Lagförslag 23/2016-2017

		LAGFÖRSLAG nr 23/2016-2017
		Datum
		2017-04-11
	Till Ålands lagting

Offentlig upphandling

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att Europaparlamentets och rådets nya direktiv om offentlig upphandling och koncession samt Europeiska unionens domstols rättspraxis om offentlig upphandling genomförs och beaktas på Åland genom att rikets förnyade lagstiftning om offentlig upphandling görs tillämplig på Åland.

__________________

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

2. Lagstiftningsbehörighet 3

3. Behov av ändring av lagstiftningen. 4

4. Europeiska unionens bestämmelser om upphandling. 4

4.1. Bakgrund. 4

4.2. Nya direktiv. 4

4.3. Målsättningen med de nya direktiven. 4

4.4. Tillämpningsområde för direktiven. 5

4.5. Huvudsakligt innehåll i direktiven. 7

4.6. Bestämmelser om genomförande av upphandlingsdirektiven. 10

5. Den nya rikslagstiftningen. 10

5.1. Struktur och tillämpningsområde. 10

5.2. De viktigaste förslagen i upphandlingslagen. 11

5.3. De viktigaste förslagen i försörjningslagen. 14

5.4. Övriga ändringar av rikslagstiftningen med anledning av upphandlingsdirektiven  14

6. Landskapsregeringens förslag. 15

6.1. Blankettlagstiftning. 15

6.2. Övervakning. 15

6.3. Rådgivning. 16

7. Förslagets konsekvenser 16

7.1. Ekonomiska konsekvenser 16

7.2. Konsekvenser för ekonomiska aktörer 16

7.3. Konsekvenser för myndigheterna. 16

7.4. Övriga konsekvenser 17

Detaljmotivering. 17

1. Landskapslag om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling  17

2. Landskapslag om Upphandlingsinspektionen. 20

Lagtext 23

L A N D S K A P S L A G om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling  23

L A N D S K A P S L A G om Upphandlingsinspektionen. 25

Bilaga 1. 27

Hänvisningar till riksmyndigheter i upphandlingslagstiftningen. 27

Bilaga 2. 28

Hänvisningar till rikslagar i upphandlingslagstiftningen. 28

 

 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

Då Åland anslöts till EES år 1994 genomförde landskapet Europeiska gemenskapens bestämmelser om offentlig upphandling. Detta gjordes genom beslut att tillämpa rikets lagstiftning om offentlig upphandling. Rikslagstiftningen gjordes tillämplig på Åland genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om offentlig upphandling (1994:43), nedan blankettlagen.

     År 2007 reviderades rikslagstiftningen om offentlig upphandling och två nya lagar stiftades med anledning av nya EG-direktiv och för att lagstiftningen skulle överensstämma med grundlagens krav på reglering i lag respektive förordning. Genom en ändring (2007/50) av blankettlagen tillämpades de nya rikslagarna lagen om offentlig upphandling (FFS 348/2007) och lagen om upphandling inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (FFS 349/2007) i landskapet från och med den 1 september 2007.

     År 2012 kompletterades blankettlagen (2012/21) så att även lagen om beaktande av energi- och miljökonsekvenser vid offentlig upphandling av fordon (FFS 1509/2011) tillämpades i landskapet från och med 1 maj 2012.

     År 2013 kompletterades blankettlagen (2013/29) så att det tydligt framgick att även upphandling som görs av lagtingets förvaltning, förutom landskapsregeringens och kommunernas förvaltning, ska omfattas av lagen.

 

2. Lagstiftningsbehörighet

 

Landskapet har enligt 18 § 1 och 4 punkterna i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet om landskapsregeringen och de myndigheter och inrättningar som lyder under den samt om kommunernas förvaltning. Enlig 27 § 10 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet om främjande av konkurrens.

     Då lagtinget den 11 april 2007 antagit landskapslagen om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om offentlig upphandling konstaterade HD att offentlig upphandling är ett rättsområde i utveckling som visar allt starkare konkurrensrättsliga drag. HD konstaterade att den åländska blankettlagen föll inom ett rättsområde för vilket riket till en större del har lagstiftningsbehörighet. HDs slutsats var att lagstiftningsbehörigheten om offentlig upphandling skulle anses tillhöra riket, trots behörighetsfördelningen i självstyrelselagen, och att lagtinget överskridit sin lagstiftningsbehörighet. HD ansåg att domstolens uppgift enligt självstyrelselagen är att tolka lagens behörighetsgrunder i konkreta situationer och med beaktande av de aktuella omständigheterna. HDs utlåtande gavs efter omröstning där de skiljaktiga ledamöterna ansåg att gränserna för Ålands självstyrelse är stiftade i grundlagsordning med bifall av Ålands lagting och att det är viktigt att självstyrelsen kan utövas på så solid grund som möjligt. Ålandsdelegationen delade inte HDs majoritets åsikt om lagstiftningsbehörigheten. Republikens President Tarja Halonen konstaterade att utgångspunkten bör vara att förändringar i lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet i regel ska ske genom en ändring av självstyrelselagen. Med hänsyn till att blankettlagen om offentlig upphandling tidigare ansetts höra till lagtingets behörighet och att den bör anses uppfylla kraven enligt Europeiska unionens rättsordning fann Republikens President inte sådana starka skäl som skulle motivera utövande av vetorätt. Följden av detta prejudicerande ställningstagande från Republikens President är att landskapet fortsättningsvis ska anses ha lagstiftningsbehörighet vad gäller offentlig upphandling.

3. Behov av ändring av lagstiftningen

 

År 2014 utfärdade EU nya direktiv om offentlig upphandling (2014/22/EU, om tilldelning av koncessioner (2014/23/EU) och om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (2004/25/EU). Direktiven skulle ha genomförts av medlemsstaterna senast den 18 april 2016.

     Bestämmelserna i direktiven har genomförts i riket genom lagen om offentlig upphandling och koncession (FFS 1397/2016), nedan upphandlingslagen, och lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (FFS 1398/2016), nedan försörjningslagen. Lagarna trädde i kraft 1 januari 2017 och samtidigt upphävdes den tidigare lagstiftningen, som tillämpats på Åland genom blankettlagen.

 

4. Europeiska unionens bestämmelser om upphandling

 

4.1. Bakgrund

 

Inom EU har förfarandet vid offentlig upphandling i olika medlemsstater styrts genom direktiv sedan början av 1970-talet. Regleringen har utvidgats från upphandling av varor och byggentreprenader till upphandling av tjänster och till nya sektorer som vatten och energi.

     Direktiven är förpliktande för samtliga medlemsstater i gemenskapen och deras upphandlande enheter. Direktiven gäller också parterna i EES-avtalet. Medlemsstaterna har rätt att bestämma på vilket sätt direktiven ska genomföras nationellt men vad gäller de materiella bestämmelserna har medlemsstaterna mycket liten bestämmanderätt. Självbestämmanderätten gäller endast i fråga om upphandling som faller utanför tillämpningsområdet, t.ex. upphandling som underskrider EUs tröskelvärde, och bestämmelser där direktiven uttryckligen ger medlemsstaterna rätt att själva bestämma.

     Medlemsstaternas sätt att genomföra direktiven nationellt varierar. I Finland, Sverige och Norge skrivs bestämmelserna in i den nationella lagstiftningen medan man i Danmark sätter i kraft direktiven direkt genom en ramlag.

 

4.2. Nya direktiv

 

Som konstaterats ovan utfärdade EU nya direktiv år 2014 om offentlig upphandling, nedan upphandlingsdirektivet, om tilldelning av koncessioner och om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster, nedan försörjningsdirektivet.

 

4.3. Målsättningen med de nya direktiven

 

Offentlig upphandling spelar en stor roll i Europa 2020-strategin[1] där upphandling läggs fram som ett verktyg för att utöka innovationer, övergå till resurseffektiv och miljövänlig ekonomi samt förbättra företagsklimatet för små och medelstora företag. I strategin betonas att politiken för offentlig upphandling måste garantera att offentliga medel utnyttjas så effektivt som möjligt och att marknaderna för offentlig upphandling är öppna över hela EU.

     I arbetet med att reformera bestämmelserna om upphandling inom unionen lade kommissionen fram fem mål.

     1) Förenkla och öka flexibiliteten i den rättsliga ramen för offentlig upphandling.

     2) Effektivera beaktandet av miljöaspekter och sociala aspekter.

     3) Främja små och medelstora företags möjligheter att delta i anbudsförfaranden.

     4) Säkra sunda förfaranden vid offentlig upphandling så att illojala affärsmetoder såsom intressekonflikter, favorisering och bestickning undviks.

     5) Uppnå en mer effektiv och konsekvent tillämpning av reglerna genom upphandlingsövervakning.

 

4.4. Tillämpningsområde för direktiven

 

Upphandlingsdirektivet

 

Upphandlingsdirektivet innehåller regler för upphandling av offentliga kontrakt samt projekttävlingar, vars värde uppskattas till minst de tröskelvärden som fastställs i artikel 4 i direktivet.

     De tröskelvärden som fastställts i direktivet revideras av Europeiska kommissionen vartannat år så att de i euro motsvarar de tröskelvärden som fastställts i Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling[2]. De reviderade beloppen blir gällande då de publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Beloppen revideras den 24 november 2015 genom kommissionens delegerade förordning (2015/2170).

 

EU-tröskelvärden enligt upphandlingsdirektivet:

 

Typ av upphandling	Direktiv 2014/24/EU	Förordning 2015/2170
Offentliga byggentreprenadkontrakt	5 186 000 euro	5 225 000 euro
Offentliga varu- och tjänstekontrakt som tilldelas av centrala statliga myndigheter och projekttävlingar som ordnas av sådana myndigheter	134 000 euro	135 000 euro
Offentliga varu- och tjänstekontrakt som tilldelas av upphandlande myndigheter under den centrala nivån och för projekttävlingar som ordnas av sådana myndigheter	207 000 euro	209 000 euro
Offentliga tjänstekontrakt för sociala och andra särskilda tjänster som anges i direktivet.	750 000 euro	oförändrat

 

     Upphandlingsdirektivet ska enligt artikel 7 inte tillämpas inom sektorerna vatten, energi, transport och post utan inom dessa sektorer ska försörjningsdirektivet tillämpas. Direktivet ska enligt artikel 8 inte heller tillämpas på sådana offentliga kontrakt och projekttävlingar som huvudsakligen gäller att tillhandahålla och driva allmänna kommunikationsnät eller en eller flera elektroniska tjänster för allmänheten.

     Enligt artikel 9 ska upphandlingsdirektivet inte tillämpas på offentliga kontrakt och anordnande av projekttävlingar i enlighet med internationella regler i vissa fall. Enligt artikel 10 respektive 11 ska direktivet inte tillämpas på vissa tjänstekontrakt som räknas upp i direktivet och på tjänstekontrakt som tilldelas på grundval av ensamrätt enligt lag eller annan författning. Enligt artikel 12 ska direktivet inte tillämpas på vissa offentliga kontrakt mellan enheter i den offentliga sektorn.

 

 

 

Försörjningsdirektivet

 

Försörjningsdirektivet innehåller regler för upphandling av offentliga kontrakt samt projekttävlingar vars värde uppskattas till minst de tröskelvärden som fastställs i artikel 15 i direktivet.

     De tröskelvärden som fastställts i direktivet revideras av Europeiska kommissionen vartannat år så att de i euro motsvarar de tröskelvärden som fastställts i Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling. De reviderade beloppen blir gällande då de publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Beloppen revideras den 24 november 2015 genom kommissionens delegerade förordning (2015/2171).

 

EU-tröskelvärden enligt försörjningsdirektivet:

 

Typ av upphandling	Direktiv 2014/25/EU	Förordning 2015/2171
Varu- och tjänstekontrakt	414 000 euro	418 000 euro
Byggentreprenadkontrakt	5 186 000 euro	5 225 000 euro
Sociala och andra särskilda tjänster	207 000 euro	209 000 euro
Offentliga tjänstekontrakt för sociala och andra särskilda tjänster som anges i direktivet	1 000 000 euro	oförändrat

 

     Försörjningsdirektivet ska enligt artikel 18 inte tillämpas på kontrakt som tilldelas för återförsäljning eller uthyrning till tredje man. Direktivet ska enligt artikel 19 inte heller tillämpas på kontrakt och projekttävlingar som tilldelas eller organiseras för annat än utövandet av verksamhet som omfattas av direktivet eller för utövande av sådan verksamhet i tredje land.

     Försörjningsdirektivet ska enligt artikel 20 inte tillämpas på offentliga kontrakt och anordnande av projekttävlingar i enlighet med internationella regler i vissa fall. Enligt artikel 21 respektive 22 ska direktivet inte tillämpas på vissa tjänstekontrakt som räknas upp i direktivet och på tjänstekontrakt som tilldelas på grundval av ensamrätt enligt lag eller annan författning. Enligt artikel 23 ska direktivet inte tillämpas på kontrakt som är tilldelade för anskaffning av vatten och leverans av energi eller bränslen avsedda för energiproduktion.

     Försörjningsdirektivet ska enligt artiklarna 24-27 inte tillämpas på viss upphandling som avser försvars- och säkerhetsaspekter.

 

Direktivet för tilldelning av koncessioner

 

Direktivet om tilldelning av koncessioner ska enligt artikel 8 endast tillämpas på koncessioner vars värde uppgår till minst tröskelvärdet 5 186 000 euro.

     De tröskelvärden som fastställts i direktivet revideras av Europeiska kommissionen vartannat år så att de i euro motsvarar de tröskelvärden som fastställts i Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling. De reviderade beloppen blir gällande då de publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Beloppet revideras den 24 november 2015 genom kommissionens delegerade förordning (2015/2172). Det reviderade tröskelvärdet är 5 225 000 euro.

 

 

4.5. Huvudsakligt innehåll i direktiven

 

4.5.1. Upphandlingsdirektivet

 

Principer för upphandling

 

Artikel 18 innehåller bestämmelser om principer för upphandling. Upphandling ska ske på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt och får inte på ett konstgjort sätt begränsa konkurrensen.

     I artikel 20 finns bestämmelser om reserverade kontrakt där deltagandet i upphandlingen är reserverat för skyddade verkstäder och ekonomiska aktörer vars främsta syfte är social och yrkesmässig integration av personer med funktionsnedsättning eller missgynnade personer.

 

Kommunikation

 

Artikel 22 innehåller bestämmelser om kommunikation där huvudregeln är att all kommunikation och allt informationsutbyte ska ske med hjälp av elektronisk kommunikation. Denna artikel ska tillämpas från och med den 18 oktober 2018.

 

Förfaranden

 

Enligt artikel 26 ska den upphandlande myndigheten tillämpa nationella förfaranden som anpassats i enlighet med direktivet. Medlemsstaterna ska bestämma att både öppna och selektiva upphandlingsföraranden får tillämpas. Ett öppet förfarande innebär enligt artikel 27 att alla intresserade ekonomiska aktörer får lämna anbud efter att den upphandlande enheten har publicerat en upphandlingsannons. Fristen för mottagande av anbud ska då vara minst 35 dagar. Ett selektivt förfarande innebär enligt artikel 28 att efter att den upphandlande enheten har publicerat en upphandlingsannons får alla intresserade ekonomiska aktörer ansöka om att få delta genom att lämna de upplysningar som krävs för det kvalitativa urvalet. Därefter får de anbudssökande som den upphandlande enheten valt ut lämna anbud. Fristen för mottagande av anbud ska då vara minst 30 dagar. Medlemsstaterna ska även bestämma att de upphandlande myndigheterna får tillämpa inno-vationspartnerskap. Ett innovationspartnerskap ska syfta till utvecklandet av en innovativ vara, tjänst eller byggentreprenad och därpå följande inköp. Innovationspartnerskap får väljas om den upphandlande enhetens behov inte kan tillgodoses med de varor, tjänster och byggentreprenader som redan finns på marknaden. Medlemsstaterna ska bestämma att de upphandlande myndigheterna får tillämpa förhandlade förfaranden under konkurrens. Detta innebär enligt artikel 29 att alla ekonomiska aktörer får ansöka om att få delta efter en anbudsinfordran genom att lämna de upplysningar som krävs för det kvalitativa urvalet. De upphandlande myndigheterna ska även få tillämpa konkurrenspräglade dialoger. Detta innebär enligt artikel 30 att alla ekonomiska aktörer får ansöka om att få delta efter ett meddelande om upphandling genom att lämna de upplysningar som krävs för att den upphandlande enheten ska kunna välja vilka anbudsgivare man vill fortsätta föra en dialog med.

 

Tekniker och instrument

 

I kapitel II i avdelning II finns bestämmelser om tekniker och instrument för elektronisk och gemensam upphandling. Avtal kan enligt artikel 33 slutas som ramavtal i syfte att fastställa villkor för tilldelning av kontrakt under en given tidsperiod, högst fyra år. För köp av sådant som används frekvent får de upphandlande myndigheterna enligt artikel 34 använda ett dynamiskt inköpssystem som innebär ett helt elektroniskt upphandlingsförfarande för köp av sådant som vanligen används och finns allmänt tillgängligt på marknaden. Upphandlande myndigheter får enligt artikel 35 använda elektroniska auktioner för att med hjälp av elektroniska medel presentera nya lägre priser och/eller nya värden för vissa delar av anbuden. Anbuden kan då rangordnas med stöd av automatiska utvärderingsmetoder. Medlemsstaterna får enligt artikel 37 fastställa att den upphandlande myndigheten får skaffa varor och tjänster från en inköpscentral som erbjuder centraliserad inköpsverksamhet.

 

Upphandlingsförfarandets gång

 

I kapitel III i avdelning II finns bestämmelser om upphandlingsförfarandets gång. Bland annat finns bestämmelser i artikel 40 om att en upphandlande myndighet får göra preliminära marknadsundersökningar för att förbereda en upphandling och i detta syfte rådfråga experter, myndigheter eller marknadsaktörer, dock så att råden inte snedvrider konkurrensen eller bryter mot upphandlingens allmänna principer. Det finns även bestämmelser om tekniska specifikationer i artikel 42, rätt att kräva märkning som visar miljömässiga, sociala eller andra kännetecknande egenskaper i artikel 43, rätt att tillåta eller kräva alternativa anbud i artikel 45 och rätt att dela upp kontrakt i delar i artikel 46.

     I kapitel III finns även bestämmelser om offentliggörande och öppenhet och om val av deltagare samt tilldelning av kontrakt. Bland annat finns bestämmelser om kvalitativa urvalskriterier, om möjligheten att minska antalet kvalificerade anbudssökande, anbudsgivare och lösningar samt om tilldelningskriterier. Enligt artikel 67 ska tilldelningen av offentliga kontrakt baseras på det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet fastställs utgående från priset eller kostnaden genom en analys av kostnadseffektiviteten och får innefatta bästa förhållandet mellan pris och kvalitet, vilket ska bedömas utgående från aspekter såsom kvalitetsaspekter, miljöaspekter och/eller sociala aspekter. I artikel 68 finns bestämmelser om livscykelkostnader som i den mån det är relevant ska omfatta delar av eller alla uppräknade kostnader under en varas, tjänsts eller byggentreprenads livscykel. Sådana kostnader är kostnader för förvärv, användningskostnader, underhållskostnader samt insamlings- och återvinningskostnader. Livscykelkostnaderna kan användas som kriterium vid bedömningen av kostnadseffektiviteten vid en upphandling.

 

Fullgörande av kontrakt

 

I kapitel IV finns bestämmelser om fullgörande av kontrakt. I artikel 70 finns bestämmelser om villkor för fullgörande av kontrakt och i artikel 71 bestämmelser om anlitande av underleverantörer och i artikel 72 bestämmelser om möjligheten att ändra kontrakt under löptiden utan nytt upphandlingsförfarande. I artikel 73 finns bestämmelser om uppsägning av kontrakt.

 

Särskilda upphandlingssystem

 

I avdelning III finns bestämmelser om särskilda upphandlingssystem. I kapitel I finns bestämmelser om sociala tjänster och andra särskilda tjänster och i kapitel II om projekttävlingar.

 

Tillsyn

 

I artikel 83 finns bestämmelser om en skyldighet för medlemsstaterna att övervaka att reglerna om offentlig upphandling följs. Syftet med bestämmelsen är att effektivt säkerställa ett korrekt och ändamålsenligt genomförande av bestämmelserna om upphandling.

      Enligt 121 punkten i skälen till upphandlingsdirektivet anges att medlemsstaterna själva bör ha rätt att besluta hur och av vem övervakningen ska utföras i praktiken. Medlemsstaterna kan själva besluta om övervakningen ska bygga på en stickprovsbaserad efterhandskontroll eller en systematisk efterhandskontroll.

     Enligt direktiven ska övervakningen göras av en eller flera myndigheter eller strukturer eller av ett eller flera organ. Tillsynsmyndigheten ska på eget initiativ eller efter anmälan om överträdelse meddela om problemen till nationella revisionsmyndigheter, domstolar eller tribunaler eller andra lämpliga myndigheter såsom ombudsmannen eller det nationella parlamentet. Resultatet av övervakningen ska offentliggöras och ställas till kommissionens förfogande. Vart tredje år ska medlemsstaterna skicka en övervakningsrapport till kommissionen om skäl till felaktig tillämpning eller rättsosäkerhet, omfattningen av små och medelstora företags deltagande i offentlig upphandling samt förebyggande, upptäckt och rapportering om bedrägeri, korruption, intressekonflikt och andra allvarliga fall av oegentligheter i samband med upphandling. Utgående från de uppgifter kommissionen tagit emot från medlemsstaterna ska kommissionen regelbundet utfärda en rapport.

 

Rådgivning

 

I artikel 83 finns också bestämmelser om att medlemsstaterna ska säkerställa att information och vägledning om tolkning och tillämpning av unionens lagstiftning om offentlig upphandling är tillgänglig kostnadsfritt för de upphandlande myndigheterna och för ekonomiska aktörer, särskilt små- och medelstora företag. Med ekonomiska aktörer avser man enligt upphandlingsdirektiven fysiska och juridiska personer, offentliga enheter eller grupper av sådana personer eller enheter som erbjuder sig att utföra byggentreprenader eller byggnadsverk, leverera varor eller tillhandahålla tjänster.

     Syftet med rådgivningen är enligt 121 punkten i skälen till upphandlingsdirektivet att öka upphandlingens effektivitet genom ökad kunskap, rättssäkerhet och professionalisering av upphandlingsmetoderna. Rådgivningen kan omfatta allt som är relevant för upphandling, såsom planering av anskaffningar, förfaranden, val av tekniker och instrument samt god praxis vid genomförande av förfarandena. Vad gäller rättsliga frågor behöver rådgivningen inte innebära en fullständig rättslig analys av berörda frågor utan kan begränsas till att omfatta vad som bör beaktas vid en senare detaljerad analys av frågorna, t.ex. genom att hänvisa till rättspraxis eller anvisningar och andra källor.

 

4.5.2. Försörjningsdirektivet

 

Verksamheter

 

I kapitel II finns bestämmelser om olika verksamheter som direktivet ska tillämpas på. Det är gas och värme, vatten, transporttjänster, hamnar och flygplatser, posttjänster samt utvinning av olja och gas samt prospektering efter eller utvinning av kol eller andra fasta bränslen.

 

Särskilda relationer

 

I artiklarna 28-30 finns bestämmelser om samarbete, anknutna företag och samriskföretag.

 

Allmänna principer

 

Artikel 36 innehåller bestämmelser om principer för upphandling. Upphandling ska ske på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt och de upphandlande enheterna ska förfara på ett öppet och proportionellt sätt. Upphandlingen får inte på ett konstgjort sätt begränsa konkurrensen.

     I artikel 17 finns bestämmelser om ekonomiska aktörer, i artikel 38 om reserverade kontrakt, i artikel 39 om sekretess och i artikel 40 om regler för kommunikation. Huvudkravet är att all kommunikation och allt informationsutbyte ska ske elektroniskt utom i vissa särskilt uppräknade situationer. Såsom vad gäller motsvarande bestämmelse i upphandlingsdirektivet ska denna artikel tillämpas fullt ut från den 18 oktober 2018.

 

Bestämmelser om upphandling

 

I avdelning II kapitel I finns bestämmelser om förfarande.                  I kapitel II finns bestämmelser om tekniker och instrument för elektronisk och gemensam upphandling. I kapitel III finns bestämmelser om upphandlingsförfarandets gång. I kapitel IV finns bestämmelser om fullgörande av kontrakt.

 

Särskilda upphandlingssystem

 

I avdelning III finns bestämmelser om särskilda upphandlingssystem. I kapitel I om sociala tjänster och andra särskilda tjänster och i kapitel II om projekttävlingar.

 

Styrning

 

I avdelning IV finns bestämmelser om styrning. Precis som i artikel 83 i upphandlingsdirektivet finns här bestämmelser om tillsyn och rådgivning.

 

4.6. Bestämmelser om genomförande av upphandlingsdirektiven

 

Enligt artikel 90 i upphandlingsdirektivet, artikel 51 i direktivet om tilldelning av koncessioner och artikel 106 i försörjningsdirektivet skulle direktiven ha genomförts av medlemsstaterna senast den 18 april 2016.

     Landskapsregeringen besvarade i juni 2016 kommissionens formella underrättelse om implementeringen av upphandlingsdirektiven. Landskapsregeringen meddelade att avsikten var att slutligt notifiera direktiven under våren 2017.

     Landskapsregeringen besvarade i januari 2017 en remiss från utrikesministeriet med anledning av kommissions motiverade yttrande om Finlands implementering av upphandlingsdirektiven. Landskapsregeringen uppgav att man avsåg att implementera direktiven genom att tillämpa rikslagstiftningen om offentlig upphandling genom så kallad blankettlagstiftning och att man därför varit beroende av att invänta rikets lagstiftningsprocess. Rikslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2017 och landskapsregeringen uppgav att avsikten var att tillställa Ålands lagting ett lagförslag i mars 2017 så att direktiven skulle kunna vara implementerade senast i september 2017.

 

5. Den nya rikslagstiftningen

 

5.1. Struktur och tillämpningsområde

 

Den tidigare upphandlingslagstiftningens struktur och systematik har behållits och direktiven har såsom tidigare upphandlingsdirektiv genomförts genom två lagar.

     Den ena lagen, lagen om offentlig upphandling och koncession, har ett allmänt tillämpningsområde och den andra, lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster, gäller upphandling inom sektorerna vatten och energi samt vissa transport- och posttjänster. Bestämmelserna i direktivet om tilldelning av koncessioner har fått egna kapitel i båda lagarna. Förfarandereglerna i den nu upphävda lagen om elektroniska auktioner och dynamiska inköpssystem har tagits in i de nya upphandlingslagarna. Vissa begrepp i lagarna har ändrats i överensstämmelse med de nya direktiven, men till största delen är begreppen oförändrade. Flera preciseringar av centrala begrepp, regler och definitioner inom lagens tillämpningsområde har gjorts och vissa förtydliganden från rättspraxis har tagits in i lagen. Tredje delen i upphandlingslagen innehåller bestämmelser om nationella upphandlingsförfaranden som tillämpas på upphandling vars värde underskrider EU-tröskelvärdet.

 

5.2. De viktigaste förslagen i upphandlingslagen

 

5.2.1. Tröskelvärden

 

Upphandlingsdirektiven gäller endast upphandling som uppgår till minst de tröskelvärden som fastställts i direktivet. De tröskelvärden som fastställts i direktivet revideras av Europeiska kommissionen vartannat år. De reviderade beloppen ändras inte i upphandlingslagstiftningen utan beloppen blir gällande då de publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. De ändrade värdena finns tillgängliga i annonseringssystemet HILMA som är en avgiftsfri, elektronisk annonseringskanal där upphandlande enheter kan annonsera sina offentliga upphandlingar (www.hankintailmoitukset.fi/sv/).

     Medlemsländerna har rätt att besluta om nivån på nationella tröskelvärden. Vid beslutet ska dock beaktas att även upphandling som inte omfattas av upphandlingsdirektiven ska följa grundfördragets grundläggande regler om att upphandlingen är förenlig med ett tydligt gränsöverskridande intresse.

     I rikslagstiftningen har man som nationella tröskelvärden fastslagit 60 000 euro för varu- och tjänsteupphandling, 100 000 euro för upphandling av vissa utbildningstjänster (oförändrat), 150 000 euro för byggentreprenader (oförändrat), 400 000 euro för social- och hälsovårdstjänster, 300 000 euro för vissa andra tjänsteupphandlingar och 500 000 euro för offentliga koncessioner.

 

5.2.2. Elektroniska medel för kommunikation

 

Som ovan konstaterats är målsättningen i de nya upphandlingsdirektiven att elektronisk kommunikation ska vara standard för kommunikation och informationsutbyte vid upphandlingar. I rikslagen bestäms att man, när den övergångstid som fastställts i direktiven går ut 18 oktober 2018, ska övergå till elektroniskt informationsutbyte vid upphandling som överstiger EU-tröskelvärdet, i fråga om både dokument och uppgifter som upphandlande enheter publicerar och handlingar som anbudssökande och anbudsgivare ger in.

 

5.2.3. Anbudsjämförelse och val av anbud

 

Medlemsstaterna har enligt artikel 67 i upphandlingsdirektivet rätt att lagstifta om att de upphandlande myndigheterna inte får använda det lägsta priset eller kostnaderna som enda kriterium.

     I upphandlingslagen har man fastslagit att antingen det lägsta priset eller den kostnadsmässigt mest fördelaktiga lösningen eller det bästa förhållandet mellan pris och kvalitet ska avgöra om ett anbud är det mest fördelaktiga. Detta är en förändring jämfört med den tidigare lagstiftningen.

 

5.2.4. Upphandlingsförfarandet

 

Bestämmelserna om förfarandet vid upphandling har blivit enklare, tydligare och mera flexibelt. Två nya förfaranden har införts. Vid innovationspartnerskap ska den upphandlande enheten sträva efter att främja utvecklingen och införandet av innovationer genom att förhandla om upphandlingsvillkoren med de partner som valts för förfarandet. Vid upphandling som genomförs utifrån produktutveckling behöver ett anbudsförfarande inte ordnas om upphandlingen görs hos en anbudsgivare som deltagit i produktutvecklingen eller idékonkurrensutsättningen.

 

5.2.5. Miljöaspekter och sociala aspekter

 

I upphandlingslagen förtydligas utgående från upphandlingsdirektiven hur upphandlande enheter kan främja miljöskyddet och en hållbar utveckling och samtidigt säkerställa att de får bästa tänkbara förhållande mellan pris och kvalitet för sina upphandlingskontrakt. Avsikten är att effektivisera miljöskyddet genom offentlig upphandling genom att på ett mer omfattande, tydligare och exaktare sätt än tidigare redogöra för de upphandlande enheternas möjligheter och den ram som lagen anger. Genom lagen framhävs möjligheterna medan faktorer som orsakar oklarhet och andra faktorer som begränsar möjligheterna att beakta miljöaspekter reduceras.

     Lagen innehåller även utvidgade och tydligare bestämmelser om beaktande av sociala faktorer i syfte att sociala faktorer ska kunna beaktas i större omfattning än tidigare t.ex. vid anbudsjämförelse och i särskilda villkor för upphandlingskontrakt.

     I Europeiska kommissionens handledning till socialt hållbar offentlig upphandling[3] konstateras att med socialt ansvarsfull upphandling avses upphandlingsåtgärder som tar hänsyn till en eller flera av följande sociala aspekter; sysselsättningsmöjligheter, anständigt arbete, överensstämmelse med sociala rättigheter och arbetstagares rättigheter, social integration, lika möjligheter, tillgänglighet, hållbarhetskriterium, etisk handel och ett bredare frivilligt iakttagande av företagens sociala ansvar samtidigt som principerna i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och upphandlingsdirektiven följs.

 

5.2.6. Små och medelstora företags ställning vid upphandling

 

Informationsskyldigheten för anbudsgivare under upphandlingsförfarandet har förenklats. Möjligheten att ställa krav på minsta omsättning med avseende på anbudsgivarens lämplighet har begränsats. Möjligheten att kräva att anbudssökande och anbudsgivare ska lämna omfattande utredningar om sin lämplighet under anbudsförfarandets gång har också begränsats. I lagen uppmuntras upphandlande enheter att dela upp offentliga upphandlingskontrakt i delar så att man antingen konkurrensutsätter upphandlingen helt och hållet i mindre delar eller så att man tillåter partiella anbud vid stora upphandlingar. Detta ökar små och medelstora företags möjligheter att delta i anbudsförfaranden.

 

5.2.7. Rådgivning och stöd

 

Såsom ovan konstaterades finns det bestämmelser i direktiven om att medlemsstaterna ska se till att information och vägledning gällande tolkning och tillämpning av unionens lagstiftning om offentlig upphandling är tillgänglig för både ekonomiska aktörer och upphandlande enheter. Rådgivningen ska vara kostnadsfri och ska utföras av en eller flera myndigheter eller strukturer eller av ett eller flera organ.

     I riket finns en rådgivningsenhet för offentlig upphandling vid Finlands kommunförbund. Rådgivningscentralen har fungerat sedan år 2004 och har gett råd om tillämpning och tolkning av upphandlingslagstiftningen per telefon och email och på sin hemsida www.upphandling.fi. Till en början gav centralen service åt såväl upphandlande enheter som leverantörer men i takt med ett ökat behov av service har resurserna styrts till rådgivning för upphandlande enheter. Avsikten är nu att rikta den finansiering som anvisats rådgivningsenheten vid kommunförbundet så att man i fortsättningen genom finansieringen kan garantera kostnadsfri rådgivning för såväl upphandlande enheter som leverantörer. Det finns flera andra aktörer som ger råd åt ekonomiska aktörer i Finland, såsom Motiva, Företagarna i Finland rf., Finlands näringsliv och Innovationsfinansieringsverket Tekes.

     De rådgivningsåtgärder som finns i riket kräver inga lagstiftningsåtgärder och bestämmelser om rådgivningen finns inte i rikslagstiftningen om upphandling.

 

5.2.8. Tillsyn

 

Såsom ovan konstaterats ska medlemsstaterna enligt direktiven se till att tillämpningen av reglerna om offentlig upphandling övervakas. Övervakningen ska utföras av en eller flera myndigheter eller strukturer eller av ett eller flera organ.

     Om tillsynsmyndigheterna upptäcker överträdelser eller systemfel ska de ha behörighet att meddela problemen till nationella revisionsmyndigheter, domstolar eller andra lämpliga myndigheter, de nationella parlamenten eller deras utskott. Resultaten ska även ställas till Europeiska kommissionens förfogande, första gången senast den 18 april 2017 och därefter ska medlemsstaterna vart tredje år skicka övervakningsrapporter till kommissionen.

     I rikslagstiftningen har man gett Konkurrens- och konsumentverket uppgiften och befogenheten att övervaka upphandlingslagstiftningen. I rikets tidigare upphandlingslagstiftning finns inga bestämmelser om tillsyn.

 

5.2.9. Tillämpning av upphandlingslagen även under kontraktsperioden

 

Upphandlingslagens tillämpningsområde ändras så att lagens bestämmelser tillämpas även under kontraktsperioden vad gäller möjliga och förbjudna kontraktsändringar och uppsägning av upphandlingskontrakt.

 

5.2.10. Rättsskyddssystemet

 

Rättsskyddssystemet ändras så att det krävs besvärstillstånd för rätt att överklaga marknadsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Lagen innehåller även inskränkningar i rätten att överklaga upphandlingsbeslut som gäller godkännande av tillträde till ett dynamiskt inköpssystem, beslut om att upphandling inte delas upp i flera delar eller att endast det lägsta priset eller kostnaderna använts som kriterium. Längden på väntetiden innan kontrakt får ingås efter att anbudsökanden eller anbudsgivaren fått del av beslutet förkortas från 21 till 14 dagar.

 

5.2.11. Offentliga koncessioner

 

Bestämmelserna om offentliga koncessioner ändras så att merparten av de koncessioner som gäller tjänster och entreprenader omfattas av samma förfaranderegler. Koncessioner får ett gemensamt tröskelvärde och på upphandlingar som överstiger tröskelvärdet ska samma bestämmelser tillämpas.

 

5.3. De viktigaste förslagen i försörjningslagen

 

Innehållet i upphandlingsdirektivet och försörjningsdirektivet har förenhetligats. På grund av verksamhetens, marknadens och de upphandlande enheternas samt de enskilda bestämmelsernas särdrag har riket dock valt att genomföra bestämmelserna i försörjningsdirektivet genom en skild lag. Lagen ersätter den lag som genomförde det tidigare försörjningsdirektivet.                    Såsom enligt den tidigare lagen ska bestämmelserna i lagen inte tillämpas på upphandling som underskrider EUs tröskelvärde. Målsättningen med den nya lagen har varit att skapa större klarhet i begrepp och regler som är centrala med tanke på tillämpningsområdet, såsom ensamrätt och särskilda rättigheter, försörjningsverksamheter, undantag från tillämpningsområdet samt anknutna företag och samriskföretag.

 

5.4. Övriga ändringar av rikslagstiftningen med anledning av upphandlingsdirektiven

 

5.4.1. Straffregisterlagen

 

Enligt 88 § 1 mom. i upphandlingslagen och 86 § 1 mom. i försörjningslagen ska en upphandlande myndighet kräva att den valda anbudsgivaren lämnar in intyg och utredningar som visar att anbudsgivaren uppfyller de lämplighetskrav som den upphandlande enheten ställer och inte berörs av någon obligatorisk grund för uteslutning. Som obligatoriska grunder för uteslutning avses enligt 80 § i upphandlingslagen och 84 § i försörjningslagen att anbudssökanden eller anbudsgivaren, en ledamot i dess förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan eller en person som har rätt att företräda, fatta beslut om eller kontrollera företaget har dömts till straff genom en lagakraftvunnen dom för vissa särskilt uppräknade brott.

     Straffregisterlagen (FFS 770/1993) har kompletterats med en ny 6b § enligt vilken anbudssökande och anbudsgivare kan få ett straffregisterutdrag för en enskild person i anbudssökandens eller anbudsgivarens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan eller en person som har rätt att företräda, fatta beslut om eller kontrollera företaget. För att ett utdrag ska kunna fås krävs den berörda personens samtycke.

     Riket har enligt självstyrelselagen 27 § 22 punkten lagstiftningsbehörighet i fråga om straffregister.

 

5.4.2. Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet

 

Enligt huvudregeln i 11 § 1 mom. i lagen (FFS 621/1999) om offentlighet i myndigheternas verksamhet har den som är part i ett ärende rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen inte är offentlig. Undantaget från den här rätten är enligt 2 mom. 6 punkten då det vid offentlig upphandling är fråga om en annan anbudssökandes eller anbudsgivares affärs- eller yrkeshemligheter, förutom vad gäller uppgifter om pris och andra faktorer som används vid anbudsjämförelsen. Offentlighetslagen har nu ändrats så att en part eller partens ombud eller biträde har rätt att ta del av handlingar som gäller affärs- och yrkeshemligheter till den del det rör totalpriset.

     I landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet saknas helt motsvarande bestämmelser om rätt att ta del av handlingar som inte är offentliga. Följaktligen saknas även specifika bestämmelser om rätten att ta del av handlingar som rör offentlig upphandling innan de är offentliga. Bestämmelserna kan tas in i landskapslagen vid en större översyn av offentlighetslagstiftningen.

 

5.4.3. Lagen om Konkurrens- och konsumentverket

 

Lagen om Konkurrens- och konsumentverket (FFS 661/2012) har ändrats så att de tillsynsuppgifter som har påförts Konkurrens- och konsumentverket i upphandlingslagen och försörjningslagen framgår av lagen. Enligt 2 § 1 punkten ska Konkurrens- och konsumentverket lägga fram förslag och ta initiativ och yttra sig om bland annat främjande av öppna och icke-diskriminerande offentliga upphandlingar. Enligt 2 § 3 punkten ska Konkurrens- och konsumentverket sköta de uppgifter som verket har enligt upphandlingslagen och försörjningslagen.

     Landskapsregeringen måste lagstifta om en oberoende tillsynsmyndighet som sköter de myndighetsuppgifter som ålagts Konkurrens- och konsumentverket i upphandlingslagen och försörjningslagen.                   

 

5.4.4. Konkurrenslagen

 

Konkurrenslagens (FFS 948/2011) 5§ har ändrats så att Konkurrens- och konsumentverket kan övervaka att konkurrensen mellan offentlig och privat näringsverksamhet är jämlik också i situationer där upphandlingslagstiftningen inte tillämpas på upphandling hos enheter som är anknutna till den upphandlande enheten.

     Riket har enligt 27 § 10 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet om främjande av konkurrens.

 

6. Landskapsregeringens förslag

 

6.1. Blankettlagstiftning

 

Landskapsregeringen föreslår att rikets lagstiftning om offentlig upphandling; lagen om offentlig upphandling och koncession samt lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster, görs tillämplig på Åland genom blankettlagstiftning.

     Landskapsregeringen föreslår dock att rikets bestämmelser om nationellt tröskelvärde och bestämmelser om upphandling vars värde överstiger det nationella tröskelvärdet men är lägre än EU-tröskelvärdet inte ska tillämpas.

     Idag tillämpar landskapsregeringen samt myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen Ålands landskapsregerings beslut (LRB 52/2015) gällande vissa upphandlingar på upphandlingar vars värde understiger EUs tröskelvärden. Landskapsregeringens avsikt är att ersätta beslutet med landskapslagstiftning om offentlig upphandling vars värde är lägre än EUs tröskelvärde.

 

6.2. Övervakning

 

Landskapsregeringen föreslår att den nya tillsynsuppgift som påförts medlemsländerna genom upphandlingsdirektiven och som i rikets lag påförts Konkurrens och konsumentverket ska skötas av en ny myndighet, Upphandlingsinspektionen. Närmare motiveringar framgår av detaljmotiveringarna till den föreslagna nya landskapslagen om Upphandlingsinspektionen som ingår i föreliggande lagförslag om offentlig upphandling.

     På sikt avser landskapsregeringen att utreda möjligheten att samordna de olika tillsynsmyndigheter som redan finns i landskapet och som kommer att tillkomma till följd av kommande EU lagstiftning. I detta skede anser landskapsregeringen dock att det enda alternativet är att tillsätta en skild myndighet.

 

6.3. Rådgivning

 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 83 i upphandlingsdirektivet, artikel 45 i direktivet om tilldelning av koncessioner samt artikel 99 i försörjningsdirektivet se till att avgiftsfri rådgivning om offentlig upphandling är tillgänglig för både anbudsgivare och upphandlande enheter.

     Rådgivning sker redan idag avgiftsfritt för upphandlande enheter och myndigheter på Åland genom Rådgivningsenheten för offentlig upphandling vid Finlands kommunförbund. Tjänsten har finansierats av Arbets- och näringsministeriet tillsammans med Finlands kommunförbund och varit avgiftsfri för kommunerna i Finland, inklusive Åland. Avgiftsfri rådgivning till anbudsgivare saknas på Åland.

     Landskapsregeringens för förhandlingar om hur den avgiftsfria rådgivningen om offentlig upphandling ska genomföras på Åland. En tänkbar modell är att tjänster köps av Finlands kommunförbund för rådgivning till upphandlande enheter och av Ålands näringsliv rf. för rådgivning till anbudsgivare.

 

7. Förslagets konsekvenser

 

7.1. Ekonomiska konsekvenser

 

Skyldigheten att erbjuda avgiftsfri rådgivning för både upphandlande enheter och ekonomiska aktörer medför kostnader.

     Landskapsregeringen för förhandlingar om köp av rådgivningstjänster. Det är i detta skede inte möjligt att uppskatta kostnaderna för rådgivningstjänsterna men landskapsregeringens avsikt är att uppfylla upphandlingsdirektivens krav på rådgivning på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt.

     Skyldigheten för medlemsstaterna att övervaka att reglerna om offentlig upphandling följs innebär att en ny tillsynsmyndighet måste inrättas. Kostnaderna för den nya myndigheten beräknas uppgå till ca 140 000 euro det första hela året. Kostnaden täcker utgifterna för skapandet av en ny myndighet för tillsyn av hela den offentliga sektorns upphandlingar, såsom utgifter för data- och kontorsutrustning, lön och kontor.

 

7.2. Konsekvenser för ekonomiska aktörer

 

Ett av de centrala målen för rikets nya upphandlingslagstiftning är att förbättra företagens ställning vid offentliga upphandlingar, bland annat genom enklare och tydligare regler och nya förfaranden. Lagstiftningen innebär att små och medelstora företags möjligheter att delta i offentliga upphandlingar förbättras avsevärt. Avsikten att främja innovativa upphandlingar torde få positiva effekter för företagens affärsmöjligheter. Kraven på elektronisk inlämning av anbud medför mindre administrativa kostnader för anbudsgivarna och då hela upphandlingsprocessen från oktober 2018 är elektronisk kommer upphandlingsprocesserna att bli snabbare och billigare. Det att utredningar och intyg i fortsättningen endast kommer att krävas av den som tilldelats kontraktet innebär kostnadsbesparingar och förenkling för företagen.

     Den skyldighet som införs för landskapet att erbjuda avgiftsfri rådgivning för ekonomiska aktörer är positiv för aktörerna.

 

7.3. Konsekvenser för myndigheterna

 

Införandet av en helt elektronisk upphandlingsprocess kommer på sikt att medföra fördelar för de upphandlande myndigheterna genom att minska administrationen, effektivera behandlingen av anbuden, öka säkerheten för en felfri upphandlingsprocess, förenkla utvärderingen av kvalifikationskraven och effektivera kontrollen av anbuden.

     Bestämmelserna om nya upphandlingsförfaranden ger de upphandlande myndigheterna mera handlingsmöjligheter. Det att utredningar och intyg i fortsättningen endast kommer att krävas av den som tilldelats kontraktet innebär kostnadsbesparingar och förenkling även för de upphandlande myndigheterna.

     Den nya upphandlingslagstiftningen och den rådgivnings- och tillsynsskyldighet som införs kommer på sikt att förbättra kvaliteten på upphandlingarna, öka en effektiv och konsekvent tillämpning av upphandlingsreglerna och garantera att offentliga medel utnyttjas så effektivt som möjligt.

 

7.4. Övriga konsekvenser

 

7.4.1. Miljökonsekvenser

 

Den nya lagstiftningen innehåller flera nya bestämmelser om och möjligheter att beakta miljöaspekter, såsom möjligheten att använda miljömärken i större omfattning än tidigare och att beakta livscykelkostnader vid anbudsjämförelser. Lagen ger även en möjlighet att utesluta sammanslutningar som leds av personer som brutit mot miljölagstiftningen.

 

7.4.2. Sociala konsekvenser

 

Den nya lagstiftningen möjliggör beaktandet av sociala aspekter i mycket högre grad än idag. Detta kan främja olika gruppers sysselsättningsmöjligheter via offentlig upphandling. Man kan använda reserverade byggkontrakt vars främsta syfte är att anpassa personer med funktionsnedsättning och andra utsatta personer till samhället och arbetslivet. De flesta av de nya miljöbestämmelserna är inte förpliktande utan endast möjliggörande och det är därför svårt att bedöma de faktiska konsekvenserna för miljön.

 

7.4.3. Konsekvenser för jämställdheten och barn.

 

Förslaget saknar kända konsekvenser för jämställdheten och barn.

 

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling

 

1 § Lagens tillämpningsområde. Landskapsregeringen föreslår att lagen om offentlig upphandling och koncession (FFS 1397/2016), lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (FFS 1398/2016) samt lagen om beaktande av energi- och miljökonsekvenser vid offentlig upphandling av fordon (FFS 349/2007) ska tillämpas på Åland. De två första lagarna ersätter de tidigare rikslagarna om offentlig upphandling. Den tredje lagen om upphandling av fordon har tillämpats på Åland sedan den 1 maj 2012. Lagen är fortfarande i kraft i riket och ska fortsättningsvis tillämpas på Åland.

     Enligt 2 mom. ska lagen endast tillämpas på offentlig upphandling som beräknas överskrida de tröskelvärden som fastställs i EGs bestämmelser om offentlig upphandling. De tröskelvärden som fastställts i upphandlingsdirektivet, försörjningsdirektivet och direktivet om tilldelning av koncessioner har beskrivits ovan under rubriken 4.4. Tillämpningsområde för direktiven.

 

2 § Ändringar av lagen. Landskapsregeringen anser att det mest ändamålsenliga är att ändringar av de rikslagar som ska tillämpas med stöd av 1 mom. tillämpas på Åland per automatik genast då de träder i kraft i riket.

 

3 §. Upphandlande myndigheter. Lagen ska tillämpas på upphandling som görs av landskapsregeringen; myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen; lagtingets förvaltning; kommunala myndigheter; juridiska personer, enheter och upphandlare som landskapsregeringen, myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen och kommunala myndigheter har inflytande i; Myndigheter som enligt 5 § i försörjningslagen kan anses vara andra upphandlande enheter; myndigheter som enligt 5 § i upphandlingslagen eller 5 § i försörjningslagen kan anses vara offentligrättsliga organ samt landskapets affärsverk.

     Med kommunala myndigheter avses kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, nämnder, direktioner och kommittéer samt beroende på beslutanderätten även enskilda tjänstemän.

     Med andra upphandlande enheter avses i 5 § i försörjningslagen offentliga företag som utövar verksamhet inom energiförsörjning, vattentjänster, vissa transporttjänster och posttjänster och enheter som är verksamma med stöd av en särskild rättighet eller en ensamrätt som en myndighet har beviljat och utövar verksamhet inom energiförsörjning, vattentjänster, vissa transporttjänster och posttjänster.

     Med offentligrättsliga organ avses i 5 § i upphandlingslagen och försörjningslagen en juridisk person som särskilt har inrättats för att tillgodose sådana behov i det allmännas intresse som inte har industriell eller kommersiell karaktär och som tillstörsta delen finansieras av en upphandlande myndighet, vars ledning står under kontroll av en upphandlande myndighet eller i vars förvaltnings-, styrelse- eller kontrollorgan mer än hälften av ledamöterna utses av en upphandlande myndighet.

 

4 §. Förvaltningsmyndigheter. Förvaltningen i angelägenheter som har hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ska i enlighet med 23 § i självstyrelselagen skötas av självstyrelsemyndigheterna. I 2 § föreslås därför uttryckliga bestämmelser om vilken landskapsmyndighet som ska sköta de förvaltningsuppgifter i upphandlingslagstiftningen som ligger inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

     Uppgifter som enligt upphandlingslagen och försörjningslagen sköts av Konkurrens- och konsumentverket ska på Åland skötas av Upphandlingsinspektionen, till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet. Det är uppgifter som regleras i 15 kapitlet och 159 § i upphandlingslagen om tillsyn över upphandlingar och i 148 § om underrättelse om ändringssökande. I 10 § i försörjningslagen finns bestämmelser som gäller yttrande över ansökan om inledande av fastställelseförfarande och i 127 § finns bestämmelser om tillsyn.

     De förvaltningsuppgifter som enligt upphandlingslagen och försörjningslagen sköts av arbets- och näringsministeriet ska på Åland skötas av landskapsregeringen, till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet. Det är uppgifter som regleras i 124 § i upphandlingslagen om möjligheten att besvära sig över Europeiska unionens tillsynsförfarande, i 145 § om rapporter över upphandlingsförfarande och i 172 § om övervakning samt i 10 § i försörjningslagen om information till Europeiska kommissionen, i 87 om on-line verktyg för tillhandahållande av intyg och certifikat och i 131 § om övervakningsrapporter.

     Övriga förvaltningsuppgifter som följer av upphandlingslagarna hör till rikets lagstiftningsbehörighet.[4]

 

5 §. Särskilda avvikelser. Hänvisningar i upphandlingslagarna till andra rikslagar ska på Åland avse motsvarande bestämmelser i landskapslagsstiftningen inom de områden som faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet.[5]

     Detta innebär i praktiken att

     - hänvisningarna till förvaltningslagen (FFS 434/2003) ska avse förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland till de delar det finns motsvarande lagstiftning i landskapslagen,

     - hänvisningarna i 138 § i upphandlingslagen och 126 § i försörjningslagen till lagen (FFS 621/1999)  om offentlighet i myndigheternas verksamhet ska avse landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet,

     - hänvisningarna till statsunderstödslagen (FFS 688/2001) i 143 § i upphandlingslagen ska avse landskapslagen (1988:50) om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti samt näringsstödslagen (2008:110) för landskapet Åland,

     - hänvisningarna i 163 § i upphandlingslagen till kommunallagen (FFS 410/2015) ska avse kommunalagen (1997:73) för landskapet Åland,

     - hänvisningarna i 6 § i försörjningslagen till elmarknadslagen (FFS 588/2013) ska avse landskapslagen (2015:102) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om elmarknad,

     - hänvisningarna i 9 § i försörjningslagen till postlagen (FFS 415/2011) ska avse landskapslagen (2007:60) om posttjänster och

     - hänvisningen i 57 § i försörjningslagen till personuppgiftslagen (FFS 523/1999) ska avse landskapslagen (1999:50) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om personuppgifter.

     Övriga fall där det i upphandlingslagarna hänvisas till annan rikslagstiftning gäller områden som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet eller områden inom landskapets lagstiftningsbehörighet där motsvarande landskapslagstiftning saknas.

 

6 § Förordningsfullmakt. Landskapsregeringen anser att det är ändamålsenligt med tanke på de tekniska detaljbestämmelser som med stöd av upphandlingslagarna kommer att antas genom förordning, att viss beslutande rätt i upphandlingsfrågor delegeras till landskapsregeringen.

     HD har i sitt utlåtande den 2 juli 2007 konstaterat att det tydligt ska framgå av en delegeringsfullmakt ”hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delgeringen gäller”. Landskapsregeringen föreslår därför att landskapsregeringen ska har rätt att inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att bestämmelser som utfärdats med stöd av upphandlingslagarna ska tillämpas på Åland.

     Landskapsregeringen föreslår även att landskapsregeringen ska ha rätt att utfärda landskapsförordningar med bestämmelser om verkställigheten och tillämpningen av blankettlagen.

 

7 § Avvikelse från sekretessbestämmelserna. I 9 § landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet anges i vilka fall en handling ska hållas hemlig. Det föreslagna undantaget möjliggör för landskapsregeringen att trots sekretessbestämmelserna skicka uppgifter till de myndigheter i riket och inom EU som landskapsregeringen fått med stöd av upphandlingslagstiftningen.

 

8 § Ikraftträdelse. EUs upphandlingsdirektiv skulle enligt direktiven ha genomförts i medlemsstaterna senast 18 april 2016. Landskapsregeringen har i ett svar på ett motiverat yttrande från EU kommissionen meddelat att man inväntat rikslagstiftningen och att avsikten är att direktiven ska vara implementerade i landskapslagstiftingen i september 2017. Landskapsregeringen föreslår därför att lagen träder ikraft så snart som möjligt.

     Landskapsregeringen föreslår även att åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

 

2. Landskapslag om Upphandlingsinspektionen

 

1 § Inledande bestämmelse.                      I artikel 83 i upphandlingsdirektivet, i artikel 45 i direktivet om tilldelning av koncessioner samt i artikel 99 i försörjningsdirektivet finns bestämmelser om en skyldighet för medlemsstaterna att övervaka att reglerna om offentlig upphandling följs. Medlemsstaterna kan själva besluta om övervakningen ska bygga på en stickprovsbaserad efterhandskontroll eller en systematisk efterhandskontroll. Enligt direktivet ska övervakningen göras av en eller flera myndigheter eller strukturer eller av ett eller flera organ.

     I upphandlingslagens 15 kapitel finns bestämmelser om tillsyn över upphandlingar. Enligt 139 § är det Konkurrens- och konsumentverket som är tillsynsmyndighet i riket.

     Landskapsregeringen föreslår att tillsynen över den offentliga upphandlingen på Åland ska skötas av en ny myndighet, Upphandlingsinspektionen. Upphandlingsinspektionen ska, i enlighet med förslaget till landskapslagen om tillämpning på Åland av riksförfattningar om offentlig upphandling, sköta de förvaltningsuppgifter som ankommer på Konkurrens- och konsumentverket i riket.

 

2 § Oberoende myndighet. Upphandlingsinspektionen bör som tillsynsmyndighet vara oberoende och opartisk men föreslås administrativt vara underställd landskapsregeringen.

 

3 § Upphandlingsinspektionens uppgifter.                     Upphandlingsinspektionen ska sköta de tillsynsuppgifter som myndigheten ålagts enligt landskapslagen om tillämpning på Åland av riksförfattningar om offentlig upphandling samt de övriga uppgifter som myndigheten ålagts.

     De uppgifter som påförs myndigheten genom upphandlingslagen är

     1) att övervaka att upphandlingslagen iakttas (139 §),

     2) att ta emot och behandla begäran om åtgärder för att utreda ett upphandlingsförfarandes lagenlighet och att på eget initiativ inleda en utredning av ett upphandlingsärende (139 §) samt

     3) att årligen utarbeta en rapport om lagstridiga förfaranden, antalet åtgärder som vidtagits och deras innehåll, beslut om förbud samt antalet framställningar till marknadsdomstolen och deras innehåll (144 §).

     Myndigheten har rätt

     4) att förbjuda verkställighet av ett upphandlingsbeslut om myndigheten anser att upphandlingen gjorts utan grund i upphandlingslagen (140 §)

     5) att göra framställning hos marknadsdomstolen om bestämmande av en ogiltighets påföljd eller en påföljdsavgift, om förkortande av kontraktsperioden och om upphävning av upphandlingsbeslutet för upphandling utan grund i upphandlingslagstiftningen (141 §),

     6) att begära in av upphandlande enheter och andra parter som deltagit i upphandlingsförfarandet alla uppgifter och handlingar som behövs för att utreda ett upphandlingsförfarandes lagenlighet, vid behov vid vite, (142 §) samt

     7) att trots sekretessbestämmelser lämna ut uppgifter som myndigheten fått vid tillsynen till landskapsregeringen (motsvarar i riket statsbidragsmyndigheterna, arbetslöshetsförsäkringsfonden och behöriga tillståndsmyndigheter enligt lagen om kommersiell godstranport på väg och kollektivtrafiklagen)[6], skatteförvaltningen, förundersökningsmyndigheter, åklagare, arbetskraftmyndigheter, centralen för utredning av penningtvätt, utsökningsväsendet, pensionsskyddscentralen, olycksfallsförsäkringscentralen, patent- och registerstyrelsen, arbetslöshetsförsäkringsfonden och konkursombudsmannen (143 §).

     De uppgifter som myndigheten påförs genom försörjningslagen är

     1) att ge detaljerade och välgrundade yttranden över ansökningar om som upphandlande enheter gjort till Europeiska kommissionen om inledande av fastställelseförfarande samt

     2) de övriga uppgifter som påförts myndigheten genom upphandlingslagen.

 

4 § Organisation och tjänster. Landskapsregeringen föreslår att det vid Upphandlingsinspektionen ska kunna finnas personal i både offentligrättsligt och privaträttsligt anställningsförhållande. Arbetet vid myndigheten ska ledas av en myndighetschef och avsikten är att denna ska vara tjänsteman. Men på sikt bör myndigheten även ha möjligheten att anställa viss personal, såsom lokalvårdare, i privaträttsligt anställningsförhållande.

     Tjänsten som myndighetschef inrättas av landskapsregeringen medan övriga tjänster vid myndigheten inrättas och indras av myndigheten själv under förutsättning att medel för tjänsten tagits upp i landskapets budget.

     Förslaget är att myndigheten ska sköta de uppgifter som gäller myndighetens personal och som enligt tjänstemannalagen ankommer på landskapsregeringen. I paragrafen förslås dock uttryckligen bestämt att vissa uppgifter ska skötas av landskapsregeringen. Det är beslut om permittering, förflyttning och omplacering av en tjänsteman eller arbetstagare till eller från en annan landskapsmyndighet samt frågor som gäller myndighetschefen.

     Övriga beslut om myndighetens organisation ska fattas av myndighetschefen, som vid behov kan fastställa en arbetsordning med bestämmelser om organisation, handläggningsrutiner och fördelning av uppgifter och beslutanderätt.

 

5 § Behörighetskrav. Landskapsregeringen föreslår att behörighetskravet för tjänsten som myndighetschef ska motsvara det behörighetskrav som gäller för avdelnings- och byråchefer inom landskapsregeringens allmänna förvaltning. Behörighetskravet motsvarar även behörighetskravet för myndighetscheferna vid lotteriinspektionen och datainspektionen. Utbildningen föreslås ha en för tjänsten lämplig inriktning vilket innebär utbildningar med inriktning på juridik och/eller ekonomi. Även gedigen praktisk en erfarenhet av att genomföra upphandlingar inom offentlig sektor bör krävas av myndighetschefen.

     Behörighetskraven för eventuella andra tjänster vid myndigheten föreslås bli fastställda i samband med att tjänsten inrättas.

 

6 § Budget och verksamhetsplan. Myndighetschefen ska årligen göra upp en verksamhetsplan och ett förslag till budget. Verksamhetsplanen och förslaget till budget ska överlämnas till landskapsregeringen. Samma bestämmelse finns för lotteriinspektionen.

 

7 § Verksamhetsberättelse. Myndighetschefen ska årligen sammanställa en verksamhetsberättelse över det gångna kalenderåret. Verkssamhetsberättelsen ska innehålla uppgifter om de ärenden som behandlats under året och berättelsen ska lämnas in till landskapsregeringen senast i samband med budgetberedningen för nästa år inleds. Samma bestämmelse finns för datainspektionen och lotteriinspektionen.

 

8 § Avgifter. För de tjänster som Upphandlingsinspektionen ska uppbära avgifter ska landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet (1993:27) tillämpas. Enligt 4 § i lagen ska avgifter för offentligrättsliga prestationer beräknas så att full kostadstäckning kan uppnås om det inte finns grundad anledning av orsaker som hänför sig till hälso- och sjukvård, sociala ändamål, miljövård, utbildningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet att uppbära en lägre avgift eller avstå från att uppbära avgift.

 

10 § Avtal. För att Upphandlingsinspektionen ska kunna ordna sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt bör myndigheten självständigt kunna sluta avtal inom ramen för sin ordinarie verksamhet om inte landskapsregeringen beslutar annat. Sådana avtal kan t.ex. gälla inköp av kontorsmaterial och hyra av kontor för verksamheten.

 

11 § Företrädande av landskapet. Upphandlingsinspektionen är en oberoende myndighet och ska såsom Lotteriinspektionen och Datainspektionen kunna företräda landskapet i de angelägenheter som hör samman med myndighetens verksamhet.

 

12 § Ikraftträdande.  EUs upphandlingsdirektiv skulle enligt direktiven ha genomförts i medlemsstaterna senast den 18 april 2016. Landskapsregeringen har i ett svar på ett motiverat yttrande från EU kommissionen meddelat att man inväntat rikslagstiftningen och att avsikten är att direktiven ska vara implementerade i landskapslagstiftingen i september 2017. Landskapsregeringen föreslår därför att lagen träder ikraft så snart som möjligt.

     Landskapsregeringen föreslår även att åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder ikraft samt att tjänsten som myndighetschef får inrättas och tillsättas innan lagen träder i kraft så att myndighetens ska kunna ha en fungerande verksamhet då blankettlagen om tillämpning av upphandlingslagstiftningen träder i kraft.

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling

 

     I enlighet med lagtingets beslut stadgas:

 

1 §

Lagens tillämpningsområde

     Följande rikslagar ska tillämpas på Åland, med de avvikelser som anges i denna lag,

     1) lagen om offentlig upphandling och koncession (FFS 1397/2016), nedan upphandlingslagen,

     2) lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (FFS 1398/2016), nedan försörjningslagen, samt

     3) lagen om beaktande av energi- och miljökonsekvenser vid offentlig upphandling av fordon (FFS 1509/2011).

     Denna lag ska endast tillämpas på upphandling som beräknas uppgå till minst de tröskelvärden som fastställs i EGs bestämmelser om offentlig upphandling.

 

2 §

Ändringar av rikslagarna

     Ändringar av de lagar som avses i 1 § 1 mom. ska tillämpas på Åland från det att de träder i kraft i riket, om inte annat följer av bestämmelserna i denna lag.

 

3 §

Upphandlande myndigheter

     Denna lag ska tillämpas på upphandling som görs av

     1) landskapsregeringen,

     2) myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen,

     3) förvaltning som är ansluten till Ålands lagting,

     4) kommunala myndigheter,

     5) juridiska personer, enheter och upphandlare som landskapsregeringen, myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen och kommunala myndigheter har inflytande i,

     6) offentliga företag och enheter som enligt 5 § i försörjningslagen anses vara andra upphandlande enheter,

     7) myndigheter som enligt 5 § i upphandlingslagen eller 5 § i försörjningslagen anses vara offentligrättsliga organ samt

     8) landskapets affärsverk.

 

4 §

Förvaltningsmyndigheter

     De förvaltningsuppgifter som enligt de lagar som avses i 1 § 1 mom. ankommer på Konkurrens- och konsumentverket ska på Åland skötas av Upphandlingsinspektionen, till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet.

     De förvaltningsuppgifter som enligt de lagar som avses i 1 § 1 mom. ankommer på arbets- och näringsministeriet ska på Åland skötas av landskapsregeringen, till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet.

 

5 §

Särskilda avvikelser

     Hänvisningar till rikslagstiftningen i de lagar som avses i 1 § ska avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen.

 

6 §

Förordningsfullmakt

     Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att bestämmelser som utfärdats med stöd av någon av de rikslagar som avses i 1 § och som inte tillhör området för lag ska tillämpas på Åland oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen bestämmer.

     Närmare bestämmelser om verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas vid behov genom landskapsförordning.

 

7 §

Avvikelse från sekretessbestämmelserna

     Trots bestämmelserna om hemlighållande av handling har landskapsregeringen rätt att till berörda myndigheter i riket och inom den Europeiska gemenskapen vidarebefordra sådana uppgifter som landskapsregeringen har fått i enlighet med denna lag.

 

8 §

Ikraftträdelse

     Denna lag träder i kraft den

     Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

 

__________________

 

2.

 

L A N D S K A P S L A G
om Upphandlingsinspektionen

 

     I enlighet med lagtingets beslut stadgas:

 

1 §

Inledande bestämmelse

     Upphandlingsinspektionen är tillsynsmyndighet i enlighet med landskapslagen (  :  ) om tillämpning på Åland av riksförfattningar om offentlig upphandling.

2 §

Oberoende myndighet

     Upphandlingsinspektionen är en oberoende myndighet som är administrativt underställd landskapsregeringen. Verksamheten ska ordnas så att upphandlingsmyndighetens oberoende och opartiskhet vid skötslen av tillsynsuppgifterna tryggas.

 

3 §

Upphandlingsinspektionens uppgifter

     Upphandlingsinspektionen ska sköta de tillsynsuppgifter som myndigheten har enligt landskapslagen om tillämpning på Åland av riksförfattningar om offentlig upphandling samt de övriga uppgifter som ålagts myndigheten.

 

4 §

Organisation och tjänster

     Vid Upphandlingsinspektionen kan finnas personal i offentligrättsligt och privaträttsligt anställningsförhållande.

     Arbetet vid Upphandlingsinspektionen leds av en myndighetschef. Tjänsten som myndighetschef inrättas av landskapsregeringen. Övriga tjänster vid upphandlingsinspektionen kan inrättas av Upphandlingsinspektionen om anslag har tagits upp i landskapets budget.

     Om inte annat bestäms i denna lag ska Upphandlingsinspektionen sköta sådana uppgifter som gäller myndighetens personal och som enligt tjänstemannalagen (1987:61) för landskapet Åland ankommer på landskapsregeringen.

     Landskapsregeringen fattar beslut om

     1) permittering av Upphandlingsinspektionens personal,

     2) förflyttning och omplacering av en tjänsteman eller arbetstagare till eller från en annan landskapsmyndighet, med Upphandlingsinspektionens samtycke samt

     3) frågor som gäller myndighetschefen.

     Övriga beslut om myndighetens organisation fattas av myndighetschefen för Upphandlingsinspektionen. Myndighetschefen kan fastställa en arbetsordning med bestämmelser om organisation och handläggningsrutiner samt vid behov om fördelning av uppgifter och beslutanderätt.

 

5 §

Behörighetskrav

     Behörighetskravet för tjänsten som myndighetschef är avlagd examen från universitet eller högskola som är erkänd av en nationell utbildningsmyndighet. Examen ska ha en inriktning som är lämplig för tjänsten.

     Behörighetskraven för övriga tjänster vid myndigheten fastställs i samband med att tjänsten inrättas.

6 §

Budget och verksamhetsplan

     Myndighetschefen ska årligen göra upp en verksamhetsplan och ett förslag till budget. Verksamhetsplanen och förslaget till budget ska överlämnas till landskapsregeringen.

 

7 §

Verksamhetsberättelse

     Myndighetschefen ska årligen sammanställa en verksamhetsberättelse över det gångna kalenderåret. Verksamhetsberättelsen ska överlämnas till landskapsregeringen.

 

8 §

Avgifter

     Med beaktande av vad som bestäms i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet beslutar Upphandlingsinspektionen om avgifterna för myndighetens verksamhet.

 

9 §

Avtal

     Upphandlingsinspektionen kan sluta avtal inom ramen för myndighetens ordinarie verksamhet om inte landskapsregeringen beslutar annat.

 

10 §

Företrädande av landskapet

     Upphandlingsinspektionen kärar och svarar för landskapet samt bevakar Upphandlingsmyndighetens intressen vid domstolar och andra myndigheter i angelägenheter som hör samman med Upphandlingsinspektionens verksamhet.

 

11 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

     Tjänsten som myndighetschef får inrättas och tillsättas innan lagen träder i kraft.

__________________

 

 

 

Mariehamn den 11 april 2017
L a n t r å d	Katrin Sjögren
Föredragande minister	Mats Perämaa

 

Bilaga 1

 

Hänvisningar till riksmyndigheter i upphandlingslagstiftningen

 

UL = Lagen om offentlig upphandling och koncession

FL = Lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster

 

Arbets- och näringsministeriet 124 § 145 § 172 §UL 10 § 87 §131 § FL	Landskapsregeringen
Marknadsdomstolen 126 § 133-135 §§ 142 § 145-148 §§ 150-165 §§ 167-168 §§UL	Riksbehörighet
Konkurrens- och konsumentverket 139-144 §§ 148 § 159 § 164 § 167 § UL 10 § 127 §FL	Upphandlingsinspektionen
Skatteförvaltningen 143 § UL	Riksbehörighet
Förundersökningsmyndigheterna 143 § UL	Riksbehörighet
Åklagare 143 § UL	Riksbehörighet
Arbetskraftsmyndigheterna 143 § UL Handläggning av ärenden som gäller uppehållstillstånd för arbetstagare eller uppehållstillstånd för näringsidkare eller övervakning av arbete	Rikets behörighet SjL 27 § 1p (rätt att vistas i landet) Landskapets behörighet SjL 17 § 23 p (främjande av sysselsättning)
Centralen för utredning av penningstvätt 143 § UL	Riksbehörighet
Utsökningsväsendet 143 § UL	Riksbehörighet
Pensionsskyddscentralen 143 § UL	Riksbehörighet
Olycksfallsförsäkringscentralen 143 § UL	Riksbehörighet
Statsbidragsmyndigheterna 143 § UL	Landskapsregeringen (inga myndighetsuppgifter följer av UL)
Patent- och registerstyrelsen 143 § UL	Riksbehörighet
Arbetslöshetsförsäkringsfonden 143 § UL	Landskapsregeringen (inga myndighetsuppgifter följer av UL)
Förvaltningsmyndigheten för strukturfondsprogram 143 § UL	Landskapsregeringen (inga myndighetsuppgifter följer av UL)
Konkursombudsmannen 143 § UL	Riksbehörighet
Behöriga tillstånds- och tilllsynsmyndigheter enligt lagen om kommersiell godstransport på väg och kollektivtrafiklagen 143 § UL	Landsskapsregeringen (inga myndighetsuppgifter följer av UL)

 

Bilaga 2

 

Hänvisningar till rikslagar i upphandlingslagstiftningen

UL = Lagen om offentlig upphandling och koncession

FL = Lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster

 

Informationssamhällsbalken (FFS 917/2014) 4 § 29-32 p. UL (definitioner) 4 § 31-34 p. FL (definitioner)	Delad behörighet
Kyrkolagen (FFS 1054/1993) 6 § 2 mom., 138 §, 166 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 25 p.
Lagen om strukturstöd till jordbruket (FFS 1476/2007) 6 § 2 mom. UL 20 § Lagen om strukturstöd till jordbruket: ”Om stödtagaren är en upphandlande enhet som avses i 5 § 1 mom. 5 punkten i lagen om offentlig upphandling och koncession och EU-tröskelvärdena enligt 26 § i den lagen överskrids, ska den lagens bestämmelser om upphandling som överstiger tröskelvärdet tillämpas på upphandlingen.”	Landskapets behörighet SjL 18 § 15 p. Landskapet saknar motsvarande lagstiftning
Lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (FFS 715/2011) 9 § 1 mom. 5 p UL	Rikets behörighet SjL 27 § 23 p.
Kollektivtrafiklagen (FFS 869/2009) 9 § 2 mom., 143 § UL 20 § 2 mom. FL 36 § 2 mom. Kollektivtrafiklagen: ”Koncessionsavtal som gäller landsvägstrafik ska göras enligt kollektivtrafiklagen i övrigt ska upphandlingslagarna tillämpas.”	Landskapets behörighet 18 § 21 p. Landskapet saknar motsvarande lagstiftning men arbete pågår med ny lagstiftning som beräknas träda i kraft år 2018.
Luftfartslagen (FFS 864/2014) 11 § 1 mom. UL 21 § FL	Rikets behörighet SjL 27 § 14 p.
Lagen om vattentjänster (FFS 119/2001) 11 § 3 mom. UL 7 § FL (UL ska inte tillämpas på koncessioner som är inriktade på ledande och sådan behandling och leverens av vatten för användning som hushållsvatten enligt lagen om vattentjänster utan FL ska tillämpas)	Landskapets behörighet SjL 18 § 10 p. Landskapet saknar motsvarande lagstiftning
Lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling (FFS 1531/2011) 12 § 1 mom. 14 § UL 5 § 6 mom. 1 p., 22 §, 24 § FL	Rikets behörighet SjL 27 § 34 p.
Strafflagen (FFS 39/1889) 80 § 1 mom. UL 84 § FL	Rikets behörighet SjL 27 § 22 p.
Straffregisterlagen (FFS 770/1993) 88 § UL 86 § FL	Rikets behörighet SjL 27 § 22 p.
Förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996) 126 § 2 mom., 149 §, 163-164 §§, 167 § UL 117 § 2 mom. FL	Rikets behörighet SjL 27 § 23 p.
Förvaltningslagen (FFS 434/2003)   126 § 2 mom. UL (7 kapitlet rättelseanvisningar) 139 § UL (8a kap. Förvaltningsklagan) 117 § 2 mom. FL	Landskapets behörighet SjL 18 § 1 p. Förvaltningslag för landskapet Åland (2008:9) Motsvarande bestämmelser saknas Motsvarande bestämmelser saknas.
Lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) 138 § UL 126 § FL	Landskapets behörighet SjL 18 § 1 p. Landskapslag om allmänna handingars offentlighet (1977:72)
Lagen om skatteförvaltningen (FFS 503/2010) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 36 p.
Lagen om åklagarväsendet (FFS 439/2011) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 23 p.
Utsökningsbalken (FFS 705/2007) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 23 p.
Lagen om pensionsskyddscentralen (FFS 397/2006) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 21 p. Landskapets behörighet 18 § 2a p.
Lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (FFS 459/2015) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 21 p.
Statsunderstödslagen (FFS 688/2001) 143 § UL	Landskapets behörighet SjL 18 § 22 p Landskapslag om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti (1988:50) Näringsstödslag för landskapet Åland (2008:110)
Stiftelselagen (FFS 487/2015) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 8 p.
Lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (FFS 555/1998) 143 § UL	Landskapets behörighet SjL 18 § 13, 23 pp. Rikets behörighet SjL 27 § 1 p., Finlands grundlag 18,19 §§ Landskapet saknar motsvarande bestämmelser
Lagen om utveckling av regionerna och förvaltning av strukturfondsverksamheten (FFS 7/2014) 143 § UL	Landskapets behörighet SjL 18 § 22 p. Landskapet saknar motsvarande lagstiftning. (ansvar och fördelning behöver inte reglas genom lag eftersom LR sköter alla frågor. Förvaltning av strukturfonderna följer också direkt av gällande EU förordningar)
Lagen om övervakning av förvaltningen av konkursbon (FFS 109/1995) 143 § UL	Rikets behörighet SjL 23 §
Lag om kommersiell godstranport på väg (FFS 693/2006) 143 § UL	Landskapets behörighet SjL 18 § 21 p. Landskapet saknar motsvarande bestämmelser
Viteslagen (FFS 1113/1990) 161 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 22 p.
Kommunallagen (FFS 410/2015) 163 § UL	Landskapets behörighet SjL 18 § 4 p. Kommunallagen för landskapet Åland (1997:73)
Rättegångsbalken (FFS 4/1734) 169 § UL	Rikets behörighet SjL 27 § 23 p.
Företags- och organisationsdatalagen (FFS 244/2001) 171 § UL 131 § FL	Rikets behörighet SjL 27 § 8 p.
Bokföringslagen (FFS 1336/1997) 4 § 15 punkten FL	Rikets behörighet SjL 27 § 8 p.
Naturgasmarknadslagen (FFS 508/2000) 6 § 1 mom. FL	Landskapets behörighet SjL 18 § 22 p. Rikets behörighet SjL 27 § 10, 12, 19, 34 och 41 p. Landskapet saknar motsvarande bestämmelser
Elmarknadslagen (FFS 588/2013) 6 § 3 mom. FL	Landskapets behörighet SjL 18 § 22 p. Rikets behörighet SjL 27 § 10, 12, 19, 34 och 41 p. Landskapslagen om tillämpning  i landskapet Åland av riksförfattningar om elmarknaden (2015:102)
Postlagen (FFS 415/2011) 9 § FL	Landskapets behörighet SjL 18 § 20 p Landskapslagen om posttjänster (2007:60)
Personuppgiftslagen (FFS 523/1999) 57 § 6 mom. FL	Landskapets behörighet SjL 18 § 1 och 4 p. Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om personuppgifter (1999:50)