Remissdebatt
Växtskyddsmedel LF 17/2011-2012
Utdrag ur protokollet
Republikens presidents framställning (RP 11/2011-2012)
2 Förtydligat förfarande vid miljökonsekvensbedömning
Landskapsregeringens lagförslag (LF 15/2011-2012)
3 Begränsning av producentansvar
Landskapsregeringens lagförslag (LF 16/2011-2012)
Landskapsregeringens lagförslag (LF 17/2011-2012)
Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 15/2011-2012)
Landskapsregeringens lagförslag (LF 12/2011-2012)
Plenum börjar
Närvaroregistrering. 29 ledamöter är närvarande.
Lagtingsledamoten John Hilander anhåller om ledighet från plenum under perioden 19.05 - 03.06.2012 på grund av vård av barn.
Lagtingsledamoten Tony Asumaa anhåller om ledighet från dagens plenum på grund av sjukdom. Beviljas.
Remiss
1 Godkännande av tilläggsprotokollet om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter
Landskapsregeringens yttrande
Republikens presidents framställning (RP 11/2011-2012)
Enligt arbetsordningens 44 § beslutar lagtinget på förslag av talmannen till vilket utskott ett ärende ska remitteras. Beslutet fattas efter avslutad diskussion. Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.
Diskussion.
Minister Gun-Mari Lindholm
Talman! Det här ärendet handlar om skydd av enskildas databehandling av personuppgifter, att skydda den personliga integriteten och inte överlämna uppgifter i fel händer. Det här är ett svårt område. Därmed är det inte uteslutet att det i särskilda fall inte ska hänvisas till sekretessbestämmelser så att man inte överlämnar det som faktiskt behöver överlämnas.
Landskapsregeringen gav ett utlåtande den 13 december förra året till justitieministeriet angående den här konventionen. Landskapsregeringen konstaterade då att det här är ett område som delar behörigheten mellan riket och landskapet Åland. Behörigheten följer i huvuddrag den materiella fördelningen av lagstiftningsbehörigheten i 18 och 27 §§ i självstyrelselagen för landskapet Åland.
Landskapsregeringen noterade att man i förslaget till regeringens proposition under detaljmotiveringens punkt 3 tar hänsyn till Ålands självstyrelse. Man konstaterar bland annat att bestämmelserna om skydd för personuppgifter i tilläggsprotokollet ingår åtminstone delvis i landskapets lagstiftningsbehörighet och att Ålands lagting således måste ge sitt bifall till lagen i enlighet med 59 § 1 mom. i självstyrelselagen.
Med anledning av det utlåtande som vi då gav till justitieministeriet har vi nu den möjligheten att ge vårt bifall. Landskapsregeringen har inför lagtinget ansett att lagtinget bör ge sitt bifall till den här framställningen. Landskapsregeringen har ingenting annat att anföra. Det är en delad behörighet och det är också viktigt att det här efter följs på Åland. Tack.
Ltl Wille Valve
Fru talman! Då Europaparlamentet diskuterade ett avtal om överförande av kreditkortsuppgifter mellan USA och EU redogjorde föredragande för förhandlingarna och konstaterade att vi hade ett dödläge – USA ville ha personuppgifter från EU utan att EU skulle få personuppgifter från USA. Resultatet blev en lång och invecklad kompromiss där en EU-tjänsteman skickades över till Washington för att på heltid gå igenom de kreditkortsuppgifter som skickades från EU till USA. ”Thereby, we have indeed created the most boring job in the world”, avslutade föredragande. Detta som en pik till alla ledamöter som tycker detta är ett torrt ämne.
Fru talman! Var går gränsen för hur mycket staten ska få veta om en medborgare? I landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen finns i 7 § ett förbud mot att behandla uppgifter som berör etnisk tillhörighet, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse samt känsliga personuppgifter. Detta är den gräns som skiljer Åland från Östtyskland. Staten ska inte veta allt. Kanske detta till och med är ännu mer angeläget i små samhällen där alla per definition vet allt om alla.
Fru talman! Lagtinget kommer att ta ställning till om vi ska ge vårt bifall till ”Tilläggsprotokollet om tillsynsmyndigheter och gränsöverskridande flöden av personuppgifter till konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter”.
Vi moderater värnar den enskildes integritet och den registrerades privatliv, samt grundläggande fri- och rättigheter. Det är därför lätt för oss som grupp att stödja de principer som kommer till uttryck i tilläggsprotokollet – att det ska finnas tillsynsmyndigheter och att gränsöverskridande flöden av personuppgifter endast får ske om det finns en tillräcklig grad av skydd för den avsedda uppgiftsöverföringen.
Frågan som utskottet i princip har att behandla är om dagens nivå av integritetsskydd är tillräckligt. Jag vill inte föregripa den föregående utskottsbehandlingen, men kan konstatera att Åland förefaller stå hyfsat väl rustat, med tanke på vår landskapslagen om datainspektion som inrättades 2009 samt landskapslagarna om behandling av personuppgifter.
Man föreslår att ärendet ska remitteras till lag- och kulturutskottet, vilket understöds. Tack för ordet.
Ltl Barbro Sundback
Fru talman! Att det inte finns några invändningar till tilläggsprotokollet är säkert ett helt riktigt konstaterande av regeringen. Däremot saknar jag lite mera konkretisering. Vad innebär det här de facto för kommunerna? Innebär det här något mera t.ex. för landskapet?
Den lagstiftning som vi tog i början på 2000-talet om personuppgifter och sedan om dataombudsmannens lagstadgade verksamhet hörde ihop. Detta var nog väldigt bra, för tidigare var det oklart hur man skulle hantera personuppgifter och andra uppgifter i de offentliga registren.
Är det möjligt att få lite mera konkretisering av vad det innebär? Tilläggsprotokollet måste väl ha tillkommit för att man tycker att den här konventionen inte var tillräcklig. Då är ju frågan om vår egen lagstiftning måste kompletteras på något sätt.
Tillsynsfunktionen är också viktig för hela vår förvaltning. Tillsynssystemet är genomgående ganska svagt utvecklat. Regeringar och lagting har nog varit ivriga att lagstifta men sedan vad gäller att utfärda direktiv eller att ha tjänsteman som utvecklar vår lagstiftning tycker man inte att man har råd med. Det kan i praktiken leda till att lagstiftningen mera blir en tom bokstav än att det verkligen innebär några förändringar i vårt samhälle.
Utskottet kanske måste reda ut lite mera hur den verkliga situationen är.
När man begär in föreningars medlemsantal i staden för att kunna fördela olika bidrag så har man länge krävt att man ska uppge alla medlemmars namn och adress, särskilt adressen, för att kunna skilja ut vilka som är Mariehamnare och vilka som är från andra kommuner, för att kunna bedöma storleken på bidraget. Jag menar att det egentligen inte är möjligt mot bakgrund av den lag vi har om personuppgifter. Men tjänstemännen anser att man bör veta vilka som är från Jomala, Hammarland eller från Mariehamn. De blir osäkra, men man måste lita på föreningarnas uppgifter, men det vill inte tjänstemännen, utan de vill sitta och bena ut det. Detta har dataombudsmannen nog påtalat. Jag har själv varit involverad i den processen. I fråga om dataombudsmannen så hjälpte nog inte den tillsynen.
Nu tror jag inte Mariehamn är särskild i det här avseendet utan det förekommer nog i andra kommunerna också att man lämnar ut uppgifter.
En annan sådan här fråga var när Finströms kommun absolut skulle ha uppgifter om vilka kommunmedlemmar som utnyttjade missbrukarvårdens service. Man skulle kontrollera att uppgifterna om fordringar som staden hade var korrekta.
Det finns nog en del att fundera på i det här sammanhanget. Det är bra om utskottet lite mera benar i det, inte för att jag tror att man kan ha några invändningar i konventionen. Men fungerar det här skyddet på Åland så som det är tänkt? Tack.
Wille Valve, replik
Ltl Sundback, jag tar vara på de kommentarerna.
Vad gäller orsaken till varför vi ska ta ställning till detta så talar mycket i propositionen för att det inte är något fel på vår lagstiftning egentligen. Det har sitt upphov i två olika saker. Det första är att det är en tillnärmning av EU-lagstiftning och Europarådslagstiftning som nämns på sida 3. Men kanske ännu viktigare är att Europarådet har noterat att det finns olika skyddsnivåer i olika länder i Europa. Man ville förenhetliga den här skyddsnivån, för man har upptäckt att den faktiskt utgör ett gränshinder. Denna skillnad kan utgöra ett hinder för att utöva en rad ekonomiska aktiviteter.
Bästa lagting! Vi eliminerar gränshinder genom att ge vårt bifall till detta.
Ltl Barbro Sundback, replik
Tack för det, det var värdefull information. Tyvärr tror jag inte att några gränshinder försvinner även om lagtinget ger sitt bifall till konventionen. I så fall måste väl nog lagstiftning implementeras eller så gäller det inte för vår lagstiftning. Det var vänligt att jag fick information, tack så mycket.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussion är avslutad. Kan förslaget att remittera ärendet till lag- och kulturutskottet omfattas? Förslaget har omfattat. Ärendet remitteras till lag och kulturutskott.
Remiss
2 Förtydligat förfarande vid miljökonsekvensbedömning
Landskapsregeringens lagförslag (LF 15/2011-2012)
Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.
Diskussion.
Ltl Carina Aaltonen
Tack, fru talman! Enligt lagen krävs det en miljökonsekvensbedömning endast då ett projekt, en plan eller ett program kan ha betydande miljöpåverkan. Vi kan också konstatera att det är väldigt sällan som man använder sig av en MKB i landskapet, högst en till två gånger per år.
Däremot gör man i andra fall mindre omfattande beslutsunderlag som behandlar miljöpåverkan, eftersom miljön alltid ska beaktas i all beslutsfattande.
Det här lagförslaget innebär ändringar i lagen om miljökonsekvensbedömningar och i de fall som det handlar om betydande miljöpåverkan.
Ni som var ledamöter i Ålands lagting under den förra mandatperioden kanske undrar varför vi har upp det här ärendet igen. Den här lagen var ju öppnad för tillrättalägganden redan 2010. Så är det, det är ännu en bakläxa. År 2009 gav EU-kommissionen Finland en formell underrättelse angående EU-parlamentets och rådet direktiv 2001/42 EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan. Den här ändringen som gjordes 2010 räckte in till. I oktober i fjol fick regeringen ett motiverat yttrande och nu gör vi ytterligare ett försök att uppfylla EU-direktivet.
Det handlar i sig inte om så stora ändringar i sak. Det är följande förtydligande som EU-kommissionen vill se implementerade. Kommissionen menar att det tydligt behöver framgå att miljökonsekvensbedömning är ett förfarande i flera steg, enligt SMB-direktivets definition av miljöbedömning och miljörapport. Medan vi i vår lagstiftning har ordet miljökonsekvensbedömning för båda begrepp, för både miljöbedömning och miljörapport. Detta har vi nu förtydligat i 2 § under definitioner. Vi preciserar att begreppet miljökonsekvensbedömning dels kan vara förfarandet dvs. hela processen, det inkluderar bl.a. allmänhetens deltagande och hörande. Men, MKB är också dels miljörapporten, själva dokumentet. Nu tycker jag att de här definitionerna framgår tydligt.
Ett annat påpekande från EU-kommissionen var att bestämmelserna för när det krävs MKB behövde preciseras, så att det klart framgår att kravet på MKB-förfarandet i samband med Natura 2000-områden gäller såväl program som planer. Där hänvisar vi nu till 24 § i naturvårdslagen, det har vi fört in i 3 §.
En tredje punkt är att man vill att bestämmelserna också ska tas med när det gäller överväganden om en MKB krävs samt skälen att inte kräva när en MKB ska ske. De bestämmelserna har vi nu lagt in i 3 §. Om man överväger att en MKB behövs så ska det finnas ett motiverat beslut av en myndighet om varför det behövs. Om man kommer fram till att en MKB inte är nödvändig så ska det också finnas ett motiverat beslut. Det nya är att det tydligt ska framkomma att ett beslut har fattats och vad det innebär. Det ska framgå om det behövs en MKB eller inte.
Vi ändrade sedan ordet kungörelse till delgivning, eftersom ordet kungörande inte längre används i landskapets lagstiftning. Vi har också preciserat bestämmelserna om delgivning så att de tar hänsyn till att den som ansvarar för MKB också ansvarar för delgivningen oberoende om det är en privat verksamhetsutövare eller en myndighet.
Slutligen har vi lagt till en ny paragraf, § 14b, för att klarlägga i vilket skede ändring bör sökas p.g.a. att en MKB saknas eller är bristfällig. Det här är en upplysningsparagraf för att tydliggöra när man får söka ändring.
Jag ser fram emot att social- och miljöutskottet tar sig an det här lagförslaget med stor iver och engagemang. Nu är det tredje gången gillt som gäller. Tack, fru talman.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, fru talman! Tack för en god presentation. Jag tar upp en fråga i förbindelse med 3 §. Det gäller delgivning där elektronisk delgivning kan ersätta normal delgivning i vissa fall. Är det riktigt att lagstiftningen om elektronisk kommunikation i landskapsförvaltningen är så utvecklad och att webbtjänsterna är så utvecklade att det här kommer att fungera? Det här är en fråga om ett ytterst viktigt rättsskydd, dvs. att delgivningen sker på ett bestämt sätt och på ett så tryggt sätt att ingen ska lida rättsförlust bara p.g.a. en bristfällig delgivning.
Minister Carina Aaltonen, replik
Tack, fru talman! Det är intressant frågeställning. Jag kan faktiskt inte ge ett svar på huruvida det här är möjligt i landskapet. Jag ber att utskottet tittar närmare på det här.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Torsten Sundblom, replik
Tack, fru talman! Den här lagen innehåller inte så många paragrafer. Nu är hälften av paragraferna öppnade och man bytte ut ordet "skall" till ordet "ska". Det hade gått på samma gång att byta allihop för det var bara en liten sak. Det är ingen större affär, men man hade kunnat ta allt på en gång.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Anders Eriksson, replik
Fru talman! Jag hade samma ärende som ltl Gunnar Jansson. I 3 § när man tar ställning till om en MKB ska göras eller inte så sägs; ”om beslutet utan dröjsmål publiceras elektroniskt på myndighetens webbplats behöver myndigheten inte verkställa en offentlig delgivning”. I paragraferna längre fram, när en MKB har utförts, ska det publiceras i en lokal tidning med allmän spridning i landskapet senast 14 dagar före. Själva utkastet till MKB ska också publiceras på samma sätt med minst 21 dagar före. Det är ett mera omfattande dokument så jag kan förstå att det är en längre utställningstid.
Jag hade också samma fråga; är rättsskyddet faktiskt tillgodosett med det här? Är det rent praktiskt möjligt att få det här att fungera? Jag noterade att vi skulle få fundera på det i det ivriga utskottet.
Minister Carina Aaltonen, replik
Jag förutsätter att ni i det ivriga utskottet kommer att titta närmare på det här. Det är ju naturligtvis också en del av den digitala agendan, att vi ska kunna publicera allt på myndigheternas webbplatser. Till exempel beslut som fattas inom ÅMHM är alltid publicerade på deras hemsida. Det fungerar nog redan idag.
Ltl Anders Eriksson, replik
Jag har ingenting emot det. Jag tycker det är ganska intressant. När det gäller rättspraxis så måste vi konstatera att många människor fortfarande inte är datoriserade och inte har möjlighet att få den här informationen. Då är frågan om det är till fyllest med lika behandling inför lagen. Jag är lite tveksam till det, även om jag tycker att det är ett intressant förslag. Vi får titta på det i utskottet.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Åke Mattsson, replik
Tack, fru talman! Samtliga replikväxlare har samma ärende att framföra. Det känns betryggande för utskottet att man inte har så mycket synpunkter på den här lagstiftningen.
Vi som har varit med ett tag under flera perioder ser att när det gäller miljöarbetet så går det åt rätt håll. Man har fått bort ganska mycket byråkrati när det gäller MKB och tillståndsprövning osv. Men något som inte har gått framåt, som är ganska allvarligt, är landskapsregeringens hemsida. Som tur är så har ÅMHM en relativt bra hemsida. Där finns information och där hittar man direkt förordningen som har med MKB att göra. Man vet vad det handlar om. Däremot är det väldigt frustrerande att hitta någonting på vår egen hemsida, om man inte har exakt nummer på förordningar. Vi har diskuterat att man måste göra något åt det. Det börjar bli dags så småningom. Det har ingenting med kompetens att göra, för de som är mest frustrerade är de som är duktiga med datorer, de hittar ingenting där.
Minister Carina Aaltonen, replik
Jag kan inte annat säga än att vi i regeringen också delar ltl Åke Mattssons frustration. Därför är ett arbete igångsatt med e-förvaltning för att göra tillgängligheten lättare och för att göra det möjligt att söka upp material på vår egen hemsida. Idag är det väldigt svårt, men det ska bli ändring på det under den här mandatperioden.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Petri Carlsson
Tack, fru talman! För mig är inte USA landet som vi kan se som föregångare i miljöfrågor, men i just den här lagstiftningen är det så. Uppkomsten av miljökonsekvensbedömning skedde i USA 1969 genom den amerikanska lagen ”National Environmental Policy Act”. I jämförelse med lagstiftningen i andra länder världen över var den amerikanska lagen med sina tydliga krav på miljökonsekvensbedömning unik på den tiden. Idag är vi dock så långt komna att de allra flesta demokratiska länder har något nationellt regelverk kring miljökonsekvensbedömning.
Redan för ett par hundra år sedan kunde nog den negativa miljöpåverkan vara betydande, men var mer lokal och begränsad, medan den numera är mycket mer global. Samhällets utveckling har de senaste två seklen skapat en mängd olika mer eller mindre allvarliga miljöproblem. Ser man hela människans utveckling som ett enda år, så har den negativa miljösituationen upptagit en minut. Det här betyder då att det har skett en mycket kraftig acceleration av miljöproblemen under senare tid. Mänsklighetens historia visar på en inställning till naturen som har varit snedvriden och som har bidragit till ett ohållbart förhållningssätt.
Dessbättre har miljöfrågorna på allvar de senaste åren börjat engagera allmänheten och beslutsfattare på alla nivåer. Vi är nu medvetna om värdet av att förhindra miljöproblem och också om värdet av att reparera de problem som har uppstått. Men trots den pågående attitydförändringen fortsätter miljön att ta skada.
Det område där EU kanske har gjort största nytta är inom miljöskyddet. En rad konventioner, deklarationer och förordningar har antagits som varit svåra eller kanske omöjliga att ta på nationell nivå. Men även utanför EU har en rad lagar antagits och institutioner etablerats som led i vår strävan att vända trenden om nedbrytning av miljön och istället finna en utveckling i samklang med miljön.
Miljöarbete är också högaktuellt i många företag och i den offentliga sektorn. Miljömärkta produkter och miljöarbete har ett högt anseende idag och konsumenter är ofta villiga att betala för miljö. Men visst finns det fortfarande många som är i startgroparna och funderar på hur de ska bedriva sitt miljöarbete.
Att medvetenheten för miljöarbete och hållbar utveckling ökat gör att styrande lagstiftning på området får mer acceptans och kan ses som en resurs i miljöarbetet, vilket också ger ett mervärde i samhället. En tydligare lagstiftning kring miljökonsekvensbedömningar torde kunna vara ett led i den riktningen då syftet är att ge beslutsfattarna en så klar bild av den miljöpåverkan som ett projekt medför så att man utifrån denna bild kan fatta beslut som främjar hållbar utveckling.
Fru talman! Ibland upplever vi nog att miljöfrågorna har skapat en massa hinder. Knappast kan vi idag klara av att i samma takt som förr i tiden till exempel anlägga broar och vägbankar. Det tar en hel del tid och resurser i anspråk att utföra miljökonsekvensbedömningar. Ibland känns det som ett oöverstigligt hinder som i förverkligandet om kortrutt i skärgårdstrafiken. Men är alternativet bättre? Nej. Vi får det nog bättre i samhället som helhet genom att vi tar mer hänsyn, även om det skapar lite frustration bland oss politiker när vi vill förverkliga våra vallöften. Syftet med denna lagstiftning är ju trots allt att åstadkomma miljömässigt välgenomtänkta och riktiga beslut och ge oss kunskaper som möjliggör klokare val mellan alternativa handlingssätt.
Jag vill ta upp en del kring åtminstone fyra principer som lagen bygger på.
1) Principen om kommande generationers rättigheter är intressant i diskussionen om miljö och miljökonsekvensbedömningar. Den aktualiserar många frågor som är svåra att förhålla sig till och besvara. Det är t.ex. svårt att veta vad de kommande generationerna värderar och vilka deras preferenser kommer att vara. Helt klart tycker jag dock att principen är betydelsefull och att framtidsrelaterade frågor som är knutna till den nuvarande generationens förvaltaransvar ska tas med i miljökonsekvensbedömningen.
2) Försiktighetsprincipen som kan förstärka och legitimera värdet av en miljökonsekvensbedömning genom att processen och dokumentationen visar på den osäkerhet som finns.
3) Principen om allmänhetens deltagande bekräftar ju rätten att delta och påverka. Rätten att delta i förfarandet handlar bland annat om att få att få vetskap om de miljörisker som är förenade med olika projekt. Principen tycker jag är betydelsefull eftersom den förstärker och ger legitimitet åt strävan att vilja vidareutveckla möjligheterna att åstadkomma en öppen process.
4) Principen att förorenaren ska betala är en viktig princip i sammanhanget. Principen har relevans för regler om miljöbeslutsunderlag eftersom kraven i sig är resurskrävande. Principen har vi även med i moderaternas politiska program och har därmed vårt stöd.
Fru talman! Jag vill även lyfta fram att det kan finnas bekymmer i att en myndighet har flera roller som till exempel utförare, rådgivare och granskare. Man tillståndsprövar sina egna projekt. Jag vill därför betona att en miljökonsekvensbedömning måste vara trovärdig och transparent. Nu är det visserligen separerat här såtillvida att ÅMHM har rådgivningen och granskningen, men det i sig kan vara problem om man kommer för nära en exploatör i samband med rådgivning. Rätten att överklaga besluten som grundar sig på en miljökonsekvensbedömning är därför också väsentlig så att man kan föra frågorna vidare för ny bedömning i en annan och till högre instans.
De strategiska miljöbedömningarna, som nämns i det här lagförslaget, har särskild betydelse när det gäller att bredda beslutsunderlaget för planer och program. Det är viktigt att i ett tidigt skede, innan tänkbara låsningar i en eller annan riktning uppstår, få en samlad och övergripande bild av vad en plan eller ett program kommer att innebära i miljöhänseende. Därför är det positivt med vidareutvecklingen av miljökonsekvensbedömningar i riktning mot mer strategiska miljöbedömningar. Det ger också bland annat en större medvetenhet om de begränsningar som projektspecifika miljökonsekvensbedömningar innebär. Till exempel som att den vanligtvis genomförs först efter det att en plan eller ett program har beslutats.
En till positiv sak med det här lagförslaget är att man nu kan få ett bindande svar på om man behöver utföra en MKB eller inte. Tidigare har inte det varit möjligt, vilket har betytt att man först har kunnat få ett svar om att MKB inte behövs, men efter att någon har klagat så kan man plötsligt ha blivit ålagd att göra en MKB. Likadant kan svaret för den klagande ha varit att det inte behövs en MKB och för båda parter är det nu bättre då det finns ett bindande svar som man kan överklaga.
Med mitt anförande vill jag slutligen säga att detta motiverar att miljökonsekvensbedömningar svårligen kan åstadkommas utan tydligt regelverk, vilket gör att vi moderater tycker att lagförslaget är ett steg i rätt riktning mot en bättre miljö. Tack.
Minister Carina Aaltonen, replik
Jag vill tacka ltl Petri Carlsson för ett väldigt initierat anförande. Det märks att han har lagt ned mycket tid och engagemang i den här frågan.
När det gäller vem som kan göra ett övervägande om det behövs en MKB så t.ex. när det gäller en vindkraftsutbyggnad så kan det vara ÅMHM som ska ge miljötillstånd, det kan vara kommunen som ska ge ett byggnadstillstånd eller så kan det vara landskapsregeringen som ska ge tillstånd för elen. Den kan vara många fler myndigheter involverade. Alla har då rätt att göra dessa överväganden. Sedan är det någon som måste ta beslutet och säga att MKB behövs eller inte.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Jag tycker också att det var ett bra anförande. Om jag förstått saken rätt så var det en lite bakläxa. När vi gjorde den stora revideringen av MKB-lagstiftningen och miljölagstiftningen så hade vi syfte att göra förenklingar men det gjorde att det blev svårare för företagen. Miljölagstiftning som är väldigt detaljrik kan också ge klara besked t.ex. till företagare så att man exakt vet vad som gäller. Nu har det förekommit otydligheter i vår lagstiftning, det måste vi rätta till och det är bra.
Ltl Petri Carlsson, replik
Tack för berömmet. Det är bra att vi nu förbättrar lagstiftningen, precis som också flera länder har gjort när det gäller lagstiftningen om miljökonsekvensbedömning. Det har varit ett bekymmer på många håll och flera länder har just haft bekymmer med miljökonsekvenslagstiftningen. Det är svårt att få den här processen bra. Det är också viktigt att få den övergripande delen med när det gäller miljöstrategier.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Danne Sundman
Fru talman! Till stora delar är detta bestämmelser som vi är tvungen att införa eftersom vi är jagade från Bryssel med blåslampa. Det är inte bara det här första steget när lågan är liten, utan man har skruvat upp till nästa steg så det är bråttom eftersom vi tidigare har försökt anpassa oss. Sedan finns det också lite andra bestämmelser som man tar på samma gång.
Om man ser på det här med miljökonsekvensbedömningar så har man kanske en syn som utomstående och en annan syn om man har varit med om att göra en MKB, om man har varit MKB-ansvarig, vilket jag har varit. Jag torde väl vara den enda här i lagtinget som har drivit en sådan process. Det nämns också här i motiveringarna så jag kan prata lite om den processen.
Det är en väldigt omfattande process. Därför är det viktigt att man inte ställer sådana krav när det inte behövs. Efter den senaste revideringen och ändringen av förordningen så blev det lite bättre. Tidigare var det krav på MKB i alltför små sammanhang. Det är en väldigt omfattande process, den tar tid, energi och den tar framförallt pengar. Om man är en ung entreprenör som startar ett företag med två tomma händer och har en idé som kräver MKB så bör man byta idé. Så kan man sammanfatta mina erfarenheter, tyvärr.
Däremot är det berättigat att göra det om det är ett stort anläggningsprojekt som har stor inverkan på natur och miljö. Det exemplet som jag själv har varit med om, en fordonsrelaterad aktivitetspark, är det absolut befogat att göra en MKB. Men, som sagt, det kravet ska inte ställas på alltför små projekt.
Ofta görs MKB av stora företag som har resurser och som inte har vare sig brått eller är beroende av att processen går särskilt snabbt. Man räknar med det här och det är en naturlig del av förverkligandet av projektet. För dem är det inte ett problem, men för små företag som hamnar på det här så kan det vara ett oöverstigligt hinder. Därför min rekommendation; byt idé!
Sedan kan man också förundra sig över andra saker som bestämmer när man ska göra MKB i den här förordningen. Det finns ganska mycket tolkningsutrymme. Som sades så är det egentligen en förbättring, man kan få ett definitivt besked huruvida man är skyldig att göra en MKB. Om man har ålagts att göra en MKB så kan man överklaga och kanske få ändring i beslutet eller så kan någon som tycker att någon borde ha ålagts att göra MKB klaga och få ändring i beslutet. Det är en bra precisering, så att det inte råder någon tvekan om att man gör MKB i onödan eller att man borde ha gjort det. ”Borde ha gjort” kan ju komma sent i miljötillståndsprocessen och då är det ju verkligt illa om det konstateras i ett sent skede.
Jag tycker också att det är riksbehörighet att man kan överklaga huruvida MKB är tillräcklig. Det kan nog innebära stora problem för den som är ansvarig för MKB. Det är alltid en tolkningsfråga. En MKB kan man driva hur långt som helst och in i minsta detalj, man kan göra den på tillräcklig detaljerad nivå eller så kan man göra den på otillräcklig nivå, att man inte tillräckligt noga har undersökt miljökonsekvenserna. Att hamna i en sådan rättsprocess där det ska bedömas kan inte vara lätt, om man ser till hur pass mångfacetterad en MKB kan vara, om det är ett stort anläggningsprojekt som har många miljöeffekter. Från motståndarsidans argumentering kan man ofta från olika projekt utläsa att det förekommer att MKB inte är tillräckligt detaljerad och att man borde ha intervjuat varenda en myra och inte bara var tionde, för att ge lite exempel.
På gott och ont kan man få detta prövat. Det är alltid bra att veta exakt vad som gäller och framförallt när det inte längre kan prövas, så att man vet hur man ska driva projektet.
Den här framställningen handlar i huvudsak om miljökonsekvensbedömning av planer och strategier. Det är kanske är en dum fråga men jag skulle gärna dela den till utskottet så att utskottet skulle titta på vad detta egentligen har för verkliga konsekvenser för kommuner? Vilka planer som kommunerna gör borde underställas MKB? Ändrar det något i och med detta? Jag har försökt leta upp svaret i framställningen, men jag har inte lyckats. När en kommun t.ex. gör en delgeneralplan, ska det göras en MKB för den planen under vissa förutsättningar? Jag tycker att man borde titta på det i utskottet. I så fall är det ju en stor bromsade faktor på exploateringen av mark på Åland, om vi ska göra MKB varje gång man ska göra en delgeneralplan eller en detaljplan som är lite större i omfattning. Det kan hända att det är en dum fråga och att svaret är enkelt, men utskottet får gärna titta på det.
I övrigt är det här i stort sett bestämmelser som vi är tvungna att implementera. Generellt sett är hållbar utveckling en svår balansgång, att inte exportera miljön mera än vad den tål. Samtidigt är vi piskade att verka för att Ålands BNP ökar, att vi har tillväxt för att ha råd med den välfärd som folk vill att vi ska ha råd med. Det kommer sig ofta i uttryck i de här dokumenten. Kan vi förverkliga det här projektet som har de här miljökonsekvenserna och innebär de här ekonomiska tillväxtmöjligheterna? Man tror ofta att det här bara handlar om själva miljökonsekvenserna. Men det handlar om att kunna utläsa om det här projektet är hållbart. Kan vi förverkliga projektet på Åland på ett hållbart sätt?
Till sist, återigen till mina privata erfarenheter, det allra viktigaste som man som ansvarig får ut av en MKB är att man lär sig på vägen och kan anpassa sitt projekt. Man kan dels hitta åtgärder som gör det mycket mer skonsamt mot miljön och man måste dels ta tillvara den inlärningskurva som man får när man gör MKB. Då motiverar det också att göra MKB och verkligen dra nytta av den. En positiv bieffekt av att göra en MKB är att man inte bara kartlägger utan man ändrar sig också under tiden så att det blir bättre när man får sakkunskap.
Jag kan tala länge om det här men jag är nöjd med detta. Tack.
Minister Carina Aaltonen, replik
Tack, fru talman! Frågan när man som kommun eller verksamhetsutövare behöver ha ett beslut som ska föregås av en miljökonsekvensbedömning så finns uppräknat väldigt detaljerat i landskapsförordningen från 2006:86. Där beskriver man när det behövs göras dels beslut eller överväganden både för privata och offentliga. Vår lagstiftning har i två fall gått lite längre än vad EU-direktivet kräver, det gäller uppförandet av vindkraftverk som producerar mera än tre megawatt och när det gäller att bygga kraftledningar för mer än 45 kilovolt och längre än fem kilometer. De här finns beskrivet.
Ltl Danne Sundman, replik
Fru talman! Är det korrekt uppfattat att rättsläget inte ändrar avseende vilka projekt och nivå på projekt som ska avkrävas MKB? Man kommer inte att ändra den här förordningen efter att den här lagen har trätt ikraft, eller kommer nivåerna att justeras också i förordningen?
Minister Carina Aaltonen, replik
Fru talman! Nej, något sådant har vi inte diskuterat i regeringen. Om man tittar på t.ex. anläggningar för djurhållningar med mera än 85 000 broiler så hur ska vi översätta det till 10 000 kor? Det är klart att myndigheterna också måste ta i beaktande sådant. Förordningen kommer inte att ändras. Men när det gäller de stora mjölkladugårdar så där krävs det nog MKB. Där har man också själva tagit initiativ till att göra MKB.
Ltl Danne Sundman, replik
Jag tycker att det kan vara intressant om utskottet bekantar sig med införlivandet av direktiv 2001/42/EG, om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan. Det skulle vara bra att få det säkerställt hur det här påverkar kommunernas planering, så att det inte blir större krav på miljökonsekvensbedömningar när kommuner ska ta en detaljplan eller generalplan.
Talmannen
Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att remittera ärendet till social- och miljöutskottet omfattas? Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.
Remiss
3 Begränsning av producentansvar
Landskapsregeringens lagförslag (LF 16/2011-2012)
Talmannens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.
Diskussion.
Ltl Carina Aaltonen
Fru talman! Det känns verkligen som en stor lättnad att äntligen få presentera den första delen i ett omfattande och systematiskt arbete som syftar till att underlätta genomföra producentansvaret och då i synnerhet beträffande förpackningar.
Genom den här ändringen i § 23 b i landskapslagen om renhållning där vi begränsar producentansvaret till att enbart omfatta producenter med en omsättning över 1 miljoner euro så gör vi en stor insats för uppskattningsvis cirka 850 små företag på Åland. Det långsiktiga målet är också att inom kort få bort dubbla kostnader och dubbla administrationssystem utan att förändra för miljön och föra på konsumenterna högre avgifter. Vi vill utveckla avfallshanteringen på Åland. Vår vision får gärna vara samma som man har i Avfall Sverige där man säger att det inte ska finnas något avfall i framtiden.
Producentansvaret var en av de första frågorna som regeringen sade att vi skulle lösa när vi tillträdde i höstas. Då hade hela situationen kring det här eskalerat. Ni minns säkert MISES vitesföreläggande till småföretagare och Ålands näringslivs anmälan av landskapsregeringen till EU-kommissionen. När dessutom vår egen miljöbyrå började skicka ut brev till företagare där företagarna ombads redovisa på vilket sätt de tog sitt producentansvar i skärgården då fanns det bara en sak att göra; att se över spelreglerna och se till att alla spelare på planen når de mål som regeringen har ställt upp. Utan klara och tydliga spelregler blir det kaos. Det måste också finnas en balans i regelsystemet så att det fungerar också i verkligheten.
Man kan med fog säga att spelreglerna inte har varit helt tydliga. Känslan i höstas att hela havet stormar var ganska påtaglig.
Det var också uppenbart att förtroendet för landskapsregeringen var kört i botten när vi tillträdde. Det första som vi fick ta tag i var att försöka återupprätta förtroendet mellan alla berörda. När sedan Ålands näringsliv, MISE, kommunerna och vår egen miljöbyrån kände att nu menade den här regeringen allvar, att vi verkligen tänkte lyssna på dem och ta till oss det som de upplevde som problematiskt och att vi skulle inleda det här förändringsarbetet på ett sätt som alla mer eller mindre kunde omfatta, då kom vi snabbt vidare.
Min målsättning har hela tiden varit att se hur vi gemensamt ska kunna lösa problemen kring producentansvaret och inte skicka runt ansvar till andra och älta vad som har gått snett, vem som har gjort fel och andra historiska och inte så konstruktiva tillbakablickar. Och så blev det, vi tog ansvar för att lösa problemen och för att finna en lösning. Vi insåg ju nog att det inte skulle gå så snabbt att få till en helhetslösning. Därför var vi tvungna att dela in de här åtgärderna i flera steg.
Vi inleder nu med att harmonisera vår egen lagstiftning med Finlands genom att lägga in samman nedre gräns för dem som omfattas av producentansvaret som man har i riket dvs. en omsättning på över 1 miljoner euro. Det är det lagförslag som ni har på era bord idag.
Steg två är att godkänna en förordning som reglerar de företag som omfattas av producentansvaret, deras ansvar och skyldigheter.
Och steg tre är att ta fram en helt ny landskapslag om producentansvar, en lag som beräknas vara klar till årsskiftet 2013 och som ska träda ikraft samtidigt som är rikets nya lag om utvidgat producentansvar, som träder ikraft den 1 maj 2014.
Vi har också inlett diskussioner med riket för att kunna överföra producentansvaret till dem från det här datumet.
Tanken är att Birkalands närings-, miljö- och trafikcentral ska ha hand om det administrativa med insamling och redovisning av statistik samt att företagen som omfattas av producentansvaret anmäler sig till dem. PROANS ska enligt mitt sätt att se det läggas ned. En hel del administration på landskapsregeringen kommer också att försvinna. Och för företagen försvinner de dubbla kostnaderna för producentansvaret.
Förutom en överenskommelseförordning så kommer det också att krävas att man i rikslagstiftningen gör ändringar för att infoga Åland som område där producentansvaret ska gälla. Idag är Åland betraktat som ett eget avfallsland i och med att vi har självstyrelse och därmed också har egen lagstiftningsrätt på det här området. Därför är vi en del av det finska handelsområdet men alltså inte med beträffande producentansvaret. Det är detta som skapar dubbla kostnader i och med att en del företag som importerar varor till Åland redan har betalat en avgift till PYR. Sedan ska de också betala till PROANS.
Vad är då producentansvar? Ja, enligt vår lag är definitionen producent; den som tillverkar eller yrkesmässigt importerar produkter eller som yrkesmässigt för in och förmedlar en produkt i landskapet. Med producentansvar avses en producents ansvar för åtgärder och kostnader att ordna återanvändning, återvinning och annan avfallshantering av produkter som en producent släppt ut på marknaden inräknat kostnaderna för detta.
Tanken från EU med producentansvaret är att det här ska fungera som ett styrmedel för att uppnå miljömålen. Eftersom kostnaderna nu hamnar på producenterna så ska det här driva företagen att ta fram mera resurssnåla produkter som är lätta att återvinna och som inte innehåller miljöfarliga ämnen.
Producentansvaret har på vissa ställen bidragit till en ökad återvinning och medvetenhet om avfallshanteringen.
Jag vill också i detta sammanhang säga att vi har producentansvar inom många andra områden också, och de fungerar ganska bra i dagsläget, men även inom dessa områden skulle en överenskommelseförordning behövas. Det skulle det minska en hel del administration för landskapsregeringen där vi nu sitter och bokför årliga rapporteringar från företag och för in dem i fem olika register. Sedan ska all denna information rapporteras från landskapsregeringen till riket för att sedan Finland, som medlemsstat, ska skicka sin nationella rapportering, inklusive Åland, till EU. Det här krävs enligt EU för att man ska ha aktuell och tillgänglig information om mängden återvunnet material inom bland annat områden som batterier, skrotbilar, el-skrot, däck och retursystem för dryckesförpackningar. Mycket fungerar idag genom frivillig basis, men bäst vore det om vi kan ha en överenskommelseförordning där de rikets producentsammanslutningar åläggs att också ha ansvar för producentansvaret också på Åland.
Producentansvaret för förpackningar har utvecklats succesivt sedan slutet av 90-talet. I början var det fokus på återvinningsmålen och rapporteringsplikten på förpackarna. Hela tiden har konsumenterna haft rätt att lämna tillbaka förpackningar till förpackare, senare producenter.
När sedan begreppet producentansvar infördes i renhållningslagen skulle producenter ansvara för åtgärder och kostnader att ordna avfallshanteringen av produkter som producenterna släppt ut på marknaden. Dessutom skulle producenten eller producentsammanslutningen anmäla sig till producentregistret.
Ett uttryckligt producentansvar för förpackningar infördes i renhållningslagen 2006. Genom den ändringen blev producenternas ansvar mycket tydligare. De var inte bara skyldiga att ta emot förpackningsavfallet som konsumenterna kom till dem med utan producenterna fick en skyldighet att organisera insamlingen, transporten, återvinningen, bortskaffandet och annan avfallshantering av de förpackningar som de släppt ut på den åländska marknaden och det är här som tidigare regeringar inte har lyckats fullt ut. Tidigare miljöminister Katrin Sjögren försökte år 2008locka med morot och piska. Moroten var ett ekonomiskt stöd från landskapet till bildandet av en producentsammanslutning och piskan skulle bli en skärpt påföljd för de producenter som bröt mot lagen. Av påföljderna blev det inte något. Det motsatte sig den dåvarande näringsministern Mattsson. Och sedan trappades motsättningarna upp för att eskalera hösten 2011.
I och med det här lagförslaget ser vi framåt. Det viktiga datumet är 1 maj 2014. Men fram till dess ska vi jobba konstruktivt och sakligt i samverkan med de som berörda. Från landskapsregeringens sida ska vi, förutom att få lagstiftning och överenskommelseförordningar på plats, jobba med EU:s insamlingsmål och med att få in rapportering från kommunerna om hur stora mängder avfall inom respektive fraktion som samlas in.
Vi ska också fortsätta att informera om EU:s avfallstrappa, som har fem viktiga steg: 1) Minimera, förhindra att avfall uppstår 2) Återanvända 3) Återvinna. 4) Energiutvinna 5) Deponera.
Ekonomiskt då? Hur blir det nu? I och med att producentansvaret inte fungerar i dagsläget och att endast ett litet antal företag är anslutna till PROANS så tar redan idag kommunerna och kommuninvånarna ett stort ekonomiskt ansvar. Jag förutsätter att kommunerna och kommunförbundet MISE ska göra allt vad som står i deras makt för att få ner kostnaderna för insamling, omhändertagande och bortforsling för på så sätt minska hushållens kostnader för avfallshanteringen.
Miljömässigt då? Ja, detta lagförslag bedöms inte att ha några negativa konsekvenser för miljön. Vi har en väldigt hög återvinningsgrad på Åland idag och det är lätt – åtminstone i centralkommunerna – att sortera sitt avfall.
Och en annan sak: Det är inte okej att bränna sitt avfall i en tunna på gården. Det hör inte till den moderna människans verksamheter.
Jag vill avsluta med att skänka en stor bukett av vårens första blåsippor till alla företagare, alla ålänningar, alla kommuner som tar sitt ansvar, tillhandahåller bra system så att det går lätt att sortera sitt avfall och det finns också många som tar det ekonomiska ansvaret. Vi är fantastiskt bra på att återanvända och återvinna men vi kan bli ännu bättre.
Jag och regeringen är stolta över att vi har så många eldsjälar som vill arbeta för en välfungerande avfallshantering på Åland men även här finns utrymme för mer samarbete och samsyn i framtiden. Tack, herr talman.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, talman! Målen är vi säkert alla överens om, medlen fick vi nu höra av ministern.
Gränsen på en miljon för producentansvar, över 1 miljon-producenten, under 1 miljon-kommunen. Kan jag utgå ifrån att kommunerna är med på det här? Kan vi vara säkrar på att den här gränsen på en miljon inte är diskriminerande? Vi har nämligen ett diskrimineringsförbud i all lagstiftning. När man sätter en gräns på det här sättet så är det upp till gränsen noll och över gränsen 100 procent. Jag utgår ifrån att beredningen också har tänkt på detta.
Minister Carina Aaltonen, replik
Beträffande gränsen en miljon euro så gör vi det här för att harmonisera vår lagstiftning till den lagstiftning som man kommer att införa i riket den 1 maj 2014 och där har man gått inför en gräns på en miljon. Det är naturligtvis möjligt för företag och producenter att vara med även om man har lägre omsättning, om man vill göra det av miljöskäl. Men vi har satt den här gränsen på en miljon för att det sedan ska vara lättare att harmonisera vår lagsstiftning med rikets.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack talman! Jag kan då utgå från att kommunerna är med på det här eftersom ministern förbigick den delen med tystnad.
Minister Carina Aaltonen, replik
Ja, inte bara kommunerna är med på det. Vi har fått väldigt positiva svar på remissen både från Ålands näringsliv, kommunförbundet MISE och från kommunerna. Det är fantastiskt att vi har fått så många som är med på den här förändringen och vill se en utveckling, vilket jag är oerhört tacksam över.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Katrin Sjögren
Talman! Ja, det var ris till förra landskapsregeringen och speciellt till mig som förra miljöansvariga.
Faktum är att förtydliganden i avfallslagstiftningen om producentansvaret trädde i kraft 2006, med centern, moderaterna och socialdemokraterna i regeringen.
Det har varit en svår process. Jag tror att det fortsättningsvis, även fast vi tar steg framåt, kommer att bli en svår process att få alla bitar att fall på plats. På ena sidan har vi näringslivet och på andra har vi kommunerna och skattebetalarna.
Jag ska ändå problematisera lite. Producentansvar är ett sinnrikt grepp som, när det fungerar, gör Europa, Norden och Åland mera hållbart. Grundtanken är att motivera producenterna att ta fram produkter som är mer resurssnåla, lättare att återvinna och som inte innehåller miljöfarliga ämnen.
På Åland har vi varit väldigt duktiga och vi borde utvidga vårt producentansvar till först däck- och returpapper men speciellt till de ämnen som, när de blir avfall, riskerar att bli farligt avfall, t.ex. måleriavfall, bekämpningsmedel, organiska lösningsmedel och läkemedel.
Som alla är mycket väl medvetna om fungerar producentansvaret inte tillfredsställande på Åland, eller egentligen fungerar det. Vi har väldigt höga insamlingstal och ålänningarna har hittills varit väldigt duktiga på att källsortera. Med det är systemet som man inte tycker att är bra uppbyggt.
Liberalerna anser att varje steg som tas för att förenkla, avbyråkratisera, inte göra dubbelarbete är välkommet. Välkommet är också åtgärder som stärker miljöarbete och där är avfallshanteringen är allt miljöarbetes ursprung.
Liberalerna stöder och har arbetat för att harmonisera den åländska avfallslagen med den nya rikslagen. Men det är inte heller helt enkelt. Vi vet också att vi på Åland importerar en hel del produkter från Sverige och kontinenten. Den importen ökar.
När man diskuterar med riksmyndigheterna och näringslivsorganisationerna där så blir frågan om finländska producenter frivilligt tar på sig ansvaret för andra länders konsumentförpackningar?
Vi vet också att taxfree-handeln är oreglerad och genererar stora mängder förpackningar.
Att få till stånd ett fungerande producentansvar, speciellt för förpackningar, är en typisk politisk pest- eller kolerafråga. På ena sidan står näringslivet som sliter med små marginaler, pappersarbete och administrationskostnader samt mördande konkurrens. På andra sidan står skattebetalarna, kommunerna som vill ha en fungerande, flexibel, miljövänlig avfallshantering till rimliga kostnader där en viktig del är att producenterna tar sitt producentansvar.
Relevanta frågeställningar till lagförslaget som vi gärna vill att utskottet tittar lite närmar på är: För det första, vad innebär det att ta bort producentansvaret för små producenter? Vi vet att det är rimligt att göra förändringar, 20 procent av företag i främst livsmedelsbranschen genererar 80 procent av förpackningarna.
Rikslagstiftningen går väl ut på att de större aktörerna tar ett helhetsansvar, alltså också blir ansvariga för de små producenternas konsumentförpackningar. Här är det inte heller riktig svart eller vitt. Det vet alla lagtingsledamöter som någon gång har köpt en pizza, tänk vad det genererar avfall, förpackningen som pizzan levereras i. Eller om man har köpt en dator eller en TV så är det mycket förpackningar och en stor avfallsmängd som genereras.
Nu överförs tydligt ansvaret för de små producenternas förpackningar på kommunerna, på skattebetalarna. Kommunerna och skattebetalarna kommer alltid att ansvara över en del av förpackningarna. Det handlar om förpackningar från privatimport och näthandel exempelvis. Vad beräknas kostnaderna bli för kommunerna och vad får det här för verkningar i framtiden?
Slutligen, i den sista meningen vill vi ha ett förtydligande. Vad innebär meningen: ”Alla producenter ska underlätta att förpackningsavfallet återanvänds eller återvinns så långt som möjligt.” Riskerar det här att bli en död mening?
Jag ska vara mer generös än miljöminister Aaltonen. Jag önskar från djupet av mitt hjärta varmt lycka till, för det här är en mycket komplicerad och svår fråga. Tack.
Minister Carina Aaltonen, replik
Herr talman! Nej, ltl Sjögren, ta inte mitt anförande som svidande kritik. Det var väl mera en beskrivning över hur läget var under den förra mandatperioden. Däremot fick ltl Sjögren till stånd en producentsammanslutning, Proans. Tyvärr hamnade den inte på rätt instans, på företagen, utan det var kommunförbundet MISE som tog det ansvaret.
Det stämmer att de stora företagen får ta ett större ansvar också för de mindre företagens producentansvar eftersom de faller bort. Men det gör de ju redan idag, precis som ltl Sjögren nämnde i sitt anförande. Det är de stora företagen som redan idag står för den största delen av både avfallet och ansvaret.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Att harmonisera den åländska lagstiftningen med rikslagstiftningen är ett väldigt smart sätt att komma vidare. Det var en lösning som jag också förfäktade. Rent praktiskt har inte rikslagstiftningen varit färdig förrän nu. Där önskar jag också landskapsregeringen lycka till. Det handlar lite om självstyrelsepolitik. Åland har varit ett eget ”sopland” och det har man värnat om väldigt mycket, men där har man tydligen kommit längre än vad förra landskapsregeringen gjorde.
Att minska byråkratin och att inte behöva anmäla sig till två ställen; till landskapsregeringen och till miljöcentralen, är ett välkommet steg. Tankegången var hela tiden att alla skulle vara med och ta sitt producentansvar och att vi skulle ha ett sopsystem på hela Åland.
Minister Carina Aaltonen, replik
Visst är timingen ganska optimal just nu i och med att man i Finland går över till det system som Åland har haft sedan 2006. Fram till år 2014 har man ett partiellt producentansvar, dvs. att kommunerna står för insamlingen, det som är dyrt, och sedan står producenterna för omhändertagandet av avfall. Det kan i bästa fall också ge intäkter. Nu frångår man det partiella producentansvaret. Det passar oss väldigt bra i tiden att kunna minska på byråkratin och på kostnaderna och att få ihop det och bli en del av ett större område. Det tror jag att alla vinner på.
Jag tackar för stödet.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Det är rätt väg att gå men samtidigt finns det bekymmer. Vi vet att åländska företag ökar sin import från Sverige och kontinenten. Är det då rimligt att tro att hela lösningen är att fastländska bolag ska ta över det ansvaret från ålänningarna? Det kanske man lyckas ro i hamn och det hoppas jag, men jag lyfter ett varningens finger där.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Barbro Sundback, replik
Tack, herr talman! Det var värdefulla synpunkter från ltl Sjögren. Inledningsvis var det en sak som jag gärna vill ha ett förtydligande på. Det var i samband med analysen att sorteringsgraden och återvinningsgraden är väldigt hög på Åland och allt det är bra. Men sedan är systemet inte bra, enligt ltl Sjögren. Jag är väldigt intresserad av att veta vad i systemet enligt ltl Sjögren som är det stora problemet?
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Jag sade att ålänningarna är väldigt duktiga på att källsortera och det är något som vi måste bevaka och värna om. I och med att avfallshanteringen splittras upp nu så ser jag faror med det.
Kritiken mot systemet gäller producentansvaret. Sedan finns det annan kritik men jag håller mig till producentansvaret. Kommunerna har inte varit nöjda, skattebetalarna har inte varit nöjda och näringslivet har definitivt inte heller varit nöjda. Det var det som jag menade som ett förtydligande.
Ltl Barbro Sundback, replik
Jag vet inte om det finns något mått på kommunmedlemmarnas och kommunernas missnöje med det nuvarande systemet för producentansvaret. Jag har mest hört näringslivets missnöje. Man hävdar att det finns dubbla avgifter. Det finns enstaka parter som har intresse av ett annat system och som ivrigt debatterar i medierna. Men finns det, enligt ltl Sjögren, ett dokumenterat missnöje bland de åländska konsumenterna över det här?
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Inte mera dokumenterat annat än när man pratar om avfallsfrågor med människor, vilket man gör ganska ofta, så den vanliga ålänningen konstaterar att mycket av soporna och källsorteringen, åttapackssystemet, är förpackningar. De betalar man ju mycket för det och det borde producenterna stå för. Tanken var ju att antingen skulle producenterna ha egna insamlingssystem eller så skulle man ingå i det kommunala systemet. Det bästa skulle vara att få till stånd ett samarbete mellan producenterna för förpackningarna och kommunerna för att ha ett enda system. Det är miljömässigt smart och det är också ekonomiskt smart.
Men när det gäller producentansvaret för förpackningar så har det varit ett enormt motstånd.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Anders Eriksson
Herr talman! Det är precis som minister Aaltonen sade i sin presentation, det har varit mycket kritik runt politikområdet. Jag tycker att det är positivt att man ifrån landskapsregeringen har tagit kritiken till sig. Jag förstod att det var någon sorts trestegsraket som vi kunde förvänta oss, varav det här är det första steget. Den det andra steget skulle vara att få bort de dubbla kostnaderna och det är bra.
Det tredje steget vill jag förbehålla mig att säga något om först när vi har diskuterat det ordentligt i social- och miljöutskottet. Det är ju de facto vår behörighet. Om det är Birkaland som ska sköta det åt oss så är det nog ett fattigdomsbevis om vi inte klarar av att sköta det själva hemma på Åland. Det är också ett väldigt stort fattigdomsbevis, när vi försöker argumentera för att vi ska ha utökad behörighet, om vi inte kan få ordning på en sådan här är enkel sak i grund och botten. Det tredje steget i den här trestegsraketen ber jag att få återkomma till senare.
Om vi tittar på det här förslaget som vi har på bordet så är den stora ändringen att företag som har en omsättning på mindre än 1 miljon skulle slippa producentansvaret. Det sägs så här; ”en omsättningsrelaterad gräns anses ändamålsenlig bl.a. av konkurrensneutralitetsskäl”. Men är det verkligen så? Det innebär ju, i den mån man i regeringsbänken hör vad jag säger, att om man har 980 000 euro i omsättning så då är man helt utanför det här systemet. Men har man 1010 000 euro i omsättning så då är man med och får bära kostnaderna som det innebär. Jag undrar faktiskt om man kan beskriva det som konkurrensneutralt? Jag är ganska tveksam till det. Jag har igen samman dubier som ltl Gunnar Jansson, är det här förenligt med likhet inför lagen?
Jag ska inte bli så långrandig i och med att jag får möjligheter att fördjupa mig i det här ärendet i utskottet.
Jag noterade att minister Aaltonen sade att det här harmoniserar med finans lagstiftning. Jag är tveksam till om det är så. Om talmannen ursäktar mig så skulle jag behöva gå till bänken och hämta ett papper. Jag har en jämförelse på lagstiftningen i Finland, Sverige och här på Åland.
Tittar vi på den åländska lagen så föreslår man att det ska lyda; ”producentansvaret tillämpas inte på producenter vars omsättning understiger 1 miljoner euro. Alla producenter ska underlätta att förpackningsavfallet återanvänds eller återvinns så långt som möjligt”. Då är definitionen av producent ganska viktig. I 3 § i vår renhållningslag definieras producent så här: "Den som tillverkar eller yrkesmässigt importerar eller som yrkesmässigt för in och förmedlar en produkt i landskapet".
I avfallslagen i Finland definierar man producenter så här: ”Den som yrkesmässigt förpackar produkter eller den som yrkesmässigt importerar förpackade produkter ".
I lagstiftningen i Sverige sägs det så här i 2 §: ”Med producent avses i denna förordning den som yrkesmässigt tillverkar, säljer eller till Sverige för in en förpackning eller vara som är innesluten i en förpackning”.
När minister Aaltonen säger att det här harmoniserar med lagstiftningen i Finland så menar jag att det gör den nog inte, för där sägs det ingenting om när man förmedlar, dvs. säljer en vara i landskapet. Skulle det stå så här i tillägget; ”producentansvaret tillämpas inte på förpackningsproducenter” då skulle det vara likartat. Men så står det inte i det förslaget som landskapsregeringen har lagt. Det innebär att alla företagare som har i miljon eller 1 euro över 1 miljon så faller in i det här systemet.
Det här ska vi förstås titta speciellt på i utskottet. Jag undrar om man inte lite har misslyckats i de goda ambitioner som jag ändå uppfattar att man ifrån regeringen har. Det här leder till att det blir dubbel avgift för de företagare på Åland som har en omsättning över 1 miljon. Tack.
Minister Carina Aaltonen, replik
Herr talman! Beträffande harmoniseringen, att den ska stämma överens med rikets lagstiftning, så gäller det först från 1 maj 2014. Fram tills vi har överenskommelseförordningar gjorda så betraktas Åland som ett eget avfallsland, precis som även ltl Katrin Sjögren sade. Vi måste också ta ansvar för det som importeras till landskapet och som går över skattegränsen. Det är skillnaden.
Först när vi har det tredje steget gjort, när vi har fått överenskommelseförordningar gjorda och när Birkalands närings-, miljö- och trafikcentral kan börja sköta administrationen, det är då vi kan få bort de dubbla kostnaderna för företag som tjänar över 1 miljoner euro. Från och med när den här lagstiftningen träder ikraft så kommer företag som har en omsättning under 1 miljon att befrias.
Ltl Anders Eriksson, replik
Det sistnämnda är helt riktigt. Det är ju givetvis positivt. I presentationen sades att det kanske rör 800-900 företag så det är många som berörs.
Ministern sade att det här harmoniserar med Finlands lagstiftning men i Finlands lagstiftning faller de som förpackar produkter eller de som yrkesmässigt importerar förpackade produkter inom det här ansvarsområdet. Medan man i den åländska lagstiftningen också har tillägget den som förmedlar dvs. alla som säljer varor.
Det åländska näringslivet är uppbyggt på ett sådant sätt att vi importerar många, många varor hit. Det är den biten som åtminstone jag hoppas att vi kan titta ordentligt på i utskottet, om man inte kunde justera det där.
Minister Carina Aaltonen, replik
Det kanske också skulle vara bra om ltl Eriksson kunde klargöra vem som i så fall skulle ta det ekonomiska ansvaret för de produkterna? Vill ltl Eriksson att hushållen ska ta hand om det som importeras? Min avsikt är i alla fall att se till att fördela kostnaderna. Så länge som vi har vår egen lagstiftningsbehörighet på det här området kvar, och vi inte har gjort en överenskommelseförordning, så är det de större företagen som importerar som ska vara med och betala för förpackningarna.
Ltl Anders Eriksson, replik
Notera att jag inledningsvis sade att jag vill vara väldigt hovsam i mitt anförande i och med att man kanske kan skjuta sig i foten när man i utskottet börjar titta mera på hur det här hänger ihop. Jag är tveksam till att det här harmoniserar, som ministern säger. Begreppet ”förmedla” finns inte med i den finska lagstiftningen. Jag brukar inte stå och ropa om hur det är i den finska lagstiftningen och att vi ska ha likadant. Jag ville bara säga att det inte förefaller att stämma.
Sedan frågan vem som då ska betala, notera om jag har förstått det här förslaget rätt, när det gäller företag som har under 1 miljon i omsättning så är det synbarligen kommunerna som ska stå för kostnaderna. Det kanske också kan vara ett alternativ när det gäller de övriga.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Sara Kemetter
Tack, herr talman! Det här är ett svårt ärende. Som ny lagtingsledamot och politiker så är det ett ofantligt område att läsa sig in på. Det är också ett jätteviktigt område att alla politiker kan. För det har konsekvenser både för miljön, det handlar om pengar och det handlar också om kultur.
Vad är producentansvar? Ja, det är ett regelverk som har tillkommit för att skapa ett miljömässigt hållbart samhälle för framtiden. Det är viktiga ord. Framtidsbilden är alltså ett kretsloppsanpassat samhälle där det mesta av det som beaktas som avfall kommer till nytta som någon form av ny resurs. Miljöansvaret ligger på den som producerar en vara. Producenterna ska vara skyldiga att ta hand om varorna även efter att konsumenterna har använt varorna. Men även konsumenterna har ett ansvar. Vi måste också inse att sopor kostar.
Det handlar om miljön. Varför kan jag inte föra en soffa tillbaka till butiken när jag köper en ny? Vem ska ta hand om min gamla soffa? Det är ett av våra största problem på Åland. Vi måste ges möjligheter att återvinna och framförallt måste företagen ges möjligheter att skapa sådana produkter som kan återvinnas och bli bättre.
Vi har också hört här under debatten att vi på Åland har en stor sorteringsgrad. Men här måste vi också kunna bli bättre för att kunna uppnå de kommande miljömålen kring EU. Ju bättre vi blir desto mindre mängd brännbart avfall har vi och desto färre utkörningar har vi. Det handlar också framförallt om pengar. Här har vi alla åsikter om hur saker och ting ska skötas för att det berör ju vår egen plånbok och oss personligen.
I Saltvik har vi skött det här genom skatterna, i Mariehamn sköter vi det via MISE, men sist och slutligen är det alltid konsumenterna som hamnar på räkningen.
Det handlar också om kultur. Vi måste ändra vårt sätt att tänka. Det handlar om vanor. Som ministern avslutade sitt tal med så kan vi inte bara bränna soporna på gården längre och när vi köper TV-apparater och annat så kastar vi det i en stor brasa. Vi måste också ta ett ansvar. Det ska inte bara vara de som bor i städerna, som inte har möjlighet att bränna, som ska sitta med en stor kostnad. Idag har vi också ett orättvist system på Åland. Hushållen betalar en stor del av producenternas kostnader. Jag har fått uppgifter om att vi de facto betalar nästan 80 procent av producenternas kostnader.
Därför ser jag med glädje på det här lagförslaget. Det befriar företagarna som har en omsättning under 1 miljon från ett ansvar. Det betyder ungefär 850 små företagare. Till exemplen kan jag inte längre föra tillbaka den lilla plastburken till en honungsfabrikör och kräva att de ska ta hand om den utan det måste jag stå för. Byråkratin och att vi ska göra det lättare för näringslivet har debatterats mycket bl.a. från Ålands Framtid. Nu gör vi det lättare för näringslivet.
Jag anser som socialdemokrat att det här är ett bra lagförslag och ett första steg i rätt riktning. Tack.
Talmannen
Begärs ytterligare ordet?
Ltl Gunnar Jansson
Herr talman! Jag kommer bara med två korta lagtekniska kommentarer som jag ber att utskottet beaktar. Båda finns självfallet i 23b §.
Jag förmodar att man med omsättning avser under någon tidsrymd, omsättning per år sannolikt, i nästsista meningen. Utskottet bör ta en titt på det här. Det är viktigt att lagtexten tydligt säger vad den menar.
Den sista meningen är lite mera problematisk, som kollegan Katrin Sjögren nämnde. Lagar är ju normer. Men i lagstiftningen talar man om tillämpliga normer och om programmatiska objektiv, programmatiska önskemål och inriktning på lagstiftningen. De programmatiska inriktningarna brukar förekomma i början av en lag, så är det också i renhållningslagen som är föremål för ändring. Där finns målsättningarna, vart lagen syftar.
I 5 § eller 6 § kunde troligen vara en lämpligare plats om man överhuvudtaget vill ha en sådan här bestämmelse på lagnivå. Sista meningen säger något om ett önskvärt beteende, det är mera ett önskemål än en norm. Jag ber också utskottet att titta lite närmare på om vi verkligen i vår landskapslagstiftning ska ta in den här typen av normer i en normerande paragraf, dvs. först begränsar man producentansvaret enligt paragrafen och sedan säger man ändå hur alla producenter förväntas uppträda. Om utskottet tycker att en sådan här mening ska vara med så är det upp till utskottet att tycka det. Men jag ber utskottet att fundera på dess rätta plats i lagen. Då kan man naturligtvis invända och undra om man får öppna paragrafer som inte är öppnade? Det är också något som utskottet är kompetent att avgöra. Tack.
Ltl Barbro Sundback
Tack, fru talman! Jag, som många andra här, hoppas att den här frågan får en nystart och att vi får en konstruktiv utveckling inom det här området. Jag har några reflexioner.
Det som ltl Kemetter sade, hur man än ser på detta så är det alltid konsumenten som betalar kostnaderna för avfallet. Det som är intressant är vem som ska ansvara för frågan så att producentavfallet blir omhändertaget och skött. Om det läggs på producenterna, där det ska ligga, så har ju också konsumenten en möjlighet att träffa sådana val så att man kan minimera det producentavfall som man måste ta hand om. Vem som ansvarar och sköter om hanteringen av avfallet är en viktig fråga. Konsumenten kommer alltid i någon form att få betala det, det är alldeles klart.
Det system vi tillsvidare har, att kommunen arrangerar insamlingen, återvinningen eller återanvändningen, det får vi leva med tills vi får en annan sorts lagstiftning som kräver att producenterna tar ett större ansvar.
Det har nu förekommit alla möjliga förslag i den mediala debatten om hur detta skulle kunna lösas, men de låter sig nog inte förverkligas så här helt lösryckt ur sitt sammanhang. Någon måste ha ett övergripande ansvar för hela avfallshanteringen. Det svåra är hur man ordnar de här systemen, precis som ltl Sjögren sade. Det tillkommer vissa särskilda svårigheter på Åland. På Åland finns inte producenter som intresserade av råvaran som kan återvinnas. Vi måste ta det som ett avfallsproblem och inte som något som vi får tillbaka, utan avfallet måste skickas till dem som är intresserade, t.ex. de som gör papper, glas och flaskor. Sådana aktörer finns inte på Åland.
Därför har vi byggt vårt avfallssystem så att vi ska sortera bort så mycket som möjligt av det som måste slut deponeras. För allting ska skickas bort. Ju mindre avfall, som inte är värt något, skickas bort, så desto bättre för de åländska konsumenterna.
Nästa steg borde vara att samhället, via ÅPAB, får möjlighet att skapa en lagrings- och omlastningsplats på Ödanböle. Nu har vi ett starkt privat monopol inom den här branschen. Det betyder också att konsumenterna nu fortsättningsvis betalar för höga avgifter.
Åland är i en väldigt speciell situation när det gäller avfallshanteringen. Hittills har vi gjort mycket ambitiösa satsningar och det har kostat konsumenterna en hel del. Många har inte acceptera det här, utan de har mer eller mindre tvingat sina kommuner att gå ut ur MISE för att slippa ett fastighetsnära upphämtningssystem. Dessutom har man gått in med kommunal finansiering medan MISE har sysslat med avgiftsfinansiering.
Summa summarum så är utvecklingen vad gäller hushållssoporna väldigt positiv. Det är viktigt att fortsätta på den här utvecklingen och inte göra några drastiska beslut där man inte vet vad det leder till. Men om vi har ett system där vi kan skicka bort så mycket avfall som möjligt, så få gånger som möjligt och få betalt för det, så desto bättre blir det för konsumenterna. Tack.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Det som lite försvårar producentansvaret när det gäller förpackningar är att det hittills har varit ganska lite business i det. Vi har fastländska producentorganisationer som kommer till Åland och tar hand om elektronik och däck. Men förpackningarna är i ett lite svårare läge. Faktum är att direktivet är så flexibelt att till exempel ÅCA kan uppfylla sitt producentansvar för förpackningar genom att ställa en container på ÅCA-gården, då har man uppfyllt sitt producentansvar för förpackningar. Det här med förpackningar är knepigt.
Jag önskar majoriteten lycka till.
Ltl Barbro Sundback, replik
Javisst är det så, därför är det just så viktigt att förenhetliga uppsamlingssystemet så att man får sådana mängder att de innebär ett visst ekonomiskt värde. Det som har skett med MISE är tråkigt. Alla de som har varit med och krävt utträde har inte tänkt tillräckligt långt. För det blir ännu svårare att bli av med soporna från de små kommunerna. Det blir dyrt. En organisation hade varit det bästa. Jag hoppas att de som är kvar i MISE tar sitt ansvar. Då kanske vi så småningom kan uppvisa system som är så pass effektivt att vi lockar tillbaka de kommuner som har gått ur MISE.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! På det viset är det. Jag försökte driva att vi skulle ha ett avfallssystem och att kommunerna och producenterna skulle samarbeta. Att bygga upp dubbla system är dåligt för miljön och det är dåligt för ekonomin. Så har man till exempel gjort i Tyskland och det har inte alls varit bra. Alla producenter tar sitt eget ansvar och har tio olika system.
För övrigt delar jag också ltl Sundbacks uppfattning om att vi borde försöka samordna avfallshanteringen på Åland. Vi borde ha ett system och vi borde absolut ha möjligheter att lagra och bala. Det skulle få ned kostnaderna radikalt när det gäller avfallshanteringen på Åland.
Ltl Barbro Sundback, replik
Ja, det har hela tiden åtminstone varit mitt partis mål och i den riktningen har vi arbetat. Det är trevligt att höra att liberalerna nu också är med på den linjen.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen avslutad. Kan förslaget att remittera ärendet till social- och miljöutskottet omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.
Remiss
4 Växtskyddsmedel
Landskapsregeringens lagförslag (LF 17/2011-2012)
Talmannens förslag är att ärendet remitteras till finans- och näringsutskottet.
Diskussion.
Minister Fredrik Karlström
Fru talman! Landskapsregeringen förslår att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning om växtskyddsmedel. Den här lagen är en anpassning till de nya EU-bestämmelserna och landskapsregeringen har konstaterat att smidigast är att likforma vår lag med rikets lagstiftning.
Det här lagförslaget innehåller inte så mycket politik utan är en lag om att Finlands växtskyddsmedelslag ska tillämpas i landskapet och att alla förvaltningsuppgifter som enligt den lagen ankommer riksmyndigheterna ska dessa skötas av landskapsregeringen.
Lagen om växtskyddsmedel är således en blankettlag och till största del en anpassning för att göra EU till lags igen. Jag tänkte kort gå igenom de viktigaste paragraferna i lagen.
§ 5, språkkravet stipulerar att alla anvisningar, anteckningar och relevant information för att sälja, hantera och använda växtskyddsmedel ska vara på svenska.
§ 6, alla växtskyddsmedel som är godkända att användas på Åland ska finnas i ett elektroniskt register. I landskapet finns inte de förvaltningsmässiga resurser att upprätthålla den administration och bedriva den laboratorieverksamhet som är nödvändig för att det ska vara möjligt att ta ställning till om ett växtskyddsmedel ska godkännas eller inte. Därför är det mest ändamålsenligt att använda sig av de register över godkända växtskyddsmedel som används i riket. Däremot finns det dock resurser för att hålla ett eget register över alla utbildningssamordnare/examinatörer/testare av utrustning och personer med avlagd examen inom området ska även finnas registrerade.
§ 13 är den paragraf som det eventuellt kan finnas lite för utskottet att fundera kring. Här ges landskapsregeringen fullmakt att i landskapsförordning utfärda begränsningar som begränsar tidpunkten för besprutning, hur stort avstånd ska vara till bebyggelse samt vilka vindförhållanden som ska råda. Det här görs eftersom det är endast i den här lagen som det är möjligt för landskapsregeringen att begränsa besprutning av växtskydd för personer som inte är registrerade jordbrukare. Som jordbrukare har man skyldighet att iaktta krav på god jordbrukshävd, det har man inte som vanlig markägare utan då har man skyldighet att anpassa sig efter den här lagen samt bruksanvisningen för bekämpningsmedlet. Det var egentligen de största paragraferna i den här lagen.
Som ni har läst så görs även en förändring i vattenlagen för landskapet Åland. Den förändring som införs där gäller definitioner om vad som är en rännil, ett dike, större utfallsdike och vattendrag, samt en komplettering med en ny § 19b om grundvattenområden. I princip införs samma definitioner som i riket dock anpassade till våra förhållanden i landskapet. Tack.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Först en kuriositet, det är ganska intressant hur man först pratar om växtgifter, sedan om bekämpningsmedel och nu om växtskyddsmedel.
Jag funderar om näringsministern och näringsavdelningen alls har diskuterat producentansvar för bekämpningsmedel? Det blir inte direkt i den här blankettlagen, men det tangerar ändå den. Har ni även diskuterat det faktum att ha ett eget register på Åland, att vi skulle få någon uppfattning om hur mycket växtskyddsbekämpningsmedel som importeras, säljs och används på Åland? Det skulle vara väldigt relevanta miljöfrågor.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Det var en bra fråga. Jag kan ärligt säga att den tanken har jag inte diskuterat med näringsavdelningen.
Däremot har den som säljer produkter en skyldighet att ta till vara det som inte används och man har ett ansvar som försäljare.
Utskottet kan titta lite på det, särskilt med beaktandet av förra lagförslaget som behandlades. Men jag har inte diskuterat det med näringsavdelningen.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Jag tycker att det skulle vara väldigt viktigt att näringsministern bevakar den här frågan, även om man tänker på att man ska revidera hela avfallslagen. Det skulle vara väldigt bra att vi skulle få producentansvar för växtskyddsmedel och att vi också skulle ha ett eget åländskt register, så att vi skulle ha en uppfattning om hur mycket växtskyddsmedel som används och säljs på Åland, det har vi inte.
Minister Fredrik Karlström, replik
Jag tar till mig det. Jag ska även fokusera på sådana viktiga frågor framöver, det lovar jag ltl Katrin Sjögren.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Wille Valve, replik
Tack för det anförandet näringsministern. Jag gläder mig särskilt på biodlarnas vägnar med tanke på det som står i 13 §, om att landskapet har möjlighet att införa speciella restriktioner vad gäller tidpunkten för besprutningen. Jag ser också andra saker i lagen som är bra, bl.a. ömsesidigt godkännande av växtskyddsmedel som har använts i andra EU-länder och som kan användas t.ex. i Finland, sådana medel som inte skadar bin.
Minister Fredrik Karlström, replik
Talman! Den här lagen gick ut på remiss. Biodlarföreningen uttalade sig om det här behovet som de ansåg vara väldigt stort och det har lagberedning tagit till sig och även landskapsregeringen och sålunda infört den begränsningen för den som vill använda växtskyddsmedel. Landskapsregeringen har möjlighet att gå in och begränsa just med tanke på om det finns bisamhällen eller om vindriktningen går en viss väg. Det står i lagen att landskapsregeringen kan, så vid behov kan landskapsregeringen ta till det här maktmedlet och begränsa.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, fru talman! I förra veckan debatterade vi en annan blankettlagframställning, om privat socialservice, och framförallt tekniken om att ha avvikelser eller hänvisningar i tabellform i 3 §. Nu har man egentligen en annan teknik här i ett liknande ärende. Blankettlag är en helt annorlunda teknik. Jag undrar om det kan vara bra?
I socialservicelagen talade man om inledande bestämmelser, här om lagens tillämpningsområde. I socialservicelagen talade man om förvaltning, här om förvaltningsuppgifter. I 3 § i sociallagen avvikelser om hänvisningar osv, osv. Kan det vara så att det inte förekommer någon kommunikation alls mellan avdelningarna vad gäller själva tekniska utförandet? I två blankettlagar har man så här diametralt olika lagteknik. Jag tänker på en vanlig läsare, hur ska man orientera sig? Kan det här vara bra?
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Det är förstås en bra fråga. Jag vet också att det finns ett litet problem med tidsaspekten i den här lagen. EU anser att vi behöver få lagen i kraft så fort som möjligt. Av praktiska skäl och EU som flåsar oss i nacken så kanske det kan vara en praktisk version som gör att lagen kan gå igenom och då har man eventuellt inte tagit i beaktande att lagen ser likadan ut som alla andra tidigare.
Det är också något som landskapsregeringen kan ta till sig, fundera på och be att avdelningarna och landskapsregeringen också tar en lite mer stilistisk syn på lagarna. Jag ser inget problem i att vi försöker hålla lagarna liknande.
I det här fallet är nog innehållet det viktiga och att tidpunkten återigen har varit av avgörande betydelse för att få fram den här lagen.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, fru talman! Jag har naturligtvis stor förståelse för tidsaspekten. Tekniken är inte särskilt viktig utan det är innehållet som avgör, materian i lagarna är ju det avgörande.
Vi har många gånger stött på problemet med att förstå blankettlagar, hitta hänvisningar och överhuvudtaget orientera sig i dem. Det är bättre med den här typen av fulltextlagar, dvs. att rikslagen är med. För en vanlig läsare kan jag ändå tänka mig att det vore önskvärt om utskottet, kanske med ministerns bistånd, kunde titta på frågan och för framtiden eventuellt komma till en lite större harmoniering även mellan avdelningarna.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Åke Mattsson
Tack, fru talman! Jag tänker inte uppehålla mig så mycket vid den egna lagstiftningen bara delvis. Jag har också tittat på själva blankettlagen.
Inledningsvis kan jag säga att det här är en lagstiftning som vi moderater ställer oss positiva till. Den berör i allra högsta grad både hälsa och miljö.
Det här handlar om ett körkort för dem som använder bekämpningsmedel och det gäller också besiktning av utrustningen som man använder.
Vad är bekämpningsmedel och vad kan de innehålla? De har bytt namn, tidigare var det gifter, sedan bekämpningsmedel och idag är växtskyddsmedel kanske det rätta ordet. Vi har en tendens att ändra vokabulären när det låter farligt. Det är inte bara inom det här området utan också inom det sociala området.
Det finns många växtskyddsmedel idag. Idag använder man t.ex. inom äppelodlingen paraffinolja som definitivt inte är en giftig produkt. Det är ett exempel på många.
Lagstiftningen berör utbildning, utrustning och man kräver kompetent försäljare eller förmedlare av dessa produkter. Man tar också med integrerad produktion som ska bli obligatorisk i växtskyddet i fortsättningen. Man har också tagit med den straffrättsliga biten.
Förordningen innehåller väldigt tätskrivna blad. Det rör sig om 50 sidor. Det finns mycket information och text här som ska implementeras. Därför tror jag att det kan vara ganska bra att man också har delad behörighet på det här området, så får man tydlighet. Det finns inte så mycket som man behöver diskutera runt den biten.
Kompetenta användare är viktiga med tanke på miljön. Det är ju trots allt inte paraffinolja, utan det rör sig också om extremt giftiga medel som används olika sammanhang.
Det är alltså som ett körkort. Det är viktigt att man känner till allting. Det kan vara fungicider, insekticider och pesticider. Man ska känna till karenstider, man ska känna till hur växtskyddsmedel blandas och hur man tar hand om förpackningarna. Man ska känna till vindavdrifter och man kan göra den här listan hur lång som helst.
Frågan är om den person som sitter på traktorn alltid måste ha den utbildningen för att få köra traktorn? Eller räcker det att det finns någon med som har utbildning, kunskap och som ansvarar för att allt går rätt till? Jag har tolkat det som att för att man överhuvudtaget ska få köra ut växtskyddsmedel så ska man ha gått kurserna och utbildningen, vilket vi tycker att är bra.
När det gäller IP-odlingen så är det väldigt tryggt och bra att man har tagit med det i sammanhanget. Det är ett färdigt koncept som kommer in. Då kan man lämna bort ganska mycket när det gäller hur man hanterar det här. Man ska se på odlingsplatsen, den ska vara belägen så att de angränsande grödorna inte ställer till med några problem för de här växterna. Ordningsföljden är viktig. Man ska prioritera förebyggande växtskyddsåtgärder. Utsäde ska prioriteras osv. Man ska använda sprutningsmetoder som är ändamålsenliga. Man använder spaltspridningar, man sprutar bara exakt på grödan och inte på sidan, om man har brett mellan odlingarna. Det finns mycket som ingår här och det tycker jag att är bra.
I utbildningen ingår också det egna skyddet, skyddskläder ska användas och man lär sig hur gifterna upptas. Det vanligaste sättet som man blir förgiftad på är via huden. Man får preparatet in via huden och på det viset går giftet in i systemet. Sedan lär man sig hur man hanterar olyckor med mera.
Det är också viktigt att man har sprututrustningen i skick och att man ställer in den rätt. Vilken höjd ska det vara på bommarna? Hur ska sprutmunstyckenas spalter vara vridna till körriktningen när det gäller olika preparat och olika höjder? Här finns det en mängd olika alternativ. Det känns som en hel vetenskap när man börjar titta på det här. Det krävs faktiskt att man har en utbildning. Sedan måste man testa att sprutorna ger ut rätt mängd vid varje munstycke. Sprutar man länge med samma munstycke så är tendensen att det blir en sträng i mitten där det kommer lite mera gift. Det märker man absolut inte och man ser det inte, men testar man munstyckena i en specialutrustning för att testa sprutor så får man reda på att det kan vara lite ojämn spridning.
Tankblandningen måste också fungera bra. Har man för dålig omrörning så släpper man ut väldigt stora mängder gift i början och sedan kommer det bara vatten på slutet, vilket kan innebära stora problem för naturen.
Att tröskeln för nya preparat inte blir alltför hög är viktig. Ett preparat som är godkänt i EU är väldigt lätt att få det godkänt i det egna landet. Den verksamma substansen godkänns. Det är bara de medel, vars verksamma substans har blivit godkänt i EU, som kan godkännas i det egna landet. Är ett medel godkänt i EU så får man in det i landet relativt lätt.
Bland äppelodlarna har vi haft stora problem med det här. Det kom ett nytt preparat i vätskeform. Jag har själv varit äppelodlare och hävde ut stora mängder pulver, medan man i flytande form kunde sätta någon deciliter på flera hundra liter vatten och få samma effekt. Den flytande formen var inte heller kanske lika giftig för bin och den hade många fördelar.
När man ska godkänna nya medel så kan man många gånger tycka att det är bra med hög tröskel. Men tröskeln kan också vara för hög, när det kommer nya, mer sofistikerade och bättre preparat så kan det ta tid att få in dem på marknaden.
Problemet för äppelodlarna var att försäljningsvolymen då var för liten i Finland för att något företag skulle ha ekonomiska intressen och få medlet godkänt. Därför fanns det inte möjlighet att få det godkänt överhuvudtaget. Det har man kringgått, vilket är väldigt bra.
Det är ganska bra avvägt att det finns en ordentlig straffskala. I lagstiftningen finns det också ett undantag för ringa brott. Man kanske slipper de här pinsamheterna som ÅMHM råkade ut för med två pinnar och sten, att man måste utreda alla brott som blir anmäla. Man har möjlighet att hantera det här lite bättre.
Jag tycker att det här är en bra lagstiftning. Jag har i princip ingenting att anmärka mot den. Jag önskar lycka till och hoppas att den blir godkänd inom en snar framtid. Tack.
Ltl Katrin Sjögren
Talman! Jag har inte detaljläst lagstiftning. Det kan hända att jag slår in öppna dörrar. Det är bra att näringsministern är kvar.
Det som slår mig när jag läser lagen är paragraferna 20, 21 och 22 i den finska lagen, det handlar om spridning av växtskyddsmedel genom flygbesprutning. Är flygbesprutning en relevant fråga för Åland? Vi har små åkermarker, vi ha Natura 2000-områden och vi har väldigt känslig flora och fauna. Vi har ett mångfacetterat ägande av jordbruksmarken, vi har överhuvudtaget inte de här monokulturerna och de stora arealerna som man t.ex. har i Finland. Är det relevant för den åländska lagstiftningen att ha med flygbesprutning? Nu handlar det förstås om skadegörare och sådana saker. Men hur har landskapsregeringen diskuterat där?
Ltl Åke Mattsson, replik
Jag uppmärksammade inte att ministern hade begärt replik. Det hade kanske varit bättre om han hade replikerat före.
Om man inledningsvis tittar på det här så står det: ”Spridning av växtskyddsmedel från luftfartyg är förbjuden.” Det är ju det som är det centrala och det viktiga. Sedan kommer det något undantag som faller inom extrema omständigheter. Här tycker jag att det är precis likadant som när det gäller undantaget för vilken tid man får bespruta. Det kan hända i olika sammanhang där det är tillåtet att använda den här typen av bekämpningsmedel från luften. Men läser man igenom paragraferna så är det här i princip en icke paragraf. Att det här skulle kunna inträffa är ju nästan omöjligt. Det verkar lite onödigt att man skulle plocka bort det här. Det är bättre för helheten att man har allting kvar, än att man stuvar om för mycket i de här blankettlagarna.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Det handlar om extremfall. Frågan är om vi inte här på Åland också borde ha strategier för hur vi ska göra? Får vi allvarliga skadegörare och angrepp på våra åkermarker så kanske inte den rätta metoden är flygbesprutning för Ålands del, utan man kanske borde ha andra strategier eftersom vi har en känslig flora och fana.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Minister Fredrik Karlström, replik
Tack, fru talman! Det är i princip som ltl Åke Mattsson sade. Det är i princip förbjudet i hela Europa med flygbesprutning, men det finns vissa undantag i vissa specifika fall. Jag vet inte om det någonsin har bedrivits flygbesprutning på de åländska åkrarna, även om man har gjort det på många andra ställen i världen. Det är precis som ltl Åke Mattsson sade. I första meningen sägs det att det är förbjudet, men sedan ges vissa specifika möjligheter att bevilja undantag. Det är en icke paragraf, så att säga.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Ursäkta mig, men det där är inte ett relevant svar, tycker jag. Vi vet alla att vi har klimatförändringar, vi kan med all säkerhet räkna med att vi får ökade skadeangrepp också på de åländska jordbruksmarkerna. Om majoriteten tycker att det är en icke paragraf så tycker jag ändå att Åland borde ha en strategi när det gäller skadeangrepp på jordbruksmarker, precis som man har med smittsamma djurskyddssjukdomar. Det är en relevant frågeställning och det tycker jag att utskottet ska titta närmare på.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Ärligt talat, det är inget alternativ. Även om klimatförändringarna skulle bevisa att det skulle komma skadedjur och olika saker som behöver bekämpas så är inte flygningen en lösning på det. Flygbesprutning används just när man har väldigt stora områden för att man ska kunna täcka upp hundratals hektar i gången. Jag har själv till och med tränat flygbesprutning med helikopter i Amerika. Det finns inte på kartan att det ska förekomma att man ska använda flygplan för besprutning på Åland. Vi har för lite kontroll på var exakt bekämpningsmedlen på områdena hamnar. Sålunda är det, enligt första meningen, förbjudet. Men sedan finns det en möjlighet till flygbesprutning om det eventuellt någon gång skulle finnas någon sorts anledning till det. Tro mig, ltl Sjögren, du kommer inte att se ett flygplan bespruta någon åker eller något område på Åland.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Men då tycker jag att det skulle ha varit på sin plats att de paragraferna skulle ha haft sin egen mässa i lagförslaget. Vi vet att vi kommer att kunna räkna med angrepp av skadeinsekter på de åländska åkermarkerna. Det är lika säkert som amen i kyrkan. Då borde Åland också ha en strategi för hur man bekämpar, om inte flyget är ett alternativ. Näringsministern säger ju själv att det är ett väldigt långsökt förslag. Man kanske borde ha ett batteri av åtgärder som består av lite mindre bössor och mera prickskytte när det gäller att bekämpa skadeinsekter och annat för Ålands del.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Sara Kemetter
Tack, fru talman! Jag hann inte begära replik, men jag vill gärna delta i debatten som ltl Sjögren nu har startat upp och jag vill göra lite klargöranden, enligt den kunskap jag har lyckats ta till mig.
Det står klart och tydligt i 20 §; ”spridning av växtskyddsmedel från luftfartyg är förbjuden”. Vi hörde att ministern presenterade att det här lagförslaget baserar sig på ett förslag som kommer från Finland. Som ni vet så finns guldet i de skogarna, det är ju en enorm business. I moment 2 står: ”Jord- och skogsbruksministeriet på framställning av regionenheten vid Finlands skogscentral besluta om flygspridning på växtskyddsmedel för att bekämpa omfattande insekt- och svampskador på växande träd.” Här ser vi tydligt att ministeriet på fastlandet vill säkra att man kan, ifall det skulle komma någon form av insektflöde som skulle kunna skada skogen, ges den här möjligheten. Men det är inte på något sätt lätt. I 21 § ser ltl Sjögren att det står; ”spridning av växtskyddsmedel genom flygbesprutning ska endast ske genom om människors hälsa och miljö påverkar mindre”, det har vi klart specificerat där. ”Det växtskyddsmedel som används har godkänts för flygbesprutning” osv.
Jag måste nog hålla med ministern, jag tror knappast att det här blir aktuellt. Men man kan inte heller förutse framtiden och då måste det ju finnas en beredskap.
I slutet av 22 § ser ni också klart och tydligt att besprutning övervakas av närings-, trafik- och miljöcentralen. Det är ju också viktigt att påpeka i det här fallet. Tack.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! Jag tror nog att vi är överens. Men jag ville komma åt att vi kanske borde ha egna strategier för Ålands del. Blir det skarpt läge och jord- och skogsbruksministeriet har åsikter om hur vi ska lägga det här på Åland så får man väl ta en diskussion med jord- och skogsbruksministeriet.
20 § handlar om livsmedelsäkerhetsverket. Det handlar också om matproduktion. Man kanske kan ha paragraferna kvar, men fortfarande borde Åland definitivt ha en strategi för hur man ska göra när det blir skadeangrepp vare sig det gäller skog eller åkermark som producerar mat.
Ltl Sara Kemetter, replik
Det har ledamoten helt rätt i. Så som jag ser det så måste man ändå ha ett alternativ, eftersom man från Finland tycker att alternativet om flygbesprutning i unika situationer skulle kunna vara ett alternativ så måste man kanske ha det med. Jag vill klart och tydligt säga att spridning av växtskyddsmedel från luftfartyg är förbjuden. Vi måste nog ta en ordentlig diskussion om vi skulle hamna i en sådan situation att vi måste börja flygbespruta för att bekämpa någonting. Det är ju en mycket, mycket allvarlig situation. Hoppeligen händer inte sådant.
Ltl Katrin Sjögren, replik
Talman! I allt politiskt arbete sparar man mycket tid och tankemöda om man faktiskt kan försöka jobba preventivt. Jag vill också komma åt att man tar sig en funderare på de egna åländska förhållandena.
Ltl Sara Kemetter, replik
Där är vi helt överens. Jag tycker att det är bra att ltl Sjögren har lyft fram det här för det har väckt en bra debatt redan i lagtinget.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, fru talman! Det framgår av förslaget att vi rör oss på ett rättsområde med delad behörighet. Avsnittet på sidan 9 punkt 7 är rätt återgivet. Men när man läser ifrågavarande paragrafer 20, 21 och 22 så kan man ju, såsom jag har förstått lagsystematiken, se en behörighetsöverföring. Det vill säga, såväl livsmedelsäkerhetsverket som jord- och skogsbruksministeriet skulle ha behörighet på Åland inom dessa områden, utan att landskapsregeringen överhuvudtaget har någon roll i förvaltningen och utförandet av dessa åtgärder. Det kan väl ändå inte ha varit meningen med lagstiftningen? Det här är en iakttagelse som man kanske inte riktigt kan omfatta så där hur som helst. Jag skulle gärna se ett klarläggande från talaren.
Ltl Sara Kemetter, replik
Angående kunskapen kring juridiken och den otroliga erfarenhet som ltl Jansson har så har jag egentligen inte något att tillägga. Jag tycker att det är jätteintressant. Dubbelbehörigheten är någonting som utskottet faktiskt skulle kunna titta på. Det här var en relevant fråga att ta upp.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Brage Eklund
Tack, fru talman! Ltl Åke Mattsson tog upp frågan om kraven på gifterna, vilka var orden som han använde. Då ryggade jag lite tillbaka. En gång i tiden fick jag lära mig att ordet gift är ett väldigt mångfacetterat ord. När jag gick i lantmannaskolan så sade min lärare att till och med socker och salt är giftigt om man tar tillräcklig stora mängder. Jag har lärt mig att använda termerna växtskyddsmedel eller bekämpningsmedel för att begränsa ogräs eller skadedjur som man inte vill ha i sina odlingar.
Som information när det gäller sprutor, sprutförare och allt detta som ltl Åke Mattsson räknade upp så är det saker som vi jordbrukare har hållit på med ända sedan miljöstödsreglerna kom in i våra program. Vi har ju som odlar krav på oss att testa våra sprutor vart femte år. Vi måste utföra sprutförarexamen där vi lär oss hantera sprutan. Vi måste lära oss om en stor del av de bekämpningsmedel som vi använder idag, vilken påverkan de har och vilka mängder som man får använda. Samma sak gäller skyddskläder, det är visserligen inte lag på att man måste använda skyddskläder, men varje odlare som sysslar med jordbruk och använder bekämpningsmedel så måste ju tänka på sin egen hälsa. Dum vore väl han som står med handen över ögonen när han ska blanda ut bekämpningsmedel, det är väl han själv som får lida för det. Dagens sprutor är så tekniskt utvecklade så att man nästan inte överhuvudtaget behöver beröra de här delarna, utan man sätter dit burken och så är det automatik i alltihop. Men det är inte alla som har det, men en stor del.
Vi har sysslat med allt detta under all den tid som vi har lyft miljöstöd. Om det nu kommer in i en lag så är det egentligen ingenting nytt för oss.
När det gäller diskussionen om flyg så kan jag informera att flygbesprutning faktiskt har testats på Åland för att bekämpa bladmögel för potatis. Det var ett engångstest för länge sedan och sedan dess har man aldrig använt flygbekämpning.
Som odlare måste man ta hänsyn till hur man besprutar, man är skyldig att inte förorsaka någon annan skada. Om man sprutar över grannens grödor eller i närheten av någon trädgård så att deras växter far illa så är man skyldig att åtgärda det, annars blir man ålagd någon sorts straffpåföljd. Jag tror inte att flygbesprutning kommer att förekomma på åkermark. Om det sedan någon gång i framtiden kan bli någon sorts åkomma på skog och där man har mera samlade områden ska jag inte uttala mig om, men där är vi inte idag.
Det här var mera som information. Vi är inte främmande för påföljder eller åtaganden som kommer fram nu. För oss är det ingen nyhet, vi har sysslat med det här ända sedan miljöstödet kom.
Ltl Åke Mattsson, replik
Tack, fru talman! Det var ett synnerligen bra påpekande och bra anförande. Vi är helt överens i större delen av anförandet.
När det gäller jordbrukarnas kunskap så är det helt klart att alla som har lyft miljöstöd har jobbat med det här. Man har generellt sprutorna i skick. Men nu är alla med på tåget oavsett miljöstöd eller inte. Alla som har en spruta med en bom som är mer än tre meter måste ha grejerna i skick. På det viset har det utökats, det kommer en ny grupp till. Naturligtvis har jordbrukarna redan haft det här under väldigt lång tid. Lagstiftningen är inte alla gånger till för dem som sköter sig, lagstiftningen är också till för de andra.
När det gäller flygbesprutning så kan det också vara en implementeringsfråga. Det är på gång i EU att man ska reglera flygbesprutning hårdare. Då kan det vara bra att man redan har det klart i lagstiftningen, så att man inte behöver öppna lagarna flera gånger. Det kan också vara en anledning, tror jag.
Ltl Brage Eklund, replik
Jag har egentligen inte så mycket att kommentera. Jag tror att vi är i stort sett överens.
Ltl Åke Mattsson, replik
Det som vi hade lite olika åsikter om var detta med gift. Det finns ju bekämpningsmedel och gift. Många gånger tappar man fokus på själva debatten för att man står och gafflar om det är gift eller inte när man använder bekämpningsmedel. Man kommer till saken mycket fortare om man pratar om gift. Det finns vissa medel som är väldigt giftiga och de håller väldigt mycket på att fasas ut. Det är uteslutande proffsen som får köpa och hantera dessa medel och man gör det väldigt varsamt. Det händer knappast några olyckor nu längre, man har bra kontroll på det här. Men visst finns det fortfarande gifter kvar som man kan kalla för gifter. En stor del av bekämpningsmedlen kan man nästan äta med sked idag utan att man tar akut skada av dem. Men jag rekommenderar ingen att göra det, för det kan vara giftigt ändå.
Ltl Brage Eklund, replik
Jag ville bara påpeka att ordet gift ska man vara försiktig med att använda. Det finns olika ämnen i allting, det finns i målfärg och det finns i nästan allting. Idag heter det konserveringsmedel och det finns i olika produkter. Bara man tar tillräckliga mängder så är allting farligt för människan. Därför ska man inte missbruka ordet gift. Man ska använda alla de termer som förekommer.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Kan förslaget att remittera ärendet till finans- och näringsutskottet omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till finans- och näringsutskottet.
Andra behandling
5 Ekologisk produktion
Finans- och näringsutskottets betänkande (FNU 15/2011-2012)
Landskapsregeringens lagförslag (LF 12/2011-2012)
I andra behandlingen kan lagtinget antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid den första behandlingen eller förkasta förslaget.
Först tillåts diskussion och efter det föreläggs lagförslaget för antagande.
Diskussion. Ingen diskussion.
Lagförslaget föreläggs för antagande i andra behandling. Begärs ordet?
Lagtinget har i andra behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets andra behandling är avslutad.
Betänkandets motivering föreläggs för enda behandling. Diskussion? Ingen diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Ärendet är slutbehandlat.
Plenum slutar
Nästa plenum hålls 28.05.2012 klockan 13.00. Plenum är avslutat. Trevlig Valborg!