PLENUM den 8 november 2004 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras ärende nr 1:

 

Val av 2 medlemmar och personliga ersättare för dem i Nordiska rådet. (V 2/2004-2005).

 

Enligt 2 § LL om Ålands representation i Nordiska rådet utser lagtinget inom sju dagar från lagtingets öppnande två av lagtingets ledamöter till medlemmar av Nordiska rådet. Samtidigt utses två personliga suppleanter för dem.

 

Inom föreskriven tid har till kansliet inlämnats två kandidatlistor, en med ltl  Runar Karlsson som ombudsman och en med ltl Brage Eklund som ombudsman. Vardera listan upptar ltla Ragnar Erlandsson och Lasse Wiklöf som ordinarie ledamöter. Ltla Erlandsson och Wiklöf har enligt 60 § 3 mom. AO anmält att deras namn skall avlägsnas från den lista som inlämnats med ltl Brage Eklund som ombudsman. Ltl Eklund har därefter i egenskap av listans ombudsman enligt bestämmelserna i 60 § 4 mom. i stället för de sålunda strukna kandidaterna som ny kandidat anmält ltl Anders Eriksson med ltl Kalle Alm som personlig suppleant. Talmannen konstaterar därför att två kandidatlistor föreligger.

 

Kandidatlista nr 1, som upptar följande namn:

 

Ordinarie medlem ltl Ragnar Erlandsson

Personlig ersättare ltl Raija-Liisa Eklöw

 

ordinarie medlem ltl Lasse Wiklöf

personlig ersättare ltl Dennis Jansson

 

Kandidatlista nr 2, som upptar följande namn:

 

Ordinarie medlem Anders Eriksson

Personlig suppleant ltl Kalle Alm

 

Valet kommer att förrättas i enlighet med bestämmelserna i 63 – 67 §§ arbetsordningen. Diskussion  är enligt arbetsordningens 51 § tillåten men endast beträffande kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Begäres ordet? Ingen diskussion.

 

Valförrättningen vidtar. Valsedlar finns utdelade till lagtingsledamöterna. Enligt bestämmelserna i arbetsordningens 63 § skall den röstande med ett kryss i rutan framför namnet utmärka den kandidat jämte personlig ersättare åt vilken han eller hon ger sin röst. Jag uppmanar lagtingsledamöterna att på de utdelade valsedlarna med ett tydligt kryss utmärka sin kandidat. Valsedlarna avlämnas efter upprop. Valurnan konstateras vara tom.

 

Upprop.

 

Jag ber ltla Gun Carlsson och Aaltonen biträda vid rösträkningen.

 

30 valsedlar har avlämnats.

 

Rösträkningen har gett följande resultat: Kandidatlista 1 har erhållit 23 röster fördelade så att ltl Ragnar Erlandsson erhållit 13 röster och ltl Lasse Wiklöf 10 röster. Kandidatlista nr 2 har erhållit 7 röster. De på kandidatlista nr 1 upptagna kandidaterna har sålunda erhållit följande jämförelsetal: Ragnar Erlandsson 23 röster och Lasse Wiklöf 11,5 röster. Den på kandidatlista nr 2 upptagna kandidaten Anders Eriksson erhåller jämförelsetalet 7. 

 

Till medlemmar i Nordiska rådet för den i LL om Ålands representation i Nordiska rådet föreskrivna mandatperioden förklaras därför följande lagtingsledamöter valda: Ltl Ragnar Erlandsson med ltl Raija-Liisa Eklöw som personlig ersättare samt ltl Lasse Wiklöf med ltl Dennis Jansson som personlig ersättare.

Antecknas.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 28/2003-2004 om godkännande av protokollet om vatten och hälsa till 1992 års konvention om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i protokollet. (RP 27/2003-2004.)

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Detaljbehandlingen vidtar.  Det i framställningen  ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 29/2003-2004 angående bestämmelser om permittering av landskapets tjänstemän. (FR 6/2003-2004).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Lagutskottet har nu fått sitt arbete färdigt och har ett betänkande på ert bord angående permittering av landskapets tjänstemän. Som ni kanske minns så var remissdebatten här i salen livlig och många kloka tanker framfördes.

 

Lagutskottet har tagit dessa i beaktande och utöver detta har vi skaffat oss mycket information genom olika höranden och skriftliga utlåtanden. Arbetet har varit omfattande och intressant.

 

Enligt gällande regler är permittering möjlig för de privaträttsligt anställda inom landskapsförvaltningen, statens och kyrkans tjänstemän samt för landskapets kommunala tjänstemän, enligt lag som lagtinget antog i maj i år. Det enda undantaget har varit, och är fortfarande, landskapet tjänstemän. Denna orättvisa bör korrigeras och alla som lagutskottet har hört, även fackföreningarna, är inne på denna linje. Lagutskottets medlemmar har varit eniga i sin bedömning om nödvändigheten av detta permitteringsinstrument.

 

Den stora stötestenen har varit grunderna för permittering. I landskapsregeringens framställan framgår att ”en tjänsteman kan permitteras om permitteringen är behövlig på grund av landskapets ekonomiska situation”. Det är just denna skrivning som är problematisk. Lagutskottet anser att det är skäl att på ett bättre sätt bevaka tjänstemännens ställning. Vi har föreslagit en ändring av lagtexten där det framkommer att permitteringen som FÖRSTA GRUND är att ”tjänstemännens uppgifter eller förutsättningarna för berörda verk eller inrättning att erbjuda uppgifter har minskat tillfälligt och arbetsgivaren inte skäligen kan erbjuda andra uppgifter eller någon utbildning som lämpar sig för arbetsgivarens behov”.

 

Denna skrivning motsvarar de skrivningar som berör permitteringsgrunderna i de andra regelverken. Genom denna skrivning stärks tjänstemännens ställning, arbetsgivaren bör först utreda behovet att erbjuda andra uppgifter eller utbildning.

 

Lagutskottet har här gjort en jämförelse med övriga regelverk och anser att det inte finns någon grund till avvikelse. Lagtinget antog så sent som i maj en lag däri ingår bl.a. permitteringsgrunderna för kommunalt anställda.

 

Som en ANDRA GRUND för permittering föreslår lagutskottet att ”permittering är nödvändig på grund av landskapets ekonomiska ställning”. Även här har vi ändrat i jämförelse med framställningen. Lagutskottet har bytt ut ordet ”behövligt” mot ”nödvändigt”. Detta för att betona att beslutet bör övervägas omsorgsfullt.

 

Vi betonar även att tjänstemannaorganisationerna bör delta i beslutsprocessen. Lagutskottet har diskuterat mycket i kring vad landskapets ekonomiska situation kan innebära. Det är omöjligt att klart definiera hur en sådan situation kunde se ut; vi funderade mycket fram och tillbaka. En möjlighet är att klumpsumman minskar kraftigt. Som stöd för detta har vi två rättsfall från HFD. I bägge framgår det att minskade anslag kan utgöra permitteringsgrund. Ena fallet gällde permittering av en professor på grund av minskade anslag till universitetet; det andra en officer vid flygvapnet. Arbetsgivarens möjlighet att erbjuda tjänstemannen arbete hade minskat på grund av minskade anslag.

 

Fru talman!

Det som väckte den största debatten och även motstånd var frågan om i vilken ordning landskapets tjänstemän skall permitteras. I framställningen nämndes, lite förenklat sagt, vilka tjänstemän som var mest viktiga för landskapet och som skulle permitteras sist. Vidare skulle beaktas funktionshinder, försörjningsbörda eller anställningstiden!

 

Det säger sig självt att det är omöjligt att i lag uppräkna denna viktighetsordning; man skulle alltid kränka någon. De åländska fackföreningarna framförde när vi hörde dem att man måste få en lista på landskapets alla tjänstemän i viktighetsordning, för att sen kunna bedöma om ett framtida permitteringsbeslut är lagligt! Detta för att undvika onödiga domstolsprocesser!

 

Lagutskottet är enigt i sitt betänkande att hela detta moment bör utgå. Det är bäst att låta arbetsmarknadsorganisationerna själva förhandla om detta och sedan inta kriterierna i ett tjänstekollektivavtal. På den kommunala sidan finns det liknande stadganden i kollektivavtalen.

 

Enligt principen om avtalsfrihet mellan arbetsmarknadsparterna, vilken jag är stark förespråkare för, skall parterna sinsemellan avtala om bl.a. dessa saker. Centralmakten, i detta fall landskapet, skall inte ha så mycket med parternas avtal att göra. Klart är att vissa minimisaker bör skyddas i lag, t.ex. rätten till semester, rätten till lön etc.

 

Det är även ett faktum att arbetsfreden är starkare om bägge parter tar del i processen och känner att de själva är med och påverkar, en s.k. pedagogisk vinst via avtalsförhandlingar. Det är ett faktum att arbetsstridsbenägenheten är lägre om man själv är part i en uppgörelse.

 

Vidare föreslår lagutskottet ett nytt moment som innebär att landskapsregeringen och en enskild tjänsteman på frivillig väg kan avtala om permittering. I dessa fall kan det eventuellt vara frågan om kortvarigare permitteringar, semesterpenningen i ledighet, förkortad arbetsvecka eller ett års tjänstledighet för att pröva något nytt, studera etc. Möjligheten till dessa frivilliga arrangemang nämns även i landskapsregeringens framställning.

 

Övriga ändringar är av teknisk eller språklig karaktär.

 

När vi hörde arbetskraftsbyrån var det 46 personer som var permitterade år 2003, så instrumentet har använts men har kanske inte varit så hemskt aktuellt alla gånger.

 

Med detta anför lagutskottet att lagförslagen i betänkandet bör antas. Det finns en reservation och reservanten talar väl för sin sak.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var en bra presentation. Speciellt intressant var det att höra lagutskottets ordförande resonera ikring skrivningen om grunden för permitteringar på grund av landskapets ekonomiska situation. Han sade att det är svårt att säga vad det skulle betyda i praktiken och menar att närmast skulle det bli aktuellt om klumpsumman minskar. Men om man ser till den kommande budgetbehandlingen är det så att situationen politiskt är sådan att när klumpsumman har ökat beslutar man att avskeda folk! Jag ser inte riktigt att det där är en hållbar diskussion. Jag tycker fortfarande att det är en olycklig skrivning och att vi skall försöka ta bort den helt och hållet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

När bestämmelserna om permittering av landskapets tjänstemän var uppe för diskussion här i lagtinget var alla eniga om att en lag om permittering av landskapets tjänstemän var nödvändig. Vi hade då också, som lagutskottets ordförande just påpekade, tagit en motsvarande som bl.a. berörde de kommunala tjänstemännen. Det som var en het fråga i samband med diskussionen om förslaget till lag om permittering av landskapets tjänstemän var att landskapsregeringens förslag om att landskapets ekonomiska situation bl.a. skulle vara en grund för permittering. Vi socialdemokrater hävdade att skrivningen ”landskapets ekonomiska situation” inte kan ligga till grund för permitting och fick i diskussionen, uppfattar jag, moraliskt stöd också från annat håll. Motsvarande stadgande finns inte i permitteringslagen som berör de kommunala tjänstemännen.

 

Fru talman!

Lagutskottet har behandlat framställningen och jag har inte lyckats övertyga mina kolleger i utskottet, men jag hoppas att vi i lagtinget skall kunna göra det så att man tar bort skrivningen i lagutskottets betänkande där en av permitteringsgrunderna skulle vara landskapets ekonomiska situation. Jag har fogat en reservation till betänkandet och det är ganska intressant när man läser reservationen och också tänker på dagens situation som har uppstått i samband med förslaget till budget som bl.a. berör museibyrån. Det hör inte direkt till ärendet, men när man läser reservationen som var skriven före vi fick reda på budgetskrivningarna så tar man sig naturligtvis en liten funderare. Det är nämligen så att jag reserverar mig mot lagutskottets beslut att såsom en av permitteringsgrunderna hänvisa till landskapets ekonomiska situation, vilket framgår i 43 § 1 mom. Lagutskottets majoritet är beredd att acceptera landskapsregeringens förslag att landskapets ekonomiska situation kan utgöra permitteringsgrund för landskapets tjänstemän. Detta kan jag inte acceptera utan jag har samma åsikt som de åländska fackorganisationerna Akava Åland, fackorganisationerna för offentligt anställda på Åland FOAÅ och tjänstemannaorganisationerna på Åland TCÅ, att på den grunden kan permitteringar användas som ett ensidigt ekonomiskt styrinstrument i landskapsregeringens händer. Att använda landskapets ekonomi som permitteringsgrund är dålig förvaltning och ansvarslös ekonomisk politik. Grunden för att anställa landskapets tjänstemän är att man har ett förvaltningsmässigt behov av dessa tjänstemän. Om landskapsregeringen inte får kostnaderna och intäkter att gå ihop måste man vidta långsiktigt strukturella förändringar i stället för att kortsiktigt minska lönekostnaderna och försätta enskilda anställda i ekonomiskt trångmål och samtidigt minska bemanningen inom förvaltningen. M.a.o. skall inte de anställda genom permitteringar ta ansvar för en dåligt skött landskapsekonomi. Det är landskapsregeringens viktigaste uppgift att sköta ekonomin på ett långsiktigt och hållbart sätt. Rättssäkerheten för de anställda försämras radikalt om man bibehåller landskapets dåliga ekonomi som permitteringsgrund. Bedömningen av behovet av permitteringar på grund av en så allmänt hållen lagbestämmelse kan inte klandras av dem som anser sig drabbade, vilket m.a.o. innebär att den enskilda tjänstemannens  rättsskydd allvarligt försämras.

 

Fru talman!

Jag kommer i den fortsatta behandlingen att komma med ett ändringsförslag att skrivningen om landskapets ekonomiska situation skall strykas.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Ltl Christian Beijar drar alltför långtgående slutsatser utgående från att lagutskottet har valt att behålla motiveringen om landskapets ekonomiska situation. Man måste komma ihåg att lagutskottet har gjort väsentliga ändringar till arbetstagarnas fördel, bl.a. genom att också involvera tjänstemannaorganisationerna i detta. Jag anser att skrivningen om landskapets ekonomiska situation blir en andrahandslösning om ingenting annat biter på den situation som kan uppstå i fråga om permitteringsvarsel. När man talar om minskad eller ökad klumpsumma är det faktiskt så att vi har fått ett exempel i liggande budgetförslag på hur det kan gå när vi lever under en så nyckfull inkomstbild som klumpsumman utgör. Den här gången råkade det öka; en annan gång kan det råka minska och då kan vi ställas inför stora problem, trots att landskapsregeringen har gjort sitt yttersta för att just tillmötesgå och göra precis som ltl Christian Beijar önskar, alltså driva en långsiktig ekonomisk politik, och i den politiken ingår förvisso också att ha ganska återhållsamma driftskostnader, där personalkostnaderna är en mycket stor andel.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det kana låta sympatiskt när ltl Ragnar Erlandsson framställer den ekonomiska situationen som en andrahandsfråga, men det är ändå de facto på det sättet att det är svårdefinierbart när man bedömer vad som är landskapets ekonomiska situation och har det som en orsak till permittering. Det har också framkommit i vårt betänkande i lagutskottet att tjänstemannaorganisationerna i stället avtalar tillsammans med landskapsregeringen om man skall vidta sådana åtgärder. Då grundar det sig på avtal, men att generellt sätta det i en lag skapar en mycket stark osäkerhet och det kan vara svårbedömt rent rättssäkerhetsmässigt också gentemot personalen.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Den stora förändringen av tillägget i lagutskottets betänkande är just avtalsförfarandet. Jag tror att det är det enda sättet att komma framåt på någorlunda hyfsad väg. Vi kom underfund med att landskapsregeringens förslag om enbart ekonomiska hänsyn var rätt brutalt egentligen och rönte stor kritik här i plenum. Jag tror att om en landskapsregering siktar in sig på att permittera på grund av enbart ekonomiska orsaker kommer man också att hamna i konflikt med facket, så därför anser jag att lagutskottets skrivning är en välavvägd kompromiss, där man inte får och kan utesluta att det kan finnas ekonomiska hänsyn med tanke på landskapets finansiella struktur, alltså den något osäkra inkomstbilden som vi lever i. Vi har i alla fall ingen möjlighet att påverka inkomstsidan.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag uppfattade ltl Ragnar Erlandsson på det sättet att detta med att avtala var det enda säkra sättet att behandla frågan om permitteringar. Då tycker jag att det är en ännu större orsak att man tar bort det i lagen utan att hänvisa till den ekonomiska situationen, eftersom det då är som ltl Ragnar Erlandsson säger att det enda säkra är att man genom avtal mellan landskapsregeringen och fackorganisationerna kan komma överens om det. Då slipper man också diskussionen kring det ensidiga, för det blir ensidigt om man skriver in i lagen och möjliggör för landskapsregeringen att på grund av landskapets ekonomiska situation permittera tjänstemän.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag har uppenbara problem att förstå ltl Christian Beijars resonemang att landskapets dåliga ekonomi inte kan utgöra grunden för en permittering. Jag har varit egen företagare i mer än 40 år och jag har lärt mig det att finns det inte pengar till löner permitterar man de anställda eller annars sparkar man dem. Det är dessa två utvägar som finns.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Utgående från den kännedom jag har om ltl Ronald Boman har jag inte svårt att förstå hans synpunkter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

I remissdebatten om framställningen angående permittering av landskapets tjänstemän höll jag ett långt anförande om varför jag inte anser att permittering är ett effektivt sätt att minska personalkostnaderna, vilket jag har märkt att lagutskottet har tagit till sig av och vilket jag också är glad och tacksam för. Permittering tycker jag att är, precis som jag sade i mitt anförande tidigare, ett kortsiktigt sätt att försöka förbättra ekonomin och också är en av de typiska osthyvelsverktygen och, som sagt, är det sällan ekonomiskt lönsamt.

 

Det jag var mest kritisk mot i framställningen var att det fanns endast en grund för när man kunde permittera en tjänsteman, och det var just den kärva ekonomin. Det kunde leda till, precis som reservanten har framfört, att man skulle kunna dra det den vägen att det är personalen som skall ta ansvaret för dåligt förd politik, och det tycker jag inte att är acceptabelt.

 

Det var alltså förslaget från landskapsregeringen. Nu finns det ett annat förslag från lagutskottet där man har tagit med kriteriet när arbetet har minskat och när det ej finns andra passliga arbetsuppgifter att erbjuda, och detta är då förhandskriterier framom den dåliga ekonomin som är det andra alternativet. Vad gäller försämrad ekonomi som ett alternativ kan jag acceptera att det finns med som ett andra kriterium; just med tanke på om man tänker på hur företagen permitterar är det väl ofta i en produktionscykel som man märker att man tillfälligt har en nedgång och då är det ekonomiskt lönsamt att permittera. På samma sätt kan klumpsumman eller någonting annat göra att vår ekonomi under en kort tid, 6-12 månader, försämras och då kan det vara lönsamt att permittera. Men det skall handla om någonting tillfälligt, inte bara det att man märker att ekonomin är långsamt dalande, på väg neråt, så nu skall vi permittera! Precis det som landskapsregeringen skriver omfattar också lagutskottet, att det här skall var en sista utväg, man skall se att det här är ett bra alternativ för att man skall ta till det.

 

Jag var också mycket kritisk till det som lagutskottets ordförande nämnde, nämligen i vilken ordning tjänstemännen skulle permitteras, och jag kunde inte för mitt liv föreställa mig ens hur man skulle göra upp den listan. Jag är också mycket tacksam över att lagutskottet har plockat bort det och att man i stället kommer– om det någonsin behövs – att föra förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, vilket är ett mycket bättre sätt att komma fram till den här listan.

 

Fru talman!

Med detta kan jag säga att jag stöder lagutskottets betänkande och att permittering är ett sista alternativ, mycket bättre är de långsiktiga strukturella förändringarna.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet. Inget förslag om remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Christian Beijars m.fl. spörsmål angående de sociala förmånerna i landskapet. (S 5/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar.

Diskussion.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Socialdemokraterna har med ltl Christian Beijar som första undertecknare lämnat ett spörsmål om vilka åtgärder landskapsregeringen tänker vidta för att genomföra och finansiera förhöjningarna av utkomst- och hemvårdsstödet samt för att införa partiell vårdpenning så att landskapets befolkning skall få minst samma sociala förmåner som i riket.

 

I och med frågan kan man förstå att spörsmålsställarna anser att vi inte har samma förmåner som i riket. Vi har från regeringens sida lämnat ett skriftligt svar för länge sedan, nämligen den 30 september. Men på grund av det inte var session då kommer det muntliga svaret nu.

 

Hur ser då utkomststödet ut på Åland? Vi följer en indexjustering som är reglerad av utgifterna överlag på Åland: hur ser kostnadsbilden ut på Åland? Vi har inte samma förfaringssätt som man har i Finland, där det är kopplat till folkpensionssystemet och därtill hörande indexjusteringar. Vi följer m.a.o. kostnadsbilden på Åland.

 

Grunddelen innehåller inte som i Finland en bostadsdel och den är uträknad att vara ungefär 7 procent, alltså skall den finska grunddelen vara 7 procent högre än den åländska. Bostadsdelen kommer i tilläggsdelen i det åländska systemet.

 

Det finns på sidan i spörsmålssvaret en jämförelse i siffror som ni säkert har tagit del av.

 

Det är alltså fråga om en blankettlagstiftning på Åland och systemet förklaras i förordningen, men grunden är en finsk lagstiftning och därför är den också legal.

 

Vad gäller hemvårdsstödet har vi en betydligt högre summa på Åland. Grunddelens storlek är 388,51. Motsvarande är fortsättningsvis 252 i Finland. Det finns ett förslag om en förhöjning till 294,28.

 

Vad gäller det partiella stödet, om man alltså jobbar 30 timmar i stället för full tid, så kan man få den resterande delen ersatt. På Åland är den delen 97,13 euro per månad och i Finland är den för närvarande 63,07. Det här kommer förmodligen att höjas, men man kommer ändå inte upp till de summor som vi har på Åland.

 

Vad gäller den partiella vårdledigheten gäller det i Finland att även föräldrar till barn på årskurs 1 och 2 kan ha den här möjligheten fortsättningsvis, också om man har sin skolstart uppskjuten kan man det sista året på dagis få möjligheten att jobba partiellt, alltså upp till 30 timmar. Den möjligheten finns inte för åländska föräldrar.

 

Det fanns ett försök från regeringens sida i samband med att man gjorde en uppgörelse mellan regeringen och kommunernas företrädare; det fanns genom kommunförbundets styrelse en utvald grupp som förhandlade fram det för kommunernas räkning. Representanterna tyckte emellertid att frågan var för sent väckt, man ville ha den traditionella tågordningen att man skulle gå tillbaka till sina kommuner för att efterhöra förfarandet för sina kommuninvånare. Nu kommer vi från regeringens sida att gå ut med en förfrågan till samtliga kommuner om de är villiga att erbjuda den här förmånen till sina kommuninvånare och skattebetalare. Jag hoppas på att kommunerna skall ställa sig positiva till förslaget så att vi kan genomföra en lagändring också på Åland och erbjuda den här möjligheten. Jag tror ändå inte att det är många som kommer att utnyttja det. I Finland har det visat sig att det är 10 procent av de berörda som utnyttjar servicen, och då skall man tänka på att det inte är så bra tillgång på eftis som vi ändå har på Åland. De åländska kommunerna har varit väldigt alerta och väldigt tillmötesgående att erbjuda eftismöjligheter, att satsa på eftisverksamheten. Men jag tror att det ändå är en viktig signal att man från politiskt håll vill lyfta upp de familjepolitiska åtgärderna att kunna erbjuda den här möjligheten för föräldrarna, att man är villig att satsa på familjepolitiska åtgärder. Det tror jag är en väldigt viktig signal, så jag hoppas mycket på det här.

 

Värt att nämna utöver detta är att man har varit med och ekonomiskt stött en utredning som Rädda Barnen har varit huvudman för; det ekonomiska stödet har kommit från regeringens sida och man har undersökt barnfattigdomen på Åland. Här har man jämfört mycket med Sverige. Eftersom dessa frågeställningar kommer upp nu och då är det viktigt att gå till botten med frågan, så det skall vi försöka göra under nästa år. Jag har förstått att det är ett ganska gediget arbete. Jag har själv frågat efter det från lagtingets sida och fått svaret tidigare att man har gjort det, men de facto när vi börjar söka i allas byrålådor så finns det ingen undersökning gjord, men vi skall hoppas att den kommer till stånd så att man får, kanske inte exakt, men en mer ingående jämförelse så att vi inte alltid behöver ha dessa diskussioner. Vi vet att det är viktigt för ålänningarna att ha en bra socialpolitik, vi vill erbjuda det, men det är också viktigt för oss politiker att kunna berätta och argumentera för de faktiska förhållandena. Nu blir det ofta att det är på det här sättet, fast det kanske inte i verkligheten är så där dåligt som man vill göra gällande. Jag tycker själv att vi på den här sidan har det väl ställt på Åland.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Det är nästan så att varje gång man diskuterar sociala frågor blir det allt glesare i plenisalen, och det är inget undantag den här gången heller, trots att alla i sina valprogram prioriterar de sociala frågorna.

 

Som framgår av spörsmålet hänvisar vi till 44 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland: "När budgeten fastställs skall lagtinget sträva efter att de sociala förmånerna i landskapet är minst desamma som i riket."

 

I slutet av landskapsregeringens svar på spörsmålet konstateras att de sociala förmånerna inom olika områden i landskapet respektive riket är svåra att överskåda och jämföra på rättvisa grunder och att landskapsregeringen överväger att under hösten 2004 tillsätta en utredning med uppgift att allmänt utreda familjepolitiken i landskapet och särskilt utreda skillnaderna mellan de sociala förmånerna i landskapet och riket.

 

Det är just det, bästa landskapsregering, som är pudelns kärna. Det är just det vi pekar på - olikheterna. Nu överväger landskapsregeringen att en ny utredning tillsätts, istället för att först klargöra målen för den åländska socialpolitiken. Vad vill landskapsregeringen uppnå, hur skall det förverkligas och hur skall det finansieras osv?  Socialpolitiska mål saknas i handlingsprogrammet.

 

Landskapsregeringen lever inte upp till sina egna skrivningar i socialvårdsplanen: "Om inte de politiskt valda ställer upp tydliga mål för verksamheten är det omöjligt att på ett tillfredsställande sätt bedöma om de resurser som tilldelats socialvården uppnår de önskade effekterna."

 

Socialpolitiken och med den tillhörande sociala förmåner är ett komplicerat system där stödsystemen bör vara beroende av varandra och skall ha ett klart syfte. Förmånerna skall vara generella och grunda sig på lika behandling. Landskapsregeringen saknar idag en målsättning för den förda socialpolitiken. Istället blir den förda socialpolitiken hafsig och oförutsägbar som exemplet förslaget till införandet av partiell vårdpenning visar. Då vi har en egen lagstiftningsbehörighet måste socialpolitiken, utöver att de sociala förmånerna är minst desamma som i riket, utgå ifrån den situation som den åländska befolkningen lever i och vilka mål att vidmakthålla eller förändra befolkningens sociala situation, vilken specifik livssituation befolkningen lever i. Vi vet att vi på Åland har många ensamstående föräldrar, vi har bostadsbrist och höga boendekostnader, skev åldersstruktur med en stor andel pensionärer och äldre befolkning i skärgården. Vilken levnadssituation och orsak till behov av utkomststöd har personer som lyfter utkomsststöd? Det saknas ett helhetsgrepp om den framtida äldreomsorgen, som är en stor samhällelig utmaning.  Det är bl.a. dom här faktorerna som måste ligga till grund för den förda socialpolitiken och de sociala förmånerna.

 

Fru talman!  

Vi saknar i den åländska statistiken fortfarande uppgifter på hushållen disponibla inkomster. Vi har inte klart för oss inkomstfördelningen bland de åländska hushållen - uppgifter som borde vara ett obligatorium för att ligga till grund för den förda socialpolitiken. Vi vet alla att vi har högre levnadskostnader än i andra närområden, vi har högre hälso- och sjukvårdsavgifter, våra äldre betalar mera för hemtjänst/hemvårdsservice på grund av det dubbla huvudmannaskapet som ÅHS hemsjukvård och kommunens hemservice utgör.

 

Det är bl.a. det, fru talman, som måste ligga till grund för den åländska socialpolitiken och de sociala förmånerna. Det måste alltså beaktas när man jämför motsvarande riksunderstöd.

Landskapsregeringens svar på spörsmålet klargör med all tydlighet den inkonsekvens och brist på socialpolitiska mål man vill uppnå. Efter det att spörsmålet inlämnades har landskapsregeringen i ilfart kommit med förslag till införande av partiell vårdpenning, som redan införts i riket från den 1 augusti i år. Vårdpenningen föreslås bli högre än i riket, men förutsätter kommunens godkännande för ett införande eftersom kommunerna skall stå för 70 procent av finansieringen. Det framgår inte av svaret huruvida kommunen kompenseras genom motsvarande förhöjda landskapsandelar.

När det gäller utkomststödet tillämpar landskapsregeringen blankettlagstiftning, men, och de framgick också av ledamoten Gun-Mari Lindholms anförande, utkomststödets grunddel är inte kopplad till folkpensionssystemet utan utgår från ÅSUB:s beräkningsgrund kopplad till grundbeloppet enligt konsumentprisindex. Där har vi socialdemokrater också tidigare påpekat genom enkel fråga att uträkningen av konsumentprisindex för utkomststödets årliga justering saknar grund i lag. Hemvårdstödets storlek är för närvarande något högre än riket.

 

Dessa exempel visar att de sociala förmånerna är mycket svåra att överskåda och jämföra på rättvisa grunder, särskilt då mot bakgrund av avsaknaden av en åländsk levnadskostnadsutredning. Och som jag tidigare påpekat är levnadskostnaderna på Åland betydligt högre; likaså avgifter som berör social- hälso- och sjukvården, varför det är svårt att hitta rättvisande jämförelser.

Det framgår också med all tydlighet att de sociala förmånerna som tillämpas på Åland klart är till barnfamiljernas fördel, medan låginkomsttagare i behov av utkomststöd och bostadsbidrag behandlas genom ett betydligt striktare regelverk, där differensen mellan riks- och åländsk nivå är lägre. Vi vet inte om det är en medveten politik från landskapsregeringens sida eller om man är omedveten om konsekvenserna av den förda politiken.

 

Spörsmålets frågeställning hur finansieringen skall ske får inget svar. Finansieringen förutsätter att den inkomstförlust som det utökade förvärvsinkomstavdraget medför skall kompenseras till 100 procent via landskapets budget,  något som landskapsregeringen inte nämner med ett ord. Kommunernas ekonomi blir alltmer ansträngd och ÅSUB konstaterar bl.a. att utvecklingen av skattefinansieringen följer i dagsläget inte utvecklingen av utgifterna inom kommunsektorn. Trots ansträngningar och åtstramningar för att minska tillväxten inom den kommunala sektorn har nettoutgifterna ökat snabbare än inkomsterna från skatter och landskapsandelar. Förhöjningar och nya reformer av de sociala förmånerna i landskapet medför ökade kostnader för kommunerna.

 

Fru Talman

Socialpolitiken och de sociala förmånerna har för oss socialdemokrater alltid varit en prioriterad fråga och därför vill vi arbeta för en socialpolitik som är för och anpassad till ålänningarnas livssituation. Förmånerna skall vara minst desamma som i riket.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det är lite svårt att argumentera med någon som jag uppfattar att har redan ett skriftligt anförande och inte ens har lyssnat på det svar som man har fått från regeringens sida. Antagligen var svaret ”fel”, eftersom det inte kan visa på att det är någon nackdel att bo på Åland och komma i åtnjutande av sociala förmåner, för det är det de facto inte. Men det vill man inte ta till sig och det tycker jag att är väldigt beklämmande eftersom socialdemokraterna säger att det här är en hjärtefråga; då skulle det också vara av betydelse att man för ut det på ett sådant sätt att det faktiskt inte är en nackdel att bo på Åland. Det tycker jag att skulle vara en viktig roll för socialdemokraterna. Vi kommer att få en socialvårdsplan från 2005 som är under utarbetande. Gruppen som skall se på de olika nivåerna på Åland jämfört med Finland, eftersom det alltid är så väldigt intressant, är tillsatt och kommer att komma med ett förslag till regeringen. Att tala om att man hafsigt har kommit med förslaget till partiell vårdledighet tycker jag är fel. Den informationen borde också socialdemokraterna ha fått genom sin ledamot ltl Lasse Wiklöf som sitter som ordförande i den grupp som har förhandlat fram resultatet som vi har i dag gentemot regeringen.

 

Vad gäller äldreomsorgen är vi helt överens; där vi måste hitta på samordningsvinster, inte minst för dem som är berörda av det, inte bara personalen utan för den vårdbehövande.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag sade i mitt anförande att det saknas en kostnadsutredning över hushållens disponibla inkomster, vilket skulle klargöra hur och på vilken ekonomisk gemene ålänning lever. Det tycker jag att är en väldigt viktig sak som jag hoppas skall ligga till grund i det fortsatta arbetet.

 

När det gäller hafsigheten beträffande exemplet partiell vårdpenning vill jag för min del klargöra att jag uppfattar det som hafsigt när landskapsregeringen tog i ärendet efter det att vi hade lämnat in vårt spörsmål. Jag uppfattar inte att detta hade gjorts tidigare utan vi gav en vink till landskapsregeringen att här borde man göra någonting, och den vinken stod detta spörsmål för.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det kanske inte spelar någon roll för socialdemokraterna, för åtminstone de andra kan jag upplysa att vad gäller den partiella vårdledigheten och det initiativ som socialdemokraterna väckte i och spörsmålet hade det ingen betydelse för regeringens förfaringssätt. Vi hade redan aktualiserat denna fråga före spörsmålet. Jag skulle i så fall säga att kanske det var tvärtom – det är alltid lätt att få politisk vinst genom att man vet att någonting redan är på gång; då kan man visa genom ett spörsmål att det här har vi initierat. Men så är det inte i det här fallet. Jag vill fortsättningsvis säga att jag respekterar att man från kommunförbundets styrelse tog det här beslutet, att man vill gå ut till kommunerna och genom det traditionella sättet föra ut det och få ett beslut från respektive kommun. Jag hade kanske för bråttom, för jag ville, och hela regeringen, få igenom det redan nu, men man har inte det mandatet i kommunförbundets styrelse och inte i gruppen, så det finns ingen legal grund för deras agerande utan det skall gå den här vägen, och det har jag förståelse för. Men jag hoppas att det går igenom i kommunerna.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Två saker. Socialdemokraterna tog initiativ till spörsmålet och nämnde bl.a. partiell vårdpenning utgående från det att vi hade blivit kontaktade av allmänheten som ansåg sig vara felaktigt behandlade gentemot sina vänner i riket. Därför försökte vi bidra och hjälpa till för att påskynda ärendet och på det sättet få det initierat. Vilken historieskrivning ledamoten Gun-Mari Lindholm har måste naturligtvis hon stå för.

 

När det gäller kommunförbundets styrelse har jag i mitt anförande inte ifrågasatt deras agerande och det finns heller ingen motsättning mellan den socialdemokratiska lagtingsgruppen och kommunförbundets styrelse. Men jag konstaterar bara att eftersom den partiella vårdpenningen infördes 1 augusti i år ligger landskapsregeringen sent efter, man borde ha tagit i ärendet tidigare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Det är en intressant och viktig diskussion som nu försiggår. De sociala kostnaderna för kommunerna stiger hela tiden. Kommunerna får det inte att gå ihop. Samtidigt har medborgarna önskemål om ytterligare sociala förmåner. Det är en viktig utgångspunkt. Det andra som jag tycker att är viktigt i sammanhanget är att utredning på utredning visar, vid sidan av det som jag nyss nämnde, att levnadskostnaderna är kolossalt höga på Åland jämfört med i riket. Det måste i rimlighetens namn betyda att för dem som inte har särskilt höga inkomster är det jobbigare att få vardagen att gå ihop än för motsvarande grupper i riket.

 

Det finns alltså en efterfrågan på mera social service bland medborgarna och det finns ett allmänt problem med de höga levnadskostnaderna på Åland. I den belysningen är landskapets socialpolitik avgörande för hur många enskilda hushåll som klarar av tryggheten i vardagen, dvs. hur välfärden fördelas. Vi hade ifjol vid ungefär samma tid ett spörsmål med lite samma upplägg, men ändå inte riktigt samma frågor och den diskussionen kanske var en första mera djupgående diskussion om just den åländska socialpolitiken. Jag skulle nog säga att den inte riktigt ledde någon vart och jag är, fru talman, rädd att det inte blir så nu heller.

 

Ser man historiskt på det hela har socialpolitiken en ganska kort historia på Åland och den avdelning som ansvarar för den domineras av hälso- och sjukvården. Så skall man också sköta miljöfrågor och de sociala frågorna har inte något särskilt stort utrymme i budgeten. Lagstiftningen som reglerar verksamheten är ibland blankettlag från riket, ibland har man något eget hemsnickrat åländskt och sedan finns det sådant som inte är reglerat på Åland men som finns reglerat i riket. Jag har stor förståelse för att man åtminstone i ett initialskede blankettlagstiftar eftersom den här verksamheten inte har resurser på social- och miljöavdelningen och sociala frågor som handläggs på det här ”ministeriet”. Det har också varit så att det inte är ett särskilt prioriterat område. Högerpolitiker har alltid haft en ganska låg profil i de här frågorna och det sätter väl också sina spår på det viset att det här inte är något prioriterat område. Men om man ser på den lagstiftning som spörsmålet gäller, dvs. utkomststödet, hemvårdsstödet och den partiella vårdpenningen, så har vi hört här under en längre tid den ansvariga ledamoten Gun-Mari Lindholm förklara hur det utkomststöd som vi har i dag är relaterat till de åländska levnadskostnaderna och hur man räknar ut det. Det är bara det att utkomststödets nivå inte beaktar de hög levnadskostnaderna på Åland och därför blir det lägre än motsvarande i riket, och det behövs inte någon större talang för att inse att det är otillräckligt, dvs. har man 20 procent högre matkostnader och utkomststödet är mindre än i riket så är det alltså sämre. Detta har att göra med att när lagen togs så var det i stort sett en blankettlag, det var bara i vissa avseenden som man gjorde en justering och det var att man ändrade den paragraf som i riket gör att man relaterar utkomststödet och dess förhöjning till ett folkpensionssystem, medan man här skulle vara lokal och ville ha en egen bedömning utgående från konsumentprisindex. Det var i och för sig en god tanke, men vi ser nu hur det har slagit: det fungerar inte bra. Jag tror att alla socialarbetare kan vittna om att det inte alls täcker de kostnader som det är tänkt att täcka. Där borde man alltså göra förändringar.

 

Hemvårdsstödet är högre på Åland. Där har man alltså gjort en insats och det är ganska naturligt därför att det berör inte bara dem som har det sämst ekonomiskt ställt, utan det berör barnfamiljerna och då är det alltid lättare att få igenom sociala förhöjningar, för det berör s.a.s. alla samhällsklasser. Det är bra att vi på Åland har haft ett högre hemvårdsstöd. Om man däremot inte justerar det blir skillnaden med riket mindre och det är inte önskvärt, utan man bör bibehålla skillnaden här. Den partiella vårdpenningen hörde vi nog inte någonting om förrän plötsligt här på hösten, och det var bra att frågan kom upp, men nog var åtminstone och de flestas intryck att landskapsstyrelsen vaknade ganska sent i den här frågan, men bättre sent än aldrig. Jag tror att det är en bra reform och att det är en valfrihet som man skall ge föräldrarna, men den förmånen är vi efter med om man jämför med riket.

 

Dessa tre exempel visar lite hur åtminstone delar av vår socialpolitik saknar mål. Vad är det man vill med att ha ett utkomststöd som är lägre i riket, ett hemvårdsstöd som är högre på Åland och en eftersläpning i fråga om den partiella vårdpenningen? Vad talar det om? Någon medveten politik tror jag det inte är, utan jag tror att landskapsstyrelsen har lite från fall till fall tittat på detta.

 

Det är också betecknande att den socialvårdsplan som ledamoten Gun-Mari Lindholm nämnde om inte kommer samtidigt som budgeten. Jag förstår inte varför den inte ingår som en integrerad del i budgeten och varför inte lagtinget skall anta den, åtminstone på samma sätt som vi antar ÅHS:s vårdplan. Tvärtom är socialvårdsplanen det viktigaste styrdokumentet och antas det inte av lagtinget så har det inte samma styreffekt. Den brukar oftast komma ungefär när vi har lämnat in våra finansmotioner, så det är nog det minsta man skulle hoppas på för att ha någon som helst aning om vart landskapsregeringen är på väg med sin socialpolitik. I budgeten för i år säger man att det långsiktiga målet är att trygga den grundläggande välfärden med tillräckliga resurser för vård och omsorg. Det är alltså ett långsiktigt mål. Skall man uppfatta det som så att i dag förmår man inte trygga den grundläggande välfärden eftersom det är ett långsiktigt mål? Det är i så fall ett anmärkningsvärt medgivande och så vill man verka för social rättvisa och för att minska ekonomiska och sociala klyftor i det åländska samhället. Nu är det bara det, precis som ltl Christian Beijar sade, att vi vet inte hur stora de ekonomiska klyftorna är i det åländska samhället. Det enda som vi har är just Rädda Barnens utredning som presenterades för en tid sedan, men den ger bara ett fragment av hela problemkomplexet. Så fanns det tidigare en enpersonsutredning som var intervjuer med personer med svag ekonomi, men det var kanske mera s.k. case studies än att den hade någon sorts allmängiltighet.

 

Visst kan man alltså säga att man skall verka för social rättvisa och för att minska klyftorna, men vilka är orättvisorna och vilka är klyftorna i dag i det åländska samhället? Det finns inte fakta om sådana saker.

 

Så vill man verka för att alla skall ha tillgång till likvärdig socialtjänst. Och det vill vi. Men vilka är problemen där? Ja, det finns det inte heller någon riktigt kartläggning av. Det som man ofta hör sägas i debatten är att kommunerna har olika förmåga och kapacitet att tillgodose sina kommuninvånares behov av olika socialtjänster och det finns alltså sociala skillnader mellan kommunerna. Men hur det skall gå till att göra detta likvärdigt, det är svårt. I så fall måste finansieringssystemen klart förbättras. I dag är det mest  fråga om att när det gäller kostnaderna för en likvärdig och trygg socialtjänst, exempelvis Geta och Lumparland jämfört med Mariehamn, är en kostnadsfråga. Man har inte tillräckligt med kompetens och man har kanske inte tillräckligt med resurser för att ekonomin är begränsad.

 

Bland dessa socialpolitiska mål står det igen att man skall se över barnomsorgslagstiftningen. Det tycker jag nästan börjar bli skrattretande. I fem-sex år nu har det stått att man skall se över barnomsorgslagstiftningen. Under sommarmånaderna fick vi presentationen om en barnomsorgspeng, men det här tycks vara en ideologisk fråga som spräcker regeringsblocket. Det handlar egentligen inte om den nuvarande barnomsorgslagstiftningen utan man skulle göra en helt ny variant. Jag har på känn att det inte kommer någon ny barnomsorgslag – eller skall vi räkna med det 2005? Men barnomsorgen är fortfarande den största ekonomiska utgiften för kommunerna, så det är nog viktigt att om man skall radikalt förändra den att man får besked, inte på det sätt som om den partiella vårdpenningen att det kommer någon gång i september och så skall kommunerna lägga sin budget i oktober-november utan det måste komma tidigare. Själv tycker jag att om man skall skapa en likvärdig och trygg barnomsorg måste man se på avgiftssystemet, för den nuvarande barnomsorgslagen och förordningen ger möjlighet för kommunerna att konstruera en avgift som varierar ganska mycket, och det har stor betydelse för hushållen.

 

Men, fru talman, allt det här är sådant som hör till socialpolitiken och vi väntar fortfarande på en självständig åländsk socialpolitik som utgår från de åländska behoven och de åländska hushållens behov. Men för det krävs det betydligt mera kunskaper än vad vi har i dag.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det förvånar mig att det blev ett så här väldigt långt anförande och som var mer vittgående än vad spörsmålsfrågan var. Men eftersom talmannen tillåter det anser hon tydligen att det håller sig inom ramen. Jag tycker att det är beklämmande att man från socialdemokraternas sida säger att vi inte har kunskap i landskapet på det här området i dag. Det är att nedvärdera de tjänstemän som finns inom det här området på avdelningen i dag, tjänstemän som jag uppfattar att är väldigt kunniga,  som har visat att man kan det här och har en vilja och är tillmötesgående när man kommer med förslag och vill ha igenom olika saker. Det visar på ett stort intresse och engagemang. När det gäller denna väldigt negativa inställning att man inte tror på att det skall komma en barnomsorgslag så tycker jag att man skall vänta och se, ge oss en chans! Jag tror och jag hoppas att inte socialdemokraterna skall bli missnöjda med att vi inte sköter den här sidan. Att man sedan kanske inte tycker som vi gör, det vet jag att man absolut inte gör, inte vad det gäller barnomsorgspeng eller enskilda daghem och mycket annat – men det kommer att komma förslag, det kan ni vara säkra på! Ja, jag slutar här!

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Den brist på kunskap som jag påtalade gäller fakta, fakta om hushållens disponibla inkomster, vilka är klyftorna i det åländska samhället, vilka orättvisor är det som landskapsregeringen vill minska genom sin socialpolitik. Det är de uppgifterna jag vill att ledamoten Gun-Mari Lindholm skall lägga fram för oss. Eftersom man inte har detta faktaunderlag så blir den förda varken begriplig eller långsiktig.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Som jag redan sade i ett tidigare replikskifte håller vi på och skriver socialvårdsplanen. Den är inte tillsammans med budgeten därför att den tjänsteman som har hand om den tillträdde först i augusti. Man kan inte tror att man skall göra allting på några månader. Därför tycker jag att det är fel av mig att gå in i detalj. Det är att gå händelserna i förväg och inte låta de andra regeringsledamöterna ta del av de tankar och funderingar som vi har på avdelningen. Det är fråga om ett team-arbete och det är väldigt viktigt att alla är med på tåget när det gäller dessa reformer. När jag har försökt presentera de skillnader som finns och fördelar vi har med att bo på Åland inom många av dessa områden, så kan jag bara säga att den känsla jag får när vtm Barbro Sundback här att vi har de här skillnaderna i utkomststödet, så tror jag att med det menar vtm Barbro Sundback – och jag behöver få ett förtydligande på den punkten – att skulle det inte då vara bättre att man inte hade en självstyrelselag som gjorde det möjligt för oss att göra någonting speciellt åländskt, utan det skulle vara bättre att man hade den finländska rakt av – är det det man vill? Det här blir lite otydligt för mig.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det är trevligt att ledamoten Gun-Mari Lindholm vill ha klarhet. Jag tror att jag avslutade min framställning med att säga att vi efterlyser en självständig åländsk socialpolitik. Jag vill också att specialomsorgslagen revideras. Jag vill att vi skall ha en egen lag om handikappservice osv. Men för det krävs både politisk vilja och kunskap. Sedan tycker jag att det skulle gynna debatten om ledamoten Gun-Mari Lindholm försökte höja sig snäppet upp till principer och inte försöka personifiera allting.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Lite ofrivilligt har väl Ålands kommunförbund kommit att figurera i det här sammanhanget. Jag tror att det är angeläget att vi talar om hur sakernas tillstånd är visavi de förhandlingar som har bedrivits mellan landskapet och kommunerna. Landskapet och kommunerna eftersträvar ju långsiktigt kostnadseffektiva och kloka strukturer som har en sådan utformning att vi de facto klarar att reda upp dem inom ramen för den offentliga sektorn. I den belysningen är det också kolossalt viktigt att de subjekt som är satta att betala reformer, när det gäller den partiella vårdledigheten i huvudsak kommunerna, att kommunerna i sann demokratisk anda blir i tillfälle att uttala sin mening om skall vi ha det eller skall vi inte ha det, och det oberoende av Lasse Wiklöfs personliga ståndpunkt. Jag är demokrat och jag anser att den som skall skjuta till pengarna för reformer också skall tillåtas ha en mening så att det inte bara serveras uppifrån och sedan står man inför fait accompli och skall betala. Det här har kommunerna i många sammanhang påtalat och så länge Lasse Wiklöf är ordförande i Ålands kommunförbund kommer jag i alla sammanhang att sörja för att kommunförbundet får legitimitet, nämligen blir den värdiga part med vilken landskapet skall föra förhandlingarna så att inte alla kommuner behöver komma springande varenda dag i olika ärenden. Och den legitimiteten uppnår vi allenast om vi visar att vi lyssnar på kommunerna och handlar därefter. I det här sammanhanget är det ju så att med den beräkning som socialministern här har gjort kunde man hypotetiskt tro att kanske 10 procent av dem som skulle ta partiell vårdledighet skulle utnyttja systemet. Det betyder att gå ner från full tid till 30 timmar i veckan och det innebär i sin tur att ungefär 59.000-60.000 euro skulle hamna på kommunerna direkt. Sanningen är den att ingen vet ändå i slutändan hur många de facto som skulle utnyttja systemet, och det här är viktigt ur en annan synpunkt. Det är nämligen också så att samtidigt som de här människorna som utnyttjar systemet eller vill ha det går ner på den här 30 timmars historien går också kommunerna i andra ändan de facto miste om en hel del skatteintäkter. Minskad arbetstid resulterar naturligtvis i lägre skatter. Det här är också någonting man skall titta på. Det slår alltså på två sätt. Därmed säger inte Lasse Wiklöf att han är mot reformen. Men ge alla kommuner möjligheter att ge sina synpunkter på det här.

 

Det var faktiskt så att vi höll på ganska länge med förhandlingarna inom ett mycket mångfasetterat område med landskapsstyrelsen, där jag själv tycker att vi i slutändan nådde en hygglig uppgörelse i belysning av hur det har varit förut, men när vi var klara att underteckna det s.k. förhandlingsprotokollet, då kom den partiella vårdledigheten och då fanns det inte tid för den regelrätta remissrundan ut till kommunerna. Nu förstår jag av ministern att man kommer så småningom igen och då har vi möjligheten att göra det, och det tycker jag är rätt ; då är allting satt på rätt plats och de som berörs får också säga sin mening. Det är demokrati och det kommer jag att värna i det långsiktiga perspektivet.

 

Ltl Christian Beijar: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 10 november.

 

Vtm Barbro Sundback:  Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning till den 10 november.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har  ltl Christian Beijar, understödd av vtm Barbro Sundback, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 10.11. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.11.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 10 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.14.36).