att gå och då kan inte vi sitta bara här och tycka att oj, oj, nu tar de sig ton och makt som de inte har gjort förut, utan vi måste svara med det som vi har att komma med. Därför uppmanar jag både lagtingets partier och lagutskottet att aktivt komma med olika sätt hur vi skall föra fram vår åsikt till riksdagen och grundlagsutskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det här har varit och är en lång process, en alltför lång process egentligen, om man betänker att detta skulle vara en s.k. delrevision, ett litet steg i självstyrelseutvecklingen. Det var nämligen den 17 december 1997 som justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att sätta igång den här processen och genomföra den delreform som vi nu pratar om.

 

Jag tycker att det finns några saker som är väldigt viktiga att fundera igenom och dra lärdom av utgående från hur processen har fungerat eller snarare inte har fungerat. Vissa av de sakerna har här redan diskuterats av ltl Sundback, ltl Erlandsson och vtm Salmén, och jag skall återkomma till dem. Men det som har varit viktigt för mig att konstatera är att två saker har slagit fel ordentligt. Redan vid tillsättandet av arbetsgruppen och mandatet 1997 var det första problemet, nämligen doktrinen att är vi överens på Åland skall man också vara beredd att diskutera sakerna på rikssidan. Här på Åland var vi överens om att vi ville ha samfundskatten med i det här uppdraget. Den ströks, röda pennan, av finansministeriet när det här uppdraget gavs till arbetsgruppen. Det andra stora problemet som jag upplever det från min horisont som lantråd är att efter flera år av arbete i kommittéerna, sedan efter många, långa och intensiva förhandlingar, kan vi väl säga, mellan landskapsstyrelsen och justitieministeriet framför allt kom vi fram till en kompromiss, som jag kunde förankra här hemma på Åland i självstyrelsepolitiska nämnden och jag kände en viss trygghet att det finns en majoritet bakom förslaget att det kan gå igenom lagtinget och få kvalificerad majoritet. Regeringen och statsministern gav också grönt ljus att i den här formen är det okej att lämna propositionen från regeringen till riksdagen. Nå, då borde allting ha varit okej egentligen, men det var det inte när frågan väl kom till riksdagen. Det här är också någonting som vi måste fundera på, som ltl Sundback och flera andra har varit inne på, att hur skall vi undvika i framtiden att en sådan här situation uppstår? Det är nämligen inte bra för vårt självstyrelsesystem om en sådan här i och för sig ganska begränsad reform skall behöva ta sex år i anspråk. Då är det faktiskt så att utvecklingen går fortare från oss än vad vi hinner med att utveckla självstyrelsen.

 

Jag måste erkänna, herr talman, att jag själv har fått mig en ganska allvarlig tankeställare därför att jag har varit och är väl fortfarande, vill jag påstå, en vän av delstegsprocesserna och att man skulle kunna arbeta på det sättet och ha konstruktiva diskussioner med regeringen och sedan lägga fram förslag som skulle kunna godkännas. Men den här processen, först den långdragna diskussionen med regeringen, sedan de mycket svåra diskussionerna med grundlagsutskottet och de initiativ  har tagits där i det här ärendet har nog fått mig att börja fundera att hur skall vi arbeta för att kunna utveckla självstyrelsen på ett sådant sätt att vi dels utvecklas i takt med tiden men att vi sedan också kan få till stånd mera kompetens och förbättringar så att vi kan utveckla vårt samhälle och ge ålänningarna den välfärd som de förtjänar och att man tar tillvara de möjligheter som det åländska samhället skulle kunna ha om man hade en tillräckligt bred kompetens också inom självstyrelseförvaltningen.

 

Jag tror att det är viktigt att vi med den nya regeringen som nu är tillsatt tar en strategidiskussion efter att den här processen hoppeligen snart är avslutad och diskuterar, med erfarenhet av den här reformen, att hur skall vi arbeta framåt för att vi skall kunna utveckla självstyrelsen och att Finland också i fortsättningen skall kunna använda Åland som det goda exemplet samt att vi på det sättet också skall kunna medverka i den processen från åländsk sida och säga att vi har ett bra och välfungerande system. Det här är tyvärr ett exempel som visar på någonting annat – här har det inte fungerat bra. Jag tror nog att det ligger mycket i det som ltl Sundback har sagt här att riksdagen har tagit sig och fått ett betydligt större inflytande. Grundlagsutskottet har också stärkt sin position i det här sammanhanget och det är någonting vi måste beakta. Jag tror tyvärr att behandlingen av det här enskilda ärendet lite har skuggats av behandlingen av lotterilagen för något år sedan, att det fanns lite känsla av att man ville s.a.s. återställa ordningen från det gamla grundlagsutskottet. Vi skall komma ihåg att vi har haft ett riksdagsval och vi har nu ett nytt grundlagsutskott som skall jobba med kommande framställningar.

 

Men jag vill också säga det, herr talman, att klämmarna som man ensidigt har lagt fram från grundlagsutskottet och som riksdagen har godkänt tål nog att funderas på, som har sagts här från tidigare talare, både i lagutskottet och för oss i landskapsstyrelsen hur vi skall hantera dem. Jag har personligen, och jag tror att jag talar för hela landskapsstyrelsen, mycket svårt att se att man skall kunna gå med på någon förändring av högsta domstolens position i självstyrelsesystemet; det är ändå högsta domstolen som har visat sig vara den fasta punkten och någonting som man kan lita på i de yttersta lägena när det gäller tolkningen av självstyrelselagen. Hittills har de i varje fall gjort det på ett, som jag har upplevt det, objektivt sätt och som man kan förvänta sig av en högsta domstol.

 

Men, herr talman, nu gäller det förstås att försöka åstadkomma bästa möjliga slut och final på det här projektet. Ett viktigt möte är nästa vecka när landskapsstyrelsen tillsammans med representanter för lagutskottet åker till grundlagutskottet; där vi skall göra vad vi kan för att få till stånd förändringar tillsammans med nuvarande riksdagsmannen Roger Jansson och sedan får vi diskutera hur vi skall komma vidare med självstyrelseutvecklingen. Där tror jag verkligen att man måste fundera på om det är de små stegens politik vi skall jobba med eller om det är så att utvecklingen av självstyrelsen är så omfattande i sig att det är viktigt att man tar en tillräckligt stor bit för att det skall vara värt den tid och den energi som man måste lägga ner på det både från landskapets sida, från regeringens sida och från riksdagens sida i de här behandlingarna. Det är väldigt viktigt att vi kommer i takt med tiden med självstyrelseutvecklingen. Det kommer att krävas ett intensivt arbete fortsättningsvis från landskapsstyrelsen och kommande landskapsstyrelser men också från lagtinget. Vi lever i en mera dynamisk värld, också politiskt, det kan vi inte komma ifrån. Jag tror att det är viktigt att vi lägger ner mera resurser. Jag har tillsammans med nuvarande riksdagsmannen Roger Jansson diskuterat vilka resurser som behövs och vilken strategi vi tillsammans skall ha: landskapsstyrelsen, riksdagsmannen och förhoppningsvis också lagtinget för att kunna skapa de förutsättningar som behövs för att det här skall bli ett undantag och inte en skola.

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

Det är klart att när det gäller det som ltl Sundback säger om nya kontakter och att man inte skall vara så formellt bunden som förut har jag alltid stött den typen av diskussioner. Jag har också talat med folk som satt i det förra grundlagsutskottet som bestämde det här. Vi skall veta att det första utkastet som vi fick hit i all förtrolighet såg mycket värre ut. Då visade det sig att de inte kände till och hade inte heller fått all information som man tycker att de borde ha kunnat få åtminstone för att eventuellt förstå hur det här normalt brukar gå till. Det är helt klart att självstyrelselagen är en finländsk lag, men det är inte vilken finländsk lag som helst, den saken är helt klar! Vill vi hålla stenhårt på att vi är ett självstyrt område och inte bara ett vanligt landskap tror jag att det är viktigt att vi också talar om det. Jag vill åtminstone inte för min del hamna i den ställningen att man skulle börja tänka på att låta grundlagsutskottet vara också i det här fallet den stora uttolkaren och inte HD. Jag tror att det är synnerligen viktigt att vi tänker efter vad vi gör här. Det är klart att jag är medveten om att det finns kritik mot åländsk lagstiftning, men jag tror att det finns inte ett enda parlament som lagstiftar utan lagstiftningskontroll som inte blir utsatta för kritik bland allmänheten. Vilket parlament skulle det vara som skulle lagstifta så att man skulle vara helt utan kritik! Jag tror inte att vi skall vara så rädda för att om några tycker att de lagar som stiftas här inte är bra, att vi därför skulle vara beredda på att låta någon kontrollera våra lagar av den orsaken. Jag tror fortfarande på parlamentarismen och också på parlamentarism i republiken, att om man får sådana här saker ordentligt förklarade för sig är jag säker på att det inte behöver vara så våldsamt hård kamp om det, utan om det är så, som lantrådet säger, att man vill hålla som ett gott exempel gäller det att inte bara ge direktiv utan att också verkligen kompromissa och diskutera fram så att vi hittar lösningar som är till fördel för båda parter.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är kanske lite på sidan om med den åländska lagstiftningen och dess kvaliteter, och – som jag tycker vi måste erkänna – bristande kvaliteter; jag är nog inte rädd för kritik, men jag tycker mig nog se att den åländska lagstiftningen i dag inte når upp till rättsstatskriterier. Det är tyvärr också så att vi avstår från att lagstifta väldigt mycket. Jag kan bara nämna två lagar som jag fortfarande saknar: lag om förvaltningsförfarande. I en rättsstat måste man ha den lagen, men av någon anledning avstår den ena landskapsstyrelsen efter den andra från det. Det betyder att det politiska godtycket och tjänstemannaväldet är betydligt större på Åland än på många andra ställen. Vi har ännu ingen lag om offentlig upphandling, fast liberalerna t.o.m. krävde det. Det är den här typen av lagstiftning som handlar om vår rättssäkerhet. Det som finns omnämnt här om presidentens vetorätt med EU-handlingar är sådana internationella avtal som vi ingår och som förutsätter landskapslagar; det är en intressant fråga: skall vi kunna låta bli att lagstifta som vi gör på många andra områden, tydligen av olika skäl? Men det kan man inte inom EU, där finns det förpliktelse till att lagstifta. Jag delar alltså inte synen att vi är så duktiga på det här området. Jag tror inte att det beror på att vi är dumma eller att vi inte kan, utan jag tror att det brister i fråga om resurser. För att nå upp till nivån måste vi betala mycket pengar inom offentlig sektor, så det är viktigt att fråga sig hur mycket lagstiftning vi klarar av.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag tror att vi har lite olika åsikter om det här och jag kan berätta att det fanns några motioner om att göra förvaltningslagstiftning. Nu har första undertecknaren kommit till landskapsstyrelsen, varit där ett par år och säkert kommit underfund med att det finns bestämmelser om det här, så därför har hon väl avstått från att föra fram frågan i landskapsstyrelsen! Min erfarenhet är nog att ålänningarna har inte större problem med rättssäkerheten än övriga parlament, åtminstone i Norden.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är stor skillnad mellan bestämmelser och lagstiftning. Med den nya grundlagen har det också skärpts för Ålands del; sådana rättigheter och skyldigheter som berör medborgnarna måste man lagstifta om, förut kunde vi låta bli. Min uppfattning och det intryck jag får när folk pratar om den åländska förvaltningen, särskilt landskapets, är att de tycker att inte får tillräckligt god service, inte råd och att de också uppfattar att tjänstemännen och politikerna utövar ett ganska stort godtycke. Det är inget bra betyg för den åländska självstyrelsen, speciellt när det gäller pengar förstås, men också andra aspekter. Det är lite på sidan om ärendet. Oberoende om vi förstorar självstyrelsen eller om vi har den som vi har i dag så måste vi bli bättre på det här området, inte nödvändigtvis för att Finland kräver det, men för att våra egna medborgare kräver det.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag kan bara säga att det är klart att det finns klagomål här. Jag är inte den som skall stiga upp och försvara landskapsstyrelsen, men jag har suttit där själv så jag känner till kritik som har kommit. Men jag har också följt med och i både republiken Finland och i kungariket Sverige, så är det någonstans som de verkligen hackar tufft på regeringen och deras sätt och den rättsosäkerhet som finns i landet är det nog där det kommer fram mera än vad det kommer fram här. Jag tror alltså inte att vi skall behöva vara så pessimistiska och icke värdera oss tillräckligt högt själva, utan jag tror att vi sköter det här rätt hyggligt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag måste bara påpeka för ltl Sundback när hon berörde frågan om rättssäkerhet och service att jag vägrar nästan tro att det finns ett enda ställe i hela världen där den offentliga servicen och rättssäkerheten är så god som den är på Åland. Ta bara Stockholm som ett exempel, hur rättssäkerheten totalt har havererat där när man från myndigheternas sida tillåter sig att stå och se på när man vandaliserar en hel innerstad. Det är ett hot mot rättssäkerheten. Det skulle aldrig hända i Mariehamn. Jag vill påstå att här på Åland fungerar rättssäkerheten och den offentliga servicen mycket bra, tack vare självstyrelsen. Därför har jag och Frisinnad Samverkan en väldigt positiv inställning till utökande av självstyrelsen – vi tror på oss själva, vi tror på ålänningarna.

 

TALMANNEN: Jag vill påminna ledamöterna att det vi nu diskuterar gäller ändring av självstyrelselagen och inte hur landskapets interna förvaltning fungerar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag vill bara be ltl Lindqvist att använda sig av ett juridiskt lexikon och slå upp ordet ”rättssäkerhet”, det är inte alls det som han tror att det är!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

”Rättssäkerhet” är ett ganska vitt begrepp. Rättsäkerhet är bl.a. att individernas egendom och hälsa kan tryggas. Det är en del av rättssäkerheten.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Presidentens skrivelse överbringas till lagutskottets kännedom.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 9:

 

Stora utskottets betänkande nr 3/2002-2003 om godkännande av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. (RP 1/2002-2003).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Stora utskottet har behandlat detta ärende och vi har hört sakkunniga och precis som lagutskottet och kulturutskottet i sina utlåtanden och betänkanden ser inte heller vi några hinder i att ge vårt bifall till konventionen. Den lag som gäller för Ålands högskola torde fylla de krav som konventionen ställer på lagstiftningen om de högskolor som skall vara en del av systemet.

 

Däremot råder det fortfarande ganska delade meningar om på vilket sätt detta skall bringas i kraft, särskilt för Ålands högskolas del. Det är väl så att konventionens ikraftträdande sker rent tekniskt via justitieministeriet, men för att faktiskt Ålands högskola skall ingå rent konkret i systemet och det skall ha en praktisk betydelse för de elever som antingen har gått här på skolan eller önskar gå här på högskolan och kommer från andra högskolor så krävs det aktivitet från landskapsstyrelsens sida. Det är på den här punkten som åtminstone vissa av oss har ansett att det finns fog att ställa en förhoppning  till landskapsstyrelsen om vidare aktivitet men själva bifallet ger stora utskottet samfällt till konventionen. 

 

Jag aviserar därför att jag kommer att förslå att en kläm bifogas till stora utskottets betänkande, och den ligger på lagtingsledamöternas bord.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Begärs ytterligare ordet?

 

Ltl Sundback: Herr talman! Klämförslaget lyder som följer:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att åtgärder vidtas för att examina och studieprestationer vid Högskolan på Åland ges giltighet i enlighet med bestämmelserna i konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen.”

 

Ltl Wiklöf: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Sundbacks förslag

 

TALMANNEN: Konstateras att ltl Sundback, understödd av ltl Wiklöf, under överläggningen har föreslagit följande hemställningskläm:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att åtgärder vidtas för att examina och studieprestationer vid Högskolan på Åland ges giltighet i enlighet med bestämmelserna i konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen.”

 

Enligt 41 § 2 mom. AO skall förslag till hemställningskläm, som väckts i plenum i samband med lagstiftningsärende och om vilket utlåtande av utskott ej föreligger eller vartill förslag ej ingår i någon till betänkande i ärendet fogad reservation, bordläggas till följande plenum för att att vid detta plenum oförändrat antas eller avböjas.

 

Ltl Sundbacks klämförslag bordläggs därför till lagtingets nästa plenum.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 10:

 

Näringsutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående ändrad lagstiftning om skogsodlingsmaterial. (FR 14/2002-2003).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkändes i andra behandlingen eller att förkasta desamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget till landskapslag om upphävande av 10 och 11 §§ landskapslagen om skogsvård för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om skogsodlingsmaterial för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen är godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 11:

 

Stora utskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR 20/2001-2002 och HM 5/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Efter en lång och ingående behandling i först lagutskottet och sedan i stora utskottet kan man väl hysa en viss förhoppning om att vi snart får en landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Stora utskottet har koncentrerat sig på 4 §, speciellt på andra momentet, som handlar om bröstarvingars rätt att genom, som det har kallats, förskott på arv förvärva mark, att de skulle ha en jordförvärvsrätt till högst tre hektar. Detta oberoende av om man tidigare har fått på olika sätt, genom köp eller annat, tillgång till mark.

 

Vi har i sak inte gjort några förändringar jämfört med det som lagutskottet har föreslagit, men vi har gjort ett förtydligande och hoppas därmed kunna eliminera de sista tvivlen om vad 4 § 2 mom. går ut på. Det har nämligen diskuterats ganska mycket om tidigare markinnehav skall räknas in i dessa tre hektar och hur man skall bedöma en sådan situation när man erhåller flera förskott på arv. Den här skrivningen vill nu stora utskottet föra fram som ett sätt för att klargöra situationen. Det är inte på något sätt lätt att skriva lagstiftning av det här slaget,  men jag hoppas att det här kanske skulle kunna förnöja tillräckligt många.

 

Stora utskottet har för klarhetens skull tagit med Ålandsprotokollets bestämmelser i fråga om standstill-bestämmelsen i samband med vårt EU-inträde. Det har diskuterats också i stora utskottet att om man nu inför liberaliseringar skulle man inte kunna skärpa till lagstiftningen i ett senare skede om man tycker att den inte fungerar tillfredsställande med tanke på sitt syfte. Då har vi skrivit i utskottets synpunkter det som också lagutskottet har konstaterat, att det är möjligt enligt lagtingets tidigare beslut att göra de förändringar som rådde före 1 januari 1994. Det här är naturligtvis ett ställningstagande som bara kan prövas av EG-domstolen vid en sådan situations uppkomst, dvs. att om den här lagen går igenom och man sedan vill gå tillbaka till tidigare bestämmelser och någonting tycker att det är fel kan man testa detta i EG-rätten. Men jag tycker att det är viktigt att det klargörs, för det har faktiskt funnits olika tolkningar i diskussionen.

 

Med det här skulle det vara klart för tredje behandling om lagtingets kvalificerade majoritet nu kan tänkas omfatta förslaget.

 

Till slut, herr talman, kan man konstatera att förslaget som landskapsstyrelsen lämnade nog har genomgått en hel del förändringar under lagtingsbehandlingen. Jag räknade att upp till sju paragrafer har ändrats, och det är sju av de paragrafer som faktiskt gäller jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Det har varit en verkligt politisk genomgång här i lagtinget av förslaget och det skulle vara värdefullt att vi nu fick en sådan här lag.

 

Ltl Sundman: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.5.

 

Ltl Häggblom: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och tiden.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning har gjorts och vunnit understöd. Bordläggning kommer därför att ske. Före bordläggningen ges ordet till ltl Sundback.

 

Ltl Sundback: Herr talman! För min skull skulle det inte vara någon skillnad om ärendet bordlades till torsdagen, men nu är det så att lagen måste ligga en dag mellan andra och sista behandlingen och eftersom jag vet att det är flera lagtingsledamöter som har förhinder på måndagen och detta kräver kvalificerad majoritet och man har räknat med att vi skulle sluta på fredagen, så för att lagen säkert skall ha en chans att gå igenom föreslår jag i stället bordläggning till onsdagen den 7 maj.

 

Ltl J-E Mattsson: Herr talman! Jag understöder ltl Sundbacks förslag om bordläggning till onsdagens plenum.

 

Ltl Sundman: Herr talman! Jag kan ta tillbaka mitt förslag om bordläggning till den  8.5 och accepterar 7.5.

 

TALMANNEN: Då har vi ett förslag till bordläggning till onsdagen den 7 maj. Är det någon som ytterligare vill diskutera tiden för  bordläggningen? Ingen begär ordet. Ärendet bordläggs till onsdagen den 7 maj.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 12:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2002-2003 angående ändring av blankettlagen om statens pensioner. (FR 19/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 13:

 

Finansutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående förslag till första tilläggsbudget för år 2003. (FR 20/2002-2003 och FM 80/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sjölund:

Herr talman!

Finansutskottet har behandlat förslaget till första tilläggsbudget för år 2003 på sedvanligt noggrant sätt. I och för sig innehåller själva budgeten inte några dramatiska saker. Däremot inleds tilläggsbudgeten i allmänna motiveringen med ett resonemang om utvecklingen av statens inkomster och därmed avräkningsbeloppet till landskapet. Statens inkomster riskerar att minska något, vilket även minskar avräkningsbeloppet till Åland, dvs. klumpsumman och därmed landskapets inkomster. Hur mycket det kan bli fråga om kan svårligen uppskattas nu, men vi får vara beredda på en viss negativ effekt på landskapets budgetekonomi. Å andra sidan har glädjande nog skattegottgörelsen stigit till ett högre belopp än väntat, vilket har en positiv effekt på budgetekonomin med 1,8 miljoner euro; anslaget för finansieringslån för innevarande år kan också minskas med 1,4 miljoner euro.

 

I tilläggsbudgeten har utskottet granskat några anslag. På inkomstsidan har utskottet sett på de återbokade anslagen. Enligt de uppgifter vi fått härrör sig återbokningen av anslag till EU-programmens investeringsbidrag, framför allt från jordbruket. Programperioden är från 1996 till 1999, då den avslutades. I praktiken började bidrag utbetalas under år 1997, varför den egentliga bidragsperioden är ca tre år. De medel som inte åtgått och som inte använts under de efter perioden påföljande tre åren, alltså fram till år 2002, måste således återbokas eftersom de inte kan användas för andra ändamål. Orsaken till att alla beviljade medel inte använts är bl.a. att de investeringar som har gjorts inte har behövt alla medel. Investeringarna har alltså kunnat göras förmånligare än beräknat eller att någon investering inte alls har gjorts. Programperiodens totala anslag var ca 6,8 miljoner euro och av det användes 5,7 miljoner euro eller 83,5 procent. Anslaget i tilläggsbudgeten har alltså en helt naturlig förklaring: det är en slutreglering av programperioden som tog slut 1999.

 

Beträffande ÅHS inkom en finansmotion som gick ut på att anställa en socialarbetare vid Grelsby sjukhus för avgiftningsenhetens arbete och för motivations- och behandlingsarbete i samband med A-kliniken. Jag vill, herr talman, lite mera motivera finansutskottets ställningstagande.

 

Finansutskottet konstaterar att syftet med motionen är gott och att resurserna för det i motionen nämnda arbetet behöver förstärkas. Däremot är det inte ändamålsenligt att förverkliga resursförstärkningen på det sätt som motionen föreslår. Den tilläggsresurs som behövs bör knytas till ungdomsbehandlingen av drogmissbrukare vid socialförvaltningen i Mariehamn och A-kliniken. Avgiftningen som sker på Grelsby sjukhus omfattar i genomsnitt ca tio fall per år och den sammanlagda behandlingstiden är ca 80 dygn per år. Det viktiga i den här verksamheten är att åstadkomma en obruten vårdkedja för den som intagits för avgiftning. Därför behöver en relation skapas redan under avgiftningsperioden mellan klienten och den som skall ansvara för den fortsatta behandlingen; när klienten är motiverad till vård för sitt missbruk gör man tillsammans upp ett behandlingsprogram som sedan skall följas utan några avbrott. Det är alltså väldigt viktigt att vårdkedjan är obruten. Den person som skall ansvara för behandlingen och rehabiliteringen bör vara knuten till den drogmissbrukarbehandling som sker vid A-kliniken av bl.a. ungdomsbehandlarna. Den rätta placeringen är alltså här och inte vid Grelsby sjukhus. Det här är alla berörda överens om: personalen vid A-kliniken, socialförvaltningen i Mariehamn, ÅHS och ÅHS:s styrelse, som har behandlat frågan samt landskapsstyrelsen. Den resursförstärkning som behövs bör enligt min personliga åsikt finansieras av landskapet. Detta för att så tidigt som möjligt kunna sätta in behandling så att det inte skall bli nödvändigt med placering i behandlingshem utanför Åland, vilket är oerhört dyrt, samtidigt som det är en mänsklig tragedi. Om tilläggsresursen leder till att en enda behandlingshemsplacering kan undvikas innebär det en stor samhällsekonomisk inbesparing som vida överstiger kostnaden för tilläggsresursen. Här förekommer diskussioner mellan Mariehamns stad å ena sida och landskapsstyrelsen å andra sidan om att det för resten av det här året skulle kunna lösgöras finansiering för att förverkliga en sådan resursförstärkning till ungdomsbehandlarna vid A-kliniken.

 

Talman!

Finansutskottet har också sett på användningen av Ålands husmodersskola i framtiden. Skolan i dess nuvarande form läggs ned i och med att detta läsår avslutas. Däremot kommer en verksamhet som plats för yrkesträningsundervisningen att försiggå under inkommande läsår. Under den tiden byggs lokaliteter för yrkesträningsundervisningen ut vid Ålands yrkesskola. Landskapet bör enligt utskottets mening finna en lämplig användning för de lokaliteter som blir lediga våren 2004 vid husmodersskolan. Samtidigt understryker utskottet att landskapet har ett ansvar för den personal som berörs vid husmodersskolan och utgår från att den resurs personalen utgör kan användas inom landskapets verksamheter.

 

Till sist, herr talman, pekar utskottet på att en siffra under momentet 47.15.23 skall korrigeras, nämligen att antalet semesterdagar för lantbrukare med rätt till avbytar service skall vara 24 och inte 23 som det stod i budgetförslaget.

 

Herr talman!

Finansutskottet förordar att tilläggsbudgeten godkänns. Till betänkandet har ledamöterna Ann-Helena Sjöblom och Dennis Jansson lämnat en gemensam reservation.

 

Herr talman!

Jag vill bara kort beröra det ändringsförslag som ltl Sundback har lämnat in. Ändringsförslaget föranleds egentligen av den finansmotion som hon hade lämnat in men är ett helt nytt förslag. Syftemålet är detsamma, men det är ändrat på det sättet att resursen inte längre skulle tilldelas ÅHS och placeras vid Grelsby sjukhus utan skulle, precis som jag sade här i mitt anförande, vid A-kliniken för att projektanställa en socialarbetare som har till uppgift att arbeta just med motivationsarbete och behandling bland unga missbrukare. Den här åtgärden kommer att förverkligas i enlighet med de diskussioner som pågår mellan landskapsstyrelsen och Mariehamns stad, utgår jag från och oberoende av huruvida det finns intresse att godkänna ett tilläggsförslag eller inte betyder det att den som inte är med om att godkänna just det här förslaget inte nödvändigtvis är emot själva verksamheten utan det finns nog en klar vilja att se till att åtgärder i enlighet med förslaget vidtas.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det förslag som ltl Sundback har lagt är oerhört angeläget. Jag skulle säga att det är så angeläget att om det skulle tas av lagtinget skulle det bli den enda reellt konkreta åtgärd som omedelbart skulle kunna kopplas till landskapsstyrelsens alkolhol- och narkotikapolitika program, vilket i sig icke kommer, enligt min bedömning, att ge några omedelbara effekter. Det skulle emellertid den här vakansen göra, så det är jätteviktigt att vi får ut någonting meningsfullt omgående av den stora diskussion som vi har haft här i lagtinget och där vi också har förespeglat den åländska allmänheten att stora saker nu är på gång.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Vi är totalt överens om vikten av att få systemet med ungdomsbehandlarna att fungera på det sättet att man kan ha en heltäckande jourverksamhet också på weekender och kvällstid. Det går inte som det är i dag, eftersom det finns bra två anställda och det måste alltså komma en till. Det här är då avsikten. Jag ser inte riktigt kopplingen på det sättet till landskapsstyrelsens alkohol- och narkotikapolitiska program, utan det här är en sak som behöver göras oberoende av alla program. Avsikten är som sagt att förverkliga det. Programmets uppgift är att vara mera övergripande och på längre sikt få effekter, så de här båda sakerna hänger inte så omedelbart ihop.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Att landskapsstyrelsens alkohol- och narkotikapolitiska program är ställt på framtiden är ganska uppenbart. På de flesta punkter blir programpunkterna föremål för olika utredningar och olika studier innan de s.a.s. konkret kan omsättas i någon real verklighet. Vi är många här i lagtinget som har förespeglat den åländska allmänheten och många föräldrar med ungdomar som har dessa bekymmer och folket förväntar sig nog nu att det kommer ut någonting konkret ur de diskussioner vi har haft. Jag tror att det skulle vara en jättebesvikelse om vi inte kunde ens omfatta ett så här litet förslag. Och om landskapsstyrelsen är predestinerad att biträda här, så är det väl bra att lagtinget då deklarerar sin entydiga uppfattning i ärendet. Jag tror att ett sådant beslut ligger i linje med vad landskapets invånare nu verkligen förväntar sig.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Vi talar om en oerhört väsentligt viktig och nödvändig verksamhet. Det har försökts att ibland ge någon slags bild av att det inte händer någonting och inte händer särskilt mycket inom kampen mot drogmissbruk och behandling av missbrukare. Det är inte sant. Det händer faktiskt väldigt mycket och verksamheten blir hela tiden bättre, men det är klart att det finns vissa luckor som kan förbättras. Jag menar att åtgärden att förbättra resurserna för ungdomsbehandlarna kommer att genomföras och göras oberoende av det förslag som nu ligger. Det är inte alls säkert att det belopp pengar behövs som finns i förslaget för det här året.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Häggblom: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum torsdagen den 8 maj.

 

Ltl Sundman: Herr talman! Jag understöder förslaget om bordläggning.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Herr talman!

Jag har reserverat mig mot utskottets betänkande till den del det gäller ltl Sundbacks motion. Vi har efter det diskuterat motionen i gruppen och det ligger nu ett nytt förslag på ledamöternas bord. När det gäller ungdomsbehandlingen och motivationsarbete för unga missbrukare är det någonting som ålänningarna har försatts i tron om att det skulle hända väldigt snabbt efter det stora möte som centern hade där hela lagtingssalen och läktarna var fulla och man måste plocka in stolar för att få rum med alla. Det kanske var 500 personer här. Förhoppningarna var stora den kvällen när många föräldrar och ungdomar gick härifrån och lantrådet ställde sig upp och sade att i morgon sätter vi igång. Nu har det gått några månader och ingenting har hänt. Ltl Sjölund säger att det här är viktigt och nödvändigt och att det kommer att förverkligas därför att det finns en klar vilja att någonting skall vidtas. Men då frågar jag när? Är det efter att den projektanställda personen har gjort en utredning på socialavdelningen i enlighet med det alkohol- och narkotikapolitiska programmet? Blir det  nästa år? Hur lyckliga är klienterna och föräldrarna över det? Det är här och nu vi har problemen med missbrukarna och de behöver få stöd och hjälp omedelbart, så jag räknar med att lagtinget kommer att stöda det av ltl Sundback lagda ändringsförslaget, om det skall hända någonting. Det är här och nu de anhöriga vill ha resurser. Det hjälper inte att stå här och prata och säga att det här är viktigt och att det skall ske. Lantrådet har stått här i salen inför den åländska allmänheten och utlovat att ”i morgon sätter vi igång”! Det är länge sedan den dagen var och ingenting har hänt. Det pratas och det lovas, men nu måste det hända någonting. Allmänheten förväntar sig faktiskt att det skall finnas resurser för den här verksamheten.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det var faktiskt med bedrövelse som jag hörde ltl Anne-Helena Sjöbloms inlägg. Jag försökte just säga i min tidigare replik att det görs ett mycket stort och omfattande arbete. A-kliniken gör ett stort arbete, de två ungdomsbehandlarna gör ett stort arbete och alla som söker hjälp har fått hjälp. Det är inte så att ingenting har hänt och att ingenting görs. Det är en fullständigt felaktig bild, ltl Sjöblom! Nu handlar det om att ge en ytterligare förstärkning till ungdomsbehandlingen som gör att man kan ha en jour som är också på weekend och kvällar och där man alltså kan vara säker på, när det gäller avgiftningen, att man kan ha en resurs som kan knytas till avgiftningsfasen där man redan kan påbörja rehabiliteringen och relationsskapandet till klienten. Det är det här det handlar om. Men att påstå att det inte händer någonting är helt fel, det är att undervärdera det stora arbete som faktiskt görs redan i dag, men som kan och behöver förbättras.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag tvivlar inte alls på att de personer som har till uppgift att jobba med detta gör ett gott arbete. Det är bara det att det har inte hänt någonting mera än hur läget var ifjol. Visst är de är duktiga, skickliga och kunniga samt lägger ner hela sin själ och energi. De personer som var här när lantrådet Roger Nordlund sade att i morgon sätter vi igång är bedrövade, de är lika bedrövade som jag över att det inte händer någonting. Vi vet inte när det skall hända. Jag är inte ett dugg på det oklara med att de personer som jobbar på A-kliniken inte skulle göra ett gott arbete, men ingenting nytt har hänt under det här året, inte en resurs har tillkommit. Och det är i den här salen det har lovats den åländska allmänheten att någonting skall hända. Det är inte Mariehamns stad som har lovat det utan det är i den här salen av lagtings- och landskapsstyrelsepolitiker det har lovats.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Den stora verksamhet som pågår genomgår hela tiden också en utveckling och förändring. Men det här är en verksamhet som man inte bedriver i offentlighetens strålkastarljus, tvärtom, därför att den bygger helt och hållet på mycket känsliga förtroenderelationer mellan olyckliga ungdomar, föräldrar, familjer, nätverk, vårdpersonal, ungdomsbehandlare osv. Det här är ett stort nätverk som är igång och det här är någonting som man som sagt måste bedriva med synnerligen känsliga fingrar och under stort förtroende. Det är klart att nu pågår det en diskussion som kommer att resultera i konkreta förstärkningar och det är klart att inte går det att göra riktigt allt det här över en natt, men det viktiga är att komma igång, att man har det heltäckande systemet från början av augusti; under sommaren kommer det inte att hända någonting. Det händer heller knappast särskilt mycket på missbrukarfronten annat än att ungdomar lever livet under sommaren, det som syns, det kommer i augusti när skolorna börjar och då behövs resursen.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det var inte mycket jag förstod av det sista, men åtminstone vet jag att diskussionen mellan A-kliniken och landskapet avslutades i samband med tilläggsbudgeten därför att det fanns löften från landskapet om att man skulle vilja vara med och finansiera resursen i fråga. Nu finns det inte tillräckliga resurser. Hur ungdomarna lever, hur olyckliga de är och hur det här skall hållas i det fördolda är säkert känsliga frågor, men det hjälper inte om vi eventuellt får resursen från början av augusti för ”under sommaren lever ungdomarna som de vill!” Det är då största risken för missbruket kommer igång och då finns det inte några resurser för att hand om dem, de skall vänta till åtminstone augusti! – eller skall de vänta till nästa år? Som jag förstår det här skall det ytterligare komma en tilläggsbudget i augusti för att den resursen skall finnas tillgänglig. Vi skulle kunna ta det nu då och bestämma från vilken dag resursen skall finnas.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det stämmer precis det som ltl Anne-Helena Sjöblom sade att centern ordnade ett stormöte som var mycket välbesökt och som det var mycket stort intresse för. Det var ltl Britt Lundberg som tog initiativet till mötet och som höll i själva mötet, som hela centern ställde sig bakom. Nu säger ltl Anne-Helena Sjöblom att det inte har hänt någonting. Centern har tillsatt en arbetsgrupp som jobbar med frågorna. Det har redan aviserats ett uppföljningsmöte i början av maj och arbetet fortsätter även tillsammans inom hela majoritetsblocket och i landskapsstyrelsen. Det är mycket arbete som pågår för att man skall få resursen till A-kliniken som ltl Sundback begär. Jag tycker att ärendet har avancerat ganska snabbt om man säger så och jag är glad att skrivningen gjorde sitt till att man i finansutskottet diskuterade detta ingående och kanske t.o.m. fick ytterligare fart på förhandlingarna, men vi vet att resursen kommer att ges och vi vet att det redan nu är en bra vård som ges om man jämför med omkringliggande regioner där man kan få stå i kö i veckotal innan man kommer in för avgiftning överhuvudtaget. Vi fick information i ÅHS-styrelsen om resursen och nu håller man på och förverkligar den. Därför tycker jag att det är lite märkligt att socialdemokraterna igen hårt driver på att få över äran till sig, som att det är tack vare oss som det här kommer att genomföras nu. Så är det inte alls, utan det har sagts av finansutskottets ordförande gång på gång att detta är på gång och kommer att förverkligas.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Här är det inte fråga om att ta på sig någon ära. Det här är ett jätteproblem, oberoende vilken politisk inställning man har. Vad jag kan förstå av ltl Pehrssons uttalande – när det gäller det stöd som hela centern gav till ltl Britt Lundberg när hon kallade till stormötet här i salen – så är att det är centern som vill ha äran åt sig, och det är det som är problemet, därför att det ges inte resurser till en socialarbetare som skall syssla med motivationsarbete med missbrukande ungdomar och det tycker jag att är anmärkningsvärt. För mig skulle det ha fått hända redan följande dag att tillräckliga resurser skulle ha tilldelats. Inte hjälper vi ungdomarna och deras familjer genom att tillsätta arbetsgrupper och hålla uppföljningsmöten. Det är nu problemet finns och allmänheten på Åland vill, med politikernas löfte, ha resurserna redan nu!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det är bra att socialdemokraterna också stöder arbetet och det skall vi vara tacksamma för. Jag tror och hoppas att alla partier vet hur allvarliga frågor det gäller. Men i och med att man redan vet att det här är på gång och att landskapsstyrelsen har lovat att ge pengar till resursen och att det egentligen redan genomförs, varför skriver man då ett tillägg till finansutskottets betänkande när man vet att det här redan är på gång? Ltl Sjöblom säger, att inte hjälper det med arbetsgrupper och inte hjälper det med uppföljningsmöten, men samtidigt säger hon att ingenting görs. Vad menar ltl Sjöblom att skall göras då? Man måste tillsätta människor som jobbar med frågorna och detta har gjorts både inom centern och även inom landskapsstyrelsen. Nu hör vi att alla stöder arbetet. Ltl Sjöblom säger att det är centern som vill ta äran åt sig; det är väl ingen som behöver äran i så fall, utan i och med att vi är eniga och arbetet är på gång kan vi väl stöda förslaget som finansutskottet har och vet att det här kommer att ordnas, oberoende av om vi godkänner ltl Sundbacks tillägg eller inte.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det var inte jag som började prata om att ta äran åt sig. Det var ltl Pehrsson. Ltl Pehrsson säger att det är redan på gång, och man kan läsa av budgeten att det är på gång genom att man skall ha en projektanställd som skall utreda hur detta skall skötas. Det är det landskapsstyrelsen säger i budgeten under moment 45.10.01;  man skall ha 9.000 euro till för en projektanställd som skall reda ut hur det här arbetet skall skötas: ”För åtgärder under år 2003 i enlighet med det alkohol- och narkotikapolitiska programmet för åren 2002-2005 föreslås ett tillägg om 9.000 euro. Anslaget avser främst kostnader för projektanställd personal.”  Jag tänker inte liksom vänta på det jag! I budgeten står det tydligt och klart. Jag vill ha resurserna nu, oberoende om man är överens om att det skall ske. Det som saknas nu är de personella resurserna och pengarna.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Häggblom, understödd av ltl Sundman, föreslagit att ärendet bordläggs till plenum den 8 maj. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om tiden för bordläggningen? Ärendet bordläggs till plenum den 8.5.  Kvar på talarlistan, när de två som hade föreslagit bordläggning och understött det, finns ltl Sundback, som i och med det ges möjlighet att yttra sig. Övriga får ta det den 8.5.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Jag har egentligen två frågor som inte alls liknar varandra i det här ärendet. Jag vet inte riktigt vilken jag skall börja med, men det får bli frågan om pengar för en socialarbetare vid A-kliniken, eftersom den diskussionen nu är på gång. Det andra gäller de återbokade lånen som det pratas om till EU.

 

Det är på något vis en sorglig debatt om dessa 40.000 euro för en tilläggsresurs vid A-kliniken. Man hör nu alldeles tydligt att det bara handlar om prestige. Jag tycker att finansutskottets ordförande klargjorde väldigt tydligt vad det är fråga om och jag tycker också, efter att ha diskuterat med mycket kunniga socialdemokrater inom den här sektorn när det gäller socialt arbete och speciellt missbrukare av olika slag, att socialdemokraterna är det parti som är väldigt väl företrädda inom just den behandlingssektorn, att vi har mycket kunskap i vårt parti om det här. Det är precis som här har sagts att det man har diskuterat i ÅHS och mellan stadens sociala myndigheter är att utöka antalet vårdpersonal bland de unga missbrukarna för att ge en heltäckande jour och en vårdkedja för att följa upp ungdomarna särskilt i samband med avgiftning. Det här är också viktigt för de anhöriga, kanske i många fall t.o.m. lika viktigt som att man kan ge stödet till ungdomarna, eftersom det är förknippat med så hemskt mycket ångest och oro när de som har avgiftats skall rehabiliteras och återanpassas till samhället.

 

Jag kan säga att det förslag som jag ställer uppfyller precis alla de kriterier som ltl Sjölund önskade att tilläggsresursen skulle fylla. Beloppet är 40.000 euro. Nu avvisar han det och får stöd av centerns starka kvinna. Men varför? Varför skulle vi inte i stället glädja oss över att för en gångs skull är vi helt eniga! Och i en viktig fråga som medborgarna är intresserade av. Lagtinget har alltså möjlighet att fatta ett helt enigt beslut. Det kan inte skada någon! Det skadar inte majoriteten, det skadar inte minoriteten. Vi får alla, tror jag, plus av medborgarna för det. Det skadar inte landskapsstyrelsen, tvärtom de har ett enigt lagting bakom sig. Det skadar inte A-kliniken, den får sina resurser tillgodosedda. Det skadar inte klienterna. Det skadar inte deras anhöriga. Det är alltså det goda beslutet. Men majoriteten vill ställa makt före detta gemensamma beslut, och det är helt möjligt: majoriteten kan alltså genom sitt flertal avvisa möjligheten att lagtinget fattar ett enigt beslut i den här frågan, som vi alla är överens om. Obegripliga äro politikens gångar i många situationer!

 

Det finns ingen orsak att argumentera mot de gamla klichéerna om att landskapsstyrelsen jobbar med det och landskapsstyrelsen kommer att göra det här ändå och allt det där, utan vårt mandat är att fatta beslut, inte att sitta och intyga att landskapsstyrelsen jobbar med det. Om vi avstår från att fatta beslut, får naturligtvis väljarna ytterst ta ställning till vår handfallenhet och vår passivitet. Jag har åtminstone försökt göra det bästa jag kan och alla har intygat, inte minst finansutskottets ordförande att det är det här som behövs.

 

I majoritetens handlingsprogram står det så här: ”Med ett drogfritt Åland som utgångspunkt kommer landskapsstyrelsen att satsa på det förebyggande arbetet mot missbruk och att förbättra möjligheterna till information, utbildning, vård, rehabilitering och återanpassning.” Och 40.000 euro till för det skulle säkert behövas.

 

Herr talman!

I samband med remissen av tilläggsbudgeten till finansutskottet blev det en diskussion om de återbokade stödpengarna som fanns upptagna i tilläggsbudgeten. Det blev en diskussion som initierades av ltl J-E Mattsson, att det var inte bra att lagtinget inte utnyttjade de EU-pengar som vi hade tillgängliga. Vicelantrådet gick då in i debatten och förklarade varför det gick som det gick med mål 2-pengarna. Då styrdes debatten in på mål 2, men senare i en tidningsinsändare klargjordes det att det egentligen inte alls handlade om mål 2, utan det handlade om mål 5-pengar, alltså från perioden 1995-99 och då blev diskussionen lite konstig. Oberoende av det tycker jag att kritiken är relevant. Någonstans har man ändå inte uppfyllt det man planerade. Om man tittar efter - det finns åtminstone två rapporter som utvärderar mål 5-pengarna – så säger man bl.a. att på två punkter gick det inte alls som man hade planerat, dvs. när det gäller antalet kvinnor som engagerades i projekten levde man inte upp till det överhuvudtaget och det andra var det att i skärgården lyckades man överhuvudtaget inte med mål 5-pengarna, utan det var ett, kan man säga, totalt misslyckande på så sätt att sysselsättningen gick ner t.o.m. i skärgården.

 

Nu skulle man hoppas att man skulle ta intryck av det här i samband med mål 2-pengarna. Men om man ser till den senaste rapporten i den vägen ligger nog misslyckandet, för att inte säga skandalen, på lut åtminstone när det gäller skärgården. Det är en bedrövlig läsning. Ännu värre blir det när man hör om sådana som har försökt komma över pengarna i skärgården. Det finns ett aktuellt projekt som är jättebra som handlar om att samordna och distribuera grönsaker och andra produkter från skärgården som heter PUFF och det håller just nu på att förblöda. De skulle ha fått sina pengar, de blev beviljade 2001, ännu i denna dag har man inte fått ut ett penni. Det betyder att hela projektet håller på att gå omkull och det är för att landskapsstyrelsen inte lyckas hjälpa dem (ANDRA VICE TALMANNEN: Vi skall försöka hålla oss till budgeten.) Ja, men det är alltså risk för att vi får mera obokade lån och pengar, sådana som skall tillbaka och som man inte har kunnat utnyttja. Jag tycker, herr ordförande, att den här diskussionen hör hemma här eftersom vi tidigare har fått sådana utfästelser att det går så bra med det här, men missnöjet tornar upp sig och det visar sig att en arbetsplats skall landskapsstyrelsen uppvisa för 2001 att man har åstadkommit med mål 2-pengar. Och vilken administration har man inte kostat på det!

 

Herr talman!

Nog finns det alltså skäl att diskutera vidare frågan om målpengarna och att vi på torsdagen får möjlighet att höra landskapsstyrelsens planer när det gäller detta, för det är nog skandal nu som hela det här håller på att misslyckas.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det är som ltl Sundback säger att majoriteten kan fatta beslut och att majoriteten kommer att fatta beslut i den här frågan och, som jag hoppas, även med stöd av socialdemokraterna eftersom det ändringsförslag som ltl Sundback vill lägga till finansutskottets betänkande går helt i linje med det som majoriteten kommer att besluta om. Därför tycker jag att det här inte längre borde vara någon prestigefråga.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag hoppas att ltl A-M Pehrsson respekterar att jag lägger ett förslag och jag kommer att driva det till omröstning och till öppen omröstning, för jag litar inte på landskapsstyrelsen. Det här behovet har funnits länge. Nu säger ltl Sjölund att det behovet uppstår i augusti, det är då den här resursen skall komma till! Det omfattar inte jag!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det är väl det som är skillnaden att jag litar på landskapsstyrelsen och jag litar på majoritetsblockets sätt att arbeta och det bevisas av, som det har sagts tidigare, att vi har en bra vård, jämförelsevis mycket bättre än när det gäller omkringliggande regioner. Vi har i ÅHS-styrelsen sagt att den medicinska akutvården och den ordinarie avgiftningen fungerar tillfredsställande, men avgiftningen borde direkt efterföljas av en välfungerande socialvårdsarbete i form av t.ex. motivationsarbete. Den sociala sektorn bör ges resurser så att ett tillräckligt motivationsarbete kan genomföras redan under avgiftningsperioden. Det som landskapsstyrelsen gör är att verkställa det som vi i ÅHS redan har påpekat och där har också socialdemokraterna en ledamot med, så vi är hela vägen eniga om det här och det kommer att verkställas, oberoende om tillägget godkänns eller inte.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Att vi är överens, ltl Pehrsson, behöver inte automatiskt betyda att det verkställs. Jag har inte hört en enda representant för det verkställande organet säga att de kommer att genomföra det här, ännu mindre när. Det som vi har fått höra är att finansutskottets ordförande anser att behovet av en resurs till på A-kliniken för arbete bland ungdomar uppkommer i slutet av augusti.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag måste faktiskt säga att jag tyckte att ltl Sundback höll ett bra anförande. Jag delar hennes åsikter i det mesta. Det är självklart att jag också är glad att socialdemokraterna även de bland sina led har duktiga och kunniga personer just när det gäller missbruk och avgiftning. Det tycker jag att vi inom liberalerna också har och jag förmodar att alla andra partier dessutom har det. När det gäller majoritet eller icke majoritet är det självklart att ltl Sundbacks förslag är bra; finansutskottet gör samma slutsatser och vem som skall ha äran för det struntar jag faktiskt i. Jag sade ingenting på stormötet, men ha gärna huggsexa om vem som skall ta äran åt sig, det bekommer mig inte det minsta! Däremot tycker jag att detta måste genomföras och jag litar på att har man lovat att man skall göra det, så gör man det. Jag delar också ltl Sundbacks uppfattning att det behöver ske så fort som möjligt. Det finns ingen tidsgräns, en viss månad eller en viss dag i augusti som det behövs, utan det behövs nog rätt så omgående.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är roligt att få stöd av ltl Sune Mattsson. För att det skall ske omgående tycker jag nog att det är viktigt att lagtinget tar beslutet; annars svävar hela frågan fortfarande i det blå. Man må sedan tycka och tänka precis vad man vill, men ett lagtingsbeslut är verkligen förpliktigande för landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen begärde av ÅHS-styrelsen en utredning över en separat avgiftningsenhet för missbrukare, det som var så populärt här ett slag. ÅHS-styrelsen redde ut frågan. Det visade sig att avgiftningen fungerar tillfredsställande inom ÅHS, men att motivationsarbete och liknande behövde en förstärkning. På grund av det kallade jag till en diskussion med socialförvaltning och missbrukarvården i Mariehamn, eftersom det inte var ÅHS:s primära uppgift att sköta den sociala biten. Vi var överens om att det är i missbrukarvården man behöver en förstärkning. De handlingar jag har är en motion om en tjänst vid ÅHS som skulle sköta de här uppgifterna. Några andra uppgifter har inte jag sett. Inte finns det heller någonting i reservationen om A-kliniken. Däremot var företrädarna för missbrukarvården och socialförvaltningen i Mariehamn och landskapsstyrelsen överens om att detta är angeläget och att vi skall lösa det på det sättet att det är missbrukarvården som skall ha förstärkningen och inte ÅHS, som finansmotionen går ut på. Det är tydligen dubbla budskap här nu, om motionen säger ett och någon säger någonting annat, att den ena skall ha och den andra skall – det verkar som att man inte är riktigt inkommen i de här frågorna.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är så att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson inte hänger med! Det har kommit ett ändringsförslag på bordet som motsvarar just den beskrivning som ledamoten gav. Men frågan kvarstår: När skall pengarna betalas ut till A-kliniken för anställandet av en motivationsarbetare? När nu representanten för den verkställande myndigheten är här, som majoriteten säger sig lita så på, så skulle det vara bättre att förklara det än att försöka vara smart på andras bekostnad!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Eftersom vi var överens med dem som sköter dessa frågor i praktiken om att detta är en fråga som bör lösas, så kommer den att lösas. Inte kan jag säga exakt vilken dag eller vilken timme, utan det kräver naturligtvis vissa överväganden: skall det anställas en person, på vilka grunder, är det projekt man skall gå in för eller liknande. Inte är det bara så att här är det en låda med pengar och så använder man dem hur som helst.

 

Jag vill något svara, fastän det kanske inte hör till repliken, men eftersom landskapsstyrelsen anklagades beträffande målpengarna; när det gäller grönsaksprojektet i skärgården har landskapsstyrelsens tjänstemän åtskilliga gånger begärt in uppgifter om hur det skall administreras. Man har inte fått uppgifter som fyller de formalia som krävs för att man skall få ut pengarna.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Vi skall återkomma till grönsaksföretaget! Det visar sig nu, ledamöter, att den verkställande myndigheten kan inte betala ut pengarna ännu för att A-kliniken skall kunna anställa en motivationsarbetare. Det går inte bara så där inte! Det måste utredas och det skall klargöras på vilka grunder osv. Inte är någonting klart! Jag tror inte på den verkställande myndigheten. Kanske vi får klarare besked på torsdag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag blev lite förvånad när jag hörde ltl Sundbacks anförande, utgående från den kläm hon hade i sin finansmotion av följande lydelse: ”att lagtinget i första tilläggsbudget för år 2003 höjer anslaget under momentet 45.70.20 Verksamhetens utgifter med 40.000 euro för att inom ÅHS anställa en socialarbetare som utför motivations- och behandlingsarbete vid avgiftningsenheten vid Grelsby sjukhus och dessutom ingår i A-klinikens vårdteam för unga missbrukare.” Det var givet att vi i utskottet bestämde hörandet enligt finansmotionens kläm. I finansutskottet har socialdemokraterna en egen representant, som också föreslog en reservation i enlighet med moment 45.70.20, vilket framgår av betänkandet tydligt och klart och som vi behandlade i utskottet. Nå, nu förvånar det mig att inte ltl Sundback i ett tidigare skede underrättade socialdemokratiska representanten i utskottet och framförde den här åsikten, utan nu hävdar hon att det skall föras in ett nytt anslag under 45.10.01 med en helt annan motivering!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Nej, det är samma motivering. Det är i stort sett samma uppgifter. Det är bara det att jag accepterar finansutskottets skrivning att missbrukarvården är en kommunal angelägenhet och nu försöker vi hitta en lösning som skall kunna accepteras av alla. Finansutskottets ordförande har intygat att det är precis det här som han också är ute efter, så jag tycker att vi har funnit en bra lösning och att vi kan vara överens.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag utgår från att socialdemokraterna genom sin representant hade kunnat framföra dessa tankegångar och då kanske också betänkandet hade sett annorlunda ut. Jag kommer för min del inte att omfatta ändringsförslaget. Jag menar, att här hade funnits möjligheter om man hade velat tänka efter i ett tidigare skede.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är inte så rigid, som det heter, som ltl Holmberg att om jag ser möjligheter till lösningar och bättre förslag än dem som jag tidigare har lagt, att jag skulle dra mig för att föreslå dem, i all synnerhet inte om det är i en fråga av den här karaktären som har så stort socialt värde för så många. De här lite pappa-vet-bäst-fasonerna hör nog hemma i Lemlands fullmäktige men inte här i lagtinget!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   Ärendet bordläggs till plenum den 8.5.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 14:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 2/2002-2003 angående landskapsstyrelsens enligt 32 § lagtingsordningen givna redogörelse för tiden 1.11.2001-31.10.2002. (RS 1/2002-2003). 

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Vtm Christer Jansson:

Herr talman!

Självstyrelsepolitiska nämnden har på sedvanligt sätt behandlat landskapsstyrelsens i 32 § lagtingsordningen förutsatta redogörelse och ledamöterna har kunnat ta del av det som nämnden säger i betänkandet.

 

På sätt och vis är det betecknande att många av frågeställningarna i landskapsstyrelsens redogörelse genom åren är ständigt återkommande. Jag tänker särskilt på de många olika aspekter som rör svenska språkets ställning och de konsekvenser som förändringarna i den språkliga situationen i landet har för vår del.

 

Men det finns också andra frågeställningar som har en tendens att återkomma. Vi har t.ex. frågan om de regelbundna besöken av örlogsfartyg i våra vatten, vilka ju tycks öka i antal trots den militära avspänning som har skett i vår del av världen under senare år.

Och efter vår anslutning till Europeiska unionen har frågor som uppkommer som en följd av medlemskapet i unionen blivit en allt viktigare del av redogörelsen. Den mest påtagliga frågan har kanske varit problematiken kring vår ställning som ett område som står utanför skatteunionen men från självstyrelsesynpunkt är förstås det s.k. behörighetsläckaget av allvarligare natur.

 

Dynamiken i unionens utveckling i olika avseenden medför hursomhelst att frågor som rör självstyrelsens relationer till unionen alltid kommer att vara aktuella i landskapsstyrelsen och i lagtinget.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden tar i sitt betänkande upp ett tiotal frågor. Jag skall kortfattat kommentera några av dem.

 

Jag vill börja med det s.k. Open Skies-fördraget. Fördraget gav som vi minns upphov till en rätt omfattande debatt, där olika åsikter framfördes bl.a. om vilket agerande från landskapets sida som situationen krävde. Nu har  fördraget trätt i kraft och kommit i tillämpning. Man kan konstatera att landskapsstyrelsens och lagtingets gemensamma strävanden i denna sak haft det goda med sig att landskapets demilitariserade ställning uppmärksammats i internationella fora på ett sätt som kanske inte har skett tidigare.

 

Det förefaller mig vara ett rimligt antagande att denna ökade kunskap om demilitariseringen har för oss positiva aspekter i olika avseenden. Som nämnden konstaterar är det t.ex. osannolikt att det kommer att företas några s.k. observationsflygningar över landskapets område. 

 

När det sedan gäller svenska språkets ställning kan man konstatera att alla tidigare problem i stort sett kvarstår. Om man ser till den språkliga utvecklingen i landet i stort, så ser man tydligt att allt färre personer, företag och institutioner efterfrågar svenskspråkig service.  Det finns inget som tyder på att denna utveckling kommer att vända.

 

De problem som finns tenderar alltså att bli allt större. Bl.a. av den anledningen är det av intresse att landskapsstyrelsen kommit igång med insamlingen av material till den vitbok rörande språksituationen som lagtinget beställt, kan man säga.

 

Även om uppgörandet av vitboken i sig inte kommer att lösa några av de problem som följer av att vi som talar svenska utgör en minoritet, en allt mindre minoritet, i landet, så är den värdefull från den synpunkten att man i konkret form får en sammanställning av de områden där det finns problem och hur dessa yttrar sig. Förhoppningsvis kommer därmed vitboken att kunna utgöra ett underlag för vidare ställningstaganden och mer effektiva åtgärder när det gäller att bevara vårt språk och vår kultur.

 

När det gäller Europeiska unionen och europeiska konventet, där vi har en ganska omfattande utredning vill jag endast notera att självstyrelsepolitiska nämnden förutsätter att ett eventuellt antagande av en europeisk stadga rörande grundläggande rättigheter inte får äventyra vårt språkskydd, så som det kommer till uttryck i Nationernas förbunds råds beslut och i den s.k. Ålandsöverenskommelsen.

 

Med tanke på vikten av klarhet i dessa frågor bör enligt nämndens mening vid en eventuell framtida fördragsändring som rör just stadgan prioritetsordningen mellan dessa regelverk uttryckligen uttalas.

 

Herr talman!

I fråga om den aktuella revisionen av självstyrelselagen som var tidigare på tapeten här i salen i samband med annat ärende har det visat sig att riksdagen för sin del inte oförändrat accepterade den text som landskapsstyrelsen hade avtalat om med regeringen och vilken ju var förankrad i lagtinget. Det framfördes tidigare här uppfattningen att självstyrelselagen är en rikslag. Det är inte riktigt sant numera; den lag som stiftades var en rikslag, men idén är den att ändringar som görs i den skall göras genom gemensamma lagstiftningsåtgärder mellan lagtinget och riksdagen, så man kan väl säga det är en lag av en helt egen karaktär; alla ändringar som görs är varken rikslag eller landskapslag.

 

Herr talman!

Betalningsskyldigheten för eventuella EU-böter avviker helt och hållet från det som vi här i lagtinget och i landskapsstyrelsen har i grunden uppfattat som rimligt. Det sades här tidigare, och det förtjänar upprepas, att när vi kom med i EU och när det faktiskt redan fanns sådana här regler fördes det inte fram några förslag från rikets myndigheter om att vi skulle ta på oss ett så här omfattande ansvar som det i alla fall är fråga om, när man ser till vår lilla ekonomi. Man kan konstatera i detta sammanhang, om man lite vill gå tillbaka till historien, som kan vara nyttigt många gånger, att landskapsstyrelsen i sina diskussioner med regeringen, som rimligen också den bör förankra sina förslag i riksdagen, trots, som det sades här, riksdagens ökade inflytande, om den skall ha någon trovärdighet; annars kan man fråga sig vad det är för idé överhuvudtaget att diskutera med regeringen om inte det man säger håller,  att landskapsstyrelsen har fört fram det som jag och självstyrelsepolitiska nämnden har uppfattat som en klar åländsk ståndpunkt, som nästan alla i lagtinget står bakom, och det är att skall det vara ett betalningsansvar för EU-böter skall det vara proportionellt mot folkmängden. Tyvärr är det så att det förslag som nu ligger inte är avfattat på det sättet

 

Samtidigt är det ju förstås så, herr talman, att det förhåller sig på det viset som har sagts tidigare här i lagtinget, som också självstyrelsepolitiska nämnden säger i sitt betänkande, att det förslag till ändring av självstyrelselagen som nu ligger på vårt bord och även på riksdagens bord, kan man väl säga, måste slutbehandlas innan en beredning av eventuella nya ändringsförslag sätter igång, dvs. antingen accepterar lagtinget förslaget i den form det fick vid riksdagsbehandlingen eller också förkastar man det; några andra alternativ finns inte. Att låta förslaget ligga kvar i lagtinget till dess det förfaller p.g.a. nyval är ju inget tredje alternativ, eftersom det faktiska resultatet är att det inte blir någon lagändring.

 

En annan process som kanske på något vis har hamnat i skymundan i diskussionerna som har varit när det gäller om vi skall ta på oss böterna eller icke, men som också är ett hinder för vidare framsteg, är beredningen av utvärderingen av det ekonomiska systemet som landskapsstyrelsen och finansministeriet gör tillsammans och som aldrig verkar kunna slutföras; ibland sägs det att då och då skall det vara klart men när denna deadline kommer så är det fortfarande lika oklart. Ju mer tiden går desto mer osannolikt förefaller det att man skulle kunna uppnå någon form av samsyn när det gäller utvärderingen. Om det inte blir något resultat snart  så är frågan den om det inte vore mer fruktbart att  var och en gör sin separata utredning och presenterar den i offentligheten. Om inte annat, kommer det då att finnas möjlighet att se tydligare vari meningsskiljaktigheterna ligger och givetvis även möjlighet att bedöma hållbarheten i de skilda argument som framförs. Häri kan det förstås också ligga ett frö till något slag av förlikning i denhär frågan, som kanske behövs för att vi skall komma vidare.

 

Slutligen, herr talman, när det gäller vårt utanförskap i fråga om indirekta skatter så är det naturligtvis gott och väl att landskapsstyrelsen nått framsteg också när det gäller skattegränshanteringen mot Sverige. Särskilt därför att lika möjligheter att handla med Sverige som med riket måste anses vara en viktig förutsättning för vår överlevnad som eniskt svensk grupp.

 

Samtidigt är det ju förstås så att man måste vara klar över att det inte går att både äta kakan och ha den kvar. Är det så att vi önskar stå utanför skatteunionen måste vi acceptera att detta medför nackdelar i olika avseenden, på grund av den s.k. skattegränsen mellan Åland och övriga unionen som uppkommer.

 

Som ju självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar så har skatteundantaget nackdelarna till trots haft positiva effekter i fråga om framförallt sjöfartsnäringen, på grund av att taxfree-systemet kunnat bibehållas. Å andra sidan kan man också konstatera att mycket talar för att taxfree-försäljningen minskar i betydelse när gränserna för skattefri alkoholinförsel i praktiken försvinner 1.1. 2004 och senast när Estland, med sina låga landpriser, sannolikt blir unionsmedlem 1.5. 2004.

 

Det finns alltså skäl att anta att det ganska snart kan komma att ske en utjämning mellan fördelarna och nackdelarna av skatteundantaget samt att det då kanske inte längre framstår som så alldeles självklart att skatteundantaget faktiskt är till nytta för Åland under de ändrade förhållandena.

 

Det lagting och den landskapsstyrelse som tillträder i höst kan alltså komma att ställas inför svåra ställningstaganden när det gäller frågan om skatteundantagets fortbestånd, det är i alla fall min tro.

 

Ltl Sundback: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 12 maj.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Jag hade egentligen en fråga till landskapsstyrelsen med anledning av landskapsstyrelsen, men nu behagar man inte vara här, vilket jag tycker är lite nonchalant. Jag kan i stället fråga av självstyrelsepolitiska nämnden. Det gäller punkt 5 i landskapsstyrelsens redogörelse som är rubricerad ”Överföring av statens fasta egendom” där man äntligen har kommit till skott med en rad områden och också tillhörande byggnader, som jag på min tid väldigt intensivt förhandlade om med statens representanter och det är skönt att veta att det nu har kommit i hamn. Det står nämligen i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande att man har erfarit att det finns planer för dessa områden; det rör sig om några öar, det rör sig också om tullkammarplan i Degerby med tillhörande byggnader och det rör sig framför allt om Stora och Lilla Båtskär i Lemlands kommun, som min fråga gäller och på vilka det planeras en vindkraftpark. Vi har erfarit i massmedia att vindkraftaktörerna har ställt en förfrågan till landskapsstyrelsen om arrende, i detta skede ett föravtal för arrende för att tillståndsprocessen skall kunna gå vidare för byggnadslov, miljötillstånd och anläggningstillstånd. Jag undrar har självstyrelsepolitiska nämnden erfarit vad landskapsstyrelsen har för planer just med Stora och Lilla Båtskär?

 

I övrigt får jag återkomma i frågan till landskapsstyrelsen eftersom ärendet bordläggs, vilket jag härmed understöder, herr talman.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Om jag skall försöka sätta mig i landskapsstyrelsens ställe här så måste jag tyvärr säga det att jag kan inte dra mig till minnes vad det exakt kan vara för planer annat än just funderingen att bygga vindkraftverk där. De planerna har funnits, men hur pass långt hunna de är vågar jag faktiskt inte ha någon åsikt om.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag hade, som sagt hoppats på en kommentar av landskapsstyrelsen. Jag var ut till anläggningen häromdagen och man har ännu inte monterat upp skyltar som säger att det här är landskapet Ålands egendom, utan det är fortfarande Finska fastighetsverkets senatsfastigheters skyltar med telefonnumror osv. Anser inte vtm Christer Jansson att man borde åtminstone byta skyltarna så att folk vet vem som äger fastigheterna? Eftersom man har haft dem i landskapets ägo sedan 17 oktober, så borde väl detta ha varit gjort.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Herr talman!

I den mån det behöver vara skyltar där det står vem som äger holmarna är det klart att det skall stå att det är landskapet som äger dem, det kan jag inte annat än hålla med ltl Sundman om!

 

TALMANNEN: Under diskussionen har  ltl Sundback, understödd av ltl Sundman, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 12.5. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 12.5.

 

 

Föredras ärende nr 15:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands enkla fråga angående nyttjande av köksutrymmen. (EF 11/2002-2003).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. 

 

Ltl Strand:

Herr  talman!

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen följande enkla fråga:

 

Vilka åtgärder kan eller kommer landskapsstyrelsen att vidta för att möjliggöra för ideella föreningar och andra organisationer att få nyttja offentliga köksutrymmen?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Hälsonämnden har fattat beslut och meddelat berörda instanser följande. Livsmedelslokaler, dvs. köksutrymmen vilka är godkända av hälsonämnden för sitt ändamål som tillredning och hantering av kost för riskgrupper, såsom barn, åldringar, sjuka och dylikt, får inte användas för beredning av livsmedel av utomstående såsom uthyrning, festservice osv.

 

Hälsonämndens verksamhet och befogenheter regleras i landskapslagen och förordningen om hälsovården. Landskapsstyrelsen kan inte gå in och ändra på nämndens beslut eller ge anvisningar eller beslut som skulle gå emot lagstiftningen.

 

Hälsonämndens motivering till beslutet är att det har kommit till nämndens kännedom att det allt oftare ordnas tillfällen då lokaler, där mat för sjuka, äldre och daghemsbarn tillreds, hyrs ut för fester med matlagning i samband med festerna. Det som då sker i lokalerna är helt utanför den ordinarie personalens kontroll och deras rutiner, där man är bundna av det egenkontrollsprogram som finns beskrivet i lagen om hälsovården i 50 §. Vem som ansvarar för att ytor, maskiner och redskap inte är förorenade eller kontaminerade med sjukdomsframkallande smitta då de åter skall användas för den ordinarie verksamheten är oklart. För att kunna tillverka hygieniskt säker mat måste den ordinarie kökspersonalen vara säkra på att lokalen är i samma hygieniska skick som när de lämnade den. Detta kan inte garanteras då personer som normalt inte jobbar i livsmedelslokalen i fråga inte är insatta i den ordinarie personalens rutiner och hygienföreskrifter. Att under sådana omständigheter i efterhand försöka utreda orsakerna till och vilka som är ansvariga för ett livsmedelsburet sjukdomsutbrott är av erfarenhet mycket svårt.

 

Det här var en del av motiveringen till hälsonämndens beslut.

 

Man skriver också i sitt beslut så här: ”Efter skriftlig anmälan till hälsonämnden på av nämnden fastställd blankett kan utomstående anordna tillfälliga enklare serveringar i lokalen.” 

 

Det är således enbart genom ändrad lagstiftning som landskapsstyrelsen skulle kunna påverka hälsonämndens beslut och hälsonämndens handläggning av dessa frågor.

 

Men en sak som ltl Strand kanske är intresserad av är att landskapsstyrelsen arbetar med en förordning om livsmedelshygienisk kompetens. Det innebär att sådana som arbetar inom olika företag som hanterar livsmedel skall kunna skaffa sig en kompetens, ett examensintyg, efter utbildning eller andra utbildningar som ordnas som särskilda längre kurser eller separata kurser i livsmedelshygien, där man kan få s.a.s. någon form av certifiering av sin verksamhet. Det här skulle naturligtvis för olika organisationer också kunna vara en lösning så att man, om man har den här kompetensen, skulle kunna vara ansvarig på samma eller åtminstone liknande sätt som de som är ansvariga för verksamheten i köken som tillverkar mat för olika grupper.

 

Det här är landskapsstyrelsens svar. Hälsonämnden är, som sagt, också en egen myndighet och fattar självständiga beslut varöver man kan söka ändring i olika former, någonting som inte för så länge sedan togs in i lagstiftningen. Landskapsstyrelsens möjligheter att påverka besluten är inte speciellt goda, men den väg som jag anvisade genom förordningen, som vi förhoppningsvis skall kunna fatta beslut om nu på torsdag den här veckan, kan kanske lösa de här frågorna i någon mån.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Jag har inte på något sätt ifrågasatt hälsonämndens roll och deras agerande, för den följer som myndighet den lagstiftning som finns. På det viset är vi helt överens. Vi är också överens om att det är viktigt att hygienen i köken sköts så att inte barn eller åldringar på något sätt råkar illa ut. Det jag skulle vilja ha är, precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson nämnde, en ändring i förordningen eller i lagen som möjliggör att tentera för ett hygienpass, men då är det också viktigt att det inte krävs en massa utbildning; det kan nämligen vara sådana som har gått kockutbildning och liknande som kan det här bara de på ett enkelt sätt får tentera och visa att de har kunskaperna i fråga. Där är det viktigt att man inte bygger in en massa byråkrati.

 

Jag håller med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson om att det skall inte få vara fester överallt; det är för mig en bisak. Det viktiga för mig är att de ideella föreningarna, som jobbar mycket med idrottsturism och liknande, skall kunna ha tillgång till köken på ett enkelt sätt. Jag tänker på Alandia Cup, jag tänker på läger ut i skärgården och liknande. Det får inte bli så svårt att nyttja dem så att de står tomma i och med att det är en stor resurs som finns och har byggts med samhällsmedel.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Det som ltl Jörgen Strand efterlyser försökte jag berätta om. I den förordning som vi förhoppningsvis kommer att ta finns det olika handlingar som styrker den livsmedelshygieniska kompetensen. Det kan vara examensintyg som är utdrag från studieregister för utbildning i vilka baskunskaper i livsmedelshygien ingår eller andra utbildningar som kan omfatta minst 20 studieveckor. Det är en ganska avancerad utbildning och då kan man konstatera att man behärskar arbetsuppgifter som kräver hantering av livsmedel eller det kan ordnas separata kurser i livsmedelshygien på minst en studievecka eller 40 undervisningstimmar. I det första fallet kan tidigare kompetens godkännas och meningen är att vi skall kunna godkänna kompetensen här på social- och miljöbyrån så att man inte skall behöva fara några längre vägar för att få ett intyg på att man klarar kompetensen. Det kunde vara ett sätt att lösa det här för organisationerna om någon hade kompetensen.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Jag tackar för informationen och ser fram emot att frågan löses i konstruktiv anda. Det är faktiskt så att t.ex. skolor ute i skärgården är en form av kulturcentrum där mycket verksamhet bedrivs på olika områden, så det är viktigt att den här frågan får en lösning.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Målet är detsamma för landskapsstyrelsen som för frågeställaren i det här fallet, att utrymmena skall kunna utnyttjas, men vi måste kunna garantera att man inte ställer till det för de grupper som utrymmena är byggda för och som de skall tjäna.

 

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 7 maj klockan 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.48).