Landskapsstyrelsen föreslår att bestämmelserna om lån för skogsbruksåtgärder kompletteras så att det till landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder fogas regler dels om lagstadgad panträtt och dels om tvångsindrivning.

__________________

Motivering

1. Bakgrund

1.1. Lagstiftning om lån för skogsbruksåtgärder

Landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder (84/1998) tillkom som en del av den nya skogslagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1998. I lagen regleras landskapets ekonomiska stöd till skogsbrukare. Stödet kan ges som bidrag, lån eller förhandsfinansiering för skogsbruksåtgärder samt för vissa uppgifter i anslutning till dessa såsom planering och arbetsledning. Enligt lagen kan stöd beviljas en enskild skogsbrukare eller flera enskilda skogsbrukare gemensamt. Lån eller bidrag beviljas inte kommuner, församlingar, bolag eller sammanslutningar vars huvudsakliga verksamhet inte är jord- eller skogsbruk. De skogsbruksåtgärder som lån eller bidrag kan beviljas för är markberedning, olika beståndsvårdande åtgärder, skydds- eller iståndsättningsdikning samt byggande eller grundförbättring av skogsbilväg. Enligt landskapslagens 1 § 2 mom. skall landskapslagen om lån, räntestöd och bidrag ur landskapets medel samt om landskapsgaranti (50/1988) tillämpas om inte annat följer av bestämmelserna i lagen eller jordabalkens (FFS 540/1995) bestämmelser om fastighetspanträtt. I den nämnda landskapslagen finns allmänna bestämmelser om bland annat villkor för och återbetalning av landskapslån. Enligt den lagens 4 § beviljas lån endast mot betryggande säkerhet. Innan landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder trädde i kraft reglerades landskapets finansiering på skogsbruksområdet av landskapslagen om skogsförbättring (7/1968). Enligt den lagens 13 § utgjorde fastighet underpant för erläggande av skogsförbättringslån. Denna bestämmelse var en giltig grund för panträtt i fastigheten som säkerhet för lånet utan fastighetsägarens samtycke – alltså en lagstadgad panträtt. Landskapsstyrelsen har haft som praxis att kräva panträtt i fastigheten som säkerhet för lån på 20.000 mark eller mer.

Landskapsförordningen om stöd för skogsbruksåtgärder (87/1998) trädde ikraft samtidigt som lagen. Enligt förordningen kan landskapet bevilja lån för plant- och ungskogsvård samt för byggande eller grundförbättring av skogsbilväg. Beträffande plant- och ungskogsvård gäller att lån beviljas för högst 50 % av kostnaden samt att lån under 3.000 mark inte beviljas. När det gäller byggande eller grundförbättring av skogsbilvägar beviljas inte lån med lägre belopp än 5.000 mark samtidigt som lånets andel av kostnaden inte får vara högre än 60 %. Samtliga lån beviljas som annuitetslån med 2 % ränta.

1.2. Jordabalkens bestämmelser om fastighetspanträtt

I och med att den nya jordabalken trädde ikraft den 1 januari 1997 reviderades bestämmelserna om fastighetspanträtt till vissa delar. Enligt jordabalken är det endast den som äger en fastighet som har rätt att upplåta panträtt i densamma. Fastighetsägaren ansöker om fastställande av inteckning i fastigheten. När inteckningen har fastställts får fastighetsägaren ett pantbrev som bevis för inteckningen. Panträtt i fastigheten uppkommer när pantbrevet överlämnas till borgenären som säkerhet för en fordran. Ansökan om inteckning kan också göras genom ombud och i ansökan kan man bestämma att pantbrevet skall ges till någon annan än sökanden, till exempel direkt till borgenären. Innehav av pantbrev skall antecknas i intecknings- och lagfartsregistret. Pantbrevet är i sig inget skuldebrev eller värdepapper utan anger endast det belopp som innehavaren/borgenären högst kan få ut med stöd av inteckningen. En förutsättning för panträtten är att pantsättningen har skett till säkerhet för en verklig fordran.

I jordabalkens 20 kap. finns bestämmelser om lagstadgad panträtt. Dessa regler skall tillämpas när det i någon annan lag bestäms att panträtt i fastigheten skall utgöra säkerhet för en offentligrättslig eller i offentligrättslig ordning påförd avgift eller någon annan därmed jämförbar fordran. Panträtten måste ha sin grund i en uttrycklig bestämmelse i lag och de fordringar som kan tryggas på detta sätt anges alltså i respektive lagar. Lagstadgad panträtt uppkommer utan fastighetsägarens samtycke och blir bindande från det att borgenären gör en anmälan för inskrivning i lagfarts- och inteckningregistret. Om inte anmälan görs inom fastställd tid – ett år efter uppkomsten av fordran – förfaller panträtten. När det gäller panträtt som säkerhet för ett lån som beviljas av offentliga medel kan den anmälas för inskrivning så snart som lånebeslutet har fattats. Anmälan kan alltså göras innan beslutet har vunnit laga kraft och innan gäldenären har fått lånet till sitt förfogande. När fordran har upphört eller panträtten inte längre är i kraft skall borgenären göra anmälan om att inskrivningen av den lagstadgade panträtten skall avföras ur registret. Det är panträttsinnehavaren som är anmälningsskyldig men inskrivningen kan också avföras på fastighetsägarens ansökan.

Skillnaderna mellan de två typerna av panträtt är alltså flera. På det grundläggande planet skiljs de åt genom att den lagstadgade panträtten till skillnad mot inteckningsbaserad panträtt uttryckligen måste ha sin grund i lag. Den inteckningsbaserade panträtten uppkommer på fastighetsägarens initiativ genom ansökan om inteckning och överlämnande av pantbrev, medan den lagstadgade panträtten uppkommer oberoende av fastighetsägaren genom borgenärens anmälan om inskrivning i lagfarts- och inteckningsregistret. En inskriven lagstadgad panträtt ger borgenären rätt att ur fastigheten få betalning för sin fordran före en pantfordran som grundar sig på en inteckning. Förutom bestämmelserna i 20 kapitlet gäller jordabalkens bestämmelser om fastighetsinteckning och inteckningsbaserad panträtt i tillämpliga delar även lagstadgad panträtt. Både lagstadgad och inteckningsbaserad panträtt kan förutom en fastighet gälla en kvotdel eller ett outbrutet område av en fastighet eller jordlegorätt eller annan nyttjanderätt till annans mark.

1.3. Lagstiftning om indrivning utan dom eller utslag

Indrivning av en fordran genom utsökning kan i regel ske först efter att borgenärens påstådda fordran har prövats i en rättegång och där befunnits vara berättigad. Därefter sker utsökning som tvångsverkställighet av domen. När det gäller indrivning av skatter och offentliga avgifter gör man emellertid undantag från denna huvudregel. Enligt 1 § 1 mom. lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (FFS 367/1961) får sådana fordringar utsökas utan dom eller utslag. Enligt samma paragrafs 2 mom. får annan offentligrättslig eller därmed jämförbar fordran också utsökas utan dom eller utslag förutsatt att det bestäms särskilt i lag eller förordning. Som sådana fordringar räknas bland annat annuiteter på av staten beviljade lån (1 § 3 mom. F om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (FFS 368/1961)). I ovan nämnda lag anges ett förfarande enligt vilket utsökning kan verkställas direkt av utmätningsman på ansökan av borgenären. Lagen innehåller också bestämmelser om besvär mot verkställighetsbeslut och avbrytande av verkställigheten vid sådant besvär.

I den landskapslag om skogsförbättring som tidigare gällde i landskapet fanns en bestämmelse om tvångsindrivning. Enligt den lagens 26 § fick landskapets fordran som förfallit till betalning utsökas utan dom eller utslag. I den nu gällande landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder finns emellertid ingen motsvarande bestämmelse.

2. Lagstiftningsbehörigheten

När det gäller lagstiftningsbehörigheten på de rättsområden som berörs i detta förslag finns fler aspekter som måste beaktas. Skogsbruk hör enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen till landskapets lagstiftningsbehörighet. Lagstiftning om panträtt i fastigheter – inklusive lagstadgad sådan – är däremot att betrakta som sådan privaträtt som enligt 27 § 41 punkten självstyrelselagen faller under rikets behörighet. När det gäller bestämmelser om indrivning är det rättskipning och även där har alltså riket enligt 27 § 23 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet. Emellertid finns ett särdrag som är gemensamt för bestämmelserna om lagstadgad panträtt och bestämmelserna om utsökning utan föregående dom eller beslut. Lagstiftningen på dessa båda områden kan endast tillämpas i de fall att det föreskrivs särskilt i någon annan lag (eller förordning när det gäller utsökning). Även om riket har lagstiftningsbehörighet beträffande dessa områden så betyder det inte att jordabalkens bestämmelser om lagstadgad panträtt eller bestämmelserna om utsökning av offentligrättsliga fordringar i lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg är direkt tillämpliga i landskapet av egen kraft. Så långt finns inga oklarheter.

Om man ser till landskapslagstiftningen finns fler exempel på bestämmelser som motsvarar de som föreslås här. I landskapslagen om främjande av gårdsbruk (54/1978) finns en bestämmelse om lagstadgad panträtt vilken intogs i landskapslagen med stöd av den då gällande självstyrelselagens 14 § 4 mom. Bestämmelser om tvångsindrivning finns i ett flertal landskapslagar, exempel av senare datum är landskapslagen om rundradioverksamhet (117/1993) och landskapslagen om verkställighet av den gemensamma fiskeripolitiken inom Europeiska geemenskapen (40/1995). Enligt Ålandsdelegationens utlåtanden har bestämmelserna kunnat upptas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen. Enligt nämnda paragraf (och 14 § 4 mom. i den tidigare självstyrelselagen) kan bestämmelser av rikslagstiftningsnatur upptas i landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet förutsatt att de i sak överensstämmer med motsvarande bestämmelser i rikslagstiftningen. Att en bestämmelse upptas i landskapslag på detta sätt påverkar inte fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet. I riket motsvaras landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (FFS 1094/1996). Enligt den sistnämnda lagens 13 § utgör en fastighet pant för återbetalning av lån så som 20 kap. jordabalken anger. I samma lags 30 § ges rätt att indriva till betalning förfallna annuiteter på lån utan föregående dom eller beslut i den ordning som föreskrivs enligt lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg. Av det ovan angivna kan man dra slutsatsen att det inte finns något hinder för att i landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder uppta bestämmelser som i sak motsvarar rikslagens regler om lagstadgad panträtt och tvångsindrivning. En slutsats som man emellertid inte lika entydigt kan dra är att de ovan nämnda bestämmelserna i rikets lag skulle vara tillämpliga i landskapet utan att det särskilt föreskrivs i landskapslag. Trots att motsvarande bestämmelser tidigare har intagits i landskapslagar med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen har landskapsstyrelsen gjort den bedömningen att bestämmelserna inte är direkt tillämpliga. Därmed har man valt att varken använda möjligheten till lagstadgad panträtt eller till tvångsindrivning i detta sammanhang.

3. Behov av ändring

Innan den nya jordabalken trädde i kraft fanns inga uttryckliga normer för hur bestämmelser som låg till grund för lagstadgad panträtt skulle vara utformade. De hänvisningar som intogs i den nya lagen till landskapslagen om lån, räntestöd och bidrag ur landskapets medel samt om landskapsgaranti och till jordabalkens bestämmelser om fastighetspanträtt är emellertid inte tillräckliga för att som sådana utgöra grund för någon lagstadgad panträtt i den nya jordabalkens mening, även om man med dem avsåg att bibehålla regeln om panträtt som fanns i 13 § landskapslagen om skogsförbättring. Det här innebär att det inte för närvarande finns någon grund för att direkt med stöd av lagen kräva panträtt som säkerhet för lån som beviljas enligt landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder. Landskapsstyrelsen anser heller inte att bestämmelsen om lagstadgad panträtt i rikets skogsfinansieringslag skulle vara direkt tillämplig i landskapet. För att inte tvinga låntagare att på egen bekostnad se till att inteckningar fastställs som säkerhet för sådana lån har man löst problemet genom att tillämpa 2 § 2 punkten landskapslagen om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti. Enligt den bestämmelsen kan lagtinget i samband med antagandet av budgeten besluta om andra villkor än de som anges i lagen. Lagtinget har alltså fattat beslut om att landskapsstyrelsen som ett undantag från lagens 4 § 1 mom. kan bevilja lån med stöd av landskapslagen om stöd för skogs-bruksåtgärder utan att kräva panträtt i fastigheten som säkerhet. Sedan den nya skogsvårdslagstiftningen trädde i kraft har ett lån som överstiger 20.000 mk beviljats utan sådan säkerhet (35.016 mk).

Avsaknaden av betämmelser om tvångsindrivning i landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder innebär att utsökning av fordringar enligt lagen måste föregås av prövning och beslut i domstol. Inte heller i det här fallet har landskapstyrelsen gjort bedömningen att bestämmelsen i rikets skogsfinansieringslag skulle vara direkt tillämplig i landskapet. Även om tvångsindrivning mycket sällan förekommer i dessa sammanhang bör möjligheten finnas att verkställa utsökning utan en onödigt lång process.

4. Förslag

Med anledning av det ovan angivna och i syfte att dels klargöra och dels förenkla hanteringen av ärenden som gäller lån beviljade med stöd av landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder föreslår landskapsstyrelsen att två nya paragrafer införs i lagen.

Enligt den föreslagna 8 a § skall panträtt i fastigheten utgöra säkerhet för lån som beviljas med stöd av lagen. Panträtten föreslås också utgöra säkerhet för räntan, eventuell dröjsmålsränta samt indrivningskostnader. Genom förslaget förenklar man handläggningen av dessa ärenden i jämförelse med om man skulle kräva en panträtt baserad på inteckning som säkerhet. Samtidigt undviker man den nu rådande situationen då landskapsstyrelsen beviljar lån utan säkerhet. Införandet av lagstadgad panträtt i detta sammanhang innebär att redan när beslut om lån har fattats i landskapsstyrelsen kan anmälan göras om inskrivning av panträtten i lagfarts- och inteckningsregistret. Därmed är den delen av handläggningen slutförd och lånet kan sedan betalas ut så snart beslutet har vunnit laga kraft. Det föreslås ingen undre gräns för när panträtt i fastigheten skall krävas som säkerhet för lån. Enligt 21 § 1 mom. förordningen om lagfarts- och inteckningsregister skrivs en lagstadgad panträtt in i registret om fordran är större än 5.000 mk per fastighet. Den summan utgör alltså den undre gränsen för när lagstadgad panträtt kan uppstå.

En följd av att den föreslagna 8 a § införs är att hänvisningen till jordabalkens bestämmelser om fastighetspanträtt i landskapslagens 1 § 2 mom. blir utan betydelse. Därför föreslås att denna hänvisning utesluts ur texten.

I 16 a § föreslås att landskapets fordringar som uppkommit med stöd av lagen och som har förfallit till betalning skall kunna indrivas utan föregående dom eller utslag. Landskapsstyrelsen kan då besluta om indrivning och direkt på ansökan till utmätningsman få utsökningen verkställd.

Lagen föreslås träda i kraft så fort som möjligt och därför lämnas ikraftträdelsedatum öppet. När det gäller lagstadgad panträtt föreslås att den bestämmelsen inte skall tillämpas på sådana lån som beviljas efter att lagen trätt i kraft men där låneansökan lämnas in före ikraftträdelsen.

5. Ärendets beredning

Förslaget har utarbetats av lagberedningen i samarbete med skogsbruksbyrån.

6. Förslagets verkningar

Organisatoriskt innebär förslaget att en anmälan om inskrivning av lagstadgad panträtt skall göras till tingsrätten då lån beviljas med ett belopp som överstiger 5.000 mk. Under åren 1998 och 1999 har sammanlagt nio lån beviljats för plantskogsröjning av vilka ett lån var mindre än 5.000 mk – alltså fyra ärenden per år (inga lån har beviljats för byggande av skogsbilvägar). Även om antalet lån skulle öka i framtiden torde inte detta innebära någon betydande ökning av arbetsbördan för dem som handlägger dessa ärenden.

Ekonomiskt har förslaget i sig ingen effekt så länge lånen amorteras planenligt. Först vid störningar i återbetalningen av lån syns förslagets effekter. Landskapet kommer då att ha en större möjlighet att få tillbaka sina pengar än för närvarande i och med att en lagstadgad panträtt går före en inteckningsbaserad panträtt. Samtidigt torde inte detta medföra någon nackdel för eventuella andra borgenärer eftersom tanken är att de åtgärder som lånet beviljats som stöd för är tänkta att öka fastighetens värde i motsvarande grad.

Förslaget påverkar varken miljön eller jämställdheten.

Lagtext

Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget antar följande lag.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om
stöd för skogsbruksåtgärder

I enlighet med lagtingets beslut

ändras 1 § 2 mom. landskapslagen den 21 april 1998 om stöd för skogsbruksåtgärder (84/1998) samt

fogas till lagen nya 8 a och 16 a §§ som följer:

1 §

Inledande bestämmelse

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag skall bidrag, lån eller förhandsfinansiering beviljas och handläggas i enlighet med bestämmelserna därom i landskapslagen om lån, räntestöd och bidrag ur landskapets medel samt om landskapsgaranti (50/1988), dock så att understöd i denna lag benämns bidrag.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

8 a §

Panträtt i fastighet

En fastighet utgör så som bestäms i 20 kap. jordabalken (FFS 540/1995) pant för återbetalningen av lån som beviljats för fastigheten och räntan på lånet, dröjsmålsräntan samt indrivningskostnaderna.

16 a §

Tvångsindrivning

Till betalning förfallna annuiteter på lån får indrivas i utsökningsväg utan dom eller beslut i enlighet med bestämmelserna i lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (FFS 367/1961). Även finansiering som enligt denna lag skall återkrävas till landskapet eller andra prestationer som skall betalas till landskapet får indrivas i utsökningsväg i nämnda ordning.

__________________

Denna lag träder i kraft

8 a § tillämpas inte beträffande lån för vilka ansökan lämnas in före denna lags ikraftträdande.

Mariehamn den 13 januari 2000

L a n t r å d

Roger Nordlund

Föredragande ledamot

Roger Jansson

Framställning 9/1999-2000

Ålands lagting

Genvägar

Kontaktuppgifter