Framställning 1/2002-2003

	Ålands landskapsstyrelse	FRAMSTÄLLNING nr 1/2002-2003
		Datum
		2002-10-31
	Till Ålands lagting

Landskapslag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsstyrelsen föreslår att det antas en lag som, till gagn för den marina miljön, skall förbättra mottagningen av fartygsgenererat avfall och lastrester från fartyg som anlöper hamnar i landskapet. Lagförslaget bygger på Internationella sjöfartsorganisationens konvention Marpol 73/78, Helsingforskonventionen och EG:s direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. I lagförslaget finns krav på att hamnarna skall tillhandahålla mottagningsanordningar som tillgodoser fartygens behov och att det skall upprättas avfallsplaner för hamnarna. För att fartygen skall använda mottagningsanordningarna, finns det regler om obligatorisk avlämning av fartygsgenererat avfall och om avgifter som tas ut av fartygen för bekostandet av mottagningsanordningarna, oavsett om fartygen använder mottagningsanordningarna eller inte.

 

__________________

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Skyddet för den marina miljön. 3

2. Internationella krav och rekommendationer 4

2.1. Internationella sjöfartsorganisationen. 4

2.2. Östersjösamarbetet 4

2.3. EG. 6

3. Behörighet 6

4. Avfallssituationen i landskapets hamnar 9

5. Gällande landskapslagstiftning. 9

6. Lagstiftning i riket och i Sverige. 10

7. Förslagets verkningar 11

8. Ärendets handläggning. 11

Detaljmotivering. 12

Lagtext 20

L A N D S K A P S L A G om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester 20

 

 

Allmän motivering

 

1. Skyddet för den marina miljön

 

Östersjön, det största havet med bräckt vatten i världen, är ett unikt område som har en speciell skönhet och ett värdefullt djur- och växtliv. Säregna förhållanden råder för Östersjön och det omgivande området. Eftersom vattenutbytet med Nordsjön sker genom smala och trånga sund, tar det mellan 25 och 30 år för vattnet i Östersjön att ersättas med nytt. Medeldjupet i Östersjön är ungefär 50 meter, vilket är mycket grunt. Vattnet i Östersjön har, på grund av tillförseln av sötvatten från floder, en salthalt som varierar mellan 0 och 2 %. På grund av förhållandena i Östersjön och det omgivande området, är Östersjöns ekosystem utsatta för stora faror. Det långsamma vattenflödet, det grunda vattnet, den låga salthalten och den låga vattentemperaturen gör att kemikalier och andra farliga ämnen samlas i hög koncentration i Östersjön och att föroreningar bryts ner långsamt. Samtidigt utsätts Östersjön för stora påfrestningar på grund av den höga befolkningstätheten och den omfattande trafiken. Östersjöns tillrinningsområde har ungefär 85 miljoner invånare och mer än 500 miljoner ton gods transporteras över Östersjön varje år. Det är angeläget att vi värnar om den marina miljön. Oljeutsläpp och andra utsläpp av förorenande ämnen från fartyg[1] leder till att fisk och fåglar dör samt kan orsaka långsiktiga negativa effekter.

     Utsläpp av oljeavfall, toalettavfall och fast avfall i Östersjön från fartyg har oroväckande konsekvenser. Därför har Östersjöländerna enats om att anta lagar som i stor utsträckning förbjuder utsläpp. Ett anmärkningsvärt stort antal fartyg överträder dock förbuden mot att släppa ut avfall. Vid flygövervakning av Östersjön iakttas 500-700 olagliga utsläpp av olja årligen och det finns anledning att befara att det verkliga antalet olagliga oljeutsläpp är ännu större. Det beräknas att över 300.000 fritidsbåtar släpper ut sitt orenade toalettavfall i Östersjön varje sommar.

     Det förefaller som att det inte räcker att meddela förbud mot utsläpp av avfall utan att det även behövs förbättrade möjligheter för fartygen att avlämna sitt avfall i land på ett lämpligt sätt. Så mycket fartygsavfall som möjligt bör lämnas till mottagningsanordningar i hamnar. Landskapet kan bidra till att situationen i Östersjön förbättras, genom att ställa krav på att hamnar är försedda med mottagningsanordningar för avfall och att fartygen använder dem.

     Att förhindra att haven förorenas bör inte ses som de enskilda ländernas egna angelägenheter utan som en gemensam angelägenhet för alla länder. Eftersom brister i lagstiftningen hos ett land kan förstöra de andra ländernas miljö, är det viktigt att alla länder hjälps åt. Därför sker ett omfattande internationellt samarbete för att förhindra föroreningar från fartyg. Det är viktigt att landskapet strävar efter att följa de krav och rekommendationer som utarbetats internationellt.

 

2. Internationella krav och rekommendationer

 

2.1. Internationella sjöfartsorganisationen

 

Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) är ett FN-organ som utarbetar internationella konventioner om sjösäkerhet och åtgärder mot förorening från fartyg. En av de viktigaste konventionerna är 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg, ändrad genom 1978 års protokoll (Marpol 73/78). Konventionens materiella bestämmelser finns i dess sex bilagor. Förutom regler om hur fartyg skall vara konstruerade och hur de skall skötas finns där även regler om avfall som skall lämnas i land och mottagningsanordningar för sådant avfall. Bilaga I behandlar förorening genom olja. Bilaga IV behandlar förorening genom toalettavfall. Bilaga V behandlar förorening genom fast avfall. Marpol 73/78 ger ett särskilt skydd åt vissa speciellt känsliga områden. Till dessa specialområden hör bland annat Östersjöområdet (regel 10 i bilaga I och regel 5 i bilaga V).

     För de länder som godkänt Marpol 73/78 är bilaga I obligatorisk, medan det är frivilligt för dem att ansluta sig till bilagorna IV och V. Bilagorna I och V har trätt i kraft, vilket däremot inte bilaga IV har gjort. Vissa av reglerna i Marpol 73/78 har begränsat intresse för landskapet på grund av att inte alla typer av fartyg och hamnar förkommer här.

     Internationella sjöfartsorganisationen har gett ut en handbok om mottagningsanordningar i hamnar (Comprehensive Manual on Port Reception Facilities, andra upplagan 1999). Handboken är till stor hjälp dels för offentliga organ som vill anpassa sin lagstiftning och sin miljöförvaltande verksamhet till Marpol 73/78, dels för dem som driver hamnar.

     Finland, Sverige och andra stater inom EG har var och en godkänt Marpol 73/78. Genom rikets godkännande (FördrS 51/1983) gäller Marpol 73/78 i landskapet inom rikets behörighetsområde. Inom landskapets behörighetsområde gäller Marpol 73/78 i den utsträckning som följer av 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö och direktiv 200/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för fartygs­genererat avfall och lastrester, se avsnitt 2.2 och 2.3.

    

2.2. Östersjösamarbetet

 

Länderna runt Östersjön, d.v.s. Finland, Sverige, Danmark, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland, samarbetar för att skydda Östersjön från att förstöras. Samarbetet, som även EG deltar i, äger rum inom ramen för 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helsingforskonventionen). Ålands lagting beslutade den 19 april 2000 att ge sitt bifall till att Helsingforskonventionen skulle träda i kraft i landskapet till de delar konventionen föll inom landskapets behörighets­område (FördrS 2/2002). Tidigare gällde 1974 års konvention om skydd av Östersjöns marina miljö, till vilken Ålands landsting lämnade sitt bifall den 28 maj 1975.

     Artikel 3 i Helsingforskonventionen föreskriver att de fördragsslutande parterna skall vidta alla erforderliga åtgärder för att förebygga och för­hindra förorening av Östersjön, så att Östersjöområdet skall kunna åter­ställas och dess ekologiska balans bevaras. I artikel 3 föreskrivs även att de fördragsslutande parterna skall tillämpa principen ”förorenaren betalar”. Enligt artikel 8 skall de fördragsslutande parterna utveckla och tillämpa enhetliga normer angående tillhandahållande av mottagningsanordningar för fartygsavfall, med beaktande av bl.a. de speciella behoven för passagerarfartyg, som trafikerar Östersjöområdet. För att minska fritids­båtars skadliga verkningar på Östersjön skall de fördragsslutande parterna, i enlighet med artikel 9, vidta särskilda åtgärder som bland annat skall inbegripa tillhandahållande av ändamålsenliga mottagningsanordningar för avfall från fritidsbåtar.

     Bindande för de fördragsslutande parterna är även Helsingfors­konventions bilaga IV, som handlar om förebyggande av föroreningar från fartyg. Enligt regel 4 i bilaga IV skall de fördragsslutande parterna tillämpa bestämmelserna i bilagorna till Marpol 73/78, om inte annat följer av regel 5, som är en omarbetning av bilaga IV till Marpol 73/78 och innehåller regler om vad som krävs för att det skall vara tillåtet att släppa ut toalettavfall från fartyg samt krav på att det tillhandahålls mottagnings­anordningar för toalettavfall. Enligt regel 7 i bilaga IV till Helsingfors­konventionen skall fartygsrelaterat avfall som inte får släppas ut i havet enligt Marpol 73/78 och Helsingforskonventionen avlämnas i hamn om inte undantag har beviljats eller mottagningsanordningarna är otillräckliga eller mängden avfall är så liten att det skulle vara oskäligt att behöva lämna den till mottagningsanordningar.

     Helsingforskonventionens verkställande organ är Helsingfors­kommissionen (Helcom). I den finska delegationen till Helsing­forskommissionen ingår representanter för landskapet. Helsingfors­kommissionen har utarbetat olika Helcom-rekommendationer till skydd för Östersjön. Relevanta rekommendationer i det här sammanhanget är Helcom-rekommendationen 17/11 som antogs 1996, Helcom-rekommen­dationerna 19/8, 19/12 och 19/13 som antogs 1998, Helcom-rekommendationen 22/3 som antogs 2001 samt Helcom-rekommendationen 23/1 som antogs 2002. Vid utarbetandet av Helcom-rekommendationerna har hänsyn tagits till Marpol 73/78 och EG:s regler.

     I Helcom-rekommendationen 17/11 uttalas att det är önskvärt att olja, som finns i oljehaltiga rester och oljehaltiga blandningar, skall separeras för att minska transportbehovet och öka återanvändningen. Där rekommen­deras även att förfaranden för mottagning och hantering av avfall skall harmoniseras för att främja och förenkla mottagningen, att hamnar för småbåtar normalt skall utrustas med mottagningsanordningar för toalett­avfall och annat avfall samt att avgifter för mottagning av avfall inte skall leda till vinst utan skall avspegla de verkliga kostnaderna.

     Helcom-rekommendationen 19/8 innehåller ett system för hur avgifter för mottagning av oljehaltigt avfall skall tas ut. Systemet går ut på att kostnaderna för mottagning, behandling och bortskaffande av oljehaltigt avfall debiteras fartygen, antingen de avlämnar avfall eller inte. Det rekommenderas att avgiften, som tas ut från fartyg för avfallsmottagning, inte skall beräknas efter mängden avfall som avlämnas, utan att den i stället skall vara kopplad till bruttotonnaget. Det rekommenderas även att hög kvalitet på fartygets praktiska avfallshantering och dess tekniska utrustning för avfall skall kunna medföra att avgiften blir lägre. I syfte att undvika att konkurrensen mellan olika hamnar snedvrids, rekommenderas att de berörda staterna skall vidta åtgärder för att hamnarnas avgiftssystem skall harmoniseras inom Östersjö- och Nordsjöområdena samt att subven­tioneringen av mottagningsanordningar i hamnar skall upphöra.

     Helcom-rekommendationen 19/12 behandlar avfallsplaner för hamnar.

     Helcom-rekommendationen 19/13 behandlar hantering i land av fartygs­genererat avfall. Det rekommenderas att hamnarna skall främja avfalls­sortering genom att tillhandahålla anordningar för sorterat avfall och att ta ut lägre avgifter från fartyg som avlämnar sitt avfall sorterat. Vidare rekommenderas att toalettavfall från fartyg skall transporteras till en kommunal anläggning för toalettavfall, att fartygsavfall generellt skall behandlas tillsammans med sådant avfall som uppkommit på land samt att fartygen skall få information om åtgärder för att undvika att avfall uppkommer i onödan.

     I Helcom-rekommendationen 22/3 finns tolkningar av bland annat rekommendationerna 19/8 och 19/12.

     Enligt Helcom-rekommendationen 23/1 skall uppgifter beträffande toalettavfall finnas med i anmälan från fartyg till närmaste hamn angående avfall som skall lämnas.

     Nya Helcom-rekommendationer antas fortlöpande. Det pågår hela tiden ett arbete med att uppdatera och ersätta befintliga Helcom-rekommen­dationer.

     Det finns inga sanktioner mot stater som inte anpassar sin lagstiftning efter Helsingforskonventionen och Helcom-rekommendationerna, men det förväntas att staterna tar sitt ansvar och följer konventionen och rekommendationerna. Tillämpningen av Helsingforskonventionen och Helcom-rekommendationerna bör vara lika god i landskapet som den är i riket och i Sverige.

 

2.3. EG

 

För att komma till rätta med föroreningen av medlemsstaternas hav och kuster har Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antagit direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (fartygsavfallsdirektivet).

     I fartygsavfallsdirektivets ingress uttrycks oro över den bristfälliga tillämpningen av Marpol 73/78 som, enligt uppgifter, ratificerats av samtliga medlemsstater. I ingressen framhålls även att överensstämmelse med befintliga regionala avtal, till exempel 1974/1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (Helsingforskonventionen), bör säkerställas.

     I fartygsavfallsdirektivet finns regler om bl. a. tillgång till mottagnings­anordningar i hamnar, upprättande av avfallsplaner för hamnar, anmäl­ningsskyldighet för fartyg, skyldighet att avlämna fartygsavfall i hamn, avgifter för avfallsavlämning, information angående avfallshanteringen i hamnarna, inspektion av fartyg för kontroll av avfallshanteringen samt rätt att kvarhålla fartyg som bryter mot avfallsbestämmelserna.

     Fartygsavfallsdirektivet är starkt anknutet till Marpol 73/78 och inne­håller många hänvisningar dit. Det är nödvändigt att ha god kännedom om Marpol 73/78 för att kunna genomföra fartygsavfallsdirektivets be­stämmelser. Kraven i fartygsavfallsdirektivet är i många avseenden strängare än kraven i Marpol 73/78 och Helsingforskonventionen.

     Reglerna i fartygsavfallsdirektivet är tvingande och måste genomföras genom landskapslagstiftning.

 

3. Behörighet

 

Landskapet och riket har lagstiftningsbehörighet beträffande olika frågor som behandlas i Marpol 73/78, Helsingforskonventionen och fartygs­avfallsdirektivet. Gränsdragningsproblem kan uppstå vid bedömningen av vad som är landskapets kompetens och vad som är rikets.

     Enligt 18 § självstyrelselagen (71/1991) har landskapet lagstiftnings­behörighet i fråga om miljövård (10 p.), båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken (21 p.), beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets behörighet (25 p.) samt vite och andra tvångsmedel inom områden som hör till landskapets lagstift­ningsbehörighet (26 p.).

     Enligt 27 § självstyrelselagen (71/1991) har riket behörighet i fråga om förhållandet till utländska makter (4 p.) och handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten (13 p.).

     I förra självstyrelselagen (5/1952) föreskrevs att landskapet hade behörighet då ett ärende angick den lokala sjötrafiken och härför avsedda kommunikationsleder (13 § 17 p.) eller naturskydd (13 § 18 p.), medan riket hade behörighet då ett ärende angick privat sjörätt (11 § 8 p.) eller offentlig sjörätt (11 § 17 p.).

     Av specialmotiveringen till 18 § 10 p. i 1991 års självstyrelselag (RP nr 73/1990) framgår att miljövård motsvarar naturskydd. Det framgår av specialmotiveringen till 18 § 21 p. i 1991 års självstyrelselag att båttrafik motsvarar lokal sjötrafik. Av specialmotiveringen till 27 § 13 p. i 1991 års självstyrelselag framgår att handelssjöfart motsvarar privat sjörätt och offentlig sjörätt.

     Fördelningen av lagstiftningsbehörigheten har både i 1952 års själv­styrelselag och i 1991 års självstyrelselag angivits så att landskapets och rikets angelägenheter uppräknas vid sidan av varandra. Landskapets och rikets kompetensområden är likställda. Varken landskapslagstiftning eller rikslagstiftning ges principiellt företräde. Det framgår inte av motiven till självstyrelselagen vem som har behörighet att stifta lag om frågor som berör både miljövård och handelssjöfart.

     Det är uppenbart att det är landskapet som har behörighet att lagstifta om miljöåtgärder i landskapets hamnar. Enbart landskapet kan ha rätt att meddela föreskrifter om tillgång till mottagningsanordningar i hamnar, upprättande av avfallsplaner för hamnar, avgifter för avfallsavlämning i hamnar och information angående avfallshanteringen i hamnarna. Det är även uppenbart att det är landskapet som har behörighet att lagstifta om miljöåtgärder som berör fritidsbåtar. Avsevärt svårare är det att avgöra i vilken utsträckning landskapet har behörighet att lagstifta om miljöåtgärder som riktar sig direkt till handelsfartygen som besöker landskapets hamnar.

     Den 14 maj 1976 beslutade Ålands landsting att anta en landskapslag om bekämpande av oljeskador (landskapsstyrelsens framställning nr 12/1975-1976). Den 29 juli 1976 förordnade republikens president att landskapslagen skulle förfalla med motiveringen att landstinget hade över­skridit sin behörighet. Till grund för sitt beslut hade presidenten ett utlåtande av högsta domstolen, som hade funnit att vissa bestämmelser i landskapslagen hänförde sig till den offentliga sjörätten och därför låg inom rikets kompetens enligt 19 § 1 mom. 10 p. självstyrelselagen (5/1952). Bestämmelserna, som högsta domstolen och presidenten ansåg höra till sjörätten, handlade om att landskapsstyrelsen i samråd med sjöfarts­styrelsen kunde begränsa tankfartygs trafik för undvikande av oljeskada (16 §) samt förbjuda fartygs avfärd eller avbryta dess resa (17 § 1 mom.), att av landskapsstyrelsen utsedd oljeskademyndighet hade rätt att ta oljeprov samt för tagande av sådant prov avbryta fartygs resa (17 § 2 mom.) och att landskapsstyrelsen för förhindrande eller begränsande av oljeskada kunde förordna om erforderliga åtgärder beträffande sjunket, grundstött eller eljest havererat fartyg eller dess last (18 § 1 mom.).  Av presidentens beslut går det att dra slutsatsen att landskapet inte har behörighet att lagstifta om åtgärder som hindrar handelsfartygs avresa eller på annat sätt innebär ett ingrepp mot fartygstrafiken – oavsett vad som är syftet med åtgärderna. Att hindra ett handelsfartyg från att lämna hamn får anses ligga utanför landskapets behörighetsområde. Enligt artikel 11.2 i fartygsavfallsdirektivet måste berörda myndigheter ges möjlighet att kvarhålla andra fartyg än fiskefartyg och fritidsbåtar till dess att de avlämnat fartygsgenererat avfall och lastrester till en mottagnings­anordning. Kvarhållande av handelsfartyg i landskapets hamnar får ske genom tillämpning av rikslagstiftning som förhoppningsvis skall vara anpassad till fartygsavfallsdirektivet.

     Det är inte helt klart vilka slutsatser som det går att dra av beslutet om att landskapslagen om bekämpande av oljeskador skulle förfalla. Gräns­dragningen mellan sjörätt och naturskydd är otydlig. Det skulle vara fel att dra slutsatsen att allt som rör fartyg är att betrakta som rikets behörighetsområde. I den slutligen antagna landskapslagen om be­kämpande av oljeskador (16/1977) finns en bestämmelse om att olje­skademyndighet, som utsetts av landskapsstyrelsen, skall vidtaga er­forderliga åtgärder samt meddela påkallade förbud och förelägganden när olja kommer ut från fartyg eller det skäligen kan befaras att så sker (12 § 1 mom.). En sådan bestämmelse skulle vara otänkbar om allt som rörde fartyg var rikets kompetens. Vidare innehåller 2 § tobakslagen för land­skapet Åland (52/1978) ett förbud mot försäljning av tobaksprodukter i automat på i landskapet hemmahörande fartyg. Landskapslagen om lotterier (10/1966) är enligt dess 1 § tillämplig på passagerarfartyg som har hemort i landskapet. Lagstiftning som berör fartyg kan alltså i vissa fall vara sådan att den hänför sig mer till landskapets kompetens (som t.ex. miljövård, hälsovård eller allmän ordning och säkerhet) än vad den hänför sig till rikets kompetens.

     Det är tydligt att det finns miljöbestämmelser, som visserligen berör handelsfartyg, men som har så stark koppling till miljövården på land att de måste anses höra till landskapets kompetens. Dit hör bestämmelser om anmälan angående fartygsavfall som förs till landskapet, om avlämning av fartygsavfall och lastrester i landskapet samt om inspektioner där det kontrolleras att landskapets miljöbestämmelser följs. Enligt artikel 6 i fartygsavfallsdirektivet skall en befälhavare på ett fartyg, som är på väg till hamn, fylla i ett formulär angående fartygets behov av att avlämna avfall och anmäla informationen i formuläret till myndighet eller hamn innan fartyget ankommer. Anmälan angående fartygsavfall är en förutsättning för att hamnarnas mottagande av fartygsavfall skall fungera. Bestämmelser om anmälan bör därför hänföras till miljövård, d.v.s. landskapets behörig­hetsområde. Enligt artikel 7 i fartygsavfallsdirektivet skall ett fartyg avlämna allt sitt fartygsgenererade avfall till en mottagningsanordning i hamn om det inte framgår att fartyget har tillräcklig lagringskapacitet för det avfall som ackumulerats och som kommer att ackumuleras. I artikel 10 finns bestämmelser om avlämning av lastrester. Det måste vara inom landskapets behörighet att bestämma under vilka förutsättningar avfall och lastrester skall lämnas i landskapet. Eftersom landskapet har behörigheten beträffande miljövård skulle det vara orimligt om riket kunde föreskriva vilket avfall som skall lämnas här. I samband med frågan om behörighet att stifta lag om avlämning av fartygsgenererat avfall och lastrester bör vi avgöra frågan om behörighet att stifta lag om kontroll av att bestämmelserna om avlämning följs. Enligt artikel 11.1 skall medlems­staterna se till att alla fartyg kan underkastas en inspektion för kontroll av att fartygen uppfyller bestämmelserna i artiklarna 7 och 10 om avlämning av fartygsgenererat avfall och lastrester. Landskapsbestämmelser om inspektion är vanligt förekommande inom området naturvård. Eftersom landskapet har behörighet att avgöra hur och när avlämning av avfall och lastrester skall ske i landskapet, måste det vara landskapet som har behörighet att föreskriva om inspektion för förvissande av att bestämmelserna om avlämning följs. Att inspektionen gäller handelsfartyg förändrar inte bedömningen av var behörigheten ligger.

     Ett särskilt problem är hur miljösamarbetet med andra länder eller med internationella organisationer skall ske. I fartygsavfallsdirektivet finns det krav på att Europeiska gemenskapernas kommission underrättas i vissa fall. Som tidigare nämnts är det riket som har behörighet i fråga om förhållandet till utländska makter. Det är dock otympligt om det alltid skall vara riket som underrättar internationella organ om landskapets åtgärder. I många fall är det smidigare och mer rationellt att landskapet sköter kontakterna. Enligt 59 b § 4 mom. i regeringens förslag till ny självstyrelselag (RP nr 18/2002) har landskapsregeringen (d.v.s. landskapsstyrelsen) rätt att stå i kontakt med Europeiska gemenskapernas kommission i ärenden som hör till landskapets behörighet och som gäller verkställigheten i landskapet av beslut som har fattats inom Europeiska unionen. I den nya landskapslagen bör det vara möjligt att ha bestämmelser om att landskapsstyrelsen skall lämna vissa uppgifter till kommissionen.

 

4. Avfallssituationen i landskapets hamnar

 

I landskapet finns tre hamnar för stora fartyg: Långnäs som ägs av ett landskapsägt aktiebolag, Västerhamn som är kommunalt ägd och Berghamn som ägs privat. År 2001 var antalet fartygsanlöp 2.323 i Långnäs, 4.724 i Västerhamn och 1.186 i Berghamn, enligt uppgifter från ÅSUB. Av 4.724 fartygsanlöp i Västerhamn år 2001 var det 104 som inte skedde i tidtabellsbunden trafik. De stora fartygen som anlöper Långnäs och Västerhamn brukar för det mesta själva ordna sin avfallshantering utan att de som driver hamnarna är inblandade. Fartygen som anlöper Berghamn ägs av hamnägaren och får sin avfallshantering ordnad genom dennes försorg.

     Vidare finns det fiskehamnar, hamnar för landskapsfärjor och mindre hamnar för fraktfartyg.

     Om fiskefartyg och fritidsbåtar inte räknas med, kan det vara ungefär 50 olika privatägda fartyg som ankommer till Åland i genomsnitt per år.

     Ålands problemavfall AB, som ägs av landskapet och kommunerna, har kapacitet att ta emot alla typer av farligt avfall och återvinningsbart avfall från fartygen och hamnarna.

     I landskapet finns ett stort antal hamnar för fritidsbåtar. Av dessa hamnar är det 16 som tillhandahåller sugtömning av septiktank och 10 som tar emot problemavfall. De större hamnarna för fritidsbåtar har sina sugtömningsstationer kopplade till det kommunala avloppssystemet medan de mindre hamnarna har mobila sugtömningsanläggningar. Det tas inte ut separata avgifter för avlämning av avfall; avgiften för användning av gästhamnen täcker även avfallshanteringen. Den största gästhamnen har 340 båtplatser medan det finns andra hamnar som bara kan ta emot ett fåtal fritidsbåtar. Per år är det ungefär 10.000 fritidsbåtar som ankommer till landskapet. Enligt uppgift från Ålands turistförbund är båtresenärerna i stort sett nöjda med den avfallsservice som erbjuds.

     Bidrag för avfallshantering vid gästhamnar i skärgård och glesbygd utgår från landskapsstyrelsen med 30 % av kostnaderna. För 2002 är 10.000 euro budgeterade.

     I landskapet finns ett varv där handelsfartyg repareras.

 

5. Gällande landskapslagstiftning

 

Internationella krav och rekommendationer om mottagning av avfall i hamn har endast i liten utsträckning resulterat i ämnesspecifik landskapslagstiftning.

     Bestämmelser om förebyggande åtgärder mot oljeskador finns i landskapslagen om bekämpande av oljeskador (16/1997). Enligt 9 § kan landskapsstyrelsen vid behov ålägga ägare av hamn att inrätta anordningar för mottagning av oljerester och oljehaltig blandning samt ålägga ägare av hamn och vissa ägare av lager, industri och varv att vidtaga skäliga förhandsåtgärder till förekommande och begränsande av oljeskador. Landskapsstyrelsen har inte utfärdat några sådana föreskrifter.

     I 12 § landskapsstyrelsens förslag till landskapslag om fritidsbåtar finns ett förbud mot utsläpp i vattnet av toalettvattensavfall från fritidsbåtar (framställning nr 12/2000-2001).

     Allmänna bestämmelser om miljöskydd finns i landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd (30/2001, nedan kallad miljöskyddslagen). I 4-9 §§ miljöskyddslagen finns principer för miljöskydd.

     Allmänna bestämmelser om avfallshantering finns i landskapslagen om renhållning (3/1981, nedan kallad renhållningslagen). I enlighet med 6 § renhållningslagen har både landskapsstyrelsen och kommunerna förvalt­ningsuppgifter avseende avfallshantering. På landskapsstyrelsen ankommer enligt 6 § 1 mom. den högsta ledningen och övervakningen av ren­hållningsverksamheten. Kommunerna skall enligt 6 § 2 och 3 mom. ansvara för verkställigheterna av renhållningsuppgifterna, såvida det inte ankommer på någon annan, samt utöva den närmaste tillsynen över fullgörandet av uppgifter som ankommer på enskilda. Regler om hur avfallshantering skall bedrivas finns i 8 a-f §§. Regler om ansvars­fördelningen beträffande uppsamling, transport och omhändertagande av avfall finns i 9 - 16 a §§. Kommunerna har vittgående skyldigheter av­seende transport och slutligt omhändertagande av avfall. Krav på avfallstillstånd finns i 28 b § 1 mom. för den som i yrkesmässig verksamhet återvinner eller slutligt omhändertar avfall, den som driver offentlig anläggning för återvinning eller slutligt omhändertagande av avfall och den som transporterar farligt avfall. Krav på anmälan av verksamhet finns i 28 i § för yrkesmässig insamling av avfall, yrkesmässig transport av avfall och yrkesmässig försäljning eller förmedling av avfall för återvinning eller slutligt omhändertagande. I 34 § finns regler om inspektioner som kommunerna och landskapsstyrelsen skall utföra i sin tillsyn över avfalls­verksamheten.

     Enligt 1 § och 1 bil. 13 p. landskapsförordningen om miljöskydd och miljötillstånd (35/2001) krävs tillstånd för a) hamn eller lastnings- och lossningskaj som i huvudsak är avsedd för handelssjöfart och som lämpar sig för fartyg med en dräktighet som överstiger 1.350 ton och e) för kemikaliebangårdar eller terminaler där hälso- eller miljöfarliga kemikalier förflyttas från ett transportmedel till ett annat eller från ett transportmedel till ett upplag eller från ett upplag till ett transportmedel.

 

6. Lagstiftning i riket och i Sverige

 

I riket gäller lagen om förhindrande av vattnens förorening, förorsakad av fartyg (FFS 300/1979, nedan kallad fartygsavfallslagen), förordningen om förhindrande av vattnens förorening, förorsakad av fartyg (FFS 635/1993, nedan kallad fartygsavfallsförordningen) och lagen om tillsyn över fartygs­säkerheten (FFS 370/1995, nedan kallad fartygssäkerhetslagen). Särskilt intressanta i detta ärende är 16, 21 och 26 §§ fartygsavfallslagen, 26 c § och 26 d § fartygsavfallsförordningen samt 2 § 1 p., 7 och 12-14 §§ fartygs­säkerhetslagen. I riket pågår ett arbete med att anpassa lagstiftningen till de krav som ställs i fartygsavfallsdirektivet.

     I Sverige gäller lagen (SFS 1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, förordningen (SFS 1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1985:19) om åtgärder mot förorening från fartyg, Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg och Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2001:13) om mottagning av avfall från fritidsbåtar.

 

7. Förslagets verkningar

 

Förslaget innebär ökade kostnader för dem som är ansvariga för hamnarna. Någon måste se till att det finns lämpliga mottagningsanordningar, att avfallsplaner upprättas och att de som använder hamnarna får god information. Det är närmast till hands att de som får bära det ansvaret antingen är hamnägarna eller de som tar ut avgift för användandet av hamnarna. Kostnaderna för avfallshanteringen skall dock överföras på dem som använder hamnarna, i enlighet med principen om att förorenaren betalar. Genom en avgift som tas ut av fartygen skall kostnaderna för mottagningsanordningar täckas, inbegripet behandlingen och bort­skaffandet av avfallet. Fartygsavfallsdirektivets krav på avgiftsfinansiering innebär att landskapet inte längre kommer att kunna ge bidrag för avfalls­hantering, såvitt beträffar mottagningsanordningar och behandling eller bortskaffande av avfall.

     Den föreslagna lagen påför landskapsstyrelsen nya arbetsuppgifter. Enligt förslaget skall landskapsstyrelsen vidarebefordra klagomål angående mottagningsanordningar till Europeiska kommissionen (5 §), fastställa avfallsplaner för alla hamnar och övervaka planernas genomförande (7 §), granska information från fartygen om avlämning av avfall (11 §), behandla ansökningar om undantag från kravet att avlämna avfall i hamn (14 §) samt inspektera fartyg för att kontrollera att lagbestämmelserna efterlevs (16 §). Främst är det arbetet med hamnarnas avfallsplaner som kommer att vara tidskrävande.

     På lång sikt är all miljölagstiftning ekonomiskt lönsam. Genom att skydda miljön, värnar vi om våra resurser. Förhoppningsvis skall det vara till gagn för turismen att det antas en lag som leder till förbättrad mottagning av avfall i hamnar för fritidsbåtar. Den rena naturen och den goda servicen är framträdande orsaker till att turister besöker Åland. Vård av naturen och utökad service bör således gynna turismen.

     Det bör vara till stor fördel för miljön att förslaget kommer att leda till att mottagningen av avfall i hamn ökar och att det ställs krav på hur mottagningen skall ske. Det fördelaktiga består dels i att mindre avfall kommer att släppas ut i havet och dels i att avfallshanteringen kommer att bedrivas på ett mer genomtänkt sätt.

     Arbetet mot miljöförstöring kommer att underlättas avsevärt av den nya lagen. De nya arbetsuppgifterna, som landskapsstyrelsen får genom lagen, innebär att landskapsstyrelsen får god kännedom om avfallshanteringen i hamnarna. Den ökade kännedomen, om hur avfallshanteringen bedrivs, ger landskapsstyrelsen förbättrade möjligheter att ingripa mot eventuella miss­förhållanden.

     Förslaget har inte några konsekvenser för jämställdheten.

 

8. Ärendets handläggning

 

Förslaget har skickats på remiss till kommunerna, Ålands kommunförbund k.f., Kommunalförbundet för Ålands Miljöservice, Polismyndigheten, Sjöbevakningen, Långnäs Hamn AB, Eckerölinjen, Ålands Handels­kammare, Ålands Turistförbund, Ålands Natur och Miljö, Ålands Ren­hållnings AB, Ålands Problemavfall AB, Ålands redarförening r.f., Frakt­fartygsföreningen r.f., Färjsundets seglarförening r.f., Mariehamns seglar­förening r.f. och Åländska segelsällskapet r.f.

 

 

Detaljmotivering

 

1 § Syfte. Lagens syfte är att föroreningen från fartygen skall minska. Medlet för att uppnå syftet är att de som är ansvariga för hamnarna skall tillhandahålla mottagningsanordningar för avfall och lastrester samt att mottagningsanordningarna i så stor utsträckning som möjligt skall användas av dem som använder hamnarna.

 

2 § Tillämpningsområde. Varken fartygsavfallsdirektivet eller Helsingfors­konventionen har tillämplighet på fartyg som ägs eller drivs av någon stat och endast används icke-kommersiellt, i statens tjänst. Enligt artikel 3 i fartygsavfallsdirektivet skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att fartyg som undantagits från direktivets bestämmelser skall avlämna fartygs­genererat avfall och lastrester på ett sätt som i den utsträckning det är rimligt och praktiskt genomförbart överensstämmer med direktivet. Motsvarande regel finns i artikel 4 i Helsingforskonventionen beträffande fartyg som ägs eller används av de fördragsslutande parterna.

     Riket har sjöbevakningsfartyg i landskapet. Det förefaller inte finnas något behov av att landskapet reglerar mottagandet av deras avfall.

     Landskapet äger eller driver fartyg för olika ändamål. I landskaps­styrelsens framställning om förslag till budget för landskapet år 2002 uppräknades nitton färjor, tre oljebekämpningsfarkoster och två för­bindelsefarkoster inom landskapsstyrelsens trafikavdelnings förvaltnings­område. Dessutom har skogsbruksbyrån och miljöbyrån flera båtar vardera. Inom landskapsförvaltningen finns ambitionen att landskapets fartyg skall bedriva sin avfallshantering minst lika bra som andra fartyg. Den föreslagna lagens bestämmelser bör därför vara tillämpliga på landskapets fartyg, men däremot inte på fartyg som ägs eller drivs av riket eller andra stater. Landskapsstyrelsen förutsätter att statliga fartyg som besöker landskapet skall sköta sin avfallshantering på erforderligt sätt i enlighet med staternas egna regelverk.

     På fiskefartyg och fritidsbåtar, som godkänts för att transportera högst tolv passagerare, tillämpas inte bestämmelserna i 11 § angående skyldighet att anmäla att anlöp skall ske i en hamn i landskapet. På dem tillämpas inte heller reglerna i 13 § 2-4 mom. om att avfallsavgifter skall beräknas på ett visst sätt eller reglerna i 16 § 2 mom. om att 25 % av fartygen skall inspekteras. Undantagen överensstämmer med artiklarna 6, 8 och 11 i fartygsavfallsdirektivet. Skälet till att undantag skall finnas är att fiske­fartyg och fritidsbåtar ofta gör korta, oplanerade färder, som skulle försvåras av en alltför omfattande reglering.

 

3 § Definitioner. Definitionerna av olja, toalettavfall och fast avfall har hämtats från Marpol 73/78.

     Definitionerna av mottagningsanordningar, hamn och lastrester har hämtats från artikel 2 i fartygsavfallsdirektivet. Definitionen av ordet hamn har dock fått ett tillägg i förtydligande syfte. I lagförslagets definition av hamn sägs att små bryggor och förtöjningsplatser inte kan räknas som hamnar. Förtydligandet har skett eftersom det skulle vara orimligt att alla små bryggor och förtöjningsplatser utrustades med mottagningsanordningar för avfall eller att det krävdes avfallsplaner för dem. Vid bedömningen av vilka platser som skall anses vara hamnar är det rimligt att utgå från att naturliga hamnar utan bryggkonstruktioner inte skall anses som hamnar i lagens mening även om det finns krokar för förtöjning av båtar. Inte heller bryggor som används för kortvariga besök skall räknas som hamnar om det inte pågår någon större hamnverksamhet där.

     Ordet hamnansvarig skall i första hand beteckna den som tar ut avgifter för utnyttjande av hamnen. Om avgifter inte tas ut, skall fastighetsägaren vara hamnansvarig. Avgifter för passage genom hamnområdet, utan att fartyget anlöper hamnens kajer, räknas inte som avgifter för utnyttjande av hamnen. Om det finns en privat kaj i ett hamnområde och det tas ut en avgift för passage genom hamnområdet, ligger ansvaret för den privata kajens mottagningsanordningar hos personen som tar ut avgifter för den privata kajen eller äger den.

     Definitionen av fartyg är vid. Med fartyg menas i fartygsavfalls­direktivet alla typer av havsgående farkoster, även små fiske- eller fritidsbåtar. Ordet havsgående, som används i direktivet, betecknar att ett fartyg färdas på eller i vatten – och alltså inte är ett luftfartyg.

 

4 § Mottagningsanordningar. Kraven på mottagningsanordningar i 1 mom. har hämtats från artiklarna 4.1, 4.2 och 12.1 e i fartygsavfallsdirektivet. De hamnansvariga kan antingen tillhandahålla fasta mottagningsanläggningar eller se till att det vid behov finns rörliga enheter för mottagning av avfall i hamnarna. Oljeavfall kan tas emot med hjälp av tankbilar eller andra lätt flyttbara tankar. I hamnar som anlöps av små handelsfartyg bör det finnas kärl som besättningen kan tömma oljeavfall i. Dessa kärl bör vara utformade så att explosionsrisken är så liten som möjligt. För toalettavfall i större mängder kan det vara lämpligt att det anläggs tillkopplingspunkter till det kommunala avloppsnätet. I andra fall kan det vara lämpligt med portabla tankar. Fast avfall omhändertas lämpligen i sopkärl av passande storlek utplacerade på sådant avstånd från kajplatserna att de kan nås utan större besvär. För att tillgodose de behov som stora fartyg har, kan sop­kärlen behöva lyftas ombord med kran eller köras ombord. I hamnar för små fartyg kan det vara lämpligt att ha mottagningsanordningarna samlade i miljöstationer. Vid anordnandet av mottagningsanläggningar bör hamnen sträva efter att uppmuntra återvinning och avfallsminimering ombord.

     Det är inte nödvändigt att det företag eller den kommun, som är hamnansvarig, själv ställer ut och sköter mottagningsanordningarna. Den hamnansvarige kan låta någon annan ta emot avfallet i stället. I många fall kan det vara lämpligt att mottagningsanordningarna ägs och drivs av ett företag som är specialiserat på avfallshantering. Det är dock den hamn­ansvariges skyldighet att se till att mottagningsanordningar tillhandahålls och att mottagningen av avfall fungerar bra.

     Det är inte tillåtet att orsaka fartygen onödigt dröjsmål. Därför måste avfall kunna tas emot under de tider då fartygen anlöper, även om de anlöper nattetid. Det är inte rimligt att ett fartyg, som anlöper på natten, skall behöva ligga kvar i hamnen i avvaktan på att ordinarie arbetstid skall inträda. Fartygen får inte orsakas onödigt besvär. Därför bör mottagning av avfall ske vid en för fartygen ändamålsenlig kajplats. En hamn bör inte begära att ett stort fartyg förhalar till en särskild kajplats för avfalls­mottagning, om det inte behövs av säkerhetsskäl vid hantering av farligt avfall.

     Uppmaningen i 2 mom. om att tillhandahålla mottagningsanordningar för sorterat avfall härstammar från Helcom-rekommendationen 19/13. Kategorierna sorterat avfall i hamnarna bör anpassas efter de olika kommunernas system för sortering av avfall. Enligt 6 § 2 mom. landskaps­förordningen om deponering av avfall (76/2001) får biologiskt nedbrytbart avfall inte tas emot vid deponier efter den 31 december 2004. Eftersom biologiskt nedbrytbart avfall inte kommer att få deponeras, bör det från och med den 1 januari 2005 hållas åtskilt från deponerbart avfall. Det finns långt framskridna planer på att bygga en tunnelkomposteringsanläggning i landskapet. Komposterbart avfall skall kunna levereras dit från hamnarna.

     Bestämmelserna i 3 och 4 mom. har hämtats från Marpol 73/78. Kostnader för anskaffande av anordningar som nämns i 3 och 4 mom. bör kunna ersättas av oljeskyddsfonden i enlighet med lagen om olje­skyddsfonden (FFS 379/1974).

     Att kraven på mottagningsanordningar uppfylls bör tillses av landskaps­styrelsen i samband med att hamnarnas avfallsplaner granskas i enlighet med 7 §. Kraven, som landskapsstyrelsen ställer på mottagningsanord­ningar, kommer att variera beroende på hamnarnas storlek och typen av fartyg som tas emot där. Det är självklart att kraven på de minsta hamnarna inte kan sättas särskilt högt och att stor hänsyn måste tas till svårigheterna att transportera bort avfall från vissa hamnar. I de fall då hamnar för småbåtar ligger nära varandra kan det i vissa fall vara möjligt för dem att ha gemensamma mottagningsanordningar.

 

5 § Rapportering av brister hos mottagningsanordningar. Enligt artikel 4.3 i fartygsavfallsdirektivet skall medlemsstaterna fastställa förfaranden, i enlighet med vad som överenskommits inom Internationella sjöfarts­organisationen för rapportering till hamnstaten av påstådda brister hos mottagningsanordningar. Internationella sjöfartsorganisationens kommitté för skydd av den marina miljön (MEPC) har den 18 november 1998 upprättat ett cirkulär angående rapportering av påstådda brister hos mottagningsanordningar i hamnar (MEPC/Circ. 349). Enligt cirkuläret bör befälhavare på fartyg uppmuntras att använda sig av en blankett angående brister hos mottagningsanordningar. Rapporteringen av brister bör, enligt cirkuläret, ske till flaggstaten och helst även till hamnstaten. En standardblankett finns som bilaga till cirkuläret. Enligt Helcom-rekommendationen 19/8 skall den person som driver hamnen eller den övervakande myndigheten förse fartygen med blanketter där det går att fylla i upplysningar om brister hos mottagningsanordningar.

     Det föreslås att de hamnansvariga skall se till att MEPC:s blanketter tillhandahålls dem som vill påpeka brister hos mottagningsanordningarna. Det är lämpligt att ifyllda blanketter lämnas till landskapsstyrelsen, som bör utreda om klagomålen har grund och därpå vidta lämpliga åtgärder.

     Enligt artikel 12.1 f i fartygsavfallsdirektivet skall medlemsstaterna se till att kommissionen erhåller en kopia av de påståenden som inkommit vid rapportering till hamnstaten av påstådda brister hos mottagnings­anordningar. Landskapsstyrelsen bör därför vidarebefordra inkomna klago­mål till kommissionen.

 

6 § Behandling av fartygsgenererat avfall. Bestämmelsen om olja i 6 § är hämtad från Helcom-rekommendationen 17/11 medan bestämmelsen om toalettavfall är hämtad från Helcom-rekommendationen 19/13.

     Reglerna i 8 a-f §§ renhållningslagen är tillämpliga på hantering av allt avfall. Det finns därför anledning att studera dem vid planering av hur fartygsgenererat avfall skall hanteras.

 

7 § Avfallsplaner. Krav på att avfallsplaner skall upprättas och granskas finns i artikel 5 i fartygsavfallsdirektivet. Förslaget till 7 § bygger på reglerna i artikel 5.

     Syftet med kravet på samråd i 7 § 1 mom. är att fartygens och samhällets intressen skall tillvaratas vid anläggningen och driften av mottagningsanordningarna. De hamnansvariga kan själva välja hur samrådet skall ske. Lämpliga tillvägagångssätt kan vara möten, skriftliga förfrågningar till ordinarie kunder och utdelande av enkla frågeformulär till fartyg som besöker hamnen.

     Fartygsavfallsdirektivet ger möjlighet att låta planer upprättas på regional nivå, i stället för att varje hamn har en enskild plan. Det innebär att en plan kan upprättas för alla hamnar i en kommun eller i en grupp av kommuner, vilket förmodligen kan vara en god lösning för de små hamnarna. Om det finns flera terminaler eller privata kajer inom ett hamnområde kan dessa ha en gemensam plan.

     Enligt 8 § 2 mom. renhållningslagen skall landskapsstyrelsen fastställa kommunernas planer för organiserandet och utvecklandet av renhållnings­verksamheten. Det är lämpligt att landskapsstyrelsen även fastställer planerna för mottagande och hantering av avfall samt övervakar deras genomförande. Vid övervakandet av planernas genomförande kan land­skapsstyrelsen använda sig av inspektioner i enlighet med 34 § ren­hållningslagen.

     Det är naturligtvis viktigt att planerna, som kommer in till land­skapsstyrelsen, blir fastställda inom rimlig tid. Enligt 19 a § landskapslagen om ärendenas handläggning i landskapsstyrelsen (58/1975) skall ärende som anhängiggjorts vid landskapsstyrelsen behandlas utan onödigt dröjsmål och såvitt möjligt upptas för avgörande inom tre månader från den dag då ärendet anhängiggjorts. Det föreskrivs även i 19 a § att om ärendet inte upptagits för avgörande före utgången av denna tidsrymd, skall föredraganden uppgöra och tillställa landskapsstyrelsen en redogörelse över varför ärendet inte upptagits i tid.

     I 7 § 3 mom. anges när planer senast skall lämnas in till landskaps­styrelsen. För att de hamnansvariga skall hinna upprätta adekvata planer, föreslås att de skall få tid på sig till den 1 januari 2004 att lämna in sina första planer.

 

8 § Avfallsplanens innehåll. Bestämmelserna om vad en avfallsplan skall innehålla är hämtade från bilaga I till fartygsavfallsdirektivet.

 

9 § Vite. Förhoppningsvis skall alla planer lämnas in i rätt tid, vara i sådant skick att de kan fastställas utan allvarligare dröjsmål samt genomföras av de hamnansvariga. För det fall att någon skulle underlåta att uppfylla sina skyldigheter som hamnansvarig bör det dock finnas vitesbestämmelser.

 

10 § Information till dem som använder hamnen. Bestämmelserna har hämtats från bilaga 1 till fartygsavfallsdirektivet.

     Information skulle kunna ske genom cirkulär till rederier, genom fax eller e-post till fartygen, genom broschyrer som delas ut till fartygen vid ankomst, genom hänvisningsskyltar och genom anslagstavlor vid miljö­stationer och mottagningsanordningar. Om en hamn anlöps av fartyg från olika länder är det önskvärt att information finns på flera språk, till exempel engelska, tyska, ryska och finska.

 

11 § Anmälan om att ett fartyg skall anlöpa en hamn i landskapet. Bestämmelserna i 11 § 1 mom. överensstämmer med artikel 6 i fartygs­avfallsdirektivet. För att tillgodose de hamnansvarigas behov av att veta i förväg vilken avfallsanlämning som kommer att ske, skall fartygen med hjälp av ett formulär meddela bland annat vilken typ och mängd av avfall och lastrester som avlämnas. Formuläret, som landskapsstyrelsen kommer att fastställa, skall innehålla de uppgifter som finns i bilaga II till direktivet. Dessutom skall formuläret innehålla uppgifter om toalettavfall, i enlighet med Helcom-rekommendationen 23/1.

     I enlighet med 2 § tillämpas bestämmelserna i 11 § inte på fiskefartyg och fritidsbåtar, som godkänts för att transportera högst tolv passagerare. Enligt 14 § tillämpas bestämmelserna i 11 § inte på fartyg som används i tidtabellsbunden trafik om dessa fått undantag beviljat av landskaps­styrelsen. Alla andra fartyg är anmälningsskyldiga. För fartyg som enbart företar korta resor inom landskapet, t.ex. bogserbåtar, kan det vara onödigt betungande att göra en anmälan inför varje anlöp i en hamn. Därför föreslås att det föreskrivs att fartyg som enbart trafikerar landskapet kan göra en anmälan som avser alla anlöp som kommer att göras i en viss hamn under en tid av 60 dagar. Det finns naturligtvis inget hinder mot att fartyg som enbart trafikerar landskapet anmäler varje anlöp om de föredrar det.

     Enligt artikel 12.1 d skall medlemsstaterna se till att informationen som anmäls i enlighet med artikel 6 blir föremål för en lämplig granskning. I 11 § 3 mom. föreskrivs att den hamnansvarige skall vidarebefordra informa­tionen till landskapsstyrelsen som skall granska den. Landskaps­styrelsen får, genom att granska informationen, möjlighet att bedöma huruvida skyldigheten att avlämna avfall efterlevs. Informationen, som lämnas i anmälan, bör kontrolleras vid senare inspektioner av fartyget. I 11 § 3 mom. föreskrivs vidare att den hamnansvarige skall meddela om ett anmälningspliktigt fartyg inte uppfyller sin anmälningsskyldighet. Det är viktigt att landskapsstyrelsen så snart som det kan ske blir underrättad om att anmälningsskyldighet inte uppfylls, eftersom det kan vara ett tecken på att inte heller kraven angående avfallsavlämning kommer att uppfyllas korrekt.

 

12 § Avlämnande av fartygsgenererat avfall i hamn. I artikel 7.1 i fartygsavfallsdirektivet föreskrivs att allt fartygsgenererat avfall skall lämnas till en mottagningsanordning i hamnen, innan fartyget lämnar hamnen. Såvitt gäller toalettavfall är det dock förordnat i artikel 16 i fartygsavfallsdirektivet att genomförandet av direktivet skall skjutas upp till 12 månader efter det att bilaga IV till Marpol 73/78 har trätt i kraft. Eftersom bilaga IV inte har trätt i kraft, finns det än så länge inte något internationellt krav på att det skall vara förbjudet att underlåta att avlämna toalettavfall. Med tanke på den skada som utsläpp av toalettavfall innebär för Östersjön, föreslås att det i lagen skall finnas en föreskrift om att allt toalettavfall bör avlämnas i hamn innan fartyget lämnar hamnen.

     I 12 § 1 mom. finns ett krav på att allt oljehaltigt avfall och fast avfall avlämnas i hamn innan fartyget lämnar hamnen, men i 12 § 2 mom. och 14 § finns det undantag från kravet. Enligt 12 § 2 mom. får fartyget avvakta med avlämningen av avfallet om det är uppenbart att fartyget har tillräcklig kapacitet för att lagra detta avfall och annat avfall som kommer att uppkomma före avlämningen. Enligt 14 § kan landskapsstyrelsen bevilja undantag för fartyg som går i tidtabellsbunden trafik.

 

13 § Avgifter för mottagning av avfall. Det går att påverka fartygens avfallshantering genom att reglera hur avfallsavgifterna i hamn skall tas ut. Avsikten med en reglering av avgifterna är att förmå fartygen att producera så litet avfall som möjligt och att lämna allt producerat avfall i hamn. Det finns många olika modeller för hur ett avgiftssystem kan vara utformat.

     EG har valt modellen att alla fartyg som anlöper en hamn skall bidra till att täcka hamnens avfallskostnader, oavsett om de lämnar avfall eller inte. Enligt artikel 8:2 i fartygsavfallsdirektivet och kommissionens förklaring till artikel 8, skall minst 30 % av kostnaderna för mottagningsanordningar i hamn täckas av en avgift som tas ut av alla fartyg, utom fiskefartyg och fritidsbåtar, även om fartygen inte använder mottagningsanordningarna. Enligt artikel 8:2 b skall resten av kostnaderna för mottagningsanord­ningarna täckas av en avgift som beräknas på grundval av de typer och mängder avfall som faktiskt lämnas av fartyget. EG överlämnar till medlemsstaterna att välja hur stor del av kostnaderna som skall täckas av den avgift som tas ut oberoende av om avfall lämnas eller inte. Helcom-länderna eftersträvar att 100 % av kostnaderna för mottagningsanordningar skall täckas av en avgift som inte är beroende av hur mycket avfall som faktiskt lämnas. Fördelen med att fartygen betalar samma avgift, oberoende av om avfall lämnas eller inte, är att fartygen inte frestas att dumpa avfallet i havet av kostnadsskäl. Enligt Helcom-rekommendationen 19/8 skall avgiften, som tas ut från fartyg för mottagning av oljehaltigt avfall, inte beräknas efter mängden avfall som lämnas, utan i stället vara kopplad till bruttotonnaget. Det finns ett utkast till en ny Helcom-rekommendation, enligt vilken avgiften för mottagning av toalettavfall och fast avfall skall beräknas efter fartygets typ och storlek, antalet besättningsmedlemmar och passagerare eller liknande omständigheter. Föreslagna datum för ikraft­trädande är den 1 januari 2003 vad beträffar fast avfall och den 1 januari 2005 vad beträffar toalettavfall. Sverige har ända sedan 1980-talet tillämpat principen att det inte skall tas ut någon särskild avgift för faktiskt avlämnande av avfall, utan att fartygen skall betala lika mycket, oavsett mängd avlämnat avfall. Enligt finska fartygsavfallslagen skall avgift för fartygsgenererat oljehaltigt avfall tas ut hos varje fartyg som anlöper hamn, oavsett om fartyget avlämnar avfall i hamnen eller inte och oberoende av hur mycket avfall fartyget avlämnar. På miljöministeriet har det utarbetats ett förslag om att samma regler som gäller oljehaltigt avfall skall gälla fast avfall från och med den 28 december 2002 samt att de skall gälla toalettavfall vid en tidpunkt som bestäms senare genom en förordning av republikens president. I specialmotiveringen till de föreslagna riks­bestämmelserna nämns att avsikten är att reglerna skall börja gälla toalettavfall när det har gått 12 månader efter det att bilaga IV till Marpol 73/78 har trätt i kraft.

     I remissvaren angående förslaget till landskapslag har Långnäs hamn framfört önskemål om att det skall vara tillåtet att ta ut en mängdrelaterad avgift för omhändertagande av avfall samt Mariehamns stad framfört önskemål om att hamnarna skall kunna ta ut avgifter för den mängd avloppsvatten som pumpas iland. Landskapsstyrelsen finner att det skulle vara lämpligt att landskapet, i likhet med riket, avvaktar med att förbjuda att hamnarna tar ut mängdrelaterade avgifter för mottagande av toa­lettavfall.

     I förslagets 13 § 1 mom. fastläggs principen om att det är förorenaren som betalar. Det är fartygen som skall stå kostnaderna som uppkommer vid mottagning av fartygsavfall. Mottagningsanordningar för fartygsavfall skall inte finansieras på något annat sätt än genom avgifter från fartygen.

     Enligt 13 § 2 mom., kommer avgifterna för oljehaltigt avfall och fast avfall inte att få vara beräknade efter hur mycket avfall som det enskilda fartyget lämnar. En viss differentiering av avgifterna kommer dock att vara tillåten. Olika fartyg alstrar olika mycket avfall. Det kan vara orättvist att låta ett litet fartyg betala lika höga avgifter som ett stort. Förslaget ger de hamnansvariga möjlighet att låta avgifterna, som hamnanvändarna betalar, vara beroende av hur mycket avfall som fartygen typiskt sett alstrar. Det kan vara lämpligt att hamnarna låter fartygen betala olika höga avgifter beroende på deras kategori, typ och storlek.

     I 13 § 4 mom. föreskrivs att högre avgifter kan debiteras fartygen för att täcka merkostnader som uppstår genom deras förvållande.

     Vad beträffar fiskefartyg och fritidsbåtar skall även de omfattas av kravet på att avfallskostnaderna skall täckas av avgifter. Däremot skall det, enligt förslagets 2 §, inte vara obligatoriskt att ta ut avfallsavgifter av sådana fiskefartyg och fritidsbåtar som inte avlämnar avfall.

 

14 § Undantag för fartyg som används i tidtabellsbunden trafik. Be­stämmelserna i 14 § 1 och 2 mom. överensstämmer med artikel 9 i fartygsavfallsdirektivet. Många av fartygen, som anlöper hamnar i land­skapet, används i tidtabellsbunden trafik och kan därigenom beviljas undantag från skyldigheterna att anmäla information om avfall, att avlämna avfall och att betala avgifter för mottagning av avfall.

     Som tillräckliga bevis, för att fartygsgenererat avfall avlämnas och avgifter betalas, räknas att fartyget har ett avfallshanteringsavtal med ett avfallshanteringsföretag eller en hamn.

     För att undantag skall kunna tillämpas redan vid lagens ikraftträdande är det lämpligt att ansökningar om undantag lämnas in och granskas innan lagen har trätt i kraft.

     Enligt regel 7 i bilaga IV till Helsingforskonventionen skall den som meddelar ett undantag underrätta Helsingforskommissionen. När land­skapsstyrelsen har meddelat undantag, bör den underrätta behörig riksmyndighet, som i sin tur underrättar Helsingforskommissionen.

 

15 § Lastrester. Bestämmelserna överensstämmer med artikel 10 i fartygs­avfallsdirektivet. Avlämning av lastrester förekommer enbart i liten utsträckning i landskapet, eftersom olja och kemikalier inte i någon större omfattning forslas hit i fartygstankar. Tänkbara lastrester skulle kunna vara rester efter olja till bensinstationer och rester efter gödsel till jordbruket.

 

16 § Inspektioner. Enligt artikel 11.1 i fartygsavfallsdirektivet skall medlemsstaterna se till att alla fartyg kan underkastas en inspektion för kontroll av att de följer direktivets bestämmelser om avlämning av fartygsrelaterat avfall och lastrester. Det föreligger inte någon havsrättslig begränsning av möjligheten att besluta om inspektion av utländska fartyg som frivilligt befinner sig i hamn. Det föreslås att landskapsstyrelsen ges möjligheter att inspektera alla fartyg som omfattas av lagens tillämpnings­område enligt 2 § 1 mom. 1 p.

     I 16 § 2 mom. finns regler angående hur många inspektioner som skall utföras och vilka fartyg som i första hand skall inspekteras. Reglerna överensstämmer med EG-kraven. Enligt artikel 11.2 b i fartygsavfalls­direktivet skall minst 25 % av alla fartyg som inte är fiskefartyg eller fritidsbåtar inspekteras i kraft av det krav som finns i rådets direktiv 95/21/EG av den 15 juni 1995 om tillämpning av internationella normer för säkerhet på fartyg, förhindrande av förorening samt boende- och arbets­förhållanden ombord på fartyg som anlöper gemenskapens hamnar och framförs i medlemsstaternas territorialvatten. Direktiv 95/21/EG omfattar alla fartyg utom fiskefartyg, örlogsfartyg, räddningsfartyg, primitivt kon­struerade träfartyg, fartyg i statens tjänst om de inte används kommersiellt och fritidsbåtar som inte används i handelssyfte (artikel 3.4). Enligt artikel 5.1 i direktiv 95/21/EG skall inspektion ske av minst 25 % av det antal fartyg som anlöper en medlemsstats hamnar under ett representativt kalenderår.

     Enligt artikel 11.3 i fartygsavfallsdirektivet skall medlemsstaterna i den mån det behövs fastställa kontrollförfaranden för fiskefartyg och fritids­båtar. Det förefaller inte finnas något behov av att i lag slå fast i vilken utsträckning fiskefartyg och fritidsbåtar skall inspekteras eller att på annat sätt fastställa särskilda kontrollförfaranden för dem.

 

17 § Påföljder. Enligt artikel 13 i fartygsavfallsdirektivet skall medlems­staterna fastställa ett påföljdssystem för brott mot de nationella bestämmelserna som antas i enlighet med direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa påföljder tillämpas. Det anges vidare i artikel 13 att de föreskrivna påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Det förefaller vara lämpligt att föreskriva straff för underlåtenhet att i enlighet med lagen avlämna avfall som innehåller skadliga ämnen och underlåtenhet att i enlighet med lagen uppfylla anmälningsskyldighet.

     Om brottsliga gärningar kommer till landskapsstyrelsens kännedom, bör landskapsstyrelsen göra polisanmälan.

 

18 § Landskapsförordning. Det kan komma att behövas mer detaljerade bestämmelser angående mottagningsanordningar och avfallsplaner. Landskapsstyrelsen bör därför bemyndigas att utfärda närmare bestäm­melser i en förordning.

 

19 § Ikraftträdande. Enligt artikel 16 i fartygsavfallsdirektivet skall bestämmelserna vara i kraft före den 28 december 2002. Datum för ikraftträdande bör lämnas öppet så att landskapsstyrelsen senare kan avgöra när ett ikraftträdande är lämpligt. Ikraftträdandet bör naturligtvis ske så snart som möjligt efter att republikens president meddelat att hinder inte föreligger, men hänsyn måste dock tas till att lagen kommer att innebära en viss omställning för hamnarna och fartygen.

 

Lagtext

 

Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget antar följande lag.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Syfte

     Syftet med denna lag är att minska utsläppen till sjöss genom att öka tillgången till och användningen av mottagningsanordningar för fartygs­genererat avfall och lastrester.

 

2 §

Tillämpningsområde

     Denna lag skall tillämpas på

1.       alla hamnar som tar emot sådana fartyg som faller under lagens tillämpningsområde,

2.       alla fartyg med undantag för örlogsfartyg, militära hjälpfartyg eller andra fartyg som ägs eller drivs av någon stat och som endast används i statlig, icke-kommersiell tjänst. Lagen skall tillämpas på fartyg som ägs eller drivs av landskapet Åland eller någon av landskapet Ålands kommuner.

     Bestämmelser i 11 §, 13 § 2-4 mom. och 16 § 2 mom. tillämpas inte på

1.       fartyg som är utrustade eller i kommersiellt syfte används för att fånga fisk eller andra levande varelser ur havet,

2.       fartyg för sport- eller fritidsändamål, vilka godkänts för att transportera högst 12 passagerare.

 

3 §

Definitioner

1. Mottagningsanordningar	fasta, flytande eller rörliga anordningar som kan ta emot fartygsgenererat avfall eller lastrester.
2. Hamn	en plats eller ett geografiskt område som tillskapats genom sådana förbättringsarbeten och med sådan utrustning att mottagande av fartyg, inbegripet fiskefartyg och fritidsbåtar, möjliggörs, dock inte små bryggor och enkla förtöjningsplatser.
3. Hamnansvarig	den som tar ut hamnavgift eller motsvarande generell avgift för utnyttjande av hamnen eller, om sådan avgift inte tas ut, fastighets­ägaren.
4. Fartyg	alla typer av havsgående farkoster oavsett storlek, inklusive bärplansbåtar, svävare och undervattensfarkoster.
5. Fartygsgenererat avfall	oljehaltigt avfall, toalettavfall och fast avfall, som uppstått under ett fartygs drift.
6. Olja	petroleum i varje form, däri inbegripet rå­olja, brännolja, oljeslam, oljeavfall och raf­finerade produkter. Till olja hänförs bland annat asfalt­lösningar, destillat, gasolja, ben­sin, flygfotogener och nafta.
7. Toalettavfall	1) avlopp och annat avfall från toalett, urinoar och spygatt i toalettrum, 2) avlopp från sjukvårdslokaler via tvättställ, badkar och spygatt i sådana lokaler, 3) avlopp från utrymme som innehåller levande djur, 4) annat spillvatten som är blandat med avlopp som avses i det föregående.
8. Fast avfall	mat- hushålls- och driftsavfall, som uppstår under ett fartygs normala användning och som måste bortskaffas kontinuerligt eller periodiskt, med undantag för färsk fisk och delar av färsk fisk.
9. Lastrester	sådana rester av lastmaterial vilka finns kvar ombord i lastrum eller tankar efter avslutad lossning och rengöring, omfattande även överskott och spill som uppkommer i samband med lastning och lossning.

 

4 §

Mottagningsanordningar

     Den hamnansvarige skall se till att fartygen som normalt använder hamnen får tillgång till mottagningsanordningar som tillgodoser deras behov utan att de orsakas onödigt dröjsmål. Mottagningsanordningarna skall kunna ta emot de typer och mängder av fartygsgenererat avfall och lastrester som kommer från de fartyg som normalt använder hamnen. Mottagningsanordningarna skall vara anpassade till hamnanvändarnas operativa krav, hamnens storlek och geografiska belägenhet samt de typer av fartyg som anlöper hamnen. Formaliteterna i samband med användning av mottagningsanordningar skall vara enkla och snabba så att onödigt dröjsmål för fartygen undviks.

     Det bör tillhandahållas mottagningsanordningar för sorterat avfall. Från och med den 1 januari 2005 måste det tillhandahållas separata mottagningsanordningar för biologiskt nedbrytbart avfall.

     Hamnar där fartyg repareras skall tillhandahålla anordningar för mottagande och behandling av förorenad barlast och tankspolvatten från oljetankfartyg.

     Hamnar som brukar besökas av fartyg med oljeslamstankar skall tillhandahålla mottagningsanordningar för oljeslam.

 

5 §

Rapportering av brister hos mottagningsanordningar

     De hamnansvariga skall tillhandahålla dem som använder hamnen blanketter för klagomål angående brister hos mottagningsanordningar. Ifyllda blanketter skall lämnas av de hamnansvariga till landskapsstyrelsen.

     Landskapsstyrelsen skall se till att Europeiska gemenskapernas kommission erhåller kopior av påståenden om brister hos mottagnings­anordningar.

 

6 §

Behandling i land av fartygsgenererat avfall

     Olja, som finns i oljehaltiga rester och oljehaltiga blandningar, bör separeras för att minska transportbehovet och öka återanvändningen.

     Från mottagningsanordningar för toalettavfall bör toalettavfallet transporteras till anläggningar för sådant avfall.

 

7 §

Avfallsplaner

     En lämplig plan för mottagande och hantering av avfall skall utarbetas och genomföras för varje hamn. Planerna skall utarbetas av de hamn­ansvariga efter samråd med hamnanvändarna eller deras företrädare. Om den som utarbetar planen inte är en kommun skall samråd även ske med den kommun där hamnen finns. Planer får utarbetas på regional nivå med lämplig medverkan från varje hamn, under förutsättning att behovet av och tillgången på mottagningsanordningar specificeras för varje enskild hamn.

     Landskapsstyrelsen skall fastställa planerna för mottagande och hantering av avfall samt övervaka deras genomförande.

     Planer för alla hamnar skall ha lämnats in till landskapsstyrelsen senast den 1 januari 2004. För varje hamn eller grupp av hamnar skall en ny plan ha inkommit till landskapsstyrelsen senast tre år efter att den förra planen lämnades till landskapsstyrelsen.

 

8 §

Avfallsplanens innehåll

     En plan för mottagande och hantering av avfall skall innehålla

1. en bedömning av behovet av mottagningsanordningar mot bak­grund av behoven hos de fartyg som normalt anlöper hamnen,
2. en beskrivning av mottagningsanordningarnas typ och kapacitet,
3. typ och mängd av fartygsgenererat avfall och lastrester som tas emot och hanteras,
4. en ingående beskrivning av förfarandena för mottagande och uppsamling av fartygs­genererat avfall och lastrester,
5. en beskrivning av den metod som används för att registrera de mängder av fartygsgenererat avfall och lastrester som tas emot,
6. en beskrivning av hur det fartygsgenererade avfallet och last­resterna bortskaffas,
7. en beskrivning av avgiftssystemet,
8. förfaranden för att rapportera brister hos mottagningsanordningar,
9. förfaranden för fortlöpande samråd med användare av hamnen, avfallshanterare, terminaloperatörer och andra berörda parter,
10. namn på den person som är ansvarig för genomförande av planen.

 

9 §

Vite

     Om den hamnansvarige inte lämnar in en plan inom rätt tid, kan landskapsstyrelsen ålägga den hamnansvarige att lämna in en plan vid äventyr av vite. Om landskapsstyrelsen bedömer att en plan inte är lämplig, med hänsyn till hamnens storlek och typen av fartyg som anlöper hamnen, kan landskapsstyrelsen ålägga den hamnansvarige att ändra planen vid äventyr av vite. Om den hamnansvarige inte genomför planen, kan landskapsstyrelsen ålägga den hamnansvarige att utföra åtgärder som krävs för att genomföra planen vid äventyr av vite.

 

10 §

Information till dem som använder hamnen

     Den hamnansvarige skall lämna information till dem som använder hamnen. I informationen skall det ingå:

1.       ett kort omnämnande av hur viktigt det är att fartygsgenererat avfall och lastrester avlämnas på ett korrekt sätt,

2.       en förteckning över de typer av fartygsgenererat avfall och last­rester som normalt hanteras,

3.       en beskrivning av var de anordningar som hör till varje kaj- eller ankarplats är belägna samt en skiss eller karta,

4.       en beskrivning av avlämningsförfaranden,

5.       en förteckning över kontaktställen och operatörer samt de tjänster som erbjuds,

6.       en beskrivning av avgiftssystemet,

7.       en beskrivning av förfarandet för att rapportera brister hos mottagningsanordningar.

 

11 §

Anmälan om att ett fartyg skall anlöpa en hamn i landskapet

     Befälhavaren på ett fartyg som är på väg till en hamn i landskapet skall fylla i ett av landskapsstyrelsen fastställt formulär beträffande avfall som kommer att avlämnas. Informationen i formuläret skall anmälas till hamnen minst 24 timmar före ankomsten om anlöpshamnen är känd. Om anlöpshamnen är okänd 24 timmar före ankomsten, skall informationen anmälas så snart anlöpshamnen är känd. Om resan varar mindre än 24 timmar, skall informationen anmälas senast när fartyget lämnar föregående hamn. Informationen skall förvaras ombord åtminstone till efterföljande anlöpshamn.

     Fartyg som anlöpt hamnar utanför landskapet skall göra en anmälan inför varje enskilt anlöp i en hamn i landskapet. Fartyg som enbart trafikerar landskapet kan göra en anmälan för alla anlöp som kommer att ske i en viss hamn i landskapet under en tid av 60 dagar.

     Den hamnansvarige skall vidarebefordra den information som omnämns i 1 mom. till landskapsstyrelsen som skall granska informationen. Om ett anmälningspliktigt fartyg anlöper en hamn i landskapet utan att anmälan har skett i rätt tid, skall den hamnansvarige meddela det till land­skapsstyrelsen.

 

12 §

Avlämnande av  fartygsgenererat avfall i hamn

     När ett fartyg anlöper en hamn i landskapet skall befälhavaren se till att allt oljehaltigt avfall och fast avfall avlämnas till en mottagningsanordning innan fartyget lämnar hamnen. Allt toalettavfall bör avlämnas till en mottagningsanordning innan fartyget lämnar hamnen.

     Fartyget får fortsätta till nästa hamn utan att ha fullgjort vad som föreskrivs i 1 mom., om det är uppenbart att fartyget har tillräcklig kapacitet för att lagra allt oljehaltigt avfall och fast avfall som har ackumulerats och kommer att ackumuleras under resan till den hamn där avlämning skall ske. Om fartyget är anmälningsskyldigt i enlighet med 11 § skall det framgå av avlämnad anmälan att kravet angående tillräcklig kapacitet är uppfyllt.

 

13 §

Avgifter för mottagning av avfall

     Kostnaderna för mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall, inbegripet behandlingen och bortskaffandet av avfallet, skall täckas genom avgifter som tas ut av fartygen.

     När ett fartyg anlöper en hamn, där det finns mottagningsanordningar, skall en avgift tas ut av fartyget, oavsett om det använder mottagnings­anordningarna eller inte. Avgiften kan inkluderas i hamnavgiften eller tas ut som en separat avgift. Om avgiften inkluderas i hamnavgiften måste det framgå hur stor del av hamnavgiften, som hänför sig till avfalls­mottagningen. Det är tillåtet att ha differentierade avgifter med hänsyn till bland annat fartygens kategori, typ och storlek. Ingen avgift får vara beräknad efter den mängd fartygsgenererat oljehaltigt avfall eller fast avfall som ett fartyg avlämnar.

     Avgiften, som ett enskilt fartyg betalar, får nedsättas om fartygets miljöledning, utförande, utrustning och drift är sådan att dess befälhavare kan påvisa att fartyget alstrar minskade mängder fartygsgenererat avfall.

     Förhöjd avgift får tas ut för att täcka de merkostnader som uppstår på grund av att

1.       fartyget inte inom föreskriven tid förhandsanmält sitt behov av att avlämna avfall,

2.       fartyget, vid avlämning av sludge, oljehaltigt länsvatten, och annat avfall som kräver hämtning vid fartygssidan, inte avlämnat avfallet vid överenskommen tidpunkt,

3.       fartyget inte meddelat hamnen om innehållet av främmande substanser, lösningsmedel eller detergenter i sludge eller oljehaltigt länsvatten,

4.       fat eller andra behållare, som används för ilandlämning av sludge eller oljehaltigt länsvatten inte är tätslutande, i god kondition och varaktigt märkta med innehåll och fartygets namn eller inte ställs upp på den av hamnen anvisade platsen,

5.       fartyget inte tillhandahållit personal för koppling och lösgöring ombord av slang mellan fartyget och mottagningsanordningen.

 

14 §

Undantag för fartyg som används i tidtabellsbunden trafik

     Landskapsstyrelsen kan på ansökan av fartygsägaren bevilja undantag från kraven i 11-13 §§ för fartyg som används i tidtabellsbunden trafik med täta och regelbundna hamnanlöp. För att undantag skall kunna beviljas måste det finnas tillräckliga bevis för att fartygsgenererat avfall avlämnas och avgifter betalas i någon av hamnarna längs fartygets rutt.

     Landskapsstyrelsen skall minst en gång per år underrätta Europeiska gemenskapernas kommission om de undantag som har beviljats.

 

15 §

Lastrester

     Befälhavaren på ett fartyg, som anlöper en hamn i landskapet, skall se till att lastrester avlämnas till en mottagningsanordning i hamnen i enlighet med bestämmelserna i Marpol 73/78. Lastrester skall avlämnas till mottagningsanordning i den utsträckning som är nödvändig för att uppfylla kraven för tankrengöring.

     Avgift för avlämning av lastrester skall erläggas av den som använder en mottagningsanordning för lastrester.

 

16 §

Inspektioner

     Landskapsstyrelsen skall utföra inspektioner på fartyg för att förvissa sig om att bestämmelserna om avlämning av avfall och lastrester efterlevs.

     Minst 25 % av de fartyg som anlöper hamnar i landskapet bör inspekteras årligen. Inspektion skall i första hand ske av fartyg som inte fullgjort sin anmälningsskyldighet i enlighet med 11 § eller som lämnat uppgifter som gett anledning att befara att fartyget bryter mot bestämmelserna i denna lag.

 

17 §

Påföljder

     Till böter eller fängelse i högst sex månader döms befälhavaren på ett fartyg som i strid med 12 § underlåter att lämna avfall som innehåller olja eller andra skadliga ämnen till en mottagningsanordning. Ansvar skall inte ådömas om hamnen inte kunde ta emot fartygets avfall.

     Befälhavaren på ett fartyg, som har anmälningsplikt i enlighet med 11 §, döms till böter om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra anmälan.

 

18 §

Landskapsförordning

     Landskapsstyrelsen kan utfärda bestämmelser angående krav på

1.       mottagningsanordningar för fartygsrelaterat avfall och lastrester,

2.       planer för mottagande och hantering av avfall i hamnar.

 

19 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

 

__________________

 

 

Mariehamn den 31 oktober 2002
L a n t r å d	Roger Nordlund
Föredragande ledamot	Sune Eriksson