Enda behandling

Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen.

Diskussion.

Ordet ges först till vicetalman Viveka Eriksson som presenterar framställningen.

Vtm Viveka Eriksson

Fru talman, värderade kollegor, medaljörer och gäster!

När Åland firade Ålands självstyrelses 25-årsjubileum år 1947, 50-årsjubileum år 1972 och 60-årsjubileum år 1982 lät landstinget prägla minnesmedaljer. Syftet var att minns självstyrelsens tillkomst och att hedra det arbete som utförts för självstyrelsens utveckling.

Vid självstyrelsens 70-års jubileum år 1992 utdelades 1982-års medaljer till dem som vid utgången av år 1982 uppfyllde de riktlinjer för utdelning av medaljen som antogs vid jubileumsplenum den 9 juni 1982. Sedan självstyrelsens 70-årsjubileum har många medborgare gjort sig förtjänta av att enligt tidigare principer erhålla minnesmedaljen av år 1982.

Som en erkänsla för framgångsrik verksamhet för landskapets utveckling har talmanskonferensen därför beslutat föreslå att 1982 års minnesmedalj i brons ska tilldelas förtjänta personer verksamma inom självstyrelsens organ, vilka inte tidigare har fått minnesmedaljerna år 1972, 1982 eller 1992.

Medaljerna delas ut till personer som har varit lagtingets talman eller som har varit lantråd minst ett år. Till personer som vid utgången av år 2012 under minst tio år har varit medlemmar av lagtinget eller ledamöter av landskapsregeringen. Till personer som vid utgången av år 2012 under sammanlagt minst tio år har varit ledamöter i Finlands riksdag för Ålands valkrets. Personer som vid utgången av år 2012 under sammanlagt minst tio år varit medlemmar av Ålandsdelegationen eller verkat som landskapsrevisorer. Samt till personer som vid utgången av år 2012 varit verksamma minst 15 år som lagtingets eller Ålandsdelegationens tjänstemän.

Med hänvisning till det här föreslår talmanskonferensen att lagtinget besluter att utdela 1982-års minnesmedalj i brons i enlighet med de fastställda kriterierna.

Talmannen

Ordet ges nu till lagtingsledamoten Harry Jansson som håller Åländsk Centers gruppanförande.

Ltl Harry Jansson

Fru talman! Vågade den åländska självstyrelsens fäder vid sitt första plenum i juni 1922 tro på att deras älskade örike skulle utvecklas och bestå som en politisk autonomi? Svaret är att förmodligen fanns det ytterst starka farhågor inför framtiden hos de flesta i det första folkvalda parlamentet.

Utmaningen bestod nämligen i att bygga upp ett helt nytt system för relationer mellan autonomi och statsmakt. Land ska med lag byggas var sannerligen en devis som ålänningarna fick lov att leva upp till. Ett talande exempel, som fru talman redan berörde i sina hälsningsord, är att under ett av självstyrelsens första stapplande år fällde Finlands Högsta domstol inte mindre än 32 lagframställningar!

För att citera Matts Dreijers betyg på Ålands första parlament: ”De har gjort sig förtjänta av eftervärldens stora tacksamhet. Dess anda, dess enighet, dess arbetsiver äro förebildliga för framtiden”.

Idag 90 år senare kan dagens ålänningar bara känna beundran över med vilken kraft det åländska autonomibygget inleddes i en tid då begreppen autonomi och rätten till självbestämmande var i stort sett okända företeelser.

Men de s.k. kampåren 1917-1921 hade skapat en ytterst slagkraftig trio i talmannen Julius Sundblom, lantrådet Carl Björkman och bondehövdingen Johannes Eriksson. De tre skred till verket med samma kraft som de en gång drev frågan om återförening med Sverige.

Vad bl.a. nämnda trio dock inte hade en aning om var att de byggde ett åländskt samhälle med en politisk autonomi och internationell status som än idag är och förmodligen förblir unik i hela världen.

Ingen annanstans i världen hittar vi ett område där befolkningen åtnjuter rätt till internt självbestämmande via en folkrättsligt garanterad autonomi samtidigt som området är demilitariserat och neutraliserat, likaså tack vare internationella fördrag och avtal.

En rad lyckliga omståndigheter har bidragit till att vi idag kan fira 90 år av åländskt självbestämmande. Vi ska framför allt vara enormt tacksamma över att den s.k. Ålandsfrågan fick en lösning på diplomatisk väg och att den enda allvarliga incidenten var ett tillfälligt frihetsberövande av de åländska ledarna Sundblom och Björkman.

Finland insåg tack och lov snabbt att den unga nationen var på väg att riskera sitt internationella anseende. Likaså stoppade den svenska regeringen i tid planerna på att undsätta ålänningarna med vapen i hand. Det saknades sannerligen inte dramatiska inslag under Ålandsfrågans dagar!

I en tid då även dagens värld skakas av ett 30-tal konflikter med inslag av militärt våld, när ett stort antal länder kännetecknas av diktatur och förtryck och många stater kämpar för att bibehålla sin inre stabilitet, ska vi ålänningar vara tacksamma för de unika dragen som utgör bakgrunden till Ålandsfrågan än idag: För det första kunde alltså Ålandsfrågan lösas utan våld och blodsspillan.

För det andra kom FN:s föregångare Nationernas Förbund att lämna just lösningen på Ålandsfrågan som sitt enda bestående bidrag till eftervärlden.

 För det tredje har Finland - i motsatts till en rad länder världen över - valt att leva upp till rättsstatskravet och därmed sina grundläggande internationella förpliktelser ifråga om Åland. Högsta domstolen och inte minst presidenterna har därtill vid flera tillfällen tagit ett avgörande ansvar för ett säkerställande av Ålands status.

För det fjärde har Sverige i ord och handling visat att landet är fortsatt berett att leva upp till ålänningarnas förhoppningar om att 1921-års Ålandsöverenskommelse ska vara något mycket mer än bara symboliska ord på ett papper. Sverige har alltid, när det verkligen gällt, ställt upp och tagit sitt ansvar för att bevara Åland svenskspråkigt, inte minst ifråga om TV-program och utbildning på svenska. En dag som denna finns det all anledning att tacka för denna förståelse för ålänningarnas vardag.

Till sist, fru talman, vill jag på centergruppens vägnar framföra allas vår erkänsla till dagens mottagare av självstyrelsens minnesmedalj. Ni har alla på ett avgörande sätt varit med och utvecklat vårt örike. Stort tack! Tack, fru talman!

Talmannen

 Vicetalman Viveka Eriksson som håller liberalernas gruppanförande har nu ordet.

Vtm Viveka Eriksson

Fru talman! För 90 år sedan var besvikelsen stor på Ålandsöarna över att återföreningen med Sverige uteblev. Det första lantrådet Carl Björkman gav i den första berättelsen över verksamhetsåret ord åt den gemensamma frustrationen ”Striden var genomkämpad och förlorad”.

Vinsten blev i stället en självstyrelse, som i de dagarna knappast upplevdes som en vinst utan snarare som ett plåster på såret.

Men ålänningarna vilade inte länge på lagrarna, direkt sattes arbetet igång och en ny kamp inleddes, kampen för att med självstyrelsen som redskap bygga ett Åland för ålänningarna att känna trygghet i och stolthet över.

Och stolthet känner jag idag, stolthet över det arv som förts vidare till oss av tidigare generationer. Tack vare dem lever vi i ett välfärdsamhälle av hög klass. Ett samhälle där man på ett solidariskt sätt värnat dem som har det svårt och tryggat ett regionalt spritt boende. Ett samhälle där kreativitet och entreprenörsanda fått utrymme att blomstra.

 Under hela självstyrelsens period har kampandan varit stor. Ålänningarna har stadigt flyttat fram positionerna, redskapen i form av behörighet har använts på ett klokt sätt. Det har funnits en ständig strävan efter att anpassa självstyrelsen till tidens krav och ålänningarnas behov. Självstyrelselagen har moderniserats och behörigheter har stegvis överförts till landskapet och till lagtinget.

Vår generation av politiker axlar ett arv och vår uppgift är att föra vidare ett livskraftigt Åland och en välmående självstyrelse. Därför har vi stigit i tidigare generationers skor och fortsätter arbetet för att utvidga och fördjupa självstyrelsen. Vi vill modernisera vårt självstyrelsesystem, till den delen är bollen satt i rullning med Gunnar Jansson kommitténs betänkande och det arbete som inletts i Helsingfors.

Men vi fortsätter också ta till vara de möjligheter vi redan har inom vår behörighet för att modernisera och utveckla Åland. Nya tider ställer nya krav och vi kan inte vara sämre än våra företrädare på lagtingsstolarna, vi måste hänga med i utvecklingen.

En ny utmaning är EU-medborgarskapet med krav på större öppenhet och ökad rörlighet. Människor flyttar hit och bort och tillbaks. Många människor med olika nationaliteter har valt att bli ålänningar, vilket vi är glada över. Men vi har också en skyldighet att föra en bra politik och ha ett regelverk som underlättar inkluderingen i det åländska samhället. Arbetet är igångsatt bland annat med den nya lagen om integration som nyligen antogs.

Alla försvarar vi skyddsmekanismerna i vår konstitution som tack vare Ålandsprotokollet kan hållas kvar fastän de strider mot EUs grundläggande principer. Men också till den här delen måste vi vara lyhörda för krav på modernisering och förnyelse. Vi vill att hembygdsrätten inte ska vara knuten till finskt medborgarskap, att det räcker om den inflyttade är EU medborgare. Den här frågan kan vi inte lösa själva det är en fråga också för riksdagen och till den delen hoppas jag att riksdagen också ska förstå hur viktigt det är att den som valt att bli ålänning kan erhålla hembygdsrätt också om han eller hon valt att behålla sitt tidigare medborgarskap.

Däremot kan vi själva ändra på det faktum att unga ålänningar som far ut i världen för att studera eller arbeta förlorar sin hembygdsrätt redan efter fem år. För några dagar sedan läste vi om två unga män som studerar i riket som utan att de själva var medvetna om det blev av med sin hembygdsrätt för att de bott mer än fem år på annan ort. Insikten om det kom i och med att inkallelseorder till den finska militären damp ner i brevlådan. Vi måste ge de unga fler år på sig att pröva sina vingar och slutföra sina studier innan de förlorar sin hembygdsrätt.

Exemplen på hur vi inom redan befintlig behörighet kan anpassa Åland till moderna tiders krav är många. Självstyrelsen utvecklar vi varje dag här i lagtinget när vi stiftar nya lagar i syfte att göra Åland ännu bättre. Självstyrelsen finns till för människorna, systemet som vi ofta talar om är endast ett redskap för att ordna en bra tillvaro för ålänningarna.

Talmannen

Lagtingsledamoten Christian Beijar håller socialdemokraternas gruppanförande.

Ltl Christian Beijar

Fru talman, ärade talmän i Finlands och Sveriges riksdag och övriga åhöranden!

Boryana, 28 år, från Bulgarien, Valge 62 år från Iran, Christian 58 år från Åland och många fler utgör den mångkulturella befolkningen på Åland.  Dessa människor är vårt kapital och vår resurs. Åland har alltid varit ett rörligt samhälle där vi genom alla tider har haft och har kontakter utanför öriket och där inflyttning har varit vanligt förekommande.

Detta är bra för det åländska samhället. Det är gemenskapen mellan alla ålänningar som skapar ett gott samhälle. Och det är i den gemenskapen vi tillsammans firar självstyrelsedag idag.

Gemensamt kan vi glädjas åt den entreprenörsanda som alltid burit befolkningen i med och motgång och som är en styrka för framtida utmaningar.

Arbete är viktigt. För den enskilda människan ger det försörjning och frihet. Åt samhället ger det skatter för att bekosta välfärden. Vi ålänningar är inte rädda för varken innovationer eller traditioner. Trots vår litenhet har vi många företag och många individer som gjort prestationer av världsklass.

Som vi alla vet är det mycket som ligger bakom en stark prestation. För att nå framgång behövs den starka offentliga sektorn, som ger oss bastrygghet i form av vård, skola och omsorg. Med glädje kan jag konstatera att kvaliteten på dessa viktiga kärnverksamheter är hög på Åland.

Det viktigaste i det fortsatta arbetet med självstyrelseutveckling är att ge ålänningarna de redskap och förutsättningar som behövs så att vi själva kan påverka och styra vår framtid. Självstyrelsen måste användas på ett sådant sätt att den kommer alla till godo. Detta gäller speciellt det långsiktiga tänkandet inom miljöpolitiken. Det vi skadar eller förstör idag kan ta generationer att reparera. Ja, vi måste komma ihåg att besluten idag ska komma våra barn och barnbarn till godo. Vi måste tänka längre och ta orden ”hållbar utveckling” på allvar, se till oss själva och till vårt gemensamma hem, Åland.

Hållbarhet handlar inte bara om miljöfrågor. En förutsättning för att nå högt ställda miljömål är att vi har ett socialt hållbart samhälle med väl fungerande demokrati och jämställdhet. Det har vi, men allt går att förbättra, även den åländska välfärden.

Under 90 år har åländska kvinnor och män byggt Åland till vad det är idag – ett demokratiskt nordiskt välfärdssamhälle som gett dess befolkning en trygg levnadsstandard och en god livskvalitet. Vi har dessutom en underbar natur och miljö som vi måste värna om, för den kan komma att bli en viktig konkurrensfaktor när vi vill ha inflyttning av såväl nya som hemvändande ålänningar.

Självstyrelsen har tjänat ålänningarna väl och vi har all anledning att idag se tillbaka med tacksamhet och stolthet. Vi kan blicka framåt med tillförsikt och optimism. Det finns all anledning att fira!

Talmannen

Ordet går nu till vicetalman Roger Jansson som håller moderaternas gruppanförande.

Vtm Roger Jansson

Värderade talman, kolleger och bästa festplenumspublik!

Jag citerar: ”Men Sverige vill inte överge hoppet att den dag skall randas då rättstanken tillräckligt genomträngt folkens samvete för att de anspråk skall segra, som inspireras av så ädla motiv och av så djup nationalkänsla som hos Ålands folk. Då skall den lyckas bli hörd och den skall äntligen få upprättelse.” 

Så dramatiskt då och så intressant idag avslutade Sveriges representant vid Nationernas Förbunds Råds möte den 24 juni 1921, senare statsministern Hjalmar Branting, sitt tal inför Rådet när den svåra frågan om Ålands ställning just hade avgjorts.

Det var i en synnerligen tuff atmosfär som Ålandsfrågan behandlades i Geneve för 91-92 år sedan. Notväxlingen mellan Sverige och Finland var så hård att Sverige till och med direkt hotade med militära aktioner. Man ville ge Ålands folk rätten att folkomrösta i den fråga som då var den slitsamma – frågan om Ålands nationstillhörighet.

Vi ålänningar tog då emot beslutet med sorg. Men vi var inte sämre än att vi accepterade den internationella överenskommelsen. Bygget av Ålands självstyrelse i formen av en delad statsmakt med Finland kunde börja och manifesterades av det första lagenligt folkvalda landstingets sammanträde den 9 juni 1922. Det bygget har denna dag fortgått i 90 år.

Återföreningstanken levde kvar ända in i andra världskriget. Men i och med den andra självstyrelselagen från 1951 övergick återföreningsviljan i en allt starkare självstyrelsevilja som nu under 60 år har varit en viktig och central faktor i att Åland idag är ett välmående och växande samhälle här ute på de ställvis karga öarna i Östersjön. Vi lever nu sedan 20 år tillbaks med den tredje generationens självstyrelse.

Vi lever i respektfullt förhållande till vår hemstat Finland, förhållandet är gott. Men samtidigt är problemen många och det dyker ständigt upp nya. För mycken tid och kraft går åt till att lösa problem som oftast känns så onödiga. Det finns idag verkligt många skäl för Åland och Finland att nu tillsammans gå in i den fjärde generationen av självstyrelse. Vi vill ge Finland och oss själva 10 år av arbete tillsammans för att förverkliga det målet.

De främsta skälen till att vi nu måste tänka nytt när det gäller självstyrelsens konstruktion är följande:

1) 1995 års medlemskap i Europeiska Unionen innebar, då Unionen känner bara nationalstater som medlemmar, att Finland gentemot Unionen, klart i strid med självstyrelsesystemets grundkonstruktion, fick en makt över de områden där Åland enligt självstyrelselagen har suverän statsbehörighet. Kontaktytorna till Helsingfors ökade markant och därmed även friktionsytorna.

2) Samtidigt minskar statens förmåga att kommunicera med oss på svenska medan Ålands ungdomar alltmer studerar i Sverige och tappar därmed förmågan att förstå både statskulturen och språket i Helsingfors.

3) Grundlag 2000 i Finland erkänner inte att landets konstitution genom Ålands självstyrelse har federativa drag. § 2 i grundlagen anger felaktigt att Ålands folk endast representeras av Finlands riksdag.

4) Åland vänder sig alltmer västerut och inflyttningen till Åland har förbytts från att vara främst från Svenskfinland till alltmer från Sverige och resten av världen. Ett nyformat Åland träder fram med färre finska band.

Talman! Vi måste minska friktionerna i förhållandet Mariehamn-Helsingfors för att vår självstyrelse skall vara till fortsatt nytta för Åland, för Finland och för det alltmer intressanta Ålandsexemplet i internationell konfliktlösning. Låt oss på 100-årsdagen i denna sal om 10 år kunna glädjas åt att den fjärde generationens självstyrelsesystem, i form av en ramlag där makten getts åt Ålands folk att bestämma över landskapets utveckling, då skall ha trätt i kraft.

Därmed skulle vi också ge Hjalmar Branting rätt i hans önskan 1921 om det åländska folkets framtida självbestämmande liksom också Finlands riksdags acceptans 1920 att landskapets självstyrelse skulle vara så bred som är möjligt utan att området blir en egen stat.

Moderata lagtingsgruppen stöder förslag om utdelning av lagtingets minnesmedalj och gratulerar och tackar medaljörerna.

Talmannen

Lagtingsledamoten Mika Nordberg som håller de obundnas gruppanförande har nu ordet.

Ltl Mika Nordberg

Fru talman, värderade gäster, festpublik och lagtingskollegor!

Som traditionen påbjuder uppvaktar årligen lagtinget Julius Sundbloms staty på självstyrelsedagen och sjunger där ålänningens sång. Under dessa stunder har jag reflekterat över om budskapet överensstämmer med de beslut som fattats under året i lagtinget.

Idag firar vi vår självstyrelsedag och 90 år av självstyrelse. Vad är då självstyrelse? Som ordet säger, rätten att styra sig själv men också skyldigheten att styra sig själv. Gör vi det då, vi ålänningar? Styr vi oss tillräckligt och på bästa sätt? Det diskuterar vi ofta i denna sal och det enda sanna svaret på den frågan är det, som det av Ålands folk valda lagtinget, beslutar. Folket kan inte ha fel, sålunda har lagtinget också rätt.

När vi firar vår rätt och skyldighet att styra oss själva sjunger vi ålänningens sång som är vår nationalsång. I den finns mycket vägkost för den som styr Åland. Jag ska ge några exempel: I första versen konstitueras Åland som ”danat ut havsvågors sköte”. Havet som omsluter oss kommer alltid att vara vår vagga och sätter fingret på den ack så viktiga sjöfarten som många gånger gör havets nackdelar till en stor fördel. Havet är det som förenar oss med omvärlden.

I slutet av första versen sjunger vi: ”Aldrig förgäta vi fädernas bygd, vart i fjärrled än draga”. Detta är en viktig uppmaning till de åländska ungdomar som för tillfället har dragit i fjärrled för att studera. Glöm inte er hembygd!

Men det är också indirekt en uppmaning till de som styr Åland, att göra hembygden så attraktiv att den inte faller i glömska; att man kan bo och arbeta på Åland på svenska och att Åland är ett utmanande, kvalificerat och modernt samhälle som man inte glömmer utan tvärtom, längtar så starkt till att man inte kan låta bli att komma hem.

I andra versen påminns vi om vikten av en aktiv miljöpolitik som gör att våra ”fjärdar och sund blånar i vårljusa dagar” även framdeles och det finns skogar, lundar och blommande hagar – alltså öppna landskap - att vandra i. Vi påminns om vikten av villiga händer som reser midsommarstång och för traditioner vidare. Det krävs aktiva ideella krafter för att upprätthålla Ålands fantastiska kulturliv och traditioner.

Vi påminns också om regionalpolitiken. Det krävs styrelse om det ska finnas ungdomar kvar ”i utskärens fiskareby”.

I den tredje versen, som vi inte sjunger, påminns vi om svunna tider och vikten av att känna sin historia. Livet har inte alltid varit en sådan dans på rosor. Kampen för det dagliga brödet, för ull till kläder och för att, oavsett före, kunna ta sig till kyrkan för visa sin tacksamhet är inte så långt tillbaka i historien. 

I den fjärde och sista versen sjunger vi om vikten av att inte svika sin stam och dess ära. I de orden, som bär den tidens dräkt när sången skrevs, kan man idag också väga in vikten av att välkomna och inkludera nya ålänningar i vår stam. Vår kärlek till hembygden blir bara större ju fler som delar den.

Begreppet ofärd kan också det ses i dagens kontext och, visst hotas vi av ofärd om vi inte uppfyller vår skyldighet att aktivt navigera mellan ofärdsgrunden och styra Åland. Passivitet är vår tids stora ofärd. Vi sjunger att ”segervisst än frihetens arvsrätt vi bära”. Likaså här kommer skyldighet att aktivt förvalta det fantastiska arv vi fått av våra förfäder- och mödrar. Det är en seger endast om vi lyckas ge ett minst lika fint arv vidare till våra barn.

Till sist sjunger vi om det svenska språket som ska talas ”med manade stämma och som ska ”lysa vår väg som en flammande båk”. Kampen för att få verka och leva på svenska är meningen med självstyrelsen och dessa allra innersta väsen. Det ”visar var vi äro hemma”, vi står orubbligt stadigt hemma på backan på ett svenskspråkigt Åland.

Fru talman! Jag hoppas vi alla kan sjunga ålänningens sång med gott samvete också i fortsättningen, medvetna om att vi gör vårt yttersta för att styra Åland och i fast beslutsamhet att fortsätta med det i hundrade år.

Talman! Jag framför mina och obunden samlings lagtingsgrupps hjärtliga gratulationer till ålänningarna som har dessa möjligheter att styra sig själva!     

Talmannen

Lagtingsledamoten Anders Eriksson ges ordet för att hålla Ålands Framtids gruppanförande.

Ltl Anders Eriksson

Fru talman, ärade herr talmän, mina damer och herrar!

Jag vill lite flytta fokus från forntid till framtid. Partiet Ålands Framtid som jag företräder här föddes ur ett behov av att återupprätta en självstyrelseutveckling som i praktiken helt hade avstannat.

Ett modernt och fungerande minoritetsskydd för oss ålänningar kan vara en garanti för att få behålla och utveckla vårt åländska språk och vår åländska identitet i ett allt mer helfinskt Finland.

Vi tror dock inte att självstyrelsen på sikt är tillräcklig för att uppnå detta, därför är vår långsiktiga vision att Åland bör sträva mot självständighet.

Vår övertygelse är att ålänningarna både kan och bör sköta sina egna angelägenheter. Vi tror på den åländska företagarandan och vi tror på den åländska förmågan att skapa sin egen framgång. Vi är övertygade om att Åland fortfarande har en stor outnyttjad potential.

Det behövs en tydlig strategi för att skapa framtidstro och optimism. Som känt med attityder går det att flytta berg. En utvecklingsorienterad och positiv attityd är en synnerligen central byggsten för ett lyckat samhällsbygge.

Fru talman! Det är viktigt att vi en dag som denna inte glömmer den självstyrelsehistoria som skapat det underbara samhälle vi har idag. Vi är övertygade om att den självbestämmande politik våra föregångare drev också är nyckeln till dagens stora utmaningar. En självbestämmande politik som var baserad på beslutsamhet, envishet, mod och åländsk konsensus.

Det nya moderna självstyrelsesystem som de åländska partierna vill ha skapades på parlamentarisk bas för snart två år sedan. I ingressen till det parlamentariska betänkandet beskrivs arbetet så här: ” Målet för det nya självstyrelsesystemet är att landskapets befolkning bättre än tidigare ska kunna ordna tillvaron efter egen önskan där grunderna för självstyrelsen bibehålls och på sikt stärks, samtidigt som systemet anpassas till de förändringar som följer av internationaliseringen och integrationen samt av den allmänna samhällsutvecklingen.”

Det är en progressiv skrivning som för tankarna tillbaks till de utfästelser Finland gav inför Nationernas Förbund för att överhuvudtaget få överhögheten över Åland.

I propositionens motivering till den finska riksdagen den 30 januari 1920 stod det så här: "Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en självständig stat."

Efter 90 år är det fortfarande långt till att de utfästelserna uppfylls. I internationella jämförelser hänförs Åland till B-kategorin av autonomier. Vi inplaceras i klassen språk- och kulturautonomier. Självstyrda områden med också full ekonomisk behörighet räknas som fullvärdiga autonomier. Det här är fakta som framkommer i varje internationell studie, men förhållandet framkom också med klar tydlighet i den av statsrådet framtagna autonomi utredning som kansler Bertel Roslin utförde.

Fru talman! Jag nämnde tidigare att våra förfäder hade en självbestämmande politik som var baserad på beslutsamhet, envishet, mod och åländsk konsensus.

Trots att mitt parti som ni vet jobbar för ett självständigt Åland sluter vi till 100 % upp bakom det kommande självstyrelsesystemet. Det råder således konsensus om systemet på åländsk plan. Nu måste frågan drivas vidare med kraft med målet att uppnå konsensus också med de finska myndigheterna. Den s.k. ramlagsmodellen efter Färöisk förebild fungerar bra i ett nordiskt välfärdsland. Varför skulle den då inte göra det i ett annat nordiskt välfärdsland? Är faktiskt Finland så mycket intolerantare mot sitt självstyrande område, än vad Danmark är mot sina? Jag hoppas att det inte är så, men den närmaste framtiden får utvisa hur det riktigt ligger till med den saken.

Fru talman! Avslutningsvis denna dag lite av en deklaration från min sida. Vi måste stå upp för rätten att leva som fullvärdiga svensktalande medborgare i vårt eget land. Vi stöder fortsatta påtryckningar mot den finländska regeringen och riksdagen så att lagarna följs och kommunikationen med statliga myndigheter ska kunna ske på svenska.

Vi vågar också be Sveriges regering och riksdag om hjälp för att se till att självstyrelselagen efterlevs, om det skulle krävas. Vi vill att det åländska samhället ska fortsätta att utvecklas som ett modernt välfärdssamhälle – integrerat i den nordiska och europeiska gemenskapen. Gärna från en så självständig plattform som bara möjligt.

Jag önskar alla en trevlig 9 juni! Jag vill också understöda förslaget till medaljutdelning. Tack.

Talmannen

Begärs ytterligare ordet? Ingen begär ordet. Diskussionen är avslutad.

Detaljbehandling.

Föreläggs talmanskonferensens förslag att lagtinget ska besluta att dela ut 1982-års minnesmedalj i brons i enlighet med kriterierna i framställningen.

Kan förslaget omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.