Framställning 6/2006-2007

		FRAMSTÄLLNING nr 6/2006-2007
		Datum
		2006-11-14
	Till Ålands lagting

Ändring av 53 § räddningslagen för landskapet Åland

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar landskapslagen om ändring av 53 § räddningslagen för landskapet Åland. Genom förslaget införs en bestämmelse i räddningslagens 53 § som innebär att sotningsavgiften som ägaren eller innehavaren av en byggnad skall erlägga till sotaren fastställs utgående ifrån kostnaderna som sotningen föranleder. Genom bestämmelsen blir sotningen en genom lag reglementerad näring. Den föreslagna lagstiftningsåtgärden är helt i förening med bestämmelserna i 18 § grundlagen (FFS 731/1999) och innebär en inskränkning i den grundlagsskyddade näringsfriheten.

 

__________________

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Räddningslagen för landskapet Åland. 3

1.2 Utlåtanden över bestämmelsen om avgift för sotningen. 3

2. Landskapsregeringens bedömning. 4

3. Landskapsregeringens förslag. 5

3.1 Grundförutsättningar 5

3.2 Nya bestämmelser om grunderna för hur sotningsavgiften fastställs. 5

3.3 Näringsfrihet enligt grundlagen. 5

4. Förslagets konsekvenser 6

Detaljmotivering. 6

Landskapslag om ändring av räddningslagen för landskapet Åland. 6

Lagtext 7

L A N D S K A P S L A G om ändring av 53 § räddningslagen för landskapet Åland  7

Parallelltexter 8

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Räddningslagen för landskapet Åland

 

Lagtinget har antagit en ny landskapslag om brand- och räddningsväsendet, räddningslagen (2006:106) för landskapet Åland[1], nedan kallad räddningslagen. Räddningslagen innehåller bestämmelser om hur räddningsverksamheten skall bedrivas i landskapet. Lagen innehåller även bestämmelser om hur räddningsväsendet i landskapet skall organiseras. Den övergripande målsättningen med bestämmelserna i landskapslagen är att skydda och rädda människor från farliga situationer, att ange vem som skall vidta de åtgärder som krävs för att i största möjliga utsträckning begränsa skadorna då olyckor inträffar eller fara hotar samt att upprätthålla en för alla trygg och säker livsmiljö.

     Räddningslagen innehåller närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen och samarbetet inom räddningsväsendet, planeringsskyldighet, kommunernas räddningsservice, behörighetskrav och utbildning, förebyggande av olyckor, brandsyn, sotning, landskapsalarmcentralen, operativ räddningsverksamhet, personregister, finansiering av räddningsväsendet jämte arvoden och ersättningar samt ändringssökande, tvångsmedel och straff. I anslutning till att räddningslagen antogs gjorde lagtinget påkallade ändringar av teknisk art i landskapslagen (1969:28) om offentliga nöjestillställningar samt landskapslagen (1977:16) om bekämpande av oljeskador[2].

 

1.2 Utlåtanden över bestämmelsen om avgift för sotningen

 

1.2.1 Allmänt

 

Ålandsdelegationen och Högsta domstolen har i sina respektive utlåtanden konstaterat att landskapslagarna i lagtingsbeslutet faller inom landskapets behörighet förutom 53 § 2 mom. räddningslagen vilket av republikens president har förordnats att förfalla[3]. Räddningslagens 53 § sådan den lyder i lagtingsbeslutet reglerar avgifterna för sotningen, till vem de skall erläggas, vem som är skyldig att erlägga dem och hur de skall fastställas.

 

1.2.2 Ålandsdelegationen

 

I sitt utlåtande konstaterar Ålandsdelegationen följande. Enligt 81 § 2 mom. grundlagen (FFS 731/1999) skall bestämmelser om avgifter utfärdas genom lag. Även bestämmelser om de allmänna grunderna för storleken av avgifter för de statliga myndigheternas tjänsteåtgärder, tjänster och övrig verksamhet utfärdas genom lag.

     Enligt 18 § 5 punkten självstyrelselagen (1991:71) för landskapet Åland har landskapet behörighet att lagstifta om grunderna för avgifter till landskapet och enligt 44 § 3 mom. självstyrelselagen har lagtinget rätt att lagstifta om grunderna för avgifter som uppbärs inom landskapsförvaltningen. Bestämmelserna i räddningslagens 53 § gäller avgifter som tillkommer kommunerna, men för dessa avgifters del bör bestämmelserna i grundlagens 80 § och självstyrelselagens 21 § följas, som förutsätter att det genom lag utfärdas bestämmelser som berör grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. Bestämmelsen i räddningslagens 53 § 2 mom. om att landskapsregeringen fastställer grunderna för sotningsavgiften uppfyller således inte kravet på att grunderna för betalningsskyldigheten måste regleras på lagnivå och utgör därför en behörighetsöverskridning.

 

1.2.3 Högsta domstolen

 

I sitt utlåtande konstaterar Högsta domstolen följande. I 53 § räddningslagen stadgas om avgift för sotning. Enligt 53 § 1 mom. är den som äger eller innehar en byggnad skyldig att erlägga avgift för sotningen till den som utför sotningen och enligt 53 § 2 mom. fastställs grunderna för avgiften genom beslut av landskapsregeringen. Räddningslagens 49 § föreskriver att kommunens räddningsmyndighet beslutar om hur sotningen skall ordnas inom kommunen med beaktande av de övriga bestämmelserna i räddningslagen.

     Ur detaljmotiveringen till 49 och 53 §§ framgår att sotningsverksamheten skall ske i en viss grad av konkurrens mellan flera aktörer på en marknad. Dock förblir det oklart med stöd av själva regleringen huruvida fastighetsinnehavarna ingår avtal med sotaren eller om det allmänna gör det eller om innehavaren ger det allmänna i uppdrag att utföra sotningen. I det förstnämnda fallet är det således inte fråga om att en avgift betalas till det allmänna. I det andra fallet skulle det vara fråga om en tjänst som det allmänna låter utföra. Det tredje alternativet skulle vara att innehavaren ger det allmänna i uppdrag att utföra sotningen. I det första fallet skulle avgiften gå till sotaren men grunderna för den skulle bestämmas genom ett beslut av landskapsregeringen. I de övriga fallen skulle avgiften gå till det allmänna utan att grunderna för avgiften bestäms på lagnivå enligt landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet. Antingen uppstår frågan om en dylik reglering av priset är förenlig med näringsfriheten, skyddad genom bestämmelserna i 18 § grundlagen eller frågan om bestämmelsen utgör en delegering att bestämma om grunderna för avgiften som står i strid med 80 § grundlagen och 21 § självstyrelselagen.

     I 39 § rikets räddningslag (FFS 468/2003) finns det uttryckliga bestämmelser om hur sotningen skall ordnas. Enligt 1 mom. beslutar det lokala räddningsväsendet hur sotningstjänsterna skall ordnas i dess område. Enligt 2 mom. kan det lokala räddningsväsendet

     1) producera sotningstjänsterna själv,

     2) skaffa sotningstjänsterna av en annan tjänsteproducent, eller

     3) tillåta att ägaren eller innehavaren av en byggnad ingår avtal om sotning med en tjänsteproducent.

     Enligt 39 § 3 mom. skall det lokala räddningsväsendet bestämma sotningsavgiften när sotningstjänsterna ordnas på det sätt som avses i 2 mom. 1 eller 2 punkten. Detta betyder att när den som besitter en fastighet köper tjänsten av en näringsidkare fastställs priset på marknadsvillkor.

     Slutsatsen är att det är oklart vad 53 § räddningslagen egentligen reglerar och det är högst sannolikt att det i paragrafens 2 mom. är fråga om att bemyndiga landskapsregeringen att bestämma grunderna för en avgift till det allmänna. Av denna orsak står 2 mom. i strid med reglerna om delegering varför stadgandet utgör en behörighetsöverskridning.

 

2. Landskapsregeringens bedömning

 

Ålandsdelegationen och Högsta domstolen har på ovan anförda grunder inte godtagit bestämmelsen i 53 § 2 mom. räddningslagen sådan den är formulerad i lagtingsbeslutet och Republikens president har till följd därav förordnat att 53 § 2 mom. räddningslagen skall förfalla.

     Det som återstår av 53 § räddningslagen är den bestämmelse enligt vilken den som äger eller innehar en byggnad är skyldig att erlägga avgift för sotningen till den som utför sotningen. Som komplement härtill gäller enligt 95 § 4 punkten räddningslagen att förordningar och beslut som tillkommit med stöd av landskapslagen (1977:37) om brand- och räddningsväsendet (brandlagen) fortfarande gäller till dess att den utsatta giltighetstiden för dem utgår eller till dess landskapsregeringen upphäver dem. Med stöd av brandlagens 18 § 3 mom. har Ålands landskapsstyrelses beslut (2003:30) om sotningstaxa utfärdats i vilket sotningsavgifterna fastställs närmare.

     Enligt landskapsregeringen är det nuvarande regelverket inte uppbyggt i enlighet med grundlagens bestämmelser och måste således korrigeras. Det är viktigt att det i landskapet finns ett heltäckande regelsystem som står i samklang med grundlagen och som tydligt anger hur sotningsavgifterna skall fastställas.

 

3. Landskapsregeringens förslag

 

3.1 Grundförutsättningar

 

Genom räddningslagen har lagstiftaren inrättat ett system som skall befrämja konkurrensen sotarna sinsemellan och säkerställa den enskilde konsumentens valfrihet. Sotarna kan emellertid inte väljas helt på marknadsvillkor eftersom det då skulle kunna bli för många verksamma sotare i landskapet vilket skulle försämra kontakterna mellan sotarna och kommunens räddningsmyndighet. Detta skulle i sin tur vara till men för sotningsövervakningen i landskapet eftersom räddningsmyndigheten bl.a. har till uppgift att övervaka sotningen.

     Om konkurrensen var helt fri skulle det kunna bli svårt utföra sotning av alla närliggande hus på samma gång, eftersom en samordning av enskilda fastighetsägares sotningsbeställningar inte torde vara möjlig. Detta skulle i sin tur leda till oskäligt höga sotningskostnader för fastighetsägaren. Vidare skulle sotningen av avlägset belägna fastigheter kunna bli eftersatt eftersom det på grund av längre resor och ökad tidsåtgång inte skulle vara lika lönsamt för sotaren att utföra sotning i sådana fall. Det är viktigt att sotningsavgifterna så långt som möjligt beaktar jämlikhetsaspekterna med tanke på de olika typerna av bosättning i landskapet. Taxorna bör inte utformas så att sotningen äventyras i mera avlägset belägna fastigheter. Därför skall sotningsnäringen i landskapet, enligt förutsättningarna i räddningslagen, vara reglementerad. Detta innebär att sotarna visserligen verkar som privatföretagare under räddningsmyndighetens överinseende men att priserna (sotningsavgifterna) inte får sättas på marknadsvillkor.

 

3.2 Nya bestämmelser om grunderna för hur sotningsavgiften fastställs

 

Mot bakgrund av det som anförts i avsnitt 1 och med beaktande av redogörelsen i avsnitt 2.1 föreslår landskapsregeringen att det i räddningslagens 53 § intas kompletterande bestämmelser. Enligt dessa bestämmelser skall sotningsavgiften fastställas så att den täcker de kostnader som sotningen föranleder. Vidare utfärdar landskapsregeringen genom beslut närmare bestämmelser om hur sotningsavgiftens storlek skall bestämmas. Enligt förslaget justeras paragrafen även rent språkligt.

 

3.3 Näringsfrihet enligt grundlagen

 

De nya bestämmelserna innebär en viss inskränkning i näringsfriheten skyddad genom bestämmelserna i 18 § grundlagen. I 18 § 1 mom. grundlagen föreskrivs att var och en har i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete , yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Det allmänna skall sörja för skyddet av arbetskraften.

     Ur förarbetena till 15 § regeringsformen för Finland (FFS 94/1919)[4] framgår bestämmelsen avser att stärka envars rätt att genom arbete, yrke eller näring skaffa utkomst. Dessutom stadfäster bestämmelsen principen om företagandets frihet, eftersom yrke och näring uttryckligen nämns som medel att skaffa utkomst. En av utgångspunkterna är att individen själv engagerar sig för att skaffa utkomst.

     Rättigheten begränsas naturligtvis av vissa realiteter. Rätten att sluta ett arbetsavtal eller att bli utnämnd till en tjänst begränsas av tillgången på arbetsplatser, utbildningen, erfarenheten och yrkesskickligheten som krävs för arbetet samt behörighetskraven för offentliga tjänster. En yrkesutövares och en näringsidkares valmöjligheter begränsas av hans förmåga att sälja sina produkter och tjänster så att han förmår skaffa utkomst. Vid sidan av de faktiska begränsningarna finns det dessutom flertalet juridiska begränsningar.

     Orden ''i enlighet med lag'' hänvisar till möjligheten att genom lag begränsa den rättighet som tryggas genom bestämmelsen. I landskapsregeringens förslag utnyttjas denna möjlighet. De föreslagna bestämmelserna begränsar visserligen näringsfriheten enligt grundlagen men är likväl fullt tillåtliga enligt densamma emedan de är på lagnivå.

 

4. Förslagets konsekvenser

 

I landskapsregeringens tidigare framställning innehållande förslag till ny räddningslagstiftning utreddes de ekonomiska och administrativa konsekvenserna för landskapets del. Det finns inget ytterligare att tillägga i denna framställning. Detsamma gäller jämställdhetskonsekvenser och konsekvenserna för miljön[5].

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om ändring av räddningslagen för landskapet Åland

 

53 § Sotningsavgift Med hänvisning till vad som anförts i den allmänna motiveringen ändras den nuvarande bestämmelsen om avgifter för sotning på sätt som närmare framgår av lagtexten nedan. Härigenom uppfylls grundlagens krav på att inskränkningar i näringsfriheten tydligt skall anges genom lag.

     De kostnader som sotningsavgiften skall täcka är bl.a. kostnaderna för

     1) sotningsverktyg, arbetskläder och transportmedel som används i sotarens dagliga verksamhet samt annan för sotningen erforderlig utrustning,

     2) resor i arbetet,

     3) skälig timersättning för utfört sotningsarbete och administrativt arbete samt

     4) försäkringspremier och socialskyddsavgifter.

     För att motverka regionala ojämlikheter när det gäller att fastställa kostnaderna för resor i arbetet skall den tid som i genomsnitt åtgår till resor under en normal arbetsdag ett visst år ligga till grund för kostnadsberäkningen.

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 53 § räddningslagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut ändras 53 § räddningslagen (2006:106) för landskapet Åland som följer:

 

53 §

Sotningsavgift

     Den som äger eller innehar en byggnad är skyldig att erlägga sotningsavgift till den som utför sotningen.

     Sotningsavgiften skall fastställas så att den täcker de kostnader som sotningen föranleder.

     Landskapsregeringen utfärdar genom beslut närmare bestämmelser om hur sotningsavgiftens storlek skall bestämmas.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

__________________

 

 

 

Mariehamn den 14 november 2006
L a n t r å d	Roger Nordlund
Föredragande ledamot	Britt Lundberg

 

Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 6/2006-2007