Framställning 16/2004-2005
|
|
| ||
|
| FRAMSTÄLLNING nr 16/2004-2005 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2005-05-26 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Ändrad lagstiftning om elmarknaden samt införande av regler om certifiering av elens ursprung
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att ellagen för landskapet Åland ändras och att en blankettlag om certifiering av elens ursprung antas. Genom förslaget genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el i landskapet.
Enligt förslaget slopas nätinnehavarens rätt att ta ut en särskild avgift för installation av timmätare vilket har utgjort ett hinder på den öppna elmarknaden. Grunden för ett nytt schablonavräkningssystem läggs i förslaget medan den mer detaljerade regleringen kommer att ske på förordningsnivå. Kravet på timmätning kommer att begränsas till elanvändare med säkringsabonnemang om 80 A eller högre samtidigt som det blir möjligt för elanvändare med säkringsabonnemang om 63 A och lägre att fritt byta elleverantör.
Lokala elförsäljares leveransskyldighet begränsas i förslaget till att enbart omfatta konsumenter och andra elanvändare som inte omfattas av kravet på timmätning. Enligt gällande lag omfattas alla som inte valt att konkurrensutsätta sin elförbrukning av leveranskyldigheten.
När det gäller tillsynen över elnätsverksamheten som nu utövas från fall till fall och i efterhand föreslås en övergång till en enhetlig tillsyn som delvis utövas på förhand. Landskapsregeringen skall, förutom de anslutnings- och överföringsvillkor som redan fastställs, även fastställa nättarifferna innan dessa träder i kraft.
Vissa regler som nu ingår i landskapsförordningen om elmarknaden, tas med hänvisning till grundlagen in i ellagen. Dessutom införs i förtydligande syfte en hänvisning till rikslagstiftningen om elmarknadsavtal.
Landskapsregeringen föreslår slutligen att rikets lagstiftning om certifiering av elens ursprung görs tillämplig i landskapet.
INNEHÅLL
1.1. Gällande landskapslagstiftning
1.2. Europeiska gemenskapens reglering av elmarknaden
2.1. Det nya elmarknadsdirektivet
2.2. Certifiering av elens ursprung
3.2. Minutförsäljarens leveransskyldighet
3.3. Åtskillnad och särredovisning
3.4. Tillsyn över nätverksamheten
3.5. Certifiering av elens ursprung
4. Överväganden och landskapsregeringens förslag
4.2. Minutförsäljarens leveransskyldighet
4.3. Åtskillnad och särredovisning
4.4. Tillsyn över nätverksamheten
4.5. Reglerna om elmarknadsavtal
4.6. Certifiering av elens ursprung
1. Ändring av ellagen för landskapet Åland
2. LL om tillämpning i landskapet av lagen om certifiering och angivande av elens ursprung
L A N D S K A P S L A G om ändring av ellagen för landskapet Åland
Allmän motivering
1. Bakgrund
1.1. Gällande landskapslagstiftning
De bestämmelser som reglerar elmarknaden i landskapet finns i ellagen (1982:38) för landskapet Åland och landskapsförordningen (1999:65) om elmarknaden (nedan elmarknadsförordningen). Marknaden öppnades för konkurrens från och med ingången av år 2000 då en omfattande ändring av ellagen trädde i kraft samtidigt som den ovan nämnda förordningen. De ändrade reglerna innebar att alla elanvändare fick möjlighet att med vissa tekniska begränsningar välja elleverantör. Samtidigt ersattes det tidigare elverkstillståndet med ett elnätstillstånd och reglerna om byggnadstillstånd för elanläggningar, elledningar och kraftverk förändrades. Även regler om systemansvar och balansansvar infördes och stamnätsinnehavaren Kraftnät Åland Ab utsågs till systemansvarig i landskapet. Krav på särredovisning av produktion och distribution av el infördes också. Den ändrade lagstiftningen innebar att Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el (nedan det gamla elmarknadsdirektivet) genomfördes.
1.2. Europeiska gemenskapens reglering av elmarknaden
Arbetet inom Europeiska Unionen för att skapa en gemensam inre elmarknad har pågått länge. Det gamla elmarknadsdirektivet, som skulle genomföras i medlemsstaterna senast i februari 1999, var ett led i det stegvisa öppnandet av den inre markanden för el. Som ett nytt led i denna utveckling har nu det direktivet ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (nedan det nya elmarknadsdirektivet). Det nya elmarknadsdirektivet innehåller dels kvantitativa ändringar, som en ökad marknadsöppning, dels kvalitativa ändringar om rättslig åtskillnad för systemoperatörer för överföring och distribution, krav på särredovisning, regler för nättillträde samt inrättandet av en självständig tillsynsmyndighet som i förväg godkänner åtminstone metoderna för tariffsättningen. Därutöver innehåller direktivet vissa nyheter som gäller allmännyttiga tjänster, angivande av elens ursprung, försörjningstrygghet, upphandling av ny kapacitet, regler för anskaffande av el för att täcka nätförluster, rapportering samt handel med tredje land. Direktivet skulle ha varit genomfört i medlemsstaterna senast den 1 juli 2004. Senast då skulle också alla elanvändare som inte är hushållskunder ha möjlighet att fritt välja sin elleverantör, för hushållskunder gäller detta senast den 1 juli 2007. Den landskapslagstiftning som reglerar elmarknaden uppfyller till stora delar redan bestämmelserna i det nya elmarknadsdirektivet. Till vissa delar krävs dock åtgärder för att direktivet skall genomföras i landskapet.
Inom Europeiska gemenskapen har även bestämmelser antagits om certifiering av elens ursprung genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (nedan RES-E-direktivet). Direktivet ålägger medlemsstaterna att skapa ett system där ursprungsgaranti för elproduktion från förnybara energikällor utfärdas på begäran. Garantin skall utfärdas av ett organ som är oberoende i förhållande till producenter och distributörer. Av ursprungsgarantin skall framgå att elen producerats från någon av de förnybara energikällor som anges i direktivet. Dessa är vindkraft, solenergi, jordvärme, våg- och tidvattenenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsanläggningar och biogas. RES-E-direktivet innehåller även bestämmelser om tillträde till elnät för el som producerats från förnybara energikällor. Medlemsstaterna skall även säkerställa att nätoperatörerna garanterar överföringen av sådan el. Bland annat får inte överförings- och distributionsavgifter diskriminera förnybar el. Direktivet skulle ha varit genomfört i medlemsstaterna den 27 oktober 2003.
1.3. Den åländska elmarknaden
Elmarknaden i landskapet är av naturliga orsaker förhållandevis liten och begränsad. Förbrukningen uppgick år 2004 till totalt 261,6 GWh, vilket var en minskning med 0,6 % jämfört med året innan. Av den totala förbrukningen täcktes 83,3 % (218,0 GWh) av importerad el. Den huvudsakliga inmatningen till Åland sker över förbindelseledningen mellan Åland och Sverige. Ledningen är ansluten till det svenska stamnätet via Vattenfall Sveanät Ab:s regionnät på Väddö. Inmatningsmöjligheterna över förbindelsen till det finländska stamnätet via Länsiverkot Oy:s regionnät i Gustafs är begränsade. För övrigt produceras el i landskapet av Ålands Energi Ab som äger ett dieselkraftvärmeverk som även producerar fjärrvärme. Bolagets produktion täckte 3,6 % av elförbrukningen år 2004. Dessutom finns i landskapet 15 vindkraftverk som ägs av JG Vind, Ålands Vindenergi Andelslag och Ålands Vindkraft Ab. Vindkraftens totala andel av den el som förbrukades 2004 var 6,2 %.
Efter avregleringen år 2000 är aktörerna på den åländska elmarknaden stamnätsinnehavare, distributionsnätsinnehavare, elleverantörer, producenter och konsumenter. Stamnätsinnehavare i landskapet är Kraftnät Åland Ab som äger, driver, underhåller och utvecklar det åländska stamnätet inklusive förbindelserna till Sverige och till riket. Vid avregleringen utsågs Kraftnät Åland Ab till systemansvarig för hela landskapet. Systemansvaret omfattar det yttersta balansansvaret för att all import/produktion överensstämmer med exporten/förbrukningen i hela landskapet varje timme. För att sköta balansansvaret har ett mätinsamlings- och balanssystem byggts upp av Kraftnät Åland Ab i samarbete med de båda distributionsnätsinnehavarna i landskapet, Mariehamns stads elverk och Ålands Elandelslag. Detta system möjliggör även elektronisk elhandel med Sverige.
Mariehamns stads elverk och Ålands Elandelslag är förutom distributionsnätsinnehavare även elleverantörer. Utöver dem finns två elleverantörer i landskapet: Ålands Energi Ab och Ålands Vindkraft Ab. Avregleringen av elmarknaden innebar att man som konsument kan välja vilken leverantör man vill köpa sin elenergi från. För närvarande krävs dock att man har en mätutrustning som mäter elförbrukningen per timme för att man skall kunna byta elleverantör.
Ålands Vindenergi Andelslag levererar inte el direkt till konsumenter utan försäljningen av så kallad grön el har skett via distributionsnätsinnehavarna. Sedan förra året har dock de åländska vindkraftverken certifierats med hjälp av det europeiska systemet för certifikat för förnybar energi RECS (Renewable Energy Certificate System). De åländska konsumenter som tidigare köpte grön el har erbjudits möjligheten att övergå till elcertifikat. Dessutom har också elcertifikat sålts till Holland. RECS är ett frivilligt system där man handlar med certifikat som garanterar elens förnybara ursprung. Certifikatet innehåller information om när certifikatet beviljats, om elproduktionsanläggningen, dess installerade effekt och produktionsform samt om offentliga stöd till anläggningen. Certifikatet beviljas inte om produktionen beviljats något annat certifikat eller om fysisk el annars säljs som så kallad grön el. Den som nationellt beviljar bevisen svarar för att RECS-certifikat beviljas och registreras. Detta sköts i allmänhet av den nationella systemansvariga stamnätsinnehavaren eller någon myndighet som inte själv handlar med certifikat. I landskapet finns ingen som har dessa funktioner, de åländska vindkraftverken har i stället beviljats certifikat av den finländska stamnätsinnehavaren Fingrid Oyj som ålagts systemansvar i riket.
2. Behov av ändring
2.1. Det nya elmarknadsdirektivet
2.1.1. Öppnande av marknaden
Det nya elmarknadsdirektivet innebär att det ställs högre krav än tidigare vad gäller öppnandet av marknaden. Redan enligt det gamla elmarknadsdirektivet krävdes att alla elanvändare skulle ha rätt att byta elleverantör vilket man också har i landskapet. För att installera och administrera en sådan timmätare som krävs för byte av elleverantör får emellertid distributionsnätsinnehavaren idag ta ut en särskild avgift, dock högst 336 euro. En sådan regel är inte förenlig med det nya elmarknadsdirektivets krav på att det skall finnas möjlighet att byta leverantör utan särskilda kostnader. Bestämmelsen i ellagens 12b § måste därmed upphävas. Enligt direktivet skulle marknaden vara öppen för alla kunder utom hushållskunderna senast den 1 juli 2004 och för alla hushållskunder senast den 1 juli 2007.
2.1.2. Minutförsäljares leveransskyldighet
Enligt det nya elmarknadsdirektivet skall medlemsstaterna se till att alla hushållskunder har rätt till samhällsomfattande tjänster, dvs. elleveranser av en bestämd kvalitet till lätt och tydligt jämförbara och rimliga priser av ett slag som medger insyn. Denna rätt kan även utsträckas till småföretag. Med småföretag avses i direktivet företag med färre än 50 anställda och en omsättning på högst 10 miljoner euro. För att garantera leveranser av samhällsomfattande tjänster får en sistahandsleverantör utses.
Enligt 14 § ellagen skall en minutförsäljare av el med dominerande ställning inom en elnätstillståndsinnehavares geografiska ansvarsområde leverera el för normala förbrukningsändamål till skäligt pris, om elanvändaren inte har andra ekonomiskt konkurrenskraftiga möjligheter att erhålla el genom elnätet. Landskapsregeringen kan förplikta en minutförsäljare att leverera el till en elanvändare om denne inte har någon annan möjlighet att få el. Bestämmelserna i landskapslagstiftningen uppfyller kraven enligt det gamla elmarknadsdirektivet medan det nya elmarknadsdirektivet kräver att det sätts en övre gräns för leveransskyldigheten.
2.1.3. Åtskillnad och särredovisning
I det nya elmarknadsdirektivet skärps kraven på att nätverksamheten skall separeras från annan elaffärsverksamhet. Där finns dock en undantagsmöjlighet på distributionsnätsnivå för nätinnehavare som har färre än 100 000 abonnenter. Möjligheten att göra undantag finns inte för nätinnehavare på stamnätsnivå. Direktivet kräver inte att nätverksamheten skall bedrivas av separata juridiska personer utan anger snarare regler för hur nätverksamhetens oberoende skall garanteras inom företag eller företagsgrupper som även bedriver annan elaffärsverksamhet. Trots att stamnätsinnehavaren Kraftnät Åland Ab i praktiken inte bedriver annan elaffärsverksamhet måste sannolikt direktivets krav beaktas i lagstiftningen.
Bestämmelserna i direktivet om särredovisning uppfylls heller inte helt av reglerna i ellagen. När det gäller bestämmelser om särredovisning kan man dessutom konstatera att de är att betrakta som bokföringsregler och som sådana faller under rikets lagstiftningsbehörighet. De bestämmelser som finns i ellagens 2b kap. är intagna i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen (1991:7) för Åland. Sedan reglerna infördes i landskapet har motsvarande regler i rikslagstiftningen ändrats varför det är nödvändigt att göra en justering av dem även i landskapslagen.
2.1.4. Tillsyn över nätverksamheten
När det gäller tillsynen över nätverksamheten ställs i det nya elmarknadsdirektivet krav på att den i vissa fall skall utövas på förhand. Direktivet ger i det fallet två alternativ. Huvudregeln är att tillsynsmyndigheten skall godkänna eller fastställa anslutningsavgifter, villkor för tillträde inklusive överförings- och distributionstariffer innan dessa träder ikraft. Det andra alternativet är att myndigheten åtminstone skall godkänna eller fastställa de metoder som används för att beräkna anslutningsavgifter, villkor för tillträde inklusive överförings- och distributionstariffer innan dessa träder i kraft.
När det gäller villkor för överföring och anslutning finns redan krav i ellagen att de skall fastställas av landskapsregeringen. Något motsvarande krav när det gäller tariffer finns dock inte utan tillsynen sker i stället genom efterhandskontroll. Till den delen måste således någon form av förhandskontroll införas. Samtidigt bör bestämmelserna om fastställande av anslutnings- och överföringsvillkor förtydligas.
2.1.5. Övriga krav i direktivet
Slutligen krävs även vissa detaljändringar för att det nya elmarknadsdirektivet skall genomföras i landskapslagstiftningen. Till exempel måste bestämmelser införas om att elleverantörerna i fakturor och marknadsföring skall ange energikällorna för elanskaffningen och dess miljökonsekvenser.
2.2. Certifiering av elens ursprung
För närvarande finns det möjlighet för åländska elförsäljare att certifiera ursprunget till den el de säljer med hjälp av det europeiska systemet för certifikat för förnybar energi RECS som nämns ovan (se avsnitt 1.3.). RECS uppfyller dock inte de krav som ställs i RES-E-direktivet vilket ålägger medlemsstaterna att skapa ett system för ursprungsgaranti för elproduktion från förnybara energikällor. Ursprungsgarantin skall utfärdas av ett organ som utsetts av medlemsstaten och som är oberoende i förhållande till producenter och distributörer. I garantin ingår uppgifter om från vilken energikälla elen har producerats samt var och när den har producerats. Den skall dessutom visa att elen har producerats från de förnybara energikällor som nämns i direktivet. Det finns ingen lagstiftning om ursprungsgaranti för elproduktion från förnybara energikällor i landskapet. För att RES-E-direktivet skall genomföras här måste ett sådan regelverk skapas.
I RES-E-direktivet finns också bestämmelser om tillträde till elnätet för el som producerats från förnybara energikällor. Medlemsstaterna skall säkerställa att nätoperatörerna på distributionsnivå garanterar överföringen av sådan el. Nätoperatörerna skall utarbeta och offentliggöra regler för fördelningen av kostnaderna för tekniska anpassningar som behövs för att ansluta producenter av förnybar el till nätet. Dessa regler skall vara objektiva, öppna och ickediskriminerande samt beakta alla kostnader och fördelar som är förknippade med anslutningen. Vid behov kan medlemsstaterna kräva att nätoperatörerna helt eller delvis står för dessa kostnader. Nätoperatörerna skall också kunna ge den som önskar en anslutning en uppskattning av kostnaderna för detta. De skall också skapa regler för fördelningen av kostnaderna för systeminstallationer så att dessa kan fördelas mellan de producenter som gynnas av installationerna. Systemet skall vara objektivt, öppet och ickediskriminerande samt beakta fördelarna såväl för de ursprungligen anslutna producenterna som för de som ansluter sig senare. Distributionsavgifterna får inte diskriminera förnybar el och i avgifter för distribution av el från förnybara energikällor skall beaktas kostnadsfördelarna med anslutningen av anläggningen till nätet.
Den allmänna skyldigheten att garantera nättillträde för el som producerats från förnybara energikällor uppfylls av de utvecklings-, anslutnings- och överföringsskyldigheter som ålagts nätinnehavarna enligt ellagen. Nätanslutning och nätutveckling är delar av den nättjänst som nätinnehavaren tillhandahåller elproducenterna. Beaktandet av fördelarna med anslutning och nätutveckling kan anses ingå i kravet på att prissättningen på nättjänster skall vara skälig. Grunderna för kravet är bland annat kraven på prissättningens kostnadsmotsvarighet och öppenhet. Till dessa delar uppfyller således landskapslagstiftningen redan RES-E-direktivets krav.
2.3. Behov av andra ändringar
2.3.1. Reglerna om elmarknadsavtal
I ellagens 12 § regleras bland annat nätinnehavarens anslutningsskyldighet och paragrafens 3 mom. anger att en distributionsnätsinnehavare skall iaktta av landskapsstyrelsen fastställda anslutningsvillkor, vilka anger nätinnehavarens och kundens rättigheter och skyldigheter. Lagrummet tillkom vid den ändring som trädde i kraft vid ingången av år 2000 (1999/43). Vid tidpunkten för beredningen av lagändringen fanns i riket ett handels- och industriministeriebeslut om anslutningsvillkor och elförsäljningsvillkor (FFS 781/1995) som den dåvarande landskapsstyrelsen avsåg att genom en blankettbestämmelse i den kommande elmarknadsförordningen göra tillämpligt i landskapet. När lagändringen hade behandlats och godkänts av lagtinget samt genomgått presidentföredragning och arbetet med elmarknadsförordningen skulle slutföras, hade emellertid detta ministeriebeslut upphävts i riket och ersatts av mer allmänna avtalsregler i rikets elmarknadslag (FFS 386/1995, ändrad genom FFS 466/1999).
Den reglering som 1999 infördes i elmarknadslagens 6a kap. hade formen av allmänna konsumentskydds-, avtals- och köprättsregler till skillnad från det tidigare ministeriebeslutet som till sitt innehåll var att betrakta som speciell elmarknadsreglering. Behörighetsmässigt skapade det här ett problem. För det första var det inte glasklart huruvida de nya bestämmelserna skulle betraktas som konsumentskyddsregler eller som elmarknadsregler. Enligt 27 § 10 punkten självstyrelselagen hör konsumentskyddet till rikets lagstiftningsbehörighet. Konsumentskyddslagen (FFS 38/1978) och andra regler till skydd för konsumenterna tillämpas således även i landskapet. Begreppet ”konsument” definieras i 1 kap. 4 § konsumentskyddslagen som ”en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som han idkar”. Konsumentskyddslagens tillämpningsområde omfattar dock inte elektricitet. Därför infördes de nya reglerna som är tvingande till konsumentens fördel i elmarknadslagen. Eftersom syftet med bestämmelserna uttryckligen var att skydda konsumenterna bedömde den dåvarande landskapsstyrelsen att de konsumentskyddsrättliga aspekterna övervägde och att regleringen därmed faller under rikets lagstiftningsbehörighet. Man konstaterade även att till den del 6a kap. elmarknadslagen avsåg andra än konsumenter utgjorde regleringen allmänna avtals- och köprättsregler vilka också är att hänföra till rikets behörighet.
För det andra angavs i 12 § ellagen att landskapsstyrelsen skall fastställa avtalsvillkoren medan det enligt de nya reglerna i elmarknadslagen är distributionsnätsinnehavaren själv som fastställer villkoren inom de ramar som ges i lagen. Det här problemet löstes genom att det i landskapets elmarknadsförordning (6 §) anges att villkoren skall vara offentliga och allmänna samtidigt som man i informativt syfte gör en hänvisning till rikslagstiftningen. Denna lagtekniska lösning har emellertid visat sig vara mindre lyckad och formuleringen har lett till osäkerhet om vilka regler som egentligen skall tillämpas. Dessutom har det gjorts ändringar i 6a kap. elmarknadslagen efter 1999 som inte uteslutande har motiverats med konsumentskyddsaspekter. Med hänvisning till att det rör sig om regler med syfte att skydda konsumenten är det viktigt att det i ellagen klart framgår vilka bestämmelser som är tillämpliga i landskapet. Lagen bör således förtydligas på den här punkten.
2.3.2. Ändringar som följer av grundlagen
Enligt 10 § 1 mom. ellagen är elnätsverksamhet en tillståndspliktig verksamhet. När det gäller näringsutövning är huvudregeln den näringsfrihet som anges i grundlagens 18 § 1 mom. Det är dock möjligt att göra ett undantag från denna huvudregel genom att göra en näring tillståndspliktig. Regler om tillståndsplikt skall alltid införas i lag och de skall uppfylla de krav på noggrann avgränsning och exakthet som gäller för begränsning av en grundläggande fri- och rättighet. Det väsentliga innehållet i begränsningarna, såsom deras omfattning och förutsättningar, skall framgå av lagen.
I 10 § 3 mom. ellagen anges de förutsättningar som skall uppfyllas för att elnätstillstånd skall beviljas. Anläggningen och området skall vara lämpliga och den som söker skall ha tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar att utöva nätverksamhet inom området. De krav som ställs på sökanden preciseras i elmarknadsförordningens 3 §. I ellagens 10 § 7 mom. anges ett undantag från tillståndsplikten: om elnätsverksamheten är av ringa betydelse krävs inget tillstånd. Även detta undantag preciseras i elmarknadsförordningen (2 §). För att uppfylla grundlagens krav bör vissa av reglerna som idag finns på förordningsnivå flyttas upp på lagnivå.
2.3.3. Övriga ändringar
Slutligen bör även vissa tekniska ändringar göras i lagen. Hänvisningar i 40 och 42c §§ bör åtgärdas och dessutom bör definitionen av begreppen ”elöverföring” och ”eldistribution” ses över.
3. Utblick
3.1. Öppnande av marknaden
Både i riket och i Sverige har man en helt öppen elmarknad utan krav på timmätare för att byta leverantör. Sedan november 1998 tillämpas i riket ett system med typbelastningskurvor. Systemet innebär att balanshanteringen vid leverantörsbyte för småförbrukare baseras på typbelastningskurvor per kundgrupp. Gränsen för vem som är småförbrukare ligger vid en beställningseffekt om högst 45 kW eller säkringsabonnemang om högst 63 A. Dessa elanvändare behöver således inte installera timmätare för att kunna byta leverantör. De olika kundgrupper som definierats är hushåll som används som stadigvarande bostad utan eluppvärmning, dito med eluppvärmning samt övrig förbrukning. Den sistnämnda gruppen omfattar bland annat jordbruk, småföretag, affärs- och servicelokaler. Typbelastningskurvorna är riksomfattande och omfattar också olika slag av korrigeringsparametrar genom vilka till exempel temperaturen utomhus beaktas. Det finns också en möjlighet att fastställa lokala kurvor för vissa användargrupper. Fram till år 2003 hade dock nätinnehavaren rätt att ta ut en separat avgift för sina prestationer vid leverantörsbyte, bland annat för extra mätaravläsningar.
I Sverige infördes i november 1999 ett schablonavräkningssystem som liknar rikets på så sätt att elanvändare under en viss gräns inte behöver installera timmätare för att byta leverantör. I det svenska systemet beräknas schablonkurvorna dock för olika områden medan de i riket beräknas per kundkategori. Gränsen för när det krävs timmätning ligger på mätarsäkring över 200 A eller effektabonnemang över 135 kW. Ett förslag om att sänka gränsen så att endast de med säkringsabonnemang om högst 63 A skall omfattas av systemet med schablonberäkning är under utredning. Inom ramen för samma förslag utreds även frågan om införande av månadsvis avläsning av elmätare. Det sistnämnda framförs som en lösning av ett av de stora problemen med det svenska systemet för schablonavräkning, nämligen att den slutliga avräkningen kan ske först 14 månader efter leveransmånaden. Genom att samla in mätvärden månadsvis kan slutavräkningen av schablonleveranserna i stället ske under den andra månaden efter leveransmånaden.
3.2. Minutförsäljarens leveransskyldighet
Leveransskyldigheten i riket var tidigare i stort sett formulerad på samma sätt som i landskapslagstiftningen. Genom en ändring av elmarknadslagen (FFS 1172/2004) begränsas skyldigheten så att den enbart omfattar småförbrukare, bland annat med hänvisning till elmarknadsdirektivet. Leveransskyldigheten gäller således nu å ena sidan konsumenter (enligt konsumentskyddslagen) och å den andra sidan andra elanvändare med säkringsabonnemang om högst 63 A eller med en förbrukning på 100 000 kWh/år. Genom ändringen preciseras även vilka försäljare som har leveransskyldighet. Man föreslår att det skall räcka med att minutförsäljare har betydande marknadsinflytande på det aktuella området, i stället för en dominerande marknadsställning som enligt gällande lag. ”Betydande marknadsinflytande” avviker från ”dominerande marknadsställning” genom att verksamheten i det förstnämnda fallet inte behöver vara lika oavhängigt av konkurrenterna eller kunderna som i det sistnämnda. Begreppet ”dominerande marknadsställning” definieras i 3 § lagen om konkurrensbegränsningar (FFS 480/1992).
I Sverige sammanhängde leveransskyldigheten med systemet med leveranskoncessioner som slopades 1995. Därefter finns leveransskyldigheten endast kvar i form av en skyldighet för elleverantören att fortsätta att leverera el i en uttagspunkt tills antingen elanvändaren slutar ta ut el, någon annan leverantör tar över leveransen eller avtalet får brytas på grund av att användaren har försummat sina skyldigheter. För övrigt skall den fria konkurrensen på marknaden och de allmänna kraven på rimlig och tydlig prissättning se till att användarna får rätt till det som omfattas av leveransskyldigheten.
3.3. Åtskillnad och särredovisning
I riket har man från den 1 januari 2005 infört nya regler om åtskillnad och särredovisning av elnätsverksamhet i syfte att genomföra det nya elmarknadsdirektivet. Reglerna innebär att det ställs krav på juridisk åtskillnad för elnätsverksamhet dels för stamnätsinnehavare, dels för andra nätinnehavare vars verksamhet överstiger ett viss tröskelvärde när nätinnehavaren är verksam som en del av ett företag eller en företagsgrupp som även bedriver elproduktion eller elförsäljning. Tröskelvärdet är en energivolym på 200 GWh/år som överförts i ett 400 volts distributionsnät under de tre senaste kalenderåren. De nya reglerna innebär att man inte till fullo utnyttjar den möjlighet till undantag som finns i direktivet. De minsta företag som omfattas av skyldigheten har ca 18 000 abonnenter. Även när det gäller särredovisning har reglerna ändrats så att de konkurrensutsatta elaffärsverksamheterna inte längre skall redovisas separat från varandra. Kravet på upprättande av balansräkning har skärpts så att det gäller även andra verksamheter än sådana som är kapitalintensiva. Boksluten för nätverksamhet och elförsäljningsverksamhet skall integreras med det officiella bokslutet och offentliggöras. Även när det gäller de kommunala affärsverkens verksamhet har öppenheten ökats.
I Sverige gäller generellt att juridiska personer som bedriver elnätsverksamhet inte får bedriva produktion av eller handel med el annat än för att täcka nätförluster eller för att täcka tillfälliga behov med hjälp av mobila reservkraftaggregat. Dessutom finns krav på att nätverksamheten ekonomiskt skall redovisas skilt från annan verksamhet.
3.4. Tillsyn över nätverksamheten
Både i riket och i Sverige har tillsynen över elnätsverksamheten av tradition utövats genom efterhandskontroll. Även där måste nu reglerna ändras för att genomföra det nya elmarknadsdirektivet. I riket har man när det gäller nätverksamheten övergått till en systematisk tillsyn som omfattar alla nätinnehavare och som delvis utövas på förhand. Energimarknadsverket, som är tillsynsmyndighet, skall för alla nätinnehavare genom bolagsspecifika beslut fastställa villkoren för de viktigaste tjänsterna och metoderna för prissättning av tjänsterna innan de införs. Beslutet skall basera sig på de grunder som föreskrivs i 3, 4 och 6a kap. i elmarknadslagen. Beslut om fastställande av prissättningen för överföringstjänster meddelas för en tillsynsperiod på fyra år, under vilken tid nätprissättningen som helhet skall vara skälig. Vid utgången av tillsynsperioden skall nätinnehavaren på grundval av Energimarknadsverkets beslut återbära ett eventuellt överskott till kunderna i form av sänkta priser på överföringstjänsterna. Om överskottet är betydande skall nätinnehavaren betala ränta på det belopp som återbärs. Om avkastningen på nätverksamheten understiger en godtagbar intäktsnivå kan nätinnehavaren under följande tillsynsperiod samla in det belopp som motsvarar underskottet i form av högre avgifter för överföringstjänsterna. De nya reglerna syftar till att förhindra uppkomsten av stora intäktsöverskott.
Den tillsynsmodell som är under beredning i Sverige går ut på att myndigheten på förhand meddelar distributionsföretaget enligt vilken metod prissättningens skälighet kommer att bedömas. Med hjälp av en så kallad nätnyttomodell skall skäligheten i alla företags prissättning årligen bedömas genom en viss gallring, men den slutliga skälighetsbedömningen skall endast omfatta de företag som utifrån gallringen misstänks för överprisättning. Nätnyttomodellen innebär att varje nätkoncessionshavares prestation mäts genom att den så kallade nätnyttan beräknas. Nätnyttan är ett värde på nätkoncessionshavarens prestation. Vid beräkning av nätnyttan tas hänsyn dels till nätkoncessionshavarens objektiva förutsättningar att utföra sin verksamhet dels till det sätt på vilket nätkoncessionshavaren bedriver verksamheten. Den objektiva prestationen beräknas på grundval av ett referensnät, som byggs upp utifrån uttagspunkterna, inmatningspunkterna och gränspunkternas geografiska läge. Dessutom beaktas mängden överförd energi och effekt. När referensnätet är byggt beräknar nätnyttomodellen referensnätets investeringsutgift. Detta sker utifrån antagandet om verkliga kostnader för att bygga elnät. Med investeringsutgiften som bas beräknas därefter årliga standardkostnader för kapital, drift och underhåll. Härutöver beräknar nätnyttomodellen även årliga standardkostnader för kundhantering, kostnader för nätförluster och kostnader för anslutning till andra nätkoncessionshavares nät samt produktionsanläggningar. Slutligen beräknas också en kvalitetsparameter och värdet nätnytta erhålls. Nätnyttan jämförs med nätkoncessionshavarens samlade tariffintäkter och på så sätt kan det avgöras om prissättningen är skälig. Modellen är dock fortfarande under arbete och det förslag till ändring av ellagen som för närvarande behandlas i svenska riksdagen (prop. 2004/05:62) uppfyller till den delen inte det nya elmarknadsdirektivets krav.
Bland de övriga EU-medlemsstaterna är förhandsreglering av överföringspriserna vanlig. En utredning om tillsynen över bland annat elnätsverksamheten i vissa europeiska länder har gjorts i riket. Av de undersökta länderna var Sverige det enda som då utövade tillsyn i efterhand. Utredningen visade att reglering som utövas på förhand vanligen är förknippad med en regleringsperiod under vilken respektive metod för bedömning av prissättningen tillämpas. Efter denna tidsperiod ändras bedömningsmetoden om det anses vara motiverat. Periodens längd varierar från tre till fem år i de undersökta länderna. Regleringsmetoderna och variablerna varierar från land till land. I alla undersökta länder grundar sig regleringen på en bedömning av å ena sidan skäligheten i avkastningen på investerat kapital och å andra sidan kostnadseffektiviteten.
3.5. Certifiering av elens ursprung
I riket trädde lagen om certifiering och angivande av elens ursprung (FFS 1129/2003) i kraft den 1 januari 2004. Genom lagen skapades ett system med ursprungsgarantier för el, med vars hjälp elproducenterna kan certifiera produktionssättet samt energikällorna för den el de producerar. Ursprungsgarantier beviljas i första hand för el som producerats från förnybara energikällor. Systemet kan senare utvidgas även till andra energikällor och produktionssätt. Den systemansvarige (Fingrid Oyj) beviljar ursprungsgarantierna. Ett godkänt bedömningsorgan certifierar kraftverkets produktionssätt och energikällor innan ursprungsgarantierna beviljas. Energimarknadsverket svarar för godkännandet av bedömningsorgan som certifierar kraftverk samt har de tillsynsuppgifter som systemet förutsätter.
Genom den ovan nämnda lagen genomfördes även kraven i det nya elmarknadsdirektivet på angivande av elens ursprung. Elförsäljarna bör i elfakturor och reklam till elförbrukarna lämna uppgifter om energikällorna för den el de säljer samt om vissa miljökonsekvenser av dem. De uppgifter som skall lämnas ut är uppgifter om vilka energikällor som använts till produktionen av den el som såldes under föregående år samt en hänvisning till offentliga informationskällor med uppgifter om koldioxidutsläpp och radioaktivt avfall från energikällorna.
I Sverige har bestämmelserna om ursprungsgarantier i RES-E-direktivet genomförts genom lagen (SFS 2003:437) om ursprungsgarantier avseende förnybar el som trädde i kraft den 1 oktober 2003. Lagen ger producenter av förnybar el rätt att få ursprungsgaranti för el som de producerar från förnybara energikällor. Ursprungsgarantin är ett bevis för att en viss mängd el som producerats från förnybara energikällor har producerats vid en viss produktionsanläggning under en viss tidsperiod. Berättigade att få ursprungsgaranti är innehavare av kraftverk med energikällorna vindkraft, solenergi, våg- eller jordvärmeenergi, innehavare av vattenkraftverk samt innehavare av kraftverk där el produceras med biobränsle. Med biobränsle avses bränsle som är framställt av biomassa samt avfallsgas, gas från avloppsreningsverk och biogas. När det gäller den först nämnda gruppen är rätten till ursprungsgaranti även kopplat till rätten att få elcertifikat enligt lagen (SFS 2003:113) om elcertifikat. Stamnätsmyndigheten Affärsverket Svenska Kraftnät, som ålagts systemansvar, beviljar ursprungsgarantier och statens energiverk är tillsynsmyndighet. Energiverkets tillsynsbehörighet utsträcker sig inte till Svenska Kraftnät som är i myndighetsställning.
I Sverige infördes den 1 maj 2003 ett system som strävar till att främja el som producerats från förnybara energikällor. Systemet baserar sig på ursprungsbevis (certifikat). Direkta investerings- och skattestöd minskas gradvis och avsikten är att de skall slopas helt efter 2008. Enligt lagen om elcertifikat är elanvändaren skyldig att skaffa en viss mängd certifikat i förhållande till sin elförbrukning. Lagen ansluter sig för sin del till genomförandet av RES-E-direktivet i Sverige och är en procedurmässig grund också för lagen om ursprungsgarantier avseende förnybar el.
4. Överväganden och landskapsregeringens förslag
4.1. Öppnande av marknaden
Den nu gällande landskapslagstiftningen på elmarknadsområdet ger alla elanvändare rätt att byta elleverantör. I praktiken är byte av leverantör dock förenat med kostnader som gör att marknaden ändå inte kan betraktas som öppen i EG-rättens mening.
Enligt ellagen har nätinnehavaren en skyldighet att genomföra mätning av överförd el och att rapportera resultaten av mätningarna. Mätningen ingår således i nätverksamheten och kostnaderna för mätare och installation av dem samt insamling och rapportering av mätresultat omfattas därmed av tariffen. Enligt lagens gällande lydelse gäller det dock enbart det som betraktas som normalmätning. För att en elanvändare skall kunna byta leverantör och därmed konkurrensutsätta sin elförbrukning krävs dock så kallad direktmätning, i praktiken att en timmätare installeras. Kostnaden för sådan mätning anses inte kunna omfattas av tariffen utan debiteras den enskilde användaren. Detta har motiverats med att den som vill in på en konkurrensutsatt marknad måste godta det mätningsbehov och de kostnader som detta medför. Den kostnad som får påföras elanvändaren har dock begränsats i syfte att främja konkurrensen. Enligt lagens gällande lydelse har nätinnehavaren rätt att debitera högst 336 euro för en timmätare och installation av den. En sådan avgift innebär ändå att leverantörsbyte inte blir lönsamt för elanvändare med liten förbrukning och är heller inte tillåten enligt det nya elmarknadsdirektivet.
För att tillmötesgå kraven på en öppen elmarknad måste rätten för nätinnehavaren att ta ut särskilda avgifter vid byte av elleverantör slopas. Att kräva att alla elanvändare skall ha direktmätning/timmätning vore inte rimligt med tanke på de relativt höga kostnaderna för installation av timmätare i den omfattningen. Därför bör kravet på timmätning begränsas såsom man även gjort både i riket och i Sverige. Att tillämpa ett schablonavräkningssystem av kategorimodell av den typ man har i riket skulle knappast vara ändamålsenligt i landskapet. Det skulle bli alldeles för få användare i de olika kategorierna för att få fram en adekvat typbelastningskurva. Detta konstaterades redan då föregående ändring av ellagen bereddes 1999 då systemet nyligen hade införts i riket. Däremot skulle det svenska systemet i princip kunna stå som modell för ett åländskt schablonavräkningssystem. Hela landskapet skulle då utgöra ett schablonområde och samtidigt skulle månadsavläsning av elmätarna införas såsom man även planerar i Sverige. Gränsen för timmätning skulle sättas vid säkringsabonnemang om 63 A. Elanvändare med säkringsabonnemang om 80 A eller högre omfattas fortsättningsvis av kravet på timmätning för leverantörsbyte. De timmätare som därvid krävs installeras och bekostas av nätinnehavaren. För övriga användare, med säkringsabonnemang om 63 A eller lägre, skall nätinnehavaren själv inom vissa ramar kunna välja metod för mätning.
Grunden för systemet läggs i det här förslaget så att den mer detaljerade regleringen sedan kan införas i elmarknadsförordningen. Det föreslagna systemet innebär att kostnaderna för mätning av elförbrukningen enligt landskapsregeringens föreskrifter skall innefattas i den allmänna nättariffen. Om en elanvändare vill att mätningen skall ske på något annat sätt får de dock själva stå för merkostnaden.
4.2. Minutförsäljarens leveransskyldighet
Enligt ellagens nu gällande lydelse omfattas alla som inte har timmätning av leveransskyldigheten, eftersom det för att kunna byta elleverantör och på så sätt konkurrensutsätta elleveranserna krävs att elanvändaren har en timmätare. Om alla elanvändare i enlighet med det här förslaget ges möjlighet att fritt byta elleverantör förlorar leveransskyldigheten på sätt och vis sin funktion eftersom alla elleveranser kan konkurrensutsättas. I det nya elmarknadsdirektivet finns ändå uttryckligen en skyldighet för medlemsstaterna att se till att alla hushållskunder har rätt till leveranser av en bestämd kvalitet till lätt och tydligt jämförbara och rimliga priser av ett slag som medger insyn. Medlemsstaterna kan också bestämma att skyldigheten även skall omfatta småföretag.
Med hänvisning till detta föreslår landskapsregeringens att leveransskyldigheten skall kvarstå, men att den begränsas för att motsvara kraven i det nya elmarknadsdirektivet.
4.3. Åtskillnad och särredovisning
På elmarknaden har produktionen och handeln öppnats för konkurrens. Nätverksamheten däremot utgör ett så kallat naturligt monopol och är tillståndspliktig verksamhet. Nätinnehavaren är med stöd av lagstiftning bunden av en överförings-, anslutnings- och nätutvecklingsskyldighet samt en skyldighet att agera jämlikt och öppet gentemot alla nätanvändare. En fungerande konkurrens på elmarknaden förutsätter att de verksamheter som är konkurrensutsatta fungerar företagsekonomiskt lönsamt och att de inte stöds av nätverksamheten. Syftet med regleringen är således att göra det svårare att stöda konkurrensutsatt verksamhet med intäkter från nätverksamheten och att på så sätt undvika en snedvridning av konkurrensen på elmarknaden.
Den nu gällande landskapslagstiftningen ställer inget specifikt krav på att nätverksamheten juridiskt skall separeras från annan elaffärsverksamhet, endast att den skall redovisas skilt från annan verksamhet (2b kap. ellagen). Det nya elmarknadsdirektivet ställer dock krav på juridisk åtskillnad för nätverksamhet både på stamnäts- och distributionsnätsnivå. För distributionsnätsverksamhet finns en möjlighet till undantag från kravet på åtskillnad när det gäller företag med färre än 100 000 anslutna kunder. Det finns därmed ingen orsak att införa ett sådant krav i landskapslagstiftningen. Däremot finns inga undantagsmöjligheter när det gäller den systemansvarige för överföringssystemet, det vill säga Kraftnät Åland Ab i landskapet. Reglerna i direktivet rör egentligen inte heller Kraftnät Åland Ab eftersom företaget inte bedriver vare sig elhandel eller produktion utöver vad som krävs för att uppfylla systemansvaret. Detta framgår dock inte tydligt i lagstiftningen utan bör förtydligas för att uppfylla direktivets krav.
När det gäller särredovisning gäller riksbestämmelserna även i landskapet eftersom de är att betrakta som bokföringsregler och därmed riksbehörighet. De har hittills intagits i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet. Genom att riksbestämmelserna har ändrats har dock reglerna i landskapslagen på vissa punkter blivit missvisande. En ändring av dem skulle således vara nödvändig. Landskapsregeringen föreslår emellertid att de helt och hållet lyfts ut ur lagen och ersätts med en hänvisning till rikslagstiftningen i informationssyfte.
4.4. Tillsyn över nätverksamheten
Enligt det nya elmarknadsdirektivet skall tillsynen över elnätsverksamheten i vissa angivna fall ske som förhandskontroll. Landskapsregeringen är tillsynsmyndighet enligt 6 § ellagen. Enligt lagens 12 § 3 mom. respektive 12a § 3 mom. fastställer landskapsregeringen de villkor för anslutning till och överföring i distributionsnätet som skall tillämpas av nätinnehavarna. Det torde vara tillräckligt för att direktivets krav skall anses vara uppfyllda på den punkten. När det gäller nättarifferna, inklusive anslutningsavgifter, ger lagen emellertid inga möjligheter för landskapsregeringen att kontrollera dem innan de träder i kraft. Den kontrollen sker från fall till fall och i efterhand. Direktivet kräver dessutom att det skall finnas möjlighet för tillsynsmyndigheten att vid behov rätta nätinnehavarens regler innan de godkänns. Slutligen finns också krav på vissa tidsfrister när det gäller klagomål.
Både i riket och i Sverige har man valt att genomföra direktivet på denna punkt genom att införa ett system där metoderna för prissättningen, och inte tarifferna i sig, fastställs. I jämförelse med den finländska och den svenska elmarknaden kan man konstatera att antalet aktörer på nätområdet på den åländska elmarknaden är mycket litet. I landskapet finns, om man inkluderar stamnätsinnehavaren, sammanlagt tre nätinnehavare medan det både i riket och i Sverige finns mellan 150 och 200 företag som bedriver nätverksamhet. En annan väsentlig skillnad är att nätbolagen i riket och i Sverige till övervägande del är aktiebolag som drivs i vinstintresse, medan nätinnehavarna på distributionsnätsnivå i landskapet utgörs av ett kommunalt affärsverk och ett andelslag. Att i landskapet skapa ett omfattande system för bedömning av metoderna för prissättning såsom i riket och i Sverige är således inte motiverat.
Det som nu föreslås är att landskapsregeringen på förhand skall fastställa tarifferna innan de träder i kraft och inför fastställandet göra en skälighetsbedömning. Enligt ellagens 13 § skall nättariffer vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Att de skall vara utformade på sakliga grunder innebär att prisättningen skall vara objektiv och icke-diskriminerande. Kravet på skälighet finns således redan i lagen och förändras inte genom den föreslagna ändringen. Hittills har landskapsregeringen i egenskap av tillsynsmyndighet kunnat bedöma tariffernas skälighet efter att de har trätt i kraft och därefter haft möjlighet att agera i fall att prissättningen befunnits vara oskälig.
4.5. Reglerna om elmarknadsavtal
4.5.1. Lagstiftningsbehörigheten
Hösten 1999 infördes i rikets elmarknadslag ett nytt 6a kap. med grundläggande bestämmelser om elmarknadsavtal. Den bedömning den dåvarande landskapsstyrelsen gjorde var att reglerna var sådana att de tillhörde rättsområden som faller under rikets lagstiftningsbehörighet. Således blev bestämmelserna om elmarknadsavtal i 6a kap. elmarknadslagen tillämpliga även i landskapet när de trädde i kraft den 1 september 1999. Landskapsregeringen vidhåller sin bedömning i behörighetshänseende som gjordes då.
Genom en ändring av elmarknadslagen som trädde ikraft hösten 2003 (FFS 444/2003) infördes i lagens 6a kap. en regel om standardersättning vid elavbrott. Bestämmelsen ger elanvändaren rätt till ersättning från distributionsnätsinnehavaren när ett elavbrott har pågått längre än 12 timmar. Ersättningsbeloppet beräknas utgående från årsavgiften för nättjänsten och stiger ju längre elavbrottet varar. Denna bestämmelse om standardersättning vid elavbrott (27f §) är att betrakta som en skadeståndsbestämmelse. Skadeståndslagstiftning är att hänföra till de privaträttsliga angelägenheter som avses i 27 § 41 punkten självstyrelselagen och hör såsom sådan till rikets lagstiftningsbehörighet. Ansluter sig en privaträttslig angelägenhet emellertid direkt till ett rättsområde som faller under landskapets behörighet utgör frågan en landskapsangelägenhet. De skadeståndsbestämmelser som ursprungligen ingick i elmarknadslagens 6a kap. bedöms vara så nära anslutna till konsumentskyddslagstiftningen att de därmed faller under rikets behörighet. Även om bestämmelsen om standardersättning vid elavbrott infogades i samma kapitel motiverades införandet inte främst av konsumentskyddsskäl. I propositionen (RP 218/2002) anges att det centrala målet med förslaget är att förbättra eldistributionens driftssäkerhet även om syftet också är att förbättra elanvändarnas rättsliga ställning vid avbrott i elleveransen. Rätten till standardersättning begränsas dock inte till konsumenter utan gäller alla elanvändare. Enligt landskapsregeringens bedömning ansluter sig bestämmelsen om standardersättning vid elavbrott genom sitt syfte att stärka leveranssäkerheten snarare till regleringen av elnäringen än till konsumentskyddslagstiftningen och faller därmed under landskapets lagstiftningsbehörighet.
Det framgår för närvarande inte tydligt av lagstiftningen vilka regler som i det här avseendet är tillämpliga i landskapet. När det rör sig om konsumentskyddsregler är det viktigt att gällande bestämmelser är så lättillgängliga som möjligt. Ur konsumenthänseende skulle det mest ändamålsenliga vara att de konsumentskyddsbestämmelser som omfattas av 6a kap. elmarknadslagen intas i ellagen. Detta skulle vara möjligt för vinnande av enhetlighet och överskådlighet med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. Trots det har landskapsregeringen valt att inte föreslå att samtliga bestämmelser intas i lagen. Motivet bakom detta är att ellagens struktur redan är tämligen splittrad. Att då infoga ett avsnitt med ett tjugotal paragrafer skulle snarare medföra att enhetlighet och överskådlighet går förlorad. I stället har man valt att föreslå en paragraf med rent informativt syfte så att det ändå blir tydligt vilket regelverk som gäller.
4.5.2. Standardersättning vid elavbrott
Den skyldighet att betala standardersättning vid längre elavbrott som påförts distributionsnätsinnehavarna i riket utgör ett komplement till de befintliga bestämmelserna om fel i elleveransen samt elanvändarens rätt till prisavdrag och skadestånd på grund av fel. Rätten till standardersättning gäller vid alla elavbrott som varar mer än 12 timmar om inte nätinnehavaren kan visa att avbrottet beror på hinder som står utanför hans påverkningsmöjligheter och som han skäligen inte kan förutsättas beakta i sin verksamhet och vars följder han inte har kunnat undvika eller övervinna trots att han har iakttagit all omsorgsfullhet. Det här skiljer ersättningsformen från rätten till prisavdrag och skadestånd eftersom det då är elanvändaren som skall visa att elleveransen har varit felaktig eller att han har lidit skada. Varken rätten till standardersättning eller rätten till prisavdrag förutsätter att elanvändaren kan visa att han lidit någon skada. Rätten till prisavdrag och skadestånd gäller dock även vid elavbrott som är kortare än 12 timmar.
Landskapsregeringen har valt att inte föreslå någon regel motsvarande den om standardersättning vid elavbrott. Långa elavbrott förekommer inte särskilt ofta i landskapet, varför det inte kan anses som något större problem. Även om det vore ett problem skulle det sannolikt inte lösas genom att införa ett system med standardersättning av den modell som tillämpas i riket eftersom det finns uppenbara nackdelar med modellen.
För det första börjar avbrottstiden löpa när avbrottet har kommit till nätinnehavarens kännedom. Det innebär i praktiken att alla abonnenter kommer att rapportera minsta avbrott ”för säkerhets skull”. Det här bör dock gå att hantera för nätinnehavaren även om det kräver vissa omställningar och även investeringar. För det andra har nätinnehavarna i riket hanterat den ekonomiska risk som standardersättningen innebär genom att teckna försäkringar. Detsamma kommer att bli fallet här eftersom risken är densamma. Vid införandet av bestämmelsen beräknades försäkringspremierna uppgå till 25 euro per kund och år. Beloppet kan inte antas vara lägre i landskapet nu. Både kostnaderna för försäkringspremier och de investeringar som blir nödvändiga för att hantera rapporteringen kommer att läggas på distributionsavgiften vilket skulle leda till ett högre elpris totalt sett.
Utöver nackdelarna med den modell som tillämpas i riket kan konstateras att landskapet och riket inte är riktigt jämförbara i det här fallet. I riket är nätinnehavarna till övervägande del vinstdrivande bolag medan de i landskapet utgörs av ett andelslag och ett kommunalt affärsverk. I landskapet skulle bestämmelsen i stort sett enbart beröra Ålands Elandelslag eftersom risken för långa elavbrott i staden är minimal redan nu. Rätten till standardersättning gäller inte vid avbrott i stamnätet och därmed berörs inte Kraftnät Åland. Den reservkraft som nu finns att tillgå i landskapet har ingen betydelse i sammanhanget eftersom någon ersättning ändå inte skulle utgå till följd av avbrott på Sverigekabeln.
En annan aspekt som gör att systemet passar illa för landskapet är svårtillgängligheten i skärgården. För att åtgärda ett större elavbrott på till exempel Kökar är man beroende av färjtrafiken när det gäller att frakta den nödvändiga utrustningen. Det ger oundvikligen upphov till dröjsmål.
Enligt landskapsregeringens bedömning skulle införandet av ett system med standardersättning sannolikt vara mer till nackdel än till fördel för elanvändarna. Det skulle knappast leda till färre långa elavbrott utan enbart högre elkostnader. Slutligen kan även konstateras att systemet inte anses fungera särskilt bra i riket och att en förändring av det är under utredning.
4.6. Certifiering av elens ursprung
I landskapet produceras el från förnybara energikällor i form av vindkraft. Ålands Vindenergi Andelslag har redan inlett ett förfarande för att certifiera sina kraftverk och beviljas ursprungsgaranti av Fingrid Oyj inom ramen för rikets system. Det torde inte finnas något hinder för ett sådant förfarande och enligt RES-E-direktivet bör ursprungsgarantier som beviljats av en medlemsstat erkännas av samtliga medlemsstater.
Även om rikets system tillåter kraftverk i landskapet att certifieras och beviljas ursprungsgarantier bör även landskapet införa ett system för detta. Lagen om certifiering och angivande av elens ursprung ålägger inte uttryckligen den systemansvarige i riket att bevilja ursprungsgaranti för åländska kraftverk även om det har certifierats och produktionen uppfyller alla villkor. Att man ändå är villig att göra det är positivt men sakläget innebär ändå en viss osäkerhet inför framtiden. För att främja produktionen av el från förnybara energikällor behöver det finnas ett tillförlitligt system för certifiering och ursprungsgarantier även i landskapet. Dessutom krävs det för att genomföra RES-E-direktivet i landskapet.
Landskapsregeringen föreslår att certifieringen av och beviljandet av ursprungsgarantier för produktion från förnybara energikällor regleras genom att rikslagstiftningen görs tillämplig i landskapet. Rikets system bedöms fungera ändamålsenligt även i landskapet och på så sätt undviks komplikationer till följd av att olika system tillämpas på olika kraftverk.
5. Ikraftträdande
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt, datum för ikraftträdelse föreslås därför bli lämnat öppet. För de ändringar som gäller öppnandet av elmarknaden och som direkt sammanhänger med införandet av ett schablonavräkningssystem föreslås att ikraftträdelsetidpunkten senareläggs. Det har rent praktiska orsaker, nätinnehavarna måste ges möjlighet att hinna med installationen av den nödvändiga mätutrustningen. Med hänvisning till det nya elmarknadsdirektivet måste även dessa bestämmelser vara i kraft senast den 1 juli 2007. Enligt förslaget skall dock landskapsregeringen kunna bestämma en tidigare tidpunkt för ikraftträdelse i det fall systemet blir klart att ta i bruk före detta datum.
Beträffande de villkor och tariffer som enligt den föreslagna 24 § skall fastställas av landskapsregeringen innan de träder i kraft föreslås att de som gäller vid lagens ikraftträdande fortsättningsvis får tillämpas även om de inte har fastställts. Detta gäller främst tarifferna eftersom anslutnings- och överföringsvillkor fastställs redan enligt den gällande lagen. När tarifferna skall ändras första gången träder dock systemet med kontroll på förhand i kraft. Ändring av tarifferna sker i regel en gång per år.
6. Förslagets verkningar
Förslaget innebär att elmarknaden öppnas helt och det blir möjligt för elanvändarna att fritt byta elleverantör. Den avgift som tidigare varit kopplad till den installation av timmätare som varit förutsättningen för byte av leverantör slopas. Dessutom kommer det inte längre att krävas timmätare för elanvändare med säkringsabonnemang om 63 A eller lägre. Leveransskyldigheten föreslås också bli begränsad till dessa användare. För övriga elanvändare förutsätts för leverantörsbyte att timmätare installeras, vilket bekostas inom ramen för den vanliga tariffen. I verkligheten har redan Ålands Elandelslag valt att börja installera ett system för fjärravläsning som möjliggör insamling av mätvärden månadsvis för elanvändare med säkringsabonnemang om 63 A eller lägre.
I och med att tillsynen över nätverksamheten ändras så att den delvis utövas på förhand stärks elanvändarnas rättsliga ställning i förhållande till nätinnehavarna. Genom att tillsynen utövas på förhand förebyggs tillämpningen av förfaranden som strider mot ellagen. Förslaget om tillsynen över elnäten ändrar dock inte innehållet i bestämmelserna om nättjänsternas prissättning eller praxis i fråga om tillämpningen av dem. Veterligen har det inte tidigare gjorts någon rättslig bedömning av om prissättningen av nättjänsterna i landskapet är skälig. Det är därför svårt att avgöra hur det föreslagna förfarandet kommer att påverka priset på nättjänsterna i praktiken.
För nätinnehavarna innebär övergången till tillsyn på förhand en något arbetsdrygare process vid tariffsättningen. Detta är dock en direkt följd av genomförandet av det nya elmarknadsdirektivet i landskapet. Även för landskapsregeringen innebär ändringarna av tillsynen en något ökad arbetsbelastning. Den bedöms dock kunna hanteras inom den befintliga förvaltningen.
Verkningarna av förslaget om att införa ett system för certifiering av elens ursprung är beroende av i vilken utsträckning certifiering kommer att sökas. Det föreslagna systemet medför ökade arbetsuppgifter för Kraftnät Åland Ab, i praktiken kommer ökningen sannolikt att vara liten. Skyldigheten att ange elens ursprung ökar i viss mån elförsäljarnas arbete med fakturering och marknadsföring.
Förslaget om att införa ett system för certifiering av elens ursprung syftar till att främja produktionen av el från förnybara energikällor vilket är positivt för miljön. I övrigt har förslaget inga miljömässiga verkningar.
7. Förslagets beredning
Förslaget har skickats på remiss till Kraftnät Åland Ab, Ålands Elandelslag, Mariehamns Stads Elverk, Ålands Energi Ab och Ålands Vindenergi Andelslag. Alla remissinstanser utom Ålands Vindenergi Andelslag har inkommit med yttranden. Efter remissbehandlingen har förslaget till vissa delar omarbetats för att beakta remissinstansernas åsikter. Nätinnehavarnas påpekanden ledde bland annat till en förenkling av det föreslagna systemet för förhandstillsyn samt en förnyad analys av lagstiftningsbehörigheten i fråga om standardersättning vid elavbrott.
Detaljmotivering
1. Ändring av ellagen för landskapet Åland
2 §. Den skillnad som enligt den gällande definitionen skall göras mellan ”elöverföring” och ”eldistribution” härrör från det gamla elmarknadsdirektivet. Samma åtskillnad görs även i det nya elmarknadsdirektivet men inom ramen för denna lag är den enbart onödig och förvirrande. Att definiera begreppet ”distributionsnät” är däremot mer ändamålsenligt eftersom det bör kunna särskiljas från stamnätet.
10 §. Paragrafens nuvarande innehåll föreslås bli ändrat så att vissa bestämmelser om elnätstillstånd som finns i elmarknadsförordningen lyfts in i lagen. Paragrafens föreslagna 1 mom. består av den nu gällande paragrafens 1–3 mom. i vilka anges att elnätsverksamhet är tillståndspliktig, att tillstånd endast beviljas samfund och inrättningar samt den tid som tillståndet gäller. I sak är bestämmelserna oförändrade.
Enligt lagens nu gällande lydelse krävs inget tillstånd för att bedriva elnätsverksamhet som är ringa. Bestämmelsen har preciserats i elmarknadsförordningens 2 § vars innehåll med hänvisning till grundlagens bestämmelser föreslås bli intaget i den föreslagna paragrafens 2 mom.
I paragrafens 3–5 mom. intas regler om när elnätstillstånd skall beviljas. Det materiella innehållet i bestämmelserna motsvaras i stort sett av nu gällande 10 § 4–6 mom. ellagen samt 3 § elmarknadsförordningen. Kraven som anges i 10 § 4 mom. 1–2 punkten ellagen på lämplighet när det gäller anläggningen och området för nätverksamheten slopas såsom obehövliga. I stället preciseras de villkor som gäller för att den sökande skall anses ha förutsättningar att utöva nätverksamhet. Slutligen slopas kravet som anges i 3 § 5 punkten elmarknadsförordningen på att sökanden, förutom de nämnda villkoren, även i övrigt skall ha förutsättningar att utöva elnätsverksamhet. Ett sådant tillståndsvillkor är alldeles för öppet och oprecist.
12 §. I paragrafens 2 mom. föreslås att bestämmelserna om anslutningsskyldigheten preciseras. Ändringen föreslås med hänvisning till RES-E-direktivet och innebär ingen egentlig förändring utan endast ett förtydligande. De krav som införs omfattas redan av bestämmelserna i 13 §. Dessutom föreslås att paragrafens 3 mom. upphävs. Bestämmelsen om att landskapsregeringen skall fastställa anslutningsvillkor flyttas i stället till den nya 24 §. Den ändras dock inte i sak.
12a §. I paragrafens 3 mom. anges att landskapsregeringen kan fastställa överföringsvillkor. Av strukturella skäl föreslås att bestämmelsen flyttas till den nya 24 §. I stället föreslås att det i momentet tas in ett generellt krav på att försäljningsvillkoren för nättjänster skall vara objektiva och icke-diskriminerande.
12b §. Nätinnehavaren är skyldig att utföra mätning av överförd el och att rapportera uppgifterna enligt vad som bestäms i förordning. Mätningen av överförd el ingår således som en del i nätverksamheten varför kostnaderna för mätare, dess installation samt insamling och rapportering av mätresultat normalt omfattas av nättariffen. För att en elanvändare skall kunna konkurrensutsätta sin elförbrukning krävs dock att mätning kan ske per timme. Kostnaderna för den så kallade direktmätningen omfattas däremot inte i sin helhet av tariffen utan debiteras enskilda användare. I praktiken innebär detta att den som vill byta elleverantör påförs en kostnad om maximalt 336 euro för installation av den timmätare som krävs för att man skall kunna byta leverantör. Att leverantörsbyte är förenat med en kostnad, om än begränsad, är inte förenligt med kraven i det nya elmarknadsdirektivet.
Enligt förslaget skall paragrafens 2 mom. ändras så att nätinnehavarna inte längre har rätt att ta ut någon särskild avgift för mätning eller mätutrustning som följer av de regler som utfärdats med stöd av 1 mom. Kostnaderna för den mätning av förbrukningen och den rapportering av uppgifterna som sker enligt landskapsregeringens bestämmelser skall således inte debiteras enskilda användare utan omfattas av nättariffen. Med hänvisning till den föreslagna modellen för en öppen elmarknad (se vidare avsnitt 4.1) kommer det i elmarknadsförordningen att införas ett generellt krav på timmätning för elanvändare med säkringsabonnemang om 80 A eller högre. Avsikten är dock inte att nätinnehavarna skall bli skyldiga att genast förse alla sådana abonnenter med timmätare. Men om en sådan elanvändare vill byta elleverantör kommer nätinnehavaren att vara skyldig att installera en timmätare utan någon extra kostnad. Om däremot en elanvändare begär att mätningen skall ske på något annat sätt än enligt föreskrifterna skall nätinnehavaren debitera den merkostnad det innebär. Detta kommer till exempel att gälla elanvändare med säkringsabonnemang om 63 A eller lägre som vill att förbrukningen skall mätas per timme.
Bestämmelserna i paragrafens 3 mom. föreslås bli strukna. Innehållet är föråldrat och omfattas numera av reglerna om elmarknadsavtal.
13b §. Bestämmelserna om särredovisning hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Därmed gäller de regler som finns i 28–34 §§ elmarknadslagen även i landskapet. För närvarande finns bestämmelser om särredovisning i ellagens 2b kap. Dessa bestämmelser motsvarar rikslagstiftningen sådan den löd innan den senaste ändringen trädde i kraft den 1 januari 2005. Då genomfördes ändringar i reglerna om särredovisning vilket har gjort att vissa av bestämmelserna i landskapslagen är missledande. Enligt förslaget lyfts särredovisningsreglerna ut ur lagen och ersätts med en ny paragraf med en hänvisning till rikslagstiftningen. Hänvisningen görs enbart i informationssyfte eftersom bestämmelserna som sådana ändå är tillämpliga i landskapet.
14 §. Enligt förslaget skall leveransskyldigheten begränsas så att den enbart omfattar konsumenter samt andra elanvändare med säkringsabonnemang om högst 63 A. Det betyder att leveransskyldigheten inte bara omfattar alla elanvändare som har fjärravläsning utan även alla konsumenter som har timmätning. Med konsument avses här elanvändare som faller under begreppet så som det definieras i 1 kap. 4 § konsumentskyddslagen (FFS 38/1978). Genom den förslagna ändringen genomförs elmarknadsdirektivets art. 3 punkt 3.
Paragrafens 3 mom. upphävs eftersom dess innehåll ingår i 6a kap. elmarknadslagen (25d § 3 mom.).
15 §. I paragrafen anges att elleveranser får avbrytas när elanvändaren inte har betalat sina avgifter eller annars brutit mot de allmänna elförsäljningsvillkoren. Dessutom finns en begränsning av rätten att avbryta elleveranser under vinterhalvåret när det gäller bostäder med eluppvärmning. Landskapsregeringen fastställer inte längre några allmänna elförsäljningsvillkor. De grundläggande försäljningsvillkoren anges i stället i 6a kap. elmarknadslagen som även är tillämpligt i landskapet. I den nämnda lagens 27i § regleras avbrott i ellevaransen till följd av elanvändarens avtalsbrott. Enligt förslaget skall paragrafen således upphävas.
2b kap. Elmarknadsavtal
16 §. Enligt förslaget upphävs bestämmelserna om särredovisning och ersätts med en hänvisning till rikslagstiftningen i den föreslagna 13b §. I stället föreslås att ett nytt kapitel om elmarknadsavtal. Den föreslagna paragrafen innehåller en hänvisning till de bestämmelser om elmarknadsavtal som finns i elmarknadslagens 6a kap. Eftersom dessa regler till den del de hänför sig till konsumentskyddet faller under rikets behörighet (se avsnitt 4.5 ovan) är de tillämpliga i landskapet oavsett hänvisning i landskapslagstiftningen. Eftersom det rör sig om reglering med syfte att skydda konsumenten är det dock viktigt att de är så lättillgängliga som möjligt. Under beredningen av förslaget övervägdes att här inta alla bestämmelser som omfattas av 6a kap. elmarknadslagen. Även om det vore det mest ändamålsenliga ur konsumenthänseende skulle det dock ytterligare splittra ellagens redan ganska osammanhängande struktur. I stället har man valt att i paragrafen hänvisa till de regler i rikslagstiftningen som är tillämpliga.
För att klargöra att bestämmelsen om standardersättning vid elavbrott som finns i 27f § elmarknadslagen bedöms tillhöra landskapets lagstiftningsbehörighet, anges att den rätt som avses i paragrafen inte gäller i landskapet. Även detta är ett rent informativt stadgande eftersom en sådan rätt inte uppstår om det inte anges i landskapslag. Formuleringen är avsedd att i möjligaste mån undvika oklarhet.
17a §. I paragrafen föreslås regler för i vilken utsträckning den systemansvarige får bedriva annan elaffärsverksamhet än nätverksamhet. Syftet med bestämmelsen är att uppfylla det nya elmarknadsdirektivets krav på åtskillnad för elnätsverksamheten. Kraftnät Åland Ab är varken elhandlare eller elleverantör utan bolaget är som systemansvarig en helt oberoende part som kontrollerar och övervakar den åländska elmarknaden. För att den systemansvarige skall kunna sköta sina uppgifter är det dock i vissa fall nödvändigt att både handla med och producera el, vilket också direktivet medger.
I systemansvaret omfattas bland annat ansvaret för att balans råder i landskapet mellan produktion/införsel och elförbrukning samt ansvaret för att reservkraft finns tillgänglig i stamnätet vid störning i ordinarie elförsörjning. För att sköta elförsörjningen i landskapet även under störningar i elförsörjningen har Kraftnät Åland Ab egen och kontrakterad lokal reservkraftkapacitet. Systemansvaret innefattar möjligheten att nyttja reservkraftanläggningarna vid planerade byggnads-, drifts- och underhållsåtgärder på nätet, såväl som att nyttja dem för regelbunden provkörning och för bevakning av överföringsbegränsningar innefattande abonnemang. Den el som producerats med reservkraftanläggningarna för dessa ändamål, reducerad med egenförbrukningen, får säljas till nätet. Naturligtvis får den systemansvarige skaffa el för eget bruk till lokaler, transformator- och kopplingsstationer eller länkstationer eller till andra motsvarande objekt.
Differensen mellan den till det åländska stamnätet inmatade och uttagna elenergin utgörs av förluster i kablar, ledningar, transformatorer och mätfel samt av egen förbrukning i stationer. Denna förlustenergi upphandlas av den systemansvarige på marknadsmässiga villkor.
Den verksamhet som Kraftnät Åland Ab bedriver faller inom ramen för den föreslagna paragrafen.
19 §. I paragrafen finns bestämmelser om balansansvaret. Balansansvar innebär ett ekonomiskt ansvar för att produktion/anskaffning motsvarar användning/leverans. Balansansvaret gäller inte de användare som omfattas av leveransskyldigheten utan enbart de som har timmätning av elförbrukningen. Orsaken till det är att balansavräkningen sker timvis. Genom avräkningen realiseras balansansvaret.
Enligt förslaget skall de användare som omfattas av leveransskyldigheten inte längre undantas från balansansvaret. Även för dessa skall balansavräkningen ske timvis dock så att den skall kunna baseras på ett schablonvärde i stället för på mätning. Avsikten är att införa ett system som grundar sig på månadsvis avläsning. Under månadens lopp görs ingen avläsning för de elanvändare som inte har timmätning. I balansavräkningen behandlas deras förbrukning som ett värde som utgörs av skillnaden mellan den totala förbrukningen och den timavlästa förbrukningen. Vid månadens slut görs sedan en slutlig avräkning i vilken även leverantörsbyten som skett under månaden hanteras. Närmare bestämmelser om beräkningen av schablonvärden och hanteringen av dem i balansavräkningen kommer att anges i elmarknadsförordningen.
4a kap. Tillsyn över nätverksamheten
24 §. Enligt det nya elmarknadsdirektivet krävs att tillsynen över elnätsverksamheten sker så att villkoren för nättjänsterna samt tarifferna eller åtminstone prissättningsmetoderna fastställs av en myndighet innan de träder i kraft. Med hänvisning till resonemanget i avsnitt 4.4. föreslås att landskapsregeringen skall fastställa nättarifferna innan de träder i kraft. När det gäller anslutnings- och överföringsvillkoren innebär förslaget endast att bestämmelserna flyttas inom lagen, de ändras inte i sak. Dessa villkor kommer som för närvarande att fastställas och gälla tillsvidare. Tarifferna bestäms som regel årsvis, det föreslås dock inte att någon särskild tidsperiod anges i lagen. Beslut om fastställande fattas alltid på initiativ av nätinnehavaren.
Det beslut om fastställande som landskapsregeringen fattar är ett förvaltningsbeslut. En nätinnehavare kan alltid ta initiativ till en ändring av ett gällande beslut. Enligt förslaget skall landskapsregeringen kunna ändra ett gällande beslut utan nätinnehavarnas ansökan under de förutsättningar som anges i paragrafens 2 mom. Initiativet kan då också härröra från en begäran om utredning från en abonnent.
24a §. Det föreslås att det i lagen tas in en bestämmelse som anger att landskapsregeringen har rätt att förplikta den som bryter mot elmarknadsreglerna att rätta till felet. En motsvarande bestämmelse finns i lagens 31 §. Den paragrafen avser dock i första hand brister och försummelser i fråga elmateriel och elanläggningar medan det är mer otydligt om den kan tillämpas när det gäller sådant som till exempel prissättning och avtalsförhållanden.
I det beslut där landskapsregeringen förpliktar någon att rätta till ett fel skall det även kunna anges hur felet skall rättas. Det nya elmarknadsdirektivet förutsätter att en sådan regel införs.
24b §. Enligt det nya elmarknadsdirektivet förutsätts att klagomål som lämnas in till tillsynsmyndigheten skall behandlas inom två månader. Genom den föreslagna paragrafen uppfylls direktivets krav på den här punkten.
40 §. Ändringen är rent teknisk. Lagstiftning om arbetsavtal är nu rikets behörighet och således gäller landskapslagen inte längre varför hänvisningen till den är onödig.
42c §. Paragrafen innehåller en felaktig hänvisning till en icke-existerande 14b §. Av detaljmotiveringen till den tidigare ändringen framgår klart att det är 15 § som avses. Eftersom den sistnämnda paragrafen enligt förslaget skall upphävas föreslås att det i den här paragrafen i stället för till lagrum hänvisas till de förpliktelser som avses. Det materiella innehållet i bestämmelsen ändras inte genom förslaget.
50 §. Enligt paragrafen kan beslut som landskapsregeringen fattar med stöd av lagen överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. Detta gäller naturligtvis även de beslut om fastställande som landskapsregeringen fattar med stöd av det föreslagna 4a kap. Bestämmelser om besvär är annars att hänföra till processrätten och som sådana faller de under rikets lagstiftningsbehörighet. För tydlighetens skull föreslås att ett nytt moment införs vars innehåll motsvarar elmarknadslagens 52 §. Som regel skall de avsedda besluten följas även om de överklagas, med undantag för beslut som gäller återbäring till en enskild kund av avgifter som tagits ut på felaktiga grunder och beslut som gäller utdömande av vite. Landskapsregeringen har dock möjlighet att i enskilda beslut ange att beslutet inte skall tillämpas innan det har vunnit laga kraft. Domstolen kan ändå alltid meddela föreskrifter om verkställigheten av beslut enligt vad som anges i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996).
53 §. Paragrafens 2 mom. gäller landskapsregeringens rätt att för övervakningen enligt lagen få uppgifter ut distributionsnätsinnehavarens register. Enligt förslaget förtydligas skyldigheten att lämna uppgifter och utvidgas dessutom att gälla alla nätinnehavare, alltså även den systemansvarige.
2. LL om tillämpning i landskapet av lagen om certifiering och angivande av elens ursprung
1 § Inledande bestämmelse. Enligt den föreslagna lagen skall lagen om certifiering och angivande av elens ursprung tillämpas i landskapet. Rikslagen tillämpas i den lydelse den har när den föreslagna lagen träder i kraft och ändringar av den träder i kraft vid samma tidpunkt som i riket.
2 § Förvaltning. De förvaltningsuppgifter som ankommer på riksmyndigheter skall i landskapet skötas av landskapsregeringen. Det innebär att landskapsregeringen skall sköta de uppgifter som enligt rikslagen sköts av energimarknadsverket, till vilka hör bland annat att utse bedömningsorgan och att utöva tillsyn enligt lagen.
3 § Ändringssökande. Bestämmelser om sökande av ändring hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Av det följer att rikslagstiftningen är direkt tillämplig i landskapet. När det gäller sökande av ändring i landskapsregeringens beslut regleras det i 25 § självstyrelselagen. Landskapsregeringen skall handha de förvaltningsuppgifter som enligt rikslagen ankommer på riksmyndigheterna, ändring i de beslut som därvid fattas skall således sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.
4 § Landskapsförordning. Avsikten är att genom landskapsförordning även göra den rikslagstiftning som införts med stöd av lagen om certifiering och angivande av elens ursprung tillämplig i landskapet. Dit hör till exempel statsrådets förordning om certifiering av elens ursprung (FFS 1357/2003).
5 § Ikraftträdande. Den föreslagna lagen bör träda ikraft så snart som möjligt, därför lämnas tidpunkten för ikraftträdelse öppen. När det gäller kraven på vad som skall anges på fakturor och reklam till elanvändare föreslås dock en övergångsperiod på sex månader.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av ellagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 12 § 3 mom., 12b § 3 mom., 15 §, 16a–16c §§ och 19 § 2 mom. ellagen (1982:38) för landskapet Åland sådana de lyder i landskapslagen 1999/43,
ändras lagens 2 § 3 och 3a punkterna, 10 §, 12 § 2 mom., 12a § 3 mom., 12b § 2 mom,, 14 §, rubriken till 2b kap., 16 §, 19 § 4 mom., 40 §, 42c § och 53 § 2 mom., av dessa lagrum 2 § 3 och 3a punkterna, 10 §, 12 § 2 mom., 12a § 3 mom., 14 §, rubriken till 2b kap., 16 §, 19 § 4 mom., 42c § och 53 § 2 mom. sådana de lyder i landskapslagen 1999/43 och 12b § 2 mom. sådant det lyder i landskapslagen 2002/55,
fogas till lagen nya 13b §, 17a §, ett nytt 4a kap. omfattande 24–24b §§ och till lagens 50 § ett nytt 2 mom. samt
ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ”landskapsregeringen” i motsvarande former som följer:
2 §
I denna lag avses med:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) elöverföring, transport av el i elnätet;
3a) distributionsnät, elnät med en märkspänning av högst 20 kilovolt;
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
10 §
För att elnätsverksamhet skall få utövas krävs tillstånd av landskapsregeringen (elnätstillstånd). Tillståndet beviljas för viss tid eller tillsvidare, dock för minst 25 år. Tillstånd kan beviljas samfund eller inrättningar.
Elnätstillstånd krävs inte för elnätsverksamhet som bedrivs genom att ett samfund eller en inrättning med ett elnät i egen besittning sköter eldistributionen för en fastighet eller en motsvarande fastighetsgrupp.
Elnätstillstånd beviljas, med iakttagande av vad i landskapslagen om rätt att idka näring i landskapet Åland är föreskrivet, om den sökande har tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar att utöva nätverksamhet inom det ansökta området. Villkoren uppfylls om
1) sökandens organisation motsvarar omfattningen och arten av nätverksamheten,
2) sökanden har tillräckligt många anställda,
3) sökanden har en driftsledare anställd samt, när sökanden utför elarbeten, en arbetsledare anställd som uppfyller behörighetskraven samt om
4) sökanden har ekonomiska förutsättningar för en lönsam elnätsverksamhet.
Ett elnätstillstånd kan förenas med villkor som är nödvändiga med tanke på de krav som anges i 3 mom. Tillståndet eller tillståndsvillkoren kan ändras med tillståndshavarens samtycke eller om det finns skäl för det som är särskilt viktiga med tanke på lagens syfte.
Ett elnätstillstånd får inte överlåtas utan tillstånd av landskapsregeringen.
12 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Nätinnehavaren är skyldig att på skäliga villkor ansluta en elektrisk anläggning inom sitt verksamhetsområde till sitt nät, om det inte finns särskilda skäl att vägra (anslutningsskyldighet). Anslutningsvillkoren och de tekniska kraven skall vara utformade på sakliga grunder samt beakta de krav som ett driftsäkert och effektivt elsystem ställer. Nätinnehavaren skall publicera de tekniska kraven för anslutning. Nätinnehavaren skall på begäran av den som ansluter sig ge denne en täckande och tillräckligt detaljerad uppskattning av anslutningskostnaderna.
12a §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Försäljningsvillkoren för nättjänsterna och grunderna för hur de bestäms skall vara objektiva och icke-diskriminerande för alla nätanvändare.
12b §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
En elanvändare som begär att hans elförbrukning skall mätas på annat sätt än enligt de bestämmelser som utfärdats med stöd av 1 mom. skall av nätinnehavaren debiteras merkostnaden för mätningen och för rapporteringen av mätresultaten. Om mätningen av elanvändarens förbrukning därvid kräver en annan mätutrustning skall elanvändaren debiteras kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess installation. Andra kostnader för mätning än de nämnda får inte debiteras enskilda elanvändare.
13b §
De företag som är verksamma på elmarknaden skall särredovisa elnätsverksamhet och övriga elaffärsverksamheter samt elaffärsverksamheter och företagets övriga affärsverksamhet. Bestämmelser om särredovisning finns i elmarknadslagen (FFS 386/1995).
14 §
En minutförsäljare av el som har dominerande ställning inom en elnätstillståndsinnehavares geografiska ansvarsområde är skyldig att till skäligt pris leverera el till konsumenter och till andra elanvändare med säkringsabonnemang om högst 63 ampere (leveransskyldighet).
Landskapsregeringen kan förplikta en minutförsäljare vid vite att leverera el till en elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten.
2b kap.
Elmarknadsavtal
16 §
Bestämmelser om elmarknadsavtal finns i 6a kap. elmarknadslagen. Avvikelse från bestämmelserna får inte genom avtal göras till nackdel för konsumenten. Om inte något annat anges i nämnda kapitel tillämpas bestämmelserna i övrigt endast om inget annat följer av avtalet, av praxis som avtalsparterna har omfattat eller av handelssed eller av någon annan sed som måste anses vara bindande för avtalsparterna.
Bestämmelserna om elmarknadsavtal omfattar även regler om skadeståndsskyldighet vid avtalsbrott. Rätten till standardersättning på basis av ett sammanhängande avbrott i nättjänsten gäller dock inte i landskapet.
17a §
Den systemansvarige får endast bedriva handel med eller produktion av el om syftet med verksamheten är att sköta uppgifter som omfattas av systemansvaret eller att skaffa förlustenergi för elnätet.
19 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Parterna på elmarknaden är skyldiga att sköta balansavräkningen. En balansavräkning skall baseras på elmätning och på anmälningar som gäller leveranserna. Balansavräkningen kan preliminärt också baseras på ett schablonvärde (preliminär schablonavräkning). Landskapsregeringen utfärdar i förordning närmare bestämmelser om balansavräkning samt om preliminär schablonavräkning och beräkning av schablonvärden.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4a kap.
Tillsyn över nätverksamheten
24 §
Villkor som avses i 12, 12a och 18 §§ samt tariffer som avses i 13 § är inte tillämpliga innan de har fastställs av landskapsregeringen. Beslut om fastställande fattas på ansökan av nätinnehavaren.
Landskapsregeringen kan ändra ett beslut som avses i 1 mom. på eget initiativ eller efter ansökan av en nätinnehavare. Beslutet kan ändras på landskapsregeringens initiativ om
1) nätinnehavaren har lämnat felaktiga eller bristfälliga uppgifter som inverkat på beslutets innehåll,
2) ändringen har sin grund i en ändring av lagstiftningen eller ett domstolsavgörande,
3) det finns vägande skäl för att ändra beslutet till följd av att omständigheterna har förändrats väsentligt efter att beslutet meddelades eller på grund av revidering av föråldrade villkor, eller om
4) ändringen är nödvändig på grund av verkställigheten av en internationell förpliktelse som är bindande för landskapet.
24a §
Om någon bryter mot de bestämmelser i denna lag som gäller regleringen av elmarknaden eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av dem skall landskapsregeringen förplikta honom att rätta till felet eller försummelsen. I det förpliktande beslutet kan landskapsregeringen ange på vilket sätt felet eller försummelsen skall rättas. I det förpliktande beslutet kan också förordnas om att en avgift som tagits ut på felaktiga grunder skall betalas tillbaka till kunden.
24b §
Landskapsregeringen skall behandla en begäran om utredning som gäller nätinnehavare inom två månader från mottagandet av begäran. Landskapsregeringen kan förlänga tidsfristen med högst två månader om behandlingen av begäran kräver att ytterligare uppgifter inhämtas. Därefter kan tidsfristen ytterligare förlängas om den som begärt en utredning samtycker.
40 §
I fråga om det skadeståndsansvar vilket åvilar person, som är anställd hos innehavare av elmateriel eller elanläggning, iakttages bestämmelserna i skadeståndslagen.
42c §
Den som genom ett förfarande som står i strid med bestämmelserna om anslutningsskyldighet, överföringsskyldighet, leveransskyldighet eller avbrott i leveransen av skäl som beror på elanvändaren orsakar någon annan skada är skyldig att ersätta skadan.
50 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Beslut som fattats med stöd av 24, 24a eller 24b §§ skall iakttas även om ändring sökts om inte landskapsregeringen i sitt beslut anger något annat. Ett beslut som gäller återbäring till en enskild kund av avgifter som tagits ut på felaktiga grunder eller ett beslut som gäller utdömande av vite får dock inte verkställas innan det har vunnit laga kraft.
53 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den som utövar elnätsverksamhet eller som säljer, producerar, importerar eller exporterar el skall ge landskapsregeringen den information som är nödvändig för tillsynen enligt denna lag. Utöver detta skall landskapsregeringen ges den statistiska och övriga information som är nödvändig för skötseln av de uppgifter som avses i denna lag eller för uppfyllandet av internationella avtalsförpliktelser.
Denna lag träder i kraft den … , dock så att de ändrade 12b, 14 och 19 §§ träder i kraft den 1 juli 2007 om inte en tidigare tidpunkt bestäms genom landskapsförordning.
Med avvikelse från 24 § får de villkor och tariffer som är gällande vid lagens ikraftträdande tillämpas oförändrade utan landskapsregeringens fastställande.
2.
L A N D S K A P S L A G
om tillämpning i landskapet av lagen om certifiering och angivande av elens ursprung
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Inledande bestämmelse
Lagen om certifiering och angivande av elens ursprung (FFS 1129/2003) skall tillämpas i landskapet med de avvikelser som anges i denna lag.
Ändring av lagen om certifiering och angivande av elens ursprung skall gälla i landskapet från det att den träder i kraft i riket om inte annat följer av denna lag.
2 §
Förvaltning
De förvaltningsuppgifter som enligt de författningar som avses i 1 och 4 §§ ankommer på statens myndigheter skall i landskapet skötas av landskapsregeringen till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området.
Hänvisningar till bestämmelser i rikslagstiftningen i de författningar som avses i 1 och 4 §§ skall avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen.
3 §
Ändringssökande
Ändring i beslut som fattats med stöd av denna lag kan sökas enligt de bestämmelser som avses i 1 och 4 §§, dock så att ändring i beslut som landskapsregeringen fattat söks hos högsta förvaltningsdomstolen.
4 §
Landskapsförordning
Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av lagen om certifiering och angivande av elens ursprung skall tillämpas i landskapet oförändrade eller med de avvikelser som landskapsregeringen föreskriver.
5 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den … . Skyldigheten i 11 § lagen om certifiering och angivande av elens ursprung tillämpas på fakturor och reklam som sänds till elförbrukarna från och med ingången av den sjunde kalendermånaden efter ikraftträdandet.
| Mariehamn den 26 maj 2005 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Britt Lundberg |
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens framställning 16/2004-2005