Framställning 6/2008-2009

Tillhör ärendet: Blankettlag om elsäkerhet
Lagtingsår: 2008-2009

Ladda ner Word-dokument

 

FRAMSTÄLLNING nr 6/2008-2009

 

Datum

 

 

2008-11-25

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Blankettlag om elsäkerhet

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att rikets elsäkerhetslag antas som blankettlag i landskapet. Samtidigt upphävs bestämmelserna om elsäkerhet i ellagen för landskapet Åland. Genom förändringen delas regleringen på elområdet upp i två separata delar. De bestämmelser som rör elmarknadsområdet kvarstår i ellagen som i ett senare skede kommer att göras om till en renodlad elmarknadslag.

     Det materiella innehållet i elsäkerhetslagen motsvarar till övervägande del bestämmelserna om elsäkerhet i den nu gällande ellagen. Förslaget innebär dock vissa ändringar när det gäller besiktning av elanläggningar. Bland annat avskaffas rätten för elentreprenörer att utföra periodiska besiktningar, detta med hänvisning till att besiktningar är att betrakta som sådana offentliga förvaltningsuppgifter som enligt grundlagen inte ska överföras på andra än myndigheter. För övrigt medför förslaget att vissa bestämmelser, bland annat när det gäller behörighetskrav, flyttas från förordningsnivå till lagnivå.

     Förslaget innebär dessutom att bestämmelserna om elektromagnetisk kompatibilitet blir tydligare så att de motsvarar de krav som ställs i EU:s nya EMC-direktiv. Även när det gäller regleringen av elektromagnetisk kompatibilitet medför förslaget att bestämmelser flyttas från förordningsnivå till lagnivå.

     Förslaget bör träda i kraft så snart som möjligt. EMC-direktivet skulle ha varit genomfört senast den 20 januari 2007 och det kan notifieras först när de föreslagna lagändringarna har trätt i kraft.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Gällande lagstiftning. 3

1.1. Landskapslagstiftning om elsäkerhet 3

1.2. EG-reglering på elsäkerhetsområdet 5

2. Lagstiftningsbehörighet 7

3. Behov av ändring. 9

3.1. Ändring av EG-reglerna om elektromagnetisk kompatibilitet 9

3.2. Behov av andra ändringar 9

4. Landskapsregeringens förslag. 10

5. Förslagets verkningar 12

6. Beredningen av förslaget 12

Detaljmotivering. 12

1. LL om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen. 12

2. Ändring av ellagen för landskapet Åland. 14

Lagtext 20

L A N D S K A P S L A G om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen  20

L A N D S K A P S L A G om ändring av ellagen för landskapet Åland. 21

Parallelltexter 25

Bilaga. 26

 


 

Allmän motivering

 

1. Gällande lagstiftning

 

1.1. Landskapslagstiftning om elsäkerhet

 

1.1.1. Allmänt

 

Bestämmelser om elsäkerhet finns i ellagen (1982:38) för landskapet Åland. I lagens 4 § ställs ett grundläggande krav på att den som planerar, bygger, tillverkar, reparerar, underhåller och använder elmateriel och elanläggningar ska göra det på ett sådant sätt att de inte medför fara för liv, hälsa eller egendom. Dessutom krävs att de inte elektriskt, elektromagnetiskt eller på något annat sätt medför oskälig störning samt att deras funktion inte lätt utsätts för elektriska eller elektromagnetiska störningar. Landskapsregeringen får meddela säkerhetsföreskrifter för undvikande av sådan fara och sådana störningar i förordning. Vidare innehåller lagen regler om ansvar och behörighet för byggnads-, reparations-, underhålls och driftsarbeten inom elbranschen (1 kap.), övervakning och besiktning av elmateriel och elanläggningar (5 kap.) samt skada och olägenhet som orsakas av elmateriel och elanläggningar (6 kap.).

     Enligt ellagens 66 § kan landskapsregeringen besluta att bestämmelser inom lagens tillämpningsområde som utfärdats av riksmyndigheter ska gälla även i landskapet. Med stöd av den har landskapsförordningen (2001:8) om tillämpning i landskapet Åland av riksbestämmelser om elektricitet antagits (nedan blankettförordningen om elektricitet). Genom blankettförordningen om elektricitet tillämpas i landskapet elsäkerhetsförordningen (FFS 498/1996) samt ett flertal handels- och industriministeriets beslut om bland annat arbeten inom elbranschen (FFS 516/1996), ibruktagning och drivande av elanläggningar (FFS 517/1996), elanläggningars säkerhet (FFS 1193/1999), elektrisk utrustnings säkerhet (FFS 1694/1993) och elektromagnetisk kompatibilitet hos elektrisk utrustning och elanläggningar (FFS 1696/1993). Enligt blankettförordningens 4 § gäller ändringar i riksbestämmelserna automatiskt även i landskapet.

 

1.1.2. Arbeten inom elbranschen

 

Till arbeten inom elbranschen räknas underhålls- och reparationsarbeten på elmateriel samt byggnads-, reparations-, underhålls- och driftsarbeten på elanläggningar. Enligt ellagens 7 § får sådana arbeten utföras om en behörig arbetsledare leder arbetet, en person med tillräcklig yrkeskunskap självständigt utför och övervakar arbetet samt om relevanta lokaler, redskap och gällande bestämmelser om elsäkerhet finns tillgängliga. Landskapsregeringen kan i vissa fall medge undantag från kravet på arbetsledare. Närmare bestämmelser om behörighetskrav och uppgifter för arbetsledare anges i förordning.

     Reparationsarbeten på elmateriel samt byggnads-, reparations- och underhållsarbete på elanläggningar sammanhänger ofta med särskilda risker. Med hänsyn till arbetstagarnas och användarnas säkerhet föreskrivs i ellagens 8 § att sådan yrkesmässig verksamhet enbart får bedrivas med landskapsregeringens tillstånd. Tidigare var även planering av elarbeten tillståndspliktig, denna regel upphävdes genom en ändring av lagen (1998/77). Tillstånd ska beviljas om den sökande eller en anställd är behörig att leda den avsedda verksamheten, har rätt att idka näring i landskapet, har tillgång till de utrymmen och arbetsredskap som krävs samt har andra förutsättningar som krävs för att sörja för elsäkerheten. Villkor och anvisningar kan fogas till tillståndet och landskapsregeringen kan under vissa angivna omständigheter begränsa verksamheten, förbjuda tillståndshavaren att bedriva verksamheten eller återkalla tillståndet.

     Sådan verksamhet som inte är tillståndspliktig men som ändå regleras i lagens 7 § ska anmälas till landskapsregeringen.

 

1.1.3. Elektromagnetisk kompatibilitet

 

Elektrisk utrustning ska förutom att vara säker, pålitlig och reparabel även ha en tillräcklig elektromagnetisk kompatibilitet med annan elutrustning i den användningsmiljö där utrustningen är avsedd att användas. Genom att säkerställa den elektromagnetiska kompatibiliteten hos elmateriel och elanläggningar som ska användas i samma användningsmiljö kan man undvika funktionsstörningar. Elutrustning får å ena sidan inte sända ut oacceptabla störningar till sin omgivning men ska å andra sidan i viss mån tåla störningar från omgivningen.

     Olika störningsnivåer har fastställts för bostads- och industrimiljöer för att säkerställa utrustningens elektromagnetiska kompatibilitet och funktion i den avsedda användningsmiljön. Störningarna sprider sig antingen via ledare eller genom strålning. Exempelvis bildstörningar i tv-rutan, ljudstörningar i radion eller olika fel i datorn kan ofta bero på störningar från annan elutrustning.

     Enligt blankettförordningen om elektricitet tillämpas handels- och industriministeriets beslut om elektromagnetisk kompatibilitet hos elektrisk utrustning och elanläggningar från 1993 i landskapet. Enligt beslutet uppfylls kraven på elektromagnetisk kompatibilitet om utrustningen stämmer överens med gällande harmoniserade standarder. Dessutom finns regler för CE-märkning av utrustning för att styrka att den uppfyller kraven. Utrustning som inte är CE-märkt får inte släppas ut på marknaden. Beslutet tillämpas inte på tele-, teleterminal- eller radioutrustning som regleras i annan lagstiftning.

 

1.1.4. Övervakning och besiktning

 

Att kraven på elektrisk utrustning uppfylls säkerställs genom besiktning och övervakning. Genom ändringen av ellagen år 1998 släpptes besiktningen av elanläggningar fri för konkurrens i syfte att uppfylla EG-rättens krav på etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster. Före det utförde landskapsstyrelsen och distributions­elverken alla besiktningar.

     En elanläggning får tas i bruk efter att en ibruktagningsbesiktning har visat att den inte förorsakar fara eller störning. Den som har byggt anläggningen ska utföra besiktningen. Vissa elanläggningar ska även certifieringsbesiktigas innan de tas i bruk för sitt egentliga syfte. En certifieringsbesiktning säkerställer att den som byggt elanläggningen har uppfyllt sina skyldigheter och att anläggningen är säker. Slutligen ska vissa slag av elanläggningar även besiktigas med jämna mellanrum, så kallad periodisk besiktning.

     En auktoriserad besiktningsman eller ett auktoriserat organ utför certifieringsbesiktningarna och de periodiska besiktningarna. Distributionsnätsinnehavare är under vissa förutsättningar skyldiga att på begäran utföra certifieringsbesiktning av elanläggningar som skall anslutas till nätet. I vissa fall kan även den elentreprenör som byggt anläggningen eller som har ansvarat för byggandet certifiera en elanläggning. Elentreprenörer kan också utföra periodiska besiktningar av ett visst slag. Landskapsregeringen kan också utföra båda typer av besiktningar.

     Landskapsregeringen utnämner besiktningsorgan, auktoriserade besiktningsmän och auktoriserade organ och kan också återkalla utnämningen. Närmare bestämmelser om de krav som ställs och de villkor som ska uppfyllas för utnämning ska anges i förordning liksom bestämmelser om organens och besiktningsmännens rättigheter och skyldigheter. Även när det gäller tillstånd för en elentreprenör att utföra certifieringsbesiktning ska närmare bestämmelser om villkor för beviljande och återkallande anges i förordning. Slutligen ska även kraven för den som utför besiktning för en distributionsnätsinnehavares räkning anges i förordning.

 

1.1.5. Skadestånds- och övriga bestämmelser

 

Enligt ellagen är innehavaren av elmateriel eller en elanläggning med vissa angivna undantag ansvarig för en elskada oberoende av vållande (strikt ansvar). Undantagna från det strikta ansvaret är för det första elskador på annan elmateriel eller elanläggning med märkspänning över 400 V. Att undvika sådana skador förutsätter i allmänhet aktiva skyddsåtgärder av innehavarna till båda materielenheterna eller anläggningarna. För det andra undantas elskador som förorsakas av elmateriel eller elanläggningar som är en del av eller ansluten till en fastighets inre elförsörjning om märkspänningen underskrider 400 V. En ägare eller innehavare av till exempel en bostadsfastighet har inte möjlighet eller behörighet att kontinuerligt övervaka anläggningarna i fråga. Ett strikt skadeståndsansvar vore i det fallet oskäligt. Skadestånd för sådana elskador som det finns undantag för i ellagen kan ansökas med stöd av skadeståndslagen (FFS 412/1974) eller produktansvarslagen (FFS 694/1990). Skadeståndslagen tillämpas även vid fastställande av skadestånd enligt ellagen.

     I lagen regleras även ansvaret vid en situation när en elanläggning som fullständigt stämmer överens med föreskrifterna förorsakar störning eller fara för en annan elanläggning som också stämmer överens med föreskrifterna. Som huvudregel gäller att ägaren till den anläggning som byggts senare är skyldig att vidta åtgärder för att avlägsna störningen eller faran. Om störningen eller faran kan avhjälpas till avsevärt lägre kostnad genom att den tidigare byggda anläggningen ändras ska i stället ägaren till den anläggningen vidta åtgärder. I så fall ska ägaren till den senast byggda anläggningen dock ersätta kostnaderna. Landskapsregeringen avgör meningsskiljaktigheter mellan ägarna i de här frågorna.

     Landskapsregeringens beslut enligt lagen överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. Vid övervakningen av lagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den har landskapsregeringen rätt att få nödvändiga upplysningar samt tillträde till elanläggningar och elmaterielens tillverknings-, byggnads-, reparations-, underhålls-, lager-, försäljnings- och driftsställen. Den som under utförande av uppgifter enligt lagen får kännedom om affärs- eller yrkeshemligheter får inte yppa dem för utomstående eller använda dem till sin fördel. Landskapsregeringen har dock rätt att för undvikande av fara lämna uppgifter till officiella organ som övervakar elsäkerheten. För överträdelse av bestämmelserna om elmateriel och elanläggningar kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. När det gäller skadegörelse eller förhindrande av användning av kraftverk eller elöverföringsanläggningar hänvisar lagen till strafflagen (FFS 39/1889).

 

1.2. EG-reglering på elsäkerhetsområdet

 

1.2.1. Lågspänningsdirektivet

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/95/EG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (nedan lågspänningsdirektivet) innehåller allmänna bestämmelser om elsäkerhet. Direktivet är en kodifiering av det tidigare rådets direktiv 73/23/EEG. Lågspänningsdirektivet gäller med vissa undantag all elektrisk utrustning som är konstruerad för användning vid en märkspänning mellan 50 och 1 000 V för växelström samt mellan 75 och 1 500 V för likström.

     Elektrisk utrustning ska uppfylla god säkerhetsteknisk praxis och får endast marknadsföras om den inte riskerar säkerheten för människor, husdjur eller egendom, då den är korrekt installerad och underhållen och används för de ändamål den är avsedd för. Mer specifika säkerhetskrav anges i en bilaga till direktivet, där de indelas i allmänna villkor, skydd mot risker orsakade av elektrisk utrustning och skydd mot risker som kan orsakas av yttre påverkan på den elektriska utrustningen. Medlemsstaterna ska se till att den fria handeln med sådan utrustning som uppfyller villkoren inte hämmas av säkerhetsskäl.

     Enligt regelverket förutsätts att utrustning som är konstruerad i överensstämmelse med europeisk harmoniserad standard uppfyller skyddskraven. En standard anses harmoniserad om den är godkänd av de olika medlemsländerna och publicerad i Europeiska unionens officiella tidning. Om ingen harmoniserad standard har upprättats gäller säkerhetsbestämmelser från Internationella kommissionen för regler för godkännande av elektrisk utrustning (CEE) eller Internationella elektrotekniska kommissionen (IEC) på motsvarande sätt. Även utrustning för vilken ett så kallat anmält organ intygar att skyddskraven uppfyllts, antas uppfylla kraven. Med anmält organ menas en opartisk organisation som respektive medlemsstat har anmält till kommissionen som kompetent att avgöra om en elektrisk produkt är säker eller inte.

     När elektrisk utrustning släpps ut på marknaden ska den vara försedd med CE-märkning, av vilken det framgår att den uppfyller bestämmelserna i låg­spänningsdirektivet. Tillverkaren eller dennes representant ansvarar för upprättande av tekniskt underlag, tillverkardeklaration och CE-märkning. Detta ansvar kan inte överlåtas på någon annan. Tillverkarens representant ska vara en fysisk eller juridisk person med fullmakt att agera å tillverkarens vägnar. Det tekniska underlaget och tillverkardeklarationen ska förvaras inom unionen. Om varken tillverkaren eller dennes representant finns inom unionen måste därför en importör förvara dessa handlingar. All utrustning ska förses med CE-märke oavsett om apparaterna ska säljas, hyras ut eller delas ut gratis. Information som behövs för en säker användning och installation ska vara skriven på användarens språk och finnas på materielen eller i en medföljande bruksanvisning. Begagnade produkter ska uppfylla säkerhetskraven som gällde vid marknadsföringstillfället. Säkerhetskraven kan dock med tiden ha skärpts så mycket att försäljning av gammal materiel inte kan accepteras av säkerhetsskäl.

     CE-märkningen måste vara synlig, läslig och outplånlig. Andra märkningar får anbringas på elektrisk utrustning förutsatt att det inte är vilseledande vad gäller CE-märkningens innebörd och utformning eller minskar dess synlighet eller läslighet. Om CE-märkningen har anbringats utan att det är berättigat är tillverkaren skyldig att se till att den elektriska utrustningen bringas i överensstämmelse med bestämmelserna om CE-märkning. Om bristerna fortgår ska medlemsstaten vidta åtgärder för att begränsa eller förbjuda utsläppandet på marknaden av den elektriska utrustningen i fråga eller för att återkalla den från marknaden.

     Lågspänningsdirektivet tillämpas inte på elektrisk utrustning för användning i explosionsfarlig miljö, elektrisk utrustning för radiologi och medicinska ändamål eller elektriska delar för varu- och personhissar, dessa områden regleras i andra direktiv. Lågspänningsdirektivet gäller inte heller elmätare, stickproppar och uttag för hushållsbruk, elstängselapparater, radiostörning eller specialiserad elektrisk utrustning för användning på fartyg, i flygplan eller på tåg. Inte heller tillämpas det på elektrisk utrustning som är avsedd för export till tredje land.

 

1.2.2. Elektromagnetisk kompatibilitet

 

Utöver de generella bestämmelserna i lågspänningsdirektivet finns även specifika bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet. Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/108/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet och om upphävande av direktiv 89/336/EEG (nedan EMC-direktivet) antogs i december 2004. Syftet med direktivet är att säkerställa en välfungerande inre marknad genom fastställande av krav angående en tillräckligt hög nivå av kompatibilitet mellan elanläggningar. EMC-direktivet avser att komplettera och skapa klarhet i nuvarande praxis. Till skillnad från det tidigare direktivet 89/336/EEG som inte omfattade fasta installationer gäller det nya direktivet även anläggningar som inbegriper både utrustning och fasta installationer.

     I EMC-direktivet definieras väsentliga krav och de harmoniserade standardernas ställning klargörs, liksom kraven på information med hjälp av vilka marknadstillsynen kan effektiviseras. Genom direktivet förenklas dessutom förfarandet för bedömning av överensstämmelse med kraven. I direktivet fastställs även ett eget system för säkerställande av den elektromagnetiska kompatibiliteten hos fasta installationer. Direktivet förutsätter också att de handlingar som visar kompatibiliteten hos fasta installationer ska bevaras under installationernas hela livslängd.

     Enligt EMC-direktivet ska varje apparat åtföljas av tillverkarens namn och adress. Om tillverkaren inte är etablerad inom EES-området ska namn och adress till den som är ansvarig för utsläppandet av apparaten på gemenskapsmarknaden (importören) uppges.

     De lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa EMC-direktivet skulle medlemsstaterna anta senast den 1 januari 2007 och bestämmelserna skulle tillämpas från och med den 1 juli 2007. Enligt en övergångsbestämmelse får medlemsstaterna inte hindra utsläppande på marknaden eller ibruktagande av utrustning som överensstämmer med bestämmelserna i det tidigare direktivet 89/336/EEG och som släpps ut på marknaden före den 20 juli 2009.

 

2. Lagstiftningsbehörighet

 

Elsäkerhetsreglerna i ellagen hör huvudsakligen till området för näringsverksamhet, som enligt 17 § 22 punkten självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet med vissa undantag. Till undantagen hör bland annat lagstiftning om förhållandet till utländska makter (27 § 4 punkten), utrikeshandel (12 punkten) och standardisering (19 punkten) som alltså hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Av betydelse i detta sammanhang är även avvikelse från grundlag som enligt 27 § 1 punkten också hör till rikets lagstiftningsbehörighet.

     Elsäkerhetsområdet innefattar även vissa bestämmelser om skadestånd. Skadeståndslagstiftningen hänför sig till de privaträttsliga angelägenheter som avses i självstyrelselagens 27 § 41 punkt och hör som sådan till rikets lagstiftningsbehörighet. Om en privaträttslig angelägenhet direkt ansluter sig till ett rättsområde som faller under landskapets behörighet utgör dock frågan en landskapsangelägenhet. De skadeståndsregler som finns i ellagen har ansetts vara av blandad behörighet. Till de delar de hör till rikets behörighet överensstämmer de med motsvarande bestämmelser i rikets elsäkerhetslag och har därmed kunnat intas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.

     Till de regler i ellagen som gäller elsäkerhet hör även enstaka bestämmelser som rör allmän ordning och säkerhet samt tvångsmedel som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet (18 § 6 och 26 punkterna). Slutligen finns även vissa bestämmelser om konsumentskydd, förverkandepåföljd och sökande av ändring som faller under rikets behörighet (27 § 10 och 23 punkterna samt 25 § i självstyrelselagen).

     När det gäller standardisering är behörighetsfrågan otydlig. Som tidigare nämnts hör rättsområdet enligt 27 § 19 punkten i självstyrelselagen till rikets lagstiftningsbehörighet, men det som gör saken komplicerad är snarare gränserna för rättsområdet. Landskapsregeringen har hittills i sin bedömning utgått från att det som avses med standardisering i självstyrelselagens mening är den process som resulterar i en standard. Denna process tar sig  oftast uttryck i förhandlingar och diskussioner samt slutligen i en gemensam överenskommelse mellan olika nationella och internationella organ inom standardiseringsområdet. När det gäller elsäkerhet finns SESKO som är Finlands eltekniska standardiseringsförening och CENELEC som är Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering, medlemsländernas standardiseringsorganisation. Däremot anser inte landskapsregeringen att användningen av standarder är att betrakta som standardisering. Landskapet har således behörighet att i en författning föreskriva vissa säkerhetskrav samt att bestämma att man genom att tillämpa en viss standard kan visa att dessa säkerhetskrav är uppfyllda. Utifrån denna bedömning har landskapsregeringen exempelvis i blankettförordningen om elektricitet föreskrivit att de standarder som ingår i den förteckning som avses i vissa av handels- och industriministeriets beslut endast ska tillämpas om de finns tillgängliga på svenska.

     I flera olika sammanhang har Högsta domstolen (HD) yttrat sig när det gäller bestämmelser i landskapslagar som rör rättsområdet standardisering. Utlåtandena har emellertid inte varit entydiga. Domstolen har inte haft något att invända mot den bestämmelse i ellagen (35 §) som rör märkning av elmateriel för att visa att de uppfyller gällande elsäkerhetskrav. Inte heller när bestämmelsen ändrades och det i motiveringen uttryckligen sades att den är avsedd att tillämpas när det gäller CE-märkning (framst. 39/1992–1993) hade HD något att anmärka. Däremot konstaterade domstolen kort att CE-märkning är att betrakta som standardisering, med anledning av en blankettlag enligt vilken rikets lag om att vissa produkter ska förses med CE-märkning (FFS 1376/1994) skulle göras tillämplig i landskapet. I sitt utlåtande över plan- och bygglagen för landskapet Åland år 2007 förefaller domstolen också mena att landskapet inte har behörighet att bestämma att svenska normer ska godkännas i landskapet. Detta trots att den nämnda 35 § i ellagen i sin ursprungliga lydelse godkände rikets och även gemensamma nordiska normer parallellt med landskapets.

     Standarder tillämpas på många olika områden och användningen utökas hela tiden. Inom EG-rätten finns en uttalad strävan till att använda standarder i större utsträckning eftersom det gör lagstiftningen enklare och smidigare vid ändringar. Den nya metoden (The New Approach) går ut på att de grundläggande kraven, exempelvis säkerhetskrav inom elområdet, ställs i lagstiftningen. Sedan fastställs en standard som, om den följs, visar att kraven är uppfyllda.

     Landskapet har således inte behörighet att fastställa egna standarder. Däremot torde det vara klarlagt att landskapet har behörighet att lagstifta om vilka säkerhetskrav som ska gälla på elsäkerhetsområdet, bortsett från de krav som ställs på EU-nivå. Av detta följer att landskapet även måste kunna bestämma vilka standarder som visar att säkerhetskraven är uppfyllda. Landskapsregeringen vidhåller sin tolkning att detta inte är att betrakta som standardisering i självstyrelselagens mening.

 

3. Behov av ändring

 

3.1. Ändring av EG-reglerna om elektromagnetisk kompatibilitet

 

Landskapet har fått en officiell anmärkning från kommissionen med anledning av att EMC-direktivet inte har genomförts inom den angivna tiden. För att genomföra direktivet krävs en ändring av de i landskapet gällande bestämmelserna om elektromagnetisk kompatibilitet. Eftersom bestämmelserna för närvarande finns i form av blankettlagstiftning (den ovan nämnda blankettförordningen om elektricitet) bedömdes det när direktivet kom att det var mest ändamålsenligt att invänta rikets genomförande av direktivet.

     I riket reglerades området tidigare i handels- och industriministeriets beslut om elektromagnetisk kompatibilitet hos elektrisk utrustning och elanläggningar, som alltså fortfarande tillämpas i landskapet. När EMC-direktivet skulle genomföras avlät regeringen en proposition till riksdagen om ändring av elsäkerhetslagen (RP 230/2006). Genom förslaget infördes ett bemyndigande för statsrådet att genom förordning föreskriva om säkerheten och elektromagnetisk kompatibilitet hos elmateriel och elanläggningar, om utsläppandet på marknaden och ibruktagandet, om väsentliga krav, bedömningen av materielens överensstämmelse och om de skyddsåtgärder som sammanhänger med dem. I förslaget ingick även ett förslag till statsrådets förordning om elmateriels och elanläggningars elektromagnetiska kompatibilitet. Grundlagsutskottet fastslog emellertid i sitt utlåtande över förslaget (GrUU 57/2006) att utformningen av bemyndigandet inte motsvarar de krav som ställs i 80 § grundlagen samt att bestämmelserna även tangerar näringsfriheten enligt grundlagens 18 §. Utskottet konstaterade att de föreslagna skyldigheterna, kraven och begränsningarna bör uppfylla de allmänna villkoren för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, till exempel att det ska bestämmas om dem i lag och att de ska vara exakta och noggrant avgränsade. För att lagförslaget skulle kunna antas i vanlig lagstiftningsordning förutsatte utskottet att de centrala bestämmelserna om villkoren för elapparaters och elanläggningars ibruktagande, utsläppande på och bortdragande från marknaden samt begränsningar av deras fria rörlighet fördes upp på lagnivå.

     Efter att grundlagsutskottet givit sitt utlåtande återtogs propositionen. Sedan avlät regeringen en ny proposition om ändring av elsäkerhetslagen (RP 118/2007) där grundlagsutskottets synpunkter beaktades. Ändringen av elsäkerhetslagen (FFS 1465/2007) och den nya statsrådets förordning om elmateriels och elanläggningars elektromagnetiska kompatibilitet (FFS 1466/2007) trädde i kraft den 1 januari 2008. Genom att ändringarna innebar att vissa av de bestämmelser som fanns i det tidigare ministeriebeslutet flyttades upp på lagnivå, är det inte möjligt att genomföra EMC-direktivet i landskapet genom att i blankettförordningen om elektricitet ersätta ministeriebeslutet från år 1993 med statsrådets förordning från år 2007.

 

3.2. Behov av andra ändringar

 

Närmare bestämmelser om besiktning och certifiering av elanläggningar fanns ursprungligen i elsäkerhetsförordningen och handels- och industriministeriets beslut om ibruktagning och drivande av elanläggningar som genom blankettförordningen om elektricitet tillämpas i landskapet. År 2004 gjordes en ändring av elsäkerhetslagen (FFS 220/2004) i riket som innebar att bestämmelser om behörighetskrav för dem som bedriver besiktningsverksamhet togs in i lagen, liksom bestämmelser om garantier för god förvaltning i fråga om verksamheten. Även bestämmelser om beviljande av rättigheter och om återkallande av dem togs in i lagen. Dessutom avskaffades rätten för elentreprenörer att utföra periodiska besiktningar. De nämnda ändringarna företogs med hänvisning till två olika bestämmelser i grundlagen. I grundlagens 80 § anges att bestämmelser om en individs grundläggande rättigheter och skyldigheter skall utfärdas genom lag. Grundlagens 124 § gäller överföring av offentliga förvaltningsuppgifter till andra än myndigheter.

     I samband med ändringen av elsäkerhetslagen ändrades även elsäkerhetsförordningen så att de bestämmelser som gällde behörighet för besiktnings- och certifieringsuppgifter upphävdes. Samtidigt gjordes även ändringar i handels- och industriministeriets beslut om ibruktagning och drivande av elanläggningar. Genom den automatik som finns inbyggd i blankettförordningen om elektricitet trädde ändringarna i både elsäkerhetsförordningen och handels- och industriministeriets beslut i kraft i landskapet samtidigt som i riket, det vill säga den 5 maj 2004. Det här betyder att det för närvarande inte finns några gällande regler om krav på behörighet för dem som utför certifierings- och periodiska besiktningar i landskapet. Detta är i och för sig inget stort problem eftersom det inte finns några auktoriserade besiktningsmän eller -organ i landskapet. Certifieringsbesiktningar sköts av distributionsnätsinnehavarna medan de periodiska besiktningarna sköts av elentreprenörer. Så har det fungerat sedan myndighetsbesiktningarna avskaffades. Däremot kan det ur EG-rättsligt perspektiv hävdas att det måste finnas möjlighet att utnämna auktoriserade besiktningsmän och besiktningsorgan även i landskapet.

     Ett annat problem som sammanhänger med ändringarna i rikslagstiftningen år 2004 gäller rätten för elentreprenörer att utföra periodiska besiktningar. Denna rättighet avskaffades i riket med hänvisning till att besiktning av anläggningar som redan är i drift ska betraktas som sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § grundlagen. Eftersom det i lagstiftningen inte ställs några krav på opartiskhet och oavhängighet i fråga om verksamhet som bedrivs av elentreprenörer kan det inte anses vara motiverat att de utför sådana offentliga förvaltningsuppgifter. Att denna rättighet avskaffades ledde dessutom till att bestämmelserna i handels- och industriministeriets beslut, som närmare anger vilka anläggningar som kan besiktigas av elentreprenörer, upphävdes. Till följd av automatiken i blankettförordningen upphävdes de följaktligen även i landskapet. Således finns enbart lagens bestämmelse om att anläggningar av visst slag kan besiktigas av elentreprenörer, det finns inte angivet någonstans vilket slag av anläggningar det gäller. I praktiken tillämpas i landskapet de bestämmelser som gällde innan rikslagstiftningen ändrades.

 

4. Landskapsregeringens förslag

 

För att genomföra EMC-direktivet måste vissa ändringar göras i bestämmelserna om elektromagnetisk kompatibilitet. Dessutom bör bestämmelserna om besiktning och certifiering av elanläggningar ändras och kompletteras eftersom de till följd av ändringar i rikslagstiftningen har blivit ofullständiga. Med hänvisning till grundlagens 80 § bör en del av reglerna, både när det gäller elektromagnetisk kompatibilitet samt besiktning och certifiering, införas på lagnivå.

     Ellagen för landskapet Åland stiftades ursprungligen år 1982. Till följd av flera omfattande ändringar utgör lagen nu en tämligen ostrukturerad blandning av regler som rör två separata områden, elsäkerhet och elmarknad. Att ytterligare i lagen infoga bestämmelser om elektromagnetisk kompatibilitet skulle göra den redan röriga strukturen ännu mer osammanhängande. För övrigt är lagen åtminstone partiellt i behov av en modernisering. Landskapsregeringen föreslår därför att ellagen skrivs om samtidigt som dess innehåll delas upp i en landskapslag om elsäkerhet och en landskapslag om elmarknaden. Den här framställningen gäller enbart förslaget till lagstiftning om elsäkerhet. Till de delar den gällande ellagen rör elmarknaden lämnas den i stort sett oförändrad i det här skedet, med undantag för en viss uppdatering. Enligt vad landskapsregeringen erfar är en ändring av elmarknadsdirektivet under arbete inom EU, som sannolikt kommer att kräva en ändring av landskapets elmarknadsbestämmelser. I samband med den ändringen avser landskapsregeringen att lägga fram ett förslag om en landskapslag om elmarknaden.

     Regleringen på elsäkerhetsområdet har sedan inträdet i EU till övervägande del sin grund i EG-rätten, dels i det grundläggande kravet på fri rörlighet för varor och tjänster dels i lågspännings- och EMC-direktivet. Det innebär att utrymmet för att införa speciella regler för landskapet är begränsat. Med hänvisning till det anser landskapsregeringen att det mest ändamålsenliga är att övergå till blankettlagstiftning och föreslår därför att rikets elsäkerhetslag görs tillämplig i landskapet. Ett faktum som ytterligare talar för att stifta en blankettlag är att regleringen av elsäkerhetsområdet på lägre nivå än lag redan idag är i form av blankettlagstiftning. En sådan kombination ökar risken för att det ska uppstå luckor i landskapslagstiftningen till följd av ändringar i rikslagstiftningen, vilket också har skett när det gäller regleringen av besiktning och certifiering.

     Rent materiellt föreslås inga stora förändringar i lagstiftningen. På vissa punkter kommer dock reglerna att ändras. Enligt förslaget behövs inte längre landskapsregeringens tillstånd för att yrkesmässigt bygga, reparera och underhålla elanläggningar eller att reparera elmateriel. De krav på behörig arbetsledare, behörig person som utför arbetet samt relevanta lokaler som hittills varit en förutsättning för att tillstånd ska beviljas kvarstår dock oförändrade. Det är även i fortsättningen landskapsregeringen som bestämmer behörighetskraven för arbetsledare samt bedömer om kraven är uppfyllda i de enskilda fallet. Dessutom införs en anmälningsplikt för att tillsynen ska fungera tillfredsställande. Enligt landskapsregeringens bedömning är det inte nödvändigt att utöver de angivna kraven ytterligare ha en tillståndsplikt. Kravet på att den som yrkesmässigt bedriver verksamheten ska ha rätt att idka näring i landskapet påverkas inte av ändringen eftersom det följer av landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring.

     När det gäller besiktningsverksamheten innebär förslaget att bestämmelser om behörighetskrav införs på lagnivå. Dessutom införs bestämmelser om beviljande av rätt att bedriva bedömnings- och besiktningsverksamhet samt om återkallande av rätten. Det införs även bestämmelser om garantier för god förvaltning när det gäller bedömnings- och besiktningsverksamhet samt om förfarandet vid sökande av ändring i de beslut som fattas av bedömningsorgan eller en part som utför besiktningar. Inom detta område har regleringen varit bristfällig i vissa avseenden till följd av att rikslagstiftningen på förordningsnivå tillämpas i landskapet och att denna har ändrats.

     Möjligheten för elentreprenörer att utföra periodiska besiktningar kan inte längre kvarstå i sin nuvarande form i landskapslagstiftningen. Detta med hänvisning till grundlagens bestämmelse om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter (124 §). Den avskaffas således.

     Beträffande reglerna om elektromagnetisk kompatibilitet innebär förslaget att EMC-direktivet kan genomföras i landskapet och därefter notifieras. Materiellt sett sker inga stora förändringar, syftet med direktivet har snarare varit att komplettera och skapa klarhet i rådande praxis. Kraven på produkters spårbarhet ökas samtidigt som det inte längre krävs en obligatorisk bedömning av en tredje part när harmoniserade standarder inte har följts. Att tillämpningsområdet utvidgas till att gälla även fasta installationer innebär ingen större förändring, eftersom de redan nu omfattas av bestämmelserna om elektromagnetisk kompatibilitet i landskapet. Förslaget innebär endast att kraven preciseras. För att genomföra EMC-direktivet krävs dessutom en ändring av blankettförordningen om elektricitet så att statsrådets förordning om elmateriels och elanläggningars elektromagnetiska kompatibilitet (FFS 1466/2007) blir tillämplig i landskapet.

 

5. Förslagets verkningar

 

Förslaget innebär först och främst en omstrukturering och modernisering av landskapslagstiftningen på elområdet. Genom att området delas upp i en del som gäller elsäkerhet och en del som gäller elmarknad blir regleringen mer lättillgänglig och enklare att hantera för den som ska tillämpa den. Att övergå till blankettlagstiftning på elsäkerhetsområdet kan kanske tyckas minska tillgängligheten, men det måste ändå betraktas som en marginell effekt eftersom det redan idag finns sådan reglering på förordningsnivå. Det är alltså enbart på lagnivå förändringen sker.

     Sett till det materiella innehållet skiljer sig inte bestämmelserna om elsäkerhet i ellagen mycket från rikets elsäkerhetslag. De förändringar som förslaget innebär är således inte särskilt betydande, utan gäller allmänt sett regler som bör införas i landskapslagstiftningen antingen med hänvisning till grundlagen eller för att uppfylla EMC-direktivets krav.

     De förändringar som rör besiktningsverksamhet och bedömning av behörighet innebär i stort sett att regler flyttas från förordning till lag med hänvisning till grundlagen. Dessa förändringar är positiva ur rättssäkerhetssynpunkt men har för övrigt knappast några effekter av betydelse. Däremot har avskaffandet av rätten för elentreprenörer att utföra periodiska besiktningar en negativ ekonomisk inverkan för elentreprenörerna. Hur stor denna  effekt är varierar mellan de olika entreprenörerna beroende på hur stor del av verksamheten besiktningarna har utgjort. Det är dock möjligt för en elentreprenör att ansöka om status som auktoriserad besiktningsman vilket minskar de negativa effekterna.

     När det gäller reglerna om elektromagnetisk kompatibilitet innebär förslaget att de gällande reglerna förtydligas samt att en del av de bestämmelser som tidigare fanns på förordningsnivå lyfts upp på lagnivå. Till den del förslaget gäller genomförandet av EMC-direktivet bedöms det inte ha några verkningar av betydelse.

 

6. Beredningen av förslaget

 

Förslaget har beretts som tjänstemannaberedning. Det har skickats på remiss till Ålands Elandelslag och Mariehamns Stads Elverk som dock inte har haft några synpunkter på förslaget.

 

Detaljmotivering

 

1. LL om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen

 

1 § Tillämpning av elsäkerhetslagen. I paragrafen anges att rikets elsäkerhetslag ska tillämpas i landskapet. Med det avses inte elsäkerhetslagen i dess ursprungliga lydelse utan lagen sådan den ser ut när landskapslagen träder i kraft. Ändringar som sker efter att landskapslagen har trätt i kraft ska automatiskt gälla även i landskapet.

 

2 § Förvaltningsuppgifter. I landskapet ska landskapsregeringen ansvara för de förvaltningsuppgifter som enligt elsäkerhetslagen i riket sköts av riksmyndigheter. Det betyder att både ministeriets och elsäkerhetsmyndighetens uppgifter kommer att skötas av landskapsregeringen.

 

3 § Hänvisningar. I elsäkerhetslagen finns hänvisningar till annan lagstiftning. De flesta hänvisningarna gäller områden som hör till rikets lagstiftningsbehörighet, bland annat när det gäller koncessioner, radiofrekvenser, luftfart, produktansvar och rättskipning. Vissa hänvisningar gäller emellertid sådana rättsområden där landskapet har egen lagstiftning. Det är hänvisningar till elmarknadslagen (FFS 386/1995), förvaltningslagen (FFS 434/2003), lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) och viteslagen (FFS 1113/1990). I dessa fall ska hänvisningarna avse motsvarande bestämmelser som i landskapslagstiftningen återfinns i ellagen (1982:38) för landskapet Åland, förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland, landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet respektive landskapslagen (2008:10) om tillämpning av viteslagen i landskapet Åland.

     I paragrafens 2 mom. preciseras de hänvisningar till internationella avtal som enligt elsäkerhetslagen förpliktar Finland, dessa ska i landskapet avse avtal som förpliktar Åland.

 

4 § Avvikelser från elsäkerhetslagen. Förutom de undantag som gäller skötseln av förvaltningsuppgifter och hänvisningar till annan lagstiftning föreslås även andra avvikelser från vissa av elsäkerhetslagens bestämmelser.

     Elsäkerhetslagens 57 § gäller en delegation som ska bistå ministeriet och elsäkerhetsmyndigheten vid utvecklingen och uppföljningen av lagstiftningen om elsäkerhet. En sådan delegation har inte funnits i landskapet och enligt landskapsregeringens bedömning har det heller inte uppstått något behov av en. Tidigare fanns en elförsörjningsdelegation som avskaffades år 1999 i samband med att landskapets elmarknad öppnades.

     De avvikelser som anges i paragrafens 2–4 mom. avser alla bestämmelser som i elsäkerhetslagen hänvisar till Finland som marknadsområde för elmateriel. I landskapet ska dessa bestämmelser gälla landskapet som marknadsområde.

     Enligt 6 § 2 mom. i blankettförordningen om elektricitet handhar landskapsregeringen de uppgifter som i riket sköts av ett av ministeriet utnämnt bedömningsorgan. Den bestämmelsen utgjorde när den antogs ett undantag från elsäkerhetsförordningen (FFS 498/1996). Numera utnämns bedömningsorgan av elsäkerhetsmyndigheten och med stöd av elsäkerhetslagen. Med hänvisning till det bör undantagsbestämmelsen flyttas till lagnivå.

     Enligt 27 § i ellagen ska distributionsnätsinnehavare på begäran utföra vissa certifieringsbesiktningar. Skyldigheten infördes för att trygga tillgången på besiktningstjänster i landskapet och bör med hänvisning till det kvarstå. Enligt elsäkerhetslagen finns ingen skyldighet för distributionsnätsinnehavare att utföra certifieringsbesiktningar. I vissa fall utförs sådana besiktningar av elentreprenörer som beviljats certifieringsbehörighet av elsäkerhetsmyndigheten (22 och 22a §§ elsäkerhetslagen). Både certifierings- och periodiska besiktningar utförs dessutom av auktoriserade besiktningsmän eller auktoriserade organ (23 § elsäkerhetslagen).

     Bestämmelsen i 27a § i ellagen som anger att även landskapsstyrelsen kan utföra certifierings- och periodiska besiktningar infördes också för att trygga tillgången på besiktningstjänster. Den typen av myndighetsbesiktningar är inte möjliga enligt elsäkerhetslagen. Enligt förslaget upphävs både 27 och 27a §§ i ellagen och bestämmelserna skrivs in i blankettlagen i stället.

 

5 § Språkkrav. För närvarande anges i 7 § landskapsförordningen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om elektricitet att elutrustning som säljs eller tas i bruk i landskapet ska vara försedd med svenskspråkig text eller bruksanvisning på svenska. När nu även elsäkerhetslagen ska tillämpas som blankettlag i landskapet föreslås att språkkravet införs på lagnivå.

 

6 § Överklagande. Enligt självstyrelselagens 25 § överklagas landskapsregeringens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Andra som fattar beslut enligt elsäkerhetslagen är besiktningsorgan, auktoriserade organ och auktoriserade besiktningsmän. För dessa beslut föreskrivs ett rättelseförfarande i första hand och beslut med anledning av rättelseyrkande kan sedan överklagas hos Ålands förvaltningsdomstol.

 

7 § Landskapsförordning. Liksom enligt gällande lagstiftning ska landskapsregeringen kunna bestämma att rikets bestämmelser på lägre författningsnivå ska tillämpas i landskapet. Avsikten är att den nuvarande blankettförordningen om elektricitet ska finnas kvar, med de ändringar som följer av den här föreslagna lagen.

     Enligt 8 § i blankettförordningen om elektricitet ska de standarder som tillämpas i riket även tillämpas i landskapet om de finns tillgängliga på svenska. I den av Säkerhetsteknikcentralen fastställda förteckningen finns för närvarande elva olika standarder listade som inte är på svenska. Fyra av dessa är på engelska och övriga sju på finska. De engelskspråkiga standarderna gäller alla järnvägsanordningar och är således irrelevanta i sammanhanget. De finskspråkiga standarderna är alltså enligt vad som anges i landskapslagstiftningen inte tillämpliga i landskapet för närvarande. Sett i skenet av HD:s utlåtande i behörighetsfrågan (se avsnitt 2 ovan) kan det tyckas oklart vad som gäller. Därför föreslås att det i paragrafens 2 mom. anges att landskapsregeringen även kan bestämma att andra standarder än de som tillämpas i riket kan tillämpas i landskapet. Landskapsregeringen kommer även i fortsättningen att sträva till att enbart svenskspråkiga standarder ska tillämpas i landskapet. När det gäller elektromagnetisk kompatibilitet kräver emellertid EU att harmoniserade standarder tillämpas, dessa anges i en förteckning som publiceras av EU. Även om de förekommande fall enbart finns tillgängliga på engelska måste de således tillämpas i landskapet. Lågspänningsdirektivet däremot har inte ett lika strikt krav på tillämpning av harmoniserade standarder utan godkänner även tillämpning av nationella standarder. Direktivets krav innebär dock att landskapet inte kan förhindra införsel av elutrustning som motsvarar andra medlemsstaters nationella standarder.

 

8 § Ikraftträdande. Med hänvisning till att EMC-direktivet redan skulle ha varit genomfört bör lagen träda ikraft så snart som möjligt. Eftersom det är svårt att förutse hur lång tid behandlingen av förslaget tar, har tidpunkten för ikraftträdande lämnats öppen.

     Tillstånd att yrkesmässigt bygga, reparera och underhålla elanläggningar samt att reparera elmateriel som beviljats före lagens ikraftträdande förblir i kraft. Detsamma gäller behörighetsintyg som utfärdats enligt ellagens 7 § som efter att lagen trätt i kraft anses bevisa den behörighet som avses i elsäkerhetslagens 8 §.

     Enligt EMC-direktivet får inte medlemsstaterna förhindra utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande av utrustning som överensstämmer med bestämmelserna i det tidigare EMC-direktivet och som släppts ut på marknaden före den 20 juli 2009.

 

2. Ändring av ellagen för landskapet Åland

 

1 §. Lagens tillämpningsområde begränsas så att det inte längre omfattar elsäkerhet utan enbart den reglering som gäller elmarknaden.

 

2 §. De definitioner som hör till elsäkerhetsområdet plockas bort ur paragrafen, övriga definitioner kvarstår oförändrade.

 

3 §. Efter att elmarknaden öppnades i landskapet innehåller ellagen inte längre några egentliga regler om samarbete och planering av elförsörjningen. Därför föreslås att paragrafens formulering anpassas därefter.

 

4 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 5och 6 §§ i elsäkerhetslagen.

 

5 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 2 § i elsäkerhetslagen.

 

6a §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 7 § i elsäkerhetslagen.

 

7 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 8 § i elsäkerhetslagen.

 

7a §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 9 § i elsäkerhetslagen.

 

8 §. Enligt paragrafen krävs landskapsregeringens tillstånd för att yrkesmässigt bygga, reparera och underhålla elanläggningar samt reparera elmateriel. Enligt elsäkerhetslagen finns inte denna tillståndsplikt uttryckligen. Däremot är de krav som ska uppfyllas för att sådan verksamhet ska få bedrivas i stort sett desamma som förutsättningarna för att beviljas tillstånd. Enligt landskapsregeringens förslag upphävs paragrafen så att tillståndsplikten avskaffas. I stället gäller elsäkerhetslagens 12 § som anger att den som bedriver sådan verksamhet ska göra en anmälan till elsäkerhetsmyndigheten, som i landskapet är landskapsregeringen. Arbetsledarens behörighet bedöms enligt lagens 10 §, i landskapet görs denna bedömning av landskapsregeringen.

 

9 §. Med hänvisning till att tillstånd inte längre ska beviljas med stöd av 8 § föreslås att även denna paragraf upphävs.

 

11a §. Paragrafens 3 mom. föreslås bli upphävt. I momentet anges att landskapsregeringen kan förelägga tillståndsinnehavaren vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna skall utföras på tillståndsinnehavarens bekostnad. Enligt förslaget ska landskapsregeringens möjligheter att förena ett beslut med vite samlas i 54b §. Till följd av det upphävs bestämmelserna om vite i lagen i övrigt.

 

14 §. Bestämmelsen i paragrafens 2 mom. om att landskapsregeringen kan förplikta en minutförsäljare att vid vite leverera el flyttas till 54b §.

 

24a §. Den gällande formuleringen begränsar paragrafen till att gälla brott mot bestämmelser i lagen som gäller regleringen av elmarknaden. En sådan avgränsning blir onödig då lagens tillämpningsområde som helhet i fortsättningen begränsas till elmarknadsområdet.

 

25 §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Dess innehåll motsvaras av 13 § i elsäkerhetslagen, med tillägget att även kraven vad gäller elektromagnetisk kompatibilitet ska uppfyllas.

 

25a §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras till övervägande del av 14 § i elsäkerhetslagen. Elsäkerhetslagens bestämmelse utsträcker sig dock till att gälla även kraven på elektromagnetisk kompatibilitet. Paragrafens upphävande innebär dessutom att landskapsregeringens rätt att meddela bestämmelser om kraven på samt rättigheter och skyldigheter för besiktningsorgan försvinner. I stället anges sådana bestämmelser i elsäkerhetslagens 24a §.

 

26 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 16 § i elsäkerhetslagen.

 

26a §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Dess innehåll motsvaras till övervägande del av 17 § i elsäkerhetslagen som dock inte uttryckligen anger att ibruktagningsbesiktningen av en elanläggning ska utföras av den som byggt anläggningen. I motiveringen till paragrafen (rp 4/1996) anges i stället att den som bygger en elanläggning ska sörja för att ibruktagningsbesiktningen görs. Ansvaret för att ibruktagningsbesiktningen utförs ligger således på byggaren av elanläggningen även enligt elsäkerhetslagen, trots att byggaren inte är skyldig att utföra den själv. Det finns dock inget som hindrar att han eller hon utför besiktningen själv även i fortsättningen.

 

26b §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 20 § i elsäkerhetslagen.

 

27 §. Enligt förslaget upphävs paragrafen samtidigt som det materiella innehållet överförs till blankettlagen om elsäkerhet.

 

27a §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Innehållet i 1 mom. motsvaras av 23 § i elsäkerhetslagen. Paragrafens 2 mom. motsvaras delvis av 24 § i elsäkerhetslagen, de närmare bestämmelserna om krav, rättigheter och skyldigheter för auktoriserade besiktningsmän och organ som tidigare fanns på förordningsnivå finns numera i elsäkerhetslagens 24a–24e §§.

     Enligt elsäkerhetslagen har emellertid inte elentreprenörer rätt att utföra periodiska besiktningar. Detta med hänvisning till att det rör sig om offentliga förvaltningsuppgifter (se avsnitt 3.2 ovan). Tidigare fanns regler i handels- och industriministeriets beslut 517/1996 som gjorde detta möjligt i vissa angivna fall. Genom blankettförordningen om elektricitet gällde dessa regler även i landskapet. Efter att de upphävdes i riket är regleringen i landskapet bristfälligt på den här punkten. När elsäkerhetslagen blir tillämplig i landskapet kommer inte längre elentreprenörer ha rätt att utföra periodiska besiktningar såvida de inte utses till auktoriserade besiktningsmän.

     Slutligen har landskapsregeringen möjlighet att utföra besiktningar enligt paragrafens 4 mom. Enligt förslaget skrivs denna möjlighet in som ett undantag i blankettlagen om elsäkerhet.

 

29 §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Dess innehåll motsvaras i stort sett av 18 § i elsäkerhetslagen förutom skyldigheten att anmäla certifierings- och periodiska besiktningar antingen till elsäkerhetsmyndighetens eller distributionsnätsinnehavarens register. Regler om anmälan av besiktningar ingår dock i handels- och industriministeriets beslut (FFS 517/1996) som genom blankettförordningen om elektricitet tillämpas i landskapet.

 

30 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 19 § i elsäkerhetslagen.

 

30a §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 21 § i elsäkerhetslagen.

 

31 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 29 § i elsäkerhetslagen.

 

33 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras till övervägande del av 30 § i elsäkerhetslagen. Bestämmelsen om att den som utför besiktningen ska informera landskapsregeringen vid betydande fel eller upprepade försummelser, och att landskapsregeringen då kan kräva att en ny besiktning ska utföras, har  ingen uttrycklig motsvarighet i elsäkerhetslagen. Att ett sådant förfarande är möjligt följer emellertid av tillsynsbestämmelserna i lagen.

 

33a §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Dess innehåll motsvaras i stort sett av 27 § i elsäkerhetslagen, förutom att man där uttryckligen även hänvisar till de krav som gäller elektromagnetisk kompatibilitet. Dessutom innehåller elsäkerhetslagen rätt för elsäkerhetsmyndigheten att kräva ändring när det gäller märkningen av produkter samt att CE-märkning ska avlägsnas om den inte har sin grund i ett direktiv som kräver sådan märkning.

 

33b §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 28 § i elsäkerhetslagen.

 

35 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 15 § i elsäkerhetslagen. Enligt den ursprungliga motiveringen till elsäkerhetslagen (rp 4/1996) gäller denna paragraf CE-märkning. Därför anges även att  ministeriet har rätt att begränsa användningen av märken som påminner om ett fastställt märke eller begränsa användningen av andra märken i närheten av ett fastställt märke.

 

36 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 38 § i elsäkerhetslagen.

 

37 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 39 § i elsäkerhetslagen.

 

38 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 40 § i elsäkerhetslagen.

 

39 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 41 § i elsäkerhetslagen.

 

40 §. Paragrafen har ingen motsvarighet i elsäkerhetslagen men föreslås ändå bli upphävd med hänvisning till att skadeståndslagen är tillämplig trots att det inte anges särskilt. Ursprungligen reglerade paragrafen dessutom skadeståndsansvaret i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, som numera hör till rikets lagstiftningsbehörighet.

 

41 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 42 § i elsäkerhetslagen.

 

42 §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Innehållet i 1 mom. motsvaras av 43 § i elsäkerhetslagen. Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till skadeståndslagen som är föråldrad och således bör upphävas. Bestämmelser om preskription finns numera i lagen om preskription av skulder (FFS 728/2003).

 

42a §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 44 § i elsäkerhetslagen.

 

42b §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 45 § i elsäkerhetslagen.

 

42c §. Paragrafens innehåll föreslås bli flyttat till en ny 57 §.

 

43 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 46 § i elsäkerhetslagen.

 

44 §. Paragrafen föreslås bli upphävd. Dess innehåll motsvaras av 47 § i elsäkerhetslagen, förutom att elsäkerhetslagens bestämmelse även innehåller en hänvisning till kraven på elektromagnetisk kompatibilitet.

 

45 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras i stort sett av 48 § i elsäkerhetslagen.

 

46 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 49 § i elsäkerhetslagen.

 

47 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 50 § i elsäkerhetslagen.

 

48 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 51 § i elsäkerhetslagen.

 

49 §. Paragrafen föreslås bli upphävd, dess innehåll motsvaras av 52 § i elsäkerhetslagen.

 

50 §. Enligt förslaget anpassas paragrafens 1 mom. till att lagen inte längre ska tillämpas på elsäkerhetsområdet. Dessutom föreslås en språklig ändring i 2 mom.

 

51 §. Vid vitesföreläggande ska landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen tillämpas. Enligt viteslagen får ändring sökas i beslut om vitesföreläggande enligt förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996). Bestämmelser om besvärsrätt hör till området för processrätt och är således rikets lagstiftningsbehörighet. Besvärsförbudet i paragrafen är alltså inte tillämpligt och den föreslås bli upphävd.

 

53 §. Paragrafens 1 mom. föreslås bli upphävt, dess innehåll motsvaras av 31 § i elsäkerhetslagen. I 2 mom. föreslås enbart språkliga ändringar.

 

54 §. I sin nu gällande lydelse motsvaras paragrafens innehåll av 32 och 33 §§ i elsäkerhetslagen. Den föreslås bli ändrad så att i stället avser landskapsregeringens rätt att utföra granskningar hos den som bedriver elnätsverksamhet eller handel med el.

 

54b §. Enligt förslaget anges i paragrafen vilka beslut som kan förenas med vite samt att landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen då ska tillämpas. När det gäller elsäkerhetsområdet motsvaras paragrafens innehåll av 34 § i elsäkerhetslagen.

 

55 §. Paragrafens 2 mom. föreslås bli upphävt, dess innehåll motsvaras av 37 § i elsäkerhetslagen.

 

56 §. Paragrafen anpassas till att lagen enbart tillämpas inom elmarknadsområdet. När det gäller elsäkerhetsområdet motsvaras innehållet i paragrafens 1 mom. av 54 § i elsäkerhetslagen förutom när det gäller straffsatsen som där endast är böter och inte fängelse. Allmänna bestämmelser om förverkandepåföljd finns numera i strafflagens 10 kap. Dessa är tillämpliga även i landskapet.

 

57 §. Enligt förslaget flyttas innehållet oförändrat från den gällande 42c § till denna paragraf.

 

58 §. Paragrafens 1 mom. anpassas till att lagen enbart tillämpas på elmarknadsområdet. När det gäller elsäkerhetsområdet motsvaras paragrafens innehåll av 35, 36 och 52a §§ i elsäkerhetslagen.

 

59 §. De hänvisningar till olika bestämmelser i strafflagen som finns i paragrafen har blivit föråldrade till följd av att strafflagen har ändrats. Enligt förslaget uppdateras paragrafen så ett den i stället hänvisar till 34 kap. i strafflagen. Kapitlet gäller allmänfarliga brott och i det ingår bestämmelser om sabotage (1 §), grovt sabotage (3 §), vållande av allmän fara (7 §), grovt dito (8 §) och förberedelse till allmänfarligt brott (9 §) som blir tillämpliga i det här sammanhanget.

 

60 §. Hänvisningen i paragrafen till strafflagen föreslås bli uppdaterad så att det även blir möjligt att döma för förskingring vid tillgrepp av elektricitet. Enligt gällande skrivning är det enbart möjligt att döma för stöld eller försök till stöld.

 

61 §. Paragrafen föreslås bli upphävd med hänvisning till att den är föråldrad och saknar relevans.

 

62 §. Paragrafen föreslås bli upphävd med hänvisning till att den är föråldrad och saknar relevans.

 

63 §. Paragrafen föreslås bli upphävd med hänvisning till att den är föråldrad och saknar relevans.

 

64 §. Paragrafen föreslås bli upphävd med hänvisning till att den är föråldrad och saknar relevans.

 

68 §. Paragrafen föreslås bli upphävd med hänvisning till att den är föråldrad och saknar relevans.

 

 

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Tillämpning av elsäkerhetslagen

     Elsäkerhetslagen (FFS 410/1996) ska tillämpas i landskapet med de undantag som följer av denna lag. Elsäkerhetslagen tillämpas i den lydelse den har när denna lag träder i kraft. Ändringar i elsäkerhetslagen tillämpas i landskapet från den dag de träder i kraft i riket.

 

Förvaltningsuppgifter

     De förvaltningsuppgifter som enligt författningar som avses i 1 och 7 §§ sköts av myndigheter i riket ska i landskapet skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området.

 

3 §

Hänvisningar

     Om elsäkerhetslagen hänvisar till bestämmelser i rikslagstiftning och motsvarande bestämmelser finns i landskapslagstiftning ska hänvisningen avse bestämmelserna i landskapslagstiftningen.

     Hänvisningarna i 2 § 5 mom., 13 § 1 mom., 14 § 4 mom. och 27 § 2 mom. till internationella avtal som förpliktar Finland ska i landskapet avse internationella avtal som förpliktar landskapet Åland.

 

4 §

Avvikelser från elsäkerhetslagen

     Bestämmelserna i 57 § elsäkerhetslagen tillämpas inte i landskapet.

     Det som i 13 § 1 mom. elsäkerhetslagen föreskrivs om den som i Finland saluför eller överlåter elmateriel ska i landskapet gälla den som i landskapet saluför eller överlåter elmateriel.

     Det som i 14 § 2 mom. elsäkerhetslagen föreskrivs om elmateriel som inte får saluföras, överlåtas eller tas i bruk i Finland ska i landskapet gälla elmateriel som inte får saluföras, överlåtas eller tas i bruk i landskapet.

     Det som i 15 § 2 mom. elsäkerhetslagen föreskrivs om användning av märken på elmateriel i Finland eller som ska exporteras, ska i landskapet gälla användning av märken på elmateriel i landskapet eller som ska föras ut ur landskapet.

     Utöver vad som anges i elsäkerhetslagen ska distributionsnätsinnehavare på begäran utföra certifieringsbesiktningar av elanläggningar som ska anslutas till dess distributionsnät och som betjänar en fastighets interna elförsörjning samt andra elanläggningar som till sin art och omfattning är jämförbara med dessa enligt vad som närmare anges i förordning.

     De uppgifter som enligt elsäkerhetslagen ankommer på ett bedömningsorgan ska i landskapet skötas av landskapsregeringen. Med avvikelse från vad som anges i elsäkerhetslagen kan landskapsregeringen även utföra certifieringsbesiktningar och periodiska besiktningar.

 

5 §

Språkkrav

     Bruksanvisningar och annan information som enligt de författningar som avses i 1 och 7 §§ ska finnas på eller i anslutning till elmateriel eller elanläggningar som säljs eller tas i bruk i landskapet ska vara på svenska.

 

6 §

Överklagande

     I beslut som fattats med stöd av denna lag kan ändring sökas enligt bestämmelserna i elsäkerhetslagen, dock så att beslut som landskapsregeringen fattat överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

 

7 §

Landskapsförordning

     Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av elsäkerhetslagen ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver.

     Utöver vad som anges i 1 mom. kan landskapsregeringen i landskapsförordning även ange att andra standarder än de som tillämpas i riket ska tillämpas i landskapet för att visa att de väsentliga elsäkerhetskraven uppfylls.

 

8 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den...

     Behörighetsintyg som utfärdats med stöd av 7 § ellagen (1982:38) för landskapet Åland gäller som bevis för den behörighet som avses i 8 § 1 mom. 1 punkten elsäkerhetslagen.

     Den som har ett giltigt tillstånd som beviljats med stöd av 8 § ellagen för landskapet Åland får fortsätta med sin verksamhet enligt tillståndet utan att göra en sådan anmälan som avses i 12 § elsäkerhetslagen. Ändringsanmälningar ska dock göras enligt 12 §.

     Med avvikelse från bestämmelserna i denna lag får utrustning som överensstämmer med bestämmelserna i rådets direktiv 89/336/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet släppas ut på marknaden fram till den 20 juli 2009.

 

2.

 L A N D S K A P S L A G
om ändring av ellagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     upphävs 4, 5, 6a–9 §§, 11a § 3 mom., 5 kap. omfattande 25–35 §§, 6 kap. omfattande 36–49 §§, 51 §, 55 § 2 mom., 61–64 och 68 §§ ellagen (1982:38) för landskapet Åland, av dessa lagrum 51 § och 55 § 2 mom. sådana de lyder i landskapslagen 1994/11, 4, 5, 6a–8 §§, 25–26b §§, 27a, 30, 30a §§, 33–35 §§, 37, 42a, 44 och 68 §§ sådana de lyder i landskapslagen 1998/77, 9 §, 11a § 3 mom., 29 och 31 §§ sådana de lyder i landskapslagen 1999/43, 27 och 42b §§ sådana de lyder i landskapslagarna 1998/77 och 1999/43 samt 40 och 42c §§ sådana de lyder i landskapslagen 2006/76,

     ändras lagens 1–3 §§, 14 § 2 mom., 24a, 50, 53, 54, 54b, 56 och 58–60 §§, av dessa lagrum 1 § sådan den lyder i landskapslagen 1994/11, 50, 54, 54b och 58 §§ sådana de lyder i landskapslagen 1998/77, 56 § sådan den lyder i landskapslagarna 1998/77 och 1999/43, 2 § sådan den lyder i landskapslagarna 1998/77, 1999/43 och 2006/76, 53 § sådan den lyder i landskapslagarna 1998/77 och 2006/76 samt 14 § 2 mom. och 24a § sådana de lyder i landskapslagen 2006/76 samt 

     fogas till lagen en ny 57 § som följer:

 

1 §

     Denna lag tillämpas på produktion, överföring, försäljning, import och export av el.

 

2 §

     I denna lag avses med:

     1) elöverföring, transport av el i elnätet;

     2) distributionsnät, elnät med en märkspänning av högst 20 kilovolt;

     3) kraftverk, en för elproduktion byggd eller installerad helhet, bestående av kraftmaskineri, elanläggning och därtill hörande konstruktioner;

     4) elnätsverksamhet, att mot vederlag ställa elektriska starkströmsledningar till förfogande för dem som behöver elöverföring och andra nättjänster; till elnätsverksamheten hör också planering, byggande, underhåll och drift av elnät, ställverk och transformatorstationer, anslutning av elanläggningar till nätet, elmätning samt annan verksamhet som behövs för att överföra och distribuera el på elnätet;

     5) distributionsnätsinnehavare, en nätinnehavare som i sin besittning har ett distributionsnät och som har tillstånd att utöva elnätsverksamhet;

     6) nättariff, avgifter och övriga villkor för överföring av el, för anslutning till en ledning eller ett ledningsnät samt för hållande av reservkraft;

     7) balansansvar, ansvar för att det råder jämvikt mellan produktion, elanskaffning och förbrukning av el under respektive timme samt ansvar för balansavräkningen;

     8) balanskraft, sådan el som den systemansvariga använder för att skapa jämvikt mellan en parts eltillförsel och elleverans.

 

3 §

     Syftet med denna lag är att upprätthålla och utveckla ett i ekonomiskt och tekniskt hänseende ändamålsenligt system för produktion och överföring av el, som beaktar hela landskapet och olika regioners behov samt tar hänsyn till miljön.

 

14 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Landskapsregeringen kan bestämma att en minutförsäljare ska leverera el till en elanvändare som omfattas av leveransskyldigheten.

 

24a §

     Om någon bryter mot eller åsidosätter förpliktelser som föreskrivs i denna lag eller i bestämmelser som utfärdats med stöd av dem ska landskapsregeringen förplikta honom att rätta till felet eller försummelsen. I det förpliktande beslutet kan landskapsregeringen ange på vilket sätt felet eller försummelsen ska rättas. I det förpliktande beslutet kan också förordnas om att en avgift som tagits ut på felaktiga grunder ska betalas tillbaka till kunden.

 

50 §

     Ett beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av denna lag kan överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

     Beslut som fattats med stöd av 24, 24a eller 24b §§ ska iakttas även om ändring sökts om inte landskapsregeringen i sitt beslut anger något annat. Ett beslut som gäller återbäring till en enskild kund av avgifter som tagits ut på felaktiga grunder eller ett beslut som gäller utdömande av vite får dock inte verkställas innan det har vunnit laga kraft.

 

53 §

     Den som utövar elnätsverksamhet eller som säljer, producerar, importerar eller exporterar el ska ge landskapsregeringen den information som är nödvändig för tillsynen enligt denna lag. Utöver detta ska landskapsregeringen ges den statistiska och övriga information som är nödvändig för skötseln av de uppgifter som avses i denna lag eller för uppfyllandet av internationella avtalsförpliktelser.

 

54 §

     Landskapsregeringen har rätt att för övervakningen av denna lag och de bestämmelser som har utfärdats med stöd av den utföra granskningar i lokaler som innehas av den som bedriver elnätsverksamhet eller som säljer, producerar, importerar eller exporterar el. Granskningar får dock inte utföras i hemfridsskyddade lokaler. Den som bedriver verksamheten ska på begäran visa de handlingar och registreringar i datasystemet samt ordna tillträde till de elanläggningar som kan ha betydelse vid övervakningen.

 

54b §

     Landskapsregeringen kan förena beslut som fattats med stöd av 11a, 24, 24a, 53 eller 54 § med vite. Vid vitesföreläggande och utdömande av vite tillämpas landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

 

56 §

     Den som utövar elnätsverksamhet utan tillstånd enligt 10 § eller som bygger ett kraftverk, en elöverföringsanläggning eller en elledning utan tillstånd enligt 21 § ska för olovlig elnätsverksamhet dömas till böter, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs i någon annan lag.

     Landskapsregeringen har rätt att bestämma att byggnadsarbete som inletts utan i denna lag avsett tillstånd ska avbrytas och att förbjuda användning av elanläggning eller kraftverk som byggts utan tillstånd.

 

57 §

     Den som genom ett förfarande som står i strid med bestämmelserna om anslutningsskyldighet, överföringsskyldighet, leveransskyldighet eller avbrott i leveransen av skäl som beror på elanvändaren orsakar någon annan skada är skyldig att ersätta skadan.

 

58 §

     Polisen ska vid behov ge handräckning vid övervakningen av att denna lag och med stöd av den utfärdade bestämmelser följs samt vid verkställighet av de tvångsmedel som avses i 56 § 2 mom.

 

59 §

     Den som genom att skada eller förstöra egendom eller genom att obehörigen ingripa i ett produktions-, distributions- eller datasystems funktion, förorsakar allvarlig fara för energiförsörjningen ska dömas till straff enligt 34 kap. strafflagen.

 

60 §

     För tillgrepp av elektricitet som har givits en sådan form att den kan utnyttjas ekonomiskt och för försök till sådant tillgrepp döms till straff enligt 28 kap. 1–6 §§ strafflagen.

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den...

     Behörighetsintyg som utfärdats med stöd av den upphävda 7 § förblir i kraft i den omfattning som motsvarar handlingen i fråga. Detsamma gäller tillstånd som beviljats med stöd av den upphävda 8 §.

 

Mariehamn den 25 november 2008

 

 

L a n t r å d

 

 

Viveka Eriksson

 

 

Föredragande ledamot

 

 

Roger Eriksson

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 6/2008-2009

 


Bilaga

 

·       Bilaga till landskapsregeringens framställning nr 6/2008-2009