Kulturutskottets betänkande 1/2005-2006

	Ålands lagting	BETÄNKANDE nr 1/2005-2006
		Datum
	Kulturutskottet	2005-11-03
	Till Ålands lagting

Kulturutskottets betänkande

Ändring av landskapslagen om fornminnen

·      Lagmotion nr 8/2004-2005

 

INNEHÅLL

Sammanfattning. 1

Motionen. 1

Utskottets förslag. 1

Utskottets synpunkter 1

Ärendets behandling. 3

Utskottets förslag. 3

 

 

Sammanfattning

 

Motionen

 

Ltl Mats Perämaas m.fl. lagmotion syftar till att stärka skyddet för fasta fornlämningar, att garantera god förvaltning och att genomföra lagtingets hemställan om ökad rättssäkerhet i fornminnesförvaltningen.

     I lagmotionen föreslås att det i 2 § landskapslagen om fornminnen införs ett nytt 3 mom. med regler om fornlämningsregistret. Därmed undanröjs enligt motionärerna den rättsosäkerhet som råder i fråga om 12 § enligt vilken fastighetsägare kan drabbas av förluster till följd av en registrering om vilken fastighetsägarna inte haft någon kännedom. I paragrafen föreslås det också att fornminnesregistret skall uppta kända fasta fornlämningar.

     Vidare föreslås i motionen att 5 § 2 mom. förtydligas så att det överensstämmer med 18 § 8 punkten självstyrelselagen. I 5 § 2 mom. i dess nuvarande lydelse anges att en fornlämnings ”gränser” kan exproprieras.

     Ytterligare föreslås ett nytt 5 § 3 mom. med bestämmelser om kungörelse av beslut om fastställande av gränser för fornminnesområden i syfte att öka rättssäkerheten.

     Slutligen föreslås en ikraftträdelse- och övergångsföreskrift som enligt motionärerna skulle säkerställa rättsskyddet för fastighetsägare och nyttjanderättsinnehavare vars fastigheter finns i registret när lagen träder i kraft. Övergångsföreskriften skulle också förstärka skyddet för fornlämningarna.

 

Utskottets förslag

 

Utskottet föreslår att motionen förkastas men att betänkandets motivering bringas till landskapsregeringens kännedom.

 

Utskottets synpunkter

 

Utskottets behandling av lagmotionen har varit omfattande varvid utskottet kunnat konstatera att den nu gällande landskapslagen om fornminnen inte i allmänhet förefaller ha förorsakat några omfattande problem runtom i landskapet. Som exempel kan nämnas att vid försäljning av fast egendom kontaktar fastighetsmäklarna i regel landskapsregeringens museibyrå som tillhandahåller behövlig information. Vid skogsplanteringar finns sedan ca 10 år tillbaka ett tämligen välfungerande system för hantering av förnyelseplaner över vilka museibyråns utlåtande inhämtas. Samtidigt har dock utskottet kunnat konstatera att skyddet av fornlämningar i vissa fall förorsakat problem som kan härledas ur tillämpningen av landskapslagen om fornminnen. Enligt vad utskottet fått erfara arbetar dock landskapsregeringen med de tvistefrågor som uppstått med anledning av lagens tillämpning.

     Enligt fornminneslagens 2 § skall kända fasta fornlämningar i landskapet antecknas i ett register som landskapsregeringen upprättat för ändamålet. Enligt förarbetena till fornminneslagen bör fastighetsägarna uppmärksammas på registreringen och därtill skall beslut om vilka uppgifter som skall införas i registret fattas på i arbetsordning föreskrivet sätt.  Någon sådan arbetsordning har enligt vad utskottet fått erfara aldrig fastställts av landskapsregeringen och det finns inte några fastslagna regler för på vilket sätt fastighetsägarna skall få kännedom om registreringen. Utskottet, som vill erinra om bestämmelserna i 19 § i landskapslagen om ärendenas handläggning i landskapsstyrelsen, anser att landskapsregeringen bör se över det underliggande regelverket samt tillämpningen av gällande lagstiftning. Vid översynen av det förfaringssätt som skall tillämpas för att markägare skall få kännedom om anteckningar i registret bör landskapsregeringen ta ställning till såväl nya fornlämningar som de fornlämningar som redan finns i registret.

     Enligt 12 § landskapslagen om fornminnen har fastighetsägare rätt till ersättning ur landskapets medel om de förorsakats olägenhet som inte är ringa till följd av att en fornlämning inte får rubbas eller täckas över. Rätten till ersättning förutsätter dock att en ansökan inlämnas inom två år från registreringen av fornlämningen. I lagmotionen sägs att en fastighetsägare enligt detta lagrum kan drabbas av betydande förluster till följd av en registrering om vilken fastighetsägaren inte haft någon kännedom. Motionärerna anser att ett sådant system är oförenligt med normbunden förvaltning och hänvisar till bestämmelser i Finlands grundlag.

     Utskottet konstaterar att det förhållande som omtalas i lagmotionen kan ses som otillfredsställande. Samtidigt konstaterar utskottet dock att enligt 12 § lagen om fornlämningar (FFS 295/63) skall motsvarande ansökan i riket göras inom två år från det att fornlämningen påträffats. I praktiken får markägarna vetskap om att ett fornminne påträffats genom ett brev som enligt rikets förvaltningslag anses delgivet sju dagar efter avsändandet. Utskottet konstaterar här att landskapslagens bestämmelser om den tvååriga fatalietiden inte torde vara otydligare än rikets motsvarande bestämmelser i fornlämningslagen eftersom tiden i landskapet börjar löpa vid en registrering i ett lagstadgat register som är offentligt. Det är alltså rimligt att anta att landskapslagens § 12 tillsvidare uppfyller kraven i Finlands grundlag åtminstone i samma utsträckning som motsvarande paragraf i rikets lag.

     Utskottet vill även framhålla att landskapslagens 12 § har liten betydelse i praktiken eftersom de allra flesta fornlämningar som upptäcks i landskapet de facto upptäcks av markägarna själva som i sin tur kontaktar museibyrån. Dessutom har det aldrig hänt att landskapsregeringen, eller tidigare landskapsstyrelsen, skulle ha avslagit en anhållan om tillstånd till rubbande eller täckande av ett fornminne, inte ens om fornminnet tidigare varit känt. Bestämmelserna om ersättning i 12 § har således hittills aldrig aktualiserats.

     Utskottet har vid behandlingen av ärendet även diskuterat möjligheten att införa samtliga fornminnen i fastighetsregistret. Enligt vad utskottet fått erfara skulle införandet av samtliga fornlämningar vara förenat med stora kostnader både i form av registreringskostnader och arbetsinsatser samtidigt som ett sådant förfarande i många fall medför relativt liten nytta. Utskottet konstaterar dessutom att nuvarande lagstiftning möjliggör att fornlämningars gränser fastställs genom fastighetsförrättning vilket kan vara ändamålsenligt särskilt i fråga om komplicerade fall.

     Fornminneslagstiftningen tillhör landskapets behörighetsområde men till den del lagstiftningen innebär inskränkningar i den privata äganderätten har grundlagens bestämmelser företräde. Rikets lag om fornlämningar är stiftad i grundlagsenlig ordning eftersom den bedömts kunna innebära inskränkningar i grundlagsskyddade rättigheter. I landskapslagar kan det, enligt självstyrelselagens 19 § 3 mom., för vinnande av enhetlighet och överskådlighet intas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Landskapslagen om fornminnen innehåller i stort sett samma bestämmelser som rikslagen och landskapslagen har passerat lagstiftningskontrollen. Det finns således enligt utskottets bedömning inte heller tillsvidare skäl att anta att landskapslagen i övrigt strider mot grundlagens bestämmelser. Mot bakgrund av att den arbetsgrupp som i riket granskade behovet av en översyn av lagstiftningen till följd av den nya grundlagen nämnde fornlämningslagen samtidigt som rikslagen i tiden tillkom enligt ett undantagsförfarande utan att grundlagsutskottet hördes, är dock sannolikt en översyn småningom att vänta på rikssidan.

     Lagmotionen tar också sikte på en ändring av 5 §. Förslaget till ändringen av paragrafens 2 mom. är enligt utskottets mening närmast semantisk eftersom det, bland annat mot bakgrund av 1 mom. samt förarbetena, torde vara klart att lagstiftarens mening inte är att ”gränser” exproprieras utan att exproprieringen avser fornlämningar jämte skyddsområden. Utskottet anser här att lagtexten kan ses över vid nästa översyn av landskapslagen om fornminnen. 

     Beträffande övriga ändringsförslag konstaterar utskottet mot bakgrund av det som anförts ovan, att några omedelbara ändringar av fornminneslagen inte torde vara nödvändiga med anledning av den nya grundlagen. Det skulle enligt utskottets bedömning inte heller vara ändamålsenligt att utan sedvanlig beredning inom landskapsförvaltningen på i lagmotionen föreslaget sätt införa lagändringar. Utskottet förutsätter dock att landskapsregeringen kontinuerligt följer utvecklingen på området, särskilt i fråga om bedömningen av rikslagens förenlighet med den nya grundlagen, samt vid behov inkommer med ändringsförslag till lagtinget.

 

Ärendets behandling

 

Lagtinget har den 30 maj 2005 inbegärt kulturutskottets yttrande över motionen.

     Utskottet har i ärendet hört landskapsregeringsledamoten Camilla Gunell, vice häradshövdingen Gunnar Jansson, överantikvarien Marita Karlsson, fastighetsmäklaren Roger Karlsson, t.f. landskapsantikvarien Viveka Löndahl, fastighetsägaren Johan Mörn, jordbrukaren Klas Mörn, antikvarien Jan-Erik Tomtlund, vikarierande enhetschefen Silvana Fagerholm-Sjöblom och skogsbruksingenjören Roger Slotte.

     Ledamoten Katrin Sjögren omfattar inte utskottets förslag och fogar därför en reservation till betänkandet.

     I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Danne Sundman, vice ordföranden Katrin Sjögren samt medlemmarna Johan Ehn, Henrik Lagerberg och Henry Lindström.

 

Utskottets förslag

 

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet

 

att lagtinget förkastar det i lagmotionen ingående lagförslaget samt

 

att lagtinget bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom

 

 

 

Mariehamn den 3 november 2005
Ordförande	Danne Sundman
Sekreterare	Susanne Eriksson

 

 

 

 

                                R E S E R V A T I O N

 

Som grund till kulturutskottets betänkande ligger en lagmotion med syftet att stärka skyddet för fasta fornlämningar, garantera god förvaltning samt öka rättssäkerheten i fornminnesförvaltningen och för markägarna.

 

Undertecknad anser att nuvarande lagstiftning beträffande fornminnen är otydlig och därmed medför undermålig rättsäkerhet för medborgarna.

 

God förvaltning bygger på att part skall höras , beslut skall stadfästas och därefter rätt att söka ändring. Så är inte fallet idag. Landskapet saknar ett heltäckande regelverk och arbetsordning när det gäller fornminnesförvaltningen.

 

Med hänvisning till det anförda föreslår undertecknad

 

 

                            att lagtinget antar det i lagmotionen ingående lagförslaget.

 

 

 

 

Mariehamn den 3 november 2005

 

 

 

Katrin Sjögren