Lagförslag 20/2017-2018
|
|
| ||
|
| LAGFÖRSLAG nr 20/2017-2018 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2018-05-22 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Akut skyddsjakt på eget initiativ
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland.
Enligt förslaget införs en möjlighet till akut skyddsjakt på eget initiativ. Genom förslaget får djurägare en rätt att skydda sina tamdjur från angrepp av rovdjuren björn, varg eller lodjur på vissa villkor, utan att det skulle krävas ett särskilt beslut av landskapsregeringen.
Avsikten är att den föreslagna lagen skulle träda i kraft så snart som möjligt.
INNEHÅLL
2. Landskapsregeringens överväganden och förslag
Ändring av jaktlagen för landskapet Åland
L A N D S K A P S L A G om ändring av jaktlagen för landskapet Åland
Allmän motivering
1. Bakgrund
1.1 Gällande lagstiftning
1.1.1 Naturvårdslagen och jaktlagen
Enligt 14 § i landskapslagen (1998:82) om naturvård, nedan kallad naturvårdslagen, är med undantag för de djurarter som är föremål för jakt enligt jaktlagstiftningen samtliga vilda däggdjur och fåglar samt dessa fåglars bon och ägg ständigt fridlysta. Den generella fredningen gäller med andra ord inte det vilt som enligt jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, nedan kallad jaktlagen, och landskapsförordningen (2006:70) om jakt får jagas. Med jakt avses att döda eller fånga vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Med jakt jämställs att tillägna sig eller förstöra viltets bon och vilda fåglars ägg.
I 28 § i jaktlagen föreskrivs att landskapsregeringen kan tillåta att fredat eller fridlyst vilt fångas, dödas eller att bon och ägg plockas samt därvid tillåta användning av i 47 § förbjudna fångstredskap eller fångstmetoder. Den skyddsjakt som det här kan bli fråga om får bedrivas under vissa i bestämmelsen angivna förutsättningar. Denna skyddsjakt kan dock endast ske med stöd av landskapsregeringens beslut. Landskapsregeringen ska vid prövningen av ett sådant beslut iaktta bestämmelserna i habitatdirektivet (direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter) och fågeldirektivet (direktiv 2009/147/EG om bevarande av vilda fåglar).
1.1.2 Polislagen
Enligt 2 kap. 16 § i polislagen (2013:87) för Åland har en polisman rätt att ta fast och som en sista utväg avliva ett djur som orsakar fara för människors liv eller hälsa eller betydande skador på egendom eller allvarligt äventyrar trafiken. Ett djur får också avlivas om det skulle innebära uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv. Enligt motiven till paragrafen är utgångspunkten med bestämmelsen den att rätten att avliva ett djur inte är beroende av om någon äger djuret, om djuret är fridlyst eller om djuret får jagas vid den aktuella tidpunkten eller på den aktuella platsen. Uttrycket ”som en sista utväg” avser emellertid att eventuella alternativ till avlivande i tillräcklig utsträckning måste utredas med beaktande av förhållandena i det enskilda fallet.
Av intresse för tolkningen av sistnämnda bestämmelse i polislagen är ett beslut som biträdande justitieombudsmannen fattade år 2004 (19.10.2004, dnr 612/4/04) med anledning av hur motsvarande bestämmelse i den finländska polislagen hade tillämpats i ett enskilt fall. I det aktuella fallet hade en lokal polischef vidtagit åtgärder för att låta avliva en varg med stöd av polislagen, trots att jord- och skogsbruksministeriet tidigare med stöd av den finländska jaktlagstiftningen gett avslag på två ansökningar om jakt på varg bland annat på grund av att stammen i området var liten. Biträdande justitieombudsmannen konstaterar i sitt beslut att även andra myndighetsbeslut, såsom jord- och skogsbruksministeriets beslut, måste beaktas vid avlivande av djur. Vidare konstaterades att riksomfattande riktlinjer för djurskyddet inte heller får åsidosättas genom tolkningsbara lokala avgöranden. I avgörandet understryks också den omständigheten att paragrafen om fasttagande och avlivande av djur inte får tillämpas i så omfattande mening att syftet med jaktlagstiftningen urholkas.
Bestämmelsen i polislagen hindrar dock inte att ett fredat djur avlivas. I sammanhanget kan nämnas att i mars 2018 beslöt polisen i Jeppo i Österbotten med stöd av motsvarande bestämmelse i den finländska polislagen avliva en varg, som rört sig aktivt på gårdsplaner och slutligen uppfört sig aggressivt mot en människa.[1]
1.1.3 Ansvarsfrihetsgrunder enligt strafflagen
I beskrivningen av gällande bestämmelser bör även de straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunderna kommenteras lite närmare. Med ansvarsfrihetsgrund syftas på alla sådana exceptionella omständigheter utifrån vilka gärningsmannen kan befrias från ett annars hotande straffansvar. Till ansvarsfrihetsgrunderna hör bl.a. tillåtande grunder, såsom nödvärn och nödtillstånd.
Men för att en aktuell faktisk handling till att börja med ska anses vara straffbar enligt exempelvis naturvårdslagen eller jaktlagen fordras att gärningen motsvarar brottsförutsättningarna med utgångspunkt från påföljdsbestämmelserna i 8 kap. i naturvårdslagen eller 13 kap. i jaktlagen. Efter att gärningens brottsbeskrivningsenlighet har konstaterats, dvs. frågan om gärningen motsvarar förutsättningarna i straffbestämmelserna i lagstiftningen, ska även rättsstridighet och skuld prövas. Enligt huvudregeln är en gärning som stämmer överens med lagens enskilda brottsbeskrivning samtidigt också rättsstridig. Inom straffrätten finns det dock situationer där en gärning som motsvarar en brottsbeskrivning inte kan anses vara rättsstridig. Om gärningen omfattas av någon allmän undantagsregel enligt straffrätten står förfarandet inte i strid mot rättsordningen. Så är fallet när då det föreligger en tillåtande grund. Två av dessa tillåtande grunder är nödvärn och nödtillstånd.
Enligt 4 kap. 4 § i strafflagen (FFS 39/1889) är en försvarshandling som är nödvändig för att avvärja ett påbörjat eller överhängande obehörigt angrepp tillåten som nödvärn, om inte handlingen uppenbart överskrider det som utifrån en helhetsbedömning ska anses försvarligt. Vid bedömningen ska beaktas angreppets art och styrka, försvararens och angriparens person samt övriga omständigheter. En central punkt vid bedömningen av om en nödvärnssituation kan anses vara för handen är om ett angrepp föreligger eller inte. Enligt rättslitteraturen är de flesta angrepp mänskliga handlingar som mer eller mindre direkt grundas på primärhandlingar.[2] Angrepp av djur anses inte berättiga till nödvärn. Däremot är tolkningen en annan om djuret kontrolleras av en människa, exempelvis när en hund hetsas på en ovän. I sistnämnda situation jämställs hunden med vilket annat verktyg som helst. Det är därför föga troligt att ett angrepp som en varg utför exempelvis mot tamboskap skulle kunna rättfärdiga att nödvärnet används för att döda rovdjuret, en handling som annars vore straffbar. Mot sådana angrepp skulle man däremot kunna värja sig med stöd av bestämmelsen om nödtillstånd, om nödtillståndshandlingen bedöms tillåten.
Bestämmelser om nödtillstånd finns i 4 kap. 5 § i strafflagen. Enligt bestämmelsens 1 mom. är en handling som är nödvändig för att avvärja en omedelbar och trängande fara som hotar ett rättsligt skyddat intresse och som är av annat slag än vad som avses i bestämmelserna om nödvärn i 4 kap. 4 § tillåten som en nödtillståndshandling, om handlingen utifrån en helhetsbedömning är försvarlig med beaktande av det räddade intressets samt den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek, farans ursprung samt övriga omständigheter. Kan en handling som har begåtts för att rädda ett rättsligt skyddat intresse inte anses tillåten enligt 1 mom., är gärningsmannen dock enligt paragrafens 2 mom. fri från straffansvar, om det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur viktigt det räddade intresset var, hur oförutsedd och tvingande situationen var samt övriga omständigheter.
Enligt bestämmelserna om nödtillstånd är det tillåtet att genom en nödtillståndshandling skydda samtliga rättsligt skyddade intressen. Nödtillstånd är, precis som nödvärn, ett yttersta medel. Det fordras således att det inte finns någon annan utväg ur situationen. Samtidigt är en nödhandling rättfärdigad om den är försvarlig. Som noterats ovan bedöms räddningshandlingens försvarlighet i sista hand utifrån en helhetsvärdering. Vid nödtillstånd utgår man således utifrån en jämförelse mellan det hotade och det offrade intresset. Rättsordningen tillåter att ett större intresse räddas på bekostnad av ett mindre. Om intressena står i omvänd ordning ska gärningsmannen avhålla sig från att handla. Ett av problemen är att få en korrekt värdeskala, exempelvis hur värdet uppskattas på en varg i förhållande till ett eller flera får eller om till och med en hel fårflock kan anses ha varit hotad, om en varg tagit sig in i en fårhage. Om värdet på fåren är att anse som större än värdet på vargen bör bestämmelserna om nödtillstånd kunna tillämpas.
1.2 Habitatdirektivet
Direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG), det s.k. habitatdirektivet, uppställer ramarna för EU:s naturvårdspolitik. Ett av huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls. Habitatdirektivet anger vilka arter och naturtyper som ska skyddas inom EU.
Ramarna för regelverket kring stora rovdjur, t.ex. björn, varg och lodjur ställs i direktivet. Alla stora rovdjur är enligt habitatdirektivet av gemenskapsintresse och måste enligt direktivets artikel 12 åtnjuta strikt skydd. Det strikta skyddet innebär ett förbud mot att bland annat avsiktligt fånga, döda eller störa dessa djurarter. Medlemsstaternas nationella lagstiftning får inte vara i strid med gemenskapslagstiftningen.
Enligt artikel 16.1. i habitatdirektivet kan undantag från det strikta skyddet tillåtas under vissa förutsättningar, bl.a. för att undvika allvarlig skada på boskap när det inte finns någon annan lämplig lösning och när det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av arten i fråga.
1.3 Utvidgad skyddsjakt
År 2014 avlämnade en arbetsgrupp, som tillsatts av landskapsregeringen med uppdrag att utarbeta ett förslag till förvaltning av lodjursstammen på Åland, en promemoria över föreslagna åtgärder (ÅLR 2013/8770). Utöver att utarbeta ett förslag till förvaltning av lodjursstammen på Åland hade arbetsgruppen även till uppgift att utreda behovet av att utforma en lagstiftning kring förvaltning av stora rovdjur och kring hantering av problem förorsakade av dessa.
I sin slutrapport föreslår arbetsgruppen att en ny lagstiftning om skadeståndsersättningar för rovdjursskada, ny lagstiftning om djurägarens rätt att skydda sina djur vid pågående rovdjursattack samt att en förvaltningsplan för lodjur utarbetas. I förvaltningsplanen bör enligt arbetsgruppen en lämplig nivå fastställas för lodjursstammen på Åland samt premisser anges för skydds- och förvaltningsjakt.
2. Landskapsregeringens överväganden och förslag
Med anledning de iakttagelser som under de senaste åren gjorts av stora rovdjur runt om på Åland finner landskapsregeringen det vara angeläget att utvidga möjligheten till skyddsjakt i enlighet med arbetsgruppens förslag. Landskapsregeringen föreslår att en akut skyddsjakt på eget initiativ införs i jaktlagen. Avsikten med förslaget är att djurägare skulle få en rätt att skydda sina tamdjur från angrepp från något av rovdjuren björn, varg eller lodjur utan att det skulle krävas ett särskilt beslut av landskapsregeringen om skyddsjakt.
För att skydda sina tamdjur är det viktigt att en enskild person har möjlighet att freda dem från angrepp från rovdjur. Under pågående attack på t.ex. får eller en jakthund finns inte tid eller möjlighet att avvakta landskapsregeringens beslut om skyddsjakt. En djurägare eller annan person behöver därför ha möjligheten att själv avvärja angreppet. En sista utväg om attacken inte kan avbrytas på annat sätt är att döda rovdjuret. Ett exempel är när varg attackerar en jakthund och trots att jägaren befinner sig i närheten och skjuter skrämselskott inte avbrutit attacken, antagligen på grund av att instinkterna tagit överhanden och därför inte reagerar på skrämselförsök. Den skyddsjakt som det idag ges möjlighet att tillåta enligt jaktlagen medför också att skyddsjakt t.ex. på ett lodjur som börjat angripa får kan vara svår att genomföra på grund av att det ofta kräver spårsnö för att kunna säkerställa att det rör sig om rätt djur och var det befinner sig. Att då under pågående angrepp genom en utvidgad skyddsjakt direkt med stöd av lag kunna fälla djuret ger inte bara djurägaren möjlighet att freda sina djur, det säkerställer även att det är rätt djur som fälls.
Landskapsregeringen föreslår att en bestämmelse om en akut skyddsjakt på eget initiativ införs i jaktlagen. Något särskilt beslut av landskapsregeringen skulle inte längre behövas.[3] Enligt förslaget skulle jaktlagen kompletteras med nya bestämmelser som ger djurägaren, eller en person som av denne har fått uppdraget, rätt att döda något av rovdjuren björn, varg eller lodjur under ett pågående eller omedelbart förestående angrepp. I första hand ska försök göras att skrämma rovdjuret exempelvis genom skrämselsskott eller genom att föra högljutt oväsen, men om det inte går får rovdjuret under vissa förutsättningar avlivas. Eftersom de föreslagna regleringen utökar möjligheten till jakt under vissa förutsättningar fordras att den som avser att avliva rovdjuret har ett giltigt jaktkort. Händelsen ska dessutom omedelbart anmälas till polismyndigheten och det dödade djuret får inte flyttas utan landskapsregeringens tillstånd.
I syfte att säkerställa en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av björn, varg eller lodjur i deras naturliga utbredningsområden bör medlemsstaterna enligt habitatdirektivet inrätta ett system för övervakningen av bevarandestatusen. Under de senaste årtiondena har populationerna av de aktuella rovdjuren ökat i sydvästra Finland, vilket även har lett till att de har tagit sig över till Åland. Ålands begränsade arealer hyser dock inga egna populationer av stora rovdjur utan de utgör en del av Finlands populationer. Landskapsregeringens avsikt är därför att upprätta en fortlöpande samverkan med riksmyndigheterna för att utvärdera hur situationen för de stora rovdjuren utvecklas och hur bevarandestatusen påverkas. För att åstadkomma detta bör landskapsregeringen tillhandahålla nödvändiga resurser för att kontinuerligt följa upp hur respektive rovdjur rör sig på samt till och från Åland.
En långsiktigt hållbar förvaltning innebär inte bara att rovdjuret ska ha biologiska förutsättningar att vara en livskraftig del av deras naturliga utbredningsområden, i den mening habitatdirektivet förutsätter. Rovdjursförvaltningen måste också vara ekonomiskt och socialt hållbar och kunna accepteras av dem som påverkas av förekomsten. För att det ska vara möjligt måste man ta fram fungerande system för hantering av de problem som kan förekomma. Av de förvaltningsverktyg som kan användas kan skyddsjakt på enskilda individer nämnas. Ett annat verktyg kan vara förvaltningsjakt. Jaktlagen ger redan idag möjlighet att besluta om skydds- och förvaltningsjakt. Genom den föreslagna ändringen av jaktlagen utökas bestämmelserna med en akut skyddsjakt på rovdjuren björn, varg och lodjur på eget initiativ.
Genom den föreslagna ändringen av jaktlagen utökas således möjligheten att bedriva jakt på Åland om vissa i lag angivna grunder är uppfyllda. Regleringen har utformats i överensstämmelse med habitatdirektivet. Förslaget förändrar inte rättsläget i förhållande till de straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunder som ingår i 4 kap. i strafflagen och som alltjämt ska iakttas. Dessa allmänna bestämmelser i strafflagen är att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet.
Om kriterierna för akut skyddsjakt enligt den föreslagna bestämmelsen däremot inte uppfylls, men ett rovdjur trots allt avlivas, kan naturvårdslagens och jaktlagens påföljdsbestämmelser aktualiseras. Är gärningen att anse som en brottsbeskrivningsenlig handling ska även rättsstridigheten prövas. Här har domstol således att pröva om gärningsmannen kan undgå straff eller få straffet nedsatt utgående från exempelvis bestämmelserna om nödtillstånd enligt 4 kap. 5 § i strafflagen.
Förslaget medför på sedvanligt sätt att lagändringarna måste meddelas EU-kommissionen så snart lagen antagits av lagtinget.
3. Förslagets verkningar
Förslaget kan medföra att arbetsmängden hos landskapsregeringen ökar något, eftersom ett system för uppföljning av bestånden av björn, varg och lodjur måste införas och efterlevas.
Så länge en fortlöpande övervakning av bestånden visar att en akut skyddsjakt kan tillåtas utan att det skulle försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde kan skyddsjakten tillåtas. Förslaget ger samtidigt landskapsregeringen en möjlighet att begränsa den akuta skyddsjakten om en gynnsam bevarandestatus skulle äventyras. På så vis bör regleringen uppfylla det övergripande målet som habitatdirektivet är avsett att bidra med, dvs. en hållbar utveckling.
Förslaget har ingen känd verkan avseende jämställdheten.
4. Lagstiftningsbehörighet
Den föreslagna landskapslagen berör jakt, allmän ordning och säkerhet, natur- och miljövård samt landskapets myndigheter, rättsområden vilka enligt 18 § 1, 6, 10 och 16 punkterna i självstyrelselagen för Åland att hänföra till landskapets lagstiftningsbehörighet.
Enligt 18 § 25 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken på straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 27 § 22 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätt med undantag av vad som föreskrivs i nämnda 18 § 25 punkten samma lag. Rikets lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätt omfattar därmed den allmänna delen av strafflagen, såsom de allmänna förutsättningarna för straffrättsligt ansvar, ansvarsfrihetsgrunderna, försök och medverkan m.m.
5. Ärendets beredning
De föreslagna lagändringarna baserar sig på den promemoria som den arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett förslag till förvaltning av lodjursstammen på Åland upprättat.
Detaljmotivering
Ändring av jaktlagen för landskapet Åland
30a §. I paragrafen intas en bestämmelse om en akut skyddsjakt på eget initiativ. I första hand ska försök göras att skrämma rovdjuret (t.ex. med ljud- eller ljusskrämmor) på lämpligt sätt, exempelvis genom att skjuta varningsskott eller föra högljutt oväsen, men om det inte går får rovdjuret avlivas under pågående angrepp på tamdjuret eller om det är uppenbart att ett angrepp är omedelbart förestående. Om rovdjuret däremot befinner sig inom ett inhägnat område eller bete avsett för tamdjur, och erforderliga skrämselåtgärder vidtagits utan resultat, är det tillräckligt att det finns skälig anledning att befara att ett angrepp kommer att ske, för att rovdjuret ska få dödas.
Med tamdjur avses enligt paragrafen i huvudsak betande tamdjur såsom nötkreatur, gris, får, getter och hästar, men även brukshundar.
Eftersom de föreslagna bestämmelserna reglerar en begränsad form av jakt förutsätts den som avser att avliva rovdjuret inneha ett giltigt jaktkort. En informativ bestämmelse om detta intas i paragrafen, fastän kravet på jaktkort redan framgår av lagens 54 §. Om någon annan person som inte innehar ett jaktkort skulle använda ett vapen eller på annat sätt agera så att ett rovdjur avlivas kan gärningen dock prövas utgående från de straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunderna som berörts ovan i den allmänna motiveringen.
Har ett rovdjur dödats med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska händelsen omedelbart anmälas till Ålands polismyndighet och snarast möjligt till landskapsregeringen. Rovdjuret får inte flyttas, om inte landskapsregeringen ger sin tillåtelse till en sådan åtgärd.
30b §. För att säkerställa en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av björn, varg eller lodjur i deras naturliga utbredningsområden bör medlemsstaterna enligt habitatdirektivet inrätta ett system för övervakningen av bevarandestatusen. Avsikten är här att landskapsregeringen kontinuerligt ska följa upp hur respektive rovdjur rör sig på samt till och från Åland samt fortlöpande utbyta information och uppgifter med riksmyndigheterna om rovdjuren. Enligt den föreslagna paragrafen ges landskapsregeringen en möjlighet att begränsa möjligheterna till akut skyddsjakt om den skulle försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för det aktuella rovdjuret.
47 §. Enligt artikel 15 i habitatdirektivet jämte bilaga VI är det förbjudet att använda bland annat artificiella ljuskällor vid fångst och dödande av arter som är skyddade enligt habitatdirektivet, såsom björn, varg och lodjur. Landskapsregeringen föreslår att möjligheten till undantag från förbudet enligt artikel 16 i habitatdirektivet används så att artificiella ljuskällor skulle kunna tillåtas vid akut skyddsjakt i enlighet med den föreslagna bestämmelsen i 30a §.
Enligt gällande lydelse av 47 § i jaktlagen är det vid jakt förbjudet att använda konstgjorda ljuskällor eller anordningar för belysning av viltet, dock med vissa få undantag. Enligt förslaget skulle undantaget i paragrafens 1 mom. 4 punkt utvidgas till att omfatta åtgärder även enligt den föreslagna 30a §. Genom förslaget underlättas möjligheten märkbart med att identifiera det attackerande rovdjuret med konstgjorda ljuskällor om en attack skulle ske i mörker. Risken för rovdjursangrepp är som störst under kvällar, nätter och tidiga morgnar.
65 §. Paragrafen kompletteras med ett omnämnande av 64 § 1 mom. 7 punkten i jaktlagen, så att även överträdelser av den föreslagna 30a § om akut skyddsjakt kan komma att betraktas som jaktbrott om förutsättningarna för detta skulle föreligga. Enligt 64 § 1 mom. 7 punkten i jaktlagen ska den som på annat sätt än paragrafens 1-6 punkter idkar jakt i strid med jaktlagen eller med stöd den utfärdade föreskrifter eller på annat sätt bryter mot påbud eller förbud i jaktlagen, om strängare straff inte annorstädes är föreskrivet, för jaktförseelse dömas till böter.
Ikraftträdelsebestämmelse. Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen lämnas datumet för ikraftträdande öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av jaktlagen för landskapet Åland
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 65 § 1 mom. 3 punkten och 47 § 1 mom. 4 punkten jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, av dessa lagrum 47 § 1 mom. 4 punkten sådan den lyder i landskapslagen 2012/13, samt
fogas till lagen nya 30a och 30b §§ som följer:
30a §
För att förhindra att något av rovdjuren björn, varg eller lodjur angriper tamdjur får åtgärder vidtas för att avbryta angreppet. Om erforderliga skrämselåtgärder vidtas utan att angreppet kan avvärjas får rovdjuret dödas,
1) under pågående angrepp på tamdjur eller om det är uppenbart att ett angrepp är omedelbart förestående eller
2) om rovdjuret befinner sig inom inhägnat område eller bete med stängsel avsett för tamdjur och det finns skälig anledning att befara att ett angrepp är omedelbart förestående.
Åtgärder får vidtas, oberoende av om jakträtten tillkommer annan eller om jakt inte får bedrivas där, av tamdjurets ägare eller annan person som handlar på uppdrag av ägaren. Den som avser att avliva rovdjuret måste ha ett giltigt jaktkort.
Skrämselåtgärder för att avbryta angrepp på tamdjur får också vidtas inom naturreservat, dock utan att döda rovdjuret.
Har ett rovdjur dödats på det sätt som avses i denna paragraf ska den som dödat djuret omedelbart anmäla händelsen till polismyndigheten och snarast möjligt till landskapsregeringen. Rovdjuret får inte flyttas utan medgivande från landskapsregeringen.
Rovdjur som avlivats med stöd av denna paragraf tillfaller landskapsregeringen.
30b §
Om möjligheten att döda rovdjur enligt 30a § försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för densamma kan landskapsregeringen besluta om att begränsa möjligheterna.
47 §
Vid jakt är det förbjudet att använda följande fångstredskap och fångstmetoder:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4) konstgjorda ljuskällor, anordningar för belysning av viltet samt för nattskytte avsedda siktanordningar vilka elektroniskt förstärker eller förändrar bilden, dock får konstgjorda ljuskällor användas vid eftersök av skadat vilt eller vid akut skyddsjakt enligt 30a § samt när belysning får användas enligt 51b §,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
65 §
Den som
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) bedriver i 64 § 1 mom. 1-5 och 7 punkterna avsedd verksamhet i betydande utsträckning eller så att handlingen, med beaktande av de omständigheter i sin helhet som föranlett handlingen och framgår av denna, bör anses grov
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
ska, om strängare straff inte annorstädes är föreskrivet, för jaktbrott dömas till böter eller till fängelse i högst två år samt till jaktförbud under viss tid, minst ett och högst fem år.
Denna lag träder i kraft den
| Mariehamn den 22 maj 2018 | |
|
L a n t r å d |
Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister |
Mats Perämaa |
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 20/2017-2018
[2] Om särskilda brott och allmänna läror, Dan Frände samt RP 44/2002 rd
[3] Jämför med landskapsregeringens beslut om åtgärder gällande ett pågående vargangrepp (ÅLR 2018/3453) på följande URL adress: http://www.regeringen.ax/sites/www.regeringen.ax/files/attachments/protocol/nr22-2018-enskild-s4.pdf