Framställning 24/2007-2008
|
|
| ||
|
| FRAMSTÄLLNING nr 24/2007-2008 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2008-08-28 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Oljeutsläppsavgift
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att en administrativ avgift ska kunna påföras fartygsägare eller -redare och betalas till landskapet för brott mot förbudet att släppa ut olja i landskapets sjöterritorium. Härvid föreslås att bestämmelserna om oljeutsläppsavgift i rikslagstiftningen görs tillämpliga. Syftet är att få en bättre efterlevnad av regelverket och således förebygga att oljeutsläpp överhuvudtaget sker.
INNEHÅLL
3. Regelverk om handelssjöfart samt om natur- och miljövård
3.1 Internationell sjörätt och havsrätt
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om bekämpande av oljeskador
Bilaga: Rikslagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 300/1979)
Allmän motivering
1. Bakgrund
Internationell uppmärksamhet har under de senaste årtiondena givits skadeverkningar av förorenande ämnen från fartyg. Olja och andra skadliga ämnen utgör ett hot mot havets växt- och djurliv. Med utsläpp följer nedsmutsning, fisk- och fågeldöd samt långvariga skador på ekosystemen. Olja kan redan i liten mängd orsaka sjukdomar och beteendeskador hos organismer.
Östersjön är ursprungligen ett näringsfattigt hav med ett känsligt ekosystem, vars sjöfart är en av de mest intensiva i världen. I östersjöområdet anses det årligen ske tusentals avsiktliga utsläpp av oljehaltigt vatten i samband med rengöring av fartygstankar eller -maskineri. Fartygstrafiken har ökat det senaste årtiondet till följd av ökande välstånd och fördjupade kontakter mellan östersjöstaterna. Dagligen rör sig cirka 2 000 större fartyg av olika slag på Östersjön, årligen transporteras där cirka 120 000 000 ton olja. Oljetransporterna beräknas öka till 190 000 000 ton fram till år 2010 till följd av att Rysslands oljeproduktion och export ökar att och nya hamnar tas i bruk kring Östersjön. Med den växande fartygstrafiken ökar också riskerna för oljeskador, på grund av såväl olyckor som avsiktliga utsläpp.
I enlighet med 2 § självstyrelselagen omfattar landskapet utöver sitt landområde också det territorialvatten som inom gränserna för det finska territorialvattnet omedelbart ansluter sig till landområdet. Territorialvattnet sträcker sig i princip tolv nautiska mil (12 x 1 852 m, dvs. drygt 22,2 km) ut från land och det inre territorialvattnets yttre gräns (jfr avsnitt 3.1 nedan).
Grundläggande bestämmelser om den marina miljön finns i den folkrättsliga sjö- och havsrätten, som i väsentliga delar har kodifierats genom internationella överenskommelser. Betydelsefulla bestämmelser finns i EG-rätten samt såväl i riks- som landskapslagstiftning, till följd av självstyrelsesystemets behörighetsuppdelning.
2. Lagstiftningsbehörighet
Frågan om sanktioner mot dem som orsakar oljeskador i Östersjön är avseende lagstiftningsbehörighet mångfacetterad. Den kan beröra frågor om förundersökning, straff, storleken av straff, ersättning för skada, avgifter, sjöfart och farleder samt natur- och miljövård. Till rikets behörighet hör bl.a. förundersökning, straffrätt och handelssjöfart. Till landskapets behörighet hör bl.a. straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, grunderna för avgifter till landskapet, båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken samt natur- och miljövård.
2.1 Straff och avgifter
Landskapet har lagstiftningsbehörighet avseende beläggande av straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet, i enlighet med 18 § 25 punkt självstyrelselagen. Landskapet har också lagstiftningsbehörighet avseende grunderna för avgifter till landskapet i enlighet med 18 § 5 punkt självstyrelselagen.
Riket har lagstiftningsbehörighet avseende beläggande med straff i enlighet med 27 § 22 punkt självstyrelselagen, med de undantag som följer av ovan nämnda 18 § 25 punkt självstyrelselagen, samt avseende förundersökning i enlighet med 27 § 23 punkt självstyrelselagen. Riket har också lagstiftningsbehörighet avseende avgifter i enlighet med 27 § 36 punkt, med de undantag som nämns i 18 § 5 punkten,
Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med fängelsestraff och straffstorlek inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapet har dessutom behörighet att bestämma om bötesstraff, vite och annat äventyr. Rättskipningen är hänförlig till rikets behörighet medan straff som regel är det. De rättsvårdande organen är med undantag av polismyndigheten organiserade inom rikets förvaltning. Rikets behörighet avseende förundersökning gäller oberoende av brottets art.
Med grunderna för avgifter till landskapet avses att landskapet kan lagstifta om avgifter för landskapsförvaltningen samt dess underlydande myndigheters tjänsteförrättningar och expeditioner, ävensom avgifter för anlitande av landskapets inrättningar.
Utmärkande för skatter är att de inte utgör betalning för förmåner eller tjänster från det allmänna, samt att skattemedlen används för att finansiera olika samhällsutgifter. Avgifter däremot utmärks av att de utgör betalning för olika myndighetsåtgärder och –tjänster, samt att medlen används för att täcka kostnader förenade med de åtgärds- eller tjänsteslag som avgiften avser. Då dock gränsen mellan skatt och avgift är inte alltid klar gäller som regel att det är skatt som i lag har betecknats som skatt, medan det är avgift som i lag har betecknats som avgift. Grundläggande bestämmelser om skatter och avgifter finns i 81 och 120 §§ grundlagen. I enlighet med 44 § 3 mom. självstyrelselagen ska i landskapslag stadgas om grunderna för avgifter. Se särskilt landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet, vilken är generell till sin karaktär. I andra landskapslagar finns särskilda avgiftsbestämmelser.
2.2 Sjöfart
Landskapet har lagstiftningsbehörighet avseende båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken i enlighet med 18 § 21 punkt självstyrelselagen.
Riket har lagstiftningsbehörighet avseende handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten i enlighet med 27 § 13 punkt självstyrelselagen. I enlighet med 30 § 12 punkt kan nya farleder för handelssjöfarten i landskapet endast inrättas med landskapsregeringens samtycke, dock så att Ålandsdelegationen i enlighet med 62 § självstyrelselagen avgör frågor där meningsskiljaktigheter uppstått.
Begreppet farled syftar på för allmän samfärdsel till sjöss särskilt inrättade vattenvägar, vars sträckning och gränser av behörig myndighet har markerats med säkerhetsanordningar såsom olika slags fyrar, prickar, bojar, ensmärken och radarmärken.
Med farleder för handelssjöfart avses vattenvägar som tillgodoser ett allmänt intresse (allmänna farleder). Typiskt för dessa är att de har inrättats och underhålls av den finska staten (i praktiken av Sjöfartsverket), samt att farlederna är utmärkta på officiella sjökort. Härmed avses sjökort som framställts vid rikets Sjöfartsverk, som också svarar för sjömätning och kartläggning.
Med farleder för lokal sjötrafik avses farleder som i huvudsak är inrättade för sjöfart med andra fartyg än handelsfartyg (lokala eller enskilda farleder). Med andra fartyg avses privatägda båtar som nyttjas av en fysisk eller juridisk person för andra än kommersiella ändamål. Typiskt för dessa farleder är att säkerhetsanordningarna inte underhålls av den finska staten. De kan vara utmärkta på officiella sjökort.
Begreppet handelssjöfart syftar på yrkesmässigt med fartyg bedriven sjöfart. Fartyg är alla farkoster som har kontakt med vattnet och som kan transportera personer eller gods på vatten. Ett lands fartyg med vilka handelssjöfart bedrivs brukar samlat benämnas handelsflotta. Till handelsflottan hör enligt finsk lagstiftning passagerarfartyg, torrlastfartyg, tankfartyg, och andra fartyg såsom bogserbåtar, isbrytare, skjutpråmar, fiskefartyg och fartyg som används för förvaltningsändamål. Begreppet den finska egentliga handelsflottan syftar på alla i handelssjöfart använda fartyg som är minst femton meter långa. Dessa ska vara införda i det fartygsregister som upprätthålls av Sjöfartsverket och av länsstyrelsen i landskapet Åland, avseende fartyg med hemort i landskapet. Begreppet den registrerade handelsflottan omfattar dessutom i fartygsregistret frivilligt införda fartyg som är tio men inte femton meter långa.
Enligt självstyrelselagens förarbeten motsvarar de gällande begreppen handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten i princip de tidigare begreppen privat sjörätt och lots- och fyrväsendet samt annan offentlig sjörätt (föregående självstyrelselags 11 § 2 mom. 8 och 17 punkt). Privaträttsliga bestämmelser rör rättsförhållanden mellan enskilda människor och mellan enskilda människor och offentliga samfund. Till den privata sjörätten hör exempelvis bestämmelser om ansvar för gods som skadas under sjötransport, om ansvar vid kollision mellan fartyg och om ansvar vid miljöskador. Offentlig rättsliga bestämmelser rör rättsförhållanden inom och mellan offentliga samfund samt mellan offentliga samfund och enskilda människor såsom samfundsmedlemmar. Till den offentliga sjörätten hör exempelvis bestämmelser om lotsning och folkrättsliga bestämmelser om den internationella sjöfarten.
2.3 Miljö
Landskapet har lagstiftningsbehörighet avseende natur- och miljövård, friluftsliv samt vattenrätt i enlighet med 18 § 10 punkt självstyrelselagen.
Gällande bestämmelse i 18 § 10 punkten självstyrelslagen motsvarar i sak 13 § 1 mom. 4 och 18 punkterna i föregående självstyrelselag från år 1951. Enligt föregående självstyrelselag hörde ”naturskydd och inplantering av främmande djurarter i landskapet” till landskapets lagstiftningsbehörighet, vilket omfattade fredande av visst område, djur eller växtslag.
Begreppet miljövård fogades in i 1991 års självstyrelselag, utan att medföra någon kompetensöverföring mellan landskapet och riket. Ordet miljö har under de senaste årtiondena intagits i lagspråk som ett samlande begrepp för rättsregler ägnade att skydda miljö i olika sammanhang. Med fogandet av ordet miljövård till självstyrelselagen uttrycktes följaktligen en insikt om behövligheten av rättsliga regler för att möta en hotande ökad skadlig påverkan av människan på naturmiljön. Förorening av havet genom utsläpp från fartyg är ett exempel på sådan skadlig påverkan.
3. Regelverk om handelssjöfart samt om natur- och miljövård
3.1 Internationell sjörätt och havsrätt
Sjöfarten regleras av sjörätt och havsrätt. Sjörättens kärna är juridiska sjöfartsmässiga regler, havsrättens kärna är folkrättsliga aspekter om havens och havsbottens fredliga användning. Till stora delar är havsrätten kodifierad i internationella konventioner. Således grundas sjöfartsnäringens regelsystem i stor utsträckning på folkrättsliga bestämmelser och internationellt samarbete. De nationella regelverken är i hög grad utformade med beaktande av detta.
En av de viktigaste kodifieringarna har gjorts i FN:s havsrättskonvention från år 1982 (United Nations Convention on the Law of the Sea). I enlighet med denna havsrättskonvention kan kustländer ha olika sorters hav. Det kan omfatta inre vattnen, territorialhav, angränsande zon och ekonomisk zon. För ett lands inre vatten och territorialhav brukar begreppet sjöterritorium användas, dessa innefattas av territorialvattengränsen. De yttre gränserna för bestäms utifrån en baslinje. Baslinjen är en i officiellt erkända sjökort angiven kustlinje. Där kustlinjen är mycket oregelbunden och djupt inskuren, eller där det ligger öar utmed kusten, kan s.k. räta baslinjer dras mellan uddar, öar, holmar och skär.
Havens indelning enligt havsrättskonventionen
De inre vattnen är utöver insjöar, vattendrag och kanaler också vid kusten belägna hamnar, bukter och vikar innanför baslinjen. Skärgård utgör generellt inre vatten. Kuststaten har full suveränitet över sitt inre vatten, som anses utgöra en integrerad del av territoriet.
Territorialhavet kan beräknas till en gräns av högst 12 nautiska mil (drygt 22 km, en nautisk mil = 1 852 meter) från baslinjen. Territorialhavet är i alla avseenden eget havsområde, med suverän bestämmanderätt om vad som får göras och av vem. Kuststatens suveränitet över territorialhavet inskränks genom principen om utländska fartygs rätt till s.k. oskadlig genomfart. En genomfart är enligt FN:s havsrättskonvention oskadlig om den inte stör kuststatens "lugn, ordning eller säkerhet". Genomfarten är inte oskadlig om fartyget t.ex. medverkar till att åstadkomma avsiktlig och allvarlig förorening i strid med konventionen.
En angränsande zon utanför sjöterritoriet kan längst sträcka sig 24 nautiska mil ut från baslinjen. Inom den angränsande zonen kan kuststaten utöva kontroll för att inom sitt territorium hindra och bestraffa överträdelser av lagstiftning rörande tullar, skatter, invandring eller hälsoskydd. Bestämmelserna rörande den angränsande zonen saknar således betydelse för möjligheterna att ingripa mot oljeutsläpp m.m. (Denna typ av zon har inte inrättats utanför Finlands sjöterritorium.)
En ekonomisk zon omfattar havsområden utanför territorialgränsen och kan inte omfatta områden längre ut än 200 nautiska mil (ca 370 km) från baslinjen. Den kan inte utsträckas över en avgränsningslinje som överenskommits med annan stat eller, i avsaknad av sådan överenskommelse, över mittlinjen i förhållande till den andra staten. Den ekonomiska zonen är i flera avseenden "internationell". I den ekonomiska zonen får landet inte bestämma om allt, men har vissa specificerade suveräna rättigheter t.ex. avseende utvinning av olja, gas och mineraler.
Den för utsläpp från fartyg mest väsentliga konventionen är den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg, den s.k. MARPOL 73/78-konventionen (The International Convention for the Prevention of Pollution from Ships). Konventionen tillkom år 1973 men har ändrats och fortlöpande kompletterats. MARPOL tillkom efter att olje- och kemikalietransporterna till sjöss hade ökat kraftigt och efter att allt större tankfartyg började användas. Konventionen innehåller regler om utsläpp av alla slags skadliga ämnen och krav uppställs på fartygens konstruktion och på vilken utrustning som skall finnas ombord för att säkerställa att inte olovliga utsläpp sker. Konventionen innehåller också regler om anordningar för mottagning i land av sådana rester av olja och andra skadliga ämnen som inte får släppas ut i havet.
I enlighet med en FN-konvention om civilrättsligt ansvar för skada orsakad av förorening genom olja (FördrS 43/1996) ska fartygsägare ha en försäkring för fartyg som transporterar mer än 2 000 ton olja. Det är frågan om ett strikt ansvar, begränsat till att kunna betala cirka 110 miljoner euro (89,77 miljoner särskilda dragningsrätter) till enskilda skadelidande. I enlighet med en kompletterande FN- konvention (FördrS 42/1996) har en internationell fond upprättats för skador orsakade av oljeförorening (www.iopcfund.org). Om en fartygsägares försäkring inte är nog för att täcka skada kan ur denna fond ytterligare högst cirka 900 miljoner euro (203 miljoner särskilda dragningsrätter) utbetalas till enskilda skadelidande. Fonden finansieras med avgifter från de enskilda oljemottagare i konventionsländerna som årligen mottar mer än 150 000 ton olja. Konventionerna har beaktats i sjölagen (FFS 674/94). Ansvarsreglerna för handelssjöfarten hör till rikets behörighet och är följaktligen tillämpliga också i landskapet.
Utöver ovannämnda konventioner finns ett tiotal internationella konventioner av betydelse för sjöfarten och skyddet för den marina miljön från föroreningar från fartyg. Dessutom finns några regionala konventioner och avtal för Europa och Östersjön. Av dessa kan särskilt nämnas den s.k. Helsingforskonventionen, dvs. 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, vilken har ersatt en version från år 1974. I enlighet med konventionen har Helsingforskommissionen inrättats (Helcom, www. helcom.fi), med uppgift att verka för att skydda Östersjön mot miljöföroreningar. De enskilda medlemsländerna (Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland, Sverige och Tyskland) ska bevaka Östersjön och se till att hot såsom oljeutsläpp avvärjs eller omhändertas. Helcom ger ut rekommendationer som medlemsländerna har åtagit sig att införa i nationell lagstiftning. Ett viktigt arbete som drivs av Helcom är den s.k. östersjöstrategin, som innebär att fartygen ska lämna iland avfall istället för att dumpa det till havs.
3.2 EG-bestämmelser
Inom EU har i huvudsak följande EG-direktiv betydelse för frågan om vattenförorening till sjöss.
EG-direktivet direktiv 2002/59/EG om inrättande av ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik i gemenskapen och om upphävande av rådets direktiv 93/75/EEG
I direktivet ställs i enlighet med MARPOL 73/78 krav på deklaration av farligt eller förorenande gods som tas ombord på fartyg. Direktivet gäller för alla lastfartyg, olje-, kemikalie- eller gastankfartyg och passagerarfartyg på väg till eller från en gemenskapshamn med last av farligt eller förorenande gods i bulk eller i förpackad form. I direktivet definieras bl.a. vad som avses med farligt och förorenande gods i enlighet med sådana förteckningar i internationella konventioner.
EG-direktivet 95/21/EG om hamnstatskontroll av fartyg
I direktivet ställs krav på fartygs konstruktion och skick, på besättningarnas kompetens samt på medlemsländernas kontroll av detta. Med direktivet genomförs i gemenskapen normer från ett antal internationella konventioner.
EG-direktivet 2000/59/EG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester
I direktivet ställs krav på tillgången till och användningen av mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall i hamnar inom gemenskapen.
EG-direktivet 2005/35/EG om föroreningar förorsakade av fartyg och införandet av sanktioner för överträdelser
I direktivet ställs bl.a. krav på att medlemsländerna har effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner avseende utsläpp av förorenande ämnen orsakade av fartyg. Sådana sanktioner får innefatta straffrättsliga eller administrativa sanktioner. I ett parallellt rambeslut (2005/667/RIF) fanns bestämmelser om de straffrättsliga sanktionernas art, slag och nivå. Rambeslutet ogiltigförklarades dock den 23 oktober 2007 av EG-domstolen (mål C-440/05) såsom antagna på felaktig rättslig grund. Kommissionen har därefter den 11 mars 2008 lämnat ett förslag [KOM(2008) 134 slutlig] i enlighet med vilket rambeslutets bestämmelser i sak fogas in i direktivet 2005/35/EG.
3.3 Riksbestämmelser
Som nämnts ovan hör lagstiftningen om handelssjöfart och farleder till rikets behörighet med vissa undantag. I rikslagstiftningen finns följaktligen bl.a. gällande bestämmelser om sjöbefraktning, fartygssäkerhet, offentliga farleder och lotsning. Sålunda gäller i landskapet riksförfattningarna sjölagen (FFS 674/94) och lotsningslagen (FFS 2003/940) såväl som lagen om tillsyn över fartygssäkerheten (FFS 370/95). I lotsningslagen finns bl.a. bestämmelser om skyldighet att anlita lots i allmänna farleder. I lagen om tillsyn över fartygssäkerheten finns bestämmelser om den tillsyn som Sjöfartsverket utövar över fartygssäkerhet, med rätt till tillträde till fartyg.
I sjölagen finns särskilda bestämmelser om ansvar vid oljeutsläpp som har orsakats av ett fartyg. Enligt huvudregeln har en fartygsägare ett strikt ansvar att ersätta en sådan oljeskada, oavsett om den skett i finskt sjöterritorium eller i finsk ekonomisk zon, i annat lands vatten eller i det öppna havet. Regelverket följer FN-konventionen om civilrättslig ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (FördrS 43/1996), sådan den lyder ändrad år 1992. Laga domstol vid rättegång inom Åbo hovrätts domkrets i sjörättsmål är i enlighet med 21 kapitlet 1 § sjölagen Åbo och Ålands tingsrätter (sjörättsdomstolar). Frågor om ersättning vid oljeskada handläggs dock vid Helsingfors tingsrätt i enlighet med 21 kapitlet 3a § sjölagen. I sjölagens 20 kapitel finns straffbestämmelser avseende bl.a. underlåtenhet att se till att fartyget är sjövärdigt, underlåtenhet att iaktta gott sjömansskap, försummelse av skyldigheten att försäkra fartyg som transporterar olja.
I rikslagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 300/1979) finns särskilda bestämmelser om miljöförorening, till den del det inte regleras i annan lagstiftning. Lagen avser utsläpp från fartyg av olja, oljehaltig blandning, farligt flytande ämne, toalettavfallsvatten och fast avfall samt utsläpp av luftförorenande ämnen såväl i vatten som i luften. Till lagen har fogats ett 2a kapitel med bestämmelser om oljeutsläppsavgift. Avsikten med oljeutsläppsavgiften är att skapa ett effektivare miljöskydd för havet och att minska risker som är förenade med oljetransporter till sjöss. En administrativ oljeutsläppsavgift anses vara enklare att påföra och har bedömts vara mer effektiv än straffrättslig bestraffning. I lagens 28 § finns bestämmelser om straff för miljöförstöring i vilken hänvisas till 48 kapitlet 1 – 4 §§ strafflagen (FFS 39/1889) om miljöbrott. Straffbestämmelserna är subsidiära till straffbestämmelserna i 20 kapitlet sjölagen.
Oljeutsläppsavgiften är en administrativ påföljd som gränsbevakningsväsendet kan påföra ett fartygs ägare eller redare, för brott mot lagens förbud mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning i havet. Med havet avses här inre territorialvatten, territorialhav och ekonomisk zon. Ett rent strikt ansvar gäller, således inträder ansvar trots att ingen varit oaktsam eller haft uppsåt till det inträffade. Avgiften förutsätter att det inträffade bevisas, förundersökning eller rättegång krävs inte. Avgiftens belopp bestäms enligt en tabell med hänsyn till utsläppets omfattning och fartygets storlek. Dock kan avgiften inte påföras den som genom en lagakraftvunnen dom har dömts till straff för oljeutsläppet i fråga. Avgiften behöver inte påföras eller alternativt kan den nedsättas, om den avgiftsskyldige visar att avgiften framstår som uppenbart oskälig av orsakar som har att göra med en nöd- eller olyckssituation eller av därmed jämförbara orsaker.
Besvär över beslut om oljeutsläppsavgift kan enligt 19k § lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg prövas vid sjörättsdomstolen vid Helsingfors tingsrätt. Härigenom har ett undantag gjorts från regelverket om förvaltningsbesvär. Grunden för detta är främst att det vid sjörättsdomstolen finns ingående sjörättslig sakkunskap samt att ett oljeutsläpp kan leda till både straffrättslig och administrativ påföljd. Dessutom kan en allmän domstol fungera i enlighet med EU:s konvention om rättslig hjälp (FördrS 44/2005) när den avgiftsskyldige ska höras och avgiftsbeslut delges, vilket kan ha särskild betydelse i fall då avgiftsbesluten måste verkställas utanför Finland. I konventionen finns bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan EU:s medlemsstater.
I förarbetena (RP 77/2005 avsnitt 3.2) hänvisades bl.a. till grundlagsutskottets utlåtande (nr 4/2004) över rikets förarbeten till utlänningslag (jfr RP 28/2003 och FFS 301/2004). I det utlåtandet konstaterade grundlagsutskottet att en liknande påföljdsavgift i utlänningslagen vare sig kunde ses som skatt eller en avgift i 81 § grundlagens mening. Utskottet fann avgiften vara ”en ekonomisk påföljd typ straff för brott mot lagen” som i sak kan ”jämställas med en straffrättslig påföljd”. Under beredningen av förslaget till oljeutsläppsavgift konstaterade grundlagsutskottet (GrUU 32/2005) att avgiften inte är en straffrättslig påföljd utan en administrativ avgift av straffkaraktär, varvid handläggning i tillämpliga ska följa de regler som gäller vid handläggning av straffrättsliga påföljder. En sådan regel av straffrättslig karaktär är att prövning av besvär handläggs vid domstol, inte av förvaltningsmyndighet.
3.4 Landskapsbestämmelser
I landskapslagen (2001:30) om miljöskydd och miljötillstånd finns grundläggande bestämmelser om verksamheter som kan orsaka miljöförorening. På verksamhetsutövaren finns ett ansvar för att allmänna miljöskyddsprinciper iakttas samt att skadliga miljökonsekvenser förebyggs, undanröjs eller annars begränsas i så stor utsträckning som möjligt. I enlighet med vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland ska ytvatten skyddas så att en uthållig utveckling gagnas och så att där kan finnas sådana växt- och djursamhällen, som i huvudsak utgör naturliga inslag i dessa naturmiljöer. I 12 kapitlet landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd samt i 9 kapitlet vattenlagen för landskapet Åland finns bestämmelser om straff. Lagarna har likalydande straffbestämmelser. Följaktligen kan i enlighet med bägge lagarna den dömas till böter eller fängelse i högst sex år för miljöförstöring, grov miljöförstöring eller miljöförseelse som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet släpper ut skadlig förorening i miljön. Den som är oaktsam kan för miljöförstöring av oaktsamhet dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd är subsidiär till vattenlagen för landskapet Åland, samt omfattar dessutom straffbarhet för gärningar begångna mot vissa bestämmelser i landskapslagen (1981:3) om renhållning respektive i landskapslagen (1967:36) om hälsovården.
I enlighet med landskapslagen (1977:16) om bekämpande av oljeskador får inte olja släppas ut i vattnet eller hanteras så att det finns risk för oljeskada. Med olja avses i lagen även oljehaltig blandning, spillolja och oljigt avfall. Med oljeskada avses skada eller olägenhet som olja orsakar. I lagen finns liksom i räddningslagen (2006:106) för landskapet Åland bestämmelser om förebyggande åtgärder. I enlighet med sistnämnda lag biträds landskapsregeringen vid bekämpning av miljöskador av en räddningsdelegation. I landskapslagen (2003:58) om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester och den med stöd av denna gällande landskapsförordningen (2003:67) om mottagning av fartygsgenererat avfall och lastrester finns dessutom bestämmelser om mottagning i hamnar av olja, toalettavfall och fast avfall från fartyg. I enlighet med 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador kan den som uppsåtligen eller av grovt vållande orsakar oljeskada dömas till böter eller fängelse i högst två år, om inte för gärningen i annan lagstiftning är stadgat strängare straff. Om gärningen skett med redarens vetskap och vilja kan denne anses vara gärningsman.
I landskapslagen (2003:58) och landskapsförordningen (2003:67) om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester finns bestämmelser om mottagning av fartygsgenererat avfall och lastrester. I regelverket finns krav på de mottagningsordningar som skall finnas i en hamn beroende på hamntyp. Kraven på hur omfattande mottagningsanordningar som ska finnas skiljer beroende på om det är fråga om en kommersiell hamn, en stor gästhamn, en liten gästhamn, en småbåtshamn, en fiskehamn eller ett reparationsvarv. Mottagningsanordning för oljehaltigt slagvatten krävs i kommersiella hamnar, fiskehamnar och vid reparationsvarv.
I landskapsförordningen (2001:38) om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar rörande åtgärder mot förorening av luften finns bl.a. bestämmelser om riktvärden för luftkvalitet och målvärde för svavelnedfall. Enligt förordningen ska fastställda riktvärden beaktas i planering, för att förebygga luftförorening som rör verksamhet som orsakar risk för luftförorening, samt ska allmänheten informeras och varnas för hälsofarliga koncentrationer av föroreningar i luften. I förordningen finns inga särskilda bestämmelser om luftföroreningar från fartyg.
År 1975 överlämnade landskapsregeringen en framställning (fr 22/1974-75) till lagtinget med ett förslag till landskapslagstiftning om bekämpande av oljeskador. Förslaget förkastades av lagtinget av skäl som rörde dess förvaltningsmässiga ansvarsfördelning mellan landskap och kommuner. Med beaktande av detta överlämnade landskapsregeringen samma år en framställning (fr 12/1975-76) i vilken landskapet ansvarade såväl för allmän ledning som för bekämpningsåtgärder. Efter lagtingets beslut i ärendet fann dock Republikens president att lagtinget genom beslutet hade överskridit sin behörighet (beslut den 29 juli 1976). Presidenten fann att lagen innehöll bestämmelser om privat och offentlig sjörätt, frihetsstraff, rättegångsväsendet och åligganden för statens myndigheter som för vinnande av enhetlighet och överskådlighet kunnat intas i lagen ”i den mån de i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i riket”. I enlighet med utlåtande från Ålandsdelegationen och Högsta domstolen fann dock presidenten att sådan överensstämmelse saknades i avseenden som rörde offentlig sjörätt, nämligen att
- landskapsregeringen kunde ”i samråd med sjöfartsstyrelsen begränsa tankfartygs trafik för undvikande av oljeskada och … förbjuda fartygs avfärd eller avbryta dess resa,
- av landskapsmyndighet utsedd oljeskademyndighets rätt att ta oljeprov samt för tagande av sådant prov avbryta fartygs resa”, samt att landskapsregeringen kunde
- ”för förhindrande eller begränsande av oljeskada förordna om erforderliga åtgärder beträffande sjunket, grundstött eller eljest havererat fartyg eller dess last.”
År 1976 lämnade landskapsregeringen ytterligare en framställning (fr 3/1976-77) med beaktande av presidentens ovan nämnda beslut. Landskapslag (1977:16) om bekämpande av oljeskador trädde ikraft den 1 april 1977. I framställningen konstaterade landskapsregeringen att den vida omfattning som begreppet offentlig sjörätt givits genom presidentens beslut att fälla lagen ”gör det svårt att överhuvud i landskapslag införa bestämmelser som i något avseende berör fartyg”. Landskapsregeringen konstaterade vidare att landskapet äger rätt att lagstifta om den lokala sjötrafiken och härför avsedda kommunikationsleder, som ”dock endast undantagsvis” trafikeras av tankfartyg.
3.5 Utblick
Bestämmelser om administrativ avgift för miljöförorening från fartyg finns i Finland, Polen, Tyskland och Sverige. I Polen kan befälhavare och annan besättningsman påföras en administrativ straffavgift för förorening från fartyg. Beslutet är omedelbart verkställbart, högsta avgift är indexreglerad. I Tyskland kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet förorenar dömas till böter eller fängelse, samt kan en administrativ avgift påföras för överträdelse av bestämmelse om förande av oljedagbok. Grunden för detta är att det vid användning av tjock eldningsolja för ett fartygs maskiner anses uppkomma en viss mängd sludge, dvs. tjockflytande oljerester. Avgiften graderas beroende på om oljedagboken inte är korrekt förd och om det dessutom finns en misstanke att oljeavfallet olagligen har släppts ut i havet. I avsnitt 3.3 ovan finns en redogörelse för rikets bestämmelser.
I Sverige finns en rad sanktioner som syftar till att förhindra oljeutsläpp och andra föroreningar från fartyg. I lagen (SFS 1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och i miljöbalken (SFS 1998:808) finns bestämmelser om straff vid förorening från fartyg. I lagen och i förordningen (SFS 1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg finns bestämmelser om vattenföroreningsavgift vid utsläpp från fartyg av olja eller andra skadliga ämnen. En vattenföroreningsavgift kan tas ut oberoende av om straff kan dömas ut i det enskilda fallet eller inte. Dessutom kan värdet av de ekonomiska fördelar en näringsidkare fått till följd av brott förverkas och en företagsbot åläggas (jfr 36 kap. brottsbalken, SFS 1962:700). Utöver detta kan krav på skadestånd uppkomma. Grunden för att påföra av vattenföroreningsavgift är att det finns bevis på att oljeutsläppet härrör från ett visst fartyg, den påförs dock inte fritidsbåtar. Om ett utsläpp bevisats komma från ett visst fartyg gäller s.k. rent strikt ansvar för fartygsägaren eller i förekommande fall för redaren. Avgiften påförs av kustbevakningen. Avgiftsbeloppet bestäms i enlighet med en tabell, med beaktande av utsläppsomfattning och fartygsstorlek. Härvid anses utsläppets omfattning återspegla miljökonsekvenserna medan med fartygets storlek beaktas den avgiftsskyldiges ekonomiska bärkraft.
4. Överväganden
Redan i handlingsprogrammet av den 27 november 2007 konstaterade landskapsregeringen att Östersjöns tillstånd är ett av landskapets största miljöproblem. Åtgärder ägnade att minska miljöbelastningen på Östersjön är en del av arbetet med en hållbar ekologisk utveckling. Ett system där en avgift kan påföras fartyg från vilka avsiktliga oljeutsläpp skett, bedöms leda till en effektivare uppföljning och bättre efterlevnad av regelverket. Landskapsregeringen anser härvid från miljösynpunkt att det är ändamålsenligt att i landskapet genomföra ett avgiftssystem av det slag som finns såväl i riket som i Sverige.
Så som nämnts ovan finns i lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 300/1979) efter lagändring (FFS 1163/2005) bestämmelser om oljeutsläppsavgift. I enlighet med förarbetena fogades sådana bestämmelser till lagen genom ett nytt 2a kapitel ”i syfte att minska förbjudna oljeutsläpp och förbättra skyddet av Östersjöns marina miljö” (jfr RP 77/2005). Med anledning införandet i riket av bestämmelser om oljeutsläppsavgift från den 1 april 2006 begärde inrikesministeriet (i februari 2006) Ålandsdelegationens utlåtande om tillämpningen i landskapet Åland av riksbestämmelserna. Av Ålandsdelegationens svar i mars 2006 (ÅD dnr 10 06 05 1) framgår bl.a. följande.
”Oljeutsläppsavgiftens primära målsättning är att förhindra oljeutsläpp i Östersjön och inte att bringa inkomster till staten. Med anledning härav och då lagstiftningsbehörigheten gällande förhindrande av oljeutsläpp även från fartyg har ansetts utgöra en landskapsangelägenhet anser Ålandsdelegationen att rikslagens bestämmelser om oljeutsläppsavgift inte är tillämpliga i landskapet Åland, eftersom de enligt behörighetsfördelningen i självstyrelselagen huvudsakligen är att hänföra till området för natur- och miljövård, som uteslutande hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelser om det territorium som landskapet omfattar, och för vilken oljeutsläppsavgiften inte gäller, finns i självstyrelselagens 2 §.”
”Eftersom rikslagens bestämmelser om oljeutsläppsavgift … är att hänföra till området för natur- och miljövård enligt behörighetsfördelningen i självstyrelselagen, inverkar fartygets art inte på tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser.”
”Eftersom ärendet hör till landskapets kompetens, ankommer det på självstyrelsemyndigheterna att ta ställning till eventuella åtgärder i ärendet.”
Ålandsdelegationens konstaterar bl.a. också att till landskapets lagstiftningsbehörighet har i 18 § 5 punkten självstyrelselagen hänförts grunderna för avgifter till landskapet. Landskapsregeringen konstaterar att frågan om lagstiftningsbehörighet rör om regelverket är ägnat att lagföra överträdelser genom att påföra en avgift vars belopp antingen är ägnat att (1) återställa skadad miljö eller att (2) förebygga oljeutsläpp i Östersjön. Det första ändamålet avser privat sjörätt, vilket hör till rikets behörighet. Det andra ändamålet avser miljövård, vilket hör till landskapets behörighet. Landskapsregeringen, som har noterat Republikens presidents beslut den 29 juli 1976 (jfr avsnitt 3.4 ovan), bedömer med beaktande av vad som i övrigt framkommit ovan, särskilt Ålandsdelegationens utlåtande till inrikesministeriet från mars 2006 och regeringens motiv till för införandet av en oljeutsläppsavgift, att regleringen av oljeutsläppsavgift hör till landskapets behörighet så som den har reglerats i rikslagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 1979/300). Om regelverket sålunda ska ses vara ägnat att förebygga oljeutsläpp så har landskapet följaktligen också behörighet att belägga med straff. Med beaktande av grundlagsutskottets överväganden (jfr avsnitt 3.3 ovan) kan övervägas frågor som rör konkurrens mellan den gällande straffrättsliga bestämmelsen i 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador och den påföljd av typ straff för brott mot lagen som införandet en oljeutsläppsavgift kan ses som.
Landskapsregeringen konstaterar slutligen att det i en av miljöministeriet förvaltad oljeskyddsfond finns medel som av tullen uppburits vid oljeimport och vid oljetransport genom finskt vatten, med stöd av lagen om oljeskyddsfonden (FFS 1406/2004). Landskapet kan ur fonden beviljas medel för kostnader med anledning av oljebekämpning och upprätthållande av bekämpningsberedskap i landskapet. Ersättning kan dessutom ges för att sanera förorenad miljö.
5. Förslag
Landskapsregeringen föreslår att landskapslagen om bekämpande av oljeskador ändras så att en administrativ avgift kan påföras för brott mot förbudet i 2 § att släppa ut olja i landskapets sjöterritorium. Härvid föreslås att bestämmelserna om oljeutsläppsavgift i rikslagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 300/1979) görs tillämpliga så att en avgift ska betalas om inte omfattningen och verkningarna av utsläppet ska betraktas som ringa. Då det bedöms vara byråkratiskt betungande med ett system för hantering av de för sammanhanget sannolikt små avgiftsbelopp det torde bli frågan, föreslås att avgiften ska betalas till rikets rättsregistercentral. Utan att innebära någon ändring i sak föreslås samtidigt att lagens 3 § ändras i syfte att tydliggöra att rekvisiten för vad som är olja och oljeskada i sak inte skiljer sig från vad som i rikslagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg avses med olja och förorening av vattnen.
Landskapsregeringen konstaterar att rikets rättsregistercentral (jfr www. oikeus.fi/oikeusrekisterikeskus) i enlighet med 19r § i lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg ansvarar för verkställighet av beslut om oljeutsläppsavgift. Av bestämmelsen framgår att gränsbevakningsväsendet och berörd domstol ska underrätta rättsregistercentralen om sina beslut. Landskapsregeringen anser det vara ändamålsenligt att rättsregistercentralen i enlighet med den föreslagna blankettlagstiftningen och med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen handhar dessa uppgifter även i landskapet. Rättsregistercentralen avses inte tillämpa andra rutiner avseende inbetald oljeutsläppsavgift än de som tillämpas i riket. Med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen är det möjligt att i vissa fall i en landskapslag stadga om uppgifter för riksmyndighet. Sådana bestämmelser har infogats i landskapslag med stöd av 14 § 4 mom. i 1951 års självstyrelselag och med stöd av 19 § 3 mom. i gällande självstyrelselag. Förutsättningarna är att härigenom uppnås enhetlighet och överskådlighet samt att det inte är ändamålsenligt att särskilja områden som hör till landskapets respektive rikets lagstiftningsbehörighet då härigenom beaktas en helhet som landskapets och rikets regelverk anses utgöra. Exempel på när detta är när
- tullen handhar frågor om utförsel från landskapet av kulturföremål till utlandet i enlighet med 8 § i landskapslagen (1986:58) om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål,
- datasekretessnämnden och dataombudsmannen handhar förvaltningsuppgifter med stöd av landskapslagen (1999:50) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om personuppgifter samt
- lantmäteribyrån som ansvarar för uppgifter med stöd av landskapslagen om enskilda vägar (i enlighet med lagtingets beslut 19.9.2007, nr 116/2007 samt Republikens presidents meddelande den 1.2.2008 om att hinder inte finns för lagens ikraftträdande).
Inom Åbo hovrätts domkrets finns i enlighet med 21 kapitlet 1 § sjölagen två sjörättsdomstolar, dessa är tingsrätterna i Åbo och i landskapet Åland. Landskapsregeringen konstaterar dock att frågor om ersättning på grund av oljeskada samt besvär över beslut om oljeutsläppsavgift i riket handläggs vid Helsingfors tingsrätt såsom sjörättsdomstol, i enlighet med 21 kapitlet 3a § sjölagen respektive 19k § lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg.
Oljeutsläppsavgiften avses kunna påföras av polismyndighet eller gränsbevakningsväsendet. Av ändamålsenliga skäl torde den som regel komma att påföras av gränsbevakningsväsendet, i enlighet med 3 och 4 §§ i Republikens Presidents förordning (2004:21) om gränsbevakningsväsendets uppgifter i landskapet Åland (FFS 420/2004). I enlighet med denna förordning kan gränsbevakningsväsendet enlig överenskommelse sköta vissa övervakningsuppgifter i landskapet. Till gränsbevakningsväsendets uppgifter hör övervakning som är ägnad att hindra av vattnens förorening förorsakad av fartyg. På begäran av polismyndighet kan gränsbevakningsväsendet i enstaka fall sköta sådana i polislagen (2000:49) för landskapet Åland avsedda ”brådskande polisuppgifter för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet som polisen inte utan dröjsmål kan sköta”.
I enlighet med rikslagstiftningen ska avgiften påföras fartygsägare eller -redare och avgiftsbeloppet bestämmas enligt en tabell med hänsyn till utsläppets omfattning och fartygets storlek. Om den avgiftsskyldige visar att avgiften är uppenbart oskälig behöver den inte påföras eller så kan den nedsättas. Så kan exempelvis vara fallet i nöd- eller olyckssituationer. Landskapsregeringen föreslår inte någon ändring avseende 17 § landskapslagen om bekämpande av oljeskador, oljeutsläppsavgiften kommer inte att kunna påföras den som genom en lagakraftvunnen dom har dömts till straff (böter eller fängelse högst två år) för oljeutsläppet.
6. Förslagets verkningar
Förslaget bedöms inte vara av betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män. Förslaget bygger på principen att förorenaren ska betala (den s.k. polluters pay principle) samt får till följd att oljeutsläpp följs upp mer effektivt. Det är härigenom ägnat att medföra en bättre efterlevnad av regelverket och således förebygga att oljeutsläpp överhuvudtaget sker, utsläpp som utgör ett hot mot havets växt- och djurliv. Det bedöms årligen medföra handläggning av enstaka eller få ärenden, de ekonomiska och organisatoriska följderna bedöms vara små för landskapet.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om bekämpande av oljeskador
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 3 § landskapslagen (1977:16) om bekämpande av oljeskador samt
fogas till lagens 4 kap. en ny 15a § som följer:
3 §
Med olja avses i denna lag mineralolja i alla dess former inklusive råolja, brännolja, oljeslam, oljeavfall och raffinerade produkter ävensom oljehaltig blandning, spillolja och oljigt avfall.
Med oljeskada avses i denna lag sådan skada eller olägenhet som olja förorsakar människor och natur då den flödar ut och smutsar ned, fördärvar eller förstör jordgrunden, vattnet, växtligheten, djurvärlden, anläggningar eller konstruktioner. Med oljeskada i vattnet avses i denna lag särskilt att vattnets tillstånd förändras så att detta äventyrar människans hälsa, skadar de levande naturtillgångarna och livet i vattnen, ställer hinder för fisket eller annat berättigat nyttjande av vattenområdena, försämrar vattnets bruksegenskaper, minskar trivsamheten eller orsakar därmed jämförbara olägenheter.
15a §
För brott mot förbudet i 2 § att släppa ut olja i landskapets sjöterritorium påförs en påföljdsavgift (oljeutsläppsavgift), om inte omfattningen och verkningarna av ett utsläpp är av ringa betydelse. Bestämmelserna i 2a kap. lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 300/1979) om när oljeutsläppsavgift påförs, om säkrande av en oljeutsläppsavgiftsfordran samt om oljeutsläppsavgiftens belopp och om vem som ska betala avgiften ska tillämpas i landskapet.
Ändringar i 2a kap. lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg är tillämpliga från det att de träder i kraft i riket, om inte annat följer av denna lag eller annan landskapslag. Hänvisningar i rikslagstiftningen till andra författningar ska inom landskapets behörighet avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen.
Oljeutsläppsavgift påförs av polismyndighet eller gränsbevakningsväsendet. Förvaltningsuppgift som i enlighet med riksförfattningar i 1 mom. ankommer på en myndighet i riket ska i landskapet skötas av polismyndigheten, till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet.
Den avgiftsskyldige har rätt att hos behörig sjörättsdomstol överklaga ett beslut om oljeutsläppsavgift. Den avgiftsskyldige har också rätt att överklaga ett beslut att stoppa ett fartyg för att säkra en avgiftsfordran, samt ett beslut att som villkor för att fartyget ska få fortsätta sin färd kräva att en tillräcklig penningsäkerhet ställs för fullgörande av en eventuell avgiftsskyldighet.
Denna lag träder i kraft den
| Mariehamn den 28 augusti 2008 | |
|
L a n t r å d |
Viveka Eriksson |
|
Föredragande ledamot |
Katrin Sjögren |
Bilaga: Rikslagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (FFS 300/1979)
Lag om förhindrande av miljöförorening från fartyg
16.3.1979/300
I enlighet med riksdagens beslut stadgas:
1 kap.
Allmänna stadganden
1 § (18.3.2005/238)
För förhindrande av miljöförorening från fartyg skall, utöver vad som föreskrivs någon annanstans i lag, denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser och föreskrifter iakttas.
Utsläpp av olja, oljehaltig blandning, farligt flytande ämne, toalettavfallsvatten och fast avfall från fartyg i vattnet samt utsläpp av luftförorenande ämnen från fartyg i vattnet eller luften är förbjudet enligt vad som föreskrivs i denna lag.
Denna lag tillämpas dessutom på bränsle som används på fartyg.
2 §
Med förorening av vattnen avses i denna lag att vattnets tillstånd förändras så att detta äventyrar människans hälsa, skadar de levande naturtillgångarna och livet i vattnen, ställer hinder för fisket eller annat berättigat nyttjande av vattenområdena, försämrar vattnets bruksegenskaper, minskar trivsamheten eller orsakar därmed jämförbara olägenheter. (29.12.1994/1417)
2 mom. har upphävts genom L 14.11.2003/933. (14.11.2003/933)
2a § (14.11.2003/933)
I denna lag avses med
1) fartyg varje sjöburet samfärdsmedel, inklusive bärplansbåtar, luftkuddefarkoster, undervattensbåtar och flytande farkoster samt fasta och flytande plattformar,
2) oljetankfartyg fartyg vars lastrum är byggda eller ombyggda huvudsakligen för transport av olja i bulk, inklusive kombinationsfartyg samt kemikalietankfartyg, då de transporterar olja i bulk,
3) kemikalietankfartyg fartyg vars lastrum är byggda eller ombyggda huvudsakligen för transport av farliga flytande ämnen i bulk, inklusive oljetankfartyg, då de transporterar farliga flytande ämnen i bulk,
4) fritidsbåtar fartyg avsedda för sport eller rekreation, oavsett fartygets typ eller drivkraft,
5) fiskefartyg fartyg som utrustats för eller kommersiellt används för fiske eller fångst av andra organiska resurser i havet,
6) insjöområdet sjöar, älvar, åar och kanaler,
7) finska vatten de inre territorialvattnen, vattenterritoriet och insjöområdet,
8) Östersjöområdet egentliga Östersjön, Bottniska viken och Finska viken samt inloppet till Östersjön, vilket begränsas av breddgraden 57°44,8|mK N genom Skagen i Skagerack, inbegripet de av staterna angivna inre territorialvattnen,
9) hamn en plats eller ett geografiskt område med sådan utrustning att där huvudsakligen kan tas emot fartyg, inklusive fiskefartyg och fritidsbåtar, dock inte en plats eller ett område vars för fartyg avsedda konstruktioner och tjänster, besökarantal och avfallsmängder är små,
10) olja mineralolja i alla dess former inklusive råolja, brännolja, oljeslam, oljeavfall och raffinerade produkter,
11) oljehaltig blandning en blandning som innehåller olja,
12) farligt flytande ämne ett ämne som då det hamnar i vatten, genom att hopa sig i näringskedjan eller på grund av sin giftighet medför skada för livet i havet eller människans hälsa, åstadkommer fällning på havsbottnen med kraftig syreåtgång som följd, åstadkommer smakfel i föda som erhålls från havet, eller genom sin beständighet och sina störande egenskaper väsentligt minskar användningen av vattnen eller stränderna för rekreationsändamål,
13) flytande ämne en vätska vars ångtryck vid en temperatur av 37,8 °C inte överstiger 2,8 bar (absolut tryck),
14) toalettavloppsvatten avloppsvatten och annat avfall från toaletter, pissoarer och spygatt i toalettrum, avloppsvatten från sjukvårdsutrymmen via tvättställ, badkar och spygatt, uttömningar från utrymmen där det finns levande djur samt annat avloppsvatten som är blandat med här nämnt avfall,
15) behandlat toalettavloppsvatten toalettavloppsvatten som har behandlats i en behandlingsanläggning som godkänts på behörigt sätt,
16) fast avfall sådant mat-, hushålls- och annat motsvarande avfall, utom färsk fisk och delar av färsk fisk, som uppkommer vid fartygs normala drift och som fortgående eller periodiskt måste förstöras,
17) skadligt ämne olja, farliga flytande ämnen, toalettavloppsvatten och fast avfall; om något annat ämne blandats med det skadliga ämnet, anses även blandningen som ett skadligt ämne,
18) fartygsgenererat avfall allt avfall som uppstår vid fartygs normala drift, inklusive oljigt avfall från maskinrummet, toalettavloppsvatten, fast avfall så som det definieras i bilaga V till 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (FördrS 51/1983) samt avfall från lasttransporter, inklusive lastrester, slanor för stuvning, stödvirke, lastpallar, surrnings- och förpackningsmaterial, faner, papper, kartong, ståltråd och stålband,
19) lastrester sådana rester av last i fartygets lastrum som skall avlägsnas efter att lasten har lossats.
3 §
Genom förordning av statsrådet kan för förhindrande av miljöförorening, för verkställigheten av protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg och av 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö (FördrS 2/2000) samt för uppfyllande av Finlands motsvarande övriga internationella förpliktelser och för verkställigheten av Europeiska gemenskapernas rättsakter, utfärdas närmare bestämmelser om konstruktion, utrustning, bemanning och drift av finska fartyg samt av sådana utländska fartyg som går till eller från hamnar eller på insjöfarleder i Finland. (18.3.2005/238)
Genom förordning får också utfärdas sådana allmänna förbud och begränsningar som gäller trafiken med olje- och kemikalietankfartyg på finska insjöområden och som behövs för att förhindra förorening av vattnen. (29.6.1990/607)
Genom förordning kan dessutom föreskrivas om de anmälningsskyldigheter som gäller transporter som utförs med fartyg samt avfallshanteringen ombord på fartyg. (24.6.1999/433 år 2000)
Sjöfartsverket kan, enligt vad som bestäms genom förordning, meddela föreskrifter och anvisningar om tekniska detaljer som gäller de i 1 mom. avsedda fartygens konstruktion, utrustning, bemanning och drift och de anmälningar som nämns i 3 mom. samt medge undantag från de i 3 mom. nämnda anmälningsskyldigheterna. (24.6.1999/433 år 2000)
4 §
Sjöfartsstyrelsen åligger att begränsa fartygens trafik på finskt vattenområde, då begränsningen på grund av väderleks- eller isförhållanden eller fartygets skick eller dess storlek med hänsyn till farvattnen är påkallad för undvikande av uppenbar risk för vattnens förorening.
5 § (24.6.1999/433 år 2000)
Bestämmelser om tillsynen över fartygs konstruktion, utrustning, anordning, rutin och arrangemang ombord och därtill ansluten inspektion samt om andra åtgärder på finskt vattenområde och, i fråga om finska fartyg, också utanför finskt vattenområde ingår i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten (FFS 370/1995).
Chefen för den enhet vid sjöfartsverket som sköter fartygssäkerhetsärenden och av honom förordnade tjänstemän, nedan tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten, samt gränsbevakningsmyndigheterna och polisen har rätt att i syfte att utreda utsläpp förrätta andra inspektioner på finska fartyg, exempelvis ta prover för att utreda ursprunget till olja eller något annat skadligt ämne som observerats i vattnet. Detsamma gäller ett utländskt fartyg då det ligger i hamn eller till ankars på finskt vattenområde eller framförs på finskt vattenområde, dock i fråga om fartyg som framförs på Finlands territorialhav under de förutsättningar som föreskrivs i 5a §.
Tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten samt gränsbevakningsmyndigheterna och polisen kan, när utredandet av utsläpp eller verkställandet av en trafikbegränsning som föreskrivits med stöd av 4 § kräver det eller när det finns grundad anledning att anta att fartygets färd av någon annan orsak än en sådan som har samband med fartygets konstruktion, utrustning, anordning, rutin eller arrangemang ombord är förknippad med en omedelbar risk för vattnens förorening, stoppa fartyget när det ligger i hamn eller till ankars på finskt vattenområde. Detsamma gäller ett finskt fartyg som framförs på finskt vattenområde eller utanför detta och ett utländskt fartyg som framförs på finskt vattenområde, dock i fråga om fartyg som framförs på Finlands territorialhav under de förutsättningar som föreskrivs i 5a §.
De åtgärder som avses i 2 och 3 mom. gäller endast i tillämpliga delar försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg.
5a § (24.6.1999/433 år 2000)
När det finns grundad anledning att anta att ett utländskt fartyg som framförs på Finlands territorialhav har förorsakat utsläpp i detta, får tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten samt gränsbevakningsmyndigheterna och polisen vidta alla de åtgärder som avses i 5 § 2 och 3 mom.
När det finns grundad anledning att anta att denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den har överträtts i Finlands ekonomiska zon från ett utländskt fartyg som framförs på Finlands territorialhav eller i den ekonomiska zonen, får tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten samt gränsbevakningsmyndigheterna och polisen avkräva fartyget information om dess identitet och registreringshamn, senaste och nästa anlöpningshamn samt annan information för att fastställa om en överträdelse har ägt rum. (26.11.2004/1064)
I de fall som avses i 2 mom. får tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten samt gränsbevakningsmyndigheterna och polisen inspektera fartyget, om överträdelsen av de bestämmelser som avses i momentet leder till omfattande utsläpp som medför eller riskerar medföra betydande förorening av den marina miljön, och fartyget har vägrat lämna information eller den information som lämnats av fartyget uppenbarligen inte överensstämmer med verkliga förhållanden och inspektionen är påkallad av omständigheterna i övrigt. (26.11.2004/1064)
Tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten samt gränsbevakningsmyndigheterna och polisen får stoppa ett utländskt fartyg som framförs på Finlands territorialhav eller i Finlands ekonomiska zon, om det är uppenbart att det från fartyget i den ekonomiska zonen har begåtts en överträdelse av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den så att det leder till ett utsläpp som medför omfattande skada eller risk för omfattande skada på den finska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på naturtillgångarna i territorialhavet eller den ekonomiska zonen. (26.11.2004/1064)
På de villkor som anges i 2–4 mom. kan sådana åtgärder som avses i momenten vidtas även mot ett sådant utländskt fartyg som framförs i Finlands ekonomiska zon från vilket man misstänker att det på Finlands territorialhav har begåtts överträdelse av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. (26.11.2004/1064)
5b § (24.6.1999/433 år 2000)
De åtgärder som avses i 5 och 5a § skall alltid vidtas så att fartyget inte uppehålls längre än nödvändigt.
En inspektion av ett utländskt fartyg skall begränsas till en undersökning av certifikat och andra dokument som fartyget enligt internationella överenskommelser som är bindande för Finland skall medföra, eller av andra liknande dokument som fartyget medför. En närmare inspektion av fartyget får äga rum först efter denna undersökning av dokumenten och endast om det föreligger grundad anledning att anta att fartygets eller dess utrustnings skick väsentligt avviker från uppgifterna i dokumenten, eller innehållet i dokumenten inte är tillräckligt för att bekräfta eller verifiera en misstänkt överträdelse av bestämmelserna eller fartyget inte medför sådana giltiga certifikat eller dokument som krävs. (26.11.2004/1064)
Även om inspektionerna enligt 5 och 5a § visar att det från ett utländskt fartyg har begåtts överträdelse av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den skall fartyget utan dröjsmål tillåtas fortsätta sin färd. (26.11.2004/1064)
Om den marina miljön utsätts för oskäligt stor skaderisk av att ett fartyg som enligt 5 a § 4 mom. stoppats i Finlands ekonomiska zon tillåts fortsätta sin färd, kan tillsynsmyndigheten för fartygssäkerheten förbjuda fartygets fortsatta färd eller som villkor för den fortsatta färden kräva att fartyget anlöper närmaste lämpliga reparationsvarv. Fartygets flaggstat skall utan dröjsmål underrättas om beslut som gäller förbud som utfärdats eller att villkor ställts för fartygets fortsatta färd. (26.11.2004/1064)
Vid inspektion samt vid stoppandet av ett utländskt fartyg och vid driftsinskränkningar för det gäller bestämmelserna i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten. (26.11.2004/1064)
5c § (26.11.2004/1064)
Om det är uppenbart att det från ett fartyg inom Finlands inre territorialvatten, territorialhav eller ekonomiska zon har begåtts en överträdelse av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den så att den finska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller naturtillgångarna i territorialhavet eller den ekonomiska zonen orsakas omfattande skada eller risk för omfattande skada, kan som villkor för fartygets fortsatta färd uppställas att för fartyget skall ställas tillräcklig säkerhet för uppfyllandet av eventuell ersättningsskyldighet.
Beslut om säkerheten samt om säkerhetens storlek fattas av Finlands miljöcentral. Beslutet får överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol så som bestäms i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996). Beslutet skall följas även om det överklagats. Förvaltningsdomstolens beslut får inte överklagas genom besvär. I fråga om deponering av säkerheten gäller vad som bestäms i lagen om deponering av pengar, värdeandelar, värdepapper eller handlingar som betalning eller till befrielse från annan fullgörelseskyldighet (FFS 281/1931). Säkerheten skall återställas till den som ställt säkerheten när det inte längre finns skäl att kvarhålla den.
Ett utländskt fartygs flaggstat skall utan dröjsmål underrättas om villkor som ställts för fartygets fortsatta färd.
6 § (26.5.2000/489)
Om ett fartyg på finskt vattenområde sjunker, stöter på grund, springer läck, får maskinfel eller annars råkar i en situation med risk för vattnens förorening, kan Finlands miljöcentral beträffande fartyget eller dess last förordna om vidtagande av sådana räddnings- eller andra åtgärder som den anser nödvändiga för förhindrande eller begränsning av föroreningen. Innan åtgärder vidtas skall Finlands miljöcentral underhandla med sjöfartsverket, fartygets ägare, det bärgningsbolag som mottagit bärgningsuppdrag och representanter för försäkringsgivarna, om det kan ske utan menligt dröjsmål.
Finlands miljöcentral kan med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna i 1 mom. förordna om vidtagande av åtgärder som avses i gällande internationella avtal, som ingåtts av Finland, för förhindrande eller begränsning av vattnens förorening även utanför finskt vattenområde.
7 §
Den som genom verksamhet eller uraktlåtenhet som strider mot denna lag är ansvarig för förorening av vattnen eller för förorsakandet av en i 6 § avsedd situation, är skyldig att ersätta de kostnader, som åsamkats myndighet av bekämpningsåtgärderna, och de kostnader, som förorsakats ägaren eller innehavaren av den för fara utsatta egendomen, ävensom de skador som bekämpningsåtgärderna förorsakat fartyget, dess last eller annan på fartyget befintlig egendom, såvida åtgärderna icke med hänsyn till den rådande situationen bedömes ha varit uppenbart onödiga eller oändamålsenliga. Även i det fall, att redaren icke är ansvarig för den uppkomna eller hotande föroreningen av vattnen, är han skyldig att betala skälig ersättning, som motsvarar den nytta han dragit av de i 6 § avsedda åtgärderna.
Har fartyget, dess last eller annan på fartyget befintlig egendom i fall som avses i 6 § åsamkats mera skada än vad som hade varit att vänta vid utförande av räddningsarbete på sedvanligt sätt och kan ingen anses vara ansvarig för skadan enligt 1 mom., ersätter staten den överskjutande delen.
8 §
Befälhavare på fartyg, som förorsakat vattenförorening eller risk härför är skyldig att för att förhindra nämnda skadliga följder ge myndigheterna all den hjälp som med hänsyn till omständigheterna kan krävas.
9 §
Fartygs befälhavare är skyldig att föra bok över och anmäla omständigheter som är av betydelse för förhindrandet av vattnens förorening, förorsakad av fartyg, i enlighet med vad därom genom förordning närmare stadgas.
Angående redares, fartygs befraktares, användares och utrustares samt deras ombuds skyldighet att vid behov i stället för befälhavaren uppfylla i 1 mom. stadgad anmälningsskyldighet stadgas genom förordning.
2 kap.
Olja
10 §
Utsläpp i vattnet av olja eller oljehaltig blandning från fartyg är förbjudet på finskt vattenområde.
Utsläpp i vattnet av olja eller oljehaltig blandning i Finlands ekonomiska zon och från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon är i regel förbjudet. Genom förordning av statsrådet bestäms om undantag från detta förbud i enlighet med protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (FördrS 51/1983). (26.11.2004/1064)
Från ovan i 1 mom. stadgat förbud kan, med beaktande av vad i 1 § 1 mom. stadgas, genom förordning sådana undantag medgivas, vilka ur vattenskyddssynpunkt är av ringa betydelse.
11 §
Vad i 10 § är stadgat gäller icke utsläpp av olja eller oljehaltig blandning, såframt:
1) utsläppet år av nöden för att trygga fartygets säkerhet eller för att rädda människoliv;
2) oljeutsläppet förorsakas av skada på fartyget eller dess utrustning och alla skäliga åtgärder vidtagits efter det skadan uppkommit; eller
3) det är fråga om utsläpp i vattnet av sådana oljehaltiga ämnen, som användes för att minska skadan av förorening, och såframt i respektive enskilt fall beslutet om att använda ämnet har fattats av vederbörande myndighet för oljeskadebekämpning.
Vad i 1 mom. 2 punkten är stadgat gäller icke fall, då det varit redarens eller fartygsbefälhavarens avsikt att förorsaka skada eller denne handlat vårdslöst och medveten om att skada troligtvis skulle följa.
12 § (30.12.2004/1408)
Den högsta ledningen och övervakningen av bekämpningen av oljeskador, förorsakade av fartyg (fartygsoljeskador) ankommer på miljöministeriet. Finlands miljöcentral skall allmänt organisera och utveckla bekämpningen av oljeskador. Den regionala miljöcentralen styr och övervakar organiserandet av bekämpningen av fartygsoljeskador och deltar vid behov i bekämpningen.
Det lokala räddningsväsendet skall inom sitt område handha bekämpningen av fartygsoljeskador så som föreskrivs i denna lag. Det lokala räddningsväsendet kan i samråd med en i 14 § avsedd ägare av en hamn eller inrättning eller ett varv komma överens om hur bekämpningen av fartygsoljeskador organiseras. Det lokala räddningsväsendet skall ha en plan för bekämpning av fartygsoljeskador, om detta inte är uppenbart onödigt med hänsyn till de lokala förhållandena. Bekämpningsplanen skall föras till den regionala miljöcentralen för fastställelse. I fråga om innehållet i planen föreskrivs genom förordning av statsrådet.
De kommunala myndigheterna och verken skall delta i bekämpningen av fartygsoljeskador och vid behov ha hand om efterbehandlingen. Den plan för bekämpning av fartygsoljeskador som avses i 2 mom. skall ange vilka kommunala myndigheter och verk som deltar i efterbehandlingen.
13 § (20.2.1987/204)
De myndigheter för oljeskadebekämpning som avses i denna lag är
1) Finlands miljöcentral, (26.5.2000/489)
2) den i 19 § 1 mom. nämnda ledaren för bekämpningsarbetena,
3) den regionala miljöcentralen, samt (26.5.2000/489)
4) den lokala räddningsmyndigheten inom räddningsväsendet och den räddningsledare som är ledare för bekämpningen av fartygsoljeskador. (30.12.2004/1408)
14 §
Till hamn, som regelbundet anlöpes av tankfartyg eller ett stort antal andra fartyg, skall hamnens ägare anskaffa erforderliga anordningar och förnödenheter för förhindrande och begränsande av oljeskador. Ägaren skall även sörja för att skolad personal står till buds för att sköta dessa anordningar. Detsamma gäller i tillämpliga delar ägare av industri- eller lagerinrättning, som i sin verksamhet hanterar större oljemängder, samt ägare av varv, som utför fartygsreparationer.
Närmare bestämmelser om anordningar och förnödenheter som nämns i 1 mom. samt om deras mängder utfärdas av miljöministeriet, med beaktande av trafiken i hamnen och särskilt antalet tankfartyg som anlöper hamnen och övriga omständigheter som inverkar på risken för oljeskada, respektive hamns, inrättnings eller varvs ekonomiska bärkraft samt de behov som följer av bekämpningen av oljeskador som uppkommer på land. (26.5.2000/489)
15 § (30.12.2004/1408)
Anses det nödvändigt att förlägga oljebekämpningsmateriel eller oljebekämpningsförnödenheter på de ställen som nämns i 14 § i större mängd än vad ägaren av en hamn, en inrättning eller ett varv skäligen kan åläggas att anskaffa, eller att förlägga bekämpningsmateriel eller bekämpningsförnödenheter på andra än de här avsedda ställena, skall Finlands miljöcentral sköta anskaffningarna på statens vägnar.
Finlands miljöcentral kan överlåta den bekämpningsmateriel och de förnödenheter som anskaffats i den regionala miljöcentralens, Rederiverkets, försvarsmaktens, gränsbevakningsväsendets eller någon annan statlig myndighets ägo eller besittning, eller i det lokala räddningsväsendets besittning eller i en sådan hamns, inrättnings eller ett sådant varvs besittning som avses i 14 §. Mottagaren är skyldig att sörja för förvaringen och underhållet av bekämpningsmaterielen och förnödenheterna samt för att de vid behov utan dröjsmål kan användas för bekämpning av oljeskador.
16 § (14.11.2003/933)
I en hamn skall finnas anordningar som är tillräckliga för att ta emot oljehaltigt avfall och oljehaltiga blandningar från de fartyg som anlöper hamnen.
I oljehamnar och i hamnar där tankfartyg repareras skall ytterligare finnas anordningar som är tillräckliga för att ta emot barlast- och tankrengöringsvatten från tankfartyg som anlöper dessa hamnar.
Miljöministeriet kan utfärda närmare bestämmelser om de anordningar som avses i 1 och 2 mom.
4 mom. har upphävts genom L 30.12.2004/1408. (30.12.2004/1408)
17 § (26.5.2000/489)
Den regionala miljöcentralen kan utfärda bestämmelser om skyldighet för ägare av ovan i 14 § nämnda hamnar, inrättningar eller varv att beträffande tankfartyg vidta förebyggande åtgärder för förhindrande av oljeskador, såsom utläggning av länsor och ordnande av vakthållning.
18 §
Om olja har kommit ut i vattnet från ett fartyg eller om fara för oljeläckage hotar då ett fartyg stöter på grund eller får maskinfel eller något annat haveri inträffar, skall fartygets befälhavare eller, om det är fråga om i 14 § avsedda hamnars, inrättningars eller varvs område, ägaren omedelbart informera om oljeskadan eller hotet om en sådan till den behöriga sjöräddningscentralen, sjöräddningsundercentralen eller nödcentralen, samt vidta sådana omedelbara bekämpningsåtgärder som han skäligen kan förutsättas vidta. Myndigheterna för bekämpning av oljeskador skall i brådskande ordning vidta alla sådana nödvändiga åtgärder för att avvärja skada eller begränsa den för vilka kostnaderna eller skadorna inte står i uppenbart missförhållande till de ekonomiska och andra värden som är hotade. (30.12.2004/1408)
Har olja flödat ut i vattnet från fartyg eller föreligger risk för sådant utflöde, är ägaren till ovan i 14 § avsedd hamn, inrättning eller varv skyldig att ställa sina bekämpningsredskap och förnödenheter samt för deras skötsel behövlig personal till förfogande för myndigheterna för oljeskadebekämpning då dessa anhåller därom.
3 mom. har upphävts genom L 30.12.2004/1408. (30.12.2004/1408)
19 § (30.12.2004/1408)
Har en fartygsoljeskada uppkommit eller föreligger det risk för sådan på öppen fjärd eller inom den ekonomiska zonen, skall Finlands miljöcentral förordna om bekämpningen och tillsätta en ledare för bekämpningsarbetet. Finlands miljöcentral kan dessutom åta sig ansvaret för att bekämpningsarbetet utförs och tillsätta en ledare för bekämpningsarbetet, om en skada har inträffat eller risk för skada föreligger annanstans, inom flera lokala räddningsväsendens områden, eller om skadan eller risken är så stor att det lokala räddningsväsendet inte rimligen kan förutsättas ensam sörja för bekämpningsarbetet, eller om bekämpningsåtgärderna i sådana fall blir långvariga, eller om det annars finns särskild anledning till detta.
I de fall som avses i 1 mom. ställer Finlands miljöcentral behövlig personal samt behövliga redskap och förnödenheter till förfogande för ledaren för bekämpningsarbetet. I dessa fall är det lokala räddningsväsendet och den i 14 § avsedda ägaren av en hamn, en inrättning eller ett varv skyldiga att också utanför sitt område på begäran ställa sina bekämpningsredskap och sina bekämpningsförnödenheter samt den personal som behövs för att använda dem till förfogande för ledaren för bekämpningsarbetet.
Den regionala miljöcentralen deltar vid behov i bekämpningen av en fartygsoljeskada.
19a § (6.9.1985/739)
Myndigheter som handhar oljeskadebekämpning och i 31 § nämnda handräckningsmyndigheter är berättigade att för bekämpning av oljeskada tillfälligt ta i bruk behövliga signalanordningar och transportmedel, arbetsmaskiner och arbetsredskap samt de utrymmen och platser som behövs för lastning, lossning eller tillfällig lagring. En myndighet som handhar oljeskadebekämpning är dessutom berättigad att stiga i land och röra sig på annans område, att begränsa sjötrafiken samt att vidta andra dylika åtgärder som krävs för bekämpning av oljeskada. (20.2.1987/204)
2 mom. har upphävts genom L 30.12.2004/1408. (30.12.2004/1408)
2a kap. (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgift
19b § (22.12.2005/1163)
För brott mot förbudet i 2 kap. mot utsläpp av olja eller oljehaltig blandning i de inre territorialvattnen, territorialhavet eller i Finlands ekonomiska zon påförs en påföljdsavgift (oljeutsläppsavgift), om inte omfattningen och verkningarna av utsläppet skall betraktas som ringa. För brott mot utsläppsförbudet som begås av utländska fartyg i genomfart i Finlands ekonomiska zon påförs dock oljeutsläppsavgift endast om utsläppet medför omfattande skada eller risk för omfattande skada på den finska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på naturtillgångar i territorialhavet eller den ekonomiska zonen.
Oljeutsläppsavgiften påförs den fysiska eller juridiska person som vid tidpunkten för överträdelsen är fartygets ägare eller redare (avgiftsskyldig). Oljeutsläppsavgiften kan inte påföras fartygets ägare, om denne påvisar att en redare har använt fartyget i ägarens ställe.
I ett partrederi ansvarar redarna solidariskt för oljeutsläppsavgiften.
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på polisens, tullens, försvarsmaktens eller gränsbevakningsväsendets fartyg.
19c § (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgiften bestäms utifrån utsläppets omfattning och fartygets bruttodräktighet enligt den avgiftstabell som utgör bilaga till lagen.
Med fartygets bruttodräktighet avses fartygets största dräktighet enligt mätbrevet sådan den är fastställd i bilaga I till 1969 års internationella skeppsmätningskonvention (FördrS 31/1982).
19d § (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgift behöver inte påföras eller avgiften kan nedsättas, om den avgiftsskyldige visar att det skulle vara uppenbart oskäligt att påföra avgiften med hänvisning till en sådan nöd- eller olyckssituation där undantagsbestämmelserna i 11 § inte är tillämpliga, eller någon annan orsak som kan jämställas med en sådan.
19e § (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgift kan inte påföras den som genom en lagakraftvunnen dom har dömts till straff för oljeutsläppet i fråga.
Den myndighet som påfört oljeutsläppsavgiften skall på ansökan undanröja avgiften, om den som har påförts avgiften senare döms till straff för samma oljeutsläpp.
19f § (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgiften påförs av gränsbevakningsväsendet. Vid gränsbevakningsväsendet fattas beslut om saken av kommendören eller biträdande kommendören för en sjöbevakningssektion eller av chefen för sjöbyrån vid sektionen.
Oljeutsläppsavgiften skall betalas till staten.
19g § (22.12.2005/1163)
För påförande av oljeutsläppsavgift kan nödvändiga åtgärder enligt 5, 5a och 5b § vidtas för att utreda saken.
Gränsbevakningsväsendet får stoppa ett fartyg på de villkor som anges i 5 och 5a § också om detta är motiverat för att säkra en avgiftsfordran. Beslutet om att stoppa fartyget får av grundad anledning fattas före avgiftsbeslutet. Som villkor för att fartyget skall få fortsätta sin färd kan uppställas att det hos gränsbevakningsväsendet ställs en tillräcklig penningsäkerhet för fullgörandet av en eventuell avgiftsskyldighet. I fråga om deponeringen av säkerheten gäller lagen om deponering av pengar, värdeandelar, värdepapper eller handlingar som betalning eller till befrielse från annan fullgörelseskyldighet (FFS 281/1931). Säkerheten skall återställas till den som ställt säkerheten när det inte längre finns skäl att hålla kvar den.
Ett beslut om att stoppa ett fartyg och ett beslut om ställande av säkerhet skall iakttas även om det överklagats, om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat. Om säkerhet har ställts för betalning av oljeutsläppsavgiften eller om det inte annars längre finns några skäl att hålla kvar fartyget, skall föreläggandet att stoppa fartyget omedelbart återtas. Ett beslut om att stoppa ett fartyg gäller i högst 14 dagar från det att beslutet gavs.
Ett utländskt fartygs flaggstat skall utan dröjsmål underrättas om villkor som ställts för att fartyget skall få fortsätta sin färd.
19h § (22.12.2005/1163)
Fartygets ägare eller redare skall ges tillfälle att avge sin förklaring inom en med hänsyn till ärendets art tillräckligt lång tid före avgiftsbeslutet.
Om det annars finns risk för att syftet med ett beslut enligt 19g § 2 mom. äventyras, får ärendet avgöras utan att den berörda parten hörs.
Fartygets befälhavare företräder den avgiftsskyldige i ärenden som gäller oljeutsläppsavgiften.
19i § (22.12.2005/1163)
En myndighet skall ge gränsbevakningsväsendet sådan handräckning som behövs för utförandet av en uppgift som gäller oljeutsläppsavgift och som myndigheten är behörig att ge.
19j § (22.12.2005/1163)
Om utlämnandet av uppgifter inte skadar utredningen av ärendet, har förundersökningsmyndigheten utan hinder av sekretessbestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) rätt att till gränsbevakningsväsendet lämna ut sådana uppgifter som kommit fram i samband med förundersökningen av ett olagligt oljeutsläpp vilka kan vara av betydelse för ett beslut om att påföra oljeutsläppsavgift för samma oljeutsläpp.
19k § (22.12.2005/1163)
Den avgiftsskyldige har rätt att överklaga ett beslut om oljeutsläppsavgift samt ett beslut enligt 19g § 2 mom. genom besvär hos sjörättsdomstolen vid Helsingfors tingsrätt.
Sjörättsdomstolen är beslutför i den sammansättning som avses i 21 kap. 1 § 3 mom. i sjölagen (FFS 674/1994).
9l § (22.12.2005/1163)
Besvär skall anföras skriftligen inom 30 dagar efter det att beslutet med besvärsanvisning har delgetts den avgiftsskyldige. Besvärsskriften tillställs gränsbevakningsväsendet.
Gränsbevakningsväsendet skall utan dröjsmål sända besvärsskriften till Helsingfors tingsrätts kansli och bifoga kopior av handlingarna i ärendet och sitt eget utlåtande. När handlingarna sänds till tingsrätten skall det uppges när besvärsskriften har anlänt.
Besvären blir anhängiga vid sjörättsdomstolen när de handlingar som avses i 2 mom. anländer till domstolens kansli. Domstolen skall utan dröjsmål informera den ändringssökande och gränsbevakningsväsendet om tid och plats för behandlingen samt om följderna av den ändringssökandes utevaro.
En ändringssökande som inom föreskriven tid har gett in besvärsskriften direkt till den behöriga domstolen förlorar inte sin talan.
19m § (22.12.2005/1163)
Sjörättsdomstolen skall på grundval av besvären och annan utredning i ärendet pröva om det har funnits förutsättningar för att påföra oljeutsläppsavgiften. Angående behandlingen av ärendet gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om rättegång i brottmål.
När ärendet behandlas i sjörättsdomstolen skall gränsbevakningsväsendet bevisa de nödvändiga omständigheter som har legat till grund för påförandet av oljeutsläppsavgiften. Sjörättsdomstolen skall se till att ärendet blir grundligt behandlat.
Den som har fattat beslutet eller en tjänsteman som företräder denne skall närvara i sjörättsdomstolen när besvären behandlas. Den som söker ändring har rätt att närvara i sjörättsdomstolen. Ärendet kan prövas och avgöras trots den ändringssökandes utevaro, om inte sjörättsdomstolen anser det nödvändigt att höra den ändringssökande personligen och om han eller hon har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd.
19n § (22.12.2005/1163)
Ändring i sjörättsdomstolens avgörande får sökas hos hovrätten genom besvär i enlighet med vad som föreskrivs i rättegångsbalken. I sådana beslut av sjörättsdomstolen som gäller stoppande av fartyg och ställande av säkerhet får ändring inte sökas genom besvär.
Angående behandlingen av besvärsärendet i hovrätten och sökande av ändring hos högsta domstolen gäller i tillämpliga delar 26 och 30 kap. i rättegångsbalken. När hovrätten behandlar ett besvärsärende skall gränsbevakningsväsendet ges tillfälle att bli hört med anledning av besvären och vid behov lägga fram utredning.
19o § (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgift kan inte längre påföras när tre år har förflutit från utsläppet.
19p § (22.12.2005/1163)
Ett avgiftsbeslut verkställs efter det att det har vunnit laga kraft.
19q § (22.12.2005/1163)
Oljeutsläppsavgiften skall betalas inom 30 dagar från delfåendet av beslutet.
På en oljeutsläppsavgift som har förfallit till betalning och som inte har betalats senast på förfallodagen uppbärs dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (FFS 633/1982).
19r § (22.12.2005/1163)
Rättsregistercentralen sköter verkställigheten av beslut om oljeutsläppsavgift.
Gränsbevakningsväsendet och domstolen skall underrätta rättsregistercentralen om sina beslut. Rättsregistercentralen skall också underrättas om ett beslut genom vilket en påföljdsavgift har nedsatts eller undanröjts.
3 kap.
Farliga flytande ämnen
20 §
Vad i 10 och 11 §§ är stadgat om utsläpp i vattnet av olja eller oljehaltig blandning från fartyg gäller på motsvarande sätt utsläpp av farliga flytande ämnen.
21 § (14.2.1986/154)
Ägare till hamn är skyldig att sörja för att hamnen har tillräckliga mottagningsanordningar för att från fartyg kunna ta emot avfall och blandningar som innehåller farliga flytande ämnen och som lossas eller lastas i hamnen. För anskaffning och användning av mottagningsanordningarna samt för transport och behandling av avfall och blandningar svarar importören eller annan mottagare eller exportören eller annan avsändare av det ämne som skall transporteras.
Ägare till reparationshamn skall upprätta tillräckliga mottagningsanordningar för kemikalietankfartyg som anländer för reparation.
Närmare föreskrifter om dessa anordningar utfärdar vid behov miljöministeriet efter att ha hört handels- och industriministeriet.
3a kap. (18.3.2005/238)
Förhindrande av luftförorening från fartyg
21a § (18.3.2005/238)
Utsläpp av luftförorenande ämnen från fartyg i luften eller vattnet är förbjudet på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon och från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon så som föreskrivs i bilaga VI (FördrS 33/2005) till protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg, i andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland eller i Europeiska gemenskapens rättsakter.
Genom förordning av statsrådet kan, för verkställigheten av bilaga VI till protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg, verkställigheten av Europeiska gemenskapens rättsakter eller uppfyllande av Finlands övriga internationella förpliktelser, på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon samt då det gäller finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon, närmare bestämmelser utfärdas om
1) förhindrande och begränsning av utsläpp av luftförorenande ämnen från fartyg i luften eller vattnet,
2) utsläppskrav för motorer som används på fartyg,
3) avgasreningssystem för motorer som används på fartyg, samt
4) kvalitetskrav för bränsle som används på fartyg och om överlåtelsehandling för bränsle samt om utfärdande av denna.
21b § (18.3.2005/238)
I fråga om begränsningar och förbud som gäller ozonnedbrytande ämnen som används på fartyg och om kvalitetskrav på gasolja som används i sjötrafik mellan medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna föreskrivs i miljöskyddslagen (FFS 86/2000) och i bestämmelser och föreskrifter som utfärdas med stöd av den, till den del det inte föreskrivs om saken i Europeiska gemenskapens rättsakter eller i beslut och bestämmelser som meddelats med stöd av dem.
21c § (18.3.2005/238)
Utsläpp av flyktiga organiska föreningar från olje- och kemikalietankfartyg kan förbjudas eller begränsas i hamnar inom finskt territorium enligt bilaga VI till protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg, Europeiska gemenskapens rättsakter eller andra internationella förpliktelser som Finland har åtagit sig. Genom förordning av statsrådet kan, för verkställigheten av bilaga VI till protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg, verkställigheten av Europeiska gemenskapens rättsakter eller uppfyllande av Finlands övriga internationella förpliktelser, närmare bestämmelser utfärdas om förbud och begränsningar samt om i vilka hamnar begränsningarna eller förbuden skall iakttas.
21d § (18.3.2005/238)
Sådana bestämmelser om förhindrande eller begränsning av utsläpp av luftförorenande ämnen som ingår i denna lag eller författningar som utfärdats med stöd av den tillämpas inte på
1) verksamhet som krävs för tryggande av fartygs säkerhet eller räddande av människoliv,
2) utsläpp som föranletts av att ett fartyg eller dess utrustning skadats, om alla skäliga åtgärder för förhindrande eller minimerande av utsläppet har vidtagits efter skadan och redaren eller fartygsbefälhavaren inte uppsåtligen har förorsakat skadan eller handlat vårdslöst och medveten om att skada troligtvis skulle följa.
21e § (18.3.2005/238)
Förbränning av avfall som uppstår vid fartygs normala drift är förbjuden på finskt vattenområde.
Förbränning av avfall som uppstår vid fartygs normala drift är i Finlands ekonomiska zon och på finska fartyg utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon tillåten endast i fartygets avfallsförbränningsugn. Bestämmelser om de tekniska kraven på avfallsförbränningsugnar utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet föreskrivs dessutom om de vid förbränning luftförorenande ämnen som det är helt förbjudet att förbränna i Finlands ekonomiska zon och på finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon.
21f § (18.3.2005/238)
I hamnarna skall för de fartyg som använder hamnarna finnas tillräckliga mottagningsanläggningar för sådant avgasreningsavfall som inte får släppas ut i vattnet enligt bilaga VI till protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg.
I hamnar där det utförs fartygsreparationer skall det finnas tillräckliga mottagningsanläggningar för ozonnedbrytande ämnen som härrör från fartyg som använder hamnarna samt för utrustning som innehåller sådana ämnen då utrustningarna lossas från fartyg som använder hamnarna.
Miljöministeriet kan genom förordning utfärda närmare bestämmelser om anläggningar som avses i 1 och 2 mom.
4 kap.
Toalettavfallsvatten och fast avfall
22 §
Utsläpp i vattnet av obehandlat toalettavfallsvatten från fartyg är förbjudet på finskt vattenområde. Genom förordning stadgas vilket slag av toalettavfallsvatten som anses vara behandlat.
Utsläpp i vattnet av obehandlat toalettavfallsvatten från fartyg i Finlands ekonomiska zon och från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon samt utsläpp i vattnet av behandlat toalettavfallsvatten på finskt vattenområde är i regel förbjudet. Genom förordning av statsrådet bestäms om undantag från detta förbud i enlighet med protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg. (26.11.2004/1064)
23 § (26.11.2004/1064)
Utsläpp i vattnet av fast avfall från fartyg är förbjudet på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon.
Utsläpp i vattnet av fast avfall från finska fartyg är förbjudet även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon.
Genom förordning av statsrådet bestäms om undantag från förbuden i 1 och 2 mom. när det gäller utsläpp av matavfall i vattnet i enlighet med protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg.
24 §
Från ovan i 22 § 1 mom. och 23 § 2 mom. stadgade förbud kan, med beaktande av vad i 1 § 1 mom. stadgas, genom förordning tillåtas sådana undantag, vilka ur vattenskyddssynpunkt är av ringa betydelse.
25 §
Vad i 22 och 23 §§ är stadgat gäller icke utsläpp i vattnet av toalettavfallsvatten och fast avfall, om detta är av nöden för att trygga fartygets eller ombordvarandes säkerhet eller för att rädda människoliv, ej heller sådant utsläpp i vattnet av nämnda avfall, som föranledes av att fartyget eller dess utrustning skadats, såframt alla skäliga säkerhetsåtgärder vidtagits för förhindrande eller minskande av utsläppet före och efter det skadan uppkommit.
26 § (6.9.1985/739)
Hamn skall för emottagning av toalettavfallsvatten och fast avfall upprätta anordningar. vilka motsvarar de fartygs behov som anlöper hamnen och vilka skall lämpa sig för avfallshantering i enlighet med de kommunala bestämmelser om avfallshantering som avses i 24 § lagen om avfallshantering. Närmare föreskrifter om dessa anordningar utfärdar miljöministeriet efter att ha hört vederbörande myndigheter.
4a kap. (29.12.1994/1417) Rubriken har upphävts genom L 18.3.2005/238. (18.3.2005/238)
26a § (18.3.2005/238)
26a § har upphävts genom L 13.8.2005/238.
4b kap. (14.11.2003/933)
Avgifter för mottagning av fartygsgenererat avfall
26b § (14.11.2003/933)
Avgift för mottagning av fartygsgenererat oljehaltigt avfall och fast avfall tas ut för varje fartyg som anlöper hamnen, oavsett om fartyget lämnar avfall i hamnen eller inte. Avgifterna kan ingå i den hamnavgift som tas ut för fartygen. Den andel av avgifterna som tas ut för mottagningen av fartygsgenererat avfall och som ingår i hamnavgiften skall anges. Avgifterna kan graderas exempelvis enligt fartygstyp, fartygsklass eller fartygets storleksklass, men avgifterna får inte vara beroende av hur mycket avfall fartyget lämnar i hamnen. Nedsättning på avgifterna kan beviljas, om fartyget använder anordningar eller metoder eller sådant högklassigt bränsle som gör att den avfallsmängd som fartyget avlämnar i land är mindre än vanligt.
Avgift enligt 1 mom. för mottagning av fartygsgenererat oljehaltigt avfall och fast avfall tas dock inte ut för fiskefartyg eller för fritidsbåtar som tar högst 12 passagerare. Någon avgift tas heller inte ut för sådana fartyg som sjöfartsverket med stöd av 27 a § 3 mom. har befriat från skyldigheten att avlämna fartygsavfall.
Vad som föreskrivs i denna paragraf gäller också fartygsgenererat toalettavloppsvatten.
4c kap. (14.11.2003/933)
Avfallshanteringsplaner för hamnar
26c § (14.11.2003/933)
Den som upprätthåller en hamn skall göra upp en avfallshanteringsplan för hamnen för att ordna hanteringen av fartygsgenererat avfall. Hamnen skall följa avfallshanteringsplanen efter att den har godkänts som en del av ett lagakraftvunnet miljötillstånd enligt miljöskyddslagen (FFS 86/2000), eller efter att uppgifterna om hamnen och dess avfallshanteringsplan har skrivits in i datasystemet för miljövårdsinformation.
Avfallshanteringsplanen skall läggas upp så att mottagningen av avfallet och mottagningsanordningarna uppfyller kraven i denna lag, avfallslagen (FFS 1072/1993) och miljöskyddslagen. Vid planeringen av de åtgärder som ingår i planen, såsom mottagning, insamling, lagring, hantering och återvinning av avfallet skall hamnens storlek och art samt de typer av fartyg som anlöper hamnen beaktas. I planen skall dessutom beaktas att de åtgärder som behövs för avfallshanteringen skall övervakas, observerade brister avhjälpas och avfallshanteringsverksamheten kontinuerligt utvecklas. Närmare bestämmelser om innehållet i avfallshanteringsplanen och de faktorer som skall ingå i den utfärdas genom förordning av statsrådet.
26d § (14.11.2003/933)
Avfallshanteringsplanen läggs fram som en del av en miljötillståndsansökan enligt miljöskyddslagen så som miljöskyddslagen föreskriver. Om miljötillstånd inte behövs för hamnverksamheten, skall en anmälan om hamnen göras till datasystemet för miljövårdsinformation så som 65 § miljöskyddslagen föreskriver. Avfallshanteringsplanen skall fogas till denna anmälan.
En anmälan skall göras till datasystemet för miljövårdsinformation om hamnar för vilka miljötillstånd behövs och för andra än sådana hamnar, om avfallshanteringsplanen ändras. Anmälan skall dock göras senast inom tre år efter att miljötillstånd har beviljats för verksamheten eller den har anmälts till datasystemet. Till anmälan skall fogas en utredning om på vilket sätt avfallshanteringsplanen har ändrats.
Den som upprätthåller en hamn skall, innan avfallshanteringsplanen läggs fram, bereda dem som använder hamnen och andra instanser möjlighet att uttrycka sin åsikt om avfallshanteringsplanen eller om en ändring av den. Utkastet till avfallshanteringsplan skall under minst 14 dagar under den tid hamnen är i funktion finnas till påseende där den som upprätthåller hamnen är verksam. De som använder hamnen och andra instanser skall informeras per brev eller på annat ändamålsenligt sätt om att utkastet finns till påseende.
Den som upprätthåller hamnen skall tillställa dem som använder hamnen uppgifter om avfallshanteringsarrangemangen i hamnen och om avfallshanteringsavgifterna. Närmare bestämmelser om de uppgifter som avses i detta moment utfärdas genom förordning av statsrådet.
5 kap.
Kompletterande stadganden
27 §
Emottagningen av ovan i 16, 21 och 26 §§ av denna lag nämnda skadliga ämnen från fartyg skall anordnas så, att fartygen icke därav åsamkas onödigt dröjsmål.
27a § (24.6.1999/433 år 2000)
Ett finskt fartyg, som anlöper en hamn i Östersjöområdet, och ett utländskt fartyg, som anlöper en hamn inom finskt territorium, skall, innan fartyget lämnar hamnen till de uppsamlingsanläggningar för avfall som finns i hamnen avlämna sådana skadliga ämnen som avses i 2–4 kap. och som enligt protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (FördrS 51/1983) och konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö (FördrS 12/1980) inte får släppas ut i havet i Östersjöområdet.
Genom förordning kan närmare bestämmelser utfärdas och undantag från avlämning av fartygsavfall föreskrivas.
Sjöfartsverket beviljar befrielse från skyldigheten att avlämna fartygsgenererat avfall och lastrester för fartyg som är i reguljär trafik och vars fartygsgenererade avfall levereras och därmed förknippade avgifter betalas till en hamn utmed fartygets rutt. Bestämmelser om hur man visar att det fartygsgenererade avfallet avlämnats och betalningarna erlagts utfärdas genom förordning av statsrådet. (14.11.2003/933)
27b § (26.5.2000/489)
Den högsta ledningen och övervakningen av bekämpningen av miljöskador, förorsakade av fartyg inom Finlands territorialvatten och ekonomiska zon på grund av andra farliga ämnen än olja (fartygskemikalieolyckor) ankommer på miljöministeriet. (26.11.2004/1064)
Finlands miljöcentral skall allmänt organisera och utveckla bekämpningen av fartygskemikalieolyckor. Den regionala miljöcentralen deltar vid behov i organiserandet av bekämpningen och i bekämpningsarbetet.
Det lokala räddningsväsendet är skyldigt att på begäran ge handräckning till den myndighet som bekämpar fartygskemikalieolyckor. Om bekämpningen av olyckan kräver det skall det lokala räddningsväsendet snabbt vidta de åtgärder som bekämpningsberedskapen kräver redan innan begäran om handräckning har framställts. (30.12.2004/1408)
Vad som i 13, 15, 18, 19 och 19a § föreskrivs om bekämpningen av fartygsoljeskador gäller i tillämpliga delar också bekämpningen av fartygskemikalieolyckor. Det lokala räddningsväsendet är skyldigt att också utanför sitt område på begäran av ledaren för bekämpningsarbetet till dennes förfogande ställa sina bekämpningsredskap och sina bekämpningsförnödenheter samt den personal som behövs för användningen av dem för att bekämpa fartygskemikalieolyckor. (30.12.2004/1408)
För handräckning vid bekämpning av fartygskemikalieolyckor och för skador orsakade av bekämpningen betalas full ersättning av statens medel. I fråga om den som har fått ersättning av staten går hans rätt att få ersättning av den som är ansvarig för skadan över till staten till den del ersättning har betalats till honom. (30.12.2004/1408)
28 § (21.4.1995/696)
Om straff för miljöförstöring som har skett i strid med denna lag eller med stadganden eller bestämmelser som har utfärdats med stöd av den stadgas i 48 kap. 1-4 §§ strafflagen, såvida det inte har skett från utländskt fartyg genom oaktsamhet. (20.6.1996/522)
Den som på något annat sätt än vad som avses i 1 mom. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot denna lag eller mot stadganden eller bestämmelser som har utfärdats med stöd av den skall för fartygsavfallsförseelse dömas till böter.
Utan hinder av vad som föreskrivs i 1 kap. i strafflagen skall finsk lag tillämpas på överträdelser av de bestämmelser som avses i 1 och 2 mom. även när gärningen har begåtts från ett utländskt fartyg i Finlands ekonomiska zon. (26.11.2004/1064)
28a § (26.11.2004/1064)
När ett förfarande enligt 5 och 5a § tillämpas i fråga om ett utländskt fartyg skall fartygets flaggstat utan dröjsmål underrättas. Är det fråga om en gärning som begåtts på finskt vattenområde, lämnas endast underrättelse om de omständigheter som har samband med rättegång.
28b § (26.11.2004/1064)
Vid undersökning av en sådan i 28 § 1 mom. avsedd gärning som är straffbar enligt 48 kap. 1–4 § i strafflagen och för vilken det enligt kapitlets 10 § får dömas endast till böter, bestäms rätten till användning av tvångsmedel enligt straffskalorna i kapitlets 1–4 §.
28c § (26.11.2004/1064)
Har en i 28 § avsedd gärning begåtts från ett utländskt fartyg medan det befinner sig i Finlands ekonomiska zon, får brottmålet inte prövas i Finland utan riksåklagarens åtalsförordnande, om det inte är fråga om något av de fall som avses i 1 kap. 12 § 2 mom. i strafflagen.
Om det utländska fartyget inte har angjort en finsk hamn frivilligt, eller inte har ankrat frivilligt på finskt vattenområde, får åtal väckas för en gärning som avses i 1 mom. endast om utsläppet lett till omfattande skada eller risk för omfattande skada på den finska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller på naturtillgångarna i Finlands territorialhav eller ekonomiska zon.
Åtal får inte väckas för en gärning som avses i 1 mom., om fartygets flaggstat vidtar rättsliga åtgärder för bestämmande av straff inom sex månader från det att förundersökningen har inletts i Finland. När de rättsliga förfaranden som inletts av flaggstaten har slutförts, skall förfarandet i Finland avslutas.
Åtal för en gärning som avses i 1 mom. får väckas utan hinder av 3 mom., om gärningen inneburit omfattande skada för Finland som kuststat eller om fartygets flaggstat upprepade gånger har underlåtit att beakta sin skyldighet att effektivt verkställa sådana åligganden vad avser överträdelser av internationella överenskommelser om förhindrande av vattnens förorening som gjorts från fartyg under dess flagg.
29 § (28.6.1993/606)
Laga domstol i ett mål, i vilket denna lag skall tillämpas och som rör visst fartyg eller förorening av vattnen, som påståtts vara förorsakad av fartyget, är tingsrätten på den ort, där den tilldragelse som förorsakat rättegången har inträffat. Har tilldragelsen inträffat när fartyget varit på resa, kan målet även anhängiggöras vid tingsrätten på den ort, till vars hamn fartyget först anländer.
Då en gärning som avses i 28 § har skett utanför finskt område skall åtal väckas vid Helsingfors tingsrätt.
30 § (26.5.2000/489)
Tillsynen över iakttagandet av denna lag och bestämmelser som har utfärdats med stöd av den ankommer på sjöfartsverket, Finlands miljöcentral och de regionala miljöcentralerna.
På sjöfartsverket ankommer, utöver vad som föreskrivs i 4, 5, 5a och 5b §, att övervaka iakttagandet av de bestämmelser som i denna lag och i föreskrifter som meddelats med stöd av den utfärdats om fartyg, deras konstruktion, utrustning, bemanning, användning och anmälningsskyldighet.
Finlands miljöcentral svarar för övervakningen av fartygsutsläpp inom Finlands territorialvatten och ekonomiska zon. De regionala miljöcentralerna skall, utöver vad som föreskrivs i 12 § 1 mom., övervaka att hamnarna har i 14, 21 och 26 § avsedda anordningar för mottagning av avfall från fartyg. I miljöskyddslagen föreskrivs om hur efterlevnaden av bestämmelserna om avfallshanteringsplaner övervakas och om hur avfallshanteringsplanen för en hamn för vilken miljötillstånd krävs efterlevs. Efterlevnaden av hamnarnas avfallshanteringsplaner övervakas i övrigt som en del av övervakningen av avfallshanteringen så som anges i avfallslagen. (26.11.2004/1064)
Gränsbevakningsväsendet, polisen, tullen, Havsforskningsinstitutet och försvarsmakten är skyldiga att inom sina verksamhetsområden delta i övervakningen och på begäran ge övervakningsmyndigheterna handräckning. Sjöfartsverket är skyldigt att ge Finlands miljöcentral och de regionala miljöcentralerna handräckning i de övervakningsuppgifter som avses i 3 mom.
30a § (14.11.2003/933)
Den regionala miljöcentralen kan inom ramen för sin behörighet i ärenden enligt denna lag
1) förbjuda den som bryter mot denna lag eller en med stöd av den utfärdad förordning eller föreskrift att fortsätta med eller upprepa ett förfarande som bryter mot bestämmelserna,
2) ålägga den som bryter mot denna lag eller en med stöd av den utfärdad förordning eller föreskrift att fullgöra sin skyldighet på något annat sätt,
3) ålägga den som förfarit så som avses i 1 eller 2 punkten att återställa miljön i ursprungligt skick eller att undanröja den olägenhet som miljön har åsamkats genom överträdelsen.
Myndigheten skall, såvida det inte är uppenbart obehövligt, förena ett med stöd av denna lag utfärdat förbud eller en föreskrift med vite eller med hot om att åtgärden annars utförs på den försumliges bekostnad eller att verksamheten avbryts.
Om inte annat följer av denna lag tillämpas på ärenden som gäller vite, hot om utförande och hot om avbrytande i övrigt vad som föreskrivs i viteslagen (FFS 1113/1990).
31 § (26.5.2000/489)
Gränsbevakningsväsendet, försvarsmakten, sjöfartsverket, Havsforskningsinstitutet, polisen, länsstyrelsen och vägverket är skyldiga att på begäran ge behövlig handräckning till de myndigheter som bekämpar fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor. Om bekämpningen kräver det, skall de nämnda myndigheterna, allt efter sin bekämpningsberedskap, snabbt vidta behövliga åtgärder redan innan begäran om handräckning har framställts.
Myndigheterna för bekämpning av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor och i 1 mom. nämnda myndigheter skall i samråd under ledning av den regionala miljöcentralen utarbeta en plan för samarbetet vid bekämpningen av skador som avses i 19 och 27b §. Planen fastställs av miljöministeriet.
Genom förordning föreskrivs om innehållet i och utarbetandet av samarbetsplanen. Miljöministeriet fastställer dock den regionindelning som skall tillämpas i planeringen och förordnar den regionala miljöcentral som svarar för utarbetandet av planen.
31a § (30.11.2001/1147)
När flera myndigheter eller utöver myndigheterna frivilliga deltar i arbetet för bekämpning av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor, bildas vid behov en ledningsgrupp som leds av ledaren för bekämpningsarbetena och består av företrädare för de olika myndigheterna samt för frivilliga föreningar och andra sammanslutningar.
32 §
Utan hinder av denna lag skall till efterrättelse lända vad i enlighet med internationella avtal föreskrivits angående främmande stat tillhörigt fartygs eller krigsfartygs rättsliga ställning.
33 § (26.5.2000/489)
Ändring i beslut som sjöfartsverket fattat med stöd av 4 § och Finlands miljöcentral med stöd av 6 § eller 19 § 1 mom. får inte sökas genom besvär.
34 §
Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.
6 kap.
Ikraftträdande
35 §
Angående denna lags ikraftträdande stadgas genom förordning.
Genom denna lag upphäves lagen den 22 september 1972 om bekämpande av oljeskador, förorsakade av fartyg (FFS 668/72) jämte däri senare före tagna ändringar.
Bilaga
| Oljeutsläppsavgift (€) enligt fartygets bruttodräktighet | ||||
| Oljeutsläpp i liter | Fartygets bruttodräktighet (GT) | |||
|
| <3 001 GT | 3 001-15 000 GT | 15 001-50 000 GT | >50 000 GT |
| mindre än 50 | 4 278 € | 6 417 € | 8 556 € | 10 695 € |
| 50 – 1 000 | 8 556 € | 12 834 € | 17 112 € | 21 389 € |
| 1 000 | 8 556 € | 12 834 € | 17 112 € | 21 389 € |
| samt för varje påbörjad 1 000 liter som överstiger 1 000 liter |
684 € |
1 027 € |
1 369 € |
1 711 € |
| 26 000 | 25 667 € | 38 501 € | 51 335 € | 64 168 € |
| samt för varje påbörjad 1 000 liter som överstiger 26 000 liter |
684 € |
1 027 € |
1 369 € |
2 053 € |
| 101 000 | 77 002 € | 115 503 € | 154 004 € | 218 172 € |
| samt för varje påbörjad 1 000 liter som överstiger 101 000 liter |
171 € |
257 € |
342 € |
513 € |
| >501 000 | 145 448 € | 218 172 € | 290 896 € | 423 510 € |
| samt för varje påbörjad 1 000 liter som överstiger 501 000 liter |
86 € |
128 € |
171 € |
257 € |
Ikraftträdelsestadganden:
6.9.1985/739:
Denna lag träder i kraft den 1 november 1985.
RP 3/85, LaUB 5/85, StoUB 69/85
14.2.1986/154:
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1986.
RP 212/85, LaUB 15/85, StoUB 212/85
20.2.1987/204:
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1987. De i 31 § 2 mom. nämnda planerna skall utarbetas senast den 28 1989.
RP 203/86, LaUB 16/86, StoUB 175/86
22.12.1989/1288:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990. Det förhandsgodkännande som avses i 12 § 4 mom. behövs endast för anskaffning av sådan oljeskyddsmateriel för vilken kostnaderna överstiger 500 000 mark och som kommunen beställer sedan lagen har trätt i kraft.
RP 215/89, LaUB 21/89, StoUB 197/89
29.6.1990/607:
Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1990.
RP 132/89, LaUB 5/90, StoUB 43/90
28.6.1993/606:
Denna lag träder i kraft den 1 december 1993.
RP 79/93, LaUB 11/93
28.6.1994/589:
Denna lag träder i kraft den 1 september 1994.
RP 73/94, TrUB 5/94, Gemensamma EES-kommitténs beslut Nr 7/94, bilaga 11: rådets direktiv (93/75/EEG)
29.12.1994/1417:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
RP 323/94, MiUB 16/94
17.3.1995/371:
Denna lag träder i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning. (FFS 371/1995 trädde i kraft enligt FFS 61/1996 den 1.3.1996.)
RP 344/94, TrUB 26/94
21.4.1995/696:
Denna lag träder i kraft den 1 september 1995.
RP 94/93, LaUB 22/94, StoUB 10/94
26.6.1996/522:
Denna lag träder i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning. (FFS 522/1996 trädde i kraft enligt FFS 523/1996 den 21.7.1996.)
RP 12/96, UtUB 11/96, RSv 79/96
24.6.1999/433 år 2000:
Denna lag träder i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning. (FFS 433/2000 träder i kraft enligt FFS 434/2000 den 1.7.2000.)
RP 15/1999, MiUB 1/1999, RSv 13/1999
26.5.2000/489:
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
Den plan som avses i 31 § 2 mom. skall inom två år från lagens ikraftträdande ändras så att den också täcker samarbete vid bekämpning av fartygskemikalieolyckor.
RP 14/2000, MiUB 4/2000, RSv 50/2000
2.11.2001/935:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
RP 102/2001, MiUB 7/2001, RSv 102/2001
30.11.2001/1147:
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2002.
RP 71/2001, FvUB 14/2001, RSv 99/2001
14.11.2003/933:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004.
Lagens 26 b § 3 mom. träder i kraft vid en tidpunkt som anges genom förordning av republikens president. (FFS 933/2003 trädde i kraft den 27.9.2004 enligt 17.9.2004/859.)
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG; EGT nr: L 332, 28.12.2000, s. 81, RP 33/2003, MiUB 2/2003, RSv 26/2003
26.11.2004/1064:
Denna lag träder i kraft den 1 februari 2005.
RP 53/2004, UtUB 11/2004, RSv 126/2004
30.12.2004/1408:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.
Det lokala räddningsväsendet skall före utgången av 2006 för sitt område utarbeta en plan för bekämpning av fartygsoljeskador.
RP 119/2004, RP 141/2004, MiUB 16/2004, RSv 174/2004
18.3.2005/238:
Om ikraftträdandet av denna lag bestäms genom förordning av statsrådet. (FFS 238/2005 träder i kraft enligt FFS 239/2005 den 19.5.2005.)
RP 175/2004, KoUB 3/2005, RSv 14/2005
22.12.2005/1163:
Denna lag träder i kraft den 1 april 2006.
Lagen tillämpas på oljeutsläpp som inträffar efter ikraftträdandet.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
RP 77/2005, MiUB 15/2005, RSv 147/2005
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 24/2007-2008