Framställning 19/2002-2003
|
|
| ||
| Ålands landskapsstyrelse | FRAMSTÄLLNING nr 19/2002-2003 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2003-04-10 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Ändring av blankettlagen om statens pensioner
Huvudsakligt innehåll
Den 1 januari 2004 införs i riket nya regler inom pensionslagstiftningen som medför att ett såkallat gemensamt arrangemang med sista pensionsanstalt tas i bruk både inom den privata och inom den offentliga sektorns pensionssystem. Arrangemanget i fråga innebär att den pensionsanstalt som sist har anordnat pensionsskydd för en pensionssökande ensam skall betala ut de pensioner som beviljas en sökande enligt nämnda pensionssystem.
Den sista pensionsanstalten skall också ge en beslutssammanställning över de beslut som de övriga pensionsanstalterna, hos vilka den pensionssökande tidigare varit anställd, meddelat. Dessutom skall den sista pensionsanstalten även till den del som pensionsskyddet ombesörjs av andra pensionsanstalter avgöra vilken rätt en pensionssökande har till invalidpension och individuell förtidspension på grundval av avslutade arbets- eller tjänsteförhållanden samt verksamhet som företagare.
Såsom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner (4/1997) träder de i riket gjorda ändringarna bland annat i statens pensionslagstiftning automatiskt i kraft i landskapet vid samma tidpunkt som i riket. Landskapsstyrelsen föreslår därför att landskapslagen i fråga ändras så att de i riket gjorda ändringarna i statens pensionslagstiftning inte blir gällande i landskapet.
I framställningen föreslås även att landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner ändras så att lagen om överföring av pensionsrätt mellan arbetspensionssystemet i Finland och Europeiska gemenskapernas pensionssystem (FFS 165/1999) görs tillämplig i landskapet.
Ändringarna i statens pensionslagstiftning när det gäller arrangemanget med sista pensionsanstalt träder i kraft från och med den 1 januari 2004. Lagen om överföring av pensionsrätt mellan arbetspensionssystemet i Finland och Europeiska gemenskapernas pensionssystem har i riket varit i kraft alltsedan den 1 mars 1999. Med hänsyn därtill förutsätter landskapsstyrelsen att lagtinget behandlar det i framställningen gjorda lagförslaget i sådan ordning att de kan träda i kraft den 1 januari 2004. Till den del lagförslaget gäller överföring av pensionsrätt bör det dock träda i kraft så fort som möjligt.
INNEHÅLL
1.1 Vidtagna lagstiftingsåtgärder i riket – en översikt
1.2 Fördelar och nackdelar för landskapets del med VILMA-reformen
2. Överföring av pensionsrätt mellan landskapet Åland och Europeiska gemenskaperna
2.2 Rikslagen om överföring av pensionsrätt
Motivering
1.VILMA-reformen
1.1 Vidtagna lagstiftingsåtgärder i riket – en översikt
Inom den privata sektorns arbetspensionssystem har man beträffande pensionsbeslut och utbetalning av pension alltsedan år 1962 tillämpat principen om sista pensionsanstalt. Denna princip innebär att den pensionsanstalt hos vilken en pensionstagare sist varit försäkrad meddelar pensionsbeslut och betalar ut all intjänad privat pension oberoende av i vilka privata pensionsanstalter pensionen dessförinnan intjänats.
Enligt bestämmelserna i den nuvarande pensionslagstiftningen får den som ansöker om pension och som arbetat inom den offentliga och den privata sektorn dels ett separat pensionsavgörande från varje offentlig pensionsanstalt, dels ett pensionsbeslut från den av de pensionsanstalter inom den privata sektorn hos vilken pensionssökanden sist varit anställd.
Genom VILMA-reformen (VILMA är en finsk förkortning som betyder sista anstalten betalar) blir även statens och kommunernas pensioner omfattade av principen om sista pensionsanstalt i och med att vissa ändringar i rikets pensionslagstiftning träder i kraft den 1 januari 2004.
Principen om sista pensionsanstalt innebär att hela arbetspensionssystemet omorganiseras så, att den sista pensionsanstalten behandlar pensionsansökan och utreder om sökanden uppfyller villkoren för erhållande av pension. Den sista pensionsanstalten tar vidare reda på de icke samordnade beloppen av pensioner som beviljas enligt andra arbetspensionssystem, räknar ut den totala pensionen, samordnar de separat inom varje pensionssystem fastställda pensionerna vilka sökanden är berättigad till samt sköter utbetalningen och de övriga uppgifterna som pensionsanstalten har i anslutning till pensionen. Den sista pensionsanstalten ger sökanden en överklagbar beslutskombination av de olika avgörandena från respektive pensionsanstalt. Den sista pensionsanstalten har även hand om förskottsinnehållningen av skatt, gör de årliga indexförhöjningarna samt avgör även för de övriga anstalternas vidkommande pensionsansökandens rätt till invalidpension och individuell förtidspension. Rätten till invalidpension från den privata sektorn prövas dock separat, om den yrkesrelaterade definitionen på arbetsoförmåga tillämpas inom den offentliga sektorn och om den privata pensionen är minst 658,60 euro (3 915,86 mk enligt 2002 års index).
Avsikten med ändringarna är att förbättra pensionsservicen och förenkla ansökningsförfarandet för personer som varit anställda både inom den privata och inom den offentliga sektorn.
Besvärsskrifter som gäller den sista pensionsanstaltens beslutssammanställning skall tillställas denna pensionsanstalt. Besvären skall behandlas av de besvärsinstanser hos vilka besvär över den sista pensionsanstaltens beslut annars får anföras.
Pensionsskyddscentralen skall ha rätt att få uppbära de kostnader jämte ränta som den sista pensionsanstalten vållas genom att den betalar ut pensioner enligt andra pensionssystem och gottgöra den sista pensionsanstalten senast under det kalenderår som följer på utbetalningsåret. Förfarandet skall regleras närmare i ett avtal mellan pensionsskyddscentralen, den kommunala pensionsanstalten och statskontoret.
1.2 Fördelar och nackdelar för landskapets del med VILMA-reformen
1.2.1 Fördelar
Fördelen med att låta landskapsstyrelsen i egenskap av pensionsanstalt inordnas i VILMA-systemet skulle, i enlighet med vad som sagts ovan, vara att den som sist varit försäkrad hos landskapsstyrelsen endast behöver ha kontakt med landskapsstyrelsen i samband med att han eller hon ansöker om att få pension. Alla de olika pensionerna som dessförinnan intjänats hos olika pensionsanstalter skulle härvidlag utbetalas av landskapsstyrelsen.
Vidare skulle landskapsstyrelsen inte längre behöva sköta utbetalningen av kommande s.k. fribrevspensioner.
Antalet personer som landskapsstyrelsen betalar ut pension till skulle minska medan pensionssummorna för de som har landskapsstyrelsen som sista anstalt skulle öka. Detta i sin tur skulle innebära litet mindre arbete för redovisningsbyråns lönekontor som sköter utbetalningen av landskapets pensioner.
1.2.2 Nackdelar
Kontrollen och redovisningen av den kostnadsfördelning som Pensionsskyddscentralen skulle vara tvungen att göra med anledning av att landskapsstyrelsen även utbetalade de pensioner som intjänats inom andra pensionssystem skulle innebära att det uppstår helt nya arbetsmoment. Regleringen av kostnaderna måste vidare göras året efter utbetalningsåret vilket skulle göra det svårare att budgetera landskapets årliga pensionsutgifter.
Reformen skulle totalt sett innebära mycket framtida merarbete för landskapets pensionshandläggare. Den sista pensionsanstalten förutsätts ge pensionsrådgivning om en persons alla intjänade pensioner oavsett var de är intjänade.
Behovet av statskontorets tjänster skulle bli ännu större eftersom vi fortsättningsvis behöver få våra pensioner uträknade där, även om fribreven sedan betalas ut av en annan pensionsanstalt. Men statskontoret skulle också för vår del vara tvunget att göra samordningen av alla i ett ärende inblandade pensioner samt den därtillhörande beslutssammanställningen.
Statskontoret har redan tidigare aviserat att man har resursproblem och det är därför inte säkert om man från statskontorets sida skulle vara beredd att för landskapets räkning åta sig det merarbete som VlLMA-reformen medför.
Hos landskapsstyrelsen i egenskap av pensionsanstalt kommer det ännu för en lång tid framöver att finnas anställda vilkas pensionsålder är lägre än 65 år. Pensionsåldern inom det privata näringslivet är 65 år. Rätten till ålderspension uppstår därför vid olika tidpunkter för en person som intjänat sin pension inom olika arbetspensionssystem.
Enligt principen om sista pensionsanstalt skall den anstalt inom offentliga sektorn som beviljar pension vid lägre pensionsålder på nytt behandla pensionsärende om personen sedan söker ut sin privata pension vid 65 år. VILMA-reformen skulle således innebära att många personers pensionsärenden behandlades två gånger av landskapsstyrelsens pensionshandläggare. I dagens läge måste pensionen från landskapsstyrelsen omräknas vid 65 år bara om samordningen med den privata pensionen inverkar på så sätt att det samordnade beloppet överstiger 66 procent av den pensionsgrundande lönen.
VILMA-reformen skulle även innebära ökade kostnader för köp av tjänster (från statskontoret m.fl.) och ökade kostnader för merarbetet vid landskapsstyrelsen.
Även om en av tankarna med VILMA-reformen är att göra inbesparingar för alla arbetspensionsanstalter så framgår det av regeringens proposition (RP 19/2001) att inbesparingarna i första hand gagnar de privata arbetspensionsanstalterna.
För landskapsstyrelsens del är det svårt att alls uppskatta när inbesparingseffekterna till följd av VILMA-reformen kan påvisas. Det beror dels på att det dröjer många år fram till att alla personer med lägre pensionsålder än 65 år har pensionerats dels på att vi fortsättningsvis måste köpa tjänster från statskontoret för att få alla pensioner uträknade. De privata och kommunala pensionssystemen har alla fribrevspensioner färdigt uträknade i sina respektive datasystem.
En annan nackdel med att låta landskapsstyrelsen i egenskap av pensionsanstalt omfattas VILMA-reformen är att det krävs en avsevärt utökad kunskap om hela arbetspensionslagstiftningen hos landskapsstyrelsens pensionshandläggare. I så fall måste pensionshandläggarna kunna ge råd och pensionsservice i samma utsträckning som man gör vid de stora pensionsanstalterna. Då landskapsstyrelsen är en förhållandevis liten pensionsanstalt med betydligt mindre resurser jämför med de stora pensionsanstalterna är det därför bättre för landskapets del om VILMA-reformen inte genomförs i landskapet. Eftersom övriga pensionsanstalter i Finland knappast kommer att sätta sig in i landskapets pensionslagstiftning kommer det ändå fortsättningsvis att förutsättas rådgivning och upplysning till dem som har intjänade fribrevspensioner från landskapsstyrelsen.
Den som ansöker om att få pension skall kunna få uppgifter om hela sin yrkesverksamma tid från den sista pensionsanstalten. Allt detta kommer att kräva närmare samarbete mellan pensionsanstalterna. Härvidlag uppstår de största problemen med VILMA-reformen för landskapets del. Pensionssystemen fungerar till största delen på finska och från landskapets sida kan man inte kräva svenskspråkig service, svenskspråkiga pensionsavgöranden, registerutdrag etc. från de inblandade privata pensionsanstalterna. Också finskspråkig information skulle komma att begäras av landskapets pensionshandläggare då finskspråkiga pensionssökande tar kontakt med anledning av sina pensionsansökningar. Under sådana omständigheter kommer det inte längre att vara möjligt att handlägga pensionsärenden utan att besitta goda kunskaper i finska språket vilket står i strid med språkstadgandena 36 § självstyrelselagen (71/1991). I 36 § 1 mom. stadgas att landskapet är enspråkigt svenskt och att ämbetsspråket i stats-, landskaps- och kommunalförvaltningen är svenska.
1.3 Förslag
Med hänsyn till att VILMA-reformen således är mindre fördelaktig för landskapet föreslås att landskapsstyrelsen inte skall omfattas av principen om sista pensionsanstalt inom arbetspensionssystemet.
Pensionsskyddet för majoriteten av landskapets anställda regleras av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner (4/1997), nedan kallad blankettlagen om statens pensioner. Genom blankettlagen om statens pensioner har riksförfattningarna om statens pensioner i huvudsak oförändrade bringats i kraft i landskapet. Avsikten med detta system har varit att landskapets anställda skall komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner som statens anställda. Men detta innebär inte att all pensionslagstiftning om statens pensioner skall iakttas på landskapets anställda. Landskapets lagstiftande församling, Ålands lagting har genom blankettlagen om statens pensioner valt att konkret ange vilka finländska pensionslagar som skall gälla i landskapet. Med stöd av 1 § blankettlagen om statens pensioner är bland annat lagen om statens pensioner (FFS 280/1966) gällande i landskapet. Även ändringar av lagen om statens pensioner är gällande i landskapet enligt 1 § 2 mom. blankettlagen om statens pensioner. Hänvisningar i lagen om statens pensioner till bestämmelser i rikslagstiftningen skall enligt 3 § blankettlagen avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen.
Förslaget innebär dels att 4 § 3 punkten blankettlagen om statens pensioner ändras, dels att det till samma paragraf fogas en ny 5 punkt varigenom de lagändringar som gjorts i statens pensionslag med anledningen av VILMA-reformen, och som träder i kraft den 1 januari 2004, inte automatiskt blir gällande inom landskapets pensionssystem.
1.4 Förslagets verkningar
Förslaget innebär ingen försämring av pensionsskyddet för de personer som har pension intjänad från landskapsstyrelsen och inte heller någon förändring av nuvarande pensionsservice.
Förslaget påverkar inte miljön och jämställdheten mellan könen.
2. Överföring av pensionsrätt mellan landskapet Åland och Europeiska gemenskaperna
2.1 Rådets förordning
Med tanke på en persons pensionsskydd kan det visa sig vara ofördelaktigt att övergå till arbete i ett annat land, vilket beror på att systemen i de olika länderna avviker från varandra och inte har samordnats.
För samordning av systemen för social trygghet i Europeiska gemenskapernas medlemsstater har därför utfärdats rådets förordning (EEG, EURATOM, EKSG) nr 259/68 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän, nedan kallad rådets förordning.
Enligt bestämmelserna i rådets förordning är medlemsstaterna skyldiga att skapa ett system för pensionsöverföring till och från EU: s pensionssystem. Överföringen av pensionsrätten är frivillig. Ett sådant system måste finnas om t.ex., en f.d. landskapstjänsteman vid någon av EU: s institutioner väljer att flytta sin åländska pension till EU:s pensionssystem.
2.2 Rikslagen om överföring av pensionsrätt
Lagen om överföring av pensionsrätt mellan arbetspensionssystemet i Finland och Europeiska gemenskapernas pensionssystem (FFS 165/1999), nedan kallad rikslagen om överföring av pensionsrätt, trädde i kraft den 1 mars 1999. Samtidigt ändrades lagen om statens pensioner (FFS 172/1999), så att en ny 29 § fogades till lagen.
Ändringen av lagen om statens pensioner blev med stöd av blankettlagens 1 § 2 mom. gällande även i landskapet. Enligt den nya 29 § har en förmånstagare rätt att överföra sin pensionsrätt enligt lagen om statens pensioner både till och från Europeiska gemenskaperna så som bestäms i lagen om överföring av pensionsrätt mellan arbetspensionssystemet i Finland och Europeiska gemenskapernas pensionssystem.
2.3 Förslag
Landskapet saknar egen lagstiftning om ovannämnda överföring av pensionsrätt. Eftersom landskapet valt ett system med blankettlagstiftning i fråga om landskapets pensionssystem föreslår landskapsstyrelsen att det till blankettlagens 1 § fogas en ny 11 punkt genom vilken rikslagen om överföring av pensionsrätt klart och tydligt görs tillämplig i landskapet. I anslutning härtill görs i blankettlagens 8, 9 och 10 punkt mindre språkliga ändringar som inte innebär någon ändring i sak. Ändringarna härvidlag bör träda i kraft så fort som möjligt.
2.4 Förslagets verkningar
Förslaget medför inte några betydande ekonomiska och organisatoriska verkningar för landskapets del. Överföringen av pensionsrättigheter gäller i praktiken en rätt liten krets av personer. Merparten av de anställda i gemenskaperna är unga som i allmänhet endast en kort karriär bakom sig i på nationell nivå. Det är också sannolikt att huvudparten av överföringarna kommer att gälla personer som stannar kvar och gör karriär inom gemenskaperna.
Förslaget påverkar inte miljön eller jämställdheten mellan könen.
Lagtext
Landskapsstyrelsen föreslår att följande lag antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av 1 och 4 §§ landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 1 § 1 mom. 8, 9 och 10 punkten samt 4 § 3 punkten landskapslagen den 23 januari 1997 om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner (4/1997) av dessa lagrum 1 § 1 mom. 8 och 9 punkten samt 4 § 3 punkten sådana de lyder i landskapslagen den 25 juni 1998 (63/1998) och 1 § 1 mom. 10 punkten sådan den lyder i landskapslagen den 6 februari 2003 (10/2003) samt
fogas till lagens 1 § 1 mom. sådant det lyder i landskapslagen den 25 juni 1998 (63/1998) och landskapslagen den 6 februari 2003 (10/2003) en ny 11 punkt och till lagens 4 § sådan den lyder i landskapslagen den 25 juni 1998 (63/1998) en ny 5 punkt som följer:
1 §
Lagens tillämpningsområde
Den som står i offentligrättsligt eller privaträttsligt anställningsförhållande till landskapet är, med i denna lag angivna avvikelser, berättigad till ålders-, invalid-, arbetslöshets- och deltidspension samt andra förmåner och efter sådan person erläggs familjepension ur landskapets medel i enlighet med vad om personer i statlig anställning är föreskrivet i
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
8) förordningen den 31 december 1968 om verkställigheten och tillämpningen av lagen angående införande av lagen om statens familjepensioner (FFS 797/1968),
9) lagen den 11 december 1997 om ordnande av pensionsskydd i statliga anställningsförhållanden som varar kortare tid än en månad (FFS 1152/1997),
10) lagen den 26 juli 2002 om justering av vissa arbetspensioner till följd av samordningen av arbetspensionen och folkpensionen (FFS 635/2002) samt
11) lagen den 12 februari 1999 om överföring av pensionsrätt mellan arbetspensionssystemet i Finland och Europeiska gemenskapernas pensionssystem (FFS 165/1999).
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4 §
Generella avvikelser
I landskapet gäller följande avvikelser från bestämmelserna i de i 1 § 1 mom. nämnda författningarna:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) 3 § 3 mom., 3a §, 3b § 4 mom., 14 § 5 mom., 16b §, 23 § 1-3 och 5 mom., 23b § 5-8 mom., 25 § 3 mom. samt 25a § 2 mom. lagen om statens pensioner skall inte tillämpas i landskapet samt
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
5) I landskapet tillämpas inte 15 § 5 mom. lagen om statens pensioner till den del det däri stadgas att vad som i detta moment bestäms om pensionens engångsbetalning tillämpas på det sammanlagda beloppet av de pensioner som ingår i den sista pensionsanstaltens beslutssammanställning enligt 3a § 1 och 2 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 dock så att bestämmelserna i 1 § 1 mom. 8, 9, 10 och 11 punkten träder i kraft den
| Mariehamn den 10 april 2003 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Olof Erland |
Parallelltexter