Lagförslag 25/2016-2017

Lagtingsår: 2016-2017
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 25/2016-2017

 

Datum

 

 

2017-04-20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ändring av landskapslagen om miljöskydd

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapslagen om miljöskydd förslås ändrad så att bestämmelserna i EUs förordningar om ämnen som bryter ned ozonskiktet samt om fluorerade växthusgaser genomförs på Åland och så att genomförandet av EUs luftkvalitetsdirektiv kompletteras.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser 3

1.1. Allmänt 3

1.2. Wienkonventionen och Montrealprotokollet 3

1.3. FN:s klimatkonvention. 4

1.4. Kyotoprotokollet 4

1.5. Europeiska unionens bestämmelser 4

1.6. Bestämmelser i rikslagstiftningen. 6

2. Luftkvalitet 7

2.1. Allmänt 7

2.3. Bestämmelser i rikslagstiftningen. 7

3. Lagstiftningsbehörighet 8

4. Nuläget på Åland. 8

4.1. Allmänt 8

4.2. Ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser 8

4.3. Luftkvalitet 8

5. Behov av ändring och landskapsregeringens förslag. 8

5.1. Ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser 8

5.2. Luftkvalitet 9

6. Förslagets konsekvenser 9

Detaljmotivering. 9

Ändring av landskapslagen om miljöskydd. 9

Lagtext 12

L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om miljöskydd. 12

Parallelltexter 15

 


 

Allmän motivering

 

1. Ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser

 

1.1. Allmänt

 

I stratosfären, luftlagret på 10–50 kilometers höjd, omvandlar solljuset ständigt en del av luftens syremolekyler till ozon. Därmed bildas det naturliga ozonskiktet, som i sin tur absorberar ultraviolett ljus, UV-B-strålning, från solen. UV-B strålning är skadlig för levande varelser och ozonskiktet är nödvändigt som skydd för livet på jorden. Om strålningen inte absorberades av ozonskiktet skulle den orsaka stora skador på växter, djur och människor, eftersom UV-B-strålningen kan sönderdela molekyler.

     I normala fall lyckas bara en liten del av UV-B-strålningen från solen ta sig ner till jordytan. Men på 1970-talet kom de första varningarna om att människans utsläpp av långlivade freoner och andra klor- eller bromhaltiga ämnen kunde tunna ut ozonskiktet. I mitten av 1980-talet kunde man konstatera att ozonskiktet hade börjat försvagas. I början av 1990-talet hade ozonskiktets genomsnittliga tjocklek minskat med drygt 3 procent. Mycket tyder nu på att ozonskiktet inte längre minskar och att en återhämtning är på väg tack vare internationella överenskommelser att sluta producera och använda ozonnedbrytande ämnen.

     Ämnen som bryter ned ozonskiktet innehåller antingen klor (Cl) eller brom (Br). Dessa ämnen förångas lätt och är mycket stabila. Det innebär att de kan nå stratosfären där ozonskiktet finns. De ämnen som skadar ozonskiktet har olika stor nedbrytande effekt på ozon. Deras förmåga att bryta ner ozon räknas i ODP, Ozon Depleting Potential – ozonuttunnande potential. ODP-värdet för CFC-11 (CCl3F) har satts vid 1, och andra ämnens ODP-värde uttrycks i förhållande till detta ämne.

     CFC (klorfluorkarboner) har använts som drivgas i sprayförpackningar och som köldmedium i kyl-, frys- och andra klimatanläggningar samt kylskåp. De har även använts vid tillverkning av skumplaster, vid kemtvätt samt som avfettningsmedel och vid laboratoriearbete. När CFC i stratosfären träffas av UV-B-strålning frigörs en klorradikal (eller motsvarande) som är mycket reaktiv och därför bryter ned ozonmolekyler. Eftersom CFC är långlivade åstadkommer de stor skada.     CFC har delvis ersatts av HCFC (klorerade fluorkolväten). HCFC har bland annat använts vid tillverkning av skumplaster för isolering och som köldmedium vid service och underhåll av befintliga kyl-, frys- och andra klimatanläggningar. Haloner (bromerade fluorkarboner) har huvudsakligen använts i brandsläckare och i vissa tillämpningar som köldmedium.

     Fluorerade växthusgaser (F-gaser) är en grupp växthusgaser som består av flera kemiska föreningar. Till dem hör fluorkolväten (HFC-föreningar), perfluorkolväten (PFC-föreningar) och svavelhexafluorid (SF6). F-gaserna används i huvudsak i kyl- och luftkonditioneringsanläggningar, i värmepumpar, i elektriska kopplingsanordningar, inom brandbekämpningen, i framställningen av cellplaster och som aerosoler och lösningsmedel. F-gaserna har ersatt ämnen som bryter ned ozonskiktet och vars användning man har frångått i och med Montrealprotokollet. F-gaser förstör inte ozonskiktet, men verkar i atmosfären som växthusgaser som är tusentals gånger kraftigare än koldioxid.

 

1.2. Wienkonventionen och Montrealprotokollet

 

År 1985 undertecknades Wienkonventionen om skydd för ozonskiktet (Vienna Convention for the Protection of the Ozone Layer) som arbetats fram inom FN-systemet. Konventionen trädde i kraft 1985 och är en global konvention om åtgärder för att förhindra utsläpp av ämnen som bryter ner ozonskiktet. Konventionen är en överenskommelse om samarbete som gäller forskning och rapportering om användningen av ozonnedbrytande kemikalier.

     Wienkonventionen krävde inte att staterna skulle vidta konkreta åtgärder för att kontrollera ämnen som bryter ned ozonlagret. Istället antog länderna, i enlighet med bestämmelserna i Wienkonventionen, Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet (Montreal Protocol on Substances that Deplete the Ozone Layer). Syftet med Montrealprotokollet är att nå de mål man kommit överens om i Wienkonventionen genom att vidta åtgärder för att minska produktionen och förbrukningen och därmed utsläpp av CFC och haloner. Montrealprotokollet trädde ikraft 1989. Rapporter från tre expertpaneler med teknisk/ekonomisk, vetenskaplig och miljöeffektbeskrivande inriktning har inneburit att protokollet har skärpts genom tillägg ett flertal gånger. Det har skett i London år 1990, Köpenhamn år 1992, Wien år 1995, Montreal år 1997, Beijing år 1999 och Kigali år 2016.

     Wienkonventionen och Montrealprotokollet har ratificerats av 197 länder.

 

1.3. FN:s klimatkonvention

 

Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar (United Nations Framework Convention on Climate Change, UNFCCC) antogs i samband med FN:s konferens om miljö- och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Regelverket trädde i kraft den 21 september 1994 och är en global konvention med åtgärder för att förhindra klimatförändringen. Konventionen anger att parterna bör vidta förebyggande åtgärder för att förutse, förhindra eller minimera orsakerna till klimatförändringen.

     Klimatkonventionen är inte bindande, utan uppmanar till en förändring hos de som har undertecknat och därigenom godkänt den. Varje år träffas de länder som undertecknat konventionen för vidare förhandlingar (Conference of the parties, COP). Det senaste mötet, COP 22, hölls i Marrakesh år 2016.

 

1.4. Kyotoprotokollet

 

FNs klimatkonvention ligger till grund för Kyotoprotokollet, som är en internationell överenskommelse som slöts i Kyoto år 1997 och som trädde i kraft år 2005. Till skillnad från Klimatkonventionen är protokollet ett bindande dokument som har som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser skulle minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008-2012. På klimatkonferensen i Doha år 2012 enades man om att förlänga avtalet till år 2020.

     Länderna får själva avgöra hur man ska nå de mål som man överenskommit om i Kyotoprotokollet. Olika länder har olika mål och EU-länderna har sinsemellan gjort en inbördes fördelning av utsläppsminskning i unionen.

 

1.5. Europeiska unionens bestämmelser

 

1.5.1. Allmänt

 

EU har ratificerat Wienkonventionen och Montrealprotokollet och har antagit förordningar om ämnen som bryter ned ozonskiktet samt om fluorerande växthusgaser. De EG-rättsliga regler som finns om ozonnedbrytande ämnen baserar sig på Montrealprotokollet.

     I kommissionens färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle år 2050, som noterades av rådet den 17 maj 2011, fastställdes sex sektorspecifika bidrag som krävs för att på ett kostnadseffektivt sätt åstadkomma de totala utsläppsminskningar som krävs i unionens ram till år 2050. En minskning på 60 % av andra utsläpp än koldioxid, med undantag av jordbrukets utsläpp, krävdes. Det innebär en minskning till ca 35 miljoner ton koldioxidekvivalenter fram till år 2030.

 

1.5.2. Ozonförordningen

 

EU antog år 2000 en förordning om ämnen som bryter ned ozonskiktet[1]. Förordningen har ändrats ett flertal gånger innan den omarbetades år 2009 (ozonförordningen)[2]. Syftet med omarbetningen var att förenkla och omarbeta förordningen, att anpassa förordningen till de förändringar av Montrealprotokollet som man kom överens om i Montreal år 2007 och Doha år 2008 och att föra in nya regler för att ytterligare minska användning och utsläpp av ozonnedbrytande ämnen.

     I ozonförordningen fastställs regler för produktion, import, export, utsläppande på marknaden, användning, återvinning, återanvändning, regenerering och destruktion av ämnen som bryter ned ozonskiktet, för uppgiftslämnande i samband med dessa ämnen samt för import, export, utsläppande på marknaden och användning av produkter och utrustning som innehåller eller är beroende av dessa ämnen. Förordningen ska tillämpas på kontrollerade ämnen, nya ämnen och på produkter och utrustning som innehåller eller är beroende av kontrollerade ämnen.

     Enligt förordningen har en producent mellan åren 2010 och 2013 årligen fått producera HCFC (klorerade fluorkolväten) upp till 35 procent av den beräknade nivån för 1997 års produktion. Därefter är en produktion upp till 14 procent tillåten mellan åren 2014 och 2019. Från den 1 januari 2020 ska all produktion av HCFC ha upphört, med undantag för vissa användningsområden. För övriga kontrollerade ämnen tillåts ingen produktion. Utsläppande på marknaden och användande inom EU gäller inte bara kontrollerade ämnen i sig utan även produkter och utrustning som är beroende av ämnena.

     Ozonförordningen trädde i kraft den 1 januari 2010. Enligt artikel 27 är förordningen till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsländerna. Dessutom åläggs medlemsländerna en skyldighet att vidta vissa åtgärder.

 

Artikel

Skyldigheter för medlemsstaterna

22:5

Vidta åtgärder för att stimulera återvinning, återanvändning, regenerering och destruering av kontrollerade ämnen och fastställa kvalifikationer för personalen

23:4

Fastställa kvalifikationer för personalen

26:1

Lämna vissa uppgifter till kommissionen

28:1

Utöva tillsyn

29

Fastställa regler om sanktioner för överträdelser av bestämmelserna och vidta åtgärder för att de tillämpas

 

1.5.3. F-gasförordningen

 

EU antog år 2014 en förordning om fluorerade växthusgaser (F-gasförordningen)[3]. Genom förordningen upphävdes den tidigare F-gasförordningen.[4]

     Det primära syftet med EU:s F-gasförordning är att på ett kostnadseffektivt sätt bidra till att nå EU:s mål avseende utsläpp av växthusgaser inom EU. Genom att säkerställa att fluorerade växthusgaser ersätts med säkra alternativ med lägre eller ingen klimatpåverkan beräknas de årliga utsläppen uttryckta i koldioxidekvivalenter kunna minska med de 60 % som krävs fram till 2030. Detta till förhållandevis låga kostnader eftersom det finns beprövade och testade alternativ inom många sektorer.

     Genom förordningen införs bestämmelser om begränsning, användning, återvinning och destruktion av fluorerade växthusgaser.

     F-gasförordningen trädde i kraft den 1 januari 2015. Enligt artikel 27 är förordningen till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsländerna. Dessutom åläggs medlemsländerna en skyldighet att vidta vissa åtgärder.

 

Artikel

Skyldigheter för medlemsstaterna

9

Främja utarbetandet av system för producentansvar för återvinning av fluorerade växthusgaser samt återanvändning, regenerering och destruktion av dessa

10:1

Inrätta eller anpassa certifieringsprogram och bedömningsförfaranden

 

Garantera tillgång till utbildning för fysiska personer som utför installation, service, underhåll, reparation eller nedmontering av viss utrustning; kontrollerar läckor samt återvinner fluorerade växthusgaser.

10:2

Se till att det finns utbildningsprogram för fysiska personer som återvinner fluorerande växthusgaser från AC i vissa motorfordon

10:6

Inrätta eller anpassa certifieringsprogram

10:8

Se till att alla fysiska personer som innehar certifikat har tillgång till information och teknik för att ersätta eller minska användning av fluorerade växthusgaser och regelkrav för att arbeta med utrustning som innehåller alternativa kylmedel

10:10

Erkänna certifikat och utbildningsintyg som utfärdats i en annan medlemsstat

20

Inrätta rapporteringssystem för de sektorer som avses i förordningen

25

Anta bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas

 

Enligt kommissionens genomförandeförordningar[5] ska medlemsstaterna senast den 1 januari 2017 ha anmält bestämmelser om sanktioner samt certifierings- och utbildningsprogram till kommissionen.

 

1.6. Bestämmelser i rikslagstiftningen

 

Riksdagen antog år 2014 en ny miljöskyddslag (FFS 527/2014) där ozonförordningen och den då gällande F-gasförordningen beaktades genom bestämmelser i ett skilt kapitel 17 med rubriken ”Ämnen som bryter ned ozonskiktet samt fluorerade växthusgaser”. Genom en ändring av vissa bestämmelser i kapitlet (FFS 423/2015) beaktas även den nya F-gasförordningen i lagen. Ytterligare en ändring av kapitlet, i syfte att precisera innehåll och terminologi i enlighet med EUs F-gasförordning, har behandlats i riksdagen (RP 273/2016 rd, RSv 13/2017) och kommer att träda i kraft den 1 juli 2017.

     I kapitel 17 i rikslagen finns bestämmelser om kompetens och certifiering för den som hanterar ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorerade växthusgaser och ansvar för verksamhet som hanterar sådana ämnen. Det finns även bestämmelser om läckagekontroller och om myndighetsregister för verksamhetsutövare som hanterar ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorerade växthusgaser. Det finns bestämmelser om skyldigheten att lämna in uppgifter om försäljning, användning, import, export och bortskaffande av ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorerade växthusgaser. Slutligen finns det bestämmelser om skyldigheten för tillsynsmyndigheterna att underrätta Säkerhets- och kemikalieverket om de kompetenskrav som fastställts inte har följts och den lokala tillsynsmyndigheten om läckagekontroller har försummats.

     I kapitlet finns även fullmakter att utfärda närmare bestämmelser i förordning om utbildnings- och kompetenskrav, om anordningar och redskap för ändamålsenlig underhållsverksamhet, om innehållet i certifieringsanmälningar, om läckagekontroller samt om vilka uppgifter som ska rapporteras om F-gaser. Med stöd av förordningsfullmakterna har statsrådet antagit en förordning om kompetenskrav för den som hanterar anordningar som innehåller fluorerade växthusgaser eller ämnen som bryter ned ozonskiktet (FFS 766/2016). Förordningen trädde i kraft den 19 september 2016 och samtidigt upphävdes statsrådets förordning om underhåll av anläggningar som innehåller ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorerade växthusgaser (FFS 452/2009).

 

2. Luftkvalitet

 

2.1. Allmänt

 

EU antog år 2008 ett direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa (luftkvalitetsdirektivet)[6].

     Syftet med luftkvalitetsdirektivet är att förebygga och minska skadliga hälso- och miljöeffekter som orsakas av luftföroreningar, att upprätthålla god luftkvalitet, att göra uppföljningen av luftkvaliteten mer enhetlig och att förbättra tillgången till information om luftkvaliteten.

     Luftkvalitetsdirektivet innehåller gräns- och målvärden för ett antal viktiga luftföroreningar. Värdena anger den lägsta godtagbara luftkvalitet som är praktiskt möjlig att uppnå för att skydda människors hälsa och miljön. Medlemsländerna i EU är skyldiga att uppfylla bestämmelserna om gränsvärdena till vissa bestämda datum och att arbeta för att nå fastställda målvärden. Direktivet innehåller dessutom regler och principer för hur medlemsländerna ska kontrollera luftkvaliteten, tillhandahålla information till allmänheten samt åtgärda identifierade problem.

 

2.3. Bestämmelser i rikslagstiftningen

 

Riket har genomfört luftkvalitetsdirektivet genom bestämmelser i miljöskyddslagen samt genom statsrådets förordning (FFS 38/2011) om luftkvaliteten.

     Europeiska kommissionen har den 26 juni 2015 begärt att Finland ska lämna tilläggsuppgifter om det nationella genomförandet av luftkvalitetsdirektivet (EU Pilot 6205/14/ENVI). I svaret på förfrågan har Finland förbundit sig att komplettera och precisera sin lagstiftning till vissa delar för att undvika att EUs egentliga överträdelseförfarande ska inledas.

     Lagstiftningen kompletterades och preciserades genom en ändring (FFS 1068/2016) av miljöskyddslagen med bestämmelser om uppgörande av integrerade luftvårdsplaner som omfattar flera olika luftföroreningar. Samtidigt upphävdes en bestämmelse i miljöskyddslagen om förlängning av tidsfristen för gränsvärden för kvävedioxid eftersom bestämmelsen är ett undantag av engångsnatur som inte längre är aktuellt.

 

3. Lagstiftningsbehörighet

 

Åland har enligt 18 § 10 punkten lagstiftningsbehörighet om miljövård.

 

4. Nuläget på Åland

 

4.1. Allmänt

 

Frågor som gäller miljöskydd är på Åland reglerade i landskapslagen (2008:124) om miljöskydd.

 

4.2. Ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser

 

Sanktionsbestämmelserna i den gamla F-gasförordningen och i ozonförordningen har genomförts genom en ändring (2011/40) av 35 § i landskapslagen om miljöskydd. Övriga bestämmelser om ämnen som bryter ned ozonskiktet och om vissa fluorerade växthusgaser saknas i miljöskyddslagen.

     Åland har tillämpat den nu upphävda förordningen om underhåll av anläggningar som innehåller ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorerade växthusgaser genom landskapsförordningen (2010:81) om tillämpning i landskapet Åland av statsrådets förordning om underhåll av anläggningar som innehåller ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorerade växthusgaser.

 

4.3. Luftkvalitet

 

Luftkvalitetsdirektivet har genomförts på Åland genom en ändring (2011/28) av landskapslagen om miljöskydd som trädde i kraft 1 juni 2011 samt genom att statsrådets förordning om luftkvaliteten antagits som blankettlagstiftning med stöd av miljöskyddslagen. Ändringen av landskapslagen om miljöskydd baserar sig på rikets motsvarande lagstiftning.

 

5. Behov av ändring och landskapsregeringens förslag

 

5.1. Ämnen som bryter ned ozonskiktet och fluorerade växthusgaser

 

Åland måste lagstifta om de skyldigheter som påförs medlemsstaterna i EUs ozonförordning och F-gasförordning. Alternativen är att ta in de bestämmelser som krävs i miljöskyddslagen eller att tillämpa kapitel 17 i rikets miljöskyddslag som blankettlag.

      Åland saknar de resurser och den kompetens som den reglerade certifieringen av behöriga personer kräver och sedan år 2011 sköts certifieringen av Säkerhets- och kemikalieverket med stöd av avtal. Med hänsyn till detta är det mest ändamålsenliga att Säkerhets- och kemikalieverket fortsättningsvis skulle sköta certifieringen, dock så att verkets skötsel av landskapets uppgifter formaliseras genom en överenskommelseförordning.  Om Säkerhets- och kemikalieverket ska sköta myndighetsuppgifter för landskapet förutsätts att Åland har likalydande bestämmelser som i riket. Om de bestämmelser som förordningarna kräver tas in i landskapets miljöskyddslag i fulltext finns det ett behov av kontinuerlig uppföljning av de förändringar som görs i rikets miljöskyddslag, vilket kräver tid och resurser vid landskapsregeringens miljöbyrå. Om riksbestämmelserna tillämpas på Åland genom s.k. blankettlagstiftning kan alla förändringar i lagstiftningen tillämpas på Åland per automatik genast då de träder i kraft i riket.

     Landskapsregeringen anser att det mest ändamålsenliga är att tillämpa 17 kapitlet i rikets miljöskyddslag genom s.k. blankettlagstiftning, med en fullmakt för landskapsregeringen att anta de riksförordningar som antagits med stöd av 17 kapitlet, samt att Säkerhets- och kemikalieverket genom överenskommelseförordning sköter den reglerade certifieringen.

 

5.2. Luftkvalitet

 

Åland har i princip genomfört luftkvalitetsdirektivet på samma sätt som riket. Åland har inte fått någon förfrågan från kommissionen om tilläggsuppgifter om det nationella genomförandet men det kan bli aktuellt om lagstiftningen inte kompletteras. Landskapsregeringen föreslår därför att miljöskyddslagen ändras på motsvarande sätt som i riket.

 

6. Förslagets konsekvenser

 

Bestämmelserna i ozonförordningen och F-gasförordningen är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i medlemsländerna. De bestämmelser som nu införs i lagstiftningen är endast lagtekniska bestämmelser till följd av förordningarna och har i sig inga konsekvenser för verksamhetsutövare, myndigheter eller konsumenter.

     De bestämmelser som ändras med anledning av luftkvalitetdirektivet innebär att den nationella lagstiftningen motsvarar EU-lagstiftningen mera exakt än nu. Ändringarna medför inga direkta konsekvenser för miljön eller myndigheterna.

 

Detaljmotivering

 

Ändring av landskapslagen om miljöskydd

 

34a § Tillämpningsområde. I paragrafen anges att bestämmelserna i kapitel 17 i rikets miljöskyddslag ska tillämpas på Åland med de avvikelser som anges i 34b och c §§. Avvikelserna gäller hänvisningar till rikslagstiftning och skötseln av förvaltningsuppgifter.

     För att garantera att lagen vid varje tidpunkt är likalydande som rikslagen föreslås att ändringar i riksbestämmelserna ska tillämpas på Åland per automatik då de träder i kraft i riket.

     I 159 § i rikets miljöskyddslag hänvisas till ozonförordningen och F-gasförordningen. Med dessa förordningar avses Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006.

 

34b § Avvikelser. I 159 § 2 mom. i rikets miljöskyddslag finns hänvisningar till annan rikslagstiftning som gäller undervisning. Landskapet har enligt 18 § 14 punkten lagstiftningsbehörighet vad gäller undervisning. Hänvisningen ska därför på Åland gälla motsvarande landskapslagstiftning. De landskapslagar som motsvarar lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (FFS 631/1998) och lagen om yrkesutbildning (FFS 630/1998) är landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning.

     I 164 § 2 mom. finns hänvisningar till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) och personuppgiftslagen (FFS 523/1999). Lagarna hör till området för landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 1 och 4 punkterna i självstyrelselagen. Hänvisningarna ska därför på Åland gälla motsvarande landskapslagstiftning. De landskapslagar som motsvarar rikslagstiftningen är landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet och landskapslagen (1999:50) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om personuppgifter.

     I 166 § 2 mom. i rikets miljöskyddslag finns en hänvisning till 24 § 2 mom. i samma lag. Bestämmelsen gäller tillsynsmyndigheter och motsvarande bestämmelse i landskapslagen om miljöskydd är 27 § 2 mom.

 

34c § Förvaltningsuppgifter. Förvaltningen i angelägenheter som har hänförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ska i enlighet med 23 § i självstyrelselagen skötas av självstyrelsemyndigheterna. I paragrafen föreslås därför uttryckliga bestämmelser om vilken landskapsmyndighet som ska sköta de förvaltningsuppgifter i miljöskyddslagen som ligger inom landskapets lagstiftningsbehörighet.

     Enligt 159 § ska Säkerhets- och kemikalieverket godkänna vilket organ som har tillräcklig sakkunskap för att ordna kompetensprov för personal som arbetar inom branschen för släckanläggningar, branscher som kräver hantering av elektriska brytare eller branschen för luftkonditioneringsanläggningar i motorfordon samt den som tar hand om fluorerade växthusgaser från anordningar som innehåller lösningsmedel baserade på dessa gaser.

     Enligt 162 § är det Säkerhets- och kemikalieverket som certifierar personer och verksamhetsutövare som utför installation, underhåll, service, reparation eller nedmontering av anordningar eller system som innehåller sådana ämnen som avses i ozonförordningen eller F-gasförordningen. Enligt 164 § ska Säkerhets- och kemikalieverket föra register över de certifierade personerna och verksamhetsutövarna.

     På Åland är det landskapsregeringen som ska sköta de uppgifter som ankommer på Säkerhets- och kemikalieverket. Landskapsregeringens avsikt är dock att uppgifterna med stöd av en överenskommelseförordning ska skötas av Säkerhets- och kemikalieverket.

 

35 § Miljöförstöring. I 35 § 2 mom. har sanktionsbestämmelserna i vissa EU förordningar genomförts så att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet handlar i strid med vissa EU förordningar ska dömas för miljöförstöring. I c punkten hänvisas till den gamla F-gasförordningen. Momentet föreslås nu ändrat så att hänvisningen gäller den nya F-gasförordningen.

     Momentet föreslås även lagtekniskt korrigerat samt kompletterat med de vedertagna förkortningarna av de förordningar som nämns i a-d punkterna.

 

52a § Tillämpning av riksförordningar. I rikets miljöskyddslag finns i 159, 161, 162, 163 och 165 §§ fullmakter för statsrådet  att genom förordning utfärda ytterligare detaljbestämmelser. Landskapsregeringen anser att det är ändamålsenligt att dessa bestämmelser kan tillämpas även på Åland.

      HD har i sitt utlåtande den 2 juli 2007 konstaterat att det tydligt ska framgå av en delegeringsfullmakt ”hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller”.

     Landskapsregeringen föreslår därför att landskapsregeringen ska har rätt att inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att bestämmelser som utfärdats med stöd av 17 kapitlet i miljöskyddslagen ska tillämpas på Åland.

 

53b § Luftkvalitetsplan. Paragrafen föreslås av lagtekniska skäl ändrad i sin helhet eftersom 1 mom. ändras och ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen.

     I 1 mom. förtydligas bestämmelsen om undantag från skyldigheten att göra upp en luftkvalitetsplan så att undantaget förutom vid överskridning av gränsvärdena vid sandning vid vinterunderhåll av gator och vägar gäller även då det finns en risk för överskridning av värdena vid sådan sandning.

     I 3 mom. föreslås bestämmelser om utarbetande av integrerade luftkvalitetsplaner. Genom bestämmelsen kompletteras genomförandet av luftkvalitetsdirektivet. Bestämmelsen anger att luftkvalitetsplaner vid behov ska göras upp vilket möjliggör en flexibel tillämpning utgående från vad som är mest ändamålsenligt.

 

53f § Förlängning av tidsfristen för gränsvärdena för kvävedioxid. Bestämmelsen gäller en möjlighet till förlängning av tidsfristen för gränsvärdena för kvävedioxid med fem år från den 1 januari 2010. Paragrafen föreslås upphävd som onödig eftersom tidsperioden löpt ut.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om miljöskydd

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     upphävs 53f § landskapslagen (2008:124) om miljöskydd,

     ändras 35 § 2 mom., sådant det lyder i landskapslagarna 2011/40 och 2015/14, och 53b § sådan den lyder i landskapslagen 2011/28 samt

     fogas till lagen ett nytt 8a kap. efter 34 § samt nya 34a-c §§ och en ny 52a § som följer:

 

8a kap.
Ämnen som bryter ned ozonskiktet samt fluorerande växthusgaser

 

34a §

Tillämpningsområde

     Bestämmelserna i 17 kap. i miljöskyddslagen (FFS 527/2014) ska tillämpas på Åland med de avvikelser som anges i 34b och c §§.

     Ändringar i de bestämmelser som avses i 1 mom. ska tillämpas på Åland från det att de träder i kraft i riket.

 

34b §

Avvikelser

     Med lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (FFS 631/1998) och lagen om yrkesutbildning (FFS 630/1998) avses på Åland landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning.

     Med lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) avses på Åland landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet.

     Med personuppgiftslagen (FFS 523/1999) avses på Åland landskapslagen (1999:50) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om personuppgifter (1999:50).

     Hänvisningen i 166 § till 24 § 2 mom. i rikets miljöskyddslag ska på Åland avse 27 § 2 mom. i denna lag.

 

34c §

Förvaltningsuppgifter

     De förvaltningsuppgifter som enligt de riksbestämmelser som avses i 34a § ankommer på Säkerhets- och kemikalieverket ska på Åland skötas av landskapsregeringen, till den del uppgifterna faller inom landskapets behörighet.

 

35 §

Miljöförstöring

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     För miljöförstöring döms även den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framställer, överlåter, transporterar, använder, behandlar eller förvarar ett ämne, ett preparat, en blandning, en produkt eller ett föremål eller använder en anordning i strid med

     a) artikel 3 eller 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 648/2004 om tvätt- och rengöringsmedel (detergentförordningen),

     b) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 om långlivade organiska föroreningar och om ändring av direktiv 79/117/EEG (POPs förordningen),

     c) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 (F-gasförordningen),

     d) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (ozonförordningen) eller

     e) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1102/2008 om exportförbud för metalliskt kvicksilver och vissa kvicksilverföreningar och kvicksilverblandningar och säker förvaring av metalliskt kvicksilver (förordningen om exportförbud för kvicksilver).

 

52a §

Tillämpning av riksförordningar

     Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att bestämmelser som utfärdats med stöd av de riksbestämmelser som avses i 34a § och som inte tillhör området för lag ska tillämpas på Åland oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen bestämmer.

 

53b §

Luftkvalitetsplan

     Om det gränsvärde för luftföroreningar som föreskrivs med stöd av denna lag överskrids eller om det finns risk att den kommer att överskridas ska landskapsregeringen göra upp en luftkvalitetsplan på medellång och på lång sikt för hur gränsvärdet ska kunna underskridas och hur den tid då gränsvärdet överskrids ska kunna förkortas. En luftkvalitetsplan behövs inte om det är fråga om en sådan överskridning eller risk för överskridning av föreskrivna gränsvärden för inandningsbara partiklar (PM10) som avses i 53 e § och som uppenbart beror på partikelbelastning som orsakas av sandning i samband med vinterunderhåll av gator och vägar. Landskapsregeringen kan enligt egen prövning göra upp en luftkvalitetsplan också för hur målvärdena för ozon ska uppnås.

     Luftkvalitetsplanen ska innehålla information om hur luftkvaliteten försämrats samt om nödvändiga åtgärder för förbättrande av luftkvaliteten vilka riktar sig mot trafiken och andra verksamheter som orsakar utsläpp. Vid behov ska planen även innehålla åtgärder för skyddande av befolkningsgrupper som är känsliga för luftföroreningar. Landskapsregeringen utfärdar genom landskapsförordning närmare bestämmelser om innehållet i en luftkvalitetsplan.

     Om fler än ett sådant gränsvärde för luftföroreningar som föreskrivs med stöd av denna lag överskrids eller om det finns risk att de kommer att överskridas ska landskapsregeringen vid behov göra upp en integrerad luftkvalitetsplan som omfattar alla berörda gränsvärden.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

 

 

Mariehamn den 20 april 2017

 

 

V i c e a n t r å d

 

 

Camilla Gunell

 

 

Föredragande minister

 

 

Wille Valve

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 25/2016-2017



[1] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 om ämnen som bryter ned ozonskiktet

[2] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet

[3] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006

[4] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 842/2006 om vissa fluorerade växthusgaser

[5] Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2067 om fastställande, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014, av minimikrav och villkor för ömsesidigt erkännande för certifiering av fysiska personer vad gäller stationär kyl-, luftkonditionerings- och värmepumpsutrustning samt kylenheter i lastbilar och släpfordon med kylaggregat som innehåller fluorerade växthusgaser samt certifiering av företag vad gäller stationär kyl-, luftkonditionerings- och värmepumpsutrustning som innehåller fluorerade växthusgaser

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2066 om fastställande, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014, av minimikrav och villkor för ömsesidigt erkännande för certifiering av fysiska personer som utför installation, service, underhåll, reparation eller nedmontering av elektriska brytare som innehåller fluorerade växthusgaser eller återvinning av fluorerade växthusgaser från stationära elektriska brytare

[6] Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/50/EG om luftkvalitet och renare luft i Europa