Enda behandling

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 28 mars 2008 kl. 9.30.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. ((Frånvarande: ltl Carina Aaltonen, ltl Torbjörn Eliasson och ltl Leo Sjöstrand).

    27 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Leo Sjöstrand, orsak: annat förtroendeuppdrag, deltagande i byggnadskommitténs möte på Kökar, ltl Carina Aaltonen för annat förtroendeuppdrag: deltagande i Emmaus-Europas styrelsemöte och tl Torbjörn Eliasson, orsak: sjukdom.

    Beviljas.

     

     

     

    Näringsutskottets betänkande nr 4/2007-2008 om stöd till näringslivet. (FR 12/2007-2008).

     

    Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 7.4. Godkänt.

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 5/2007-2008 om anpassning av landskapslagstiftningen med anledning av det nya sjöfartsstödet. (FR 17/2007-2008).

     

    Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 7.4. Godkänt.

     

     

    Föredras ärende nr 3:

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Anders Erikssons m.fl. spörsmål om registrering av fornminnen. (S 2/2007-2008-s).

     

    Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar.  Diskussion.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg: 

    Herr talman! 

    Som bakgrund  kan jag inledningsvis konstatera att en fornlämning är fredad enligt lag om vi känner till den eller inte utan att någon myndighet på något sätt behöver vidta någon åtgärd. Det är därför förbjudet att gräva bort eller flytta  en fornlämning utan tillstånd. Om man anhållit om att få rubba en fornlämning men fått avslag från landskapsregeringen har man rätt att få ersättning om man uppfyller de villkor som finns inskrivna i lagen. Ett av villkoren är att fornlämningen inte är känd, dvs. med i landskapets register. Det här resulterade i ny lagstiftning 2006 baserad på en lagmotion . Lagmotionen lyfte fram den bristande rättssäkerheten i att du kunde ha gått miste om din rätt till ersättning i och med att din fornlämning införts i registret; svagheten var att det kunde ha skett utan markägarens vetskap. 

     

    Arbetet med omregistreringen inleddes redan under den förra regeringen där brev skickades ut till markägarna i Eckerö och Finström och enligt påbörjat system fortsatte den här regeringen med Hammarland och Geta. I breven gjordes markägarna observanta på att de har en fornlämning och informerades om att den omregistrerats och att man hade 30 dagar på sig att inkomma med rättelseyrkande. Helt uppenbart är att vår tillämpning av lagen inte gjorts på det sätt som lagstiftarna hade tänkt sig. Landskapsregeringen har i diskussioner med olika markägare och senare också producentförbundet, som även var starkt engagerade då lagändringen gjordes 2006), fått en tydlig bild av att det bland markägarna finns en irritation över att tiden man har på sig att reagera är mycket kort, att man hellre inledningsvis skulle ha en muntlig diskussion med museibyrån vid landskapet och att man också har många frågor om innehållet i brevet och en oro kring att man på något sätt genom registreringen går miste om framtida möjligheter till ersättning. Det finns också markägare som kunnat konstatera att uppgifterna som funnits om fornlämningen i brevet inte stämmer överens med verkligheten. Jag återkommer till detta längre fram i mitt anförande.

     

    Landskapsregeringen kan också konstatera att lagtingets stora utskott vid behandlingen av lagmotionen ansåg att den förteckning som fanns 1999 då reglerna om register för fornlämningar infördes inte automatiskt kunde bli en del av registret. Någon åtgärd fordras därför för att uppgifterna i den gamla fornminnesförteckningen skall ingå i registret. Lagtinget ansåg att fastighetsägaren skall ges tillfälle att höras oavsett om anteckningarna om fornlämningarna var upptagna i registret eller inte, eftersom markägare ofta saknar kännedom om vad register innehåller och att felaktigheter i registret förekommer.

     

    Vi har rikligt med fornlämningar på Åland. En del av uppgifterna som finns i inventeringarna på museibyrån härstammar från 1600-talet. Under 1970-talet fanns gott om resurser på museibyrån och då gjordes en omfattande inventering där personal var ute bland fastighetsägarna och identifierade fornlämningarna och markerade dessa på kartor. En enorm utveckling vad gäller mätmetoder och exakthet har utvecklats sedan dess och därför kan jag konstatera att flera av fornlämningarna i dag vara på annan plats med de exakta digital mätningarna än med den mer mekaniskt uppmätta lokaliseringarna.

     

    Spörsmålsställaren frågar hur landskapsregeringen avser agera för att registreringen av fornminnen skall ske på ett sätt som står i överensstämmelse med landskapslagen om fornminnen.

     

    Landskapsregeringen kan inte avgöra om inventeringen/förteckningen juridiskt sett är ett register i lagens anda eller inte. Både den förra regeringen och den nuvarande har gjort tolkningen att den förteckning som fanns 1999 automatiskt övergick i att bli ett register på grund av att det i framställningen sades att dåvarande förteckning uppfyllde kraven på register och att 1999 års lag saknade övergångsbestämmelser som anses krävas om det krävts särskilda åtgärder för att överföra uppgifter från förteckning till register samt eftersom en regel om möjlighet att ansöka om ersättning enligt 12§ från den tidpunkt då registreringen skedde saknades, vilket fanns i övergångsbestämmelserna i lagen 2006.

     

     

    Spörsmålet rör egentligen en fråga om tillämpning av lag. Enligt maktfördelningsprincipen skall tvister  gällande tolkning och tillämpning avgöras i domstol.  (Från salen, ltl Barbro Sundback: just det!)

     

    I diskussionerna kring tillämpningen av 2006 års ändring av fornminneslagen upplever sist och slutligen jag att det viktigaste i den här frågan för markägarna inte är vad inventeringen/förteckningen/registret kallas - det avgörande och i det här fallet viktigaste är om ens fastighet har införts i ett register och om det i så fall har fått några rättsliga verkningar?

     

    Vi har som sagt konstaterat att det kan finnas svagheter i exakt identifiering, det kan finns brister i lägesbestämning det finns oklarheter bland markägarna om  vilka rättsverkningar som gäller för de stora schematiska geografiska område som i flera av anteckningarna i registren omger en fornlämning. Här vill jag passa på att klarlägga att för att en fast fornlämning skall kunna intas i registret måste den vara känd, dvs. den måste vara identifierad med sådan exakthet att registerföraren kan påvisa på vilka sätt den uppfyller lagens förutsättningar som anges för en fast fornlämning. Ett schematiskt område, även kallat signalområde, observandum med latinskt ord, är ett område inom vilket det bedöms som sannolikt att det finns fasta fornlämningar men det området uppfyller inte lagens krav om tillräcklig identifiering, konkretisering eller lokalisering och har därmed inte samma rättsverkningar. Verkningarna av ett sådant område är mer av informativ karaktär - här finns risk att det finns fler fornlämningar. Kort sagt en fast fornlämning är det som identifierat som fast fornlämning och runt den finns ett skyddsområde om 2 meter. Önskar   landskapsregeringen att ett större område skall skyddas så måste man förhandla och avtala med markägaren om det skilt. Sammanlagt finns i dag 30 skyddsområden; de flesta är fastställda i och med fastighetsförrättningar.

     

    I regeringens handlingsprogram säger vi om fornminneshanteringen att konflikter skall undvikas med tydliga beslut  och genom att  begränsade områden definieras som skyddsvärda.

     

    Därför har vi beslutat att göra om registreringsförfarandet. Vi kommer att göra om det på ett sådant sätt att det stämmer överens med det som framkommit i kontakter med markägarna och förstås för att leva upp till lagstiftarens avsikt. Vi kommer att informera markägarna om vad fornminnesregistret innehåller och tydligt höra markägarna om registrets innehåll innan en ny registrering av uppgifterna görs i registret. Rent praktiskt kommer vi först att skicka ut ett brev till alla med information om vad som finns i fornminnesförteckningen. Vidare har jag tänkt att det första hörandet skulle ske sockenvis eftersom förteckningen är uppbyggd på det sättet i lämplig indelning genom information i grupp för att sedan för de som önskar även ha personligt hörande. Därefter skulle nyregistreringen ske och därefter följa en tid för rättelse.

     

    Landskapsregeringen har blivit varse om att i förarbetena till 1999 års fornminneslag konstateras att en arbetsordning skall göras upp för att reglera vilka uppgifter som skall finnas i registret. Landskapsregeringen avser att reglera dessa uppgifter, sannolikt i en förordning och vid behov komplettera med en arbetsordning.

     

    Allra sist, herr talman, vill jag understryka att vi i kontakten med markägarna glädjande kan konstatera att det finns ett stort intresse och en stolthet för våra åländska fornminnen  och man tycker det är intressant att leva i en historisk miljö att se det historiska perspektivet. Det är en inställning vi värnar om inom landskapsregeringen och vi ser det därför som angeläget att eventuella oklarheter som uppstått med hanteringen av omregistreringen  nu skall klaras upp och att ett förtroendefullt förhållande fortsättningsvis skall finnas. Det är ovärderligt för våra fornminnen.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Det var en sak som inte framgick riktigt av vicelantrådet Britt Lundbergs redogörelse, så jag skulle vilja ha en liten förklaring. Det kommer väl inte att bli som tidigare att markägare som vill bebygga eller på annat sätt utnyttja sin egen mark får brev från landskapsregeringen om att man måste bekosta utgrävningen själv? Har ni diskuterat den saken inom landskapsregeringen?

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik: :

    Herr talman!

    Det är mera en förvaltningsfråga; det är beroende på vilken typ av ärenden man har, om man vill bebygga någonting på sin fornlämning, vem som skall stå för avgifterna. Men min slutsats är den att det finns ingen bestämmelse som säger att detär sökanden som skall betala en i lag stadgad undersökning. Egentligen kan man säga att i det fall där det gäller ett större enskilt arbetsföretag är det företagaren som skall utbetala undersökningen, men det här behöver jag återkomma till i detalj. Det finns regleringar i avgiftsstadgan om hur de skall fördelas, men det är mera en förvaltningsfråga.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Jag förstår att det inte är riktigt klart på den här punkten, så jag hoppas att man kan diskutera det här ytterligare. Det här är nog en viktig fråga för alla markägare som i framtiden funderar på att bygga ut på sin egen mark. Skall markägaren bekosta landskapsregeringens utgrävning så betyder det väl att man inte heller är ägare till marken! Det har också visat sig att det är mycket dyrt att göra det och det borde ligga i landskapets intresse att stå för kostnaderna om man också anser att det är så värdefullt.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik: :

    Herr talman!

    Jag känner att jag inte kan ge något bra svar på den här frågan, men jag har åtminstone inte hittat någon bestämmelse som säger att det är sökanden som skall betala en i lagen stadgad undersökning. Jag vet att det har diskuterats just ifall att det är stora arbetsföretag och att man i så fall kan diskutera det; i så fall skall det finnas avgiftsbeslut baserat på landskapslagen om grunder för avgifter och den har jag inte fördjupat mig i ännu, men det kan vi återkomma till. Det generella är nog att det inte finns skrivet någonstans att det är markägaren som skall stå för det.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

           

    Ltl Anders Eriksson:

    Herr talman!

    När det gäller registreringen av fornminnen måste jag säga att jag blev med förvåningens finger i häpnadens mun när markägare tog kontakt och framförde att museibyrån har satt i gång och registrera fornminnen utan att meddela markägarna! Jag sade när flera tog kontakt, att det kan inte vara sant, det kan inte stämma med tanke på allt det arbete som lades ner här i lagtinget för ca två år sedan, ett arbete som tog sikte på att man skulle upprätta förtroendet mellan markägarintressen på ena sidan och det museala intressena på andra sidan, dvs. museibyrån. Det har länge varit en konflikt mellan samhällets intresse att skydda fasta fornlämningar och markägarnas intresse att använda sin mark på ett ändamålsenligt sätt.

     

    Det gick så långt att en av de markägare som har fått brevet kom in till mig med en kopia av ett beslut som landskapsregeringen tog den 24.1.2008 om hur brevet till markägarna skulle utformas. Det började: ”Bästa markägare! Ålands lagting beslöt i september 2006 att göra en ändring av 2 § i landskapslagen om fornminnen. Lagändringen kan ni se i bilaga 1 till detta brev.” Jag skall återkomma till bilagan. För övrigt var lagtingets beslut från april 2006, men det här är ett litet misstag i förhållande till de andra som har begåtts när det gäller detta ärende. Vidare sägs det: ”Ålands landskapsregering vill genom det här brevet anmäla till er att fornlämningarna enligt lagändringen på nytt har antecknats i fornlämningsregistret.” Detta utan att markägaren i fråga har hört ett ord om att någonting är på gång. Brevet är undertecknat av de båda lantråden Viveka Eriksson och Britt Lundberg.

     

    Jag sade att lagen var med som bilaga till brevet och skulle det inte vara så pass allvarligt att man har en förvaltning som de facto inte följer lagstiftningen så skulle man kunna tycka att det är lite komiskt, för det står klart och tydligt i 2 §, som är indelad som en trestegsraket, kan man beskriva den:  1) ”Fastighetsägare skall ges tillfälle att bli hörd innan anteckning i det register som nämns i 2 mom. görs, om initiativet till anteckningen har tagits av landskapsregeringen.” Så var det i det här fallet.  2) ”Landskapsregeringen skall göra en skriftlig anmälan till fastighetsägaren när anteckningen i registret har gjorts. 3) Fastighetsägarna har rätt att framställa ett skriftligt rättelseyrkande hos landskapsregeringen inom 30 dagar från delfåendet av anmälan om registrering av anteckning i registret.” Det var tågordningen.

     

    Det är märkligt att man skickar ut ett brev där man hoppar över det första steget i processen. Det är förvånande och man blir, som jag sade inledningsvis, med förvåningens finger i häpnadens mun. Ännu mer förvånad blev jag när jag tog del av tidningen Nya Åland den 6 mars, där det sägs: ”Vi har kollat, vi har rätt”, säger kulturminister Britt Lundberg. Det sägs så här: ”Landskapsregeringens tolkning är att man har gjort rätt som först registrerat och sedan gett markägarna möjlighet att reagera inom 30 dagar. Vår bedömning är att det räcker att göra så. Det står i övergångsbestämmelserna att de fasta fornlämningar som redan finns skall antecknas på nytt. I bestämmelserna står det inget om att hela förfarandet skall göras om.” Hela tanken med lagtingets behandling var ju att förfarandet skulle göras om just på grund av att man inte har följt den lagstiftning som gäller på detta område. I övergångsbestämmelserna, som också bifogades står det så här: ”Anteckningar i det lagens 2 § 2 mom. nämnda registret, som gjors innan denna lag trätt i kraft, skall göras ånyo enligt denna lag. Detsamma gäller fornlämningar som har påträffats innan registret upprättades den 1 september 1999. Också det har man bifogat, men av någon egendomlig anledning har man valt att inte följa den.

     

    Jag vill ge en liten bakgrund när det gäller just övergångsbestämmelserna. Det var nämligen där den stora skiljelinjen var i lagtinget våren 2006. Skulle rätten till ersättningar gälla bara för fasta fornlämningar som var kända före den 1.9.1999 eller skulle det gälla sådana som blev kända från 1.9.1999 fram till den 21.6.2006, då lagändringen trädde i kraft? Eller skulle det rentav, herr talman, som ett parti föreslog, bara gälla fasta fornlämningar som blir kända efter att den lagändringen trädde i kraft? Majoriteten ansåg att det är helt orimligt att man behandlar markägare olika på det sättet. Orimligt skulle också vara att hamna i en sådan situation att man kan få ersättning för inskränkningarna beroende på vilket datum fornlämningen har påträffats! En central lagstiftningsprincip är att alla medborgare är lika inför lagen. Jag ser att vtm Gunnar Jansson nickar instämmande! Därför var övergångsbestämmelserna så viktiga och genom att registret görs om skulle alla markägare bli behandlade lika.

     

    Så långt förspelet till spörsmålet. Men när jag tar del av landskapsregeringens svar på vårt spörsmål kan jag konstatera att landskapsregeringen har gjort en riktig vandring till Canossa. I och med att ämnet vi behandlar är fornminnen, så håller jag mig till ämnet om jag upplyser om  att uttrycket kommer från den tyske kungen Henrik IV som belagts med påvlig bannlysning  år 1076. Efter trettio dagars förödmjukande botgöring – det tog inte så lång tid för landskapsregeringen – utanför borgen Canossa fick han bannlysningen lyst. Uttrycket "att gå till Canossa" betyder ungefär detsamma som "att krypa till korset".  Då kanske man tycker att då borde oppositionen var nöjda om man har fått landskapsregeringen att göra det! Men det är inte riktigt det som här handlar om, utan det handlar om att vi måste få fornminneshanteringen att fungera.

     

    Tar vi del av svaret på spörsmålet, så säger för det första landskapsregeringen så här: ”Bedömningen om en fornlämning föreligger görs på vetenskapliga grunder utifrån lagens definitioner av fasta fornlämningar. ” Är det så, görs det på vetenskapliga grunder? Jag skall faktiskt inte citera har sagt när de har ringt till mig och haft jordhögar från trettiotalet som man har velat klassa som fornminnen. Görs detta på vetenskapliga grunder? Det gick ett brev från landskapsregeringen den 16.11.2005 till museiverket i Helsingfors, där man frågade om de mest grundläggande saker när det gällde hur arbetet skulle skötas. Jag tog upp det också för två år sedan.

    Det här sköts inte på vetenskapliga grunder i dag, men det bör ske.

     

    Landskapsregeringen säger vidare att fornminnesregistret infördes 1999. Det är riktigt. ”Samtidigt konstaterades att en arbetsordning som reglerar vilka uppgifter om fornlämningarna som ska ingå i registret måste fastställas.” Landskapsregeringen har vänligheten att upplysa lagtinget om: ”En sådan arbetsordning saknas fortfarande” – efter alla dessa år.

     

    Tittar vi vidare i landskapsregeringens svar sägs det: ” Landskapsregeringen konstaterar vidare att förvaltningen inte har hanterat frågan på sätt som lagstiftaren avsett.” Jag tycker att det är bra att man öppet och ärligt kan erkänna det, annars hade det blivit en oresonlig debatt helt enkelt.  Vidare sägs det: ”Regelverket har givit utrymme för tolkning.” Det vill jag att landskapsregeringen förklarar. Det är enligt mitt förmenande fel. Regelverket, lagstiftningen, är oerhört tydlig, men av någon anledning har man valt att inte läsa vad som står i lagen när dessa brev till markägarna har gått ut. Det sägs: ”Det har vidare framkommit att fornminnesregistret innehåller bristfälliga och till och med felaktiga uppgifter.” Det är riktigt.  ”I syfte att efterleva lagstiftarens avsikter kommer registreringsförfarandet att göras om.” Det är det enda man kan göra i den här situationen. Det sägs vidare:  ”Inom ramen för den nya 2 § i landskapslagen om fornminnen, dvs. övergångsbestämmelserna…”. Det är igen fel; det är två skilda saker. 2 § tar upp hur processen skall gå till och övergångsbestämmelserna kommer senare i lagstiftningen. Det sägs till sist: ”Det kan även finnas anledning att i en arbetsordning reglera på vilket sätt fornminnesregistret i övrigt skall hanteras.” Den här formuleringen tycker jag är väldigt vag.

     

    Problemet är att det inte finns utrymme för felaktigheter och vaga formuleringar här, om ett förtroende för museibyråns hantering av dessa frågor skall uppnås och också för att tillgodose fastighetsägarnas berättigade och grundläggande rättigheter på ett bättre sätt, som stora utskottet skrev.

     

    Jag nämnde Henrik V och jag skall för ovanlighetens skull citera mig själv. Den 24.4.2006 när jag presenterade stora utskottets betänkande sade jag så här: ”Den uppmaning som jag riktade förra gången till museibyrån kvarstår också, dvs. att man måste skärpa till sig när det gäller förvaltningen av fornminnesvården. Man måste agera på basen av lagstiftning och inte godtyckligt.” Vi ser att det gäller fortfarande.

     

    Det sägs i lagen från 1.1.1999 att det bl.a. skall finnas en arbetsordning när man gör registreringen och som jag nämnde redan konstaterade också landskapsregeringen , att en sådan arbetsordningen finns det inte i dag.

     

    Det intressanta med lagtingets behandling i april 2006 var också att man bifogade två klämmar som, märk väl, omfattades enhälligt av lagtinget. Den första klämmen lydde:

     

    ”att lagtinget hemställer att landskapsregeringen utreder behovet av en översyn av fornminneslagen med beaktande av stadgandena om grundläggande rättigheter i Finlands grundlag.”

     

    Den andra klämmen:

     

    "att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen utreder möjligheterna av att få uppgifterna i landskapets register om fasta fornlämningar införda i fastighetsregistret."

     

    Det var också någonting som skulle klara ut en hel del frågetecken.

     

    Jag har konstaterat att dessa klämmar fortfarande är ohörsammade av landskapsregeringen. Det visar på en bristande respekt för lagar och förordningar och de beslut som lagtinget tar. Jag har sökt via registratorn och jag har på olika sätt försökt få reda på: vad har museibyrån gjort, vad har landskapsregeringen gjort när det gäller dessa båda centrala klämmar och det enda jag har hittat är att den 18.10.2007 var klämmarna upp till pleniföredragning i dåvarande landskapsregering, ärendet bordlades; efter det har inte jag lyckats få reda på vad som har hänt – och ingen annan heller, får jag väl lov att tillägga.

     

    Herr talman!

    Mot den här bakgrunden har jag igen valt att lägga en kläm som skulle lyda så här:

     

    ”Lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att en arbetsordning som reglerar vilka uppgifter om fornlämningar som skall ingå i fornminnesregistret måtte fastställas. Ett sådant krav infördes i landskapslagen om fornminnen redan 1999. Samtidigt uppmanar lagtinget landskapsregeringen tillse att registreringen av fornminnen och övriga åtgärder beträffande fornminnesvården framöver följer lagens anda och mening.”

     

    Herr talman!

    Nu kommer man säkert regeringspartierna att säga, ja, men det är ju precis det här som vi har skrivit i vårt svar att vi skall göra. Det är sant! Det är mycket som har sagts att skall göras när det gäller det här ärendet, men på något sätt kommer vi om och om tillbaka till den situation som har rått, dvs. det misstroende som finns mellan markägare och museibyrån, och det är inte bra.

     

    Ansvarig minister sade att det finns en stor stolthet hos markägare över de fornminnen man har. Det tror jag också är riktigt. De är stolta över dem, men samtidigt – och det kan vi inte heller skjuta under mattan – finns det en oerhörd frustration hos markägarna över den hantering som museibyrån har haft av fornlämningarna. Jag tror inte riktigt att det är som ansvarig minister Britt Lundberg hoppas att man skall ha ett förtroendefullt förhållande fortsättningsvis mellan de båda intressena, för det förtroendet har raserats för ganska länge sedan. Det var just det förtroendet som lagtinget våren 2006 ville bygga. Mot den bakgrunden är det synnerligen olyckligt att man igen har gjort så här pass många misstag när det gäller hanteringen av fornminneslagstiftningen.

     

    TALMANNEN: Med hänvisning till 33 § i arbetsordningen ges ordet till vicelantrådet Britt Lundberg.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg: :

    Herr talman!

    Jag vill inleda med, utan att på något sätt skylla ifrån oss, att bara konstatera att vi skall komma ihåg att den här frågan har en lång historia och vi redan i den förra regeringen fattade beslut; först hade vi ärendet upp till ett flertal överläggningar hur vi skall hantera frågorna, sedan hade vi upp ärendet till beslut första gången i september, då det bordlades och sedan slutligen för beslut den 4 oktober 2007. Den här regeringens beslut var egentligen ett förnyat beslut med anledning av att regeringen har en ny sammansättning. Det skulle vara nya namn. Det gör förstås inte att vi på det sättet fråntar oss ansvaret för hanteringen, men vi måste också komma ihåg att den här frågan har vi diskuterat väldigt länge och i olika konstellationer.

     

    När brevet gick ut kom det kritik från enskilda markägare, också från producentförbundet, som vi inledningsvis läste i massmedia. Vi ville då förklara för grunden, hur resonerar man, hur tolkar man förfarandet, när vi gick ut med breven på det sätt som vi gjorde. Då var jag väldigt noga med – tre gånger under presskonferensen gjorde jag det – att påpeka att vi säger inte att vi har rätt, vi ger här är en förklaring till varför vi har gjort som vi har gjort. Sedan vet vi precis – och det är ganska intressant också – att i ena tidningen blev det huvudnyhet, i den andra tidningen kom det ingen skrivning överhuvudtaget! Det är precis vad man vill göra nyhet av. Man ville inte lyssna på att vi sade, att vi säger inte att vi har rätt, vi vill förklara hur vi hade tolkat när vi gick ut med breven på det här sättet. Omedelbart efter denna presskonferens tog vi kontakt med producentförbundet, t.o.m. före vi hade fått deras skrivelse, för att vi ville ha en kommunikation med markägarna, vi ville lyssna och få hela bilden klar för oss. Även där har vi gett förklaringen. Jag kan också förstå att vi har tolkat det på det här sättet när jag tittar tillbaka väldigt noga på alla turer. Vi skall komma ihåg att ärendet bygger på en lagmotion som sedan har behandlats i lagtinget, som har behandlats i kulturutskottet, som inte tyckte att det föranledde några större åtgärder och som sedan behandlades i stora utskottet, varefter lagtinget inte var nöjd med övergångsbestämmelserna, så den gick tillbaka till stora utskottet en gång till och så hit till lagtinget för beslut. Det betyder att det var aldrig någon som gjorde en ordentlig analys som man gör när en lagframställning kommer från landskapsregeringen; det finns varken förarbeten eller någonting annat. Det tycker jag att på något sätt kan förklara att det inte har skett på det sätt som lagtinget helt uppenbart har menat att det skulle. Det är inget försvar utan det är en förklaring.

     

    Jag har inget problem med att ltl Anders Eriksson säger att vi i landskapsregeringen har krupit till korset. Det är inte så jag ser det i politiken när det framkommer att någon har hanterats på ett sådant sätt där man tycker att man far illa eller blir illa behandlad eller att någon blir olika behandlad, utan tvärtom tycker jag att det är rakryggat av en regering att våga ändra sig och säga, att, okej, nu förstår vi att det här inte stämmer överens med det sätt som lagstiftaren inledningsvis hade tänkt, även om kanske inte alla jurister läser tolkningen på ett och samma sätt. Men jag tycker inte att det är vår uppgift att nu hålla på och samla ihop hur många jurister på ena sidan och hur många jurister på andra sidan för att få dömt om det är rätt eller fel, utan det viktigaste är att få ett förfarande som markägarna och alla vi andra känner oss bekväma med. Det är det som vi nu skall införa, samtidigt som vi med alla dessa turer i både utskott, lagting och i diskussionerna med markägarna har kommit fram till att det finns flera brister och flera olika frågor; precis som ltl Anders Englund påpekade finns det nu oklarheter kring vem som skall stå för undersökningarna. Det har dykt upp massor med frågetecken under processens gång som gör att det vi har skrivit i vårt handlingsprogram, dvs. att vi skall ha tydliga och klara beslut samt få klarhet i de här frågorna en gång för alla, blir ännu mer angeläget än vad vi kanske hade en aning om när vi skrev in det i handlingsprogrammet från första början. Det är vår ambition att nu reda upp ärendet. Det är helt sant. Det kom en ny lagstiftning 1999, där det står att det skall finnas en arbetsordning, den har inte gjorts upp, nu skall vi göra den, men vi kommer att göra det i form av en förordning eftersom vi tycker att det skall vara på den nivån; om det sedan behövs detaljer i arbetsordning så kompletterar vi med det.  Jag tycker alltså att det är viktigt att man går till djupet med frågan.

     

    Det är alldeles rätt som ltl Anders Eriksson säger, att lagtinget inte har fått svar på sina klämmar angående två olika ärenden om fornminneshanteringen; det ena handlar om alla fornminnen borde införas i fastighetsregistret och den andra är om vi borde ha gjort en ändring i fornminneslagen med anledning av att det har skett en ändring i Finlands grundlag. Det har funnits färdigt ett förslag till beslut redan av den förra regeringen som var färdigt precis när den nya regeringen skulle tillsättas, så man valde att bordlägga förslaget. Nu har vi tyckt att eftersom tar ett stort grepp på hela frågan s.a.s. skall vi titta på också den här frågan en gång till. Vi kan också konstatera att det svaret har nu varit färdigt ett par, tre veckor, men sedan har det kommit semestrar, också min egen sjukdom, som har satt käppar i hjulet, så därför hoppas vi att sannolikt nästa torsdag kommer det här ärendet upp för beslut. Jag beklagar den förseningen, men det arbetet har nog skötts och jobbats med kontinuerligt efter det att regeringen har tillsatts.

     

    Jag tänkte ännu kommentera det  med att säga att det är lite domedagsaktigt, att det inte kommer att finnas något förtroende mellan landskapsregeringen och markägarna. Jag känner inte igen mig i den diskussionen. Jag måste verkligen säga att i de diskussioner vi har haft, både med enskilda markägare, som har pågående frågor i flera svåra ärenden, men också i de kontakter vi har haft med producentförbundet i den här frågan, så måste jag säga att jag upplever en väldigt stor konstruktivitet, man är faktabaserad, det är inga känslomässiga och onödiga utspel på något sätt utan allt baserar sig på fakta. Jag tycker också att vi har fått en väldigt bra respons på våra förslag till förändringar av processen osv., så jag upplever nog att man verkligen kan se positivt på framtiden och att markägarna vill vara med och se till att vi får en bra hantering av de här frågorna i framtiden.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Bara en detalj i minister Lundbergs anförande när hon säger att kulturutskottet under sin behandling inte fann några åtgärder nödvändiga. Det var tvärtom så att under kulturutskottets behandling som det uppdagades hur illa det var ställt med detta. Det var de, visserligen få till antalet, men allvarliga felen som kom fram under kulturutskottets behandling som sedan i stora utskottets behandling ledde till att man ändrade lagförslaget i lagmotionen och att lagtinget till slut godkände en lagändring. Det var alltså fel att säga att kulturutskottet skulle ha stött en sådan uppfattning att inte några fel hade gjorts, tvärtom, jag har kulturutskottets betänkande på min skärm där utskottet föreslog att betänkandet skulle bringas till landskapsregeringens kännedom just därför att man upptäckte så många felaktigheter.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det var slarvigt uttryckt av mig. Självklart stödde kulturutskottet att en ny lagstiftning skulle till och att det fanns behov av det. Men jag upplever ändå att det stärktes ytterligare och att det tillkom ytterligare punkter när det sedermera hanterades i stora utskottet. Det var också där som övergångsbestämmelserna och liknande frågor ändrades. Men jag kan hålla med om att visst tyckte man att det fanns behov och vi har också gått igenom kulturutskottets betänkande och tagit fasta på just vikten av, som jag sade i mitt anförande, att gränserna skall vara tydliga, att man exakt skall kunna identifiera en fast fornlämning för att man skall kunna konstatera att det är en fast fornlämning och införa den i register.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Det var skönt att höra den rättelsen! Det var så med lagmotionen att förslaget gick inte att ta som det förelåg i motionen utan det hade lite felaktigheter och brister också till den delen att det inte fanns sådana övergångsbestämmelser som skulle ha lett till att det här skulle ha retts upp, vilket tillkom i stora utskottet och vilket var tur för sakens skull så att det i slutändan också kunde godkännas av lagtinget; annars skulle inte den här diskussionen heller finnas utan felet från tiden före 1999 skulle också ha kvarstått. Det gäller att ha en korrekt historiebeskrivning när man talar om fornminnen och hur de hanteras.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är ett snårigt regelverk och det är många svåra frågor som skall vägas mot varandra när man fattar beslut om fornminnen. Just därför är det angeläget att man har ett klart och tydligt regelverk. Vi skall se till att det nu är ordning på alla regelverk och också se till att det finns en klar och tydlig tillämpning så att den här typen av frågor skall behöva uppstå i framtiden, utan både markägarna och de som skall hantera ärendena inom förvaltningen skall ha helt klart för sig hur de skall skötas. Det är vår ambition och det jobbar vi med, både med hjälp av kulturutskottets betänkande och alla andra betänkanden, men framför allt det som har framkomit från markägarna.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Vicelantrådet Britt Lundberg säger att det är en lång historia när det gäller hanteringen av fornminnena, och det är sant, men jag tycker att det är något försvar för att man har agerat på det sätt som man har gjort utan tvärtom den långa historien är ytterligare ett motiv till att man måste ta i detta på allvar och få det att fungera. Vicelantrådet Britt Lundberg sade också att det inte gjordes någon ordentlig analys av de ändringar som gjordes i stora utskottet och det kunde vara en förklaring till att breven utformades såsom de gjorde. Det tycker jag inte heller håller för det är trots allt bara att läsa innantill, och det har man av någon anledning valt att inte göra! Visst, jag håller med om att det är rakryggat att ändra sig, men i det här fallet hade det faktiskt varit politiskt självmord av landskapsregeringen om man inte hade ändrat sig, för så småningom kom man underfund med att, oj, här har vi hamnat väldigt snett. Det viktiga är nu, som vicelantrådet Britt Lundberg säger, att se till att det blir ordning på det här och därför hoppas vi att den kläm som jag har delat ut kan omfattas.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är precis så att det har funnits oklarheter i de här frågorna under en väldigt lång tid och uppenbart också efter att Åland tog över behörigheten när det gäller fornminnen och också har skapat sin egen lag har den inte följts upp på ett önskvärt sätt; nödvändiga arbetsordningar, förordningar osv. som borde ha gjorts har inte gjorts. Därför har den här landskapsregeringen tryckt på och skrivit in i sitt handlingsprogram att nu skall det bli klara och tydliga regler; det hara vi bestämt oss för att göra och det har vi också arbetat efter och därför har vi haft en väldig prioritet att träffa enskilda markägare för att bringa klarhet i ärendet. Självklart är det så att det är skillnad på lagstiftning som görs där man uttryckligen har förarbeten än som i det här fallet när det finns utskottsbetänkanden; det finns utrymme för tolkning och tolkningen kan helt uppenbart göras olika.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill ändå säga att jag tror att det är få lagparagrafer som det har funderats så mycket på, som det har funderats så mycket på, innan de har satts till pränt som den 2 § i landskapslagen om fornminnen. Vicelantrådet Britt Lundberg säger igen att det finns tolkningar; jag hävdar att det inte finns tolkningar. Det finns en väldigt tydlig lagstiftning när det gäller detta, men av någon egendomlig anledning har man inte valt att följa den. Det är snart två år sedan lagtinget antog klämmarna, men fortfarande har inte landskapsregeringen gjort någonting åt det. Vi måste få det här på rätt. De oklarheter som har funnits och den osäkerhet som finns gör att markägarna inte har förtroende för landskapsregeringens hantering av detta ärende. Vi har helt olika bild på hur folk ser på detta ute i bygderna.

     

    Min kläm tar sikte på att vi skall få rimliga proportioner på detta. Det pratades om 1.700 registrerade fornminnen, medan det i vårt östra grannland Finland finns 30 registrerade fornminnen! TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det senaste som ltl Anders Eriksson sade visar just på de många missförstånd som finns. I riket finns en förteckning; man har inte ens implementerat konventionen med att man skall ha ett register, så där har vi mera ordning här på Åland än vad man har i Finland. Däremot måste alla fasta fornminnen som finns registreras, det kan man inte ifrågasätta och det måste man göra i Finland och det måste alla göra som har skrivit på konventionen. Däremot finns det 30 skyddsområden i Finland och på Åland finns också 30 skyddsområden. Det finns 1.700 kända fornlämningar på Åland – kanske många flera – men det är absolut inga skyddsområden utan det är fasta fornlämningar med ett två meters skyddsområde.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Vicelantrådet Britt Lundberg nämnde producentförbundet och jag kan intyga, precis som hon sade, att producentförbundet hade en mycket bra diskussion både med lantrådet och vicelantrådet samt berörda tjänstemän. Det är glädjande efter vår långa diskussion där – vi brottades med lite olika förslag – att man har kommit till detta beslut. Det är bra om man kan få ett förfarande som leder till att alla parter blir nöjda. Som det hittills har varit är det klart att det är markägarna som har blivit missgynnade i processen. Förslaget här och diskussionen borde leda till att det också innebär att markägarnas intressen efterkoms genom en acceptabel kompromiss inom ramen för lagens bestämmelser och förordningar, att man helt enkelt kommer framåt. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Självklart är det så att i och med det här förfarandet skall alla markägare vara uppmärksamma på vad som står i förteckningen, vad som finns upptaget där och det skall också före det vara fastslaget vad det skall finnas i förteckningen om en fastighet. Sedan skall man ha rätt att ifrågasätta om det faktiskt är en fornlämning eller inte och då finns det klart reglerat i lagen vad det är som är en fast fornlämning. Är det en fast fornlämning måste den registreras. Vi kan inte välja om vi tycker att det skall registreras eller inte utan lagstiftningen säger att den skall registreras, men registreringen har inga följder annat än att det finns information för eftervärlden plus förstås det jag nämnde och som också var grunden för lagmotionen: om man önskar rubba sin fornlämning, precis som det står i 12 § i lagen, har man två år på sig att reagera innan den går in i registret; annars har man inte rätt att rubba sin fasta fornlämning. Man skall också komma ihåg att fast den finns i registret betyder det inte att hela området runt omkring inte får användas utan då kommer det sannolikt att leda till det att om man inte får rubba sin fornlämning diskuterar man fram till att kanske man kan ställa garaget på ett annat ställe; hittills har det inte varit ett enda fall där man från landskapsregeringens sida har behövt avslå en rubbning av en fornlämning utan man har kunnat komma överens.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Gunnar Jansson:

    Värderade talman!

    Detta är ett gruppanförande för den liberala lagtingsgruppens räkning. Jag kommer sedermera mot slutet av anförandet att kommentera en del av det som hittills förevarit i debatten.

     

    Herr talman!

    Handlingsprogrammet för lantrådet Viveka Erikssons landskapsregering slår fast att fornminnesförvaltningen skall skötas fri från konflikter med fastighetsägarna. På den liberala lagtingsgruppens vägnar får jag meddela att  spörsmålssvaret i ljuset av handlingsprogrammet tillfredsställer gruppens lagtingsledamöter.

     

    Det är mänskligt att fela. Det är redbart att erkänna fel, att visa ånger och att lova bättring. På folkets vägnar skall lagtinget, förutom annat, kontrollera den offentliga maktutövningen i självstyrelsesystemet. Det sker nu och det är påkallat när vi har att göra med blott drygt ett år gamla lagändringar. Vår rättsordning vilar på en grund där vi inte behöver gilla en lag, men vi följer lagen så länge den är i kraft. Ifall lagen är skadlig eller dess tillämpning inte fungerar på önskvärt sätt skall våra demokratiska institutioner sörja för att lagen blir ändrad i den ordning den tillkommit, dvs. genom beslut i lagtinget. Det är den formella rättskraftens princip som gäller all lagstiftning. Så skedde också i detta fall. Många fastighetsägare, närvarande och ännu flera frånvarande, upplevde och upplever fortfarande att det inte stod eller står rätt till med fornminnesförvaltningen, äganderättsintrång, bristfälligt rättsskydd, hemlighetsfull hantering, att missförhållandena pågått under årtionden samt att förhållandena efter lagändringen 1999, som åberopats här flera gånger snarare förvärrade än förbättrade situationen, och detta för såväl bevarandeintressena som respekten för den privata äganderätten.

     

    Den lagmotion som ledde till ändring av fornminneslagen förändrade i ett slag rättsläget den 1 januari 2008. Jag uppfattade att kollegan Anders Eriksson nämnde 1 juni 2006, men lagen trädde i kraft vid ingången av 2007. Det är en detalj. Förväntningarna på reformen var stora bland de tusentals fastighetsägare som berörs av fornminneslagen och som känner stolthet över vittnesbörden om tidig mänsklig aktivitet på sina marker.

     

    I lagstiftningsverksamheten är det bra att minnas att människor bereder, stiftar och tillämpar lagarna. Praktiskt taget varje lagtillämpning träffar förr eller senare en människa och i varje människa finns ett hopp, ett hopp om en ändring till det bättre. Hoppet om ändring till det bättre förbyttes i det här fallet ganska snabbt i besvikelse när den ändrade fornminneslagen ifjol började tillämpas. Skälen till denna besvikelse redovisas i landskapsregeringens svar på spörsmålet. Grunden till den uppkomna situationen anges vara, och det hörde vi nyss, att regelverket har gett utrymme för tolkning och att förvaltningen inte har hanterat registreringen av fornlämningar på det sätt lagstiftaren avsett. Jag noterar detta och kommenterar iakttagelserna på följande sätt.

     

    Landskapsregeringen lovar bättring. Fornminneslagen skall tillämpas på det sätt den är skriven i fråga om registreringsförfarande. Enligt normal lagtolkningsdoktrin skall lagar tolkas och tillämpas på det sätt de är skrivna; uppstår ovisshet om vad som avses går man först till den primära tolkningskällan och därefter till den sekundära. I det här fallet finns både den primära och sekundära i lagtinget, eftersom lagändringarna tillkommit på basen av en lagmotion och texten författats av i huvudsak lagtingets dåvarande stora utskott och dess sekretariat. Utrymme för tolkning, enligt normal tolkningsdoktrin, finns här inte.

     

    Liberalernas lagtingsgrupp stöder denna hållning på samma sätt som vi hela tiden har arbetat för en uthållig och rättvis balans mellan respekten för fastighetsägarnas ägande- och nyttjanderätt samt bevarandeintresset för våra fasta fornlämningar. Vi kommer att följa upp hanteringen också när det gäller det övriga förfarandena enligt fornminneslagen, såsom fastställande av gränser för skyddsområden kring fasta fornlämningar, skyddsföreskrifter, intrångsersättningar och deras hantering samt övriga åtgärder som erfordras för att nå denna nämnda balans. Det är ju kring det som hela lagverket kretsar.

     

    Lagen som den nu är skriven är bra. Tillämpningen av lagen behöver justering. Den justeringen har lagtinget fått löfte om; det löftet är välkommet därför att det kan inte vara meningen med vår självstyrelse att den skall skötas av statliga domstolar.

     

    Fru talman!

     Bästa sättet att lösa problem är att förhindra att problemen uppkommer. Detta kallas preventivt förvaltningsrättsskydd när vi talar om offentlig förvaltning. Det preventiva förvaltningsrättsskyddet skall, såsom benämningen också anger, skötas av förvaltningen på förhand och därmed förhindra att problem uppkommer. Ifall det preventiva förvaltningsrättskyddet missat, någon har någonstans gått vilse, vilket är fullständigt mänskligt, så träder det repressiva rättsskyddet in, och det sköts av statliga förvaltningsdomstolar. Men grundregeln måste vara att självstyrelsen skall utövas av den åländska befolkningens egna företrädare här i lagtinget och att förvaltningen utövas under lagarna, Rule of Law, av myndigheter under lagtingets tillsyn och uppsikt.

     

    Jag vill avslutningsvis, fru talman, kommentera kollegan Anders Erikssons klämförslag och har problem med det. Det står i andra meningen vad gäller hanteringen av uppgifter om fornlämningar som skall ingå i registret att ett sådant krav på arbetsordning infördes i landskapslagen om fornminnen redan 1999. Jag har haft problem med att hitta den beställningen i själva lagtexten. Jag tror att avsikten med klämförslaget snarare är att ett sådant krav fanns i förarbetena till landskapslagen. Åtminstone den version som jag har tillgång till säger ganska lakoniskt i 2 § 2 mom., att det finns ett fornlämningsregister och att det förs av landskapsregeringen, men att det sedan, vilket jag förstod också var vicelantrådet Britt Lundbergs tanke, nämndes i förarbetena, i motiveringarna till lagen om Vallettakonventionens ratificering, att en arbetsordning i ämnet skulle införas. Det här är en detalj, men det påverkar i någon mån, som jag ser det, precisionen i klämförslaget.

     

    Vad gäller ersättningar för företag som tangerar fasta fornlämningar tycker nog jag för min del att lagen är ganska klar i 13, 14 och 15 §§. Kravet på omfattningen av arbetsföretagen är rätt tydligt utskrivet och vad gäller fördelningen av ansvar för en eventuell arkeologisk undersökning följer den distinktionen naturligtvis om man behöver precisering i lagtexten till den delen kan den säkert utföras, men som jag ser det har den här bestämmelsen, gammal som den är, i och för sig inte gett upphov till något större tolkningssvårigheter i de fall som jag har haft att göra med.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller ikraftträdelsedatumet tänkte jag nämna att lagen var utfärdad i Mariehamn den 21 september 2006, så jag ber om ursäkt för att jag sade att den trädde i kraft. Det stämmer att lagen trädde i kraft 1 januari 2007. För övrigt konstaterar jag att vtm Gunnar Jansson och jag är ganska eniga när det gäller markägarnas syn på hanteringen av detta ärende, också att det inte finns utrymme för tolkningar i lagstiftningen, den är ganska tydlig. Däremot konstaterar jag att vtm Gunnar Jansson säger att landskapsregeringen lovar bättring, så därför skall vi låta det bero! Tror vtm Gunnar Jansson att det är första gången som det har lovats bättring? Det har lovats om och om igen. Problemet är hur vi skall få det här att fungera. Har vtm Gunnar Jansson ett bra svar på den frågan kan jag eventuellt dra tillbaka mitt klämförslag!

     

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Värderade talman!

    Jag har det klassiska svaret som följer av grunden för hela vår rättsordning, alltså att den offentliga makten skall utövas under lagarna och den utgår från folket, den skall utövas av folket för folket. Det gäller också vår förvaltning. Grundläggande för hela den normbundna rättsordningen är lagar och att tolka och tillämpa lagarna, för det första såsom de är skrivna, på det andra på ett människorättsvänligt sätt. Det är rådande doktrin åtminstone i EU i dagens värld. Jag nämnde i gruppanförandet också att åtminstone min grupp kommer att följa med den här hanteringen. Jag är säker på att de grupper som intresserar sig för den här frågan, och det gör numera säkert alla, kommer att följa med hanteringen eftersom den offentliga förvaltningen, förutom att den skall utövas under lagarna, också står under lagtingets kontroll, som jag nämnde.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Allt det där låter bra och vackert och jag kan också hålla med om att makten skall utövas under lagarna. Nu har vi ett problem, dvs. att man inte riktigt hinner läsa alla gånger vad det står i de lagar som lagtinget stiftar. Det är det som gör att vi igen står här med ett bristande förtroende. Mycket av tankarna bakom det ganska omfattande arbete lagtinget lade ner för snart två år sedan var just att man skulle återskapa förtroendet mellan markägarintressen och de museala intressena. Mot den bakgrunden var misstaget synnerligen olyckligt. Jag tror inte att den liberala lagtingsgruppen är den enda grupp som ganska noga kommer att följa med hur det här hanteras framöver, det finns troligtvis övriga lagtingsgrupper som kommer att göra det. Men hur skall vi få det här att fungera på ett bättre sätt? Ett mera konkretiserat svar vore trevligt!

     

     

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Fru talman!

    Nej, jag misstror inte de övriga gruppernas vilja och strävan att det här skall skötas. Det gäller stora befolkningsgrupper i deras fullständigt vardagliga, jordnära hantering om att söka och finna sin försörjning i en helt normal laglig verksamhet, såsom jordbruk och skogsbruk m.m. Mitt sätt att tänka är följande: på tisdag träder för första gången i självstyrelsens historia en förvaltningslagstiftning i kraft. Den är avsedd att också i ett slag reformera, strama upp, modernisera den offentliga förvaltningen i självstyrelsesystemet. Jag tror att den processen i sig kommer att väcka och öka intresset för behovet av en lagbunden förvaltning och en människorättsvänlig tillämpning av reglerna. Jag vill avsluta med att konstatera att oberoende av förvaltningslagen, som är viktig, så talar vi nu om en lex specialis som går före allmän lag. Instrumenten finns, det handlar om att hantera dem.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Vtm Gunnar Jansson ger uttryck för stor besvikelse över att den lagmotion, som jag förstår att han var arkitekt till och som lämnades in förra perioden av den liberala gruppen, inte har fått den verkan som han tydligen hade förväntat sig. I det sammanhanget menar han alltså att förvaltningen har skött, närmast museibyrån, den nya lagen på ett bristfälligt sätt och hanteringen inte har varit korrekt. Han påstår också att det har förekommit något slags, ja, närmast hemlighetsmakeri. Det är en mycket allvarlig anklagelse mot vår förvaltning. Om man uttrycker en sådan tycker jag att det är på sin plats att före detta kanslichefen, riksdagsmannen, vicetalmannen m.m. klargör vad han avser.

     

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Fru talman!

    Det gör jag gärna. Först vill jag bara säga att min blygsamma roll vid den här lagändringen skall inte tillämtas någon större betydelse i det här sammanhanget. Det var lagtinget som skötte den ändringen på det sätt som alla parlament sköter lagstiftning och lagstiftningsändringar. Problemet med registret är att det har skötts hemlighetsfullt. Så fort man i den offentliga förvaltningen vill ge ett register eller någon annan åtgärd en rättsverkan måste den enligt grundlagen och  för närvarande 21 §, enligt den tidigare regeringsformen som trädde i kraft 1 augusti 1995, 16 §, ske öppet med beslut som motiveras och delges. Om alltså en myndighet fattar ett beslut om att införa någonting i ett register som har rättsverkningar för den enskilda, i det här fallet t.ex. att en fataljetid börjar löpa, så är all annan hantering än en laglig delgivning hemlighetsfull och får inte förekomma. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Vårt parlamentariska system är upplagt så att lagstiftar. Regeringen förverkligar och ansvarar för att förvaltningen fungerar enligt Rule of Law. Som jag ser det är det inte lagtingets uppgift att börja följa upp vilka skyddsföreskrifter och andra detaljregleringar inom förvaltningen som skall införas för att den lagstiftning som lagtinget har antagit uppfylls. Här tycker jag att vtm Gunnar Jansson inte följer det parlamentariska systemet när han uttrycker sådana ambitioner som att börja följa upp lagstiftningen på den nivån – det är jag besviken över.

     

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Fru talman!

    Strikt tolkat har ltl Barbro Sundback rätt i ljuset av vad Montesquieu föreskrev i slutet av 1700-talet, men i dagens EU-Åland är det tvärtom t.o.m. vanligt att vid lagreformer parlamentet samtidigt som den genomför reformer beställer en redovisning på hur det blev. Det här i ljuset av parlamentets tredje uppgift, dvs. förutom lagstiftning och budgetmakt också att utöva kontrollen över administrationen. Vår åsikt varierar här, men jag är nu kanske en avfälling från Montesquieus renlärighet. Det går i mitt fall tillbaka på en långvarig parlamentarisk tradition som jag faktiskt gillar. Jag tycker om att parlamentet på befolkningens vägnar också utövar en kontrollmakt av administrationen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Fru talman!

    Hur skall lagtinget kunna förlita sig på landskapsregeringen hanterar den här typen av frågor på det sätt som var lagtingets avsikt när man lagstiftade 2006? Då kan jag berätta hur jag har tänkt hantera den här frågan och styra den vidare. Vi inleder nu med en kungörelse där markägarna, som redan har fått brev, alltså Hammarland, Geta, Eckerö och Finström, ombeds att frånse de brev de har fått. De skall alltså glömma bort dem, de gäller helt enkelt inte längre och vi drar ett streck och börjar om processen från början. Efter det kommer vi att göra en förordning, som vi tycker är en lämpligare nivå för de här frågorna än arbetsordning som 1999 års lag föreslår i förarbetena. Detta har också att göra med förvaltningens  utveckling att man hellre har den här typen av frågor på förordningsnivå. Om vi har detaljer i hanteringen som vi tycker att vi ytterligare behöver slå fast så kommer vi att göra det i en arbetsordning.

     

    Kungörelsen där vi talar om att vi börjar om från början och att man skall dra ett streck över registret gör egentligen registret/förteckningen/inventeringen en nullitet. Det finns inte mera som ett register, utan det är en inventering och där börjar vi om förfarandet från början. Det är hanteringen av ärendet.

    Jag skulle ytterligare vilja kommentera att man har fört inventeringen/förteckningen/registret ”hemlighetsfullt”. Det är nämligen så att det finns flera register inom förvaltningen och inom olika förvaltningar finns olika typer av register. Vi har t.ex. register över var fridlysta växter finns i vårt landskap, på vilka marker, det finns register över faunan, över örnbon och annat som är viktigt att ha information om och en bild av var det finns runtom i vårt landskap. Dessa register görs upp på precis samma sätt som man har gjort på museibyrån, alltså det är tjänstemännen som gör upp registren utan något särskilt förfarande. Men det som skiljer fornminnesregisterhanteringen från t.ex. de register som förs på naturvårdsenheten eller miljöbyrån är att de här faktiskt har en rättsverkan och det har inte de andra registret. Det är följden av 12 § som finns i vår fornminneslagstiftning där det finns att när är en definition när en fornlämning känd? Jo, den är känd när den finns med i registret. I och med den distinktionen får fornminnesregistret en annan status än de övriga registren. Det är en förklaring till att man har gjort upp registgren på samma sätt som man gör i övrigt inom förvaltningen. Om det är ett bra försvar eller inte vill jag inte själv ta ställning utan det är bara en förklaring till att så här sannolikt har skett.

     

    Arbetet med förordning är viktigt därför att det skall blir klargjort också vad som skall finnas i förteckningarna. Arbetsordning blir i så fall en kompletterande beslutsnivå.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    En kort fråga bara. Jag noterade i landskapsregeringens svar att man ämnar utarbeta en förordning för att få lite mera styrning på detta. Det tycker jag är bra. Arbetsordningen är också någonting som har pratats om länge, de facto ända sedan 1999 och landskapsregeringen konstaterar själv i sitt svar att det inte finns någon arbetsordning trots att den har efterlysts. Det var det som jag upplevde som lite vagt att man säger att man mer eller mindre skall fundera på om det finns anledning att i en arbetsordning reglera detta. Så uppfattade jag också vicelantrådet Britt Lundberg nu. Därför stälelr jag frågan - jag tror att det är oerhört viktigt att man också reglerar detaljnivån för att få detta fungera – kommer landskapsregeringen att göra det eller inte?

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Jag har sagt att det som står i förarbetena är att vad registret skall innehålla skall fastställas i en arbetsordning. Vad registret skall innehålla skall fastställas i en arbetsordning. Denna arbetsordning finns inte. När vi har diskuterat frågan har vi funderat att kanske arbetsordningen inte är tillräckligt stark. Eftersom den har en rättsverkan vill vi ha det på förordningsnivå, så vi lyfter innehållet i en arbetsordning, det som i förarbetena förväntas i en arbetsordning väljer vi att sätta i förordning i stället, en högre nivå, vi prioriterar det högre än vad man har ansett i förarbetena till 1999 års lag. Om det sedan behövs riktiga detaljer i förvaltningsförfarandet vet jag inte ännu, men det som står i förarbetena skall uppfyllas i förordningen. Vi uppfyller alltså det som man 1999 förväntade sig att skall finnas i en arbetsordning, men vi sätter så stor vikt vid det att vi sätter det på en högre nivå.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det där låter också bra. Det har jag förståelse för, men det intressant är att 1999 efterlystes det – det är tio år nästa år. Min fråga är: Har vicelantrådet Britt Lundberg någon aning om varför inte de önskemål som lagtinget har när det gäller fornminneslagstiftningen hörsammats? Det här är bara ett exempel. Varför har inte en arbetsordning utarbetats?

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Jag har förstås inte den historien. Jag har inte hittat några beslut där någon ansvarig minister från 1999 och framåt har fattat ett beslut om att en arbetsordning skall uppgöras eller formellt efterfrågat den. Jag har inte heller sett ett förslag på arbetsordning från museibyrån om att så här borde det se ut. Jag vet också att det finns en grund i de förfaringssätt som har funnits, som antagligen är sådant som man brukar säga att har fallit mellan stolarna – jag bara tror förstås – där arbetsordningar fastställs av kansliavdelningen och att man därför från utbildningsavdelningen har uppfattat också att det är kanske kansliavdelningen som initierar den här typen av frågor. Det är väldigt svårt för mig att svara på varför det inte har gjorts för tio år sedan. Jag kan bara ”fantisera” och se till att det blir gjort nu.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Henry Lindström:

    Fru talman!

    Centern anser att landskapsregeringen nu har tagit ett bra grepp om spörsmålssvaret och kan därigenom komma tillrätta med den problematik och den brist på förtroende som uppenbarligen finns mellan förvaltning och markägare.

     

    När det gäller de fasta fornlämningar är de, som nämns här, fredade enligt landskapslagen från 1965. Det som har orsakat en stor oro bland markägarna är det register som landskapsregeringen för över fasta fornlämningar. Fram till år 1999 fördes en förteckning över fornlämningar och centern anser nu att det är viktigt och i enlighet med lagen att markägarna får vetskap om vad som är på gång innan fornlämningen införs i registret.

     

    Fru talman!

    I det registreringsförfarande som inleddes under den förra landskapsregeringens mandat underlät man att kontakta markägarna på förhand och dessutom ritade man in på kartan, som utvisar var fornlämningen är belägen, även s.k. observationsområden där det kan finnas fornlämningar. Dessutom visade det sig i flera fall när markägarna tog kontakt med museibyrån att man ute i fält inte kunde lokalisera fornlämningen. Det kan finnas flera orsaker till att man inte kan lokalisera en fornlämning. Nog är det anmärkningsvärt att det har skickats ut brev om fornlämningar som äldre markägare som har brukat markerna under decennier aldrig har hört talas om att det skulle finnas en fornlämning där! Det här visar att det finns uppenbara brister i den gamla förteckningen och detta gör det alldeles särskilt nödvändigt att man tillämpar ett förfarande där man på förhand tar kontakt med markägarna och att man i det sammanhanget då kan konstatera om det finns en fornlämning eller inte eller om det rör sig om någonting annat.

     

    Centern anser att det är bra att landskapsregeringen nu gör om registreringsförfarandet och att man dessutom informerar markägarna på ett tydligt sätt.

     

    Centern konstaterar att landskapsregeringen i en förordning avser att reglera vilka uppgifter om fornlämningen som skall ingå i registret. I det sammanhanget anser vi att det inte skall finnas någon typ av observationsområden eller observandum markerade på kartorna, eftersom det saknas grund för detta i fornminneslagen.

     

    Det är nu väldigt viktigt att man kan skapa ett förtroende mellan markägarna och de tjänstemän som handlägger fornlämningarna.

     

    Ltl Danne Sundman:

    Fru talman! 

    Det här är en verkligt lång historia, särskilt om man räknar tillbaka till den tid så fornminnena kom till när Åland steg ur havet. Men den del av historien som vi känner till börjar med några konkreta bekymmer för markägare främst i Saltvik, vilket resulterade i en lagmotion inlämnad av ledamoten Mats Perämaa, numera finansminister, en lagmotion som som var dömd att begravas i utskott men som togs upp till behandling av kulturutskottet och i behandlingen i kulturutskottet fick vi svart på vitt mycket av de problem som fanns. Vi känner till fortsättningen av historien att stora utskottet gick vidare och där fanns också en annan majoritet än i kulturutskottet som var beredd tt ändra lagen, vilket då gjordes.

     

    Man skall i dessa sammanhang komma ihåg att en gyllne regel när det begås fel i offentlig förvaltning skall man backa tillbaka dit där felet begicks och göra om, då blir det rätt;  om man inte backar tillräckligt långt tillbaka blir det fel. Det är egentligen ganska enkelt och sunt förnuft säger att så skall ske. Det har man inte gjort från landskapsregeringens sida när man inte har hört markägare förrän man har återregistrerat de registrerade fornlämningarna. Under kulturutskottets behandling framgick de många felaktigheter som finns och där framstod det alldeles klart att alla fornlämningar måste granskas på nytt, man måste ha en process där man verkligen ifrågasätter: Är det här en fornlämning? Är det här verkligen Kastelholms slott eller är det en stenhög som farfar körde hit på femtiotalet? Det finns exempel på båda, det fanns sådana som uppenbarligen är fornlämningar och sådana fanns det sådana som absolut inte var fornlämningar i lagens mening. Därför måste man höra markägarna före man gör registreringen. Det har nu landskapsregeringen kommit fram till.

     

    Egentligen är det här en ganska enkel sak och det är konstigt hur man får den att bli så här svår. Markägarna själva förstår sig nog på sina rättigheter och vad det står i lagen och kan tolka ut lagen, men lagfarna personer som är satta att göra det klarar inte av det. Det är som om det skulle ha gått lite troll i den här frågan – troll är också en historisk företeelse. Det är egentligen ganska enkelt men har gjorts väldigt svårt och komplicerat.

     

    Den privata äganderätten är väldigt stark också det har sina historiska orsaker. Den rätt som vi ofta kopierar är finsk rätt och den har kommit till under det ryska hotet där markägarnas rätt har gjorts vädigt stark. Skall man då inskränka i denna rätt? När det är fråga om att i det allmännas intresse skydda fornlämningar är det väldigt noga att förfarandet är korrekt, att det sker på basen av lag och att inte någon markägare kränks mer än nödvändigt. Återigen, därför är det viktigt att markägare hörs när man skall göra detta.

     

    En viktig sak som jag vill beröra, fru talman, som inte riktigt hör till ärendet men som är synnerligen relevant för ärendet är rättssäkerheten i landskapsförvaltningen. I ett anförande här nämndes den nya förvaltningslagen som träder i kraft och  vi har också ifjol antagit en s.k. förvaltningsreform här i lagtinget, s.k. säger jag därför att jag kallade den inte det, där man, vilket är väsentligt, ändrade rättschefsfunktionen i förvaltningen till att vara en tjänsteman som sitter på politiskt förtroende. Det här blir problematiskt. Obunden Samling och också liberalerna var väldigt kritiska mot detta under behandlingen av framställningen i fråga. I ett sådant här fall när det handlar om en lagtolkning som är politiskt känslig blir det svårt för en rättschef som sitter på politiskt förtroende att vara trovärdig och tillräckligt fristående för att göra korrekt lagtolkning. Jag spekulerar inte i och det är inte kritik mot nuvarande tjänsteinnehavare, men det är kritik mot systemet. Det har kommit så pass tydligt i dager den brist vi har i vårt, som man kunde kalla bananrepublikrättsfunktionssystem, att rättschefen inte är politiskt oberoende. Det här är ett bra exempel; det kan vara det som är orsaken till, jag säger inte att det är det som är orsaken, att det har förekommit olika tolkningar. Det skulle alltså vara intressant att höra den nya landskapsregeringens uppfattning om det och helst skulle jag höra lantrådet, men jag nöjer mig med vicelantrådet, om man tänker ändra den stora rättssäkerhetsbristen i vår förvaltning att rättschefen i princip samma dag kan få sparken om inte politikerna längre har förtroende. Jag säger uttryckligen att det handlar om rättschefsfunktionen. Förvaltningschefen, som utgör gränssnittet mellan politiker och övriga i förvaltningen, kanske skall ha det förtroendet, det har jag också sagt tidigare, men när det gäller rättschefen borde man få den funktionen på en annan grund. Det skulle vara intressant att höra om man har ändrat uppfattning till den delen.

     

    När det gäller själva ärendet har det varit ganska mycket diskussion om hur man skall försöka, återigen för jag vet inte hur mångte gången, reda upp det här och göra rätt. Från landskapsregeringens sida bedyrar man att nu skall man minsann göra rätt.Det bedyrades också tidigare och det har t.o.m. föranlett, enligt mitt sätt att se, lagstiftning där man har klampat in på förvaltningsområdet, men till det har man varit nödd och tvungen därför att förvaltningen inte fungerade. T.ex. har man skickat ut en skrift till alla markägare som heter Ålands fornlämningar, vårt gemensamma kulturarv. I den ingår flera uppenbara felaktigheter och ser ut som om man har läst den finska lagen och sedan skrivit broschyren. Egentligen borde den tryckas om,  åtminstone borde man skicka ut ett rättelseblad till de markägare som inte vet hur det egentligen ligger till så att de får rätt information. Det skulle också vara intressant att höra om man har tänkt sig en sådan åtgärd. Rätt skall vara rätt, det har vi väl erfarit.

     

    När det gäller arbetsordningen eller regelverket för hur detta skall ske så hittade vtm Gunnar Jansson ett litet formellt fel i den kläm som ltl Anders Eriksson har lämnat in, men jag förstår nog vad det står ändå fast det kanske är ett formellt fel att kalla det för arbetsordning. Om ltl Anders Eriksson vill ändra sin kläm är det helt okej, annars är jag beredd att understöda klämmen, vilket jag härmed gör. Själva förordningsfullmakten för att utfärda bestämmelserna har, vad jag kan förstå, funnits sedan tidigare, men 1999 sade man uttryckligen i framställningens motivering att nu skall detta göras. Nu säger också landskapsregeringen att det skall göras och det skall göras i förordning. Om man har tänkt sig att göra det i landskapsstyrelsens beslut, så må det väl vara en formell förhöjning av status, men det viktiga är att man först tar bestämmelserna och sedan gör arbetet, annars blir det sådana här fel som återigen, tyvärr, har begåtts. I lagens 26 § finns, som sagt, förordningsfullmakt sedan 1965 då lagen tillkom i den ursprungliga ordningen.

     

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Ltl Danne Sundman har som landskapsregeringen rakryggat delvis också ändrat åsikt när det gäller fornminneslagstiftningen. När den liberala lagtingsmotionen behandlades i kulturutskottet var ltl Danne Sundman ordförande; då förkastade utskottet lagmotionen. Jag var också medlem av utskottet och blev ensam i min reservation, där jag konstaterade att nuvarande lagstiftning beträffande fornminnen var otydlig och därmed medförde undermålig rättssäkerhet för medborgarna.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Fru talman!

    Det stämmer helt som minister Sjögren säger att kulturutskottet valde att föreslå att motionen skulle förkastas. Det var av formella skäl. Utskottet ville inte befatta sig med den lagberedning som stora utskottet sedan befattade sig med. Bl.a. saknade motionen i tillräcklig utsträckning övergångsbestämmelser och motionens lagförslag ändrades på flera punkter i stora utskottet. Det fanns inte en majoritet i kulturutskottet för att göra en lagändring. Däremot var kulturutskottets betänkande det som fick många lagtingsledamöter att få upp ögonen för problematiken eftersom kulturutskottet gjorde en väldigt noggrann behandling och listade alla problem som fanns. Det betänkandet skulle också bringas till landskapsregeringens kännedom. Nu vet vi resultatet och det var lyckosamt att kulturutskottet tog upp motionen till behandling.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Jag fick en fråga som visserligen är lite i utkanten av ärendet, men jag väljer gärna att svara på den, nämligen att förvaltningschefen på något sätt i det här fallet inte skulle våga ha en annan åsikt än politikerna för att man i så fall skulle riskera att få sparken. Jag tycker att det här är ett ganska skrämmande sätt att överhuvudtaget se på tjänstemän inom offentlig sektor. Vår diskussion med tjänstemännen går ut på att vi uppmuntrar och uppmanar till att komma fram med synpunkter, och visar det sig att vi har olika synpunkter så tar vi dem förstås i beaktande därför att det är ofta tjänstemännen som besitter klokskapen. Sedan finns det också en politisk verklighet som vi behöver väva in och ibland kan synpunkterna vara olika. Då informerar vi också tjänstemännen noggrant om deras rätt att få ha avvikande åsikt. Det är klart att ingen skall avskedas för att man har en annan åsikt. Handlar det om att man skall avskeda handlar det om att man har gjort några betydande tjänstefel eller någonting liknande, alltså man uppenbarligen gör någonting som inte hör hemma inom förvaltningen.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Fru talman!

    Vicelantrådet Britt Lundberg har uppenbart svårt att läsa innantill i lag. Det är så i dag att förvaltningschefen är rättschef och samtidigt är förvaltningschefen anställd på ett sådant förtroende att förvaltningschefen kan skiljas från sin tjänst helt utan orsak, förvaltningschefen behöver inte alls begå något fel, bara politikerna tappar förtroendet, tvärtom vad gäller för andra tjänstemän som har ett mycket starkt anställningsskydd. Det ifrågasätter jag inte. Däremot ifrågasätter jag att en sådan tjänsteman är rättschef och som kan känna helt oberoende från politiskt inflytande, tolka lag osv. Jag säger inte att det har skett i det här fallet, men man blir inte trovärdig som rättschef om man är satt under sådana här premisser. Det här fallet visar rätt så tydligt på ett sådant exempel. Det handlar inte om att någon borde få sparken osv., utan det handlar om att den möjligheten och det förhållandet finns, vilket jag undrar om man tänker ändra på, om man har förstått problemet?

     

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Det är klart att vi har förtroende för en tjänsteman som talar om för oss hur lagen skall tolkas. Anställningsförhållandet är att jämföra med kommundirektörernas, dvs. att det skall finnas ett starkt missförhållande, att det helt enkelt inte går att föra landskapsregeringens handlingsprogram framåt med den förvaltningschef man har, att man kanske aktivt på samtliga punkter ser till att det arbete man har lovat lagtinget att skall genomföras absolut inte genomförs. Det handlar om den nivån om man skall börja diskutera om förvaltningschefen har förtroende eller inte, inte om man tolkar lagen och det inte stämmer överens med mitt eller någon kollegas sätt att se på lagen.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Fru talman!

    Det är möjligt att jag kokar soppa en spik, men det är också fullständigt uppenbart att vicelantrådet Britt Lundberg inte har förstått problematiken med att ha en rättschefsfunktion som är satt på politiskt förtroende. Återigen, i det här fallet kan man misstänka det, men det kan också komma andra lika känsliga politiska fall där det finns en politisk beställning på att lagen skall tolkas på ett visst sätt. Det har också funnits historier med tidigare kanslichef sådana fall där kanslichefen har fronderat mot landskapsregeringen – det var ytterst politiskt känsligt. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte när det inte riktigt står i lagen såsom politikerna skulle vilja. Det är mycket bättre om rättschefen är en fristående tjänsteman som inte sitter på denna typ av förtroende utan har ett vanligt rättsskydd för sin situation som tjänsteman. Jag hoppas att någon annan i regeringspartierna förstår den här problematiken och tar upp detta till diskussion och kommer med förslag till ändringar.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Gunnar Jansson, replik:

    Fru talman!

    Kollegan Danne Sundman uppehöll sig kunnigt vid fornlämningsregistret. Enligt min mening måste vi skapa en ordning där detta register har samma allmänna tilltro, bona fide, som register i allmänhet i ett demokratiskt samhälle, registrering av människor, fastigheter, fordon, fartyg, vad som helst, dvs. utmärkande för registren är att de har en allmän tilltro, uppgifter i dem gäller fram till det att motsatsen blir bevisad. Då menar jag att det kanske inte är så viktigt rent tekniskt hur man författar detta register, blott det har denna tilltro, nämligen jag ser en framtid där vid överlåtelse av fastigheter i det här fallet det blir lika naturligt mellan parter, förmedlare etc. att till överlåtelsen foga utredning såsom för närvarande ur fastighetsregister, lagfartsregister, gravationsregister, inteckningsregister, också ur detta fornlämningsregister. Jag kan inte förstå det på något annat sätt och då måste registret vara säkert. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Fru talman! På det kan jag bara svara amen!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Johan Ehn:

    Fru talman!

    Den här diskussionen känns på något sätt bekant. Det är inte länge sedan som jag hade möjlighet att få delta i en liknande debatt. Det är kanske två år sedan. Det som slår mig här är att egentligen handlar det inte om problem med lagstiftningen, det gjorde det inte då, det gör det egentligen inte nu heller, utan det handlar om förvaltningsproblem, det handlar om att man inte har lyckats att använda sig av de lagar och bestämmelser som finns på ett sådant sätt att man får det att fungera. Det är ett jättebekymmer.

     

    Orsaken till att vi från den frisinnade gruppen skrev under spörsmålet var att vi såg att samma sak som vi hade resonerat kring under den förra behandlingen, samma problem kvarstod och på sätt och vis var det på det sättet då att vi fick lite rätt i det som vi då argumenterade för, för vi var mycket, mycket tveksamma till att en lagändring faktiskt skulle leda till någonting positivt. Vi står alltså här och diskuterar samma en gång till och då kan man ställa sig frågan, att ledde lagändringen till någonting positivt? Vi skall hoppas på att fortsättningen blir bättre. Vi tyckte i det läget att de förvaltningsrättsliga regler som vi hade förutsatte just att man skulle höra dem som var ägare till de markområden som skulle föras in i register och de skulle ha en möjlighet att delta i processen. majoriteten här i salen tyckte att det här behövde förtydligas ytterligare genom att man satte in det i lag, och så blev det.

     

    Från den frisinnade gruppens sida tycker vi fortfarande att det finns ett grundläggande problem i det här och en bit som fortfarande inte har kommit fram. Orsaken till att registerhanteringen, som bl.a. vtm Gunnar Jansson har varit inne på, blir så viktig att den fungerar på ett bra sätt är att den inom två år leder till att man som markägare blir laglös om man inte har gjort någonting. Man får ingen möjlighet att i ett senare skede hävda att markområdet man äger skall man kunna använda på ett sätt som man själv vill. Vi tycker att man borde titta på frågan i vilket skede man betalar ut ersättningarna. Registret skall föras, det är vi alla överens om, så att vi vet var vi har fornlämningarna. Men om jag som markägare i dethär skedet inte tycker att mitt markområde störs av att ha det så kommer inte det att betyda att jag efter tio år kommer att ha samma åsikt för då kanske jag vill använda det på något helt annat sätt. Då bryter man på precis samma sätt mot det som vtm Gunnar Jansson också var inne på: rätten att kunna bestämma över det man själv äger s.a.s. Skulle man ha ett register som inte hade den långtgående rättsverkan som vi i dag har skulle det här också flyta mycket, mycket smidigare. För det första skulle vi slippa brådskan med att massregistrera som vi har nu, för det andra skulle vi inte heller komma i den situationen att vi kanske får sitta om några år här, när registreringen är klar och man har gjort områdena, och får ta en ganska stor tilläggsbudget på en gång för att klara av att ersätta markägarna i det skedet. Skulle det vara på det sättet att vi hade möjligheten att kunna i ett senare skede komma in och säga att nu skulle jag vilja bygga ett hus på det  här markområdet, men jag får inte göra det för att det finns en fornlämning och man då inte får rubba den, ja, då skulle landskapet i det skedet få komma in och säga att man skall betala bort den här biten. Jag tror alltså att det är någonting man borde fundera på i landskapsregeringen i den fortsatta diskussionen hur vi på ett lämpligt sätt skall kunna både tillvarata markägarnas intressen och skydda fornminnena.

     

    Ett svar har kommit från landskapsregeringen, man följer nu den lag som finns; efter att spörsmålet  kom in har man sagt att man skall börja följa den såsom den finns. Det är bra och därmed har vi också fått en situation där man åtminstone följer den lag som ligger, men egentligen anser jag och den frisinnade gruppen att man bör titta över lagens uppställning som sådan: kunde man hitta ett annat sätt som skulle göra att vi faktiskt från markägarnas sida inte skulle vara rädda för att berätta att man har fornlämningar därför att man vet att okej jag kan få ut någonting för det vid tillfälle, men däremot längre fram kan det bli bekymmersamt för jag har kanske inte kunnat förutse vad som kommer att hända när mina barn eller mina barnbarn skall ta hand om markområdet.

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman! Ltl Johan Ehn balanserar på slak lina. De första breven som gick ut och som den här landskapsregeringen fortsatte med var Frisinnad Samverkan med i landskapsregeringen och godkände.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Ledamoten Katrin Sjögren påstår att jag balanserar på slak lina när jag framför de åsikter som vi nu har utan att allt för kraftigt kritisera den här landskapsregeringens beslut och också kom med förslag på hur man kunde göra när regeringen tydligt nu har sagt att man också måste kunna hitta nya vägar om man tycker att saker och ting inte sköts på rätt sätt! Jag föreslog nu hur man kunde göra det här på ett annat sätt. Om vi har varit med eller inte varit med och gjort någonting tidigare, ja, okej, det har säkert betydelse det också. Men eftersom landskapsregeringen själv säger att man skall kunna vandra tillbaka till rätt väg, så okej!

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman!

    Jag får komma med ett förtydligande. Det jag menar är att det finns fog för självkritik från alla håll och kanter samt det faktum att den frisinnade gruppen har skrivit på spörsmålet!

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Herr talman!

    Jag förstår faktiskt inte riktigt resonemanget som ledamoten Katrin Sjögren för. Har jag sagt att vi inte skulle ha något som helst ansvar i det här? Jag var med tillsammans med ledamoten Katrin Sjögren i kulturutskottet och skrev ett mycket, mycket kritiskt betänkande över hur det här har skötts. Naturligtvis fick vi ta ansvar för att det här hade skötts på ett dåligt sätt. Inte kryper jag under ansvar, jag försöker föreslå nya åtgärder. I ett parlamentariskt system är spörsmålet den möjlighet vi har till att lyfta upp ärendet till en diskussion. Naturligtvis kunde vi ha lagt förslagen direkt, men nu hade vi det här instrumentet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Med hänvisning till arbetsordningens 33 § ges ordet till vicelantrådet.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Jag vill passa på att ta upp några frågor. Förslaget att man skulle titta på 12 § och överväga att ändra lagen så att tvåårsbegränsningen inte skulle finnas med i lagen så att man inte skall kunna få ersättning för sin fornlämning, om man måste reagera inom två år, kan vi självklart fundera på. Det var kanske min inledande tanke att det skulle vara ett sätt att komma runt frågan, men å andra sidan tappar vi just poängen med omregistreringen: att vi ambitiöst skall försöka få klarhet och rätt i samtliga fasta fornlämningar. Vi har skrivit på Vallettakonventionen och den är väldigt allmän, vi har inte bara ett åländskt ansvar för våra fornlämningar utan vi har också ett nationellt, europeiskt och internationellt ansvar för fornlämningar. Jag vet inte exakt vad som står i Vallettakonvention, skall jag ärligen erkänna, just när det gäller tvåårsbegränsningen, om det redan där kan finnas en orsak till att man skall göra det. Orsaken till att jag funderar på det är att tvåårsbegränsningen finns åtminstone i nordisk lagstiftning, men där vi på Åland ändå har en större tydlighet i och med att vi säger att den skall vara införd i register, medan man från finländsk sida säger att det räcker med att den är känd. Jag är förvånad över hur man klarar av att hantera den därför att det finns otroligt mycket tolkningar kring att vara känd, om man vet av sägen att den har funnits osv., så kan man ju hävda att den faktiskt är känd. Här har vi ett redigare regelsystem än vad man har på fastlandssidan. Men, som sagt, vi behöver noggrant fundera vilka konsekvenser det här har.

     

    Det viktigaste att titta på är att jag märker också att det bland markägare finns en oro för att man skall gå miste om ersättning och man kanske t.o.m. har förväntningar att för att man har en fornlämning skall man också ha rätt till en ersättning. Så är det inte, utan fornlämningar har man, men blir man nekad att rubba en fornlämning kan man ha rätt till ersättning. Egentligen är tanken i fornminneslagstiftningen och överhuvudtaget i hanteringen kring fornminnen att det skall gå att leva med fornminnena och det betyder att man behöver komma till en sådan hantering där det behöver finnas en bra balans mellan användande av sin fastighet och fornminnen, dvs. oftast har man hittills kunnat komma överens om när det finns en fornlämning; när diskussionen inleds handlar det sällan bara om skall vi gräva bort den eller inte utan det bästa är förstås som den får bli kvar. Ofta är det genom diskussioner som man finner en lösning att fornlämningen kan vara där vid östra väggen på huset, vi skjuter på huset några meter i planeringen, så går det bra att placera fastigheten där i stället och så är den frågan utagerad och så  har man fornlämningen kvar sida vid sida vid sitt boende eller skogsbruk eller vad det kan röra sig om.

     

    Ltl Johan Ehn nämnde att det är en brådska nu att massregistrera. Som jag har uppfattat det skall arbetet inledas inom två år. Det upplever jag alltså inte att på något sätt gör att vi måste hafsa igenom det här och göra det på ett väldigt snabbt sätt utan ambitionen är nu att det här skall göras på ett bra och noggrant sätt och att vi skall se till att vi inleder förfarandet inom det första året, precis i enlighet med lagens anda och mening. Sedan får vi portionera ut hörandet och arbetet med registret i den mån vi har resurser och möjligheter och det är svårt att i dag ge en exakt tidtabell för det, men vi behöver inte ha hela arbetet färdigt inom två år – det är nu bara ett år kvar – utan det skulle ha varit helt orimligt. Det räcker att vi påbörjar det och vi uppfattar att huvudsaken är att de första informationsbreven går ut inom det första året och att vi också förhoppningsvis har hunnit få igång en hel del av hörandet också under den tiden.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att det är viktigt här att man skiljer på tre olika saker. Registrering är en sak, det är att se till att vi blir medvetna om var vi har fornlämningarna. Vi uppfyller Vallettakonventionen genom att ha ett register som visar på var de kända fornlämningarna finns. För det andra måste man titta på hur fornlämningarna skall skyddas. På vilket sätt vill man från samhällets sida skydda dem? Det tredje steget blir att om det är så att man vill skydda dem på ett sådant sätt att det ingriper i markägarens möjlighet att använda sig av marken kommer intrångsersättningen in där. Bekymret i dag är det att finns en koppling mellan att kunna få ut intrångsersättningen och det datum när det här blir registrerat. Där ligger ett problem i dag och det måste man komma åt på något sätt för att man skall undvika konflikterna.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är viktiga frågor som vi förstås skall fördjupa oss i. Jag vill påpeka att det har aldrig hittills skett att någon har blivit nekad att rubba sin fornlämning, det är väldigt ovanligt att en markägare vill rubba sin fornlämning därför att de flesta, som sagt, är stolta över att leva i en historisk miljö och man vill gärna finna en lösning på att hur kan jag använda det här materialet bra. – En åhörare vinkar, och det är sant, det var ett exceptionellt ärende! Annars handlar det mycket om att om landskapet på ett särskilt sätt vill skydda en fornlämning skall man ingå förhandlingar kring ett skyddsområde, att man vill ha större än det lagstadgade två metrarna som finns runt varje fornlämning; då skall man ha en förhandling med markägarna och det är en annan fråga.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Herr talman!

    Visserligen har vicelantrådet Britt Lundberg rätt till de delarna, men jag anser fortfarande att vi har ett bekymmer att vi har en så stark koppling mellan intrångsersättningen och registret. Det är där som jag ser att de konflikter vi har haft bygger just i första hand på den biten. Skall man följa god förvaltningssed kan man inte hålla på med ett ärende hur länge som helst heller, vilket kommer att leda till det som jag var inne på med massregistreringar och vi kommer att ha situationer där man tvingas från markägarens sida att försöka sätta sig in i: hur kommer jag att använda marken om 10, 20, 30 år. Det menar jag att är orimligt och dessutom tror jag att det leder till att vi får en helt annan situation i viljan att hålla kvar saker och ting, man kanske t.o.m. säger att, nej, jag vill rubba fornlämningen nu, jag vill få den undersökt för att sedan kunna använda marken på bästa möjliga sätt. Jag vet också, vicelantrådet Britt Lundberg, att det inte har varit problem hittills, men lagstiftning skall också förebygga problem, som någon sade här i en tidigare debatt.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är alldeles sant och jag initierade, som sagt, redan den diskussionen, att vad har tvåårsregeln för konsekvenser. Vi skall titta på den, men jag kan inte ge ett löfte om att den skall tas bort eftersom det också handlar om att vi behöver ha liknande regelverk runt om i Norden och Europa också, det är inte bra om Åland har helt exceptionellt annorlunda. Vi måste också titta i Vallettakonventionen hur långt den binder oss till att följa liknande registreringshantering som man har på andra ställen. Jag är villig att titta på detta för det var mitt första konstaterande, men jag skulle ändå inte vilja backa från att vi skulle göra ett ordentligt registerförfarande. Hela registerhanteringen blir egentligen onödig om vi går in och skippar tvåårsregeln. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi skulle ha ett tillförlitligt och ett bra register och att vi skulle göra det arbetet omsorgsfullt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Som berörd markägare som också har fått brev med konstaterandet att man har gjort det man har gjort tycker jag ändå att ändringen som landskapsregeringen kommer fram med i sitt spörsmålssvar är tillfyllest. Det finns ändå oklarheter; det som har pinat markägarna mest är när man får besked om fornminnen som man inte känner till och om gränserna, där ingen vet riktigt exakt vilka skyddsområden man talar om. Jag känner som markägare fullt förtroende för landskapsregeringen och tror att det här skall kunna redas upp, vilket är en nödvändighet. Det gamla registret som var någon slags förteckning byggde enbart på kulturminnesinventeringarna, så jag vet inte hur vetenskapliga de var, men man måste komma ihåg att därifrån kommer registret/förteckningen.

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är alldeles sant att det finns väldigt många i dag som inte är medvetna om sina fornlämningar och de som inte har fått brev kanske inte har någon aning om att de har en fornlämning på sina ägor. Det är det som nu skall åtgärdas. En väldigt viktig uppgift när vi inleder hörandet är att ge information om vad en fornlämning är, vad det står i lagen, vilka rättigheter, när det finns möjlighet till ersättning osv. Det är en snårig lagstiftning och det har uppstått väldigt mycket osäkerhet just kring skyddsområden och kring rätten till ersättning och det har stressat upp markägare. Det här skall vi lugna ner och förklara, besvara frågor samt ge möjlighet till att påverka.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Olof Erland:

    Talman!

    Den nyligen bortgångna författaren Stig Claesson skrev en roman som heter Vem älskar Yngve Frej och hela romanen handlar om ett fornminne. Det var nämligen så att skomakare Gustafsson plötsligt fick för sig att en husgrund skulle göras till fornminne och man satte upp en skylt från vägen med ”Fornminne” och det blev en stor succé, både i Sveriges television och i romankonsten, kan man säga.

     

    Det här visar också att fornminne är någonting relativt, det är någon som bestämmer vad fornminne är. För min del har jag lyssnat intresserat på debatten när man varje gång har sagt att markägarna är missnöjda, det här är ett hot mot markägarna. Jag råkar bo på ett fornminne, eller många fornminnen, och ser den här saken som ganska praktisk. Det jag känner till är att i början av nittiotalet ansökte man om att få bryta åker på en en del av fornminnena, och det gick bra, det tillståndet fick på ett papper. Sedan gjordes det på femtiotalet en kulturminnesinventering och vad jag minns av det så var det några tjänstemän från museibyrån som kom ut och tittade och petade lite i jorden och fotograferade lite gravfält och sådana saker, och det var sedan förtecknat. För några månader sedan kom ett brev som ritade in dem på ett mycket elegant sätt, antagligen från digitala kartor och jag blev för min del inte upprörd därför att fornminnena de bara finns där s.a.s..

     

    Jag tror att lagtinget för inte så länge sedan tog ett medvetet beslut att nu skall man maximalt registrera alla fornminnen. Det är alltså den massregistrering som man har talat om, och det är där vi är i dag. Vad är problemet? Jag tycker att det som landskapsregeringen nu har gjort är väl det enda riktiga: man ser till att man får det att fungera. Problemet kan jag se på grund av den erfarenhet jag har från förvaltningen och från lagtinget och det här är ett av de exempel på när lagtinget lagstiftar där det går snett eller där det kan tolkas att det går snett. Det kan man också diskutera, dvs. vi hade en gång en årlig process med arbetsmarknadslagstiftningen i ett utskott och när den var klar kom förvaltningen på att det här fungerar inte, det här fungerar inte, det här fungerar inte i praktiken. Jag tror att det är lite samma exempel här. Det låter paradoxalt; lagtinget är den lagstiftande församlingen, vad skall man göra om inte lagstifta! Men det är inte så det går till i praktiken; i praktiken bereds ärendena i landskapsförvaltningen, de kommer för granskning till utskotten. Här har det varit tvärtom: det har funnits en lag, det har kommit en lagmotion, den har gått till kulturutskottet, i kulturutskottet har det funnits minst en reservation, vad jag har kunnat notera, ärendet har gått till lagtinget igen, det har gått till stora utskottet: ett par reservationer, tillbaka till lagtinget, till stora utskottet, två klämmar, någon reservation.

     

    Det skulle förvåna mig mycket om någon kan säga att slutresultatet av detta är en klar lagstiftning i den meningen att den är lätt tillämpar. Praktiken har visat att det är inte så, även om man naturligtvis kan säga att den förra landskapsregeringen och den här inte har gjort tillräckligt tydliga regelverk. Jag läste häromdagen en kolumn av en politisk kommentator som heter Timothy Garton Ash och han kommenterade EU:s lagstiftning och EU:s nya konstitution. Han sade att den konstitutionen är som en instruktionsbok för en gaffeltruck – ingen människa klarar av att köra en gaffeltruck med EU:s konstitution, självklart inte! Vad som behövs är omdöme och principer. Han tog som kontrast Amerikas konstitution från slutet av 1700-talet, där det finns tydliga principer som är så genomtänkta och så klara att man bygger ett helt samhälle på det. Det är det lagstiftningen här handlar om: att alla skall kunna tolka den. Tolkning är ingen given sak. Vi har i det här fallet en politisk tolkning, där man försöker se avsikten bakom det hela, man försöker t.o.m. sätta sig in i markägarnas sätt att tänka, att den gruppen vill det här osv. Den politiska tolkningen är uppenbart inte klar; den juridiska tolkningen är klar hos den som tolkar, men där finns ingenting som säger vad som är rätt och fel utan det är en juridisk process: går det här till domstol får vi veta. Domstolen kan ha rätt eller fel,men då skipas rättvisan. Så är vårt system.

     

    Så har vi förvaltningens tolkning, där jag kommer ihåg när jag kom som ny till förvaltningen och Folke Woivalin var lantråd. Han var en mycket humorfylld person så han sade när jag hade varit dit, vattenkammad och i kostym och fått instruktioner om hur man sköter förvaltningen, att det där får ni sköta, jag lägger mig inte i tjänstemännens sak, men kom ihåg det att skall man följa lagen till punkt och pricka alla gånger så blir det nog inte riktigt bra! - dvs. till lag behövs det omdöme. Och till den delen tycker jag att jag ser i den här landskapsregeringens vandring till Canossa, helomvändning eller varför inte pudel, att det är en praktisk, pragmatisk pudel och som markägare känner jag inga bekymmer för att vi kommer att få ett register som inte bara ger möjlighet att få ersättning om någonting händer, utan som också ger en upplysning om vad det är som är skyddsvärt på den mark som markägarna bor på, vad det finns för intresse att forska vidare på. Egentligen behöver kanske lagen ses över och justeras, men det är inte det som är det viktiga, det viktiga är att ett register kommer fram.

     

    Jag skulle ändå ta fasta på ett par saker som sades här i debatten. Det var ltl Danne Sundman och

    Ltl Johan Ehn. Ltl Johan Ehn frågade sig om det är nödvändigt att gå så långt som man gör i registreringen. Det kanske det inte är därför att jag har nog den känslan att man tog i s.a.s. Dagens teknologi möjliggör ett detaljerat register och då är det frestande att också göra det väldigt detaljerat och krävande på det sättet. Det är möjligt att man därvid behöver se över lagstiftningens nivå s.a.s. Det som ltl Danne Sundman nämnde var frågan om förvaltnings- och rättschef. Jag tycker nu att man ser att den förvaltningslag som togs inte var bra, man plockade bort en viktig balanserande funktion mellan lagtinget och förvaltningen, dvs. rättschefsfunktionen, som s.a.s. borde återupprättas på ett eller annat sätt. Det är kanske någonting som står i handlingsprogrammet, det minns jag inte, men det visar att här har vi någonting att fundera på just mot bakgrund av den här lagstiftningsprocessen.

     

    Dessa saker finns det alltså anledning att titta på, men nu är det väl ändå fråga om, som jag förstår att landskapsregeringen har prioriterat, att upprätta ett register som fungerar och framför allt det att man bygger inte landet enbart med lag utan man bygger det också med omdöme, och med omdöme ingår att man informerar dem som är berörda på ett tydligt sätt. Skulle man ha gjort det på ett tydligt sätt i god tid i det här fallet kanske man inte hade behövt göra om proceduren, men nu är det en helt naturlig sak att man gör det på nytt och på ett bättre sätt; på det sättet går den här frågan framåt och alla blir förhoppningsvis nöjda, mer eller mindre.

     

    Ltl Barbro Sundback:

    Herr talman!

    Jag tycker att det var ett befriande anförande från ltl Olof Erland, ett anförande som på något vis återförde den parlamentariska ordningen också i den här frågan. Frågan har varit ytterst politiserad. Den underliggande konflikten är mellan det privata ägandet och de allmänna intressena att slå vakt om fornlämningar. Det är ganska ofrånkomligt att det kan uppstå spänningar mellan det allmänna och det privata just i den här frågan. Under den senaste mandatperioden var just Glamilders det mest eldfängda under hela den perioden. I mitt parti hade vi många invändningar mot den lösning som togs i det sammanhanget, men i slutskedet var vi villiga att acceptera det, vi trodde att vi skulle få bort frågan från bordet, men vi kan bara konstatera att frågan accelererade efter det.

     

    Det som ltl Olof Erland har rätt i är att lagtinget helst inte skall lagstifta på basen av lagmotioner. Vad gäller den lagmotion som liberalerna under den föregående perioden lämnade in vet vi i dag med all tydlighet det som vi visste redan då, att den var skriven av vtm Gunnar Jansson, som drev sin valkampanj i den här frågan på det här sättet.

     

    Sedan har ärendet politiserats och i lagtinget finns det ju starka markägarintressen och man drev igenom lagmotionen. I dag konstaterar tydligen samma grupper att det inte blev något bättre. Och vem är det nu det är fel på? Det är fel på förvaltningen och på tjänstemännen och på regeringen förstås! Uppriktigt sagt tycker jag att ansvariga ministern här har visat på att hon och förvaltningen har försökt göra det bästa av situationen. Om sedan lagen har varit otydlig eller vad det beror på att inte alla är nöjda ännu kan inte jag ta ställning till, men det som är viktigt är att vi får slut på denna politisering av frågan. Jag tycker alltså att ltl Olof Erland skall ha all heder för sitt inlägg i den här frågan. Vi måste inse att de allra flesta markägare kommer överens med förvaltningen i den här frågan. Det är några personer som ständigt försöker föra upp frågan på agendan och sätta markägare mot landskapsregeringen och framför allt mot museibyrån.

     

    Vtm Gunnar Jansson sade att han kommer att fortsätta att kontrollera att lagstiftningen utformas, och då förstår jag i detalj på det sätt som han anser att är nödvändigt. Det betyder alltså indirekt ett totalt misstroende gentemot regeringen och den ansvariga ministern. Det betyder att hon skall ha en överrock här i salen inom majoritetspartiet. Det känns för mig inte parlamentariskt riktigt. I så fall skall man ställa misstroende och argumentera för varför man inte tycker att lagstiftningen följs. Vi har tydligen olika uppfattningar om hur den parlamentariska kontrollen skall ske, men jag vill på det bestämdaste ta avstånd från den tolkning som vtm Gunnar Jansson gjorde av det parlamentariska ansvaret och kontrollen.

     

    Vi har landskapsrevisorer, där dessutom i den här frågan det privata sambandet är ganska starkt, så jag uppmanar faktiskt lagtinget att avhålla sig från ytterligare politisering av detta ärende. Jag tycker att vi skall låta regeringen och förvaltningen jobba på det sätt som t.ex. ltl Olof Erland föreslog; då kanske vi får rätt styrfart på den här skutan också!

     

    Vi vet att när det gäller markägandet är det väldigt eldfängda frågor. Det är därför som krig startas, det är krig om marken och man förstår att de här konflikterna är svåra. En sak som jag fäster mig vid är när man säger om och om att markägaren slår vakt t.ex. om sina fornlämningar, men problemet är ju att det inte är markägarnas fornlämningar och det är där som problematiken uppkommer. Den är svår, det är alldeles givet, jag tror att alla som äger mark uppfattar att när det allmänna gör inskränkningar i äganderätten de tycker att det är besvärande, att det är så djupt förankrat hos oss alla att det man äger, det skall man själv få bestämma över! Men det allmänna intresset är att man skall slå vakt om den gemensamma historien och ingen har faktiskt ägt den här marken från första början utan det är ganska sent som den nu levande generationen har kommit över den; det är i och för sig långt om man tänker i mansålder, men i hela landskapets historia är det en förhållandevis kort tid. Att fornlämningarna är skyddade fast man inte känner till dem visar hur högt ett kultursamhälle värderar den gemensamma historien. Min uppfattning är att i de flesta fall har man lyckats lösa konflikterna; för det finns det säkert skäl att se över både lagen och förvaltningen och göra det ännu bättre, men den här debatten tror jag inte leder till att problemen löses utan tyvärr kanske det blir ännu mera inflammerat.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Talman!

    Visserligen fick jag en del beröm för mitt anförande, jag vet inte riktigt varför, för när det gäller huvudpunkten säger ltl Barbro Sundback att man skall lämna politiseringen. Jag menar nog att mitt inlägg var i högsta grad en politisering på det sättet att man i parlamentet utnyttjar sin ställning för att utkräva ansvar av landskapsregeringen, och det har både spörsmålsställarna och vi andra gjort. För min del konstaterar jag att det ansvaret ser ut att fungera så här långt; man kommer i förvaltningen och i verkställandet av lagstiftningen att försöka göra registreringen på ett sådant sätt som är bra, alltså praktiskt, rättssäkert, transparent osv. Om min politisering skall kallas någonting annat är mycket möjligt, men parlamentarisk politisering var precis vad mitt inlägg var enligt min mening! TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det var också det som min eloge innebar. Men jag konstaterade att ltl Olof Erlands bänkkamrat har en helt annan uppfattning, en mycket politiserad uppfattning om den här lagstiftningen, och det kan jag förstå, men jag tycker inte att den är bra utan jag delar ltl Olof Erlands uppfattning i den här frågan, framför allt hela lagstiftningsförfarandet, som ju var en del av en valkampanj och ingenting annat, ja kanske lite mera, men inte har det löst problemet som man tydligen trodde att man kunde genom lagmotionen, utan där har jag samma uppfattning som ltl Olof Erland att det är landskapsregeringen som tar fram lagändringar. En lagmotion kan i bästa fall resultera i att man hemställer om att landskapsregeringen bereder en ändring av lagen.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Talman!

    Jag vet inte om det egentligen är så stor skillnad i åsikterna, utan det är fråga om olika perspektiv. Jag tog som utgångspunkt skomakare Gustafsson, och det kanske inte vtm Gunnar Jansson gjorde den här gången, men det praktiska lagstiftningsarbetet måste man diskutera, också rättschefsfunktionen därför att lagstiftning enbart i parlamentet leder till osäkerhet, erfarenhetsmässigt, så där finns det olika perspektiv, men jag håller med om att det är någonting att diskutera framöver.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag håller med ltl Olof Erland och jag kan berätta att jag också har läst boken och rekommenderar den varmt åt andra, den är säkert lite avslappnande efter den här motsägelsefulla debatten!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Folke Sjölund, replik:

    Herr talman!

    Jag reagerade på ltl Barbro Sundbacks reaktion på vtm Gunnar Janssons tal om kontroll och uppföljning av det som landskapsregeringen gör och det de säger sig vilja göra. Jag tror att det var en övertolkning. Inte är det meningen att lagtinget s.a.s. formellt skall ha någon typ av granskning specifikt av den här saken, det är inte det som det handlar om, utan det handlar helt enkelt om det vanliga knegiga vardagslunket, dvs. det politiska umgänget och den politiska kontrollen mellan lagtingsgrupperna å ena sidan och regeringsarbetet å andra sidan. Jag ser inte någon dramatik överhuvudtaget och inte någonting som strider mot det parlamentariska systemet heller.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Nej, det kan jag förstå att ltl Folke Sjölund inte ser, men jag tycker att han skall ta en diskussion med vtm Gunnar Jansson, inte med mig. När någon påstår här i lagtinget att han eller hon kommer att följa upp vilka skyddsföreskrifter som skall skrivas in och hur skyddsområdesgränserna skall fastställas är det enligt min uppfattning på en sådan nivå att det inte hör hemma här i den lagstiftande församlingens kammare!

     

    Ltl Folke Sjölund, replik:

    Herr talman!

    Jag håller inte med om det resonemanget. Det handlar också om det att lagtinget har som uppgift att granska landskapsregeringens berättelse varje år, där det kan finnas någonting med om det här, och förmodligen kommer det att finnas. Det betyder naturligtvis inte det att vi som lagtingsledamöter skall gå in i förvaltningen och peta i vad de sysslar med, det är inte det som det handlar om, utan det handlar om att se till att förvaltningen och landskapsregeringen sköter de här sakerna på det sätt som vi har rätt att förvänta oss att göra på ett korrekt och bra sätt.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Nu vet jag inte om det här var ltl Folke Sjölunds uppfattning eller vtm Gunnar Janssons uppfattning! I princip håller jag med, men det är en helt annan diskussion än att man säger här att man kontinuerligt ungefär skall följa upp hur den här lagstiftningen tillämpas osv. Det var det jag vände mig mot.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Nu diskuterar vi en korrekt registrering av de fornminnen som finns på olika marker på Åland, dvs. marker som ägs av någon. Äganderätten till marken stipuleras noggrant i grundlagen. För centern är alltid markägarnas rätt och rättssäkerhet viktig. Det är därför vi också tycker att det här är på rätt väg. Jag tycker ändå att det var lite upprörande att ltl Barbro Sundback säger att det är några få markägare som har skott sig på det här  (Från salen, ltl Barbro Sundback: skott?) ja, ungefär att man har lyckats få pengar och det är bara några få markägare som bråkar om det här. Då vill jag säga att de markägare som mest berörs råkar faktiskt befinna sig i Östra Saltvik, Långbergsöda- och Tengsödaområdena och deras marker är till stor del underkastade fornminneslagen; man kan inte sköta skog, man kan inte gräva diken, man kan inte sälja sand, det är en massa restriktioner som kostar markägarna mycket pengar. Det är alltså stora frågor för dem. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jo, jag har förstått det!  Jag sade att politiseringen tog verkligen fart under den förra perioden i den här frågan och den ledde efter Glamilders-uppgörelsen till bl.a. lagmotionen. Så har det liksom gått stöt i stöt. Tanken var åtminstone från vår sida att vi skulle få en lösning på problemen och att situationen skulle normaliseras. Men nu accelererar den ju; oppositionen tar naturligtvis tillfället i akt att också tvinga vtm Gunnar Jansson att underordna sig ett majoritetsstyre som inte riktigt delar hans uppfattning – och det här gynnar ingen, tro mig, ltl Gun Carlson!

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Jodå, det här skall gynna alla markägare på Åland, alla markägare skall ha samma rättssäkerhet i de här frågorna. Det är väldigt viktigt och det är ju det som det här handlar om och ingenting annat. En del har större områden, andra har mindre, för de markägare som har små områden är det här inte så viktigt, men för markägare med stora områden är det viktigt och därför är det så viktigt att vi nu äntligen får en korrekt registrering som fyller alla krav på rättssäkerhet.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Så skall det politiska systemet fungera, men debatten kommer inte att göra att den lag som vi nu har förändras utan den är densamma. Vi kommer antagligen att få en omröstning här och då är väl logiken den att ltl Gun Carlson röstar med oppositionen  (Från salen, ltl Gun Carlson: nej) Nähä! Därför blir det så absurt när den där typen av frågor nu skall lösas här i salen för vi skall lagstifta, vi skall inte fungera som någon slags folkets regering utan ni har givit ett förtroende till regeringen Viveka Eriksson, och det är väl med den då som ni tillsammans skall lösa frågorna, för vi sysslar med lagstiftning.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Herr talman!

    Som de uppmärksamma kollegerna har noterat har jag ändrat mitt klämförslag. Jag har bl.a. gjort det med tanke på de invändningar som vtm Gunnar Jansson kom med, för jag konstaterade att i debatten har vi haft en ganska stor samsyn när det gäller markägarnas syn på den här problematiken. Det har från regeringens sida pratats om stolthet och gott förtroende från markägarna, men verkligheten är nog kanske litet annorlunda. Det finns en stor frustration just på grund av den osäkerhet som har rått. Där har jag uppfattat att vi har haft samma syn. Vtm Gunnar Jansson sade också att det inte finns utrymme för tolkningar, och den synen delar jag också. Lagen är tydlig. Nu försöker man från vissa företrädare för regeringspartierna säga att lagen blev något otydligt formulerad och den kom till på fel sätt osv., men det stämmer inte.

     

    Vtm Gunnar Jansson har en benägenhet att ofta hålla med i debatterna, men sedan via juridiska knoppigheter slinker han ut bakvägen, så för att lite hjälpa till den här gången tog jag bort den mening som han påtalade: ”Ett sådant krav infördes i landskapslagen om fornminnen redan 1999.” Jag hävdar att det är så, men för att underlätta bekymren för den värderade vicetalmannen har jag tagit bort den meningen ur klämförslaget.

     

    Det frågades när ärendet behandlades för två år sedan, att är det lagens fel eller är det tillämpningen? Då visade behandlingen i stora utskottet att det var en kombination. Lagen var otydlig och den har tillämpats på ett felaktigt sätt. Nu är lagen tydlig, men fortfarande har vi problem med tillämpningen.

     

    Det har också framskymtat i debatten att den lagändring som gjordes 2006 leder till att hela 1.700 fornminnen måste registreras nu. Det är inte så, utan den registrering som har gjorts, konstaterades att har gjorts på felaktiga grunder och därför måste omregistreringen göras, man måste registrera om. Men förhoppningsvis kommer landskapsregeringen så småningom till rätt insikt om att man kanske inte behöver ha så här många områden. Orsaken till det är att det har funnits en osäkerhet från museibyråns sida, man har hellre tagit till mera än nödvändigt. Det är precis som ltl Henry Lindström sade, att det har funnits uppenbara brister i förteckningen, som ett exempel.

     

    Orsaken till att klämmen ligger är att arbetsordningen, som det har pratats om – det är nio år sedan det sades att en sådan skulle göras – fortfarande är ogjord. Svaret från landskapsregeringens bänk var att det har fallit mellan stolarna. De två klämmar som lagtinget riktade till landskapsregeringen för snart två år sedan är fortfarande icke hörsammade. Lagstiftningen är tydlig, det finns tre steg om hur man skall gå tillväga med ett enda uttalat mål, dvs. att markägarna skall veta vad som händer och sker på deras marker före någonting överhuvudtaget händer; när det har hänt, dvs. när det har registrerats skall man igen skriftligen bli uppmärksamgjord på vad som har skett. Här har man hoppat över steg ett. Den här listan kunde göras lång och jag blir lite förvånad när ltl Barbro Sundback säger att vi måste få slut på politiseringen av fornminnesvården. Vad har vi för uppgift här i lagtinget om det är så att vi stiftar lagar som är ganska tydliga, men vi konstaterar att de inte följs, vi konstaterar att problem inom vissa områden återstår - gång efter gång efter gång står vi här i samma diskussion igen. Då är nog inte svaret på den frågan att vi måste få slut på politiseringen utan vi måste få förvaltningen att fungera.

     

    Men, herr talman, lagtinget skall inte hänga ut enskilda tjänstemän, det skall man definitivt inte göra. Ett normalt förvaltningsförfarande är att tjänstemännen följer upp de beslut som tas här i lagtinget, för upp dem till den politiska regeringen; om inte det fungerar kommer lagtinget att utkräva det politiska ansvaret av landskapsregeringen. Så ser jag på det.

     

    Landskapsregeringen skriver i sitt svar: ”Landskapsregeringen avser vidare att i en förordning reglera vilka uppgifter om fornlämningarna som skall ingå i registret.” Därför har vi inte i klämmen skrivit någonting desto mera om det, utan vi utgår från att landskapsregeringen kommer att göra som de säger, men när man sedan säger att ”det kan finnas anledning att i en arbetsordning reglera på vilket sätt fornminnesregistret i övrigt skall hanteras” så tycker vi att formuleringen är för vag.

     

    Avslutningsvis denna och förhoppningsvis sista gång i detta ärende, herr talman – det hoppades  jag också för två år sedan – så det väsentliga i klämmen är att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att tillse att registreringen av fornminnen och övriga åtgärder beträffande fornminnesvården framöver följer lagens anda och mening. Jag ser det som ganska självklart att de som ser det på det sättet röstar för klämmen och inte igen via några politiska finurligheter slinker ut bakvägen – man ser lite lurig ut där bak i bänkarna! Det skall bli spännande och se hur det går!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att den diskussion som vi har inte förefaller att leda till någon lösning på de problem ltl Anders Eriksson har gjort sig till tolk för. Om jag förstår honom rätt så menar han att förvaltningen – tjänstemännen – inte följer den lag som lagtinget har antagit. Och om det är så, dvs. att den privata äganderätten kränks, den är skyddad i grundlag, måste man som jag ser det utkräva politiskt ansvar, det är närmast fråga om misstroende och ministerns förtroende måste prövas. Om det sker brott mot den privata äganderätten är det mycket allvarligt, det är inte bara att skriva någon arbetsordning.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Nej, det är riktigt. Skulle man alla gånger man har en debatt i lagtinget ge upp så fort man inte får till stånd en lösning skulle det nog bli ganska korta debatter! Jag har gett mig  den på att vi skall få det här att fungera och därför blev jag trött, frustrerad, faktiskt lite på gränsen till upprörd, att vi igen fick börja med det här. När det gäller ltl Barbro Sundbacks uttalande att om man inte följer lagen måste man göra någonting åt det, så pekar vi på det i spörsmålet, att man har inte följt lagen. Tack och lov har landskapsregeringen också konstaterat detsamma, att man har inte följt lagen, därför gör man en 180 graders u-sväng och säger någonting helt annat än vad man sade i början. Men anser ltl Barbro Sundback faktiskt att landskapsregeringen har följt de intentioner lagtinget enhälligt har haft?

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tror inte att man kan ställa frågan så enkelt. Jag tror faktiskt att det är rätt som har sagts här att den enda instans som kan avgöra den frågan är domstol. Ltl Anders Eriksson företräder markägarna i den här frågan och han har sin syn. De som företräder det allmänna intresset har säkert sin syn i den här frågan, och det är den konflikten som man nu fortsätter att debattera i fråga om registret, men den enda institution som kan klargöra vad som är rätt och fel är domstol, det är inte Ålands lagting och en majoritet här.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det här resonemanget känner jag igen. När vi försökte få till stånd en tydlig lagstiftning var alltid socialdemokraternas svar, att, nej, det behövs inte, det är skall avgöras via domstol. Jag sade bl.a. att vi kan inte ha en sådan lagstiftning att snart alla markägare på Åland måste dra sina ärenden genom domstol. Därför formulerades lagen om, den blev tydlig, men problemet är att man inte har valt att följa lagen. Det står i första momentet  1 2 § att man skall informera markägarna innan överhuvudtaget några åtgärder vidtas. Detta gjordes inte, det har landskapsregeringen också konstaterat: där följde vi inte lagen. Inte behöver vi gå till domstol för att konstatera någonting sådant. Det är bara att läsa innantill!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Talmannen uppfattar att ltl Anders Eriksson återtagit sitt första klämförslag och lagt ett nytt, något modifierat? Ltl Anders Eriksson: Det är riktigt.

     

    Ltl Danne Sundman:

    Herr talman!

    Jag får börja med att understöda den nya klämmen. Som jag sade i mitt anförande har jag ingenting emot den ändring som nu har gjorts. Det här är en formulering som jag hoppas på att hela lagtinget kan ta. Det är i och för sig självklarheter, särskilt det som står i klämmens andra mening,men det har visat sig hittills att det inte har varit självklarheter när det har kommit från den här salen.

     

    När det gäller diskussionen om huruvida lagtinget gjorde rätt eller fel som ändrade lagen på basen av ett betänkande från stora utskottet har jag förståelse för båda åsikter. Ser man till behandlingen i kulturutskottet var kulturutskottets mening att det är bättre om landskapsregeringen tar till sig vad kulturutskottet och lagtinget säger och kommer med en genomtänkt framställning till lagtinget och vi kan ändra lagen om det finns behov. Visst var det så att lagtinget var ganska djupt inne i landskapsförvaltningen och styrde och ställde, men det var befogat, för det var så uppenbara och grava brister i förfarandet med risk för stora rättssäkerhetsvärden, om jag säger så, så det var helt okej att man gjorde som man gjorde: ändrade lagen i stora utskottet och lagtinget tog den ändringen. Precis som sägs här, man behöver inte vara raketingenjör för att kunna läsa i lagen hur det här skall gå till, det är väldigt enkelt. Man behöver inte heller gå till någon domstol för att förstå att det har gått fel för det är fullständigt uppenbart att det har gått fel. Jag stöder nog den uppfattningen att vi inte skall agera så här i lagtinget om det inte är absolut inte tvunget utan förvaltningen skall vara skilt. Hur man följer lag skall prövas av domstol. I det här fallet var det dock befogat och det visar framför allt detta efterspel: att det ändå inte har fungerat, fast lagtinget var så tydligt. Det är absolut ett kvitto på att om inte lagtinget då skulle ha agerat kraftfullare än vad kulturutskottet ville skulle det högst troligt ha varit ännu galnare än vad det är i dag, fast det är rätt så galet även i dag!

     

    Ltl Jan Salmén:

    Herr talman!

    Jag skulle först vilja tacka landskapsregeringen och den ansvariga ministern för att man har tagit del av markägarnas oro och frustration över hur saker och ting har skett de senaste tio åren. Man har aldrig kommit till någon ända med fornminnesinventeringar och registreringar. Nu hoppas jag att man går till botten med frågan och äntligen får det tillrättalagt. Jag kanske inte riktigt håller med ltl Anders Eriksson att det är bara ett trixande. Jag tror att det har varit ett ganska hårt arbete att komma till den här förklaringen som regeringen nu kom med, och det är jag tacksam för. Jag hoppas att den skall fortsätta och gå framåt så att vi fortfarande har ett förtroende mellan markägarna och myndigheterna. Det har raserats de senaste tio åren, så jag hoppas att man kan komma tillbaka till ett gott samarbete för alla våra fornlämningar. Det är inte bara de privata utan det är faktiskt allas våra fornlämningar.

     

    Jag skulle vilja ta upp en annan sak, nämligen tilläggsbroschyren som har nämnts. Det är ett fint initiativ och den är vacker att se på, men tyvärr är den inte riktigt korrekt. Här föreslås att man skulle komma med ett tilläggsblad och det är jag inte så riktigt intresserad av, ett tilläggsblad som sedan faller bort och efter ett tag så blir det som med inventeringarna att det blir någonting som på något vis är rätt och riktigt. Jag skulle alltså föreslå att man överväger att ge en ny utgåva som är korrekt av Ålands fornlämningar, vårt gemensamma kulturarv. Den borde vara korrekt skriven och följa lagen och andemeningen i den. Annars är det en fin information i den bara den skulle ha varit korrekt.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Jan Salmén började sitt anförande med att tacka landskapsregeringen för att man har gjort någonting. Jag nämnde tidigare att från landskapsregeringen sade man först att vi har kollat, vi har gjort rätt, det var det svar landskapsregeringen hade. Nu har vi fått svaret att man har kollat en gång till och man har kommit underfund med att man har gjort fel. Jag har inte riktigt samma inblick som ltl Jan Salmén i landskapsregeringens arbete, men kan ltl Jan Salmén berätta vad den ändrade synen riktigt beror på?

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Jag kan inte gå i godo för vad de skriver i lokalpressen. Jag har inte känt att det här någonsin skulle ha varit så klart, så jag kan inte säga riktigt hur klart det är, om landskapsregeringen anser att man har gjort eller fel, utan jag fick nog uppfattningen att man höll på och utredde. Som minister Lundberg sade skulle man utreda det och jag förstod att var det så att man hade gjort fel skulle man göra om det – och dit har vi väl kommit nu att man skall börja om från början.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    När det gäller broschyren ställde jag också en fråga i mitt anförande om man avser att komma med en nyutgåva för det är ganska grava fel i den, som ltl Jan Salmén säger. Men jag fick inget svar från landskapsregeringen, så det skulle vara intressant om man kunde få ett svar nu när en regeringstruppsmedlem frågar. När det gäller klämmen uppfattade jag väl inte ltl Jan Salmén fel att han inte tänker rösta för? Skall man vistas på kalasen kring kaffeborden i Östra Saltvik så kan det nog bli hårt om man inte har stött klämmen!

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Sådana kalas har vi inte i Östra Saltvik att det är så hårt! Jag vet inte vad ltl Danne Sundman far på för kalas heller. Jag tror att vi är ganska eniga i den här frågan i Östra Saltvik hur det skall göras. Det är bara en förhoppning att broschyren läggs i papperskorgen, det kanske vi får invänta och se när man har studerat den lite närmare på museibyrån!

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Det är viktigt att lagtinget antar klämmen och ger ytterligare en signal att det här skall ske på rätt sätt och frågar man runt i byarna i Östra Saltvik så tycker man nog samma sak. Är man någon sorts representant för dem skall man nog första för klämmen. I värsta fall – jag varnar ltl Jan Salmén – kan det hända så, som för mig, att man t.o.m. hamnar på revyn i Östra Saltvik, om man inte sköter sig!

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Det hedrar ltl Danne Sundman att han kom med i revyn, tycker jag! Om han tyckte att det var roligt vet jag inte, men jag fick ju bara mina kor och tjuren med, men annars tror jag inte att vi i Östra Saltvik är på det viset att det är bara en kläm som skall reda upp det här, utan vi får nog ta och jobba lite allihopa med det här för att få det upprätt – så att vi inte allihopa hamnar i revyn, att hela det här blir en revy!

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är därmed avslutad.

     

    Under överläggningen har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Danne Sundman, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

     

    ”Lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att en arbetsordning som reglerar vilka uppgifter om fornlämningar som skall ingå i fornminnesregistret måtte fastställas. Samtidigt uppmanar lagtinget landskapsregeringen tillse att registreringen av fornminnen och övriga åtgärder beträffande fornminnesvården framöver följer lagens anda och mening.”

     

    Enligt 38 § 5 mom. arbetsordningen skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling till tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum måndagen den 31 mars. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 31mars.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 4:

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga om utbyggnad av Ålands sjöfartsmuseum. (EF 7/2007-2008).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

     

    Ltl Barbro Sundback:

    Herr talman!

    Enligt lagtingets beslut den 19 december 2007 uttalar lagtinget sitt stöd för att projektet med att bygga ut Ålands sjöfartsmuseum fortskrider som planerat. Under 2008 skall planeringen fortsätta för att 2009 övergå i projektering och byggnadsstart. I budgeten sägs också att tidigare principöverenskommelser om bildandet av ett fastighetsbolag med Ålands Nautical Club tas fram. Tyvärr förefaller den nuvarande landskapsregeringen förhala planeringen och även avvika från lagtingets beslut eftersom nya förslag tas till diskussion.

     

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

     

    När tänker landskapsregeringen fortsätta planeringen och projekteringen av utbyggnaden av Ålands sjöfartsmuseum enligt lagtingets beslut?

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Landskapsregeringen tillträdde den 26 november 2007. I mitten av december hade jag ett första möte för att stämma av och informera mig om läget vad gällde framskridandet av planeringen av sjöfartsmuseet. Representanterna för arbetsgruppen som jobbat med sjöfartsmuseet under den förra regeringen presenterade skissritningarna som var en omarbetad version av det vinnande förslaget "Till havs" som segrade i arkitekttävlingen 2003. Ett förslag som upplevs blivit bättre efter genomgången trots att 700 kvadratmeter har skalats bort.  Vidare fick jag del av den rapport som gjordes klar november 2005, av den regering som satt före den förra regeringen, och som berör  museets innehåll, dvs. plan för utställning och verksamhet, en intressant plan som väl stämmer överens och passar in i skissförslaget.

     

    Sedan kom chocken. Det fanns skisser och det fanns innehåll för byggnaden - men tomtfrågan var inte löst. Ingenting var heller åtgjort åt ägarfrågan. Det är också klart att det är landskapet som skall bygga ut sjöfartsmuseet som Ålands Nautical Club idag äger - men det var inte klart vem som skall äga och förvalta fastigheten. Sedan många budgetar tillbaka, åtminstone sedan 2005, har lagtinget sagt att Sjöfartsmuseet skall förverkligas efter Alandica. Vi har vetat länge att den tidpunkten kommer att vara årsskiftet 2008-09, som nu eventuellt lite revideras fram i tiden. Inga diskussioner har heller förts om hur parkeringsfrågan runt sjöfartsmuseet skall lösas. Där behöver även frågan om byggrätt och k-märkning tas med.

     

    Efter mötet i december har nu Ålands Nautical Club kommit igång med tomtbytesfrågan. Vi har också med raskt tempo och hög prioritet fått igång processen att jobba fram avtalet mellan Ålands landskapsregering och Ålands Nautical Club för att få ägarfrågan klarerad. Vi har vänt oss till staden för ett gemensamt möte mellan landskapet,  Ålands Nautical Club och staden för att få reda i parkeringsfrågorna, k-märkning och andra trafiklösningar som det behöver bringas klarhet i.

     

    Vad gäller skissritningarna har dessa även under den här perioden presenterats och förankrats i regeringspartierna. De flesta av ledamöterna hade inte sett  skisserna tidigare. Vi har lokaliserat tre byggnadstekniska svagheter i förslaget som vi i jämförelser med alternativa skisser till det aktuella förslaget funderat på lösningar till. Vi kommer i byggprojekteringen att noggrant peka på bl.a. taklutningar, glaspartier och att vi manar till noggrannhet när det gäller anläggandet av terrassgolv osv.

     

    Vi hoppas idag att vi snabbt finner lösning på alla lämnade öppna frågor och att vi kan ha projekteringen klar i april 2009 för att kunna starta bygget i september-oktober 2009 så att det skall vara inflyttningsklart till säsongen 2011.

     

    Jag kommer också, herr talman, att redogöra för hur projektet framskrider i den kommande tilläggsbudgeten.

     

    Ltl Barbro Sundback, första tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Jag får tacka för svaret. Jag tyckte att det var både innehållsrikt och väldigt tydligt och klart. Det betyder alltså att regeringen håller fast vid att ”Till havs” i modifierad form skall förverkligas. Har jag uppfattat situationen riktigt?

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Jag vet inte var frågeställaren har fått informationen att landskapsregeringen skulle förhala planeringen och än mer förvånas jag faktiskt över påståendet att vi skulle avvika från lagtingets beslut och ha nya förslag till diskussion. Det är uppenbart att frågeställaren i det här fallet inte har agerat seriöst och inte heller granskat sin källa. Tyvärr avslöjas här att socialdemokraterna under sin tid med ansvar för sjöfartsmuseet prioriterat annat och inte fört fram projektet i önskad takt.

     

    Ltl Barbro Sundback, andra tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Jag ber att få upprepa min fråga. Det är alltså så att det är det vinnande förslaget ”Till havs” i modifierad from som regeringen står i beråd att förverkliga?

     

    Vicelantrådet Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Svaret på det är ja. På grund av de byggnadstekniska svagheter som finns i det projektet kan skisserna i ritningsskedet få någon förändring eftersom det finns tre byggnadstekniska svagheter. Jag har ingen färdig lösning och jag har inte heller kompetens till att säga hur dessa skall lösas, men i projekteringen kommer vi att peka på att vi vill ha en bättre lösning än vad skisserna ger på dem. Svaret är att vi följer lagtingets ambitioner och vi skall förverkliga ”Till havs” i en modifierad form.

     

    TALMANNEN: Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

    Lagtingets nästa plenum är måndagen den 31 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.12.29).