Remissdebatt

Enligt arbetsordningens 44 § beslutar lagtinget på förslag av talmannen till vilket utskott ett ärende ska remitteras. Beslutet fattas efter avslutad diskussion. Talmanskonferensen förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.

Diskussion.

Minister Gun-Mari Lindholm

Talman! Vid tillkomsten av nuvarande självstyrelselag förekom inte någon myndighetsutövning inom lagtingets organ, utan 25 § självstyrelselagen ansågs uttömmande för att ange besvärsvägar för beslut fattade av landskapets organ. Huvudregeln är att besvär över beslut fattade av myndigheter underlydande landskapsregeringen anförs hos förvaltningsdomstolen.

Regeringens egna beslut prövas bara vad gäller lagligheten av högsta förvaltningsdomstolen. Dessutom angav 26 § en möjlighet för lagtinget att i landskapslag anvisa förvaltningsdomstolen som första instans för att därigenom trygga en rättssökandes prövning i två instanser. Regeringen samt lag- och kulturutskottet ansåg att ordalydelsen i 15 § skulle tolkas analogt och omfatta beslut fattade av revisionsbyrån även om den nu organisatoriskt flyttas under lagtinget.  I annat fall skulle den hierarkiskt uppfattas som en underlydande myndighet i sin myndighetsutövning.

I högsta domstolens utlåtande i samband med lagstiftningskontrollen förs ett resonemang kring detta. Slutsatsen blir ändå att eftersom 26 § anger en möjlighet att i landskapslag utvisa en besvärsväg via förvaltningsdomstolen så finns det inte något behov av en extensiv tolkning av 15 §.

Istället gäller huvudregeln att rättskipning är en riksbehörighet. Enligt motsvarande rikslag går besvärsvägen via förvaltningsdomstol och då var inte heller tolkningen av självstyrelselagens 19:3 möjlig.

I den nu konstaterade situationen anser regeringen att det är en mera korrekt väg att i enlighet med 26 § anvisa förvaltningsdomstolen som första instans.

Landskapslagen om landskapsrevison sätts ikraft till alla andra delar och kompletteras med en ny 15 § med följande lydelse: ”Landskapsrevisionens beslut i förvaltningsärenden får överklagas hos Ålands förvaltningsdomstol”. Tack.

Ltl Gunnar Jansson

Tack, fru talman! Detta väntade och enkla ärende ger mig anledning till tre reflexioner. Ärendet är förvisso intressant såsom ministern redovisade.

För det första, vi har att göra med ett ärende som innehåller en medveten risktagning. Det var bra att den revisionslagstiftning som vi gick in för innehöll besvärsvägar, bestämmelser om överklaganden och besvärsrätt. Samtidigt var vi fullt medvetna om att i det upplägget fanns det risker. De riskerna återges hyggligt i lagförslagets motiveringar både vad gäller Ålandsdelegationens åsikt och minoriteten i Ålandsdelegationens åsikt samt högsta domstolens utlåtande som säkerligen har varit avgörande och vägledande för republikens president i hans beslutsfattande.

Såsom ministern nämnde så är vi inte vana vid myndigheter utanför landskapsregeringskollektivet. Självstyrelselagen innehåller ju fortfarande den lite begränsande definitionen om att landskapsförvaltningen under självstyrelselagen handhas av landskapsregeringen och underlydande myndigheter. Det resonemang som fördes i lagförslaget när vi antog lagen om landskapsrevisionen hade en logik, att rätt till överklagande måste naturligtvis finnas för att man ska ge medborgarna den goda förvaltning som anvisas i 21 § i grundlagen och 27 § i självstyrelselagen. Det förhållande att man har att göra med en ny myndighetsutövning kan i och för sig inte utgöra en grund för att helt avstå från de rättsmedel som besvärsrätt alltid innehåller. Så långt är det gott och väl, men sedan gick åsikterna isär. Kan den omständigheten att självstyrelselagen är tyst på någon punkt leda till en E contrario tolkning som ger en myndighet under lagtinget en sådan väg för överklagande som skulle gälla ifall vi har att göra med landskapregeringen eller myndigheter under denna? Nå, svaret har vi fått och det är nej. Man kan dela den tolkningen. Jag hade inte några problem i tiden när vi behandlade revisionslagen att omfatta det resonemang som ingick i lagförslaget, men jag hade mina dubier precis såsom lag- och kulturutskottet i sin bedömning hade.

Lagtinget beslöt att inte problematisera den här frågan dess mera, än omfatta det resonemang som lag- och kulturutskottet anförde. Jag, och säkert många kollegor med mig, upplevde det här som en test, och nu har vi svar på den testen.

Den andra iakttagelsen rör laglighetskontrollen som sådan. Det var djärvt av republikens president att låta en lag i övrigt träda ikraft, dvs. att inte inlägga annat än ett partiellt veto när en så central rättsskyddspunkt som rätt till överklagande och besvärsrätt saknades. Det var djärvt men det är bra. Nu har vi ett svar på den frågan, egentligen fick vi svar på två frågor och det var också bra. Ni hör att jag försöker försvara den här chanstagningen, det följer mitt resonemang från då och därför nämner jag det nu. Vi fick svar på frågan; kan lagtinget bestämma om överklaganden också på områden som egentligen inte är förutsatta i självstyrelselagen? Svaret är nu ja.

Det andra svaret som vi fick på frågan: Vilken nivå ska lagtinget lägga sig på när det gäller besvärsinstans i ärenden som inte är förutsatta? Här har vi svaret att det är det Ålands förvaltningsdomstol enligt 26 § i självstyrelselagen. Det här redogörs korrekt i lagförslagets motivering.

Det som åtminstone jag ställer mig lite frågande inför är tekniken som man kan läsa om på sidan 3 och 4. På sidan 3 konstaterar man först att Ålandsdelegationen kom till slutsatsen att frågan var om en behörighetsöverskridning och att delegationen inte var enig och sedan redogörs det för minoritetens åsikt. Man kanske i så fall kunde vänta sig en redovisning på hur majoriteten kom till den slutsats som den gjorde. På sidan 4 redovisas sedan högsta domstolens resonemang och där har jag inte några invändningar alls. Så här fungerar vårt system. Även på områden som egentligen inte är vår behörighet inom rättsskipningen, men där självstyrelselagen 19:3 inte är tillämplig, så gäller denna ordning. Då ställer jag mig frågande till stycket ovanför punkt 2 på sidan 4: ”Högsta domstolen gör således en mer nyanserad bedömning än majoriteten i Ålandsdelegationen, som är mer kategorisk i sitt ställningstagande. Slutsatsen är dock densamma, att 15 § landskapslagen om Landskapsrevisionen utgör en behörighetsöverskridning”. Vad som är mera eller mindre nyanserat innehåller värdebedömningar som jag menar att inte nödvändigtvis hör hemma i ett lagförslag. Jag ser det som lite problematiskt också för utskottet att här bedöma om Ålandsdelegationens majoritet är onyanserad, om högsta domstolen är nyanserad, om landskapsregeringens lagförslag är tillräckligt nyanserat osv. Jag kan tänka mig att utskottet får fundera på vad man egentligen avser med en sådan här markering i förhållande till Ålandsdelegationen. Jag uppfattar den som onödig.

Min tredje iakttagelse gäller rätten till rättvis rättegång och det är mitt speciella område här; fair trail. Rätten till rättvis rättegång är egentligen en grund för hela demokratin. Utan ett fungerande rättsväsende fungerar inte demokratin, det är nog bara så. Rättsväsendet ska handhas av politiskt oberoende instanser, av människor med alla de fel och brister som vi alla uppvisar, men deras oberoende och oväld ska vara garanterad. Så är det här och så ska det också naturligtvis vara i vårt demokratiska självstyrelsesystem.

Den andra delen av fair trail är, och det här är mera problematisk i vårt system, att ju flera instanser desto bättre. Det fanns säkerligen självstyrelsepolitiska nyanser i förslaget som föll, att högsta förvaltningsdomstolen ska vara första och enda instans för så är det i landskapsregeringens beslut och så borde det vara i detta beslut. Man kan faktiskt vända på steken och säga att fair trail fungerar bäst om det innehåller flera steg till prövning just av det skäl som jag nämnde; ju fler som bedömer en fråga desto bättre är det. Egentligen bygger hela filosofin om fair trail på att en part i en process ska ha rätt att gå vidare. I Finland har vi i allmänhet ett system med tre instanser inom de allmänna domstolsförfarandena. Inom förvaltningsprocessen har vi i allmänhet två instanser ovanför den avgörande instansen. Det är ett förhållande som jag gillar. Jag menar att den ändring som nu görs inte nödvändigtvis är till det sämre. Jag kan peka på många enkla vardagliga omständigheter som gör att det är till det bättre. Nämligen den orsaken att de förvaltningsärenden som Landskapsrevisionen avgör kommer i de allra flesta fall att vara ytterst vardagliga partsnära, i många fall till och med enkla. Som jag ser det är det då betydligt bättre att kunna vända sig i första instans till en lokal domstol som avgör ärendet på i bästa fall tre månader istället för att gå till en överdomstol i Helsingfors som i allmänhet tar ungefär två år på sig. Man brukar ju säga; ”delayed justice is denied justice” dvs. hur rätt det än kan vara när ett avgörande kommer så kan fördröjningen ändå förgöra hela rättsskyddet. En fördröjd rättvisa är en nekad rättvisa.

Fru talman! Jag välkomnar den här ändringen. När revisionslagen som sådan träder ikraft den 1 juli så ser vi att den här ändringen skulle kunna hinna till det, men det är möjligt att så inte är fallet. Landskapsregeringen befullmäktigas att bestämma dagen för ikraftträdandet.

Avslutningsvis, jag har svårt att tänka mig att presidenten den här gången ska inlägga veto.

Vtm Roger Jansson, replik

Fru talman! Också jag hör till dem som är nöjda över att vi har fått stöd av presidenten, HD och Ålandsdelegationen i bedömningen av den här frågan. Jag hade den här uppfattningen när ärendet var upp här i lagtinget.

Jag håller med ltl Jansson om att utskottet bör se om man kan nyansera den här skrivningen om HD:s mera nyanserade bedömning än majoriteten i Ålandsdelegationen.  Högsta domstolens skrivning lyder: ”Landskapet har därför haft behörighet att anförtro överklaganden till Ålands förvaltningsdomstol, däremot ger de nämnda lagrummen inte behörighet att anvisa besvären direkt till HFD”. Hur någon myndighet kunde vara mera direkt, i det här fallet Ålandsdelegationen, i sin bedömning än vad HD här har varit kan inte heller jag inse. Det är säkert värdefullt om lag- och kulturutskottet tittar på den frågan.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack talman! Jag instämmer naturligtvis i vtm Roger Janssons bedömning. Det här blir på det sättet svårt för en utomstående läsare när landskapsregeringen konstaterar att Ålandsdelegationens majoritets ställningstaganden lider av denna brist på nyans utan att de redovisas. Det framgår lakoniskt på sidan 2 att delegationen har konstaterat att en behörighetsöverskridning har förekommit. Jag delar synen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Minister Gun-Mari Lindholm, replik

Talman! Vad beträffar tidpunkten för ikraftträdandet av 15 § så hoppas vi att man ska komma, om nu inte samtidigt, så väldigt nära intill den här lagstiftningen om revisionen som ändå träder ikraft. Därför försöker vi i skyndsam ordning nu få igenom den, eftersom den här besvärsparagrafen förstås har betydelse om det är så att man ska börja anställa till den här myndigheten. Det är klart att den har en stor betydelse.

Sedan kan vi säkert komma till utskottet och förtydliga de skrivningar som nu är föremål för diskussion på sidan 4 vad beträffar utlåtande från ÅD och HD. I utskottet kan vi förklara vad vi menar med det.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

Kan förslaget att remittera ärendet till lag- och kulturutskottet omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.

 

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Diskussionen är avslutad.

Kan förslaget att remittera ärendet till omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till