Föredras

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 10 mars 2008 kl. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Barbro Sundback och ltl Johan Ehn). Ltl Johan Ehn infann sig efter uppropet.

    28 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Barbro Sundback orsak: annat uppdrag i anslutning till lagtingsarbetet, NIPÅ:s styrelsemöte i Reykjavik 10-12.3. Beviljas.

     

    Meddelanden

    Talmannen meddelar att enligt 48 § 3 mom. lagtingsordningen avsedd frågestund enligt talmanskonferensens beslut hålls onsdagen den 12 mars kl. 13.00. Samtliga medlemmar av landskapsregeringen kommer enligt meddelande att vara närvarande vid frågestunden. En ledamot som önskar ställa en fråga vid frågestunden skall anmäla sig till lagtingets kansli om möjligt dagen före frågestunden och senast samma dag kl. 8.30.

    Antecknas.

     

    Föredras ärende nr 1:

     

    Val av fyra landskapsrevisorer och två ersättare för dem för finansåret 2008. (V 25/2007-2008).

     

    Enligt tidigare meddelande har valet utlysts till dagens plenum. Talmanskonferensen föreslår med stöd av 56 § 3 mom. arbetsordningen att valet framskjuts till plenum måndagen den 17.3. Förslaget omfattat.

     

     

     

    Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Vitryssland för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2007-2008).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt.  Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 3:

     

    Republikens presidents framställning om godkännande av ändringen av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i ändringen som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2007-2008).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 4:

     

    Landskapsregeringens framställning om ny mandatperiod för landskapsskolornas direktioner. (FR 16/2007-2008).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Det här är en förändring som har varit tänkt under många regeringsperioder men som helt enkelt inte har kommit till skott. Våra direktioner tillsätts enligt gällande lagstiftning för fyra år åt gången. Tillsättandet är oberoende av landskapsregeringens mandatperiod. Det finns ändå en stark koppling mellan direktionerna och landskapsregeringen. Dels är det så att det är landskapsregeringen som tillsätter direktionerna; direktionerna har ett tydligt formulerat uppdrag för sina beslut, men direktionerna är tillsatta som ett led mellan landskapsregeringen och skolan för att ha både sakkunskap och klokskap att arbeta nära skolorna för att utveckla dem i linje med det som landskapsregeringen har beslutat. Det finns också en koppling såtillvida att när skolornas direktioner tillsätts består åtminstone en majoritet av direktionernas ledamöter av samma partier som landskapsregeringen. Dessutom har det hittills fungerat på det sättet att skolornas direktioner ofta leds av en person som har samma partibeteckning som kultur- och utbildningsministern, men det finns ingen regel för det utan det är praxis, det finns också undantag.

     

    T.ex. när det gäller folkhögskolan går den under samma lagstiftning som de andra skolorna, men det råkade sig så att när folkhögskolans direktion tillsattes efter den nya lagstiftningen sammanföll den med regeringsperioden, medan tidpunkten för tillsättandet av direktion för många av de andra landskapsskolorna har berott på t.ex. när man fått en direktion klar och så är det från den tidpunkten som man räknar fyra år framåt.

     

    Jag ser att det finns flera fördelar med att vi skulle ändra lagstiftningen. Bl.a. är det så att när man jobbar i en landskapsregering under en fyraårsperiod kanske man de första två åren ser hur man skall bereda mark för förändringar och sedan är de två sista åren kanske de år då man genomför de förändringar man har planerat. Då kan det vara till nackdel att man har en majoritet bestående av kanske oppositionen i skolans direktion under de två första åren man arbetar; dels kan det vara svårt att få förändringar förankrade i skolvärlden via direktionen, man kanske inte har en direktion som arbetar i samma riktning som landskapsregeringen, men framför allt kan det bli en ganska knepig situation för dem som arbetar i skolorna när det blir lite delade budskap och olika åsikter som förs fram från direktionen och från landskapsregeringen.

     

    Detta är ingenting som är specifikt för mig, att jag absolut måste ha partibröder och –systrar att leda direktionerna under den här perioden utan det är någonting som, som jag sade inledningsvis, har diskuterats under flera perioder, det är inte specifikt för centern utan under nästa regeringstillsättande är det kanske något annat parti som har den här posten och kommer att se samma oregelbundenhet i tillsättandet av direktionerna. Redan i dag fungerar tillsättandet av kulturdelegationen och jämställdhetsdelegationen på samma sätt som i den nu föreslagna lagstiftningen, dvs. att när en ny regering tillkommer tillsätter man också de nya organen. Jag vill också poängtera, att det varken handlar om personer som i dag arbetar i direktionerna eller att det skulle finnas något aktuellt ärende eller något liknande som aktualiserar att det just nu blir förslag till förändring här, utan det är helt enkelt så att vi nu har kommit till skott med lagstiftningsförslag.

     

    Före vi gjorde upp förslaget till lagstiftning så hade vi en diskussion med samtliga partier eftersom vi tyckte att det här är en fråga som kan beröra alla partier och det är viktigt att se hur man ser på frågan från lagtinget. Jag förstod att det i det stora hela fanns en samstämmighet och en förståelse för att det skulle vara bra för både kommunikationerna mellan skolorna, direktionen och landskapsregeringen samt mellan landskapsregeringen och direktionen att den här förändringen skulle ske, men man också det att man insåg att den här situationen kan man själv hamna i vilken period som helst s.a.s. Det fanns dock ett önskemål om att man i så fall borde tillförsäkra också oppositionen en plats i direktionerna. Hittills har det oftast varit så att någon från oppositionen har fått en plats; jag tycker att det har rått en sundhet när man har tillsatt direktionen att finns det särskilt någon politiker även om den inte hör till det ledande partiet som ändå har en sakkunskap som har varit en stor tillgång för skolan eller på annat sätt bra för samhällsutvecklingen så har det inte varit något hinder för att man t.o.m. har kunnat sitta i opposition och ha ordförandeplats i en direktion, vi har många olika exempel på det. Det är kanske svårt att skriva in i en lag hur fördelningen av posterna skall vara utan det får vi helt enkelt ta som en diskussion efteråt. Vi har diskuterat helt generellt att beroende på hur många direkt sakkunniga som vi behöver är det också lite skillnad i att man direkt skall kunna sätta en gränsdragning att så och så många personer skall vara från det och det partiet och och så och så många från ett annat parti, utan det blir separata diskussioner, men det här är synpunkter som vi har tagit till oss och som vi kommer att föra med även oppositionen när direktionerna senare kommer att tillsättas.

     

    Ltl Johan Ehn:

    Herr talman!

    Från den frisinnade gruppen har vi en del funderingar kring landskapsregeringens förslag. Det stämmer i och för sig som minister Lundberg var inne på att man mellan partierna hade en inledande diskussion om att det här var någonting som man eventuellt kunde göra, men det utlovades då också att man skulle fortsätta de diskussionerna, men sedan dess har vi tyvärr inte hört desto mera utan sedan kom lagförslaget på bordet och då blev funderingen så där att jaha, där slutade diskussionen! Men den kan ju också fortsätta efter det här.

     

    Viktigt att lyfta in är frågan om direktionernas roll, vad är det direktionerna skall syssla med, vad är deras uppdrag? Minister Lundberg var just inne på att det är att se till att skolorna fungerar och att det fungerar i huvudsak utgående från det som är sittande landskapsregerings utgångspunkt. Vi har väl alla varit med om att sitta i majoritetsställning och då haft saker som man har velat driva igenom s.a.s., men man har då vetat att under de två första åren kan majoriteten i direktionen se ganska annorlunda ut än den majoritet som man har här i salen. Orsaken till detta har inte varit, som minister Lundberg beskrev det att det har varit en tillfällighet, utan det har snarare varit så att det har funnits någon slags tanke om att ha en långsiktighet i utbildningspolitiken, att den inte skall svaja för fort. Det finns nog en ganska stor förståelse från vår sida också  att direktionerna skall vara lite av landskapsregeringens förlängda arm.

     

    Jag vill ytterligare lite problematisera den här biten, och minister Lundberg var också inne på den biten,  och det handlar om att i viss lagstiftning finns inskrivet att det skall finnas representation också från näringslivet. När direktionerna sedan blir relativt små och man först skall tillgodose någon slags fördelning mellan två, tre eller fyra regeringspartier och sedan också få in en representation av sakkunniga så kan redan detta ibland vara en sak som kan vara lite problematisk. Börjar man då också diskutera att ytterligare kunna få in folk från oppositionen kan det bli ännu ett problem, för oppositionen är heller ingenting som är direkt enhetligt utan den består oftast också av ett antal partier och det kan i sin tur leda till ytterligare bekymmer. Men eftersom jag har förmånen att få sitta med i kulturutskottet när framställningen behandlas kommer vi att titta vidare också på de här frågorna.

     

    Det som jag har reagerat mot i förslaget är det som också igen vicelantrådet Britt Lundberg var inne på att man inte vet när man börjar tillämpa lagen fullt ut, men jag läser det på det sättet att när det på första sidan står att den skall träda i kraft så snart som möjligt har jag nog uppfattat att landskapsregeringens målsättning är att man skall kunna använda sig av detta omedelbart, att man i princip får en laglig rätt att avsätta nuvarande direktioner för att tillsätta en ny egen direktion s.a.s. Jag vänder mig kanske lite mot det sättet att man har personer som har vals utgående från en lagstiftning för fyra år men som sedan utgående från lagförändringen skulle bli av med sina platser, och det känns inte riktigt rätt att göra på det sättet.

     

    Ytterligare en sak som vi har anledning att reflektera över är formuleringen om mandatperioden, där det står att den följer sittande landskapsregerings mandatperiod. I värsta fall skulle det kunna innebära att vi kan få en lucka mellan två direktioner, vilket gör att skolorna skulle sitta utan direktioner. Här måste vi titta på hur det skall vara; eftersom direktionerna utför en mer eller mindre myndighetsutövning också i form av att ta ställning i disciplinära åtgärder osv., så får man inte lämna skolan i den situationen att man inte har någon direktion överhuvudtaget.

     

    Huvudsyftet att göra direktionerna bunda till landskapsregeringarnas mandatperiod tycker vi att är värt att fundera på, men vi vill att man också går in på den problematisering som jag har lyft fram här i mitt anförande.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    När det gäller direktionens uppgifter handlar det som sagt mycket om anställningsfrågor, att anställa lärare och också att ta upp frågor om undervisningsskyldighet och liknande, men så har man också uppgifter när det gäller att göra ett förslag till reglemente, jobba med läroplansgrunder och införliva dem i utbildningsprogram och kurser osv. Också när det gäller att man skall jobba med avtal och jobba med vidareutveckling i frågor där landskapsregeringen har givit synpunkter. Det är just i sådana här frågor som det kan vara väldigt viktigt att det finns ett samspel och framför allt också en kontakt som förstås blir tätare och oftare om man tillhör samma regeringskoalition än om man skall hinna informera varandra och diskutera när man hör till olika delar. När det gäller eventuella nya direktioner efter den här lagstiftningen är det så att vi kan inte tillsätta nya direktioner förrän den har trätt i kraft, och jag kan inte säga här i dag när det kommer att ske för det beror på lagtingets behandling, så tidigast i höst! TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Herr talman!

    Det var bra med förtydligandet om mandatperioden. I minister Lundbergs anförande tyckte jag mig nämligen kunna höra att man skulle fundera på att låta mandatperioden som är nu gå ut och sedan tillsätta, men framställningen skall alltså förstås på det sättet att när man har fått den i kraft tillsätter man också direktionerna utgående från den nya lagstiftningen. Då har vi förstått varandra rätt!

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Det är också väldigt viktigt att det tydligt kommer fram att den direktion som sitter självklart sitter tills en ny har blivit tillsatt, så en skola blir aldrig utan direktion. Det finns alltid en som bär ansvaret.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Herr talman!

    Det är precis det som är det viktiga och när man läser paragrafen nu att den går i enlighet med landskapsregeringens mandatperiod kan det faktiskt bli på det sättet att en landskapsregering slutar och sedan får man en tid innan man kan tillsätta nästa, så där måste man hitta ett sätt så att man får övergången att fungera på ett bra sätt. Det är nog mera av lagteknisk natur än någonting annat. Såsom det är skrivet nu när det löper på det sättet att man har mandatperioden under samma tid som landskapsregeringen så kan risken finnas att när en landskapsregering avgår tar det kanske en till två månader innan den nya landskapsregeringen har kunnat tillsätta någon ny direktion. Vi vet att det tar alltid lite tid efter ett regeringsskifte.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

    Ltl Margaret Lundberg:

    Herr talman!

    Från liberalernas sida tycker vi att framställningen om landskapsskolornas direktioners nya mandatperiod är bra och det känns väldigt praktiskt, dels för att alla skolor får direktioner tillsatta för samma tid och i enlighet med landskapsregeringens mandatperiod. Direktionerna kan faktiskt komma att bytas ut efter ett regeringsbyte och vi ser från liberalt håll då att det skulle vara önskvärt att man inte som ett självändamål byter hela direktionen utan att det viktigaste skulle vara att man i fråga om direktionernas sammansättning ser till att det finns sakkunskap och kompetens och att man stöder elevernas och skolornas hela arbete samt att arbetet i direktionerna ges kontinuitet.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

     

     

    Föredras för andra behandling ärende nr 5:

     

    Lagutskottets betänkande nr 4/2007-2008 angående ändring av 30 § lagtingsordningen. (LM 1/2007-2008).

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

     

    Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

     

    Ärendets andra behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 6:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 2/2007-2008 om anpassning av landskapslagstiftningen till förbudet mot drivgarnsfiske. (FR 14/2007-2008).

     

    Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Anders Englund:

    Herr talman!

    Näringsutskottet har behandlat landskapsregeringens framställning nr 14 angående anpassning av lagstiftningen till förbudet mot drivgarnsfiske. Här har det endast varit för utskottet, precis som för landskapsregeringen, att konstatera att förbudet mot drivgarnsfiske redan gäller i landskapet med stöd av EG:s förordning som trädde i kraft den 1 januari 2008. I framställningen föreslås att landskapslagstiftningen anpassas till förbudet så att det inte i landskapslagen framstår som om drivgarnsfiske är tillåtet. Utskottet, som anser att förbudet mot drivgarnsfiske är både onödigt och oändamålsenligt, konstaterar att lagstiftningsförslagen är nödvändiga mot bakgrund av EG-förordningen.

     

    I framställningen föreslås ändringar av landskapslagen om fiske i landskapet Åland. Utskottet konstaterar också att landskapslagen härstammar från år 1956, men att landskapsregeringen nu företar en översyn av lagen. Översynen välkomnas av utskottet eftersom lagstiftningen utgör ett viktigt verktyg för utvecklingen av fisket i landskapet.

     

    I framställningen föreslås ändringar av 15 och 16 §§ i landskapslagen om fiske i landskapet Åland. Utskottet har dock konstaterat att fiske med drivgarn omnämns också i lagens 20 § som därför föreslås ändrad så att orden ”ej heller drivgarnsfiske” utesluts. Övriga ändringar som har gjorts är språkliga.

     

    Utskottet önskar avslutningsvis i alla fall framhålla vikten av att landskapsregeringen fortsätter ansträngningarna för ett ökat inflytande över fiskeripolitiken inom EU så att bl.a. regionala skillnader och olika verksamhetsförutsättningar kan beaktas. Det är säkert ingen lätt uppgift vare sig för landskapsregeringen eller för lagtinget.

     

    Slutligen har vi inte någonting annat att anföra utan utskottets förslag är att lagtinget antar det i framställningen ingående andra lagförslaget utan ändringar samt att lagtinget antar det i framställningen ingående första lagförslaget i den lydelse som framgår av betänkandet.

     

    TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

     

    Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 7:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 3/2007-2008 om ändrade utkomstskyddsbestämmelser. (FR 9/2007-2008).

     

    Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Anders Englund:

    Herr talman!

    Näringsutskottet har behandlat framställningen angående ändrade utkomstskyddsbestämmelser och här konstaterar också utskottet att lagförslaget i sig inte innebär några egentliga nyheter förutom att beloppet för sysselsättningsstödet för arbetspraktik kompletteras med ett barnförhöjningsbelopp för arbetslösa arbetssökande som försörjer barn under 18 år. I övrigt utgör lagförslaget en anpassning till ändringar i rikets lag om utkomstskydd för arbetslösa. Utskottet anser det ändamålsenligt att företa en sådan anpassning mot bakgrund av att lagstiftningsområdet är delat så att bestämmelserna om inkomstrelaterad dagpenning hör till rikets behörighet medan bestämmelserna om grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd är landskapets behörighet.

     

    Vid utskottsbehandlingen har också frågan om behovet av landskapslagstiftning om integration och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte berörts. Utskottet konstaterar att landskapsregeringen i sitt regeringsprogram uppger att, för att de inflyttade ålänningarnas rättigheter och skyldigheter ska klargöras, ska en särskild integrationslag utarbetas. På samma sätt anges i regeringsprogrammet att enskilda personers delaktighet i samhällslivet och på arbetsmarknaden ska tryggas i en lag om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.

     

    Vi noterade också litet annat, men jag läser inte upp den texten eftersom den framgår av betänkandet som alla ledamöter har.

     

    Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att lagtinget antar det i framställningen ingående första lagförslaget utan ändringar och att lagtinget antar det i framställningen ingående andra lagförslaget med den lydelse som är beskriven i betänkandet.

    Ltl Göte Winé:

    Herr talman!

    I remissdebatten förde jag en diskussion om sysselsättningsdagpenningen för arbetslösa och hur man skulle kunna gå vidare med den frågan. Nu har vi fått näringsutskottets betänkande, men inte blev jag så mycket gladare över det jämfört med framställningen. Jag hade väntat mig mera för i remissdebatten hölls fem anföranden och tre av dem handlade om sysselsättning eller om sysselsättningsdagpenningen medan de två övriga var anföranden av minister Jan-Erik Mattsson. Jag hade som sagt hoppats att man skulle ha tagit sig mera tid och fördjupat sig i frågan om sysselsättningsdagpenningen som borde vara lite högre än vad grunddagpenningen för arbetslösa är i dag. Det är ingen hemlighet att i många av kommunerna stiger utkomststödskostnaderna. Vad skall man göra ute i kommunerna för att motivera folk att försöka ta ett sysselsättningsjobb om det ändå är på samma nivå som att man kan vara hemma och inte göra någonting. Nu skriver i stället utskottet i betänkandet: ”Utskottet har på grund av ärendets begränsade omfattning inte närmare fördjupat sig i problematiken men konstaterar ändå att möjligheten till ett ökat samarbete genom en större öppenhet mellan de sociala myndigheterna och arbetsmarknadsmyndigheten kan vara till fördel.” Det här är redan en sak som man skulle kunna titta på och lite öppna upp för att vi skulle kunna få ett bättre samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheten och kommunerna, men i stället valde man att inte fördjupa sig i det ärendet. Jag tycker faktiskt att det är synd. Har näringsutskottet så hård belastning att man inte hinner fördjupa sig i ärendet? Vad jag har förstått skall utskotten ta sig tid att fördjupa sig i om det är någonting som framkommer i remissdebatten. I betänkandet står det faktiskt också att man får en sysselsättningspenning om man har barn under 18 år, men alla andra, gäller det inte dem? Det borde vara så att är man i sysselsättning borde sysselsättningspenningen vara lite högre än den grunddagpenningen och då skulle det vara lättare myndigheten att motivera den arbetssökande till att ta en praktik. De som väljer att gå ut i sysselsättning får merkostnader som rese- och matkostnader än att vara hemma.

     

    När man ser i betänkandet vilka som deltagit i behandlingen så trodde jag att flera av dem gärna skulle ha varit med att bidra till att vi skulle få fler ut i sysselsättning, för nog är väl ändå målet att vi skall få så många som möjligt ut i sysselsättning och att alltså få möjlighet till det. Grunddagpenningen för arbetslösa är i dag 23 euro. Kanske sysselsättningsstödet borde ligga runt 30 euro per dag för att verkligen kunna motivera kommunerna att hitta någon morot åt dem. Att utskottet skulle fördjupa sig i den här frågan höll minister Jan-Erik Mattsson med om. Det sista som minister Mattsson sade var nämligen följande: ”Vad gäller önskan om höjda ersättningar, som ltl Göte Winé och ltl Carina Aaltonen upprepar, får näringsutskottet titta på den frågan.” Men jag hittar ingenting i betänkandet om detta. Det skulle vara intressant att höra utskottets ordförande om man har sett på grunddagpenningen för arbetslösa och detta med sysselsättningspenningen och varför man i så fall inte ens valt att nämna det i betänkandet.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman! Jag har i likhet med ltl Göte Winé noterat att inget nytt har framkommit när det gäller sysselsättningsstödets storlek. Men eftersom utskottet anmodar regeringen att titta över rehabiliteringsplaner och liknande får väl regeringen ikläda sig det ansvaret att man kan göra en bedömning huruvida det finns skäl att gå in för en förändring eller inte.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Det återstår att vänta och se vad som händer! Jag hade som sagt  hoppats att det skulle finnas något mer omnämnt i alla fall om detta. Jag hade, ärligt talat, inte trott att det skulle komma någon ändring i lagen, men att man i alla fall skulle ha tittat på det. Det verkar inte så eftersom ordföranden i utskottet inte bemödar sig om att svara på min fråga heller. Vi får hoppas att minister Mattsson senare kommer fram till att det här kan vara att justera.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Anders Eriksson:

    Herr talman!

    Jag tänkte ha ett kort anförande med två frågor som kommer upp i betänkandet, men först en kommentar med tanke på det som ltl Göte Winé tog upp och om jag förstod resonemanget rätt tyckte han att sysselsättningsstödet borde höjas så att man fick en större skillnad jämfört med grunddagpenningen för annars leder det till att man hellre blir hemma, som det kanske sades mellan raderna.  De facto finns det nu mera arbetsplatser på den åländska arbetsmarknaden än vad det finns arbetskraft. Så är situationen i dag, så det borde egentligen inte behövas några speciella stöd för att få ut folk på arbetsmarknaden. Däremot kanske man behöver ytterligare strängera regelverket när det gäller möjligheten att få grunddagpenning, det kan möjligen lösa den problematik som ltl Göte Winé tar upp.

     

    Så till mina två frågor. Man kan utläsa av utskottets betänkande, och jag känner till sedan gammalt att detta lagstiftningsområde är delat och det är så att den inkomstrelaterade dagpenningen hör till den finska behörigheten och bestämmelserna om grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet är landskapets behörighet. Det vet jag att förstås har komplicerat möjligheterna att driva en helt egen åländsk arbetsmarknadspolitik fullt ut, så därför vore det intressant att höra om utskottet har resonerat någonting runt det här, för det utgår jag från att man har gjort.

     

    Det andra som sägs i utskottsbetänkandet, som kanske inte för mig kom som en direkt nyhet, men man tar ändå upp det och det är att arbetssökande regelmässigt besöker arbetsgivare utan egentlig avsikt att söka arbete, vilket dock får konsekvenser för rätten till utkomstskydd. Det är det enda utskottet skriver. Också här vore det intressant att höra hur utskottet har resonerat.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Ltl Anders Eriksson nämner att man bör se över om man kan se över en strängering av grunddagpenningen för att arbetslösa för att undvika att någon är hemma, om jag förstod ltl Anders Eriksson rätt! Det är ingen nyhet när det kommer från ltl Anders Eriksson utan jag har tidigare uppfattat att man gärna går åt de svaga. Det är faktiskt så, ltl Anders Eriksson, att inte alla har möjligheten att komma ut till de arbeten som finns lediga och då måste man hitta kunna möjligheter att få vissa inom kommunen eller någonting annat att hjälpa till. Samtidigt är det så, ltl Anders Eriksson, att ibland behöver man jobba med vissa för att hjälpa dem och få ut dem på arbetsmarknaden. Det är inte så lätt ibland som ltl Anders Eriksson tror.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det här är en gammal vänsterkänga som man ofta kommer med att man vill gå åt de svaga, men det är inte det som det handlar om. Jag tror att ltl Göte Winé vet att när det gällde ärendet om barndagvårdspenningen var vi från Ålands Framtids sida beredda att t.o.m. gå längre än socialdemokraterna när det gällde att hjälpa de ensamstående och de som har det svårt ekonomiskt. Orsaken till att jag sade det jag sade var att jag ville komma ltl Göte Winé till mötes när han sade att annars kan det leda till att de hellre blir hemma än att söka sig ut i sysselsättningsstöd. Därför pekade jag på att det finns faktiskt andra vägar att gå än att man alltid måste höja bidragen. Det är klart att de som inte, av olika orsaker, handikapp eller vara vad det vara må, har svårt att hitta en plats på arbetsmarknaden skall visas sysselsättningsfrämjande åtgärder, det tror jag att vi kan vara överens om.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Det kanske är bra med en vänsterkänga då och då! Med replikskiftet kom ltl Anders Eriksson med ganska bra argument och förklaringar som jag faktiskt köper med tanke på vad som framfördes i det tidigare anförandet. Om man far för långt åt sidan är det väl bra om man rättar till lite så att man håller sig på rätt spår, för det är nog faktiskt så att man måste se till hur man kan hjälpa alla i samhället, oberoende vem som får hjälp av bidragen. Vi är nog ense om att man skall försöka få ut alla på någon sorts sysselsättning, det är vi eniga om och det måste vi titta på. Då måste man också ibland k unna se på vad vi kan göra för möjligheterna att få det  här in på rätt spår och kunna motivera med det.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Vi är helt eniga om att det viktiga är att man får ut folk i sysselsättning. Jag ville dock peka på att det finns de facto arbetsplatser i större utsträckning än vad det finns arbetskraft. Det finns många branscher – jag är själv verksam inom en – där det är helt omöjligt att få åländsk arbetskraft för att det överhuvudtaget skall fungera. En vänsterkänga i all ära, men det är nog så att skall man hamna på rätt kurs och det skall gå framåt behöver man nog ha någonting på högerfoten också – och där hjälper vi gärna till!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Englund:

    Herr talman!

    När utskottet behandlade lagframställningen så hörde vi en hel del som finns uppräknade i betänkandet. Jag går inte närmare på vad någon har yttrat i utskottet, men rent allmänt kan vi säga, som vi skrev i vårt betänkande, att egentligen har det inte i behandlingen framkommit något riktigt som man kunde påpeka. Det är klart att det också är andra lagar som till viss del styr saker och ting, men visst finns det kanske också problem inom vissa områden när man diskuterar lagförslaget. Som ltl Anders Eriksson redan sade vi vet att det i vårt samhälle i dag finns möjligheter att få arbete. Det är efterfrågan på arbetskraft inom många, många sektorer. Vi har äldreomsorgen och vi har näringslivet där det är stor efterfrågan. I vissa fall kan det dock drabba en del personer och det finns sådana som kan ramla mellan de olika systemen. Det finns sådana som kan behöva handledning, sådana som inte alla gånger klarar av att arbeta så många arbetstimmar som en hel arbetsdag är. Det finns också sådana som inte har haft arbete från början men som också kan ha problem med sin pension. Man får ingen arbetspension från början utan man får bara grundpensionen och här blir det vissa frågetecken. Här har vi från utskottet sida egentligen i texten lite uppmanat landskapsregeringen att titta över möjligheterna att försöka minimera i alla fall så långt det går, så att det inte är någon som ramlar mellan systemen. Jag tycker alltså att vi nog har försökt diskutera igenom detta, men vi har förstås inte direkt gjort något förslag, vi har dock uppmanat landskapsregeringen att försöka ha en helhetsbild när det gäller dem som kan ramla igenom systemet. Vår arbetsmarknad är dock god och alla som man pratar med i näringslivet osv. säger att vi har en efterfrågan, men det finns alltid vissa som kan ramla emellan, tyvärr.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det var just det som sades av utskottsordföranden från första början att man har hört ganska många, och det noterade jag också men man har inte hittat några direkta förslag. Det var också det som utskottsordföranden sade angående betänkandet som gjorde att jag ställde frågorna, att vad drog utskottet riktigt för konklusioner? Speciellt är jag intresserad är just den delade behörigheten. Jag vet nämligen att det gör att man inte kan driva en egen kraftfull åländsk arbetsmarknadspolitik fullt ut just på grund av den delade behörigheten, så därför är jag speciellt intresserad av det. Det andra att man söker jobb utan egentlig mening att få ett jobb, det är inte bra. Sedan är det precis som ltl Anders Englund säger att det är vissa som faller emellan och vi skall definitivt ha sysselsättningsfrämjande åtgärder för dem som av olika orsaker behöver hjälp, det är inte fråga om annat, det skall vi ha, men systemen skall inte missbrukas.

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Som ltl Anders Eriksson säger är det säkert allas avsikt att vi skall ha en sådan lagstiftning som sporrar folk att arbeta. Det är det intressanta. Nog är det säkert många lagar som går in i den här lagstiftningen också som man behöver titta på, men vad gäller behörigheten mellan den åländska lagstiftningen och rikets lagstiftning fordrar detta kanske en längre diskussion.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Helt kort med tanke på att den här typen av frågor säkert kan komma till näringsutskottet igen och troligtvis har vi kollegan ltl Anders Englund sittande som utskottsordförande då också, så därför vill jag peka på den här problematiken att det är bra om man i näringsutskottet sätter sig in i vad det betyder att vi har denna delade behörigheten och kommer förhoppningsvis fram till att vi borde öka behörigheten och ta över mera behörighet för att kunna driva en egen effektiv arbetsmarknadspolitik fullt ut. Men jag förstår det på det sättet att det har man inte diskuterat just nu, och det respekterar jag, men jag hoppas att man lägger det bakom örat och tar upp det nästa gång.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Från utskottets sida har vi ganska strikt försökt hålla oss till lagstiftningen och den framställning som vi behandlade i utskottet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Utskottsordföranden Anders Englund nämnde att arbetsmarknaden är god, så det skall egentligen inte vara några bekymmer, men det var inte det som fördes fram i remissdebatten och som vi diskuterade om utan vi diskuterade dem som har svårt att motiveras till sysselsättning, hur man uppnår det. Ltl Anders Englund sade tidigare i ett replikskifte att lagen skall sporra till arbete; kan vi inte säga att lagen skall sporra till sysselsättning, att man verkligen går in och försöker jobba med dem på olika sätt. Kan vi inte, oberoende av partifärg, ta bort det här att det är nog bara för dej att ta sej i kragen och komma ut i arbetet. Ibland behöver man lite hjälp, ge små morötter eller någonting annat. Vi klarar av att ge stöd till andra näringsgrenar, kan vi inte också se till en grupp som behöver lyftas upp. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Jag tror jag kan svara för att hela näringsutskottet har precis samma uppfattning som ltl Göte Winé, att vi vill försöka sporra och försöka hjälpa alla att vara i sysselsättning och att ha ett arbete. Det vill alla hjälpa till med, det tror jag att vi kan vara överens om. Sättet hur man skall gå tillväga kan sedan diskuteras och vi vet att därvidlag finns det olika åsikter.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Som jag nämnde i mitt anförande kunde det ha nämnts någonting om det i betänkandet för där hittar jag ingenting. Det som jag också nämnde tidigare om hur man kan samköra mera mellan arbetsmarknadsmyndigheterna och det sociala vill man inte fördjupa sig i. Då kan ltl Anders Englund säkert förstå varför jag känner så här, att nu har det här med det sociala att göra och det ids vi inte gå så mycket djupare in i! Jag bad om att man i remissdebatten skulle fördjupa sig i det här, så jag är lite besviken på utskottets arbete.

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Vi konstaterade ändå i vårt betänkande att möjligheten till ett ökat samarbete genom en större öppenhet mellan de sociala myndigheterna och arbetsmarknadsmyndigheten kan vara till fördel. Jag tycker att det är ett klart ställningstagande från utskottets sida efter den diskussionen vi hade. Det säger egentligen allt, det är också en uppmaning till de myndigheterna och även till landskapsregeringen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Ulla-Britt Dahl, replik:

    Herr talman!

    Vi vet att det finns ett behov av arbetskraft på arbetsmarknaden, t.ex. inom vården. Men jag tror problemet sitter i att det är de outbildade som har svårt att få arbete. Det är väl där som landskapsregeringen bör fundera på hur man vänder sig för att kunna få dem i arbete. Jag hoppas att landskapsregeringen tar till sig den uppmaning som näringsutskottet ger.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Gun-Mari Lindholm:

    Talman!

    Det här är ett väldigt angeläget område att diskutera. Uppmaning har gått från näringsutskottet till landskapsregeringen och precis som ltl Ulla-Britt Dahl just sade hoppas vi att landskapsregeringen tar detta till sig och gör någonting åt det. Jag vill passa på, eftersom diskussionen säkert kommer att ligga till grund för det fortsatta arbete som vi hoppas att man skall ha inom landskapsregeringen, att lyfta olika frågor som berör det här området. Utskottet säger att landskapsregeringen bör göra en bedömning av behovet av lagstiftning gällande arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. I förra veckan ordnades ett intressant seminarium där företrädare för olika organisationer och branscher samt landskapsregeringen var representerade. Där framkom också behovet att se över de olika stödformerna och levnadsbetingelserna för handikappade och utvecklingsstörda samt också psykiskt sjuka personer som kan gå på väldigt lång sjukskrivning, pension, dagpenning eller något liknande. Man har en väldigt liten inkomst att leva på; när man har nått vuxen ålder får man inte längre några terapiformer betalda av samhället utan allt det här skall man stå för själv. Man kanske får en liten dagpenning för det lilla arbete som man har som någon form av sysselsättningsbefrämjande åtgärd. Den kan vara från 4,50 till 12 euro. Ni kan tänka er själva att man inte lever loppan på 4,50 euro när lunchen kostar 5 euro dessutom! Man har inte råd att så många gånger i veckan gå på en ridterapi. Det här är väldigt angelägna frågor för många människor, människor som inte har säte och stämma i den här salen och inte i många andra fora heller, skall vi komma ihåg. Det finns alltså skäl att vi, som har säte och stämma här, också lyfter den här frågan och därför vill jag göra det här så att det också finns i protokollet, som landskapsregeringen hoppelunda läser och tar till sig samt kommer med åtgärder.

     

    En annan del för att befrämja den här problematiken finns också vid Katapult t.ex. Jag kunde under helgen diskutera den verksamheten med en som jobbar inom detta område och där man förstås efterlyser mera resurser för att få bot och bättring inom den verksamheten. Därför vill jag också lyfta det i det här sammanhanget så att mana också ser på den saken när vi kommer att få förslag till lagstiftning från landskapsregeringen - inom kort, hoppas jag!

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Precis som det tidigare har påtalats finns det säkert ett behov att titta över i den mån det behövs lagstiftning om rehabiliteringen på arbetsmarknaden och precis som också vtm Gun-Mari Lindholm säger finns det en del insatser som är åldersrelaterade. Det finns i dag ett antal insatser som den tidigare regeringen har sjösatt och gjort som inte är lagstadgade, men som kanske inför kommande ordinarie budget behöver få en fastare roll i systemet. Katapult är en av dem. Vi har också andra organisationer och andra verksamhetsformer som har den här fria formen i dag och som är finansierade på enahanda sätt. Vi har t.ex. Fixtjänst, så det är nog skäl att vi återkommer i den här frågan och senast i någon form i samband med ordinarie budget.

     

    Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Det här är en fråga som jag kommer att följa med ytterst noga. Vi hara också tagit ett initiativ i den här frågan i ÅHS-styrelsen. Tyvärr har det dröjt väldigt länge innan vi får upp det här på bordet, men skam den som ger sig! Jag hoppas att man inte bara ”tittar över” frågorna utan att man också kommer med konkreta åtgärder. Det finns mycket informationsluckor ute bland de olika organisationerna, men också lagstiftning för att man skall ha en laglig rätt att kräva vissa saker. De som är inskrivna medlemmar i olika organisationer har verksamhetsledare som där kan informera om de olika individernas lagliga rätt, och det är väldigt viktigt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 8:

     

    Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2007-2008 om ny blankettlag om byggnaders energiprestanda. (FR 10/2007-2008).

     

    Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Åke Mattsson:

    Herr talman!

    Det är alltså fråga om social- och miljöutskottets betänkande angående landskapsregeringens framställning nr 10/2007-2008 med förslag om ny blankettlag om byggnaders energiprestanda. Landskapsregeringen föreslår att rikets lag om energicertifikat för byggnader och rikets lag om inspektion av energieffektiviteten hos kylanläggningar och en byggnads luftkonditioneringssystem skall göras tillämpliga i landskapet genom en blankettlag.

     

    Herr talman!

    Vi har haft mycket diskussioner kring detta i utskottet och det fanns tydliga önskemål från fältet att man skulle ha tagit svenska normer och svensk lagstiftning helt och hållet, på samma sätt som man har gjort i plan- och bygglagen. Vi erfor ganska snart i utskottet att man från finsk sida har tagit en betydligt lindrigare väg med mindre byråkrati än vad man har gjort i Sverige, så det finns en fördel i det här skedet att ta finsk blankettlagstiftning i stället för att ta den svenska, så på den punkten backade vi.

     

    Vi föreslår i utskottet en ändring av ikraftträdelsedatumet. Det finns två anledningar till det, främst att de som drabbas av lagstiftningen skall hinna anpassa sig efter den på olika sätt, att man har energicertifikaten i skick när lagen träder i kraft och det är också så att det kommer att bli en omfattande lagberedning om man skall få det här att fungera, om man skall tillämpa både finsk och svensk lagstiftning eller om man skall ta över den finska helt och hållet, men för att få det här att gå ihop med plan- och bygglagen kommer det att krävas ganska mycket av landskapsregeringens tjänstemän innan man har det här klart; jag återkommer till detta längre fram.

     

    Vi föreslår att lagförslaget antas i enlighet med landskapsregeringens förslag med beaktande av de framförda motiveringarna. Social- och miljöutskottet föreslår också en klargörande kläm hur landskapsregeringen bör utforma förordningen som skall utfärdas med stöd av lagen.

     

    Direktivet trädde i kraft den 16 december 2002. Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsstaterna senast den 4 januari 2006 ha satt lagar och bestämmelser i kraft, alltså är det ganska uppenbart att vi är för sent ute. Den 12 oktober 2006 tillställde kommissionen Finland ett motiverat yttrande eftersom man funnit att direktivet inte var genomfört i Finland. Finlands riksdag antog å sin sida den 13 februari 2007 en lag om energicertifieringen och den trädde i kraft 1 januari 2008, så riksdagen har detta i skick och det är Åland som släpar efter. Det framkommer också av skriftväxlingen att det är Åland som intresserar kommissionen just nu.

     

    Herr talman!

    Vi konstaterar att lagförlaget inte har varit utsänt på remiss och vi vill från utskottets sida understryka att remissförfarandet är en viktig del av beredningen. Det framkom också av olika höranden att det fanns en del missförstånd och oklarheter som man kunde ha klargjort genom ett remissförfarande. Man gör också formuleringar som kan misstolkas osv., så vi anser från utskottets sida att man överlag skall använda remissförfarandet. Jag förstod att det var tidsaspekten som här gjorde det omöjligt.

     

    Avsikten är att man skall ha en energicertifiering av alla byggnader, trodde vi från början, men sedan visade det sig att det är ganska begränsat vilka som skall ha certifieringen, att det är en lagstiftning som inte drabbar gemene man i speciellt stor omfattning utan det är på andra områden, och jag kommer till det längre fram. Det är egentligen ganska viktigt att man går in för energicertifiering; i och med att man gör en certifiering av byggnader skall byggherrar, byggnadsägare och användare i större utsträckning än tidigare fästa uppmärksamhet på energianvändningen och möjligheten att minska den både vid nybyggnation och i det befintliga byggnadsbeståndet. Här är det intressant att veta att 40 procent av energin som används i Europa i dag används av hushållen och en utredning vid Chalmers i Göteborg visar att med dagens teknik kan man halvera användningen. Det finns alltså förutsättningar.

     

    En intressant siffra i sammanhanget är att man använder ungefär 162 kilowattimmar per kvadratmeter i flerfamiljshus medan man använder 132 kilowatt i egnahemshus. Skillnaden är 162 i flerfamiljshus men 132 kilowatt i en familj, vilket betyder att bor man i ett flerfamiljshus där flera är med och betalar är det lättare att slösa på energin, man vädrar på ett annat sätt, man har högre temperatur, man använder mera varmvatten osv. Det här är ett problem som man borde se över; kanske man kan få uppmärksamhet på det här bitarna längre fram.

     

    Energiprestandan skall redovisas i ett s.k. energicertifikat som skall uppvisas när byggnaden säljs eller hyrs ut. Vissa typer av byggnader som finns uppräknade i direktivet är undantagna från kravet på energicertifikat. Förutom det som finns uppräknat i direktivet har man ytterligare inskränkt i den finska lagstiftningen. Enligt rikslagen kan ett energicertifikat uppgöras på olika sätt beroende på i vilket samband som det skall utfärdas. Det här är också unikt för Finland. Ett certifikat kan utfärdas i samband med bygglovet, före man bygger huset, och då är en beräkning vilken energi huset kommer att använda. Inom fyra år skall man ha tagit reda på hur mycket huset använder i verkligheten och också redovisa det; efter det är det giltigt i tio år. Det kan också vara som en del i ett disponentintyg och i fastigheter med mer än sex lägenheter kan disponenten ge intyget som ett separat certifikat. Det är det separata certifikatet som har de speciella behörigheterna som skall tas fram på ett speciellt sätt som är väldigt noga reglerat.

     

    Särskilda standardblanketter har utformats för de olika typerna av certifikat. De ingår som bilagor till en förordning (FFS 765/2007) som har utfärdats av miljöministeriet. I Finland har man alltså tagit fram färdiga blanketter för den här biten. Då vill jag än en gång lyfta fram att de certifikat som skall utfärdas för flerbostadshus har utformats så att det görs av bolagets disponent eller av ordföranden i bolagets styrelse. Det kan bli vissa problem, har vi erfarit vid hörandet, det finns många fritidsdisponenter osv. som har det här som extraknäck och det kan bli betungande för dem om de skall ha det här uppdraget, men det torde gå relativt enkelt att få fram det här. När det gäller nya egnahemshus konstaterar vi att mycket av beräkningarna finns klara, så där kommer det inte att vara speciellt fördyrande och några större problem, men det är viktigt att lyfta fram de här bitarna. I fråga om egnahemshus som färdigställts före lagens ikraftträdande kan man ha frivilliga separata certifikat och just för de frivilliga kan man ifrågasätta att det är väldigt höga krav på den typen av certifikat, men det har också stor ekonomisk betydelse för den som köper huset, så det är väldigt viktigt att när man får ett sådant intyg i handen och tar del av det att man vet att det är utformat på ett tillförlitligt sätt.

     

    Ser vi på effekterna av lagstiftningen kan vi konstatera att de uppräknade åtgärderna i sig inte kommer att innebära några energibesparingar och man kan ifrågasätta lagstiftningen, men man har ändå funnit att den är bra. Framför allt vid nybyggnad bör man gå igenom ytterligare en gång om det är så energisparande som man skulle kunna tro att det är. Just i utredningen som gjordes vid Chalmers konstaterade man också att det finns ett missförstånd mellan spekulanter och köpare av bostäder och dem som tillverkar, att man tror att man använder bästa möjliga teknik när man bygger hus, men man har fortsättningsvis ganska långt att gå innan man har nått dithän. Det finns alltså mera att göra och på det här sättet kan man puffa en bit framåt.

     

    Här på Åland har det inte så stor genomslagskraft i och med att det är ett så litet utbud på bostäder i förhållande till efterfrågan, så får man tag i en lägenhet är man nöjd och glad att man har fått en och man tittar inte så mycket på energianvändningen; när det är ett stort utbud kommer det här också att ha större genomslagskraft.

     

    Vi konstaterar också att det finns andra åtgärder som skulle kunna driva på utvecklingen ytterligare, men i det här sammanhanget finns det ingen anledning att komplettera lagstiftningen utan nu implementerar vi EU-direktivet. I Tyskland t.ex. har man flödesmätare på varmvattnet i egnahemshus, vilket är extremt sällsynt både i Finland och Sverige samt på Åland. Det beror på att man minskar i och för sig användningen av energi i huset, men husägarna tjänar väldigt lite pengar på det här och det är ganska mycket administration att läsa av mätarna och debitera olika avgifter till olika innehavare. Skall man lyckas med att få en flödesmätare, som i sig verkligen kan minska på energianvändningen så krävs någon form av lagstiftning, en morot eller piska.

     

    När det gäller utfärdande av bestämmelser på lägre nivå tycker vi att lagstiftningen blir ganska klar, så där kan man ta den finska blankettlagen rakt av. Lagstiftningen i Sverige och Finland skiljer sig här ganska mycket och tittar man snabbt över det så är skillnaden i Sverige att den är betydligt mer byråkratisk där. Det krävs mera beräkningar enligt den svenska modellen än vad vi har i Finland. Sverige har tydliga gränsvärden vid tillämpningen av energilagen, medan Finland har de gränserna i plan- och bygglagen. Man har konstaterat att man tidigare har implementerat lagen och den finns i bygglagstiftningen, medan Sverige har valt att lägga den i energilagstiftningen. Sverige har kvar på att alla befintliga bostäder så småningom skall ha energicertifikat, så det skiljer också radikalt. I Finland har man bara i fastigheter med mer än sex lägenheter. Sverige har också infört ett vitesförfarande om hus säljs utan certifikat. Köparen har rätt att upprätta ett certifikat på säljarens bekostnad. Certifierarens kompetens är väldigt tydlig i Sverige och mera omständlig. Det är svårt att hitta dem som har behörighet, som är så pass kvalificerade att man kan gå i kurserna och man skall också arbeta en tid med dessa frågor innan man får gå utbildningen. Är man utbildad och har certifikatet måste man regelbundet skicka in information om sin verksamhet för att hålla behörigheten kvar. Vi har inte fått klart för oss hur behörigheten ser ut i Finland.

     

    Bra i Sverige är att man har ett centralt register över certifierade hus, uppgjort av Boverket, medan det i Finland arkiveras av certifierarna själva. Enligt uppgifter vi har fått i utskottet torde det vara möjligt att vi kan få tillgång till Boverkets register så att man kan jämföra liknande fastigheter med liknande klimatförhållanden i landet. Finland har ett disponentintyg som är ett väldigt enkelt förfarande, men det har man inte i Sverige. Speciella regler för fastigheter över 1000 kvadratmeter är väldigt mycket tydligare implementerat i Sverige än i Finland. Å andra sidan har vi språkproblemet som talar för att vi ändå måste hålla det här tillsammans med Boverket i Sverige och använda så mycket material som möjligt därifrån, så vi kan inte gå in för hela finska lagstiftningen utan vi måste, som vi har sett det i  utskottet, ta en medelväg här.

     

    Intressant är också att godkända certifierare i hela Europa får verka i Sverige enligt svensk lagstiftning. Är det så att man certifierar sig på Åland och i Finland får man jobba i Sverige och det är oklart om de svenska certifierarna kan komma och jobba direkt i Finland just nu.

     

    Vi har konstaterat att både de svenska och finska byggnormerna ställer höga krav på energianvändande redan nu, så den här lagen är kanske mera för Sydeuropa för vi har ett väldigt bra energitänkande i allt byggande i Norden och vi ligger med god marginal över normerna.

     

    Nu kommer jag till en sak som borde ha en egen debatt, nämligen landskapets plan- och bygglag som togs här i lagtinget senaste höst och nu har det kommit ett utlåtande från högsta domstolen, där HD anser att självstyrelselagen inte kan tillämpas när det gäller standardisering. Det sägs att den finska byggbestämmelsesamlingen förutom en allmän del innehåller bestämmelser om konstruktion, hållfasthet, isoleringar, VVS  osv. Det här är sådant som vi egentligen har lagstiftningsbehörighet på, men inom just de här specifika områdena när det gäller standardisering har vi inte rätt att lagstifta.  Med tanke på att vi skulle använda Boverkets normer vid byggande på Åland blir det här en kollision och man kommer att få utreda och titta närmare på vilka delar man skall använda. Det här fick vi ta del av då vi hade processat en del av energilagen och vi konstaterade att såsom vi hade tänkt det från början kanske det inte går att genomföra, men landskapsregeringen måste titta noga på detta för att hitta en framkomlig väg här.

     

    Vi förutsätter att landskapsregeringen är noga med att utfärda klara och tydliga regelverk vid utformningen av bestämmelser om energicertifering. Det innebär att landskapsregeringen bör utfärda en egen förordning som på ett heltäckande sätt återger bestämmelser som skall gälla här för att man skall vara tydlig här. Även föreskrifter på lägre nivå bör utformas. Landskapsregeringen bör utforma bestämmelser i enlighet med det svenska regelverket och ta delar därifrån, om det är så att man har nytta av det, så att man tar det bästa från bägge områden.

     

    Vi föreslår i utskottet en kläm som är fogad till betänkandet där vi uppmanar landskapsregeringen att beakta detta vid utformandet av förordningen. Vi vill understryka att landskapsregeringen har ett ansvar för att se till att behovet av svenskspråkig utbildning och svenskspråkig information kan tillgodoses då lagen tillämpas; efter vad vi har erfarit kan det annars bli problem. Det är ett utbildningstillfälle på gång på svenska under våren, men medan vi beredde betänkandet hade vi inte fått information om det.

     

    Vi har också konstaterat en annan fördel med att använda sig av ett likartat system som det svenska, nämligen att våra åländska certifierare kan fara och jobba i Sverige om det är brist på jobb här samt det omvända att man också kan ta hjälp från Sverige, så därför skulle det vara en fördel med liknande system.

    Jag vill i förtydligande syfte understryka att bostadshus eller en byggnadsgrupp med högst sex bostäder som färdigställts före denna lags ikraftträdande är undantagna från kravet på energicertifikat.

     

    Det finns lite oklarheter när det gäller byggnader som är större än  1000 kvadratmeter, men vi har inte hittat riktigt tydliga skrivningar i den finska lagstiftningen. Man har också hänvisat till att delar av detta finns redan i plan- och bygglagen, men vi har inte i utskottet fördjupat oss i den biten så att vi kan klargöra det här helt och hållet.

     

    När det gäller kostnader för certifikatet har vi erfarit att de siffror som nämns både från finska sidan och i den åländska framställningen är i lägsta laget; det kommer att bli betydligt dyrare åtminstone för det särskilda certifikatet än vad som nämns där, så man kanske får lägga på någon nolla till i vissa sammanhang, så att det kan gå över 1.000 euro för att få en certifiering gjord.

     

    Så till ikraftträdelsedatumet. Vi anser att den 1 januari 2010 skall lagen träda i kraft i fråga om byggnader som färdigställts före lagens ikraftträdande. Det är alltså fråga om bostadshus med mer än sex lägenheter.

     

    Vi har också tittat på blankettlagstiftningen i utskottet och vi anser att landskapsregeringen alltid bör bifoga de aktuella lagarna till framställningen när blankettlagstiftning används. Dessutom bör landskapsregeringen med hänsyn till den som lagstiftningen riktar sig till i varje enskilt fall överväga om det i stället för blankettlagstiftning är lämpligare att utforma egna bestämmelser som tas i en egen landskapslag. Blankettlag skall användas då lagförslaget inte innehåller några egentliga substantiella skillnader.

     

    När det gäller gäller publiceringen av lagar i Ålands författningssamling, utgivningen av Ålands lagsamling och publicering av lagar på Internet bör landskapsregeringen se till att lagstiftningen blir lättillgänglig och tydlig för var och en. När rikslagar görs tillämpliga i landskapet bör även dessa vara enkla att ta del av. Vid Internet-publicering är det enkelt för då kan man klicka sig in ganska omgående till den finska lagen, till Finlex och även till EU-lagstiftningen är det enkelt att länka in.

    Vi föreslår också i utskottet att landskapsregeringen initierar en utredning om den mest lämpliga tekniken för blankettlagstiftning, vilka regler och normer som skall gälla.

     

    Med anledning av detta föreslår utskottet att lagtinget godtar lagframställningen med de förändringar som jag har anfört och med följande kläm:

     

    ”att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen utfärdar en egen förordning om byggnaders energiprestanda samt de bestämmelser på lägre nivå som lagen förutsätter på ett heltäckande sätt. Förordningen kan följa det svenska eller både det svenska och finska regelverket. Regelverket bör vara klart och tydligt för dem som bestämmelserna riktar sig till och utbildning och informations- och utbildningsmaterial skall finnas på svenska.”

     

    Ltl Harry Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill börja med att rikta ett tack till ordföranden ltl Åke Mattsson och hans utskott för ett gediget arbete och en gedigen presentation. Jag tror att de markeringar som utskottet har gjort vad gäller behovet av remissförfarande, behovet av lättillgänglighet vad gäller den lag som skall tillämpas, behovet av svenskspråkig utbildning osv. kan vi ta till oss och jag hoppas att kansliministern för det vidare till hela regeringsbänken med tanke på kommande framställningar. Ett remissförfarande skulle bl.a. ha underlättat den verklighetsbaserade kostnaden för att få fram certifikat. Jag skulle i det här sammanhanget bara vilja ställa en fråga till ordföranden Mattsson. Det är så att EU-kommissionen arbetar – i alla fall enligt sitt program – med att titta över just det här direktivet. Har utskottet inhämtat att det är stora förändringar på gång, att vi håller på med någonting som är föråldrat eller är det bara smärre förändringar?

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Vi har inte erfarit att det är några större förändringar på gång förutom den här biten. I det här skedet tar vi den här förändringen och som vi har konstaterat ligger vi här i Norden väldigt långt framme med byggnader, vi ligger s.a.s. på vågens framkant redan nu och vi har de flesta i skick. Däremot kan man gå betydligt längre, t.ex. när det gäller passiva hus, men vi tror att det här skall räcka initialt i och med att den finska lagstiftningen är godkänd.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Henry Lindström:

    Herr talman!

    I och med att utskottets ordförande Åke Mattsson hade en rejäl genomgång av vårt betänkande tänkte jag i mitt anförande bara lyfta fram några enskilda punkter från behandlingen.

     

    Det direktiv som har kommit från EU och som vi har krav på att implementera är vi sena med i behandlingen; även Finland har kommit sent med sin implementering. Landskapsregeringen har i sin framställning ett förslag om en blankettlag och detta har vi omfattat i utskottets behandling. Ser man till den praktiska verkligheten att vi har redan nu detaljerade tekniska krav på byggandet, inte minst när det gäller energikrav och detta är helt naturligt utgående från det klimat vi har. Ser man till syftet med rådets direktiv är det vällovligt att man skall spara energi, men hela förfarandet blir en väldigt omfattande sak för alla husägare och därmed är det en stor del av befolkningen som får ytterligare kostnader på sin post s.a.s.

     

    När man tittar på energiförbrukningen och hur det fungerar, utgående från att vi har en bra teknisk standard, är det fråga om hur den enskilda medborgaren agerar i vardagslivet, dvs. hur man ställer in temperaturen, hur mycket varmvatten man förbrukar och hur man väljer att sköta ventilationen. Kör man med temperaturen högt ställd och öppna fönster blir det en stor energiförbrukning. Därmed sagt att man antagligen når mycket längre; om man vill spara energi i våra förhållanden är det genom information av olika slag. Då kan vi också komma in på hur viktigt det är, när vi nu väljer att ta en blankettlag, att man skall kunna få ut informationen ut i samhället så att alla vet vad som gäller.

     

    Utgående från några frågor som berördes i remissen fördes det fram om man borde gå längre, borde man ställa krav på certifiering av kyrkor, borde man ställa krav på certifiering av fritidsbostäder? Vi har i vår behandling kommit fram till att vi inte anser att man skall gå längre än vad kommissionen kräver, detta mycket utgående från de praktiska konsekvenser jag har nämnt här. Vi tycker att det är viktigt att man får en praktisk tillämpning där landskapsregeringen uppmanas att utforma en egen förordning som är praktiskt tillämpbar för våra förhållanden så att man språkligt och praktiskt kan få en bra tillämpning av denna blankettlag.

     

    Ltl Danne Sundman:

    Herr talman!

    Jag vill börja med att tacka social- och miljöutskottet för en mycket noggrann behandling och att man har tittat på de frågeställningar som uppkom vid remissen. Det är från min och Obunden Samlings horisont lite tråkigt att man inte har valt att gå längre än rikslagen; ltl Henry Lindström nämnde kyrkor och fritidsbostäder, särskilt fritidsbostäderna är stora energiförbrukare på Åland när man ofta använder dem året runt. Det är inte någonting vi tänker frondera mot. Det finns också möjlighet att återkomma senare och det skulle vara intressant att veta vad som är på gång - det kom upp i en replikrunda -  när det gäller att ändra direktivet. Som också framkom av remissdebatten handlar det inte om vilken energi man förbrukar utan hur mycket. Intressant så här i klimattider är vilket slags värmekälla man har för det handlar i första hand om uppvärmning av både vatten och rum. Det är den stora energiförbrukaren här i kalla Norden, som ju skall vara kallt men inte alltid är det, på grund av nämnda problematik.

     

    Utskottets ordförande var, som vanligt höll jag på att säga, väldigt detaljerad i sin presentation och nämnde olika lösningar. Det är just en sådan här diskussion som skall uppkomma; man skall se på certifikatet och veta, att, oj, så här mycket energi förbrukar den här byggnaden och det är onormalt mycket, hur kan man då få ner energiförbrukningen. Det är själva huvudsyftet med direktivet.

     

    När det gäller förslaget om att gå in för blankettlagstiftning har utskottet också lagt ut texten om vid vilka tillfällen man skall göra det och vid vilka tillfällen man bör göra på annorlunda sätt. Där är vägkosten från utskottets sida tydlig att man bör initiera en utredning om detta och det understöder jag. Det var, som sagt, en viktig del i remissdebatten. Också det att man inte får tillfälle att läsa den lag som man sätter i kraft här i Ålands lagting är absolut fel, så även där har utskottet gjort ett bra jobb.

     

    Så till en stor frågeställning som har aktualiserats också under utskottets arbete, nämligen det som utskottet kallar utfärdande av bestämmelser på lägre nivå, den förordning som skall utfärdas och som skall innehålla bestämmelser hur det här går till i praktiken och utbildning och certifiering av personer som skall göra arbetet osv. Jag nämnde i remissen att man bör titta på hur det är i Sverige, dels för att det säljs mycket svenska hus här på Åland och framför allt på grund av språket, så att ifrågavarande bestämmelser finns på svenska språket, vilket tyvärr inte alltid är fallet med liknande bestämmelser i Finland. Där har utskottet förtjänstfullt föreslagit en kläm och det är väl egentligen så tydliga som vi kan vara här i Ålands lagting att vi uttryckligen hemställer hos landskapsregeringen att man utfärdar en förordning som är heltäckande och som finns på svenska språket, också när det gäller utbildnings- och informationsmaterial. Det är väldigt viktigt för att vi inte skall hamna i samma situation som i samband med byggbestämmelserna.

     

    När det gäller huruvida vi har behörighet att utfärda förordningen har det kommit en intressant inlaga från högsta domstolen, där man går in på det faktum att självstyrelsen inte har behörighet när det gäller standardisering. Vill man kan man förstås se detta som ett problem, men jag vill nog se det som en möjlighet, det gäller bara att gräva lite djupare i de regelverk man sätter i kraft och se var det eventuellt skulle vara så att standarden avviker. Förhoppningsvis och troligen är det på väldigt få ställen som det avviker mellan svensk och finsk standard. Då gäller det, vilket också är den huvudsakliga utmaningen med förordningen, att skapa ett gränssnitt i förordningen och säga att svenska bestämmelser gäller förutom här och här, där riket har behörighet och då gäller de här och de här bestämmelserna plus att man måste se till att de finns på svenska. Så är det också enligt självstyrelselagen för bestämmelserna gäller inte här om de inte finns på svenska, eftersom det uttryckligen då är regeringens plikt att översätta sådana bestämmelser som skall sättas i kraft på Åland.

     

    Utmaningen för landskapsregeringen är nu att skapa gränssnittet i förordningen och det skulle vara intressant att få höra av kanslisministern hur man ser på detta arbete, samtidigt, vilket är synnerligen relevant här, kunde man också informera om hur det går med de svenska byggbestämmelserna. Som jag ser det går detta många gånger hand i hand och särskilt när det gäller utbildningen är det viktigt att man får använda sig av utbildning i Sverige och då kan landskapsregeringen vara behjälplig och kanske i en liten promemoria säga att utbildningen stämmer till allra största delen men sedan finns det vissa avvikelser där riket har behörighet. Det här är alltså en väldigt viktig sak och klämmen är absolut befogad för att dessa problem skall kunna elimineras. Det är så här vi borde använda självstyrelsen i många flera fall för att lösa språkproblematiken, som t.ex. kom till uttryck i ÅSUB-utredningen. Det här är en sak som näringslivet och de konsulter som är aktiva i branschen nogsamt har påpekat och en längre tid arbetat för att skall elimineras.

     

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Mycket av det som ltl Danne Sundman tog upp omfattar även landskapsregeringen. Jag har läst betänkandet och kan konstatera att många av punkterna har vi redan som intention att uppfylla, bl.a. det som nämndes om svenska språket. Ltl Danne Sundman frågade vad vi anser om den nya HD-domen om gränssnittet för standardiseringarna. Jag kan upplysa om att förvaltningen är redan införstådd med detta och skall redan börja titta på frågan så fort lagen blivit klubbad i lagtinget, men vi har redan börjat s.a.s. i förtid och problematiken är känd så att ärendet är i full gång.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Det är bra att man redan arbetar med detta. I båda fallen, byggbestämmelserna och bestämmelserna om energicertifiering, är det fråga om att vinna ny mark inom självstyrelsen, man sätter ett annat lands bestämmelser i kraft och då krävs det lite gränssnitt eftersom det finns olika behörigheter. Gränssnittstänkandet finns inte bara i fråga om förordningen utan det är framför allt inom utbildningen så att man kan använda sig av svensk utbildning, som jag sade i mitt anförande men då informera om var det finns avvikelser. Det finns alltså ett stort stöd från vår sida att arbetet skall gå vidare.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Carina Aaltonen:

    Herr talman!

    Frågan om byggnaders energiprestanda visade sig vara mer komplicerat än åtminstone jag hade föreställt mig inför utskottsbehandlingen. Utskottets ordförande höll en rätt uttömmande och omfattande presentation och vi har från utskottet sida också gjort ett grundligt arbete, men jag tänkte ta upp ett par saker. Framför allt är det ett stort problem med att landskapsregeringen använder sig av blankettlagstiftning och de lagar som nu föreslås bli antagna inte bifogas lagförslaget. Som utskottet skriver i betänkandet är den nuvarande informationen otillräcklig, både för lagstiftaren och för dem som lagförslaget skall rikta sig till. Det här är inte tillfredsställande, eftersom brukarna, de som i framtiden behöver ta del av vad som lagen föreskriver, även måste slå upp lagtexten i den finska rikslagen och kanske även behöva läsa EU-direktivet.

     

    Socialdemokraterna är mycket besvikna på regeringen och i synnerhet på liberalerna, som under den förra mandatperioden starkt kritiserade detta förfarande. Nu gör man själv det som då kritiserades och det är djupt oroande.

     

    Utskottet föreslår nu, konstruktivt och bra, att landskapsregeringen initierar en utredning om den mest lämpliga tekniken för blankettlagstiftning så att vi kan undvika bristfällig och rättsosäker lagstiftning i framtiden.

     

    En annan sak som jag vill ta upp är kostnaden för energicertifikat. Landskapsregeringen säger i framställningen att certifikaten kan kosta ca 200 euro för höghus med fler än sex bostäder och för befintliga egnahemshus ca 250-400 euro. Vi har erfarit i utskottet att det kan bli betydligt dyrare beroende på vilka uppgifter som finns om byggnaden. Ett flerbostadshus kan komma att kosta upp till 1.500 euro. I dag kostar en fuktbesiktning i ett egnahemshus ungefär 350-400 euro. Men för att få ett fullvärdigt energicertifikat krävs mycket mera arbete än så och det beror alltså på vilka uppgifter fastighetsägaren har tillgängliga för den som skall utfärda certifikatet och har man inte tillräckligt med uppgifter om det krävs det mycket mera arbete och det kan bli betydligt dyrare än de 250-400 euro som landskapsregeringen har räknat med.

     

    Ett annat stort problem är tillgången på kompetent och yrkesutbildade personer inom VVS-branschen. Här hoppas nu socialdemokraterna att man från landskapsregeringens sida ser till att en yrkesutbildning inom VVS kommer igång inom en snar framtid.

     

    Det har också framkommit i utskottet och tagits upp av flera talare tidigare är problemet med vattenförbrukningen. Ungefär 30 procent av värmekostnaden i en fastighet kan härröra sig från vattenkonsumtion. Det är intressant att en så stor del av energikostnaderna kan man påverka själv genom att t.ex. hushålla med varmvattnet. Däremot är det inte i alla flerfamiljshus som man kan läsa av sin egen vattenmätare. Vi har redan hört av tidigare talare vilka komplikationer det har. Men vill man från samhällets sida stimulera till en lägre elkonsumtion vore det önskvärt att man i samband med  framtida flerfamiljsbostadsprojekt i landskapet informerar om och strävar efter att varje lägenhet skall ha en egen flödesmätare så att hyresgästerna själva kan följa med hur mycket vatten man använder i sitt hushåll och därmed också hur mycket el man förbrukar. Det skulle vara ett rättvisare system, må vara med lite mer administration.

     

    Andemeningen med lagförslaget är bra, dvs. att medvetandegöra fastighetsägare, projektägare, byggherrar, ägare och användare av byggnader osv. på energianvändningen. Å andra sidan är kanske de stigande olje- och elpriserna en ännu starkare drivkraft för att få ner energiförbrukningen än vad just ett energicertifikat är, men det här är som sagt EU-lagstiftning och vi kommer inte undan.

     

    För socialdemokraterna är det oerhört viktigt att tillämpningen av lagen blir så klar och tydlig som möjligt, egen förordning osv. samt att all utbildning och att allt utbildnings- och informationsmaterial skall finnas tillgängligt på svenska.

     

    Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson,replik:

    Herr talman!

    Det framfördes kritik från socialdemokraternas sida mot lagstiftningstekniken, dvs. blankettlagstiftning. Problematiken är känd och är större än enbart i det här ärendet; det har funnits många gånger då man har funderat på om vi skall ha sådan teknik eller inte. Blankettlagstiftning är ganska bra när man inte tänker uppfinna hjulet på nytt. Man kan förstås diskutera om vi skall ha egen fulltextlag eller om vi skall implementera rikslagstiftning. Detta är en problematik som också skall ses över i samband med den efterlysta utredningen, för det är en svår sak: vad skall vi sätta i vår egen landskapslag, skall vi ha rikslagarna  med där som heltext eller som bilaga eller hur skall vi göra? I det här fallet kritiserar ltl Carina Aaltonen lagframställningen, men jag kan konstatera att det inte finns någon reservation i betänkandet från socialdemokraternas sida.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Det kanske är så att det är lättare nu att föra fram en sådan här lag när man själv sitter på en regeringstaburett än det är när man sitter i opposition och kan kritisera. Visst är socialdemokraterna mycket medvetna om att det inte är en helt okomplicerad frågeställning huruvida man skall ha fulltextlagar med i den åländska lagboken eller inte, men nog måste man sträva efter att göra det så rättssäkert som möjligt. Det har också liberalerna talat sig varma för under senaste mandatperiod i opposition, så jag kan egentligen inte se att det finns så stora skillnader utan nu handlar det väl bara om att ta fram utredningen och bestämma väg.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Roger Jansson:

    Herr talman!

    Det har varit en gedigen behandling under ledigheten i utskottet, som nästan har jobbat på heltid och hört väldigt många sakkunniga och fått mycket kunskap i det här ärendet som vi också har kunnat förmedla till landskapsregeringen sedan. Det var också en bra presentation av utskottsordföranden och övriga ledamöter har varit uppe här så jag kunde egentligen korta av ett mycket långt anförande på 32 minuter, kanske ner till 30 minuter eller någonting sådant – vi får se!

     

    Däremot tror jag det är viktigt, i förhållande till det som Obunden Samling framförde genom ltl Danne Sundman, att säga att det finns ingen orsak att i det här lagstiftningsområdet strängera bestämmelserna ytterligare och utvidga dem av det skälet att jag tycker att det är en relativt onödig lagstiftning i våra förhållanden.  Vi är som sagt tvungna att ta den, men beräkningarna blir till stora delar teoretiska och alla som har med hus att göra är måna om att energiåtgången hålls så låg som möjligt. Men det är klart att det är svårt sedan när det är fråga om hyreshus, när det är sådana som inte äger sina lägenheter, att styra dem och de har ofta kanske en annan inställning till det här med sparsamhet eftersom det inte är deras egna pengar de skall spara utan det är någon annans. Men jag hoppas att miljömedvetenheten även skall göra att alla kommer till insikt om att vi måste spara energi och bygga energisnålt. Den här lagstiftningen hjälper oss inte särskilt mycket med den målsättningen.

     

    Jag vill börja med att upprepa en del av den kritik som har anförts mot landskapsregeringen i detta ärende; det gjordes redan i remissen och det finns orsak att göra det på nytt efter utskottsbehandlingen. Det väsentliga saknades i framställningen och det var den rikslag som man avser att skall bli blanketten som vi skall följa i landskapet. Att hänvisa till att den finns på webben och att den finns tillgänglig för utskottet är helt ovidkommande eftersom ärendet var lämnat till de trettio lagtingsledamöterna. Jag tycker att när det gäller principen om blankettlagstiftning har nu utskottet i sitt betänkande utformat ganska goda principer för hur utskottet ser på att det här skall skötas framöver. Lagutskottet har i ett tidigare betänkande varit inne på samma resonemang; det var då ett litet mera begränsat område, men det var också goda idéer som är i paritet med dem som vi nu har framfört, så jag hoppas på det sättet på en diskussion om blankettlagstifting, som är väldigt förnuftig i alla sammanhang där det inte är fråga om några politikförändringar som man vill ha i landskapet jämfört med hur man har det i riket.

     

    Det väcktes i en annan diskussion här även frågan om man kunde ta andra länders lagstiftning som blanketter, och det kan man naturligtvis göra. Det blir kanske lite problems för våra riksdomstolar att tillämpa de blanketterna, men det är deras bekymmer ifall att vi på Åland politiskt anser att det är en bättre lagstiftning i andra länder, so why not!

     

    Den kanske allvarligaste kritiken mot landskapsregeringens framställning måste gälla att man hade för avsikt att även ta miljöministeriets förordning som blankett i Ålands författningssamling. Det är möjligt att man trodde att det är på det sättet eftersom man alltid har gjort på det sättet att när man tar en finsk lag som blankett här på Åland måste man också ta underordnade bestämmelser som blanketter för att särskilt domstolarna skall ha det enklare för sig. Men så är det naturligtvis inte utan vi kan skapa våra egna underordnade bestämmelser i förordning och andra regleringar eller vi kan ta någonting helt annat, så vi är inte alls så bundna till de finska underordnade regelverken. Det är där som språkproblemet kommer in i bilden; själva förordningen och en del bestämmelser under förordningen finns naturligtvis på svenska, men sedan när man kommer på ännu lägre nivå när det gäller sådant som är underlag för utbildning osv., så finns det enbart på finska landet och kommer heller aldrig att översättas till svenska. Dataprogram osv. tas inte heller fram på svenska utan det finns blott på finska. Därför är det ett viktigt paradigmskifte att man väl kan använda sig av andra länders underordnade regleringar. I plan- och bygglagen gjorde man det, men där avsåg man att ta hela den åländska byggbestämmelsesamlingen utgående från Boverkets byggbestämmelsesamling i stället för den finska byggbestämmelsesamlingen. Det var en mera tydlig princip som man hade där än vad man nu är tvungen att ta till i det här fallet och det kommer att resultera i lite extra arbete för landskapsregeringen.

     

    Här har nämnts av ordföranden och ltl Carina Aaltonen att ärendet inte var utsänt på remiss, och det är riktigt, man hade vunnit i sakkunskap betydligt om man hade haft en remissomgång och kanske t.o.m. vunnit tid genom en remissomgång på det sättet att det hade från början blivit en bättre lagstiftning. Nu har vi suttit här och gjort landskapsregeringens arbete i lagtinget, vilket inte är vår uppgift.

     

    Det var också lite olyckligt att man inte hade en egen kostnadsberäkning för de drabbade utan man kopierade helt enkelt det som stod i den finska regeringens framställning och trodde att det också skulle gälla på Åland, vilket har visat sig att det inte gör, men däremot tror jag att man praktiskt kan göra det. Utgående från den nya förordningen som landskapsregeringen avser att utfärda och utgående från de principer vi skissar i betänkandet kommer man alltså att få ner priset på huvuddelen av certifikaten i landskapet jämfört med hur det skulle vara om man helt och hållet skulle följa de finska.

     

    Jag tycker inte heller att lagstiftningen var förberedd för implementeringen, det praktiska genomförandet. Det var föreslaget ett alltför kort ikraftträdande; det har nu utskottet ändrat till 1.1.2010 så att man skall ha en chans med både implementeringen på landskapsregeringen och sedan med informationen och utbildningen till dem som skall verkställa det praktiska. Utskottet har i en kläm valt att binda också den här lagstiftningen till det som gjordes i plan- och bygglagen, alltså Boverkets bestämmelser, men utskottet ger naturligtvis möjligheten till att använda bara Boverkets underlagsmaterial eller både Boverkets och det finska. Huvudsaken är att man kan använda sig av svenskspråkiga dataprogram, svenskspråkig utbildning och svenskspråkig information som finns tillgänglig i Finland och Sverige för dem som skall sköta detta.

     

    Högsta domstolens problematisering om standardisering såsom en riksbehörighet var litet bekymmersamt vid en första anblick, men när vi resonerade i utskottet och när jag för min del har tänkt på det ännu mera vad det kan innebära, så tror jag faktiskt inte att det är så stora bekymmer. Jag tror att det i praktiken kommer att vara litet problem och att man blott i några få fall måste använda sig av de finska standardbeteckingarna, eftersom de svenska standardbeteckningarna är okända, men jag tror inte att det blir i många fall, vad jag har förstått. Här måste landskapsregeringen vara noggrann när man gör upp Ålands byggbestämmelsesamling.

     

    Ytterligare finns det i förhållande till direktivet brister i den finska implementeringen, så kraftiga brister t.o.m. att vi inte har fått svar från Helsingfors på varför. Men att ställa det här mot den betydligt hårdare svenska lagstiftningen resulterar ändå i att vi som inte vill vara sås byråkratiska hellre väljer den finska och accepterar den. Och blir den finska lagstiftningen accepterad av kommissionen blir naturligtvis vår också det, men det skall man inte vara så säker på i det långa loppet att den finska blir eftersom man har uppenbara brister i förhållande till direktivet. Här gör vi då som storebror och har samma brister i förhållande till direktivet. Sedan finns det, som sades av ltl Harry Jansson i en replik, i arbetsplanen för kommissionen 2008 att man skall ändra direktivet, som nu börjar bli sju år gammalt och frågan är då om vi följer det. Det har vi naturligtvis inte kunnat göra av det skälet att vi inte har fått något slags underlagsmaterial för vad kommissionen avser att göra, så det är m.a.o. helt enkelt för tidigt att börja jobba med den frågan utan vi får se vad kommissionen gör under 2008 och sedan tar det några år före ett nytt  direktiv kommer och huruvida det blir små förändringar eller stora förändringar har vi alltså ingen aning om. Men det säger i alla fall någonting om vår långsamhet - när vi börjar implementera en lagstiftning som erfordras enligt ett direktiv så börjar kommissionen samma år omarbeta direktivet när det har gått så lång tid sedan man beslöt om det tidigare.

    Herr talman!

    Avslutningsvis visar utskottets behandling att det nu fordras ganska gediget och mycket arbete från landskapsregeringens sida så att vi skall få ut ett gott resultat av lagstiftningen för brukarna i landskapet.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Som har framkommit här har det varit ett enigt utskott och vi har haft ett framåtsträvande arbete i utskottet som har varit både intressant och givande från alla håll. Jag begärde replik för att försvara regeringens handlande i detta sammanhang. Landskapsregeringen ärvde ärendet och jag tror att vi i utskottet inte heller insåg hur pass komplicerat det var, vi trodde att det var en ganska enkel EU-implementering som skulle gå i en handvändning, men när vi började fördjupa oss i det fick vi insikt i att det var betydligt besvärligare än vad man trodde från början. Hade man från början insett hur pass omständligt det var hade man också sänt det på remiss och gjort lite mera jobb.

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Det är rimligt att ledamoten och kollegan Åke Mattsson tar regeringens handlande i försvar, men det är säkert inte nödvändigt! Vi är nämligen alla överens om kritiken. Det är också sådant som inte hör till den tidigare landskapsregeringen som har kommit fram i samband med framställningen, man har helt enkelt slarvat, men har kanske följt någons rekommendationer i förvaltningen att det här är bra och så här skall vi göra, men det var det ju inte, ta bara det här med att blanketten inte var men också annat! Remissen visade väldigt tydligt att ärendet var mångfasetterat, så det var inte i utskottet vi kom på det utan det kom vi redan på i remissen, men det blev ännu mera komplicerat i vår behandling i utskottet.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Detta stämmer delvis, men det var som sagt ett ärende som kommissionen har reagerat på, man ville fort få iväg det och det såg ut som ett ganska enkelt rutinärende från början och jag tror att landskapsregeringen nog har tagit till sig av kritiken och det kommer knappast att upprepa sig. Det är flera olyckliga omständigheter som har gjort att det har blivit som det har blivit.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Herr talman!

    Syftemålet med EU-direktivet som ligger i botten är att man skall fästa uppmärksamhet på energianvändningen och det är förstås bra. Sedan kan man säkert, som flera talare har varit inne på, känna en oro för att det kanske blir mera byråkrati många gånger än reell nytta och jag förstod på utskottets ordförande ltl Åke Mattsson att det var just för att minska på byråkratin som man har valt den finska lagstiftningen framom den svenska. Jag är inte så väl insatt i detta ärende att jag kan säga om man har gjort rätt eller fel bedömning utan jag utgår helt klart från att man har gjort den rätta bedömningen.

     

    Framställningen är förhållandevis teoretisk, det är inte alltför stor verklighetsförankring alla gånger och jag ser att utskottsordföranden Mattsson nickar igenkännande. Så brukar det vara, men själva grundtanken är förstås positiv. Jag skall inte orda desto mera om detta. Jag tycker att utskottet tar upp ett intressant resonemang när det gäller blankettlagstiftingen. Jag håller med om det som både utskottet och de flesta talare har sagt, att skall man använda blankettlagstiftning så kan man inte bara ha de huvudsakliga dragen i rikslagarna med utan man måste ha en tillräcklig information. Jag tycker också det är bra att utskottet uppmanar landskapsregeringen att överväga att använda egna lagar framom blankettlagar.  Utöver det som har nämnts hittills i den diskussionen finns det också en språklig dimension på detta. Vi som har läst språkutredningen kan läsa att när det gäller lagar osv. finns dessa ofta i svensk språkdräkt, men när det gäller datasystem, utbildning och när det som i det här fallet handlar om utbildningsböcker så finns de helt plötsligt inte på svenska utan då är det bara finska. Just mot den bakgrunden hoppas jag att landskapsregeringen lägger en språklig dimension när man förhoppningsvis för ett principiellt resonemang om man skall ha blanekttlagstiftning eller inte.

     

    Utskottet föreslår att ”landskapsregeringen initierar en utredning om den mest lämpliga tekniken för blankettlagstiftningen. Utredningen bör utmynna i allmänna riktlinjer för när blankettlagstiftning respektive egen lagstiftning skall användas.” Det är just i det här sammanhanget som jag hoppas att man kan begrunda problematiken i ett språkhänseende. Det är helt givet så att har vi en blankettlagstiftning med finsk lagstiftning i botten får vi per automatik ett språkproblem.

     

    Jag noterade att ltl Roger Jansson sade att man också kan använda blankettlagstiftning när det gäller rikssvensk lagstiftning. Jag har inte någon anledning att tvivla på att inte ltl Roger Jansson vet vad han pratar om, men däremot vet jag att det är annat som pekar på att det finns formella hinder här och jag har inte satt mig in i detta så jag kan inte säga vad som är rätt eller fel. Men även när man gör utredningen – i och med att vi har bara finansminister Perämaa, och det är inte bara det, som representerar landskapsregeringen – så vill jag skicka med hälsningen att man också tittar på möjligheterna att använda svensk lagstiftning.

     

    Jag tycker att det är en riktig bedömning att om man tycker att den svenska lagstiftningen är oerhört mera byråkratisks än den finska så använder man den finska, men det kan säkert också vara vice versa. Det där är alltså någonting som jag önskar att man tittar på.

     

    I klämmen sägs det: ”att landskapsregeringen utfärdar en egen förordning om byggnaders energiprestanda samt de bestämmelser på lägre nivå som lagen förutsätter på ett heltäckande sätt. Förordningen kan följa det svenska eller både det svenska och finska regelverket. Regelverket bör vara klart och tydligt för dem som bestämmelserna riktar sig till och utbildning och informations- och utbildningsmaterial skall finnas på svenska.”

     

    Det sistnämnda är jag den första att skriva under! Men jag vet ändå att har man en lagstiftning, och en förordning skall de synkroniseras med varandra och jag känner en liten oro för att det kan bli en diskrepans om man har en finsk lagstiftning och svenska tillämpningsdirektiv eller vice versa, med tanke på det resonemang som jag förde tidigare. Det är också någonting som jag tror att man behöver titta på.

     

    Det var bara de kommentarerna jag ville ge, men jag vill speciellt ge en eloge till social- och miljöutskottet för att man tagit upp frågan om blankettlagstiftning för jag vet att åtminstone någon kommer att återkomma till den frågan när vi kommer till språkdebatten.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Vi får ta till oss av kritiken att framställningen är teoretisk och jag begärde replik för att lyfta fram att det är en enormt teoretisk lagstiftning om man går in på de olika certifieringarna. Vi tycker själva att vi har klargjort detta ganska tydligt. Man kan å andra sidan inte heller ha ett betänkande alltför folkligt utan det är riktat till landskapsregeringen och till tjänstemännen, som jag tror att har ganska klart för sig vad det här gäller.

     

     

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Med tanke på att utskottsordföranden Mattsson inledningsvis sade att vi får ta till oss en del av kritiken vill jag förtydliga mig med att säga, att jag riktar inte överhuvudtaget någon kritik mot social- och miljöutskottet när det gäller byråkratin. Vi vet nämligen att vi har ett EU-direktiv i botten, vi vet att vi inte kommer undan det så länge vi är fullvärdiga medlemmar i EU, så det är bara att anpassa sig på det minst byråkratiska sättet, om jag säger så. När jag har bekantat mig med detta ärende har jag fått uppfattningen att man från social- och miljöutskottet just har gjort på det sättet, så jag har inte riktat någon kritik mot social- och miljöutskottet vad gäller byråkratin, för det är inte så lätt att komma från den problematiken.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tackar för det! Jag kan passa på tillfället också när man diskuterar de här frågorna att någonting som har fallit lite i glömska är arkiveringen av certifieringarna som man gör i Sverige. Boverket har en central som man kan dataprocessa och använda på olika områden. Därför ser vi också att det är viktigt att man har tillgång till Sverige, medan man i Finland har slagit in på en helt annan väg där varje certifierare har dem s.a.s. i källaren och de finns inte till allmän användning. Därför kan vi inte lämna Sverige i det här fallet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Olof Erland:

    Herr talman!

    Jag noterade att ltl Roger Jansson och ltl Anders Eriksson nämnde att vi kan ta blankettlagstiftning från andra länder. Jag har själv inte funderat desto mera på det, men är det verkligen möjligt eftersom vi ingår i ett juridiskt system med domstolar, laggranskning osv. upp till Ålandsdelegationen och presidenten. Visst, vi kan ta en blankett och skriva en lag som ser precis likadan ut som den svenska, den tyska på svenska naturligtvis osv., men det är inte blankettlagstiftning som jag förstår det i egentlig mening. Gärna impulser från alla tänkbara länder när det gäller lagstiftning, men jag skulle för min del tänka mig att blankettlagstiftning är en procedur som finns inom vårt juridiska system, som i och för sig är en andra jurisdiktion i Finland men ändå bunden av de lagstiftningsregler och procedurer som finns i hela riket, dvs. hela Åland inklusive riket.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att ltl Olof Erland tillskrev mig lite för mycket. Jag hänvisade till att det sades av en annan lagtingsman att man kan ha blankettlagstiftning som t.ex. kommer från Sverige. Jag ställde mig lite tveksam till det själv huruvida det var juridiskt möjligt, men jag har inte satt mig in i frågan så att jag har kunskapen att avgöra hur det ligger till.  Jag ställde mig dock lite frågande. Däremot tror jag att ltl Olof Erlands syn och min skiljer sig på så sätt att även om det finns juridiska problem, även om det finns svårigheter, så är jag beredd att titta på dem för ingenting är svårare än att man kan lösa det. Det vill jag gärna göra i så fall för vi måste titta på den här problematiken med nya ögon om vi skall klara vårt svenska språk på sikt.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag ärhelt överens med ltl Anders Eriksson i det här fallet. Jag tror att det finns en hel del att göra när det gäller språkfrågan och förhållandet till EU-lagstiftningen när man tar fram direktiv och det har funnits diskussioner också om att man skulle ha ett mera formellt samarbete med Sverige när det gäller beredningen. Jag tror att visst finns det saker att göra här, men jag ville snarast kanske för mig själv klargöra att detta med blankettlagstiftning är ett system som vi i så fall skall göra stora ändringar i. Jag ber om ursäkt om jag påstod att ltl Anders Eriksson har sagt att blankettlagstiftning skulle fungera på ett annat sätt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Frågan som har uppkommit nu är naturligtvis intressant även om den säkert är mest teoretisk eftersom vi kan göra som så att vi lånar till vår lagstiftningsutformning bestämmelser från svensk lagstiftning, och det har vi gjort genom åren i åländsk lagstiftning också i ganska stor omfattning. Det var så att ltl Anders Eriksson frågade mig före plenum om jag hade en uppfattning i den här frågan och jag sade spontant att det har jag, att jag tror inte att finsk lagstiftning innehåller några bestämmelser. Vår lagstiftningsbehörighet är underställd rikslagstiftning bara utgående från självstyrelselagen och Finlands grundlag. Jag har nu gått igenom självstyrelselagen och där kan jag inte hitta några hinder för detta. Jag har ett gott minne av grundlagens ställningstagande visavi den åländska självstyrelsen och kan inte påminna mig om att det heller där skulle finnas någonting. Men det är klart att frågan bör utredas av kunniga jurister. Det här var en spontan reaktion.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman!

    Det finns ett vanligt uttryck på engelska som i svensk översättning lyder ungefär så här: jag skall ge den förmånen att jag tvivlar på saken, dvs. när det gäller blankettlagstiftning kan man skriva av lagar, men det finns ändå mekanismer när den blankettlag man grundar sig på ändras, tolkas, blir föremål för behandling i domstolar osv. Vi kan väl försöka med att göra en blankettlag med koppling till någon svensk lag och se vad som händer. Jag skulle inte tro att en sådan lag går vidare i vår process. Den skulle nog komma tillbaka med en begäran om precisering, dvs. det blir ingen blankettlag utan en egen lag. Än så länge är Finland en stat med vissa juridiska gemensamma lagstiftningsprocedurer och normer! Men frågan är väckt och den är intressant. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag måste säga att det skulle vara en väldigt oortodox metod att använda sig av en sådan blankettlagstiftning om vi t.ex. skulle ta en amerikansk lag eller en italiensk lag. Då får vi naturligtvis språkproblem, så det är väl närmast svensk lag som skulle gälla i det här fallet! Vi har som sagt använt oss ganska långt av svensk lagstiftningspraxis i en hel del av de åländska lagarna. Summa summarum, herr talman, den här frågan var närmast om det finns några juridiska hinder för en sådan blanketteknik, och det skall bli intressant att få höra ett mera slutgiltigt svar än det som jag har lyckats fundera ut här. Jag har personligen inget intresse av att ge mig in på sådana oortodoxa metoder, så jag är väldigt nöjd med att vi fortsätter såsom vi har gjort hittills.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman!

    Säkert får vi bättre och tydligare svar, men mitt svar för dagen är att det finns inga hinder, men det finns heller inga möjligheter!

     

     TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

     

    Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

     

    Ärendets första behandling är avslutad.

    Föredras ärende nr 9:

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga om postkontoret i Eckerö post- och tullhus. (EF 5/2007-2008).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

     

    Ltl Danne Sundman:

    Herr talman!

    Posten Åland avser ersätta postkontoret i Eckerö Post- och Tullhus, som för övrigt i år firar 180 år, med s.k. postombud. Detta innebär att man lägger ner ett anrikt postkontor och en av de viktigaste verksamheterna i post- och tullhuset vilket mött kraftiga protester med hänvisning till bl.a. turistiska och kulturhistoriska värden.

     

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

     

    Avser landskapsregeringen tillse att postkontoret i Eckerö Post- och Tullhus fortsättningsvis finns kvar och i så fall på vilket sätt?

     

    Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa:

    Herr talman!

    Den enkla frågan lyder huruvida landskapsregeringen avser tillse att postkontoret i Eckerö post- och tullhus fortsättningsvis skall vara kvar.

     

    Det beslut som fattas operativt via Postens styrelse och deras verksamhet är reglerat delvis i lag. Lagting och landskapsregering övervakar alltså Postens verksamhet via lag och via budgetmotiveringar. Om man läser budgeten som lagtinget har antagit framkommer det ingenting om att Posten i sig skulle ha ett turistiskt ansvar eller ett kulturhistoriskt ansvar. Läser man landskapslagen om Posten står det heller ingenting om det turistiska och kulturhistoriska ansvaret. Däremot har lagstiftaren helt klart via lag och via budget sagt att Posten skall ha en fast postserviceenhet i varje kommun. Därigenom kan man omöjligen säga att Posten på något vis skulle ha brutit mot lagstiftningen eller det uppdrag som landskapsregering och lagting har gett Posten.

     

    Den åtgärd som Posten nu avser att genomföra är att lägga ner ett eget postkontor, där man har haft enbart postverksamhet, för att då gå in för ett postombudsförfarande, man låter alltså en lokal näringsidkare, en affärsidkare i Eckerö, sköta om postverksamhet i samband med affärsverksamheten. Detta är någonting som man har genomfört i andra kommuner med olika arrangemang och det har uppenbarligen fungerat väl, den bilden har åtminstone jag.

     

    Om man sålunda kan konstatera att Posten själv inte har ansvaret för det turistiska och det kulturhistoriska, så är det ändå inte på det viset att ingen skulle ha ansvar för det. Det turistiska har naturligtvis landskapsregeringen ansvar för, kommunerna har ett visst ansvar, det finns ett turistförbund som har ansvar för dessa frågor, det finns ett brett ansvar. Det är samma sak med det kulturhistoriska. Ingen vill förstås annat än att det turistiska skall bli bättre och att vi skall värna om det kulturhistoriska.

    Därför avser vi i landskapsregeringen att tillsätta en direktion för Eckerö post- och tullhus; man har förstås haft direktioner förut, nu skall det bli en ny sådan och den direktionen skall få i uppdrag att i grunden se på vilka möjligheter man har att utveckla Eckerö post- och tullhus till någonting mycket mer levande än vad det är i dag. Även om vi har haft ett postkontor i ett annex till  Eckerö post- och tullhus så kan man inte säga att det har funnits en väldigt levande året-runt-verksamhet i själva huset genom det. Nu är vår avsikt att vi skall göra någonting mycket mera av det. Direktionen skall få ett klart uppdrag att hitta verksamheter för Eckerö post- och tullhus. Jag har fått kulturansvarige Britt Lundbergs uppdrag att här säga att hon för sin del kommer att se till att museibyrån också medverkar till att kunna göra huset mycket mer levande. Vi hoppas att vi skall kunna göra detta tillsammans med Eckerö kommun och tillsammans med turistförbundet och att vi skall få en utveckling, det som många har saknat väldigt länge.

     

    Med detta vill jag som svar avge att landskapsregeringen har den åsikten att lagtinget har gett Posten ett uppdrag att bedriva postverksamhet men inte att ansvara för det turistiska och det kulturhistoriska. Därför anser jag inte att Posten har tagit ett felaktigt beslut, men vi kommer att göra allt vad vi kan för att göra Eckerö post- och tullhus mycket mre levande. Däremot vet att Postens VD under ett möte tillsammans med övriga parter i den här frågan har sagt att Posten har en vilja att säkerställa att det under denna sommar – utan att bryta avtalet med affärsidkaren – skall kunna gå att lämna in vykort vid Eckerö post- och tullhus; man skall ha någon form av postverksamhet under detta år fram till dess att man hittar de mera långsiktiga lösningarna. Är det så att man skulle kunna komma till en mer levande verksamhet i Eckerö post- och tullhus med kanske lokala näringsidkare, flera sådana turistiska intressenter osv., så är det inte omöjligt att Posten i framtiden kan låta någon annan ha en postombudsverksamhet igen i Eckerö post- och tullhus, men det återstår att se hur detta utvecklas.

     

    Ltl Danne Sundman, första tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Jag har för det första inge påstått att Posten har begått något regelfel. Jag ville fråga landskapsregeringen om man tänker ändra Postens ansvar till den delen eftersom jag anser att det är fel att lägga ner kontoret i Eckerö post- och tullhus. Annars är den utveckling bra som Posten har vidtagit, som finansministern beskrev här att man anlitar postombud. De allra flesta serviceställen har fått bättre service tack vare det. Men åtgärden att lägga ner postkontoret i Eckerö post- och tullhus spelar liksom i en annan division. Man säger från landskapsregeringens sida att man skall försöka utveckla verksamheten vid Eckerö post- och tullhus. Man borde börja med att stoppa avvecklingen och aktivt föreslå för lagtinget, kanske i tilläggsbudget, att man ger Posten i uppdrag att ha det här postkontoret kvar. Så pass stor och viktig fråga är det att jag tycker att man kan göra det och frångå strategin i det här enskilda fallet.

     

    När det gäller att utveckla verksamheten vid Eckerö post- och tullhus har det gjorts många försök tidigare, och det är lovvärt att man gör det, men jag tycker att det enda man kan ha i byggnaden när det gäller postkontor är ett riktigt postkontor, alltså Eckerös postkontor, inte någon kopia eller någon säsongsöppen variant eller någon museal variant, utan ett riktigt postkontor som det har varit där i 180 års tid med några få undantag. Allt annat är beklagligt, om man inte från landskapsregeringens sida är beredd att vidta de åtgärderna, så jag ställer frågan på nytt: Är man beredd från landskapsregeringens sida att ge Posten i uppdrag att ha postkontoret kvar?

     

    Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa:

    Herr talman!

    Som kanske framgick ur mitt första svar anser vi att Posten via lagstiftning och via budgetmotiveringar har fått ett uppdrag att hantera sin verksamhet på ett affärsmässigt sätt, där man då skall beakta att det skall finnas postverksamhet, åtminstone ett fast sådant ställe i varje kommun, men ingenting annat. Vi ger oss in på en konstig och en farlig väg om vi börjar nagga affärsidkandet i kanten som vi har ålagt Posten att genomföra genom att ge Posten delansvar åt olika håll. Som sagt, vi skall inte fråndra oss ansvaret, vi skall se till att Eckerö post- och tullhus blir någonting mycket mer levande än vad det är i dag. Jag tror att många har besökt Eckerö post- och tullhus – det gjorde jag själv för några veckor sedan – och postkontoret finns i en delbyggnad i ett annex på sidan om medan själva stora huset är tomt och genom att ha haft postkontoret där har inte själva området varit ett levande ställe, man uppfattar inte det så när man kommer dit. Jag tror därför att det är bättre om vi tar tillvara möjligheterna nu och försöker utveckla det. Postens ledning har som sagt via sin VD gett ett löfte om att medverka till att man kan lämna in post- och vykort under denna sommar vid Eckerö post- och tullhus utan att bryta det avtal om postombud som man har ingått. Postens styrelse har också i samband med diskussioner sagt sig vara villiga att med sin kunskap medverka till att skapa ett postmuseum. Det här måste vi förstås väga in mycket noga. Ett postmuseum skulle passa alldeles utmärkt i Eckerö post- och tullhus. I samband med museet kanske man kan ha just den här turistiska postverksamheten åtminstone sommar tid. Vi vill alltså för vår del mera satsa på utvecklingen just nu, vi vill verkligen göra Eckerö post- och tullhus till någonting levande.

     

    Ltl Danne Sundman,andra tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Jag får konstatera, efter att ha hört krumbukterna från finansministerns sida, att svaret på frågan nej. Landskapsregeringen skyller på att det i lag och budgetbeslut står att Postens verksamhet skall drivas affärsmässigt och då skall vi inte blanda oss i det här, m.a.o. anser man inte att det här är en så viktig fråga att det skulle vara befogat att ändra, t.o.m. kanske lagstiftningen, men i det här fallet budgetbeslut, att ge Posten uppdraget att ha postkontoret kvar. Det är bara att beklaga att landskapsregeringen inte har beredskap att rädda det anrika postkontoret utan i stället pratar om utveckling när man inte är beredd att stoppa en avveckling.  Det tycker jag är tråkigt och jag känner starkt för huset. Att själva postkontoret är i ett annex har ingen betydelse utan jag ser alla tre byggnader som en helhet; så byggde man förr även om postkontoret inte är just i den fasad som är själva byggnadens varumärke s.a.s. Det spelar ingen roll utan det viktiga är att man har ett året-runt-postkontor, för det är faktiskt ett post- och tullhus. Med all den historia som finns nedärvt i huset är det någonting som skrivs om nu i och med att postkontoret, och det är bara att beklaga att landskapsregeringen har den uppfattningen. Jag har en annan uppfattning. Jag är beredd att ta det budgetbeslut som säger att postkontoret skall finnas kvar.

     

    Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa:

    Herr talman!

    Det kan vara så att ingen tänkte på Eckerö post- och tullhus i samband med att lagen om postverksamheten togs. Jag kan ändå inte komma ifrån att det här kanske är någonting som man borde ha tänkt på i samband med det; eftersom man betonade det regionalpolitiska så starkt kan jag inte komma ifrån att Eckerö post- och tullhus kanske fanns med i beredningen på något sätt, men man valde i varje fall att låta posten sköta sin verksamhet på affärsmässiga villkor, bara med villkoret om det regionalpolitiska. På samma sätt har inte lagtinget i samband med budgetmotiveringar heller reagerat på något annat sätt och så har man haft det i många, många år. Jag tror alltså att det är en farlig väg att lägga ett kulturhistoriskt och ett turistiskt ansvar på Posten, som skall bedriva sin verksamhet på affärsmässiga villkor. Jag är övertygad om att det är bättre att vi försöker fokusera på vilka möjligheter vi har. I en sådan här brytning och i samband med den oro en sådan här fråga väcker bör vi också att lyfta upp någonting positivt. Nu blir det här allmänt debatterat, allmänt diskuterat och det är bra, och ur det kan det säkert komma någonting gott. Vi får ändå inte glömma det faktum att med ett postkontor i annexet hade vi inte haft ett levande Eckerö post- och tullhus året runt utan bara ett postkontor i en liten, liten del av byggnaderna.

     

     

    TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

    Antecknas från tilläggslista för kännedom att till lagtinget överlämnats

     

    Ltl Danne Sundmans m.fl. spörsmål om språkpolitik. (S 1/2007-2008).

     

    Ltl Anders Erikssons m.fl. spörsmål om registrering av fornminnen. (S 2/2007-2008).

     

    Meddelande om när landskapsregeringens svar på spörsmålet avges eller om att landskapsregeringen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålen lämnades av talmannen till landskapsregeringen den 10 mars. Antecknas.

     

    Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 12 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.15.38).