Framställning 3/2003-2004
|
|
| ||
| Ålands landskapsstyrelse | FRAMSTÄLLNING nr 3/2003-2004 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2003-11-20 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Ändring av besvärsbestämmelserna i byggnadslagen
Huvudsakligt innehåll
Landskapsstyrelsen föreslår att byggnadslagens bestämmelser om sökande av ändring revideras. Till övervägande del faller de berörda bestämmelserna inom området för rättskipning och tillhör således inte landskapets lagstiftningsbehörighet.
Besvärsbestämmelsernas nuvarande lydelse överensstämde med motsvarande rikslagstiftning när byggnadslagen tillkom och de kunde därför intas i landskapslagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet med stöd av självstyrelselagen. Senare ändringar av rikslagstiftningen har emellertid gjort att reglerna i byggnadslagen inte längre är tillämpliga. För att undvika oklarhet bör byggnadslagen ändras så att det där framgår vilka besvärsbestämmelser som gäller.
Förslaget innebär inga egentliga förändringar eftersom reglerna huvudsakligen redan är tillämpliga i landskapet.
INNEHÅLL
1.1. Allmänt om landskapets byggnadslagstiftning
1.2. Förvaltningsdomstolens avgörande
1.3. Lagstiftningsbehörigheten
1.4. Gällande lagstiftning om ändringssökande
2. Bedömning av nuläget och landskapsstyrelsens förslag
L A N D S K A P S L A G om ändring av byggnadslagen för landskapet Åland
Allmän motivering
1. Nuläge
1.1. Allmänt om landskapets byggnadslagstiftning
Byggnadslagen för landskapet Åland (61/1979) trädde ikraft den 1 januari 1980. Vissa delar av lagen har omarbetats under åren, till exempel är bestämmelserna om byggnadslov från början av 1990-talet. Även ikraftträdandet av kommunallagen för landskapet Åland (73/1997) påverkade byggnadslagen eftersom beslutanderätten i samband med det i många fall överfördes från landskapsstyrelsen till kommunerna. Sedan 1998 har även arbetet med en totalrevision av bygglagstiftningen pågått. Det har resulterat i två framställningar till lagtinget med förslag till ny plan- och bygglag (9/2000-2001 och 6/2001-2002). Båda förslag har emellertid återtagits av landskapsstyrelsen och således inte lett till någon ny lagstiftning.
Byggnadslagens bestämmelser om sökande av ändring återfinns i 15 kapitlet och har i stort sett varit oförändrade sedan lagen trädde i kraft. Kapitlet omfattar bestämmelser om besvärstid, besvärsrätt, besvärsinstanser samt om delgivning av beslut, om verkställande av beslut innan det vunnit laga kraft och om rätten att förrätta muntligt förhör. Reglerna är utformade så att de motsvarar besvärsbestämmelserna i rikets byggnadslag (FFS 370/1958) som de såg ut i slutet av 1970-talet.
1.2. Förvaltningsdomstolens avgörande
Ålands förvaltningsdomstol har i ett avgörande hösten 2002 konstaterat att stadgandet om besvärstid i 132 § 1 mom. byggnadslagen för landskapet Åland (61/1979) inte överensstämmer med vad som anges i motsvarande rikslagstiftning. Enligt landskapslagen är besvärstiden vid sökande av ändring i beslut angående byggnadslov 14 dagar från delfåendet medan den enligt markanvändnings- och bygglagen (FFS 132/1999) och förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996) är 30 dagar från den dag beslutet givits efter anslag. Eftersom bestämmelserna om besvärstid hör till rättskipningen, i fråga om vilken lagstiftningsbehörigheten tillkommer riket ansåg domstolen att bestämmelsen i landskapslagen inte längre kan tillämpas. Således kunde besvär prövas som anförts 21 dagar efter att byggnadsnämndens beslut om byggnadslov meddelats. Samtidigt konstaterade domstolen att besvärsanvisningarna där besvärstiden angavs till 14 dagar var lagstridiga.
1.3. Lagstiftningsbehörigheten
Sökande av ändring i myndighetsbeslut är att betrakta som rättskipning. Lagstiftningsbehörigheten tillkommer således riket enligt 27 § 23 p. självstyrelselagen (71/1991). I självstyrelselagens 25 och 26 §§ finns särskilda bestämmelser som gäller förvaltningsrättskipningen. Enligt 25 § skall besvär över beslut i förvaltningsärenden som fattas av myndigheter under landskapsstyrelsen anföras hos landskapsstyrelsen. I landskapslag kan även anges att beslut av kommunala myndigheter skall överklagas hos landskapsstyrelsen. Enligt samma paragraf överklagas kommunala beslut annars i första hand hos länsrätten om inte annat anges i en rikslag. I lagens 25 § anges slutligen också att besvär över lagligheten av landskapsstyrelsens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Länsrätten har numera ersatts som besvärsinstans av Ålands förvaltningsdomstol (ÅFD) som inrättats med stöd av 26 § självstyrelselagen. I praktiken har även landskapsstyrelsen i de flesta fall ersatts av ÅFD som besvärsinstans.
Bestämmelserna om förvaltningsrättskipning i självstyrelselagen ger således landskapet behörighet att i vissa fall bestämma besvärsinstans. Dessutom anges besvärsgrunden vad avser besvär över landskapsstyrelsens beslut. I övrigt har således riket lagstiftningsbehörighet på området. För byggnadslagens del innebär det att besvärsbestämmelserna i rikets markanvändnings- och bygglag skall tillämpas i de fall där beslut i materiellt hänseende har en motsvarighet i byggnadslagen. I annat fall tillämpas förvaltningsprocesslagen. De besvärsbestämmelser som finns i byggnadslagen har intagits i lagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. Att bestämmelserna har tagits in i landskapslagen medför i sig ingen ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörighet mellan riket och landskapet.
1.4. Gällande lagstiftning om ändringssökande
De grundläggande bestämmelserna om sökande av ändring i myndighetsbeslut finns i förvaltningsprocesslagen. Lagen är generell till sin natur och mer specifika bestämmelser finns i speciallagstiftning såsom till exempel byggnadslagstiftningen. När det gäller sökande av ändring i kommunala myndigheters beslut finns även grundläggande och generella regler i kommunallagstiftningen vilka skall tillämpas om inget annat anges i speciallagstiftning. De regler om kommunalbesvär som finns i den åländska kommunallagen motsvarar de som finns i rikslagstiftningen och har intagits i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.
I riket ersattes den gamla byggnadslagen med den nya markanvändnings- och bygglagen från ingången av år 2000. Besvärsbestämmelserna i den nya lagen har anpassats dels till det nya sakinnehållet i lagen och dels till utvecklingen inom rättsområdet. Lagen omfattar bestämmelser om vilka beslut som skall överklagas genom kommunalbesvär och vilka som skall överklagas genom förvaltningsbesvär. Dessutom finns tämligen omfattande regler om besvärsrätt i fråga om olika beslut. De materiella bestämmelserna i den nya markanvändnings- och bygglagen medförde en strukturell förändring av besvärsreglerna. Tidigare utgick regleringen från vem som fattade beslutet, till exempel överklagades byggnadsnämndens beslut genom förvaltningsbesvär medan andra kommunala beslut överklagades genom kommunalbesvär. Den nya regleringen utgår mer från vilken fråga beslutet gäller vilket är mer logiskt då beslutsrätten i vissa frågor kan delegeras. Tanken är att en delegering av beslutsrätten i ett visst ärende inte skall förändra reglerna för sökande av ändring i beslut som gäller ärendet.
2. Bedömning av nuläget och landskapsstyrelsens förslag
Byggnadslagens besvärsbestämmelser överensstämde i stort sett med besvärsbestämmelserna i rikets byggnadslagstiftning fram till dess att den nya markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft. Till de delar den nya lagen innebar ändrade bestämmelser om sökande av ändring trädde den nya rikslagstiftningen i kraft även i landskapet, oavsett de bestämmelser som finns i byggnadslagen. Det betydde till exempel att besvärstiden genomgående blev 30 dagar, för byggnadsnämndens beslut gällde tidigare 14 dagar såsom fortfarande anges i byggnadslagen. Dessutom förändrades reglerna om besvärsrätt i fråga om vissa beslut.
För närvarande är således inte alla de regler för sökande av ändring som finns i byggnadslagen tillämpliga. Den som läser reglerna får en synnerligen oklar, för att inte säga rent felaktig, bild av möjligheterna att söka ändring i ett beslut som fattats enligt lagen. För att få veta vilka regler som verkligen gäller måste man dels ha kännedom om fördelningen av lagstiftningsbehörighet mellan landskapet och riket samt även ha tillgång till rikets lagstiftning på området. Av det ovan nämnda ÅFD-ärendet kan slutsatsen dras att inte alla kommuner har denna kunskap och än mindre kan det fordras att gemene man skall ha det. En ändring av besvärsbestämmelserna i byggnadslagen är därför nödvändig.
Enligt landskapsstyrelsens förslag skall de bestämmelser om sökande av ändring i markanvändnings- och bygglagen som är tillämpliga när det gäller beslut enligt landskapets byggnadslag intas i nämnda lag. Detta kan göras för vinnande av enhetlighet och överskådlighet med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. På så sätt blir reglerna för ändringssökande mer tillgängliga än om de helt skulle lämnas bort från byggnadslagen. Rättsläget påverkas dock inte av om de finns inskrivna i lagen eller inte.
Genomgående föreslås Ålands förvaltningsdomstol som besvärsinstans även om bestämmelserna i självstyrelselagen tillåter att besvär över kommunala beslut anförs hos landskapsstyrelsen. Undantag är dock de fall där ärenden skall underställas landskapsstyrelsen för fastställelse, i de fallen är det mest ändamålsenligt att landskapsstyrelsen är besvärsinstans.
3. Förslagets verkningar
Förslaget innebär egentligen inga förändringar i sak eftersom de föreslagna reglerna till övervägande del redan är tillämpliga i landskapet och har varit det sedan den 1 januari 2000 när markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft. Däremot innebär förslaget att lagstiftningen om sökande av ändring i beslut inom ramen för byggnadslagstiftningen blir klarare och mer entydig genom att de regler som gäller också finns angivna i gällande byggnadslag.
4. Förslagets beredning
Förslaget har beretts som tjänstemannaberedning. Kommunerna har givits möjlighet att yttra sig över förslaget. Flertalet av kommunerna förordade förslaget och ingen av dem som yttrade sig hade något att invända.
Detaljmotivering
94 §. Enligt paragrafens 2 mom. skall meningsskiljaktigheter som rör upplåtande av gata eller väg inom område med byggnadsplan till allmän trafik avgöras av länsstyrelsen. Då länsstyrelsen inte längre är besvärsinstans bör momentet upphävas. Beslut om åtgärd som avses i paragrafens 1 mom. kan överklagas genom besvär så som bestäms i 133 §.
132 §. Enligt 188 § markanvändnings- och bygglagen söks ändring i beslut om godkännande av generalplan, detaljplan och byggnadsordning genom kommunalbesvär hos förvaltningsdomstolen. Kommunalbesvär kan endast anföras på laglighetsgrund. Enligt 111 § kommunallagen får besvär anföras på följande grunder: 1) beslutet har tillkommit i felaktig ordning, 2) den myndighet som fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller 3) beslutet annars strider mot lag. Motsvarande bestämmelser finns i rikets kommunallag. Av kommunallagen följer också att bestämmelsen om rättelseyrkande inte skall tillämpas om ett beslut kan överklagas genom kommunalbesvär enligt någon annan lag.
Generalplaner och byggnadsordningar skall enligt byggnadslagen underställas landskapsstyrelsen för fastställelse. Detta förfarande har frångåtts i riket. Besvärsvägen blir därför en annan än den som föreskrivs i markanvändnings- och bygglagen. Enligt 11 § förvaltningsprocesslagen skall besvär i underställningsärenden anföras hos den myndighet som beslutet skall underställas. Detta är mest ändamålsenligt eftersom besvären då kan behandlas på samma gång som själva ärendet. Även om ändring i beslut om generalplaner och byggnadsordningar söks hos landskapsstyrelsen i första hand skall dock kommunallagens besvärsbestämmelser i övrigt tillämpas.
För att klargöra den tidpunkt då besvärstiden börjar löpa föreslås att en hänvisning görs till kommunallagens bestämmelser om att protokoll skall läggas fram offentligt.
133 §. Enligt 190 § markanvändnings- och bygglagen skall huvudregeln vid anförande av besvär över andra kommunala beslut än antagande av planer och byggnadsordningar vara förvaltningsbesvär hos förvaltningsdomstolen. Hit hör till exempel beslut om byggnadslov, tomtindelning och andra beslut som fattas av kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Till skillnad från kommunalbesvär kan förvaltningsbesvär anföras även på ändamålsenlighetsgrund. I landskapet anförs besvär enligt denna paragraf hos ÅFD. Förvaltningsdomstolens beslut kan sedan överklagas hos HFD. För att säkerställa den kommunala myndighetens besvärsrätt i de fall där förvaltningsdomstolen ändrar eller upphäver dess beslut har besvärsrätten skrivits in i markanvändnings- och bygglagen.
Landskapsstyrelsens beslut överklagas direkt hos HFD, vilket följer av 25 § självstyrelselagen. Ändring i landskapsstyrelsens beslut kan endast sökas på laglighetsgrund. Slutligen görs också en hänvisning till förvaltningsprocesslagen.
133a §. Eftersom beslut om antagande av plan eller byggnadsordning överklagas genom kommunalbesvär gäller även kommunallagens bestämmelser om besvärsrätt. Enligt 113 § kommunallagen får kommunalbesvär anföras av den som ett beslut avser eller den vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet (part) samt av kommunmedlemmarna. Medlem av en kommun är enligt kommunallagens 2 § den som har kommunen som hemkommun, en juridisk person som har hemort i kommunen samt den som äger eller besitter fast egendom i kommunen. Den krets som har besvärsrätt över beslut om antagande av plan eller byggnadsordning har emellertid utvidgats i markanvändnings- och bygglagen. Enligt lagens 191 § har även myndigheter och registrerade föreningar besvärsrätt i frågor som tillhör deras verksamhetsområde. Dessutom har andra kommuner för vars område planen eller byggnadsordningen har konsekvenser besvärsrätt.
Besvärsrätten begränsas dock när det gäller förvaltningsdomstolens beslut i de fall det innebär att den kommunala myndighetens beslut om antagande av en stads- eller byggnadsplan har upphävts. I dessa fall har endast kommunen besvärsrätt. Detsamma gäller när en generalplan eller byggnadsordning har lämnats utan fastställelse.
133b §. I 192 § markanvändnings- och bygglagen föreskrivs särskilt om besvärsrätten i fråga om beslut om bygglov, åtgärdstillstånd, tillstånd för miljöåtgärder och rivningslov. När det gäller beslut om bygglov, som motsvaras av byggnadslov i landskapet, har i princip den som är part besvärsrätt samt även kommunen. I paragrafen anges vem som skall anses vara part. Något motsvarande åtgärdstillstånd finns inte i byggnadslagen.
Om tillstånd för miljöåtgärder och rivningslov finns bestämmelser i 127 och 128 §§ markanvändnings- och bygglagen. Båda dessa avser tillstånd för åtgärder som vidtas på områden som är planerade eller för vilka beslut fattats om planering eller om ändring av gällande plan. Med miljöåtgärder avses grävning, sprängning, utjämning och fyllning samt trädfällning eller annat jämförbart arbete. Även om byggnadslagen inte ger utrymme för beviljande av tillstånd för miljöåtgärder som sådant innehåller lagen förbud mot de avsedda åtgärderna på motsvarande sätt som markanvändnings- och bygglagen. De beslut som byggnadsnämnden fattar om tillstånd att trots förbud vidta dessa åtgärder torde i sak motsvara markanvändnings- och bygglagens tillstånd för miljöåtgärder. Motsvarande gäller också för beslut om rivningslov.
Kommunen har enligt 121 § byggnadslagen möjlighet att i enskilda fall bevilja undantag från bestämmelserna i lagen och från förbud, påbud och andra inskränkningar rörande byggande som följer av lagen eller som utfärdats med stöd av den. Sådana beslut överklagas genom förvaltningsbesvär i enlighet med den föreslagna 133 §. Besvärsrätten i fråga om undantagsbeslut har dock utvidgats genom 193 § markanvändnings- och bygglagen.
Tomtindelning kan antas antingen som en del av stadsplanen eller separat. Besvärsrätten i fråga om beslut som gäller enbart tomtindelning är inte lika omfattande som när det gäller beslut om antagande av en stadsplan. Den begränsade besvärsrätten vid beslut om antagande av separat tomtindelning anges i 194 § markanvändnings- och bygglagen. Den motsvarar den besvärsrätt som för närvarande finns inskriven i 132 § 2 mom. byggnadslagen.
134 §. I paragrafen anges vilka beslut som skall meddelas efter anslag. Att ett beslut meddelas efter anslag innebär att den beslutsfattande myndigheten på sin anslagstavla på förhand kungör när beslut i ett ärende meddelas. Detta förfarande tillämpas i de fall där det är viktigt att kunna avgöra när besvärstiden i ett ärende börjar löpa. Genom att beslutanderätten i vissa ärenden i samband med kommunallagens ikraftträdande överfördes från landskapsstyrelsen till kommunen har paragrafens innebörd blivit otillfredsställande. Bland annat när det gäller beslut om undantag från lagen är kommunen numera beslutande medan det tidigare var landskapsstyrelsen.
135 §. Enligt huvudregeln får ett beslut som kan överklagas inte verkställas innan det har vunnit laga kraft. Det här regleras i 31 § förvaltningsprocesslagen. Där anges också att undantag från huvudregeln bland annat kan göras med stöd av lag eller förordning. Samtidigt är det dock så att besvärsmyndigheten alltid kan förbjuda eller avbryta verkställigheten av ett beslut om ändring har sökts i det.
I paragrafen anges vilka beslut som får verkställas innan de har vunnit laga kraft och således utgör undantag från huvudregeln. Den nuvarande lydelsen är dock föråldrad, den har varken anpassats till de nya bestämmelser som antogs i samband med kommunallagens ikraftträdande eller till ikraftträdandet av rikets markanvändnings- och bygglag.
136 §. De bestämmelser som paragrafen innehåller är helt och hållet av processuell natur. De följer av förvaltningsprocesslagen och behöver inte finnas i byggnadslagen.
Lagtext
Landskapsstyrelsen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av byggnadslagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 94 § 2 mom. och 136 § byggnadslagen den 28 augusti 1979 för landskapet Åland (61/1979),
ändras lagens 132-135 §§, av dessa lagrum 135 § 1 mom. sådant det lyder i landskapslagen den 25 juli 1983 (33/1983) och 2 mom. sådant det lyder i landskapslagen den 18 augusti 1988 (57/1988) samt
fogas till lagen nya 133a och 133b §§ som följer:
132 §
Ändring i ett beslut om antagande av stads- eller byggnadsplan söks hos Ålands förvaltningsdomstol genom besvär på det sätt som bestäms i kommunallagen för landskapet Åland (73/1997).
Ändring i ett beslut om antagande av generalplan eller byggnadsordning söks hos landskapsstyrelsen genom besvär. Besvären behandlas i samband med fastställandet av planen eller byggnadsordningen. Vid ändringssökande tillämpas i övrigt vad som bestäms i kommunallagen.
De som saken gäller anses ha fått del av ett beslut om antagande av plan eller byggnadsordning när beslutet i enlighet med 28 § kommunallagen har lagts fram offentligt.
133 §
Ändring i ett beslut som en kommunal myndighet fattat med stöd av denna lag och som inte avses i 132 § söks hos Ålands förvaltningsdomstol genom besvär.
En myndighet som fattat ett beslut enligt denna lag har besvärsrätt i fråga om förvaltningsdomstolens beslut, om myndighetens beslut har ändrats eller upphävts av domstolen.
Ändring i landskapsstyrelsens beslut med stöd av denna lag söks hos högsta förvaltningsdomstolen.
Vid ändringssökande iakttas i övrigt förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996).
133a §
Utöver vad som bestäms i 113 § kommunallagen om besvärsrätt har även myndigheter i ärenden som hör till deras verksamhetsområde rätt att överklaga ett beslut om antagande av plan eller byggnadsordning. Besvärsrätt tillkommer även kommuner för vars område byggnadsordningen eller den markanvändning som anges i planen har konsekvenser.
Utöver vad som särskilt bestäms om ändringssökande har en i landskapet registrerad sammanslutning i ärenden som hör till dess verksamhetsområde och inom det geografiska område där sammanslutningen är verksam rätt att överklaga ett beslut om antagande av en plan eller en byggnadsordning.
Andra än kommunen har inte rätt att söka ändring i ett beslut av Ålands förvaltningsdomstol genom vilket domstolen har upphävt en kommunal myndighets beslut om antagande av en plan eller en byggnadsordning. När en generalplan eller en byggnadsordning har lämnats utan fastställelse har inte heller någon annan än kommunen rätt att söka ändring.
133b §
Besvärsrätt i fråga om ett beslut om byggnadslov har förutom den beslutet gäller
1) ägaren och innehavaren av ett invid eller mittemot beläget område,
2) ägaren och innehavaren av en sådan fastighet vars bebyggande eller användning i annat syfte beslutet i väsentlig mån kan påverka,
3) den vars rätt, skyldighet eller fördel beslutet direkt påverkar samt
4) kommunen.
Besvärsrätt i fråga om beslut som avses i 23 § 3 mom., 36 § 4 mom., 37 §, 39 §, 88 § 4 mom. samt 92 § har förutom den beslutet gäller
1) den vars rätt, skyldighet eller fördel beslutet direkt påverkar,
2) kommunmedlemmarna samt
3 kommunen och en grannkommun vars markanvändningsplanering beslutet påverkar.
Besvärsrätt i fråga om ett beslut om undantagstillstånd har förutom den beslutet gäller
1) ägaren och innehavaren av ett invid eller mittemot beläget område,
2) ägaren och innehavaren av en sådan fastighet vars bebyggande eller användning i annat syfte beslutet i väsentlig mån kan påverka,
3) den på vars boende, arbete eller övriga förhållanden projektet kan ha en betydande verkan,
4) den vars rätt, skyldighet eller fördel beslutet direkt påverkar,
5) kommunen och en grannkommun vars markanvändningsplanering beslutet påverkar,
6) inom det geografiska område där den är verksam, en sådan registrerad förening vars syfte är att främja natur- eller miljövård eller skydd av kulturvärden eller att annars påverka livsmiljöns kvalitet samt
7) en annan myndighet i ärenden som hör till dess verksamhetsområde.
Besvärsrätt i fråga om beslut om antagande av tomtindelning som inte sker i samband med antagande av stadsplan har förutom den beslutet gäller
1) ägaren och innehavaren av en fastighet som är belägen i samma kvarter och som gränsar till det område som skall delas genom tomtindelningen,
2) ägaren och innehavaren av en fastighet som är belägen mittemot och vars bebyggande eller användning i annat syfte beslutet i väsentlig mån kan påverka samt
3) Mariehamns stad.
134 §
Ålands förvaltningsdomstols och en kommunal myndighets beslut i ett tillståndsärende, ett ärende som rör upplåtande av gata eller väg inom område med byggnadsplan till allmän trafik eller ett ärende som gäller undantag enligt 121 § skall meddelas efter anslag. Efter anslag meddelas även landskapsstyrelsens beslut i ärende som gäller fastställelse av byggnadsordning eller plan samt andra beslut som landskapsstyrelsen fattar med stöd av denna lag.
Den som saken gäller anses ha fått del av beslutet när det meddelades.
Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas inte i fråga om beslut som gäller landskapsbidrag eller ersättning till kommun.
Beslut om antagande av tomtindelning anses ha kommit till sakägares kännedom då beslutet framlagts offentligt i enlighet med 28 § kommunallagen.
135 §
I ett beslut om fastställande av en generalplan eller av en byggnadsordning kan landskapsstyrelsen bestämma att planen eller byggnadsordningen skall träda i kraft innan den har vunnit laga kraft.
Kommunstyrelsen kan efter besvärstidens utgång bestämma att en stadsplan eller en byggnadsplan innan den har vunnit laga kraft skall träda i kraft för den del av planområdet som besvären inte kan anses gälla. Kommunen skall utan dröjsmål delge ändringssökandena och besvärsinstansen beslutet.
I ett beslut som gäller tomtindelning, byggnadsförbud, byggnadsinskränkning eller åtgärdsförbud kan det bestämmas att beslutet skall träda i kraft innan det har vunnit laga kraft.
Besvärsmyndigheten kan förbjuda att ett beslut verkställs innan det har vunnit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den ….
| Mariehamn den 20 november 2003 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Runar Karlsson |
Parallelltexter