Framställning 9/2003-2004
|
|
| ||
| Ålands landskapsstyrelse | FRAMSTÄLLNING nr 9/2003-2004 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2004-02-26 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Trafikbrottslag för landskapet Åland
Huvudsakligt innehåll
Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget antar detta förslag till trafikbrottslag för landskapet Åland. I framställningen föreslås att straffbestämmelserna i vägtrafiklagen för landskapet Åland (27/1983) och reglerna i landskapslagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser (54/1990) samlas i en ny trafikbrottslag. Samtidigt upphävs landskapslagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser, landskapslagen om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelse (55/1990) samt 8 kapitlet i vägtrafiklagen.
Till nyheterna i sak hör förslaget att en nollgräns införs för användning av narkotika i trafiken såvida inte det narkotiska ämnet härrör från ett läkemedel som föraren har haft rätt att använda och att ett differentierat system för ordningsbot för överskridande av högsta tillåtna hastighet införs.
I framställningen föreslås också att bestämmelsen om rattfylleri ändras så att en alkoholhalt på 0,5 promille i blodet motsvarar en alkoholhalt på 0,22 milligram per liter i utandningsluften i stället för nuvarande 0,25 milligram. Samma korrelation mellan alkoholhalten i blodet och alkoholhalten i utandningsluften skall gälla i bestämmelserna om grovt rattfylleri. Eftersom landskapsstyrelsen den 1 juni 2004 byter namn till landskapsregeringen införs namnändringen i de olika lagförslagen.
INNEHÅLL
2. Landskapsstyrelsens förslag
2.1 Ändring av korrelationen mellan alkoholhalten i blodet och utandningsluften
2.2 Nollgräns för narkotika i trafiken
2.4 Ett differentierat system för ordningsbot för överskridande av högsta tillåtna hastighet.
2.5 Samordning av bötessystemen vid fortkörningar
1. Trafikbrottslag för landskapet Åland
2. Ändringarna i körkortslagen för landskapet Åland
T R A F I K B R O T T S L A G för landskapet Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av körkortslagen för landskapet Åland
Allmän motivering
1. Bakgrund
I dag finns straffbestämmelserna för trafikbrotten i vägtrafiklagen för landskapet Åland (27/1983). I 79 § finns en hänvisning till landskapslagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser (54/1990) som innehåller en lista över andra brott mot vägtrafiklagen för vilka ordningsbot kan föreläggas. Den största begränsningen med att ha straffbestämmelser i vägtrafiklagen är att den lagen bara gäller trafik på väg. Således finns det i åländsk lag inga straffbestämmelser för t.ex. rattfylleri utanför vägnätet. I praktiken har dock den finska strafflagen tillämpats vid sådana tillfällen eftersom den gäller även utanför vägnätet.
I riket har man samlat de allvarligaste trafikbrotten i 23 kap strafflagen. I Sverige finns motsvarande brott samlade i lagen om straff för vissa trafikbrott.
1.1 Rattfyllerilagstiftningen i dag
Enligt 75 § vägtrafiklagen döms den för rattfylleri som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i en sådan mängd att alkoholhalten under eller efter färden är minst 0,5 promille i blodet eller minst 0,25 milligram per liter i utandningsluften.
Enligt paragrafens 2 punkt döms också den för rattfylleri som för ett motordrivet fordon efter att ha intagit annat rusmedel än alkohol eller alkohol i kombination med något annat rusmedel så att hans eller hennes förmåga att framföra fordonet på ett betryggande sätt är nedsatt. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Enligt 75a § är det fråga om grovt rattfylleri om alkoholhalten vid rattfylleri är minst 1,2 promille i gärningsmannens blod eller minst 0,60 milligram per liter i hans eller hennes utandningsluft eller gärningsmannens förmåga att framföra fordonet på ett betryggande sätt är märkbart nedsatt eller gärningsmannen är påverkad av annat rusmedel än alkohol eller alkohol i kombination med något annat rusmedel så att hans eller hennes förmåga att framföra fordonet på ett betryggande sätt är märkbart nedsatt. Vidare förutsätts att omständigheterna är sådana att framförandet av fordonet innebär en påtaglig fara för trafiksäkerheten. För grovt rattfylleri är straffet minst 60 dagsböter eller fängelse i högst två år.
I lagen finns inte såsom för alkohol några fastställda gränser för narkotika eller läkemedelshalter hos föraren. Enligt vägtrafiklagen kan en förare bestraffas om hans förmåga till de prestationer som trafiken förutsätter har nedsatts på grund av att han använt dessa medel. Användning av narkotika är straffbart också med stöd av 50 kap. strafflagen om narkotikabrott.
1.2 Statistik
Antalet finländare som missbrukar tunga droger, dvs. opiater eller amfetamin, uppskattas till mellan 10 000 och 15 000 personer. En enkätundesökning från år 2000 visade att uppskattningsvis 25 000—30 000 finländare regelbundet använder cannabis och att mellan 60 000 och 110 000 personer använt cannabis sporadiskt under det senaste året.
I trafiken har narkotika och andra rusmedel konstaterats öka risken för olycksfall genom att de försvagar uppmärksamheten, omdömet, förmågan att fatta beslut samt koordinations och handlingsförmågan.
Cannabis gör en omtöcknad och försvagar förmågan att bedöma avstånd och hastighet. Amfetamin ökar risktagandet, förorsakar aggressivitet och kan leda till psykotiska reaktioner. Hallucinogena ämnen framkallar hallucinationer och kan ge upphov till panikreaktioner. Lugnande medel och sömnmedel försvagar observationsförmågan, reaktionshastigheten och balansen.
År 2000 undersökte Folkhälsoinstitutet prov från 1 880 förare som av polisen hade misstänkts för narkotikabruk. Mediciner eller narkotika konstaterades i sammanlagt 85 procent av fallen eller hos 6,5 procent av alla dem som hade undersökts på grund av rattfylleri. Sömnmedel eller lugnande medel konstaterades i 65 procent av fallen och egentlig narkotika i 57 procent av fallen. Många av de undersökta hade alltså tagit både läkemedel och narkotika. Den vanligaste narkotikan var amfetamin (705), därefter cannabis (670), heroin inklusive morfin (237), metamfetamin (90), MDMA, dvs. ecstacy (56) och MDA (39), vilka räknas till de nya syntetiska drogerna, samt kokain (4).
Enligt undersökningar i riket har inte antalet förare som kört under påverkan av rusmedel och dömts för rattfylleri ökat i samma proportion som de gjorda narkotikafynden hos förare. Det kan i praktiken vara svårt att på det sätt lagen förutsätter bedöma prestationsförmågan hos en förare som intagit rusmedel. Läkarna inser t.ex. inte nödvändigtvis att resultatet av den kliniska rusmedelsundersökningen är av mycket stor betydelse i domstolen. Det kan därför i praktiken förekomma fall där den försämrade körförmågan inte tillmäts tillräcklig betydelse i resultatet av det kliniska provet och gärningsmannens skuld på grund av detta inte kan styrkas. En bidragande orsak till skillnaden mellan provresultaten och personens körförmåga kan också ligga i det kliniska provets natur. Att körförmågan i trafiken förefallit nedsatt syns inte nödvändigtvis i undersökningen, även om den utförs på bästa möjliga sätt. Delvis beror detta på den tid som förflutit mellan körningen och provet. Att en person använder narkotika som påverkar prestationsförmågan kan för närvarande gå oförmärkt förbi i trafikövervakningen. De verkningar rusmedelsanvändningen har på körförmågan varierar beroende på ämnets kvalitet och mängd samt tolerans och fysiologiska skillnader hos förarna. Det är t.ex. vid en razzia inte möjligt att hos föraren upptäcka hela den nedsättande verkan på körförmågan som användningen av narkotika har. Som exempel på detta kan nämnas amfetamin och symptom som förorsakas av att narkotikan försvinner ur kroppen. En person som är påverkad på detta sätt kan uppträda normalt när han stoppas av polisen men därefter ta farliga risker i trafiken. De bevissvårigheter som hänför sig till körning under påverkan av rusmedel kan medföra att färre fall kommer till domstolarna för behandling i de olika skedena av rättsprocessen. Bevissvårigheterna kan bl.a. ha betydelse för om den som misstänkts för körning under påverkan av rusmedel alls förs till blod och urinprov. Om detta antagande är riktigt innebär det att förare som kör under påverkan av rusmedel för närvarande blir ostraffade. Hur många sådana fall som eventuellt förekommer kan dock inte uppskattas på basis av tillgängliga uppgifter.
1.3 Förundersökning och tvångsmedel
För att en polisman skall kunna kontrollera om en förare är drogpåverkad torde det ofta krävas att någon form av tvångsåtgärd tillgrips; t.ex. att föraren får underkasta sig blodprovstagning eller annan klinisk undersökning. Eftersom de tvångsåtgärder som polisen har rätt att vidta för att kontrollera nykterheten i trafiken faller under rikets behörighet - blodprov vid misstanke om rattfylleri har ansetts falla under förundersökning som är riksbehörighet - så kan det vara av interesse att konstatera att man i riket redan har genomfört de ändringar avseende nollgräns för narkotika som föreslås i denna framställning och då även tagit ställning till om införandet av nollgräns är förenligt med reglerna i tvångsmedelslagen.
Enligt 6 kap. 3 § tvångsmedelslagen (FFS 450/1987) kan en polisman testa alkoholhalten i förarens utandningsluft genom en sållningsmetod (s.k. alkometer) utan att föraren misstänks för att köra alkoholpåverkad. Utandningsprov med alkometer görs rutinmässigt under trafikövervakningen. Den som vägrar genomgå utandningsprov är skyldig att underkasta sig kroppsbesiktning enligt 5 kap. 11 § tvångsmedelslagen. Enligt 1 mom. i nämnda paragraf får kroppsbesiktning företas på den som misstänks för rattfylleri. När ett utandningsprov vid sållningen givit positivt resultat företas den egentliga förundersökningen av brottet, där man med hjälp av en precisionsalkometer eller blodprov fastställer om den som på grundvalen av utandningsprovet misstänks vara skyldig till rattfylleri i sin utandningsluft eller i sitt blod har haft en alkoholhalt som överskrider straffbarhetströskeln. Tagning av blod och urinprov betraktas som kroppsbesiktning som förutsätter misstanke om brott.
För närvarande finns det inte något instrument med vilket drogpåverkan enkelt kan upptäckas. Polisen är i stället hänvisad till objektiva iakttagelser. I praktiken inleds förundersökning av brott t.ex. när det på grund av förarens körsätt eller i samband med sållning som gäller alkoholförtäring uppstår en misstanke om att föraren har framfört fordonet under påverkan av rusmedel. Huruvida föraren kört under påverkan av rusmedel kan konstateras på ett tillförlitligt sätt endast genom blod eller urinprov, vilket förutsätter kroppsbesiktning.
2. Landskapsstyrelsens förslag
För att reglera trafik både på och utanför vägnätet föreslås att en trafikbrottslag stiftas. I lagen intas straffbestämmelserna från vägtrafiklagen för landskapet Åland och bestämmelserna om ordningsbot från landskapslagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser. I övrigt föreslås nedanstående ändringar i sak.
2.1 Ändring av korrelationen mellan alkoholhalten i blodet och utandningsluften
Under de senaste åren har det via undersökningar framkommit uppgifter som visat att det gällande förhållandet mellan blodets och utandningsluftens alkoholhalt inte är korrekt. Enligt undersökningarna motsvarar 0,50 promille etanol i blodet 0,22 milligram alkohol per liter i utandningsluften och inte som man hittills har trott 0,25 milligram. Nuvarande reglering har lett till att det är möjligt att få olika resultat för graden av berusning hos den som gjort sig skyldig till rattfylleri beroende på om alkoholhalten mäts ur blodet eller utandningsluften. Gränsen för straffbarhet är högre när alkoholpåverkan konstateras på basis av utandningsluften. Den korrelation mellan blodets och utandningsluftens alkoholhalt som använts i bestämmelserna om trafikfylleri föreslås bli ändrad så att den motsvarar dagens forskningsrön. En alkoholhalt på 0,5 milligram i gärningsmannens blod skall då motsvara en alkoholhalt på 0,22 milligram per liter i utandningsluften i stället för nuvarande 0,25 milligram.
2.2 Nollgräns för narkotika i trafiken
Trafiksäkerheten har förbättrats under 1990-talet. Det ökade bruket av narkotika har dock lett till fler narkotikapåverkade förare i trafiken. På det tyder det allt större antalet fynd av narkotika hos personer misstänkta för rattfylleri. Landskapsstyrelsen anser det därför motiverat att ändra lagstiftningen för att minska de skadliga verkningar som bruket av illegal narkotika har på trafiken och föreslår att en nollgräns för narkotika införs i paragrafen om rattfylleri.
2.2.1 Narkotika i trafiken
Som narkotika betraktas sådan narkotika som avses i narkotikalagen (FFS 1289/1993). Andra rusmedel är t.ex. tekniska lösningsmedel och gaser med berusningseffekt. De problem andra rusmedel förorsakar kan inte jämställas med det ökade illegala bruket av narkotika. Det är därför motiverat att uppställa som mål att minska de effekter som användningen av illegal narkotika har på trafiken.
Allt icke-medicinskt bruk av narkotika skall för närvarande bestraffas som narkotikabrott. I de straffbestämmelser som gäller vägtrafiken bör man därför försöka koncentrera sig på att förhindra sådan användning av narkotika som ens teoretiskt kan ha ett samband med trafiksäkerheten. Narkotikamissbruk som skett för länge sedan skall inte bestraffas genom de specialbestämmelser som gäller vägtrafiken, om användningen inte längre vid tidpunkten för körningen kan ha någon effekt på förarens prestationsförmåga. På basis av dagens forskningsrön är det inte möjligt att på samma sätt som i fråga om promillegränserna för alkohol i lag ange gränser för olika narkotiska ämnen så att dessa gränser skulle vara kopplade till den eventuella fara som de olika ämnena medför för trafiken. Alternativen är att behålla gällande reglering eller att införa en nollgräns. En nollgräns för körning under påverkan av narkotika skulle undanröja de nuvarande tolkningsproblemen angående gränsen för straffbarhet vid dömandet av dessa fall.
De verkningar olika narkotiska ämnen har på trafiksäkerheten kan variera. En förare som är narkotikapåverkad utgör en viss risk i trafiken, även om graden av den fara som användningen av olika ämnen medför inte obestridligen kan påvisas. Det är därför motiverat att ta som utgångspunkt att användning av alla narkotikaklassade ämnen skall förbjudas i trafiken.
2.2.2 Konstaterande av narkotika eller dess ämnesomsättningsprodukt i blodprov och urinprov
Narkotika kan i allmänhet antas ha betydande verkningar ur trafiksäkerhetssynvinkel endast så länge den påträffas i blodet. Ett fynd i ett blodprov visar att narkotika använts för en relativt kort tid sen. Därför har tillämpningsområdet för nollgränsen begränsats till narkotikabruk som konstateras genom blodprov. Finland, Sverige, Tyskland och Belgien har stannat för samma lösning.
Sådan användning av narkotika i vägtrafiken som kan upptäckas i urinprov, men inte i blodprov, kan såsom för närvarande bestraffas som rattfylleri, om narkotikan har inverkat på förarens körförmåga.
Narkotika kan ha många beståndsdelar. Ur trafiksäkerhetssynpunkt och med tanke på straffbarheten är det viktigt att i den misstänktes blod hitta den verksamma beståndsdelen i narkotikan, dvs. det ämne som har en rusgivande effekt. Det kan hända att den verksamma beståndsdelen syns i blodet under en mycket kort tid. Narkotiska ämnen nedbryts olika snabbt i kroppen beroende på vilket ämne det är fråga om. Den verksamma beståndsdelen i narkotikan omvandlas när det nedbryts till en s.k. ämnesomsättningsprodukt. I fråga om heroin är ämnesomsättningsprodukten morfin. Också ett fynd som gäller en sådan ämnesomsättningsprodukt skall leda till tillämpning av nollgränsen. Även ämnesomsättningsprodukter kan dock beroende på ämnet synas i kroppen olika lång tid. Rester av användningen av cannabis syns t.ex. i urinprov ända upp till en vecka efteråt, medan cannabis kan konstateras i blodprov mindre än ett dygn efter användningen. Genom att förutsätta att också ett positivt fynd som gäller en ämnesomsättningsprodukt skall göras i blodet, kunde man tidsmässigt lämna sådant narkotikabruk utanför tillämpningen av nollgränsen som inte längre kan ha någon effekt på föraren under körningen och som således saknar betydelse ur trafiksäkerhetssynvinkel.
2.2.3 Läkemedel som innehåller narkotika
Många personer använder sömnmedel eller depressionsmediciner som klassificeras som narkotika. Eftersom de ofta till följd av sin bostadsort eller arbetsplats måste kunna använda bil, skulle ett absolut förbud att använda sådana läkemedel i trafiken i många fall medföra att de måste sluta med den ordinerade medicineringen. Detta skulle i sin tur kunna leda till förlorad arbetsförmåga och även förorsaka en betydande ökning när det gäller arbetsfrånvaro och sjukledighet. Vissa starka narkotikaklassade läkemedel kan också ordineras patienten med särskilt tillstånd av läkemedelsverket för smärtlindring vid allvarliga sjukdomar. Även utan läkarordination säljs läkemedel (hostmediciner) som innehåller ämnen som klassificeras som narkotika (kodein, folkodin). I alla dessa fall är det inte ändamålsenligt med ett absolut förbud mot att använda läkemedel i trafiken. Läkemedel som innehåller narkotika kan såväl skaffas som användas lagligt eller illegalt. Att i lagstiftningen behandla lagliga och illegala läkemedel på olika sätt är något problematiskt ur jämlikhetssynpunkt. Om två förare har ett narkotikaklassat läkemedel i blodet och medlet inte har någon synbar effekt på körförmågan och den ena har använt ett lagligt och den andra ett illegalt läkemedel är det ur trafiksäkerhetssynvinkel svårt att motivera varför endast den senare skall bestraffas för rattfylleri. Att föraren använder ett illegalt läkemedel under körningen kan dock anses mer klandervärt eftersom han kan ha svårt att dosera läkemedlet rätt utan läkarordination. Läkemedel som skaffats på olaglig väg används också ofta i praktiken i berusningssyfte och dessa medför således större fara ur trafiksynpunkt än om de används enligt läkares ordination. Av den anledningen föreslås att endast användning av sådana läkemedel som föraren har haft rätt att använda skall lämnas utanför tillämpningsområdet för nollgräns. Det skall såsom för närvarande vara straffbart att använda sådana läkemedel endast om körförmågan blivit nedsatt på grund av dem.
Även användning av i utlandet lagligt skaffade läkemedel skall ligga utanför tillämpningsområdet för nollgräns. En resenär skall ha nödvändiga dokument (recept eller läkarintyg) då han eller hon importerar läkemedel till Finland.
I fråga om vissa livsmedel, närmast vallmofrön som används i bakverk, kan det hända att små mängder derivat av opiater (morfin, kodein) påträffas i blodet hos den som ätit livsmedlet. Det är då i allmänhet fråga om så små mängder narkotika att största delen av fallen ligger utanför området för straffbarhet på basis av de gränsvärden som används vid laboratorieanalysen.
Sannolikheten för att gränsvärdena skulle överskridas på grund av man ätit vallmofrön är i praktiken mycket liten. För att nollgränsen skall kunna tillämpas måste den verksamma beståndsdelen i narkotikan eller dess ämnesomsättningsprodukt härröra från narkotikan. Om opiatet visar sig härröra från ett livsmedel, skall bestämmelsen om nollgräns inte tillämpas.
2.2.4 Nollgräns för narkotika i vägtrafiken och straffbart bruk av narkotika
Den rattfylleribestämmelse som gäller användning av narkotika i vägtrafiken har i egenskap av specialbestämmelse företräde framför tillämpningen av bestämmelsen om straffbart bruk av narkotika i 50 kap. 2 a § strafflagen. När narkotikabruk hos en förare upptäcks vid trafikövervakningen skall föraren således primärt dömas för rattfylleri och inte samtidigt för straffbart bruk av narkotika.
Den viktigaste effekten av att den föreslagna nollgränsen tas i bruk är att användningen av narkotika i vägtrafiken lättare än förut döms som rattfylleri. Polisen inleder också förundersökning oftare än förut, eftersom bevisningströskeln för dömande sänks. Detta leder till en viss ökning av antalet personer som undersöks. I och med att antalet personer som undersöks ökar kommer det troligen också något oftare fram fall som gäller bruk av narkotika och där rekvisitet för rattfylleri inte uppfylls. Narkotika eller dess ämnesomsättningsprodukt kan upptäckas i den misstänktes urin under en lång tid efter det att ämnet inte längre kan återfinnas i hans blod på det sätt som tillämpningen av nollgränsen förutsätter. I sådana fall kan gärningsmannen åtalas och dömas för straffbart bruk av narkotika. När en person misstänks för straffbart bruk av narkotika är den särskilda bestämmelse om åtgärdseftergift som finns i 50 kap. strafflagen, dvs. kapitlet om narkotikabrott, eller de allmänna bestämmelserna om åtgärdseftergift tillämpliga på fallet. Dessa bestämmelser möjliggör eftergift i fråga om åtal eller straff om gärningsmannen har sökt vård eller om brottet är ringa. Brottet anses som ringa om det med hänsyn till mängden och typen av narkotika, brukssituationen och omständigheterna även i övrigt kan anses ringa.
2.3 Körförbud
I 78 och 78a § vägtrafiklagen samt i 7 kap. körkortslagen (79/1991) finns regler om körförbud. Enligt 78 § vägtrafiklagen skall domstolen meddela en förare av ett motordrivet fordon körförbud om han konstateras ha gjort sig skyldig till bl.a. grovt äventyrande av trafiksäkerheten, rattfylleri eller grovt rattfylleri. Landskapsstyrelsen föreslår att bestämmelserna i 78 § och 78a § vägtrafiklagen flyttas till 7 kap körkortslagen.
2.4 Ett differentierat system för ordningsbot för överskridande av högsta tillåtna hastighet.
Lagtinget har hemställt om att landskapsstyrelsen bereder ett förslag till ett differentierat system för ordningsbot för överskridande av högsta tillåtna hastighet (Dnr L10/01/1/53). I dag kan en ordningsbot på 70 euro föreläggas en förare som överskrider gällande hastighetsbegränsning med högst 20 kilometer i timmen oberoende av på vilken typ av väg överträdelsen sker.
I samband med att den finska regeringen 1998 lade fram en proposition till riksdagen med förslag till revision av bestämmelserna om böter, förvandlingsstraff och ordningsbot stiftades en ny förordning om ordningsbotsförseelser (FFS 610/1999). I den infördes ett differentieras system för ordningsbot vid hastighetsöverträdelser graderad enligt både den högsta tillåtna hastigheten och hur stor överskridningen är:
Om den högsta tillåtna hastigheten är högst 60 kilometer i timmen, kan föraren av ett motordrivet fordon om han eller hon överskrider den högsta tillåtna hastigheten
1) med högst 15 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 85 euro och
2) med mer än 15 kilometer i timmen men högst 20 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 115 euro.
Om den högsta tillåtna hastigheten är mer än 60 kilometer i timmen, kan föraren av ett motordrivet fordon om han eller hon överskrider den högsta tillåtna hastigheten
1) med högst 15 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 70 euro, och
2) med mer än 15 kilometer i timmen men högst 20 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 100 euro.
Landskapsstyrelsen föreslår att detta system även införs i landskapet med den skillnaden att gränsen mellan lägre och högre hastighet skall gå vid 50 km/h istället för vid 60 km/h eftersom 50 km/h är den högsta hastighetsbegränsningen som gäller inom tätbebyggt område i landskapet.
I rikets förordning finns även bestämmelser om ordningsbot för andra typer av trafikbrott som motsvarar de som finns på Åland. Ordningsbotsbeloppen är dock högre. Landskapsstyrelsen föreslår att beloppen i den åländska trafikbrottslagen fastställs till samma belopp som gäller för motsvarande brott i riket.
2.5 Samordning av bötessystemen vid fortkörningar
I landskapslagen om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelse (55/1990) finns en bestämmelse enligt vilken minsta totalbeloppet av böter för överskridande av hastighetsbegränsning är 70 euro, dvs. samma belopp som den ordningsbot som kan föreläggas för ett likartat brott. I praktiken tillämpas denna korrigeringsregel på de bötfällda för vilka det totala bötesbeloppet på grund av låga inkomster skulle blir lägre än den ordningsbot som döms ut för ett likartat brott. Med stöd av korrigeringsbestämmelsen föreläggs de därför ett bötesstraff som är lika stort som ordningsboten, och som är högre än vad deras inkomster skulle förutsätta.
Tillämpad på fortkörning leder korrigeringsbestämmelsen till att böternas slutsumma i vissa fall kan vara densamma oberoende av överskridningens storlek. Hur stort detta område är beror på den bötfälldes inkomster.
Området med oförändrade böter är störst för dem som föreläggs böter enligt det minsta dagsbotsbeloppet. När inkomsterna och därmed även dagsbotsbeloppet stiger minskar området, tills dagsbotsstraffet över en viss inkomstnivå aldrig kan vara mindre än ordningsboten.
I framställningen föreslås att landskapslagen om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelse upphävs och bestämmelsen i lagen flyttas till trafikbrottslagen samt att beloppet ändras till 115 euro för att motsvara det högsta ordningsbotsbeloppet som kan föreläggas för en hastighetsöverträdelse.
3. Förslagets verkningar
Den ändrade korrelationen mellan alkoholhalten i gärningsmannens blod och utandningsluft kommer i vissa enstaka fall att leda till fällande i stället för friande dom.
Syftet med att införa en nollgräns för narkotika är att förbättra trafiksäkerheten. Genom förslaget minskas de faror och olägenheter som användningen av illegal narkotika förorsakar i trafiken. När det för fällande dom inte längre krävs bevis på att användningen av narkotika lett till nedsatt prestationsförmåga kommer förundersökning, dvs. provtagning, troligen att inledas oftare än för närvarande. Detta innebär att det kommer att tas prov på fler misstänkta än förut och att fler kommer att bli föremål för klinisk rusmedelsundersökning. Det är dock svårt att uppskatta antalet fall i vilka förundersökning för närvarande inte inleds på grund av kraven på bevisning. Av denna anledning är det på basis av tillgängliga uppgifter inte heller möjligt att uppskatta ökningen i antalet laboratorieundersökningar och i antalet kliniska rusmedelsundersökningar.
Förslaget har inte några andra betydande organisatoriska eller ekonomiska verkningar. Inte heller några kända konsekvenser för miljön eller effekten på jämställdheten mellan kvinnor och män.
4. Beredningsarbetet
Under beredningsarbetet har polismyndigheten och motorfordonsbyrån beretts tillfälle att kommentera framställningen. Deras synpunkter har beaktats och på olika sätt påverkat slutresultatet.
Detaljmotivering
1. Trafikbrottslag för landskapet Åland
1 § Lagens tillämpningsområde. Lagen är ägnad att gälla för motordrivna fordon på och utanför vägnätet. Vissa regler gäller dock t.ex. för ryttare och gående. Lagen gäller inte båt- eller flygtrafik.
2 § Äventyrande av trafiksäkerheten. Bestämmelsen om äventyrande av trafiksäkerheten är den grundläggande bestämmelsen i trafikbrottslagen. Straffbarheten hos en gärning kan grunda sig såväl på brott mot någon uttrycklig regel som brott mot den allmänna omsorgsplikt som förutsätts.
Paragrafen motsvarar den gällande bestämmelsen i vägtrafiklagen om äventyrande av trafiksäkerheten. Kravet att brottet skall kunna räknas den skyldige till last uttrycks i paragrafen med uttrycket "uppsåtligen eller av oaktsamhet". I den gällande bestämmelsen i vägtrafiklagen om äventyrande av trafiksäkerheten nämns förutom uppsåtlighet och vårdslöshet även ovarsamhet som villkor för att gärningen skall kunna räknas den skyldige till last. I den nya lydelsen nämns inte ovarsamhet, eftersom denna också utan ett särskilt omnämnande anses ingå i vårdslösheten. Det är ett välkänt faktum att trafikanter, även om de medger att de gjort en felbedömning som de kan medge varit oaktsam, har svårt att acceptera att deras framfart betecknas som vårdslös. I rikets lagstiftning såväl som i den nya svenska trafikförordningen har ordet ''vårdslöshet'' ersatts med ordet ''oaktsamhet''.
Det förutsätts vidare att trafikanten har brutit mot trafikreglerna eller aktsamhetsplikten på ett sätt som är ägnat att äventyra någon annans säkerhet. Avsikten är att ansvar för äventyrande av trafiksäkerheten skall förbehållas sådana beteenden i trafiken som är att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Det skall härvidlag vara utan betydelse om en trafikolycka inträffat eller inte. Detta innebär ett kraftigare understrykande av att det trafikfarliga beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt hänseende. Under paragrafens tillämpningsområde skall sålunda främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet risktagande. Vid överträdelse av en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn tas till regelns större eller mindre betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Till sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar för äventyrande av trafiksäkerheten hör exempelvis förande av bil i uttröttat tillstånd, allvarliga brott mot regler till skydd för oskyddade trafikanter, trafikfarliga omkörningar, brott mot stopplikt eller körning mot rött ljus som medfört eller kunnat medföra en trafikfarlig situation, allvarligare hastighetsöverträdelser i trafikfarliga miljöer och förande av trafikfarliga fordon. Beaktas bör också om föraren påtagit sig en särskilt ansvarsfull trafikuppgift, t.ex. förande av en skolbuss. Vid bedömningen bör således mer ses till skyldigheten att inte skapa trafikfarliga situationer än till av den enskilde trafikanten visad större eller mindre skicklighet att klara uppkomna problem i trafiken.
De personer som kan göra sig skyldiga till äventyrande av trafiksäkerheten i vägtrafiken skall vara desamma som hittills; följaktligen kan varje vägtrafikant göra sig skyldig till detta brott.
Mindre allvarliga överträdelser av vägtrafiklagen regleras i 2 kap.
3 § Grovt äventyrande av trafiksäkerheten. Grovt äventyrande av trafiksäkerheten är ett rekvisit som gäller de grova gärningsformerna av äventyrande av trafiksäkerheten. Detta framgår bl.a. av att 3 § endast kan tillämpas när också rekvisitet för 2 § är uppfyllt. Detta beskrivs i paragrafen med uttrycket ''vid äventyrande av trafiksäkerheten''.
I bestämmelsen förutsätts att gärningen skall vara av sådan karaktär att den i abstrakt bemärkelse medför allvarlig fara. Detta betyder att enbart den omständigheten att gärningsmannen har brutit mot en trafikregel i sig inte innebär att han har gjort sig skyldig till grovt äventyrande av trafiksäkerheten. För att 3 § skall bli tillämpligt förutsätts också att trafikanten visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller gör sig skyldig till grov oaktsamhet. I vägtrafiken fäster man härvid uppmärksamhet bl.a. vid körsättet, fordonets skick, platsen där händelsen inträffade samt trafikförhållandena, t.ex. sikten, väglaget och trafiktätheten.
Vid helhetsbedömningen av ett fall skall hänsyn också tas till att flera allvarliga förseelser kan ha förekommit i samma fall, samt till det omedelbara sambandet mellan ett brott mot reglerna och den fara som brottet medför.
Det förslagna stadgandet gäller samma personer som avses i gällande 74 § vägtrafiklagen, dvs. bestämmelsen skall endast gälla förare av motordrivet fordon.
4 § Rattfylleri. I 1 mom. finns bestämmelserna om promillegränserna för körning under påverkan av alkohol. Av de skäl som anförts i allmänna motiveringen föreslås att bestämmelsen ändras så att relationstalet mellan alkoholhalten i blodet och alkoholhalten i utandningsluften ändras.
Paragrafens andra moment innebär en utvidgning av det straffbara området för rattfylleri till att avse den som för motordrivet fordon efter intag av narkotika som anges i narkotikalagen (FFS 1289/1993) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne eller ämnesomsättningsprodukt kvar i blodet.
Narkotika nedbryts i kroppen olika snabbt beroende på ämnet. Den verksam beståndsdel i någon narkotika omvandlas när det nedbryts i kroppen till en ämnesomsättningsprodukt. Heroinets ämnesomsättningsprodukt är t.ex. morfin. Också ett fynd som gäller narkotikans ämnesomsättningsprodukt i blodet föreslås leda till tillämpning av nollgränsen. För straffbarhet förutsätts enligt förslaget att någon narkotika eller någon narkotikas ämnesomsättningsprodukt finns i förarens blod under eller efter färden.
Det finns för närvarande inga snabbtester som lämpar sig för narkotikatestning på platsen där trafikbrottet ägt rum och sådana test kommer inte heller i framtiden att göras genom blodprov. I praktiken kan narkotika eller dess ämnesomsättningsprodukt konstateras i förarens blod först vid laboratorieundersökningar som görs efter körningen.
Andra momentet innehåller också ett undantag för den som i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares (t.ex. tandläkare) ordination intagit narkotika. Den som är i behov av narkotikaklassade läkemedel och som använder medlet i enlighet med läkarens ordination omfattas således inte av totalförbudet. Illegal åtkomst av narkotikaklassat läkemedel liksom bruk av illegal narkotika eller överdosering av egna läkemedel faller således utanför undantaget och omfattas av nollgränsen.
När en förare har rätt att använda ett visst läkemedel skall användningen av detta såsom för närvarande vara straffbart med stöd av 3 mom., om användningen av läkemedlet har nedsatt körförmågan. Om t.ex. en förare har ordinerats läkemedlet av läkare men tagit en större dos än vad som anges i läkarordinationen kan gärningen bedömas med stöd av det föreslagna 3 mom. som i den nuvarande lagen återfinns i 75 a § 1 mom. 2 punkten.
För tydlighets skull har bestämmelsen från vägtrafiklagens 75 c § som konstaterar att även läkemedel som sätter ner prestationsförmågan skall betraktas som sådant rusmedel som nämns i 3 mom. intagits i ett nytt 4 mom.
5 § Grovt rattfylleri. Grovt rattfylleri är ett rekvisit som gäller de grova gärningsformerna av rattfylleri. Detta framgår bl.a. av att 5 § bara kan tillämpas när också rekvisitet för 4 § är uppfyllt. Detta beskrivs i paragrafen med uttrycket ''vid rattfylleri".
1 och 2 punkten gäller förande av ett motordrivet fordon under påverkan av alkohol och 3 punkten förande av ett sådant fordon under påverkan av annat rusmedel än alkohol eller under påverkan av alkohol och annat rusmedel.
Den korrelation mellan alkoholhalten i gärningsmannens blod och utandningsluft som nämns i 1 punkten föreslås av de skäl som nämns i den allmänna motiveringen bli ändrad på samma sätt som i den föreslagna 4 §. Förutsättningen för att grovt rattfylleri skall kunna tillämpas är antingen att alkoholhalten är minst 1,2 promille i gärningsmannens blod eller minst 0,53 milligram per liter i hans utandningsluft eller, enligt punkt 2), att förarens förmåga att framföra fordonet på ett betryggande sätt är märkbart nedsatt utan att han eller hon för den skull behöver ha kommit upp i 1,2 promille.
Paragrafens 3 punkt gäller det fall att gärningsmannen genom att inta andra berusande medel än alkohol gör sig skyldig till grovt rattfylleri. Prestationsförmågan bör dock vara "kännbart" nedsatt. Även om det inte är möjligt att gradera straffskalan enligt en måttstock som är lika exakt som promillegränsen, kan det tänkas att kravet på "kännbarhet" medför att nedgången i prestationsförmågan skall vara så allvarlig att den motsvarar de förändringar som ett berusningstillstånd om minst 1,2 promille medför i prestationsförmågan. För att grovt rattfylleri skall uppstå krävs dock alltid att omständigheterna är sådana att framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten
6 § Överlämnande av motordrivet fordon till berusad. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll gällande 75 b § vägtrafiklagen med den ändringen att det i vägtrafiklagen står överlämnande av fortskaffningsmedel. Eftersom paragrafen gäller motordrivet fordon föreslås att den termen skall användas. Motordrivet fordon är definierat i vägtrafiklagen, fortskaffningsmedel står ingen annanstans.
7 § Smitning. Den föreslagna paragrafen om smitning motsvarar bestämmelsen om smitning i 76 § vägtrafiklagen. Den skyldighet som avses i paragrafen definieras i 8 § vägtrafiklagen, som gäller biståndsskyldighet för den som varit inblandad i en trafikolycka. Enligt detta stadgande skall en vägtrafikant som med eller utan skuld har varit inblandad i en trafikolycka omedelbart stanna och i mån av förmåga bistå de skadade eller dem som råkat i hjälplöst tillstånd samt även i övrigt medverka i de åtgärder till vilka olyckan ger anledning. Den skyldighet som avses i paragrafen gäller endast de som har varit inblandade i en trafikolycka.
Bestämmelsen gäller endast föraren av ett motordrivet fordon och tillämpas inte på t.ex. fotgängare eller cyklister.
Enligt förslaget skall bestämmelsen om smitning tillämpas om inte strängare straff för gärningen bestäms i någon annan lag. Främst kan stadgandet om utsättande i 21 kap. 14 § strafflagen bli tillämpligt. Påföljden för detta brott är högst två år fängelse. Bestämmelsen om utsättande skall alltså tillkämpas framför bestämmelsen om smitning i vägtrafik åtminstone i sådana situationer där motorfordonets förare har förorsakat en olyckshändelse som har resulterat i att den andra parten har försatts i ett sådant hjälplöst läge att hans liv eller hälsa äventyras till följd av att skadevållaren flyr från platsen. I straffskalan föreslås inga ändringar, dvs. straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst ett år.
8 § Olovlig körning. Motordrivna fordon, med undantag av vissa mopeder och motordrivna fordon som är avsedda att styras av gående, får endast föras av den som har ett körkort som motsvarar fordonets klass.
Att förandet av fordonet är olovligt kan antingen bero på att personen i fråga inte alls har haft körkort, inte har körkort av rätt klass eller på att han har förlorat det, antingen för en viss tid eller helt och hållet. Vanligtvis är straffet för körning av ett fordon utan körkort böter men det förekommer också fall av t.ex. upprepade överträdelser som kan motivera ett strängare straff.
Paragrafen motsvarar 77 § vägtrafiklagen. Tidigare hette överträdelsen körning utan körkort men för att särskilja överträdelsen från de fall som anges i 69 § vägtrafiklagen har termen ändrats till olovlig körning.
9 § Minsta totalbelopp av böter. I LL om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelse bestäms i dag om minsta totalbelopp av dagsböter. Regeln om minsta totalbeloppet av de dagsböter som döms ut för en fortkörning skall tillämpas om totalbeloppet av dagsböterna blir mindre än den ordningsbot som skall föreläggas för ett likadant men mindre brott. Regeln tillämpas bara på böter som döms ut för överskridning av högsta tillåtna hastighet.
I denna bestämmelse är det frågan om en samordning av systemen med ordningsbot respektive dagsböter. Om böter för överskridning av högsta tillåtna hastighet döms ut t.ex. enligt det minsta dagsbotsbeloppet, är det möjligt att det totala dagsbotsbeloppet blir mindre än en ordningsbot som föreläggs för en lika stor eller mindre överskridning av hastighetsbegränsningen. Dagsböterna skall då höjas till samma belopp som den största ordningsboten.
10 § Anmälan om avgörande rörande trafikbrott. Döms någon till straff för trafikbrott vid förande av motordrivet fordon skall domstolen underrätta den myndighet som för körkortsregister om avgörandet. I landskapet är det motorfordonsbyrån som sköter körkortsregistret. Vilka typer av trafikbrott som införs i det åländska körkortsregistret framgår av 56 § körkortslagen.
11 § Trafikförseelse. Med trafikförseelse avses de trafikbrott som inte är av så allvarlig art och som inte behöver gå till domstol om fordonsföraren godkänner förseelsen vid vägkanten.
12 § Rapport-, åtals- och påföljdseftergift. Ett trafikbrott kan med hänsyn till omständigheterna vara av så ringa art att det inte bör lagföras. Har polismannen inte redan vid brottstillfället nöjt sig med en varning kan åklagaren eller domstolen avstå från att väcka åtal respektive utdöma straff.
13 § Överskridande av hastighetsbegränsning. Beloppet av ordningsboten för överskridning av den högsta tillåtna hastigheten föreslås bli graderad dels enligt hur stor överskridningen är, dels enligt den högsta tillåtna hastigheten. Det högsta ordningsbotsbeloppet för fortkörning föreslås vara 115 euro.
14-21 §§. I paragraferna, som i sak motsvarar LL om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser, listas olika brott mot vägtrafiklagen eller lagar utfärdade med stöd av vägtrafiklagen och bestäms de ordningsbotsbelopp som kan komma ifråga för överträdelser av bestämmelserna. Ordningsbotsbeloppen för andra vägtrafikförseelser föreslås bli en aning högre än enligt gällande lag för att motsvara beloppen i den närmaste omvärlden.
22-23 §§. Paragraferna behandlar brott mot vägtrafiklagen som gående eller trafikanter som inte färdas på något motordrivet fordon kan göra sig skyldiga till. Paragraferna har gjorts lättare att förstå genom att endast de paragrafer i vägtrafiklagen som t.ex. en gående eller en cyklist kan straffas för att ha brutit mot har tagits med.
2. Ändringarna i körkortslagen för landskapet Åland
7 kap. Körförbud.
Bestämmelserna om körförbud som kan utfärdas av domstol flyttas från vägtrafiklagen till 7 kap i körkortslagen. På så sätt samlas alla regler om körförbud på samma ställe.
37 § e punkten. Termen körning utan körkort har bytts ut mot termen olovlig körning.
44 §. Paragrafen motsvarar 78 § i vägtrafiklagen.
44a §. Paragrafen motsvarar nuvarande 78a § i vägtrafiklagen. Domstolen kan med beaktande av det allmänna intresset, omständigheterna i det enskilda fallet och körkortsinnehavarens yrke eller personliga förhållanden bestämma att körförbudet skall vara villkorligt.
56 §. Ordet vägtrafiklagen har bytts ut mot trafikbrottslagen.
58 § 2 mom. Ordet vägtrafiklagen har bytts ut mot trafikbrottslagen.
59 § 1-3 mom. Besvärsbestämmelserna har ändrats. Besvär över polismyndighetens beslut anförs hos Ålands förvaltningsdomstol och inte som tidigare hos landskapsstyrelsen. Detsamma gäller motorfordonsbyråns eller besiktningsmans beslut.
I andra beslut som landskapsstyrelsen fattat med stöd av körkortslagen får, såvitt gäller lagligheten av beslutet, ändring sökas genom besvär till Högsta förvaltningsdomstolen. Eftersom landskapsstyrelsen den 1 juni 2004 byter namn till landskapsregeringen har namnändringen införts i lagtexten.
Lagtext
Landskapsstyrelsen föreslår att följande lagar antas.
1.
T R A F I K B R O T T S L A G
för landskapet Åland
1 kap.
Trafikbrott
1 §
Tillämpningsområde
Denna lag gäller för förande av motordrivna fordon förandet på och utanför väg. Termerna fordon, motordrivet fordon och väg har i denna lag samma innebörd som i vägtrafiklagen för landskapet Åland (27/1983) (nedan vägtrafiklagen).
2 §
Äventyrande av trafiksäkerheten
En vägtrafikant som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vägtrafiklagen eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser på ett sätt som är ägnat att äventyra någon annans säkerhet, skall för äventyrande av trafiksäkerheten dömas till böter eller till fängelse i högst tre månader.
3 §
Grovt äventyrande av trafiksäkerheten
Den som vid förandet av ett motordrivet fordon uppsåtligen eller av likgiltighet bryter mot vägtrafiklagen eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser så att hans eller hennes beteende är ägnat att förorsaka allvarlig fara för annans liv eller hälsa skall för grovt äventyrande av trafiksäkerheten dömas till minst 30 dagsböter eller till fängelse i högst två år.
4 §
Rattfylleri
Den som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholhalten under eller efter färden uppgår till minst 0,5 promille i blodet eller minst 0,22 milligram per liter i utandningsluften skall för rattfylleri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
För rattfylleri döms också den som för ett motordrivet fordon efter att ha använt narkotika som avses i narkotikalagen (FFS 1289/1993) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne eller ämnesomsättningsprodukt kvar i blodet. Bestämmelsen i detta moment tillämpas dock inte om narkotikan kommer från ett läkemedel som föraren har rätt att använda.
För rattfylleri döms också den som för ett motordrivet fordon och då är så påverkad av annat rusmedel än alkohol eller alkohol i kombination med något annat rusmedel att hans eller hennes förmåga att föra fordonet på ett betryggande sätt är nedsatt.
Med rusmedel avses även läkemedel som påverkar prestationsförmågan.
5 §
Grovt rattfylleri
Om vid rattfylleri
1) alkoholhalten är minst 1,2 promille i gärningsmannens blod eller minst 0,53 milligram per liter i utandningsluften,
2) gärningsmannens förmåga att föra fordonet på ett betryggande sätt är märkbart nedsatt eller
3) gärningsmannen är påverkad av annat rusmedel än alkohol eller alkohol i kombination med något annat rusmedel så att hans eller hennes förmåga att föra fordonet på ett betryggande sätt är märkbart nedsatt,
och omständigheterna är sådana att framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten, skall gärningsmannen för grovt rattfylleri dömas till minst 60 dagsböter eller fängelse i högst två år.
6 §
Överlämnande av motordrivet fordon till berusad
Den som överlämnar ett motordrivet fordon att föras av en person som uppenbart befinner sig i sådant tillstånd att han eller hon gör sig skyldig till ett brott som nämns i 4 eller 5 § skall för överlämnande av motordrivet fordon till berusad dömas till böter eller till fängelse i högst ett år.
7 §
Smitning
Den som vid förande av motordrivet fordon med eller utan skuld varit inblandad i en trafikolycka och försummar sin skyldighet att omedelbart stanna och efter förmåga bistå skadade skall, om strängare straff för gärningen inte bestäms i annan lag, för smitning dömas till böter eller till fängelse i högst ett år.
8 §
Olovlig körning
Den som för ett motordrivet fordon på väg utan att inneha giltigt körkort skall för olovlig körning dömas till böter eller till fängelse i högst tre månader.
9 §
Minsta totalbelopp av böter vid allvarligare hastighetsöverträdelser
Det minsta totalbeloppet av böter som döms ut för överskridande av högsta tillåtna hastighet enligt vägtrafiklagen eller enligt bestämmelser som utfärdats med stöd av vägtrafiklagen är för mopedister 50 euro och för förare av andra motordrivna fordon 115 euro.
10 §
Anmälan om avgörande rörande trafikbrott
Döms någon till straff för trafikbrott vid förande av motordrivet fordon skall myndighet som för körkortsregister underrättas om avgörandet.
2 kap.
Trafikbrott för vilka ordningsbot kan föreläggas
11 §
Trafikförseelse
Den som bryter mot vägtrafiklagen eller med stöd av vägtrafiklagen utfärdade bestämmelser på annat sätt än vad som sägs i 1 kap. skall för trafikförseelse dömas till böter.
För en trafikförseelse kan ordningsbot föreläggas i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.
12 §
Rapport-, åtals- och påföljdseftergift
Är en trafikförseelse eller ett brott mot 8 § med hänsyn till omständigheterna ringa behöver åtal för förseelsen inte väckas och straff inte dömas ut. För en uppenbart ringa förseelse kan polisman utan att vidta andra åtgärder tilldela fordonsföraren en anmärkning.
Den som av polisman ålagts att uppvisa i 69 § vägtrafiklagen avsedd handling inom viss av polismannen utsatt tid, skall inte anses ha brutit mot bestämmelserna om skyldighet att medföra och på anfordran uppvisa handlingen, om han uppvisar handlingen inom den utsatta tiden.
13 §
Överskridande av hastighetsbegränsning
Den som på väg där den högsta tillåtna hastigheten är 50 kilometer i timmen eller lägre överskrider den högsta tillåtna hastigheten
1) med högst 15 kilometer i timmen kan föreläggas en ordningsbot på 85 euro och
2) med mer än 15 kilometer i timmen men högst 20 kilometer i timmen kan föreläggas en ordningsbot på 115 euro.
Om den högsta tillåtna hastigheten är mer än 50 kilometer i timmen, kan föraren av ett motordrivet fordon om han eller hon överskrider den högsta tillåtna hastigheten
1) med högst 15 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 70 euro, och
2) med mer än 15 kilometer i timmen men högst 20 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 100 euro.
En mopedist som överskrider den högsta tillåtna hastigheten med högst 15 kilometer i timmen kan föreläggas en ordningsbot på 50 euro.
14 §
Andra förseelser vid trafik med motordrivet fordon
En förare av ett motordrivet fordon som bryter mot bestämmelserna i 1, 2 eller 3 kap. vägtrafiklagen eller mot påbud, förbud, begränsning eller bestämmelser som framgår av trafikmärken eller vägmarkeringar kan föreläggas en ordningsbot på 50 euro.
Ordningsbot får dock inte föreläggas då en förare av ett motordrivet fordon har brutit mot bestämmelserna i 6 § 1 mom., 7 §, 16 §, 18 § 1 mom., 20 §, 23-25 §§, 27-30 §§, 31 § 1 mom., 37 § eller 39-42 §§ vägtrafiklagen.
Ordningsbot får inte heller föreläggas då en förare av ett motordrivet fordon inte stannat vid trafikljus som visat rött ljus, rött och gult ljus samtidigt eller blinkande rött ljus eller då föraren brutit mot följande förbud, påbud eller begränsningar som framgår av trafikmärke eller vägmarkering:
1) skyldighet att lämna företräde vid möte eller för fordon som färdas på korsande väg,
2) skyldighet att stanna fordon före korsning, stoppgräns eller vid tullstation,
3) förbud att köra om motordrivet fordon som har flera än två hjul eller
4) begränsning rörande fordons eller fordonskombinations högsta tillåtna totalvikt eller högsta tillåtna axel- eller boggitryck.
För mopedister är ordningsboten för de förseelser som anges i 1 mom. dock 35 euro. En sådan ordningsbot kan med avvikelse från 2 mom. föreläggas mopedister som inte stannat vid trafikljus som visat rött ljus, rött och gult ljus samtidigt eller blinkande rött ljus.
15 §
Felparkering
För överträdelse av förbud och begränsningar i fråga om stannande och parkering av fordon ådöms straff endast om felparkeringen medfört eller kunnat medföra allvarlig fara eller olägenhet. I annat fall kan för felparkering påföras parkeringsbot i enlighet med landskapslagen om parkeringsbot (15/1971)
16 §
Förseelser som gäller ett motordrivet fordons konstruktion, utrustning eller skick
För brott mot bestämmelserna i vägtrafiklagen eller med stöd av den utfärdade bestämmelser om motordrivna fordons eller släpfordons konstruktion, utrustning eller skick kan fordonets förare, ägare eller varaktiga innehavare föreläggas en ordningsbot på 35 euro.
En mopedist eller en ägare eller varaktig innehavare av en moped kan för en förseelse som anges i 1 mom. föreläggas en ordningsbot på 20 euro.
17 §
Användning av obesiktigat eller oregistrerat fordon
För användning av ett obesiktigat eller oregistrerat fordon kan föraren föreläggas en ordningsbot på 35 euro.
18 §
Försummelse att använda skyddsutrustning
Den som bryter mot bestämmelserna i 61 § vägtrafiklagen om skyldighet att använda bilbälte eller att se till att barn under 15 år använder bilbälte eller färdas i skyddsanordning kan föreläggas en ordningsbot på 35 euro. Föraren av och passageraren på en motorcykel eller moped som bryter mot bestämmelserna om användning av skyddshjälm i 62 § vägtrafiklagen kan föreläggas en ordningsbot på 35 euro.
19 §
Förseelser som gäller skyldighet att förete körkort och andra handlingar
För brott mot bestämmelserna i 69 § vägtrafiklagen om skyldighet att förete handlingar som fordras vid framförandet av motordrivna fordon kan föraren föreläggas en ordningsbot på 20 euro.
20 §
Störande eller onödig körning
En ordningsbot på 35 euro kan föreläggas den som bryter mot bestämmelserna i 30 § 2 mom. vägtrafiklagen om störande eller onödig körning eller mot 31a § samma lag om förbud mot onödig tomgångskörning.
21 §
Otillåten personbefordran med motordrivet fordon
Förare som bryter mot bestämmelser om personbefordran med motordrivet fordon eller om placering av passagerare kan föreläggas en ordningsbot på 50 euro.
22 §
Förseelser vid trafik med motorlöst fordon
En cyklist, en förare av något annat motorlöst fordon eller den som rider eller den som leder eller driver kreatur som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 6, 7 §, 8 § 2 mom. 2 meningen eller 3 mom., 13 § 2 mom., 14 - 26, 28, 29, 31, 39 - 45 §, 46 § 2 mom., 48, 49 eller 68 § vägtrafiklagen kan föreläggas en ordningsbot på 20 euro.
23 §
Förseelser vid gångtrafik
En gående som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 51 § 1 mom. eller 55 § vägtrafiklagen kan föreläggas en ordningsbot på 10 euro.
Denna lag träder ikraft den
Genom denna lag upphävs landskapslagen den 13 december 1990 om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser (54/1990), landskapslagen den 13 december 1990 om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelse (55/1990) samt 8 kap vägtrafiklagen för landskapet Åland den 25 juli 1983 (27/1983).
2.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av körkortslagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
ersätts i 9, 12, 13, 21, 24, 29, 32, 36, 38, 50a, 60 och 61 §§ körkortslagen den 19 december 1991 för landskapet Åland (79/1991) ordet "landskapsstyrelsen" i olika böjningsformer med ordet "landskapsregeringen" i motsvarande böjningsformer,
ändras 37 § 1 mom. e punkten, 44 §, 46 § 1 mom. c och d punkterna, 56 § 1 mom., d punkten, 58 § 2 och 3 mom. och 59 § 1-3 mom., av dessa lagrum 46 § 1 mom. d punkten sådan den lyder i landskapslagen den 12 februari 2004 (5/2004) och 56 § 1 mom. d punkten sådan den lyder i landskapslagen den 6 februari 2003 (12/2003) samt
fogas till lagen en ny 44a § som följer:
37 §
Villkor för erhållande av körkort är
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
e) att minst ett år förflutit sedan sökanden gjort sig skyldig till olovlig körning, om inte synnerliga skäl finns för beviljande av körkort.
44 §
Den som vid förandet av motordrivet fordon konstateras ha gjort sig skyldig till grovt äventyrande av trafiksäkerheten, rattfylleri eller grovt rattfylleri skall av domstol meddelas körförbud. Om föraren inte döms till straff för gärningen, kan domstolen dock avstå från att meddela körförbud.
I 1 mom. avsett körförbud får meddelas för en tid av högst fem år. I domstolens utslag skall anges körförbudets sista dag. Utslaget verkställs även om det överklagas.
När tiden för körförbudet bestäms skall hänsyn tas till de verkningar som körförbudet har på vederbörandes utkomst och andra förhållanden. Den tid körkortsinnehavaren i administrativ ordning varit meddelad körförbud eller temporärt körförbud skall avräknas från körförbudstiden. Om det då inte återstår någon tid skall körförbudet upphöra den dag utslaget avkunnas eller ges.
När körförbud meddelas skall körkortsinnehavaren överlämna sitt körkort till polismyndigheten. Vägrar körkortsinnehavaren att överlämna körkortet skall det fråntas honom eller henne. Körkortsinnehavaren återfår rätten att köra körkortspliktiga fordon när körkortet återlämnas. Om körkortet inte har omhändertagits av polisen återfår körkortsinnehavaren rätten att köra körkortspliktiga fordon när ett nytt körkort lämnas ut.
Den som meddelats körförbud enligt bestämmelserna i 1 mom. har, under den tid körförbudet avser, inte rätt att genomgå förarutbildning med stöd av 2 kap. i denna lag eller att utbilda förare med stöd av 3 kap. eller på annat sätt föra motordrivet fordon.
44 a §
När en domstol meddelar körförbud kan den, om det allmänna intresset inte kräver annat, förklara förbudet villkorligt om innehav av körkort är nödvändigt för körkortsinnehavaren i dennes yrke eller om något annat särskilt vägande skäl föreligger och gärningen inte har medfört fara för annans säkerhet. För gärning som begåtts medan körförbud, temporärt körförbud eller villkorligt körförbud är i kraft kan körförbud dock inte meddelas villkorligt.
Villkorligt körförbud gäller under en av domstolen fastställd prövotid på minst ett och högst tre år. Prövotiden börjar när domstolens utslag avkunnades eller gavs. I utslaget skall domstolen ange när prövotiden upphör.
Om den som meddelats villkorligt körförbud gör sig skyldig till grovt äventyrande av trafiksäkerheten, rattfylleri eller grovt rattfylleri under prövotiden, skall domstolen besluta att körförbudet verkställs och bestämma ett slutdatum för körförbudet. Domstolens utslag verkställs även om det överklagas. Domstolen får dock avstå från åtgärden, om vederbörande inte döms till straff för gärningen.
I domstolens utslag skall de omständigheter som medfört att körförbudet skall verkställas anges. Om det inte inom ett år efter prövotidens utgång, på grund av en gärning som begåtts under prövotiden, har bestämts att det villkorliga körförbudet skall verkställas, får det inte längre läggas till grund för ett verkställighetsbeslut.
46 §
Körkortsinnehavare skall tilldelas körförbud av polismyndigheten
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
c) om han vid framförande av motorfordon gjort sig skyldig till annan än i 45 § avsedd gärning som är straffbar enligt trafikbrottslagen för landskapet Åland (X/X) och som tyder på allvarlig likgiltighet för trafiksäkerheten eller om han gjort sig skyldig till olovlig körning,
d) om han tre gånger inom ett år alternativt fyra gånger inom två år, eller som innehavare av körkort förenat med prövotid två gånger inom ett år, gjort sig skyldig till gärning som är straffbar enligt trafikbrottslagen för landskapet Åland, med undantag för andra gärningar som bestraffas med ordningsbot än fortkörningsförseelser, eller till detektorförseelse som avses i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen (11/2003).
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
56 §
Motorfordonsbyrån skall föra körkortsregister. I körkortsregistret skall intas följande uppgifter om körkortsinnehavaren:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
d) straff och andra påföljder som ådömts för brott mot trafikbrottslagen för landskapet Åland eller för detektorförseelse som avses i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen; uppgift om ordningsböter registreras endast om ordningsboten förelagts för överträdelse av hastighetsbegränsning,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
58 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den som på annat än i 1 mom. avsett sätt bryter mot denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser skall dömas till straff i enlighet med vad därom är föreskrivet i trafikbrottslagen för landskapet Åland.
Angående domstols rätt att avstå från att ådöma straff, åklagares rätt att avstå från att väcka åtal samt polismans rätt att tilldela anmärkning finns bestämmelser i trafikbrottslagen för landskapet Åland.
59 §
Besvär över polismyndighetens beslut enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser anförs inom trettio dagar hos Ålands förvaltningsdomstol.
I annat än i 3 mom. avsett beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av denna lag får, såvitt gäller lagligheten av beslutet, ändring sökas genom besvär till Högsta förvaltningsdomstolen.
Motorfordonsbyråns eller besiktningsmans beslut kan inom trettio dagar överklagas hos Ålands förvaltningsdomstol. I Ålands förvaltningsdomstols
beslut får ändring inte sökas.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder ikraft den
| Mariehamn den 26 februari 2004 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Tuula Mattsson |
Parallelltexter