Framställning 15/2005-2006
|
|
| ||
|
| FRAMSTÄLLNING nr 15/2005-2006 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2006-03-24 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Lagmotion till riksdagen angående åländsk representation i Europaparlamentet
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget genom regeringen lämnar en lagmotion till riksdagen. Syftet med lagmotionen är att en av Finlands ledamöter i Europaparlamentet skall väljas inom landskapet Åland så att landskapet alltid skulle ha en representant i parlamentet. Enligt 22 § självstyrelselagen kan lagtinget väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Ett sådant initiativ föreläggs riksdagen genom regeringens försorg.
I lagmotionen föreslås en ändring av de bestämmelser i rikets vallag som gäller valkretsindelningen vid Europaparlamentsval. Den föreslagna lagändringen bör genomföras så att den kan tillämpas vid nästa val till Europaparlamentet som äger rum år 2009.
INNEHÅLL
1.2. Representation i Europaparlamentet
1.3. Talerätt inför EG-domstolen
1.4. Deltagande i subsidiaritetskontrollen
2. Bedömning av nuläget och landskapsregeringens förslag
2.2. Representation i Europaparlamentet
2.3. Talerätt inför EG-domstolen
2.4. Deltagande i subsidiaritetskontrollen
2.5. Landskapsregeringens förslag
2.1. Åländsk representation i Europaparlamentet
2.2. Talerätt för landskapet inför EG-domstolen
2.3. Landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen
3. Bedömning av nuläget och föreslagna ändringar
3.1. Åländsk representation i Europaparlamentet
3.2. Talerätt för landskapet inför EG-domstolen
3.3. Landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen
Motivering
1. Nuläge
1.1. Allmänt
När ett land blir medlem i Europeiska unionen (EU) överförs en del av landets nationella beslutsbefogenhet till unionen. Som kompensation för denna maktöverföring har medlemsstaterna representanter i unionens olika organ för att kunna påverka utvecklingen av unionen och för att tillvarata medlemsstatens intressen. EU är uppbyggt med medlemsstaten som grundläggande enhet och är inte anpassat till att tillvarata lagstiftande regioners intressen. Även för en lagstiftande region innebär medlemskapet en maktöverföring, i vissa fall inte bara till unionen utan även till den nationella centralmakten. Trots det har regionerna inte på EU-nivå kompenserats med representation inom de olika organen utan deras ställning har förblivit en fråga som skall lösas internt inom de aktuella medlemsstaterna.
För landskapets del har medlemskapet i EU inte bara inneburit en maktöverföring till unionen utan även en förskjutning av behörigheten gentemot riket. Som kompensation för förlusten av bestämmanderätt har landskapet upprepade gånger framställt krav på mer direkta kanaler för kommunikation med unionens institutioner. De mest angelägna kraven gäller representation i Europaparlamentet, talerätt inför Europeiska gemenskapens domstol (EG-domstolen) och deltagande i den framtida subsidiaritetskontrollen.
1.2. Representation i Europaparlamentet
När Finland blev medlem i EU 1995 tilldelades landet 16 platser i Europaparlamentet. Enligt Nicefördraget minskas antalet till 13 men genom en avvikelse i samband med utvidgningen av unionen har Finland 14 ledamöter i parlamentet under valperioden 2004–2009. Antalet platser som tilldelas de olika medlemsstaterna regleras således på fördragsnivå medan det står varje medlemsstat fritt att fördela de tilldelade platserna mellan olika regioner inom staten.
Redan under de förhandlingar som ledde till att Åland och Finland anslöts till EU ställdes krav på att en av Finlands platser i Europaparlamentet skulle reserveras för Åland. Ett alternativ som framfördes var att Finland skulle förhandla sig till en extra plats som skulle bli Ålands. Motiveringen bakom kravet var att även en betydande del av landskapets lagstiftningsbehörighet hade överförts till unionen. När man stiftade en lag om val av företrädare för Finland i Europaparlamentet (FFS 272/1995) konstaterades i propositionen (RP 351/1994) att Åland inte får något av Finlands mandat i parlamentet, men att förhandlingar borde inledas om en ytterligare plats för Finland som då skulle besättas av en representant för landskapet. Om sådana förhandlingar har förts så har de inte lett till något resultat.
Lagen om val av företrädare för Finland i Europaparlamentet upphävdes sedan genom den nya vallagen (FFS 714/1998) men reglernas materiella innehåll förändrades inte nämnvärt. Inför parlamentsvalet 2004 ändrades lagen eftersom antalet parlamentsplatser skulle minskas till 14. I samband med behandlingen av propositionen (RP 1/2004) i riksdagen lämnade Ålands riksdagsman Roger Jansson en lagmotion med förslag om att en av platserna skulle besättas av en representant för landskapet. Motionen förkastades dock av riksdagen utan att grundlagsutskottet ingående hade behandlat förslaget i den.
1.3. Talerätt inför EG-domstolen
Inom EU:s rättstillämpningssystem har medlemsstaterna samt rådet och kommissionen rätt att låta EG-domstolen pröva lagenligheten för vilken EG-rättsakt som helst. Grund för talan kan vara bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, lagstridigt innehåll eller maktmissbruk. Domstolen har ansett att denna rätt att väcka talan inte står till förfogande för regioner med lagstiftningsbefogenheter, trots att de på nationell nivå har befogenhet att genomföra den aktuella rättsakten. Regionerna kan däremot i likhet med övriga offentliga samfund låta EG:s förstainstansrätt pröva lagenligheten i ett EG-beslut på villkor att beslutet gäller dem direkt och personligen.
Åland har för egen del och även tillsammans med andra lagstiftande regioner yrkat på att de för tryggande av sina befogenheter skall tilldelas rätt att väcka talan för prövning av EG-rättsakters lagenlighet åtminstone på grundval av bristande behörighet och kränkning av subsidiaritetsprincipen. Detta har dock inte lett till något resultat på unionsnivå.
Frågan om Ålands ställning inom EG-domstolens rättstillämpning kan också aktualiseras när det är fråga om talan som kommissionen för mot Finland som medlemsstat med anledning av bristfälligt eller oriktigt genomförande av EG-rätten. I ärenden som faller inom landskapets behörighet kan en sådan talan föranledas av att det inte finns sådan landskapslagstiftning som behövs för genomförandet av en EG-rättsakt eller att landskapslagstiftningen står i strid med EG-rätten. När överträdelsetalan väcks i sådana fall är Finland således svarande inför EG-domstolen, trots att det är fråga om ett sådant fel från landskapets sida som Finland inte ens i princip kan förebygga.
I självstyrelselagen finns för närvarande inte bestämmelser som ger landskapet möjlighet att initiera en talan inför EG-domstolen eller förstainstansrätten. I 59a § finns allmänna bestämmelser om landskapsregeringens ställning vid beredningen av nationella ställningstaganden till beslut som fattas inom EU. Separata bestämmelser om landskapsregeringens ställning vid beredningen av ställningstaganden som gäller fördragsbrott finns i 59c § och enligt motiveringen till den paragrafen begränsas tillämpningsområdet till sådana ärenden och förfaranden som gäller en enskild medlemsstats fördragsbrott. Finlands svar till kommissionen skall i sådana fall beredas genom samverkan mellan landskapsregeringen och riksmyndigheterna.
1.4. Deltagande i subsidiaritetskontrollen
Subsidiaritetsprincipen innebär att EU på de områden där den inte har exklusiv befogenhet skall agera endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och åtgärden därför, på grund av dess omfattning eller verkningar, bättre kan utföras av unionen.
I förslaget till konstitutionellt fördrag ingår ett protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Enligt protokollet skall rådet, kommissionen och Europaparlamentet översända utkast till lagstiftningsakter och även vissa andra förslag till de nationella parlamenten.
De nationella parlamenten skall sedan ha möjlighet att inom en viss tid tillställa Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande ett motiverat yttrande med skälen till att de anser att det aktuella utkastet inte följer subsidiaritetsprincipen. Det nationella parlamentet skall i förekommande fall samråda med regionala parlament som har lagstiftande befogenheter.
Varje parlament har två röster, fördelade med hänsyn till det nationella parlamentariska systemet. I ett nationellt tvåkammarsystem skall var och en av de båda kamrarna ha en röst. Om minst en tredjedel av det totala antalet röster som tilldelats de nationella parlamenten lämnar motiverade yttranden om att utkastet till lagstiftningsakt inte respekterar subsidiaritetsprincipen, skall utkastet omprövas. Efter omprövningen kan respektive EU-institution besluta att antingen stå fast vid sitt utkast eller att ändra eller dra tillbaka det.
2. Bedömning av nuläget och landskapsregeringens förslag
2.1. Allmänt
Varken landskapets representation i Europaparlamentet eller talerätt inför EG-domstolen är frågor som verkar kunna lösas på fördragsnivå inom EU. Därmed kvarstår möjligheten att lösa dem nationellt vilket inte heller unionen ställer några hinder för. Frågan om landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen kan åtminstone i teorin fortfarande lösas på fördragsnivå. Om det inte sker bör även den frågan lösas nationellt i samband med att det konstitutionella fördraget träder i kraft.
2.2. Representation i Europaparlamentet
Landskapet har liksom riket överlåtit en stor del av sin beslutsbefogenhet till EU. Den rätt landskapet idag har att delta i den nationella beredningen av EU-ärenden uppväger inte detta. Med hänvisning till det anser landskapsregeringen att Åland har rätt till en plats i Europaparlamentet. Eftersom det verkar svårt att förhandla fram en ytterligare plats för Finland bör en av landets platser reserveras för en representant för landskapet. I självstyrelselagens 68 § anges att landskapet utgör en valkrets vid riksdagsmannaval och vid val av republikens president. För övrigt finns reglerna för dessa val i rikets vallag (FFS 714/1998). I första hand bör rikets vallag ändras så att landskapet utgör en egen valkrets vid Europaparlamentsval samt att regler för hur val till Europaparlamentet förrättas i landskapet införs. Dessutom bör Europaparlamentsval läggas till listan i 68 § självstyrelselagen över val där landskapet utgör en valkrets. Det finns dock inget som hindrar att ändringen av vallagen görs först och att tillägget i självstyrelselagen förverkligas vid en framtida ändring av den lagen.
2.3. Talerätt inför EG-domstolen
När det gäller kontakten till EG-domstolen förtydligades landskapets ställning genom den senaste ändringen av självstyrelselagen då bland annat 59a § ändrades och en ny 59c § infördes. Den förstnämnda paragrafen gäller beredningen av nationella ställningstaganden medan den sistnämnda gäller ställningstaganden vid fördragsbrott. Både 59a § och 59c § avser i praktiken främst situationer där nationella ställningstaganden utarbetas efter att kommissionen initierat ett ärende. EU-rätten reglerar emellertid även olika rättsliga förfaranden i syfte att garantera rättsskydd gentemot unionens institutioner. Tidigare har landskapet framfört krav på rätt att väcka talan för prövning av EG-rättsakters lagenlighet åtminstone på grundval av bristande behörighet och kränkning av subsidiaritetsprincipen. Landskapet är ansvarigt för eventuella standardbelopp eller viten som EG-domstolen dömer ut på grund av åtgärder eller försummelser som landskapet orsakat. Det är därför rimligt att landskapet skulle få en rätt till ett bättre rättsskydd mot de rättsakter som i sista hand kan orsaka dessa viten eller standardbelopp.
För att landskapets rättsskydd inom unionen inte skall vara beroende av beslut fattade av Finlands regering krävs en ändring av självstyrelselagen. Den föreslagna lagmotionen omfattar dock inte något förslag till ändring av självstyrelselagen. Däremot avser landskapsregeringen att initiera en sådan ändring så snart som möjligt.
2.4. Deltagande i subsidiaritetskontrollen
Vad deltagandet i övervakningen av subsidiaritetsprincipen beträffar kan konstateras att även om det konstitutionella fördraget så som det ser ut för närvarande garanterar att riksdagen samråder med lagtinget, kan inte förfarandet anses respektera riksdagens och lagtingets ställning i självstyrelsesystemet eftersom det innebär att lagtinget inordnas under riksdagen. Enligt självstyrelselagen företräds Ålands befolkning av lagtinget på självstyrelsens behörighetsområden och riksdagen kan inte företräda Ålands befolkning vid subsidiaritetsövervakningen till den del den rör frågor som faller inom lagtingets behörighet. I första hand bör man sträva efter att omförhandla protokollets innehåll så att lagstiftande regioners rätt att delta i subsidiaritetsövervakningen tillgodoses. Om detta inte är genomförbart bör självstyrelselagen ändras i samband med att det konstitutionella fördraget träder i kraft så att riksdagen förbinder sig att när lagtinget så önskar och då ärendet berör landskapets behörighet, använda sig av den ena av de två röster som riksdagen förfogar över.
2.5. Landskapsregeringens förslag
Enligt 22 § självstyrelselagen kan lagtinget väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Ett sådant initiativ föreläggs riksdagen genom regeringens försorg. Landskapsregeringen föreslår att lagtinget genom regeringen till riksdagen överlämnar följande lagmotion:
Till regeringen
från Ålands lagting
1. Inledning
När Finland blev medlem av Europeiska unionen (EU) överfördes en del av landets beslutsbefogenhet till EU. För att kompenseras för denna kompetensöverföring har Finland, liksom övriga medlemsstater, tilldelats en stadigvarande representation i unionens beslutsfattande organ.
Medlemsstaterna är företrädda i rådet, även om en medlemsstats talerätt också kan utövas av en person på ministernivå som representerar en delstatsregering eller motsvarande organ. Medlemsstaterna och deras nationella företrädarkvoter utgör även de grundläggande enheterna inom systemet för val till Europaparlamentet, och de har rätt att besluta vilka som skall utnämnas till poster vid kommissionen och Europeiska gemenskapernas domstolar. Enligt huvudregeln är medlemsstaterna också ansvariga för genomförandet av EG-rätten. Vidare har medlemsstaten enligt EU:s rättskyddssystem privilegierad ställning som kärande bland annat i det avseendet att rätten att få lagenligheten hos unionens rättsakter prövad av gemenskapens domstol är begränsad till institutionerna och medlemsstaterna.
Unionens uppbyggnad är inte anpassad till att tillvarata självstyrande regioners intressen. Förhållandet mellan EU:s centrering på stater och den självstyrelse för regioner med lagstiftningsbehörighet som baserar sig på medlemsstaternas nationella författningar har visat sig vara problematisk. Utsträckandet av EU:s behörighet leder till att de självstyrande regionernas behörighet undermineras dels i förhållande till unionen, dels i förhållande till medlemsstatens centralmakt. Trots att dessa regioner har överlåtit en del av sin beslutsbefogenhet till unionen har de sällan kompenserats med representation inom de beslutsfattande organen. Lagstiftande regioners ställning inom EU har till stor del förblivit en nationell fråga som skall lösas inom de olika medlemsstaternas interna lagstiftning.
Genom självstyrelselagen har landskapet Åland ett långt utvecklat självstyre som innefattar överförd lagstiftnings- och förvaltningsmakt från riksdag och regering. Då landskapet tillsammans med resten av landet godkände anslutningen till EU överfördes även en betydande del av denna lagstiftningskompetens till unionen. Landskapets ställning som ett självstyrt område är också grunden till att ett särskilt protokoll om Åland fogades till Finlands anslutningsfördrag. I protokollet erkänns uttryckligen Ålands särställning enligt folkrätten som en grund för de undantag protokollet reglerar.
Trots speciallösningarna i Finlands anslutningsfördrag har följderna av EU-medlemskapet varit problematiska för landskapet Åland. Flera av problemen togs upp och löstes också i den senaste ändringen av självstyrelselagen som trädde i kraft den 1 juni 2004 (68/2004). De mest väsentliga problemen kvarstår dock när det gäller landskapets inflytande i EU-processen. Även i de förhandlingar som lett fram till föreliggande förslag till Europeiska unionens konstitutionella fördrag har landskapet framfört vissa krav. Vid dessa förhandlingar har det dock stått klart att de krav på inflytande som framförts av de lagstiftande regionerna inte kommer att tillgodoses på fördragsnivå. Det verkar osannolikt att detta skall ändras även om fördraget som sådant nu kan komma att omförhandlas innan det träder i kraft.
De krav som landskapet fört fram som mest angelägna är en plats i Europaparlamentet, talerätt inför Europeiska gemenskapens domstol (EG-domstolen) samt deltagande i övervakningen av subsidiaritetsprincipen.
2. Nuläge
2.1. Åländsk representation i Europaparlamentet
Fördelningen av platserna i Europaparlamentet mellan medlemsstaterna regleras i EU:s grundfördrag. Enligt Nice-fördraget minskas antalet ledamöter för Finland från 16 till 13 men genom en avvikelse i samband med unionens utvidgning har Finland 14 ledamöter under valperioden 2004–2009.
Det finns exempel på medlemsstater som tillämpar en valkretsindelning som garanterar regioner eller minoritetsgrupper representation i Europaparlamentet. I Belgien har den tyskspråkiga gemenskapen, som även har lagstiftningskompetens på vissa områden, tilldelats en av landets platser i parlamentet. Befolkningsmässigt är den tyskspråkiga gemenskapen i Belgien proportionellt sett endast är obetydligt större än Åland (0,6 % av befolkningen bodde år 2000 i gemenskapen). Ett annat exempel är Danmark som överlät ett av sina mandat i Europaparlamentet åt det självstyrda Grönland, som sedermera utträdde ur EU.
I motsats till ovanstående exempel har man i Finland inte givit det självstyrda Åland något av landets mandat i Europaparlamentet. Då man reglerade valet av Finlands representanter beslöt man att hela landet skulle utgöra en enda valkrets. I regeringens proposition (RP 351/1994 rd) poängterades dock att landskapet Åland innehar en särställning som baserar sig på (den då gällande) regeringsformen och som har garantier även i internationell rätt. För att även Åland skulle kompenseras för förlusten av lagstiftningskompetens till EU ansågs det befogat att genast inleda förhandlingar med unionen om att Finland skulle tilldelas en extra plats i Europaparlamentet. Därmed klargjorde den dåvarande regeringen att en åländsk representant är konstitutionellt berättigad.
Finland har emellertid inte tilldelats någon extra parlamentsplats som skulle vara reserverad för Åland. Det är dock fortfarande motiverat att landskapet Åland får en företrädare i Europaparlamentet, som alltmer utvecklas till en central aktör i den europeiska lagstiftningsprocessen. Vid tre olika tillfällen har också Ålands lagting i samband med godkännandet av fördrag påtalat att det förutsätter att Ålands folk tillerkänns rätt att välja en egen ledamot till Europaparlamentet (anslutningsfördraget 1994, Amsterdamfördraget 1998 och Nicefördraget 2002).
2.2. Talerätt för landskapet inför EG-domstolen
Enligt den nya 59c § som infördes i självstyrelselagen vid den senaste ändringen skall landskapsregeringen tillsammans med riksmyndigheterna bereda innehållet i Finlands svar på ställningstaganden av kommissionen angående brister vid fullgörandet av medlemsstatens skyldigheter enligt grundfördraget, till den del fullgörandet av skyldigheterna hör till landskapets behörighet. Detta hänför sig till situationer då kommissionen har tillställt Finland en officiell anmärkning eller ett motiverat yttrande, där kommissionen har ansett att Finland inte har uppfyllt någon skyldighet och det enligt behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket skulle ankomma på landskapet att uppfylla den skyldighet som avses i kommissionens ställningstagande.
Enligt samma paragraf skall landskapsregeringen och riksmyndigheterna i sådana ärenden tillsammans bereda de ställningstaganden som Finland framför vid EG-domstolen. Detta avser beredningen av de olika slags skrivelser, bemötanden och andra ställningstaganden som Finland presenterar vid domstolsbehandlingen. Enligt motiveringen (RP 18/2002) skall Finlands ställningstaganden i dylika fall bygga på en gemensam beredning, där landskapets och rikets synpunkter skall vägas mot varandra och vid behov sammanjämkas. Fastän Finlands regering i sista hand beslutar om innehållet i Finlands svar och ställningstaganden i fördragsbrottsärenden som gäller landskapet, skall man när svar och ställningstaganden bereds fästa särskild uppmärksamhet även vid landskapets rätt att försvara sig. Till exempel i en situation där kommissionen anser att landskapslagstiftningen strider mot EG-rätten, bör det av Finlands ställningstaganden i allmänhet framgå på vilken grund landskapsregeringen anser att landskapslagen är förenlig med EG-rätten, även om riksmyndigheterna har samma uppfattning som kommissionen angående tolkningen av EG-rätten.
2.3. Landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen
Enligt subsidiaritetsprincipen skall EU på de områden där den inte har exklusiv befogenhet agera endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och åtgärden därför, på grund av dess omfattning eller verkningar, bättre kan utföras av unionen.
I förslaget till konstitutionellt fördrag ingår ett protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Enligt protokollet skall kommissionen och Europaparlamentet översända sina utkast till lagstiftningsakter och ändrade utkast till de nationella parlamenten samtidigt som de sänds till unionslagstiftaren. Rådet skall översända sådana utkast som kommer från en grupp medlemsstater eller från domstolen, Europeiska centralbanken eller Europeiska investeringsbanken. När ett utkast har antagits skall Europaparlamentet översända sina lagstiftningsresolutioner och rådet sina ståndpunkter till de nationella parlamenten.
De nationella parlamenten skall sedan ha möjlighet att inom en viss tid tillställa Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande ett motiverat yttrande med skälen till att de anser att det aktuella utkastet inte följer subsidiaritetsprincipen. Det nationella parlamentet skall i förekommande fall samråda med regionala parlament som har lagstiftande befogenheter.
Respektive EU-institution skall ta hänsyn till motiverade yttranden från de nationella parlamenten. Varje parlament förfogar över två röster, fördelade med hänsyn till det nationella parlamentariska systemet. I ett nationellt tvåkammarsystem skall var och en av de båda kamrarna förfoga över en röst. Om minst en tredjedel av det totala antalet röster som tilldelats de nationella parlamenten lämnar motiverade yttranden om att utkastet till lagstiftningsakt inte respekterar subsidiaritetsprincipen, skall utkastet omprövas. Efter omprövningen kan respektive EU-institution besluta att antingen stå fast vid sitt utkast eller att ändra eller dra tillbaka det. Ett sådant beslut skall vara motiverat.
3. Bedömning av nuläget och föreslagna ändringar
3.1. Åländsk representation i Europaparlamentet
Landskapets deltagande i den nationella beredningen av EU-ärenden uppväger inte det faktum att Åland i likhet med Finland har överlåtit stora delar av sin kompetens att självständigt besluta om sina angelägenheter till unionen. Bara genom en egen representation har landskapet en faktisk möjlighet att tillvarata sina intressen. Det är oskäligt att landskapet Åland, som på grundlagsenlig nivå garanterats en rätt att i princip självständigt fatta beslut om sina inre angelägenheter, i fråga om EU-ärenden som berör samma ämnesområden är utan en direkt påverkningskanal.
Lagstiftningskompetensen i Finland är delad mellan riksdagen och lagtinget enligt grundlagen och självstyrelselagen. Enligt 3 § självstyrelselagen företräds Ålands folk av dess lagting. Ytterst är frågan om åländsk representation i Europaparlamentet en demokratifråga eftersom självstyrelselagens kompetensfördelning medför att Ålands befolkning inte kan företrädas av riksdagen och regeringen på de politikområden som enligt lagen överförts till landskapets behörighetsområde. Ålands konstitutionella ställning är genom självstyrelselagen betydligt starkare än andra lagstiftande regioners ställning i Europa. För övrigt har Åland ett eget, från det övriga Finland fristående partiväsende, varför man befogat kan ifrågasätta om partierna i det övriga Finland och de representanter som väljs genom detta partiväsende alls representerar det åländska folket.
Det föreslås att landskapet Åland skall utgöra en egen valkrets vid Europaparlamentsval medan resten av landet utgör en valkrets. Genom en ändring av vallagen införs bestämmelser för förrättandet av parlamentsval i landskapet. Det föreslagna förfarandet är snarlikt det som tillämpas vid riksdagsval.
I självstyrelselagens 68 § anges att landskapet Åland vid riksdags- och presidentval utgör en egen valkrets. Bestämmelsen kan inte anses vara något hinder för att landskapet skulle utgöra en egen valkrets även vid Europaparlamentsval. Däremot bör paragrafen ändras i samband med nästa ändring av självstyrelselagen.
3.2. Talerätt för landskapet inför EG-domstolen
Landskapet har inom ramen för sin behörighet redan en viss rätt att föra talan inför EG-domstolen med stöd av 59c § i självstyrelselagen. Denna talerätt bygger dock på en samverkan med riksmyndigheterna där landskapets och rikets ställningstaganden skall vägas samman och där riksmyndigheterna har den slutliga beslutanderätten. Det här innebär i praktiken att landskapets möjligheter att försvara sig är begränsade främst i sådana situationer där riket stöder kommissionens ställningstagande.
De villkor som uppställs för att fysiska och juridiska personer skall kunna påbörja en talan medför att landskapsregeringen inte kan väcka en talan som avser ogiltigförklarande av en generellt tillämplig lagstiftningsakt antagen av unionens institutioner, eftersom självstyrande områden inte anses vara direkt berörda av dessa. Landskapet genomför ett stort antal direktiv och ofta medför dessa direktiv lagstiftningsåtgärder inom ramen för landskapets behörighet. Med avseende på dessa situationer är landskapet hänvisat till medlemsstaten i sin helhet, om landskapet vill initiera en juridisk prövning av rättsakternas lagenlighet. Det är även möjligt att landskapsregeringen vill utnyttja Finlands möjlighet att påbörja en passivitetstalan eller att intervenera i ett mål där Finland inte är part.
Rätten för landskapet att föra sin egen talan inför EG-domstolen förutsätter reglering i självstyrelselagen. Landskapets rätt att agera fristående från riksmyndigheterna bör stärkas när det gäller ärenden där talan har väckts av kommissionen om genomförande av EG-rätten. Det finns naturligtvis ett riksintresse av att medlemsstaten Finland uppträder konsekvent i sin juridiska argumentation inom EU. Riket har emellertid inte några konstitutionella förutsättningar att tvinga landskapet att stifta landskapslagar. Landskapet ansvarar gentemot riket för standardbelopp eller vite som EG-domstolen dömt finska staten att betala, men enbart till den del en åtgärd eller försummelse från landskapet är orsak till domen. Eftersom landskapet har påförts en skyldighet att i sista hand ansvara för en fällande dom måste landskapets rätt att försvara sig anses väga mer än rikets intresse av konsekvens i den juridiska argumentationen.
Dessutom bör landskapet ha rätt att kräva att Finland skall använda sin möjlighet att väcka talan såväl när det gäller EG-rättsakters lagenlighet som passivitetstalan och intervention. Landskapet har för avsikt att initiera en ändring av självstyrelselagen för att genomföra ovan nämnda förslag.
3.3. Landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen
Även om det konstitutionella fördragets subsidiaritetsprotokoll garanterar att riksdagen samråder med Ålands lagting kan inte förfarandet anses respektera riksdagens och lagtingets ställning i självstyrelsesystemet eftersom det innebär att lagtinget inordnas under riksdagen. Enligt självstyrelselagen företräds Ålands befolkning av lagtinget på självstyrelsens behörighetsområden och riksdagen kan inte företräda Ålands befolkning vid subsidiaritetsövervakningen till den del den rör frågor som faller inom lagtingets behörighet.
Vid den vidare behandlingen av det konstitutionella fördraget bör man i första hand sträva efter att omförhandla protokollets innehåll så att lagstiftande regioners rätt att delta i subsidiaritetsövervakningen tillgodoses. Om detta inte är genomförbart krävs en ändring av självstyrelselagen i samband med att det konstitutionella fördraget träder i kraft. Ändringen skulle gälla att riksdagen förbinder sig att när lagtinget så önskar och då ärendet berör landskapets behörighet, använda sig av den ena av de två röster som riksdagen förfogar över.
Lagtext
Med hänvisning till det ovan anförda och med stöd av 22 § självstyrelselagen föreslår Ålands lagting att regeringen skall förelägga riksdagen följande lagförslag:
L A G
om ändring av vallagen
I enlighet med riksdagens beslut
ändras i vallagen av den 2 oktober 1998 (714/1998) 7 § 1 mom., 31 §, 163 § 1 mom. och 165 § 3 mom., av dessa lagrum 163 § 1 mom. sådant det lyder i lag 218/2004, samt
fogas till lagen nya 166a och 178a § som följer:
7 §
Valkretsar vid övriga val
Vid presidentval utgör landet en valkrets. Vid Europaparlamentsval är landet indelat i två valkretsar så att landskapet Åland utgör en valkrets och det övriga landet en valkrets, varvid landskapet Ålands valkrets är densamma som vid riksdagsval. Vid det tekniska förrättandet av dessa val följs valkretsindelningen vid riksdagsval enligt vad som bestäms nedan.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
31 §
Myndighet som behandlar kandidatansökningar
Kandidatansökningarna behandlas
1) vid riksdagsval av valkretsnämnden,
2) vid presidentval av Helsingfors valkretsnämnd,
3) vid Europaparlamentsval av Helsingfors valkretsnämnd och landskapet Ålands valkretsnämnd,
4) vid kommunalval av den kommunala centralvalnämnden.
163 §
Antalet ledamöter och deras mandatperiod
I Finland skall väljas 14 ledamöter av Europaparlamentet, av vilka en skall väljas inom landskapet Ålands valkrets. Mandatperioden är fem år.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
165 §
Rätt att ställa upp kandidater
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Med undantag av kandidater uppställda i landskapet Ålands valkrets, är de uppställda kandidaterna kandidater i hela landet förutom Åland.
166a §
Kandidatuppställning och maximalt antal kandidater i landskapet Ålands valkrets
Inom landskapet Ålands valkrets har en valmansförening som för Europaparlamentsvalet har bildats av minst 30 röstberättigade i valkretsen rätt att ställa upp en kandidat till Europaparlamentet. Två eller flera valmansföreningar har rätt att bilda en gemensam lista. Kandidaterna på den gemensamma listan får vara högst fyra.
I övrigt gäller i landskapet Ålands valkrets i fråga om bildande av valmansförening, valmansföreningens kandidatansökan, bildande av gemensam lista och avgivande av anmälan om gemensam lista i tillämpliga delar vad som i denna lag bestäms om dessa saker. De myndighetsuppgifter i anslutning till kandidatuppställningen som för landet i övrigt sköts av Helsingfors valkretsnämnd skall i landskapet Ålands valkrets skötas av landskapet Ålands valkretsnämnd.
178a §
Uträkning och fastställande av valresultatet i landskapet Ålands valkrets
Med avvikelse från vad som anges i 178 § behöver inte landskapet Ålands valkretsnämnd meddela Helsingfors valkretsnämnd de för landskapets kandidater fastställda röstetalen och antalet röster som avgetts vid valet i landskapet.
Förutom när det gäller kungörelse av valresultatet skall de uppgifter som enligt 179–182 § sköts av Helsingfors valkretsnämnd inom landskapet Ålands valkrets skötas av landskapet Ålands valkretsnämnd. Landskapet Ålands valkretsnämnd skall dock meddela valresultatet till Helsingfors valkretsnämnd för kungörelse i Finlands författningssamling.
Denna lag träder i kraft den ... och tillämpas från och med 2009 års val till Europaparlamentet.
Helsingfors den ...
| Mariehamn den | |
|
Barbro Sundback Talman | |
|
Viveka Eriksson vicetalman |
Johan Ehn vicetalman |
| Mariehamn den 24 mars 2006 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Britt Lundberg |
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 15/2005-2006