Lagförslag 27/2017-2018

Lagtingsår: 2017-2018
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

regeringen_svartvit

5x5px

 

LAGFÖRSLAG nr 27/2017–2018

 

Datum

 

 

2018-09-13

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om webbplatsers och mobila applikationers tillgänglighet inom förvaltningen. Genom lagen genomförs inom landskapets lagstiftningsbehörighet Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (tillgänglighetsdirektivet).

     Den föreslagna lagens syfte är att var och en ska på lika villkor kunna använda webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls av myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Enligt förslaget ska lagen innehålla bestämmelser om vilka krav som ska gälla med avseende på webbplatsernas och de mobila applikationernas tillgänglighet. Det ska vara möjligt att avvika från tillgänglighetskraven enligt i lagen föreskrivna grunder. Varje myndighet ska tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande på sin webbplats och i anslutning till sina mobila applikationer.

     Enligt lagförslaget ska landskapsregeringen fungera som tillsynsmyndighet och landskapsregeringen ska ha i lagen föreslagna uppgifter och befogenheter. Den föreslagna lagen innehåller olika övergångstider för när lagen ska tillämpas i förhållande till webbplatserna och de mobila applikationerna. Visst digitalt innehåll ska vara undantaget från tillgänglighetskraven. Landskapsregeringen föreslår att lagen träder i kraft så snart som möjligt. Tillgänglighetsdirektivet förutsätter att det ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 23 september 2018.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Digitaliseringen och tillgängligheten inom förvaltningen. 3

1.1 Bakgrund. 3

1.2 Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 3

1.3 Gällande lagstiftning på Åland. 4

1.4 Gällande lagstiftning i Finland och Sverige. 6

2. Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet på Åland. 7

2.1 Tillgänglighetsdirektivet 7

2.2 Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet i Finland och Sverige. 10

2.3 Överväganden gällande genomförandet på Åland. 11

3. Lagstiftningsbehörighet 19

4. Landskapsregeringens förslag. 21

5. Förslagets verkningar 22

6. Ärendets beredning. 23

Detaljmotivering. 24

Landskapslag om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen  24

Lagtext 42

L A N D S K A P S L A G om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen  42

 


 

Allmän motivering

 

1. Digitaliseringen och tillgängligheten inom förvaltningen

 

1.1 Bakgrund

 

Digitaliseringen är en central förändringsfaktor i dagens samhällen. Kommunikationen och interaktionen blir allt oftare digital. Möjligheten att samla in, tolka, tillämpa och utveckla allt större kvantiteter av data digitalt medför att det uppstår utvecklingsmöjligheter inom de flesta områden. Även om de grundläggande principerna för vad som är god förvaltning inte förändras så påverkar digitaliseringen också den offentliga förvaltningen. Den miljö inom vilken myndigheterna fungerar förändras på väsentliga sätt, t.ex. så att deras ärende- och dokumenthantering blir helt eller delvis digital. Myndigheternas webbplatser har blivit allt viktigare i förhållande till allmänheten och ofta finns en förväntan om att man ska kunna sköta sina förvaltningsärenden digitalt.

     Det har vidtagits åtgärder både på lokal, nationell och internationell nivå för att digitalisera myndigheternas verksamhet.[1] Det sker också en digitalisering av den offentliga förvaltningen på Åland och landskapsregeringen har 2012 antagit en digital agenda för Åland. De åländska myndigheterna förutsätts inom en överskådlig framtid kunna erbjuda sina tjänster digitalt åt allmänheten. Eftersom myndigheternas verksamhet riktar sig till samhället i sin helhet måste myndigheternas digitala lösningar vara så tillgängliga som möjligt för användarna. Myndigheternas webbplatser ska också kunna användas av personer med funktionsnedsättning, t.ex. så att det finns en uppläsningsfunktion för personer med grava synskador.

     Det har redan en längre tid funnits lagstiftning och internationell reglering som syftar till att förhindra diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Den tekniska utvecklingen har medfört att dessa krav måste genomföras och beaktas i den digitala miljön. Inom EU trädde tillgänglighetsdirektivet i kraft den 22 december 2016. Direktivet ska vara genomfört inom medlemsstaterna senast den 23 september 2018. Direktivet syftar till att myndigheternas webbplatser och mobila applikationer planeras så att alla användargrupper kan använda dem utan tilläggsutrustning eller hjälpanordningar. Lagförslaget innehåller landskapsregeringens förslag till landskapslagstiftning som ska genomföra tillgänglighetsdirektivet.

 

1.2 Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

 

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska främja, skydda och säkerställa mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för personer med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning avser i konventionens mening bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar. Enligt konventionen ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning, på lika villkor som andra, får tillgång till bl.a. den fysiska miljön, transporter samt till anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten.

     Konventionsstaternas skyldigheter gäller också tillgång på lika villkor till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik och system. Konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder som innefattar identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet som bl.a. gäller elektronisk service. Av konventionen följer också att konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att främja personer med funktionsnedsättning tillgång till ny informations- och kommunikationsteknik och nya system. Konventionsstaterna ska främja utformning, utveckling, tillverkning och distribution av tillgänglig informations- och kommunikationsteknologi och system på ett tidigt stadium, så att dessa blir tillgängliga till lägsta möjliga kostnad.

     FN:s generalförsamling godkände konventionen och det fakultativa protokollet till konventionen i december 2006. Konventionen och protokollet trädde i kraft internationellt i maj 2008. År 2015 antog riksdagen en lag om sättandet i kraft av konventionen och det fakultativa protokollet.[2] Lagtinget gav den 27 maj 2015 sitt bifall till att lagen träder i kraft på Åland till de delar konventionen och dess fakultativa protokoll faller inom landskapets behörighet. Detta medför att konventionen och protokollet också ska tillämpas inom landskapets lagstiftningsbehörighet och att konventionen ska beaktas då tillgänglighetsdirektivet genomförs i landskapslagstiftningen. Konventionen och protokollet trädde i kraft i Finland och på Åland den 10 juni 2016.

      Europeiska unionen ratificerade konventionen den 23 december 2010 vilket innebär att alla institutioner inom EU ska följa konventionens bestämmelser och principer. Det innebär också att EU ska arbeta för att konventionen förverkligas inom unionens behörighet, t.ex. måste de förordningar och direktiv som utarbetas följa konventionen och syfta till att rättigheterna förverkligas. Tillgänglighetsdirektivet knyter nära an till konventionen och direktivet kan sägas konkretisera mera allmänna principer i konventionen. I direktivets ingress hänvisas till att också EU har åtagit sig att vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa tillgänglighet enligt konventionens bestämmelser.

 

1.3 Gällande lagstiftning på Åland

 

1.3.1 Den åländska förvaltningslagen

 

Lagförslaget handlar om hur tillgänglighetsdirektivet ska genomföras inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Direktivet ställer olika tillgänglighetskrav i förhållande till myndigheternas webbplatser och mobila applikationer. I dagsläget finns inte någon särskild landskapslag om myndigheternas digitala tjänster och deras tillgänglighet inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Dock finns i flera landskapslagar bestämmelser som är relevanta i sammanhanget, t.ex. finns i förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland särskilda bestämmelser om myndigheternas digitala ärendehantering. Bland annat ger förvaltningslagen rätt för enskilda att kontakta myndigheterna inom landskaps- och kommunalförvaltningen med hjälp av elektronisk post och att inleda ett förvaltningsärende med elektronisk post.

     Ur förvaltningslagen framgår också mera allmänna förvaltningsrättsliga principer som är relevanta då myndigheterna ordnar sina digitala tjänster i förhållande till allmänheten och förvaltningens kunder. Förvaltningslagens krav på myndigheternas öppenhet och allmänna serviceskyldighet ska också beaktas då myndigheterna planerar och utformar sina webbplatser och mobila applikationer. Därtill ska förvaltningslagens krav på ett sakligt, klart och begripligt språk beaktas i samband med publicering på myndigheternas webbplats och mobila applikationer. Det kan konstateras att landskapslagstiftningen om myndigheternas förvaltningsförfarande nyligen har anpassats till vissa aspekter av digitaliseringen. Den 1 juni 2018 trädde nya bestämmelser om elektroniska anslagstavlor, elektronisk delgivning och underskrift samt automatiska svarsmeddelanden i kraft i landskapet.[3]

 

1.3.2 Landskapslagstiftning om diskriminering och funktionshinder

 

Frågan om tillgängligheten för myndigheternas webbplatser och mobila applikationer bör också betraktas utifrån landskapslagstiftningen om funktionshinder. Lagstiftning som syftar till att avskaffa diskriminering med anledning av funktionshinder är nära förknippad med frågan om hur myndigheternas verksamhet och digitala tjänster ska göras tillgängliga för alla. Grundlagens 6 § 2 mom. förbjuder särbehandling utan godtagbart skäl på grund av handikapp. Landskapslagen (2005:66) om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland syftar till att motverka och förhindra diskriminering på grund av bl.a. funktionshinder. Enligt lagen finns det inte något hinder mot att besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer missgynnas på grund av funktionshinder eller för att kompensera ett sådant missgynnande. Ålands ombudsmannamyndighet är tillsynsmyndighet gällande diskrimineringslagstiftningen.

     Landskapslagen (2010:50) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd på grund av handikapp är en blankettlag. Landskapslagen gör lagen om service och stöd på grund av handikapp (FFS 380/1987) gällande inom landskapets behörighet. Rikslagens syfte är att främja de handikappades förutsättningar att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället samt att förebygga och undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför. I rikslagen föreskrivs om en allmän skyldighet för kommunerna att sörja för att deras offentliga service lämpar sig för handikappade. Det finns också ett antal bestämmelser i enskilda landskapslagar som gäller funktionshinder, t.ex. innehåller plan- och bygglagen (2008:102) för landskapet Åland bestämmelser om byggnaders tillgänglighet.

     Det pågår också ett löpande arbete med funktionshinderfrågor inom förvaltningarna på Åland. Arbetet med funktionshinderspolitiken utgår från FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (se avsnitt 1.2). Digitaliseringen och tillgängligheten lyfts fram som ett särskilt tema i landskapsregeringens funktionshinderspolitiska åtgärdsprogram för åren 2017–2020.[4] Även inom EU pågår ett löpande arbete för att se till att personer med funktionshinder har tillgång till varor, tjänster och hjälpmedel och detta kan ge upphov till EU-rättsakter som medför behov av lagstiftningsåtgärder på Åland. Kommissionen har år 2010 antagit EU:s handikappstrategi 2010–2020.[5]

 

1.3.3 Övrig relevant lagstiftning på Åland

 

Vissa centrala aspekter gällande digitaliseringen av de åländska myndigheternas verksamhet faller inte inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Detta är fallet med de identifieringsverktyg och elektroniska signaturer som tillhandahålls på marknaden och som också utnyttjas inom den offentliga förvaltningen. Tillhandahållandet av dylika tjänster och tekniska lösningar är föremål för lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (FFS 617/2009). En annan central riksförfattning är informationssamhällsbalken (FFS 917/2014) som bl.a. syftar till att främja utbudet och användningen av elektroniska kommunikationstjänster. Teleföretag som med stöd av informationssamhällsbalken har utsetts till leverantörer av samhällsomfattande tjänster är skyldiga att tillhandahålla abonnemang som är sådana att alla, även personer med funktionsnedsättning, kan använda nödtjänster, ringa och ta emot inrikes- och utrikessamtal samt använda andra sedvanliga telefonitjänster.

     Digitaliseringen har även fått effekter på hur myndigheter samarbetar för att producera och tillhandahålla de digitala tjänster som behövs. Samarbetet kan både gälla myndigheternas interna digitala ärendehantering och de digitala tjänster som myndigheterna riktar till allmänheten. I många fall kan effektivitetsvinster uppnås genom att myndigheterna tar fram gemensamma digitala tjänster. Gemensamma digitala lösningar kan också underlätta den digitala ärendehanteringen mellan myndigheterna. Samtidigt leder digitaliseringen till ett större behov av gemensamma bakomliggande informationsmiljöer och -system inom myndigheterna. För att beakta dessa behov har det bildats ett gemensamt icke-vinstdrivande bolag, Åda Ab, inom den offentliga sektorn på Åland. I gällande landskapslagstiftning finns inte några särskilda bestämmelser om styrningen, produktionen eller organisationen av de åländska myndigheternas digitala tjänster.

 

1.4 Gällande lagstiftning i Finland och Sverige

 

1.4.1 Finland

 

I dagsläget finns inte någon särskild riksförfattning om webbplatsers eller mobila applikationers tillgänglighet, men flera olika författningar ska beaktas då riksmyndigheternas digitala tjänster utformas. Diskrimineringslagen (FFS 1325/2014) är en allmän lag om motverkandet av diskriminering och lagen tillämpas både på offentlig och privat verksamhet. Annan rikslagstiftning innehåller också bestämmelser om tillgänglighet, t.ex. rikets förvaltningslag (FFS 434/2003) som tillämpas hos rikets myndigheter. Enligt förarbetena ska alla som behöver service i mån av möjlighet garanteras likadana möjligheter att uträtta sina ärenden, oberoende av servicens art. Möjligheterna att uträtta ärenden ska så väl som möjligt motsvara behoven hos särskilda grupper i samhället, t.ex. åldringar, sjuka och handikappade.[6]

     Av intresse i detta sammanhang är att det finns en särskild riksförfattning som tillämpas i samband med att en myndighet sköter ett ärende digitalt i förhållande till en kund. I lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (FFS 13/2003) föreskrivs om de rättigheter och skyldigheter samt det ansvar som myndigheterna och deras kunder har vid elektronisk kommunikation. Det finns flera riksförfattningar om organiserandet av e-förvaltningen, t.ex. lagen om styrning av informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen (FFS 634/2011), lagen om anordnande av statens gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster (FFS 1226/2013) och lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (FFS 571/2016). I augusti 2018 har publicerats ett utkast till en ny lag om informationshantering i den offentliga förvaltningen. Den föreslagna lagen ska ersätta och uppdatera bestämmelserna i rikets arkivlag och lagen om styrning av informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen.

 

1.4.2 Sverige

 

Sverige saknar i dagsläget bestämmelser i lag eller förordning som specifikt reglerar tillgänglighet till webbplatser eller mobila applikationer. Dock finns i svensk rätt allmänna bestämmelser om tillgänglighet som även kan tillämpas i förhållande till webbplatser och mobila applikationer. Sverige är bundet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (se avsnitt 1.2). Enligt 1 kap. 2 § i regeringsformen ska den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare ska det allmänna dels verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara, dels motverka diskriminering av människor på grund av bl.a. funktionshinder.

     I förvaltningslagen (1986:223) finns krav på service och tillgänglighet för förvaltningsmyndigheter. Den 1 januari 2015 infördes bristande tillgänglighet som en ny form av diskriminering i den svenska diskrimineringslagen (2008:567). Med bristande tillgänglighet avses enligt 1 kap. 4 § första stycket i diskrimineringslagen att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Det finns ett antal övriga författningar i Sverige som syftar till motverkandet av diskriminering p.g.a. funktionshinder. I detta sammanhang kan lyftas fram förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförande av funktionshinderspolitiken. Enligt förordningen ska myndigheter under regeringen utforma och bedriva sin verksamhet med beaktande av de funktionshinderspolitiska målen.

 

2. Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet på Åland

 

2.1 Tillgänglighetsdirektivet

 

2.1.1 Direktivets syfte och tillämpningsområde

 

Europeiska kommissionen publicerade i december 2012 ett förslag till direktiv för att harmonisera krav på hur information på myndigheters webbplatser ska tillgängliggöras så att alla i samhället ska kunna ta del av informationen. Tillgänglighetsdirektivet antogs efter närmare fyra års behandling. Direktivet trädde i kraft den 23 december 2016 och det ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 23 september 2018. Direktivet innehåller 15 artiklar. Tillgänglighetsdirektivet är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv och medlemsstaterna får bibehålla eller införa åtgärder i enlighet med EU-rätten som går utöver de minimikrav som fastställs i direktivet. Direktivet syftar till att myndigheters webbplatser och mobila applikationer ska bli mer tillgängliga för användare, och då särskilt för personer med funktionsnedsättning.

     Direktivets bestämmelser gäller för offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer. Enligt direktivets artikel 3.1 avses med offentliga myndigheter

     a) statliga, regionala eller lokala myndigheter,

     b) offentligrättsliga organ enligt definitionen i led 4 i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU eller

     c) sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter eller ett eller flera sådana offentligrättsliga organ, om dessa sammanslutningar särskilt inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär.

     De offentligrättsliga organ som avses i direktiv 2014/24/EU (det s.k. upphandlingsdirektivet) definieras som varje organ som har samtliga följande egenskaper:

     a) de har särskilt inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär,

     b) de är juridiska personer, samt

     c) de finansieras till största delen av statliga, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ, eller står under administrativ tillsyn av sådana myndigheter eller organ; eller de har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av staten, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ.

     Tillgänglighetsdirektivet är inte tillämpligt i förhållande till vissa webbplatser och mobila applikationer. Detta är fallet gällande radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst eller deras dotterbolag. Direktivet är inte heller tillämpligt på webbplatser och mobila applikationer tillhörande icke-statliga organisationer som inte tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning. I direktivet räknas upp olika typer av innehåll på webbplatser och i mobila applikationer som direktivet inte är tillämpligt på. Ett exempel på detta är innehåll i extranät och intranät, dvs. webbplatser som endast är tillgängliga för slutna grupper och inte för allmänheten. Det är också möjligt att undanta webbplatser och mobila applikationer tillhörande skolor, daghem och förskolor från direktivets tillämpning, med undantag av innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner online. Det finns också ett antal övergångstider för efterlevandet av tillgänglighetskraven i förhållande till olika webbplatser och mobila applikationer.

 

2.1.2 Skyldigheterna i direktivet

 

Artikel 4 i tillgänglighetsdirektivet innehåller tillgänglighetskrav för offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer. Medlemsstaterna ska säkerställa att myndigheterna vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att göra sina webbplatser och mobila applikationer mer tillgängliga genom att göra dem möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. Dessa fyra principer utgör också grunden för Web Content Accessibility Guidelines 2.0 (WCAG 2.0) som är en standard för webbutveckling. Standarden har tagits fram av ett internationellt konsortium som består både av statliga och privata aktörer (W3C). Liknande standarder har också tagits fram på europeisk nivå (s.k. EN-standard). Den europeiska standarden EN 301 549 V1.1.2 (2015–04) specificerar funktionella tillgänglighetskrav för informations- och kommunikationsteknikprodukter och -tjänster. I standarden finns bl.a. krav på webbplatser, krav på dokument och annat innehåll som inte är webbsidor och krav på programvaror. EN-standarden för webbplatser överensstämmer med WCAG 2.0.

     Artikel 5 i tillgänglighetsdirektivet förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att offentliga myndigheter tillämpar tillgänglighetskraven enligt artikel 4 i den utsträckning som dessa krav inte lägger en oproportionell börda på myndigheterna. Vid bedömningen av vad som utgör en oproportionell börda beaktas den berörda offentliga myndighetens storlek, art och resurser. Andra relevanta omständigheter kan vara de uppskattade kostnaderna och fördelarna för den berörda offentliga myndigheten i förhållande till de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning, med hänsyn tagen till hur ofta och under hur lång tid den specifika webbplatsen och mobila applikationen används. Åtgärder som skulle leda till en oproportionell börda bör enligt skäl 39 i direktivets ingress anses innebära åtgärder som skulle lägga en för stor organisatorisk eller ekonomisk börda på en offentlig myndighet, eller som skulle äventyra myndighetens kapacitet att antingen fullgöra sin uppgift eller att offentliggöra information som är nödvändig eller relevant för dess uppgifter eller tjänster, när man samtidigt beaktar de förväntade fördelarna eller nackdelarna för medborgarna, särskilt personer med funktionsnedsättning.

     Direktivets artikel 6.1 anger när det finns en presumtion om överensstämmelse med tillgänglighetskraven i artikel 4. Innehåll på webbplatser och i mobila applikationer som överensstämmer med de harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med kraven i artikel 4. Arbetet med att ta fram en harmoniserad standard pågår för närvarande parallellt med arbetet med att uppdatera WCAG 2.0. Det går i dagsläget inte att säga exakt när en harmoniserad standard kommer att vara färdigställd eller i vilken utsträckning innehållet kommer att skilja sig från EN-standarden EN 301 549 V1.1.2 (2015–04). Om sådana harmoniserade standarder som avses i artikel 6.1 saknas ska innehåll i mobila applikationer anses överensstämma med tillgänglighetskraven om de överensstämmer med tekniska specifikationer som kommissionen ska ange i genomförandeakter som ska antas senast den 23 december 2018. Enligt artikel 6.3 ska för webbplatser relevanta delar av EN-standarden EN 301 549 V1.1.2 (2015–04) tillämpas om harmoniserade standarder saknas. Av samma punkt framgår att om harmoniserade standarder och tekniska specifikationer som avses i artikel 6.2 saknas ska relevanta krav i EN-standarden tillämpas även för mobila applikationer. Det är således i dagsläget inte klart vilka standarder som ska tillämpas vid ett framtida ikraftträdande av landskapslagstiftning som genomför direktivet.

     Direktivets artikel 7 föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att offentliga myndigheter tillhandahåller och regelbundet uppdaterar ett tillgänglighetsutlåtande om deras webbplatsers och mobila applikationers överensstämmelse med direktivet. Tillgänglighetsutlåtandet ska innehålla

     a) en förklaring avseende de delar av innehållet som inte är tillgängliga och de skäl som ligger till grund för att de inte är tillgängliga och, i förekommande fall, de tillgängliga alternativ som finns, och

     b) en beskrivning av, och en länk till, en kommentarsfunktion som gör det möjligt för vem som helst att meddela den berörda offentliga myndigheten att dess webbplats eller mobila applikation inte uppfyller tillgänglighetskraven i artikel 4 och att begära ut information som uteslutits i enlighet med artiklarna 1.4 och 5, samt

     c) en länk till det uppföljningsförfarande som föreskrivs i artikel 9 och som kan åberopas i händelse av ett otillfredsställande svar på meddelandet eller begäran.

     Artikel 7.1 hänvisar till möjligheten att begära ut information som har uteslutits från tillgänglighetskraven. Av skäl 46 i direktivets ingress framgår att det som kan begäras ut enligt artikel 7.1 är nödvändig information, inklusive tjänster och dokument samt att den information som efter begäran ska tillhandahållas är den som uteslutits från tillämpningsområdet för att tillgängliggörandet inte utgjort en skälig anpassning eller är sådant innehåll som uteslutits efter att ha bedömts omfattas av undantagen i direktivet. Av skäl 46 framgår även att en begäran ska vara berättigad och rimlig. Artikel 7.1 anger vidare att medlemsstaterna ska säkerställa att offentliga myndigheter på ett tillfredställande sätt besvarar en sådan begäran inom en rimlig tidsperiod.

     Enligt direktivets artikel 8 ska medlemsstaterna regelbundet övervaka att offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer uppfyller tillgänglighetskraven och regelbundet rapportera resultatet av övervakningen till Europeiska kommissionen. Av artikel 8.3 framgår vad övervakningen ska omfatta. Den exakta metoden för övervakning ska tas fram av kommissionen och presenteras i en genomförandeakt senast den 23 december 2018. Exakt hur övervakningen ska gå till är därmed i dagsläget inte klart. Därtill kan metoden för övervakning komma att ändras i takt med teknikutvecklingen. Enligt artikel 8.4 ska medlemsstaterna senast den 23 december 2021, och därefter vart tredje år, överlämna en rapport till Europeiska kommissionen om resultatet av övervakningen, inbegripet mätdata.

     Artikel 9.1 föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett tillfredställande och effektivt uppföljningsförfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet i förhållande till kraven gällande tillgängligheten till digital service, undantagande av visst innehåll till följd av att det inte bedömts utgöra en skälig anpassning samt tillgänglighetsutlåtanden. Medlemsstaterna ska vidare enligt samma artikel särskilt säkerställa att det finns ett uppföljningsförfarande, t.ex. en möjlighet att kontakta en ombudsman, för att säkerställa en effektiv hantering av meddelanden eller begäranden av att få ut innehåll som tagits emot genom tillgänglighetsutlåtandets kommentarsfunktion och för att se över bedömningar rörande vad som inte utgör en skälig anpassning. Enligt skäl 53 i direktivets ingress bör det fastställas bestämmelser om rätten att inleda ett tillfredställande och effektivt förfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet. Förfarandet bör vidare anses inbegripa rätten att lämna in klagomål till myndigheter som är behöriga att besluta om klagomålet i fråga och ska inte heller påverka rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

     I artiklarna 10, 11 och 13–15 i tillgänglighetsdirektivet finns bl.a. bestämmelser om kommissionens befogenheter att anta delegerade akter, översyn av tillämpningen av direktivet och ikraftträdande. Enligt artikel 12 ska direktivet vara genomfört i medlemsstaterna senast den 23 september 2018.

 

2.2 Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet i Finland och Sverige

 

2.2.1 Finland

 

Finansministeriet tillsatte i början av 2017 en arbetsgrupp som skulle bereda det nationella verkställandet av tillgänglighetsdirektivet. Arbetsgruppen föreslog att det antas en särskild lag om tillhandahållande av digitala tjänster. Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster ska innehålla bestämmelser om de allmänna grunderna för tillgänglighetskraven, om tillgänglighetsutlåtanden, om tillsynsmyndigheten och dess uppgifter samt om skyldigheten att tillgodose rättigheterna för dem som använder webbplatser och mobila applikationer. Enligt arbetsgruppens förslag ska bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (FFS 13/2003) upphävas eftersom de delvis motsvarar bestämmelserna i den föreslagna lagen.

     Landskapsregeringen gav i februari 2018 ett utlåtande över arbetsgruppens förslag. Enligt utlåtandet berör förslaget till ny lagstiftning områden såväl inom åländsk som riksbehörighet, något som kan kräva samordning mellan landskapsregeringen och riket. I utlåtandet hänvisas till att landskapsregeringen har påbörjat arbetet med att implementera de områden av tillgänglighetsdirektivet som faller inom åländsk behörighet. Landskapsregeringen hade redan tidigare i mars 2017 skickat till Finansministeriet ett utlåtande i samband med en enkät om utgångsläget för tillgänglighetsdirektivet. På basen av arbetsgruppens förslag lämnades den 3 maj 2018 en proposition till riksdagen.[7]

 

2.2.2 Sverige

 

I Sverige tillsattes en utredning om genomförandet av tillgänglighetsdirektivet. I finansdepartementets promemoria från november 2017 föreslås att tillgänglighetsdirektivet genomförs genom införandet av en särskild lag om tillgänglighet till digital offentlig service.[8] Med digital offentlig service avses tjänster eller information som en offentlig aktör tillhandahåller via en teknisk lösning. Enligt den föreslagna lagen ska digital service som tillhandahålls av en offentlig aktör, via en teknisk lösning som står under aktörens kontroll, vara tillgänglig i enlighet med tillgänglighetskraven i de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

     Enligt förslaget ska en offentlig aktör för sådan digital service som står under aktörens kontroll tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande. Utlåtandet ska bl.a. innehålla en kommentarsfunktion som gör det möjligt för enskilda personer att meddela den berörda aktören att de inte anser att aktörens digitala service uppfyller tillgänglighetskraven. En tillsynsmyndighet ska ansvara för de uppgifter i form av utbildning och information, övervakning, rapportering samt uppföljning som webbtillgänglighetsdirektivet föreskriver. Myndigheten ska även kunna utfärda förelägganden om rättelse när en offentlig aktör inte uppfyller den föreslagna lagens krav, som får förenas med vite. Enligt planerna i Sverige ska en proposition överlämnas till riksdagen under hösten 2018.

 

2.3 Överväganden gällande genomförandet på Åland

 

2.3.1 Alternativa modeller för att genomföra tillgänglighetsdirektivet

 

Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet på Åland förutsätter att det antas landskapslagstiftning. Landskapsregeringens överväganden om hur tillgänglighetsdirektivet ska genomföras på Åland begränsas av och utgår från landskapets lagstiftningsbehörighet. Det sätt på vilket behörigheten är fördelad kan också påverka bedömningen av hur landskapets behörighet ska utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. I det tredje avsnittet redogörs för fördelningen av lagstiftningsbehörigheten och landskapsregeringens bedömning är att tillgänglighetsdirektivet till övervägande delar faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 18 § i självstyrelselagen. Det finns tre huvudsakliga modeller för hur tillgänglighetsdirektivet kan genomföras inom ramen för landskapets behörighet.

     Det första huvudsakliga alternativet är att införa den reglering som genomför tillgänglighetsdirektivet i existerande landskapslagar. Tillgänglighetsdirektivet innehåller krav gällande tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer. Redan i dagsläget finns i förvaltningslagen för landskapet Åland viss reglering som beaktar digitaliseringen av myndigheternas förvaltningsförfarande. Krav på tillgängliga webbplatser och mobila applikationer knyter nära an till den allmänna serviceskyldighet som ingår i förvaltningslagen. Å andra sidan gäller tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde ett bredare spektrum av offentliga aktörer än förvaltningslagens. Det skulle inte heller vara ändamålsenligt att i förvaltningslagen föra in omfattande specialreglering om webbplatser och mobila applikationer. Av liknande orsaker är det inte heller ändamålsenligt att genomföra tillgänglighetsdirektivet genom omfattande bestämmelser i varje enskild landskapslag om de enskilda myndigheterna inom landskaps- och kommunalförvaltningen.

     Det är ett mera beaktansvärt alternativ att föra in bestämmelser som genomför tillgänglighetsdirektivet i landskapslagen om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland. Landskapslagens uttryckliga syfte är nämligen att motverka och förhindra diskriminering, bl.a. med anledning av funktionshinder. Nackdelen med denna lösning är att landskapslagen är en allmän landskapslag om förhindrande av diskriminering, dvs. landskapslagen innehåller inte bestämmelser med konkreta åtgärder för förhindrandet av diskriminering. Tillgänglighetsdirektivet innehåller konkreta åtgärder som medlemsstaterna ska vidta för att myndigheternas webbplatser och mobila applikationer ska vara tillgängliga och förhindra diskriminering. Denna typ av reglering om enskilda åtgärder har inte tidigare förts in i landskapslagen om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland. Genomförandet av tillgänglighetsdirektivet på detta sätt skulle också förutsätta en totalrevision av landskapslagen.

     Det andra huvudsakliga alternativet är att bestämmelserna för genomförandet av tillgänglighetsdirektivet visserligen avskiljs till en särskild landskapslag, men så att det är fråga om en landskapslag av blankettnatur som gör rikets bestämmelser gällande inom landskapets behörighet. I allmänhet kan blankettlagstiftning vara ändamålsenlig om behörigheten inom ett rättsområde är delad eller om det rör sig om mycket teknisk reglering där mervärdet av självständiga bestämmelser i landskapslagstiftning är marginell. Nackdelen med denna modell är att den ofta leder till minskad transparens. Beroende på ärendets art kan det finnas ett omfattande behov av att införa särbestämmelser i blankettlagen om tillämpningen av riksförfattningarna på Åland. Det är också möjligt att tekniken med blankettlagstiftning medför ett större behov av uppföljning då man måste följa med konsekvenserna på Åland av eventuella ändringar i riksförfattningarna.

     Vid en närmare granskning av förslaget till rikets lag om tillhandahållande av digitala tjänster framkommer att rikslagen inte enbart avgränsas till att genomföra tillgänglighetsdirektivet. Lagen ska också innehålla mera allmänna bestämmelser om hur myndigheterna ska ordna digitala tjänster för allmänheten samtidigt som lagens tillämpningsområde inte avgränsar sig enbart till myndigheter. Därför skulle det inte vara ändamålsenligt att göra rikslagen gällande i sin helhet inom landskapets behörighet. Landskapsregeringens lagförslag har en snävare målsättning och syftar enbart till genomförandet av tillgänglighetsdirektivet på Åland. Med tanke på att det pågår ett omfattande arbete att göra ändringar i rikslagstiftningen som syftar till att anpassa riksmyndigheternas arbete till digitaliseringen bör det på längre sikt utredas om detta behöver beaktas på Åland och i landskapslagstiftningen.

     Det tredje huvudsakliga alternativet är att det utarbetas en särskild landskapslag om tillgängligheten till myndigheternas webbplatser och mobila applikationer. Tillgänglighetsdirektivet gäller webbplatser och mobila applikationer som offentliga myndigheter tillhandahåller enskilda. Denna typ av bestämmelser som innehåller skyldigheter riktade till samtliga myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen har vanligen inte varit av blankettnatur. Det finns ytterligare faktorer som talar för att en särskild landskapslag är det mest ändamålsenliga alternativet. Tillgänglighetsdirektivet är inte särskilt omfattande och direktivet kan genomföras så att samtliga bestämmelser ingår i en särskild landskapslag. Sammantaget anser landskapsregeringen att tillgänglighetsdirektivet ska genomföras genom en särskild landskapslag som inte är av blankettnatur och som innehåller alla väsentliga bestämmelser för genomförandet av direktivet.

 

2.3.2 Definition av webbplats och mobil applikation

 

Tillgänglighetsdirektivet innehåller ingen definition av vad som utgör en webbplats. Enligt skäl 19 i direktivet omfattar innehållet på webbsidor (och mobila applikationer) såväl text som icke-textuell information, nedladdningsbara dokument och formulär samt tvåvägsinteraktion, såsom behandling av digitala formulär och hantering av autentisering, identifiering och betalning. I allmänhet avses med begreppet webbplats en samling av t.ex. texter, bilder och annan media som nås via internet. En webbplats består i sin tur av en eller flera webbsidor.[9] I den föreslagna rikslagen om tillhandahållande av digitala tjänster har webbplats definierats som digitalt datainnehåll som individualiseras med hjälp av ett domännamn, t.ex. textinnehåll, filer, bilder, blanketter och annat reproducerbart innehåll, och som är tillgängligt i ett datanät genom olika terminalutrustningar och deras programutbud. Enligt definitionen gäller begreppet webbplats innehållet på en webbplats. En enskild webbplats anges med hjälp av ett domännamn. Landskapsregeringen föreslår att begreppet webbplats definieras på ett liknande sätt i landskapslagstiftningen.

     Mobil applikation definieras i artikel 3.2 i tillgänglighetsdirektivet som en programvara som utformas och utvecklas av eller på uppdrag av offentliga myndigheter för användning av allmänheten i mobila enheter som smarttelefoner och pekplattor. I detta ingår inte den programvara som styr dessa enheter (mobila operativsystem) eller datorutrustningen. Det föreslås att begreppet mobil applikation ska definieras som en programvara som har planerats och utvecklats för användning av allmänheten i mobila enheter som smarttelefoner och pekplattor. Den föreslagna landskapslagen ska tillämpas endast i förhållande till sådana i tillgänglighetsdirektivet avsedda webbplatser och mobila applikationer. Således föreslår landskapsregeringen inte att landskapslagens tillämpning utvidgas genom teknikneutrala begrepp till alla former av informations- och tjänstebärare, oberoende av teknisk lösning.

 

2.3.3 Myndigheter och organ som är föremål för tillgänglighetskraven

 

Tillgänglighetsdirektivet riktar sig till offentliga myndigheter. De definitioner på myndigheter som i dagsläget finns i landskapslagstiftningen är vanligtvis snävare än tillgänglighetsdirektivets definition. Förvaltningslagen för landskapet Åland tillämpas på landskapets myndigheter, kommunala myndigheter och till Ålands lagting ansluten förvaltning. Därtill tillämpas förvaltningslagen också vid landskapets affärsverk då de sköter offentliga förvaltningsuppgifter samt på andra juridiska och fysiska personer då de genom landskapslag eller med stöd av landskapslag sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Tillämpningsområdet för landskapslagarna om allmänna handlingars offentlighet och skyddet av personuppgifter liknar förvaltningslagens.

     Tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde är emellertid vidare och är bundet vid tillämpningsområdet för EU:s upphandlingsdirektiv. Tillgänglighetsdirektivet ska även tillämpas på sådana offentligrättsliga organ som avses i artikel 2.1 i direktiv 2014/24/EU. Detta s.k. upphandlingsdirektiv har i sin tur genomförts i landskapslagstiftningen genom antagandet av en blankettlag som gör rikets upphandlingslagar gällande på Åland.[10] Den föreslagna landskapslagen ska tillämpas på landskapets myndigheter, kommunala myndigheter och till Ålands lagting ansluten förvaltning. Eftersom tillgänglighetsdirektivet även utsträcks till s.k. offentligrättsliga organ ska landskapslagen också tillämpas i förhållande till denna typ av juridiska personer som kontrolleras eller styrs av en myndighet. Ställningen som offentligrättsligt organ avgörs från fall till fall, med stöd av de särdrag som är relevanta i det aktuella fallet.[11]

 

2.3.4 Juridiska personer som undantas från tillgänglighetskraven

 

I tillgänglighetsdirektivet föreskrivs om juridiska personer som är helt undantagna från kraven i direktivet. För det första, artikel 1.3 a i tillgänglighetsdirektivet anger att direktivet inte omfattar webbplatser och mobila applikationer tillhörande radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst samt deras dotterbolag. Detta gäller även för andra organ eller deras dotterbolag som fullgör ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst på radio- eller tv-området. I samband med antagandet av gällande självstyrelselag övergick behörigheten i fråga om rundradio- och televisionsutsändningar till landskapet. Public service på Åland finansieras idag genom en tv-avgift vilken regleras i landskapslagen (2011:95) om radio- och televisionsverksamhet. Public service-verksamheten är på Åland koncentrerad till Ålands Radio och TV Ab. Enligt lagförslaget ska den föreslagna lagen inte tillämpas i förhållande till företag som bedriver radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst på Åland. I praktiken avser detta Ålands Radio och TV Ab.

     För det andra, av artikel 1.3 b framgår att tillgänglighetsdirektivet inte är tillämpligt på webbplatser och mobila applikationer tillhörande icke-statliga organisationer som inte tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning. Detta undantag är mera tolkningsbart och det finns inte någon definition i tillgänglighetsdirektivet av vad som utgör en icke-statlig organisation. Däremot framgår av skäl 25 i direktivets ingress att vissa icke-statliga organisationer, som är frivilliga självstyrande organ som inrättats huvudsakligen utan vinstsyfte, tillhandahåller tjänster som inte är väsentliga för allmänheten, t.ex. tjänster som inte utförs direkt på statliga, regionala eller lokala myndigheters uppdrag eller tjänster som inte specifikt tillgodoser behoven för i synnerhet personer med funktionsnedsättning, och skulle kunna omfattas av direktivets tillämpningsområde. Enligt skäl 25 bör direktivet inte vara tillämpligt för att undvika att lägga en oproportionell börda på sådana icke-statliga organisationer.

     Landskapsregeringen bedömer att undantaget behöver beaktas i den föreslagna lagen, så att juridiska personer som annars skulle vara föremål för tillgängslighetsdirektivets krav inte ska påverkas oskäligt. Till exempel kan det handla om en förening som till största delen finansieras av landskapet eller en kommun, dvs. juridiska personer som annars skulle falla inom ramen för definitionen av offentligrättsligt organ. Landskapsregeringen anser att direktivets undantag bör utnyttjas så att dylik verksamhet inte ska drabbas av krav som inte står i proportion till förmågan eller nyttoeffekten av anpassningen. Det bör emellertid noteras att undantaget enbart gäller sådana offentligrättsliga organ som inte tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning.

 

2.3.5 Innehåll på webbplatser och mobila applikationer som ska undantas

 

I direktivet undantas visst innehåll på webbplatser och mobila applikationer från direktivets tillämpningsområde. Lagförslaget utgår från att i direktivets artikel 1.4 c, d, e, f och artikel 1.5 definierade undantag beaktas på ett motsvarande sätt som undantag från den föreslagna lagens tillämpningsområde. De undantag som ingår i artikel 1.4 a, b, g och h samt i artikel 12 är tidsbegränsade. Därför placeras dessa undantag i den föreslagna lagens övergångsbestämmelser (se avsnitt 2.3.12).

     För det första, med stöd av tillgänglighetsdirektivets artikel 1.4 c ska den föreslagna landskapslagen inte vara tillämplig på direktsändningar av tidsberoende medier. Med tidsberoende medier avses ljud eller video, en kombination av ljud och video, eller något av de föregående i kombination med möjligheter till interaktion. Begreppet tidsberoende media omfattar alla former av media vars innehåll har en tidsmässig varaktighet, dvs. all media som har en spellängd utgör tidsberoende media. Enligt skäl 27 i direktivets ingress bör direktsändningar av tidsberoende medier som finns kvar på nätet eller som publiceras på nytt efter direktsändningen betraktas som förinspelade tidsberoende medier om den tid som är absolut nödvändig för att göra medier tillgängliga överskrids. Landskapsregeringen anser att det inte är skäligt att kräva simultantextning av en direktsändning och undantaget för direktsändningar ska utnyttjas. Direktsänt material som finns tillgängligt längre än 14 dagar, eller som publiceras på nytt efter direktsändningen, ska som huvudregel inte längre omfattas av undantaget.

     För det andra, med stöd av direktivets artikel 1.4 d ska den föreslagna landskapslagen inte tillämpas på onlinekartor och onlinekarttjänster, så länge som väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt för kartor som är avsedda för navigering. Vad som exakt avses med kartor avsedda för navigering klargörs inte i direktivet och de flesta kartor kan i någon utsträckning användas för att navigera. Utgångspunkten bör vara att väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt om kartans huvudsakliga syfte är att den används för navigering. Det avgörande är inte vad kartan rent objektivt kan användas till.

      För det tredje, med stöd av direktivets artikel 1.4 e ska den föreslagna landskapslagen inte tillämpas på innehåll från tredje part som varken har finansierats eller tagits fram av den berörda offentliga myndigheten eller står under dess kontroll. Möjligheten att undanta innehållet bör tolkas så att det är myndighetens kontroll över innehållet som är avgörande för om innehållet ska omfattas av kraven eller inte. Bara det faktum att en myndighet väljer att ha s.k. inbäddat innehåll innebär inte att myndigheten inte har någon form av kontroll över materialet. Om innehållet är känt vid publicering är det ett aktivt val från myndigheten att publicera detta material och myndigheten har därmed kontroll över det.

     För det fjärde, av direktivets artikel 1.4 f följer att det inte omfattar reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar som inte kan göras fullständigt tillgängliga på grund. Med tanke på de stora praktiska och ekonomiska hinder som kan föreligga mot att tillgängliggöra vissa reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar bör undantaget även införas i den föreslagna landskapslagen.

     För det femte, från tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde får enligt artikel 1.5 webbplatser och mobila applikationer tillhörande skolor, daghem och förskolor undantas, med undantag av innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner online. Landskapsregeringen bedömer att de verksamheter som på Åland kan undantas är bl.a. verksamheterna inom daghem, förundervisning och skolväsendet på Åland. Även den utbildning som avses i landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning och landskapslagen (2002:81) om Högskolan på Åland ska omfattas av undantaget. Utnyttjandet av undantaget i landskapslagstiftningen innebär t.ex. att sådant som skapas av eleverna inom ramen för utbildningsverksamheten (t.ex. bild eller video) kan publiceras på en skolas webbplats utan att direktivets tillgänglighetskrav blir tillämpliga.

     Dock begränsas undantaget av att innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner online på webbplatser och mobila applikationer inte undantas från tillgänglighetskraven. Det finns inte någon vägledning i direktivet gällande vad som avses med väsentliga administrativa funktioner. I de svenska förarbetena har man utgått från att tillgänglighetskraven ska gälla för sådana administrativa förfaranden som t.ex. avser frånvaro, antagning, disciplinära åtgärder eller information om läxor och annan information från verksamheten till vårdnadshavare eller elever.[12] På ett motsvarande sätt anser landskapsregeringen att denna typ av grundläggande administrativa förfaranden bör uppfylla tillgänglighetskraven om de överförs till och finns tillgängliga på skolornas webbplatser eller mobila applikationer.

 

2.3.6 Tillgänglighetskraven och -standarderna

 

Enligt artikel 4 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga myndigheter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att göra sina webbplatser och mobila applikationer mer tillgängliga genom att göra dem möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. Detta hänvisar till de fyra principer som utgör grunden för WCAG 2.0 och även vissa delar av EN-standarden (se avsnitt 2.1.2). Direktivets artikel 6 specificerar när det finns en presumtion om överensstämmelse med tillgänglighetskraven. Innehåll på webbplatser och i mobila applikationer som överensstämmer med de europeiska harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med tillgänglighetskraven i artikel 4. Arbetet med att ta fram en europeisk harmoniserad standard pågår för närvarande parallellt med arbetet med att uppdatera WCAG 2.0. I juni 2018 har publicerats både den uppdaterade WCAG 2.1 och ett utkast till den uppdaterade europeiska standarden EN 301 549 V2.1.2. Den uppdaterade europeiska standarden har inte ännu publicerats i Europeiska unionens officiella tidning.

     Eftersom de europeiska standarder som i första hand ska gälla enligt direktivet inte ännu har publicerats föreskrivs närmare i direktivet vad som ska gälla under tiden. Enligt artikel 6.3 ska för webbplatser relevanta delar av gällande EN-standard tillämpas om uppdaterade harmoniserade standarder saknas. Enligt artikel 6.2 ska innehåll i mobila applikationer anses överensstämma med kraven om de överensstämmer med tekniska specifikationer som kommissionen ska ange i genomförandeakter som ska antas senast den 23 december 2018. Ytterligare framgår ur samma punkt att om harmoniserade standarder och tekniska specifikationer som avses i artikel 6.2 saknas ska relevanta krav i gällande EN-standard tillämpas även för mobila applikationer. Således är det delvis oklart i dagsläget vilka standarder som ska tillämpas när den föreslagna landskapslagen träder i kraft, men ur direktivet framgår vilken standard som i sista hand ska tillämpas om de standarder som i första hand ska gälla inte har offentliggjorts. Enligt lagförslaget ska den föreslagna landskapslagen enbart hänvisa till de standarder som kommissionen ska publicera hänvisningar till. Kommissionen förväntas publicera hänvisningarna före lagen träder i kraft.

     Slutligen bör konstateras att de webbplatser och mobila applikationer som myndigheterna utnyttjar ofta utgör tekniska lösningar som står under tredje parts kontroll. Till den del en myndighet kan kontrollera den tekniska lösningen ska tillgänglighetskraven i den föreslagna landskapslagen givetvis gälla. Däremot är det i praktiken inte möjligt att kräva att myndigheterna tillämpar kraven fullt ut för tekniska lösningar som inte står under deras kontroll. Enligt lagförslaget ska innehåll på webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls via en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll följa tillgänglighetskraven i den föreslagna landskapslagen så långt det är praktiskt möjligt. Detta innebär att de krav som följer av lagen bara ska uppfyllas om det är möjligt att helt eller delvis uppfylla dem. Frågan om kontroll är även väsentlig med tanke på möjligheterna att uppfylla tillgänglighetskrav gällande innehåll på webbplatser och i mobila applikationer. Se avsnitt 2.3.5 om undantag för detta ändamål.

 

2.3.7 Oproportionell börda

 

Tillgänglighetsdirektivet föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att offentliga myndigheter tillämpar tillgänglighetskraven i den utsträckning som dessa krav inte lägger en oproportionell börda på de offentliga myndigheterna. Relevanta omständigheter i sammanhanget kan vara den berörda offentliga myndighetens storlek, art och resurser. Andra relevanta omständigheter kan vara att uppskattade kostnader och fördelar för den berörda offentliga myndigheten i förhållande till de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning, med hänsyn tagen till hur ofta och under hur lång tid den specifika webbplatsen och mobila applikationen används. I tillgänglighetsdirektivets ingress anges att det i motiverade fall kanske inte är rimligt att en offentlig myndighet ska ha möjlighet att göra visst innehåll helt tillgängligt. Den offentliga myndigheten bör emellertid fortfarande göra detta innehåll så tillgängligt som möjligt och göra annat innehåll helt tillgängligt. Enligt lagförslaget ska de myndigheter som är föremål för tillgänglighetskraven och -standarderna i den föreslagna landskapslagen kunna avvika från dessa om iakttagandet skulle medföra en oproportionell börda för verksamheten. I lagen finns närmare kriterier som ska ligga till grund för prövningen av när det rör sig om en oproportionell börda. Det kan här noteras att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och landskapslagen om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland innehåller delvis liknande bestämmelser om skälig anpassning.

 

2.3.8 Tillgänglighetsutlåtande

 

I artikel 7.1 i tillgänglighetsdirektivet anges att offentliga myndigheter, på den relevanta webbplatsen eller i anslutning till den information som är tillgänglig när man laddar ned en mobil applikation, ska tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande. I den föreslagna landskapslagen ska finnas en bestämmelse om vad tillgänglighetsutlåtandena ska innehålla.[13] Varje myndighet inom landskaps- och kommunalförvaltningen ska tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande på webbplatsen eller i anslutning till den mobila applikationen. Enligt artikel 7.2 i direktivet ska kommissionen senast den 23 december 2018 i en genomförandeakt fastställa en mall för tillgänglighetsutlåtandena. Således är det inte helt klart i dagsläget hur tillgänglighetsutlåtandena ska se ut eller vad de ska innehålla.

 

2.3.9 Kommentarsfunktion

 

Tillgänglighetsdirektivet förutsätter att det ska finnas en kommentarsfunktion i anslutning till de webbplatser och mobila applikationer som är föremål för tillgänglighetskraven. Enligt direktivet bör en kommentarsfunktion inrättas för att göra det möjligt för en person att underrätta den berörda offentliga myndigheten om fall där webbplatser eller mobila applikationer inte överensstämmer med tillgänglighetskraven och att begära ut utesluten information. Med anledning av direktivets bestämmelse föreslår landskapsregeringen att det förs in bestämmelser i landskapslagen om att var och en har en rätt att elektroniskt lämna in meddelanden till berörd myndighet om att webbplatsen eller den mobila applikationen inte anses vara förenlig med tillgänglighetskraven. Myndigheten ska utan dröjsmål lämna ett svar på ett sådant meddelande.

 

2.3.10 Rätt att få innehåll i en tillgänglig form

 

Tillgänglighetsdirektivet föreskriver att det ska vara möjligt att begära ut information som har uteslutits från tillgänglighetskraven. Av skäl 46 i direktivets ingress framgår att det som kan begäras ut är nödvändig information, inklusive tjänster och dokument. Av direktivet framgår att den information som efter begäran ska tillhandahållas är sådan som uteslutits från tillgänglighetskraven för att tillgängliggörandet skulle utgöra en oproportionell börda eller för att informationen omfattas av undantagen i direktivet. Av skäl 46 framgår att en begäran ska vara berättigad och rimlig. Det blir tämligen oklart vad som avses med detta och en slutlig tolkning kan endast lämnas av EU-domstolen. Landskapsregeringen anser att det varken är logiskt eller rimligt att en myndighet först undantar en hel webbplats från tillgänglighetskraven, t.ex. för att tillgängliggörandet skulle utgöra en oproportionell börda, för att senare vara skyldig att tillgängliggöra hela webbplatsen för någon som begär detta.

     Landskapsregeringen utgår från att en skyldighet att tillmötesgå en begäran om information bör knyta an till särskilda och konkreta behov som en enskild person har av den information som finns på en webbplats eller en mobil applikation som uteslutits från tillgänglighetskraven. Det bör således handla om information som den enskilde visserligen har tillgång till, men som personen inte kan ta del av till följd av sin funktionsnedsättning. Landskapsregeringen anser att en enskild persons rätt att få dylik information i en tillgänglig form ska vara bunden vid vilka specifika effekter informationen får eller kan få för personen. Enligt förslaget ska rätten knytas till det partsbegrepp som finns i annan landskaps- och rikslagstiftning. Om en enskild persons rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av informationen som finns på webbplatsen eller den mobila applikationen ska denna ges åt personen i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars få innehållet på något annat sätt.

     Landskapsregeringen anser att enskilda personers rätt till information i tillgängligt format bör bindas vid en sådan flexibel norm eftersom omständigheterna i de enskilda fallen och enskilda personers behov av information uppvisar så stora variationer. Till exempel kan det anses att en person direkt påverkas av de blanketter och den information som ansluter till ett tillståndsförfarande som baserar sig på lag. En person med funktionsnedsättning ska på begäran få sådana blanketter och sådan information i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars få innehållet på något annat sätt, om informationen inte finns på webbplatsen eller den mobila applikationen i en tillgänglig form. Hänvisningen till något annat sätt innebär att myndigheten inte nödvändigtvis behöver ge informationen i en digital form. Tillhandahållandet av informationen kan i vissa fall också ske genom en muntlig redogörelse, om det innebär att personen kan ta del av informationen på ett tillfredställande sätt. Eftersom landskapsregeringen föreslår att det i lagen ska fastställas en begränsad rätt för enskilda personer att få innehåll i en tillgänglig form ska myndigheten fatta ett förvaltningsbeslut om myndigheten inte tillhandahåller innehållet enligt begäran. Den som begärt att få innehållet ska sedan kunna överklaga detta beslut till förvaltningsdomstolen.

 

2.3.11 Tillsynen av tillgänglighetskraven

 

Tillgänglighetsdirektivet förutsätter att medlemsstaterna ska regelbundet övervaka att offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer uppfyller tillgänglighetskraven. Enligt direktivet ska den exakta metoden för övervakning tas fram av kommissionen och presenteras i en genomförandeakt senast den 23 december 2018. Därför är det i dagsläget inte klart hur övervakningen ska gå till och övervakningsmetoderna kan komma att ändras i takt med teknikutvecklingen. Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett effektivt och tillfredsställande uppföljningsförfarande för att säkerställa efterlevnaden av tillgänglighetskraven. Enligt artikel 9 i direktivet ska medlemsstaterna genom nationella uppföljningsförfaranden säkerställa att var och en har möjlighet att kontakta en ombudsman.

     Lagförslaget utgår från att enskilda personer i första hand vänder sig till den myndighet som anses ha brister i webbplatsens eller den mobila applikationens tillgänglighet. Personen ska då kunna framföra meddelanden eller klagomål elektroniskt till den berörda myndigheten om att tillgänglighetskraven inte efterlevs. Enligt lagförslaget ska Ålands landskapsregering fungera som tillsynsmyndighet. Var och en ska kunna anföra klagomål hos landskapsregeringen om att myndigheternas webbplatser eller mobila applikationer inte uppfyller tillgänglighetskraven. I den föreslagna landskapslagen ska närmare framgå vilka uppgifter och befogenheter landskapsregeringen har i samband med tillsynen. I sista hand ska landskapsregeringen kunna ålägga myndigheter att uppfylla tillgänglighetskraven och ett sådant åläggande ska kunna kombineras med vite.

 

2.3.12. Övergångsbestämmelser

 

Tillgänglighetsdirektivet innehåller övergångsbestämmelser med olika grunder för genomförandet av tillgänglighetskraven. Enligt artikel 12.3 i direktivet ska medlemsstaterna tillämpa direktivets bestämmelser enligt följande:

     a) För offentliga myndigheters webbplatser som inte offentliggjorts före den 23 september 2018 från och med den 23 september 2019.

     b) För alla offentliga myndigheters webbplatser som inte omfattas av punkt a från och med den 23 september 2020.

     c) För offentliga myndigheters mobila applikationer från och med den 23 juni 2021.

     I landskapslagen förs in övergångsbestämmelser som motsvarar artikel 12.3 och tillgänglighetskraven behöver inte tillämpas före det aktuella datumet infaller. I lagens övergångsbestämmelser ska också föreskrivas om sådana tidsbegränsade undantag som ingår i artikel 1.4 a, b, g och h i tillgänglighetsdirektivet. Dessa tidsbegränsade undantag gäller filformat för dokument som offentliggjorts före den 23 september 2018, förinspelade tidsberoende media, webbplatser på intranät och extranät som har offentliggjorts före den 23 september 2019 samt webbplatser och mobila applikationer som har arkiverats före den 23 september 2019. Landskapsregeringen konstaterar att undantagen enligt artikel 1.4 a, b, g och h är tidsbegränsade och därför är det mera ändamålsenligt att det föreskrivs om dessa undantag i anslutning till den föreslagna lagens övergångsbestämmelser.

 

3. Lagstiftningsbehörighet

 

Den föreslagna lagstiftningen gäller myndigheterna inom landskaps- och kommunalförvaltningen, närmare bestämt vilka tillgänglighetskrav deras webbplatser och mobila applikationer ska uppfylla. Enligt 18 § 1, 2 och 4 punkterna i självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörigheten gällande lagtingets organisation och uppgifter, landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar, landskapets tjänstemän samt kommunernas förvaltning och kommunernas tjänsteinnehavare. Krav som ställs på webbplatser och mobila applikationer inom landskaps- och kommunalförvaltningen gäller hur myndigheterna bestämmer om sina förvaltningsförfaranden och sin organisation. Nyligen har antagits landskapslagstiftning om elektronisk förvaltning som bl.a. förutsätter att myndigheterna har elektroniska anslagstavlor på sina webbplatser.[14] Landskapsregeringen bedömer att det också faller inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet att utsträcka tillgänglighetskraven till de offentligrättsliga organ som avses i den föreslagna lagens 3 §.

     Vissa av de föreslagna bestämmelserna är av rikslagstiftningsnatur eller anknyter till riksbehörigheten. Tillgänglighetsdirektivet och den föreslagna lagen hänvisar till tillgänglighetsstandarder som ska gälla för webbplatserna och de mobila applikationerna. Standardisering hör till rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 19 punkten i självstyrelselagen. De föreslagna bestämmelserna om ändringssökande gäller rättsområdet rättskipning enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen. Enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Användningen och utformningen av de webbplatser och mobila applikationer som den föreslagna lagstiftningen gäller kan aktualisera tillämpning av annan rikslagstiftning. Till exempel kan vissa tjänster på myndigheternas webbplatser förutsätta sådan identifiering eller autentisering som avses i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (FFS 617/2009).

     Det huvudsakliga syftet med lagförslaget är att främja möjligheterna att använda myndigheternas webbplatser och mobila applikationer på lika villkor. Framförallt ska lagstiftningen förhindra diskriminering på grund av funktionshinder. Motverkande av diskriminering eller främjande av principen om likabehandling berör olika rättsområden inom såväl landskapets som rikets behörighetsområden. Diskriminering omnämns inte som ett rättsområde i behörighetsförteckningarna i 18 §, 27 § eller 29 § i självstyrelselagen. Bedömningen av frågan om lagstiftningsbehörigheten inom detta rättsområde ankommer på landskapet eller riket blir därför beroende av innehållet i den konkreta regleringen. Enligt redovisningen ovan ska olika krav som ställs på webbplatser och mobila applikationer inom landskaps- och kommunalförvaltningen anses falla inom landskapets behörighet. Det hör även till landskapets behörighet att motverka diskriminering eller främja likabehandling inom detta område. Stadganden om diskriminering blir således en integrerad del av de rättsregler som tillämpas inom ett visst område.[15]

     Riket har enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag. Lagförslaget ska främja möjligheterna att använda myndigheternas webbplatser och mobila applikationer på lika villkor. Denna målsättning knyter nära an till 6 § i grundlagen som föreskriver att alla är lika inför lagen. Enligt 6 § 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Icke-diskrimineringsbestämmelsen förbjuder inte all särbehandling av människor, inte ens när den beror på något av de kriterier som nämns i momentet. Kraven på hur man motiverar särbehandling är emellertid höga särskilt i fråga om de förbjudna särbehandlingsgrunder som nämns i lagrummet, bland annat handikapp. Grundlagens 6 § utgör inget hinder för nödvändig positiv särbehandling för att trygga den faktiska jämlikheten, det vill säga åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp.[16] De tillgänglighetskrav som föreslås i lagen främjar förverkligandet av den i grundlagen avsedda jämlikheten.

     Den föreslagna lagen ska också tillämpas i förhållande till kommunerna och de kommunala myndigheterna. I 121 § i grundlagen finns bestämmelser om det kommunala självstyret, och enligt paragrafens 2 mom. utfärdas de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och de uppgifter som åläggs kommunerna genom lag. Enligt grundlagsutskottets ställningstaganden kan man med vanlig lag inte ingripa i självstyrelsens mest centrala särdrag på ett sådant sätt att den urholkas i sak.[17] Den föreslagna lagen innehåller nya skyldigheter för kommunerna och dessa skyldigheter gäller tillgänglighet till kommunernas webbplatser och mobila applikationer. Grundlagsutskottet har i sin praxis betonat att när kommunerna åläggs uppgifter ska det i enlighet med finansieringsprincipen också ses till att kommunerna har faktiska förutsättningar att klara av dem. Skyldigheterna enligt den föreslagna lagen medför visserligen i övergångsskedet utgifter för kommunerna när webbplatser och mobila applikationer ska utformas enligt tillgänglighetskraven. Landskapsregeringen bedömer att det rör sig om sådant kontinuerligt underhåll av myndigheternas digitala tjänster som hör till en myndighets normala verksamhet och att förslaget är förenligt med det konstitutionella skyddet för det kommunala självstyret.

 

4. Landskapsregeringens förslag

 

För att genomföra tillgänglighetsdirektivet föreslår landskapsregeringen att lagtinget antar en landskapslag om webbplatsers och mobila applikationers tillgänglighet inom förvaltningen. Den föreslagna lagens första kapitel innehåller allmänna bestämmelser om lagens syfte, tillämpningsområde, centrala definitioner och de myndigheter som är föremål för lagen. Lagens syfte är att var och en ska kunna använda webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls av myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen på lika villkor.

     Lagen gäller webbplatser och mobila applikationer som tillhandhålls av myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. De myndigheter som avses är landskapsregeringen, myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen, förvaltning som är ansluten till Ålands lagting, kommunala myndigheter, landskapets affärsverk samt juridiska och fysiska personer då de utför ett offentligt uppdrag med stöd av landskapslag. Därtill ska lagen också tillämpas i förhållande till s.k. offentligrättsliga organ. Vissa juridiska personer och visst innehåll på webbplatserna och de mobila applikationerna är inte föremål för lagens bestämmelser. Dessa undantag följer undantagen från tillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde. Ett antal tidsbestämda undantag föreslås ingå i lagens övergångsbestämmelser. Även dessa undantag följer motsvarande temporära undantag i direktivet.

     I den föreslagna lagens andra kapitel finns bestämmelser om de tillgänglighetskrav som grundar sig på harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar ska offentliggöras av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning. För att myndigheterna ska kunna avvika från tillgänglighetskraven ska de göra en förhandsbedömning om att det skulle innebära en oproportionell börda att iaktta tillgänglighetskraven. Landskapsregeringen föreslår också en bestämmelse om tillgänglighetsutlåtanden. Närmare bestämmelser om innehållet i tillgänglighetsutlåtandena ska antas genom kommissionens genomförandeakter. Det ska finnas en begränsad rätt för enskilda personer att få innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt. Rätten ska gälla trots att myndigheten har uteslutit innehållet från tillgänglighetskraven.

     I den föreslagna lagens tredje kapitel ingår bestämmelser om tillsyn och landskapsregeringen föreslås vara tillsynsmyndighet. I den föreslagna lagen föreskrivs om de uppgifter och befogenheter landskapsregeringen har i samband med tillsynen. I sista hand ska landskapsregeringen kunna ålägga, förstärkt med vite, myndigheterna att uppfylla tillgänglighetskraven. I fjärde kapitlet föreslår landskapsregeringen bestämmelser om ändringssökande, ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Övergångsbestämmelserna grundar sig i huvudsak på övergångstiderna i tillgänglighetsdirektivet. I lagen föreslås inte ett exakt datum för när lagen ska träda i kraft utan datum för ikraftträdande lämnas öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om i enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen. Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt med tanke på att direktivet förutsätts vara genomfört på Åland före den 23 september 2018.

 

5. Förslagets verkningar

 

Tillgänglighetsdirektivet och den föreslagna lagen förutsätter att varje myndighet bl.a. tillhandahåller tillgänglighetsutlåtanden och uppdaterar sina webbplatser och mobila applikationer så att de uppfyller tillgänglighetskraven. Myndigheterna ska också hantera och besvara inkomna synpunkter gällande webbplatsernas och de mobila applikationernas tillgänglighet. Kunskap samt resurser för att hantera detta måste således finnas hos varje enskild myndighet. Beträffande tillgänglighetsutlåtandet kan ett alternativ vara att detta köps som tjänst, t.ex. så att Åda Ab upphandlar en leverantör som tillhandahåller en sådan tjänst. Viktigt att notera är att det krävs kunskap om såväl den tekniska plattformen som innehållet för att utarbeta ett tillgänglighetsutlåtande.

     Det finns en viss osäkerhet vad gäller de slutliga konsekvenserna för myndigheterna eftersom de slutliga krav som tillgänglighetsdirektivet gör gällande inte finns i dagsläget. Tillgänglighetsdirektivet baserar sig nämligen på att de harmoniserade standarderna ska uppdateras och kommissionen ska anta närmare bestämmelser gällande tillsyn, rapportering och tillgänglighetsutlåtanden. De viktigaste ekonomiska konsekvenserna av förslaget orsakas emellertid av de i lagens andra kapitel ställda kraven, särskilt av de harmoniserade standarder eller delar av dem som 5 § 2 mom. hänvisar till. Enligt direktivet ska kommissionen offentliggöra hänvisningar till uppdaterade standarder i Europeiska unionens officiella tidning, både vad gäller standarder för webbplatser och mobila applikationer. Det är också svårt att allmänt förutse vilka ekonomiska konsekvenser standarderna kan få eftersom konsekvenserna för olika myndigheters verksamhet kan variera kraftigt. Som en jämförelse kan tas en beräkning som har gjorts i Sverige av de ekonomiska konsekvenserna av genomförandet av tillgänglighetsdirektivet. I Sverige uppskattades direktivets ekonomiska konsekvenser för de berörda organisationerna till ca 15—18 miljoner euro per år under åren 2018—2020. I riket har konsekvenserna för statsfinanserna uppskattats till 25—45 miljoner euro. Konsekvenserna för kommunernas och kommunförbundens ekonomi i riket har uppskattats till 45—65 miljoner euro (RP 60/2018 rd, s. 31–32).

     Det har veterligen aldrig gjorts någon heltäckande utredning om anordnande, utveckling och upprätthållande av digitala lösningar inom landskaps- och kommunalförvaltningen på Åland. En del av myndigheterna kan redan ha förberett sig på de tillgänglighetskrav som följer av den föreslagna lagen. För de myndigheter som inte alls har förberett sig kan konsekvenserna vara betydande. Därför är det viktigt att tillgänglighetskraven för webbplatser och mobila applikationer beaktas inom ramen för den gemensamma utveckling av digitala lösningar som sker inom ramen för Åda Ab. Dock är det klart att alla myndigheter orsakas ekonomiska konsekvenser av de administrativa rutiner och förfaranden som tillgänglighetsdirektivet och den föreslagna lagen förutsätter att ska finnas hos myndigheterna. Med detta avses bl.a. tillhandahållandet av tillgänglighetsutlåtanden på webbplatsen och i anslutning till de mobila applikationerna. De ekonomiska konsekvenserna är också beroende av i vilken mån myndigheterna avviker från tillgänglighetskrav för iakttagandet av kraven skulle lägga en oproportionell börda på myndigheten.

     Enlig lagförslaget föreslås landskapsregeringen fungera som tillsynsmyndighet. På tillsynsmyndigheten ankommer ett antal uppgifter, bl.a. att ge myndigheterna samt användarna allmänna anvisningar och rådgivning. Landskapsregeringen ska också övervaka och kontrollera att tillgänglighetskraven iakttas samt behandla de klagomål gällande tillgänglighet som görs. Totalt omfattar direktivet över trettio myndigheter och vissa myndigheter kan ha flera webbplatser och mobila applikationer. Enligt lagförslaget bör den eller de tjänstemän inom landskapsregeringen som ansvarar för tillsynen inte samtidigt ansvara för utvecklandet av landskapsregeringens webbplats samt mobila applikationer. Sammantaget kommer tillämpningen av den lagstiftning som implementerar direktivet att kräva utökade resurser hos landskapsregeringen.

     Förslaget har positiva konsekvenser för kunderna inom förvaltningen och särskilt när det gäller möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att sköta ärenden digitalt hos myndigheterna. Tillgängligheten gör det möjligt för en större grupp än nu att använda webbplatser och mobila applikationer, särskilt de användargrupper som lider av nuvarande tjänsters tekniska begränsningar. Förslaget bedöms avsevärt öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att självständigt klara av att använda digitala tjänster och utöva sin självbestämmanderätt.

 

6. Ärendets beredning

 

Lagförslaget har beretts som tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samarbete med tjänstemän från regeringskansliet och finansavdelningen. Inför beredningen av lagförslaget ordnades den 20 mars 2018 ett diskussions- och informationstillfälle om genomförandet av tillgänglighetsdirektivet. Tillfället ordnades av landskapsregeringen och Åda Ab.

     Lagförslaget skickades på remiss till 50 stycken remissinstanser. Lagförslaget skickades till avdelningarna vid landskapsregeringens allmänna förvaltning, Brändö kommun, Datainspektionen, Eckerö kommun, Finströms kommun, Fordonsmyndigheten, Föglö kommun, Geta kommun, Hammarlands kommun, Högskolan på Åland, Jomala kommun, Kumlinge kommun, Kökars kommun, Lemlands kommun, Lotteriinspektionen, Lumparlands kommun, Mariehamns stad, Norra Ålands högstadiedistrikt, Oasen boende- och vårdcenter, Saltviks kommun, Sottunga kommun, Statens ämbetsverk på Åland, Sunds kommun, Södra Ålands högstadiedistrikt, Vårdö kommun, Åda Ab, Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (AMS), Ålands energimyndighet,  Ålands folkhögskola, Ålands förvaltningsdomstol, Ålands gymnasium, Ålands handikappförbund, Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS), Ålands kommunförbund, Ålands kulturdelegation, Ålands lagtings kansli, Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM), Ålands miljöservice (Mise), Ålands musikinstitut, Ålands ombudsmannamyndighet, Ålands omsorgsförbund, Ålands penningautomatförening, Ålands polismyndighet, Ålands sjösäkerhetscentrum och Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB).

     Följande instanser kom in med utlåtanden: social- och miljöavdelningen vid Ålands landskapsregering, Datainspektionen, Finströms kommun, Fordonsmyndigheten, Föglö kommun, Geta kommun, Jomala kommun, Kumlinge kommun, Lemlands kommun, Lumparlands kommun, Mariehamns stad, Oasen boende- och vårdcenter, Saltviks kommun, Vårdö kommun, Åda Ab, Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (AMS), Ålands handikappförbund, Ålands kommunförbund, Ålands miljöservice (Mise), Ålands ombudsmannamyndighet, Ålands omsorgsförbund och Ålands statistik- och utredningsbyrå (ÅSUB).

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen

 

1 § Lagens syfte. Enligt 1 mom. ska lagen tillämpas i förhållande till webbplatser och mobila applikationer som tillhandhålls av myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Tillämpningsområdet konkretiseras och avgränsas av andra bestämmelser i lagen. Detta gäller framförallt definitionen av myndigheter i 2 § 3 punkten och undantagen från tillämpningsområdet enligt 4 §. Lagen gäller också de offentligrättsliga organ som avses i 3 §. Övergångsbestämmelserna i 15 § innehåller temporära undantag från lagens krav.

     Enligt 2 mom. är lagens syfte att var och en ska på lika villkor kunna använda webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls av myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Detta allmänna syfte konkretiseras särskilt genom de tillgänglighetskrav som ingår i förslag till 5 §. Den föreslagna lagen innebär skyldighet att vidta olika åtgärder gällande webbplatsernas och de mobila applikationernas tillgänglighet. Dessa åtgärder syftar särskilt till att personer med funktionshinder ska kunna använda webbplatserna och de mobila applikationerna på samma villkor som en person utan funktionshinder. Den föreslagna lagen knyter nära an till annan lagstiftning som syftar till förhindrandet av diskriminering, särskilt landskapslagen om förhindrande av diskriminering i landskapet Åland.

     I 3 mom. hänvisas till att lagens bestämmelser genomför tillgänglighetsdirektivet. I vanliga fall brukar det inte hänvisas till direktiv i landskapslagarnas bestämmelser. Direktivets slutliga rättsliga innehåll är i vissa avseenden beroende av det framtida antagandet av harmoniserade standarder och att kommissionen antar genomförandeakter, t.ex. om innehållet i de tillgänglighetsutlåtanden som ska tillhandahållas på webbplatserna och de mobila applikationerna. Därför finns det ett behov av att i lagen hänvisa till enskilda bestämmelser i tillgänglighetsdirektivet och sådana framtida lagstiftningsåtgärder på EU-nivå.

 

2 § Definitioner. I 2 § föreslås ingå definitioner av centrala begrepp i lagen. Begreppen baserar sig delvis på bestämmelserna i tillgänglighetsdirektivet, delvis på motsvarande föreslagna bestämmelser i rikslagstiftningen. Enligt 1 punkten avses med webbplats digitalt datainnehåll som individualiseras med hjälp av ett domännamn och som är tillgängligt i ett datanät genom olika terminalutrustningar och deras programutbud. Enligt definitionen gäller begreppet webbplats innehållet på en webbplats. En enskild webbplats anges med hjälp av ett domännamn. Med domännamn avses enligt 3 § 35 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (FFS 917/2014) en adress på internet under den nationella toppdomänen fi eller toppdomänen ax för landskapet Åland i form av ett namn som består av bokstäver, siffror eller andra tecken eller en kombination av dem. Det bör emellertid noteras att den föreslagna lagens definition av webbplats inte begränsas till att gälla toppdomänen ax utan omfattar vilket som helst domännamn som används av de myndigheter som lagen tillämpas på. Definitionen av webbplats utgår från förslaget till 2 § 1 punkten i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (RP 60/2018 rd).

     Enligt 2 punkten avses med mobil applikation en programvara som har planerats och utvecklats för användning av allmänheten i mobila enheter som smarttelefoner och pekplattor. Definitionen motsvarar artikel 3.2 i tillgänglighetsdirektivet. I direktivet förtydligas det att en mobil applikation inte är själva den programvara som styr dessa enheter (mobila operativsystem) eller själva datorutrustningen. Mobil applikation avser separata programvaror, t.ex. applikationer som kan laddas ned från en webbsida eller en applikationsbutik. Lagen ska tillämpas på sådana applikationer, om en myndighet aktivt tillhandahåller den mobila applikationen på sin egen webbplats eller i andra tjänster. Då tillhandahåller myndigheten de facto applikationen, trots att applikationen produceras av en annan organisation. Myndigheten ska sörja för att också den tjänst som den tillhandahåller motsvarar kraven i den föreslagna lagen, fast det är fråga om en tjänst som tillhandahålls av en tredje part. Om det inte går att försäkra sig om att tillgänglighetskraven uppfylls i fråga om den mobila applikationen, får myndigheten inte tillhandahålla en sådan mobil applikation på sin webbplats, om inte det finns grunder för detta i lagen. En sådan grund kan vara den oproportionella börda som förslag till 6 § hänvisar till.

     I 3 punkten definieras begreppet myndighet. Definitionen av myndighet motsvarar den definition av myndighet som finns i landskapslagar om förvaltningsförfarandet inom landskaps- och kommunalförvaltningen. En motsvarande definition finns i 1 § 2 mom. i förvaltningslagen för landskapet Åland. Därför är detaljmotiveringen till den bestämmelsen av betydelse även i detta sammanhang (FR nr 8/2006–2007). Med myndighet avses landskapsregeringen, myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen, förvaltning som är ansluten till Ålands lagting, kommunala myndigheter och landskapets affärsverk. Lagen ska även tillämpas på juridiska och fysiska personer då de utför ett offentligt uppdrag med stöd av landskapslag. Detta hänvisar till möjligheten att överlåta en offentlig förvaltningsuppgift till någon annan aktör än en myndighet när förutsättningarna enligt 124 § i grundlagen är uppfyllda. Den föreslagna lagen tillämpas således direkt på basis av bestämmelserna om myndigheter på sådana privaträttsliga aktörer som direkt med stöd av landskapslag eller på grund av en i landskapslag föreskriven uppgift sköter en offentlig förvaltningsuppgift. Tillgänglighetskraven tillämpas enbart till den del som aktören tillhandahåller en webbplats eller mobil applikation för skötseln av de offentliga förvaltningsuppgifterna.

 

3 § Offentligrättsliga organ. I paragrafen hänvisas till begreppet offentligrättsligt organ. Enligt artikel 3.1 i tillgänglighetsdirektivet gäller direktivet också offentligrättsliga organ. I tillgänglighetsdirektivet har definitionen av offentligrättsligt organ knutits till definitionen i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG. Enligt definitionen i upphandlingsdirektivet definieras offentligrättsliga organ som varje organ som har samtliga följande egenskaper:

     a) de har särskilt inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse, utan industriell eller kommersiell karaktär,

     b) de är juridiska personer, och

     c) de finansieras till största delen av statliga, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ, eller står under administrativ tillsyn av sådana myndigheter eller organ; eller de har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av staten, regionala eller lokala myndigheter, eller av andra offentligrättsliga organ.

     Definitionen enligt upphandlingsdirektivet har implementerats i rikets upphandlingslagstiftning, både i 5 § i lagen om offentlig upphandling och koncession (FFS 1397/2016) och 5 § i lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (FFS 1398/2016). Dessa rikslagar har med vissa avvikelser gjorts gällande inom landskapets behörighet enligt landskapslagen (2017:80) om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling. I blankettlagens 3 § 7 punkt hänvisas till dessa i rikslagen definierade offentligrättsliga organ. I den föreslagna lagen tas istället in en särskild bestämmelse där det mera specifikt anges vilka juridiska personer på Åland som ska räknas som sådana offentligrättsliga organ. Enligt 1 mom. ska vid tillämpningen av lagen med myndighet också avses offentligrättsliga organ. Detta innebär att de enskilda hänvisningarna till myndigheter i lagens bestämmelser också omfattar de offentligrättsliga organen, dvs. lagens tillgänglighetskrav ska också gälla dessa organs webbplatser och mobila applikationer om något av lagens undantag inte är tillämpligt.

     I 2 mom. ingår en definition av de offentligrättsliga organen. Enligt EU-domstolen måste begreppet organ som lyder under offentlig rätt ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen, eftersom det är ett unionsrättsligt begrepp.[18] I momentet anges inledningsvis att det ska vara frågan om en juridisk person. Till de juridiska personer som är skyldiga att göra grundanmälan räknas enligt handelsregisterlagen (FFS 129/1979) bl.a. öppet bolag, kommanditbolag, aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, andelslag, sparbank, hypoteksförening, försäkringsförening, statligt affärsverk och bostadsrättsförening, ideell förening och stiftelse. Enligt momentet ska den juridiska personen ha inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse utan industriell eller kommersiell karaktär. Behov i det allmännas intresse har bedömts flera gånger i EU-domstolens rättspraxis.[19] Enligt skäl 10 i ingressen till direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling bör inte ett organ som verkar på normala marknadsmässiga villkor, har ett vinstsyfte och bär de förluster som uppstår i samband med utövandet av sin verksamhet anses vara ett offentligrättsligt organ.

     Enligt rättspraxis ska allmännyttiga behov bedömas med hänsyn till samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, såsom de omständigheter som var aktuella vid bildandet av det berörda organet och de villkor på vilka organet utövar verksamheten. I finsk rättspraxis har det ansetts att behov i det allmännas intresse som inte är av industriell eller kommersiell karaktär är sådana behov som tillgodoses på andra sätt än genom att erbjuda varor och tjänster på marknaden och som den offentliga makten beslutar att producera själv eller i fråga om vilka den behåller det bestämmande inflytandet.[20] Med förutsättningen att det ska vara fråga om annan verksamhet än industriell eller kommersiell verksamhet strävar man efter att precisera begreppet behov i det allmännas intresse. Vid bedömningen av industriell och kommersiell karaktär har det utöver det att verksamheten sker i ett konkurrensförhållande bl.a. ansetts vara av betydelse att inrättningens uppgifter hör till en offentlig myndighets uppgifter, att inrättningen har ett vinstsyfte och har förmåga att bära ekonomiska risker. Enligt EU-domstolen saknar det betydelse om organet utöver en uppgift i det allmännas intresse också sköter andra uppgifter i vinstsyfte, om organet fortsätter att sköta sådana behov i det allmännas intresse som organet uttryckligen är skyldig att uppfylla.[21] Det hur stor andel av organets hela verksamhet sker i vinstsyfte har inte heller betydelse vid bedömningen av om organet kan anses vara ett offentligrättsligt organ.

     Därtill innehåller den föreslagna bestämmelsens 1–3 punkter kompletterande förutsättningar som är alternativa. Tolkningen av om ett organ är ett offentligrättsligt organ inleds med en bedömning av om organet är en självständig juridisk person. Om svaret är jakande bedöms därefter karaktären hos organets verksamhet. Om organet har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse bedöms faktorer som anknyter till finansiering, kontroll och utnämningsrätt enligt 1–3 punkterna. Samtliga dessa alternativa förutsättningar innebär ett nära beroendeförhållande till den offentliga makten. Enligt EU-domstolens praxis ska alla nämnda förutsättningar tolkas funktionellt.[22] Enligt 1 punkten ska organet till största delen finansieras av en myndighet som anges i förslag till 2 § 3 punkten eller ett annat offentligrättsligt organ. När man bedömer den offentliga finansiering som en enhet får av myndigheter eller andra offentligrättsliga organ, ska enhetens samtliga inkomster, inklusive inkomsterna av enhetens näringsverksamhet, beaktas.[23] Såsom finansiering av en myndighet eller en offentligrättslig inrättning betraktas inte inkomster som baserar sig på vederlag såsom inkomster av försäljning av tjänster. Enligt 2 punkten ska organets ledning stå under kontroll av en myndighet eller ett annat offentligrättsligt organ. Villkoret om kontroll uppfylls till exempel genom aktieinnehav eller annan kontroll genom vilken enheten i fråga och dess beslut de facto styrs av en myndighet eller ett annat offentligrättsligt organ. Allmän myndighetstillsyn uppfyller inte kravet på kontroll. Slutligen hänvisas i 3 punkten till rätten för myndigheter och andra offentligrättsliga organ att utnämna majoriteten i ett förvaltnings-, styrelse- eller kontrollorgan inom organet.

     I rättspraxis i riket har t.ex. Rundradion Ab, Studenternas Hälsovårdsstiftelse SHVS samt fastighetsaktiebolag som ägs av en stad betraktats som offentligrättsliga organ. I ett annat fall prövades ställningen för en organisation inom social- och hälsovårdssektorn vars syfte är att främja hälsa och välfärd och som bl.a. stöder och bedriver forsknings- och utvecklingsverksamhet inom sektorn. Organisationens verksamhet finansieras i huvudsak med hjälp av statsandelar och bidrag från Penningautomatföreningen. Denna organisation betraktades som ett offentligrättsligt organ enligt upphandlingslagen.[24] När det gäller specifikt förhållandena på Åland har begreppet offentligrättsligt organ berörts i förarbetena till tidigare blankettlagstiftning om offentlig upphandling. I framställningen konstateras att olika organ måste själva bedöma om de omfattas av kraven på upphandling enligt regelverket eller inte. Som exempel på enskilda organ som kan omfattas av begreppet ges Ålands hälso- och sjukvård, Ålands Industrihus Ab, Norra Ålands Industrihus Ab samt skolor och rikets organ som genomför sådan upphandling i landskapet.[25]

     Nyligen har högsta förvaltningsdomstolen ansett att Ålands Penningautomatförening (Paf) är ett sådant offentligrättsligt organ som avses i upphandlingslagstiftningen.[26] Denna slutsats motiverades bl.a. med att de medel som inflyter genom Paf:s verksamhet används till allmännyttiga ändamål och att Paf därför åtminstone delvis har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse. Domstolen konstaterade att Paf har monopolställning beträffande penningspel på Åland och på passagerarfärjor som är registrerade i landskapet. Paf:s position på marknaden är skyddad och mindre riskfylld på grund av tillståndsbunden verksamhet och ensamrätt. Paf verkar således inte på normala marknadsmässiga villkor. I högsta förvaltningsdomstolens beslut tillämpas den blankettlag som gör rikets upphandlingslag gällande på Åland, dvs. domstolen utgår från att landskapets behörighet i samband med upphandlingar utsträcks till de offentligrättsliga organen. Samma slutsats bör dras i samband med tillämpningen av den föreslagna lagen. Paf bör anses vara ett sådant offentligrättsligt organ som avses i den föreslagna lagen, men Paf:s verksamhet är av sådan karaktär att föreningen ska omfattas av det i 3 mom. föreslagna undantaget.

     Enligt 3 mom. ska lagen endast tillämpas i förhållande till sådana offentligrättsliga organ som tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning. Detta undantag baserar sig på artikel 1.3 b i tillgänglighetsdirektivet som anger att direktivet inte är tillämpligt på webbplatser och mobila applikationer tillhörande icke-statliga organisationer som inte tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning. Ur skäl 25 i direktivets ingress framgår att vissa icke-statliga organisationer, som är frivilliga självstyrande organ som inrättats huvudsakligen utan vinstsyfte, skulle kunna omfattas av direktivets tillämpningsområde. För att undvika att lägga en oproportionell börda på sådana icke-statliga organisationer bör enligt skäl 25 direktivet inte vara tillämpligt på dem.

     Artikel 1.3 b i tillgänglighetsdirektivet tar särskilt sikte på verksamhetens karaktär vid avgränsningen av undantaget. Vid tillämpningen av undantaget enligt 3 mom. ska det enskilda offentligrättsliga organet kunna visa att organet varken tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning. Vid bedömningen av om tjänsterna är väsentliga för allmänheten bör särskilt beaktas om tjänsterna riktade till enskilda är av offentligrättslig karaktär och i vilken omfattning tjänsterna är nödvändiga för enskilda. Trots att t.ex. Paf har inrättats för allmännyttiga ändamål är de tjänster som tillhandahålls på Paf:s webbplatser eller mobila applikationer varken nödvändiga för enskilda eller särskilt avsedda för personer med funktionsnedsättning. Paf fungerar också inom en bransch där övriga aktörer som erbjuder motsvarande tjänster inte är föremål för kraven i tillgänglighetsdirektivet. Därför ska den föreslagna lagen inte tillämpas i förhållande till Paf. I övrigt motiveras den föreslagna bestämmelsen med att allmännyttiga juridiska personer (t.ex. föreningar och stiftelser) med knappa resurser som är offentligt finansierade eller styrda inte ska drabbas av krav som inte står i proportion till deras förmåga eller nyttoeffekten av anpassningen.

 

4 § Undantag från tillämpningsområdet. Enligt artikel 1.3 a i tillgänglighetsdirektivet ska direktivet inte tillämpas på webbplatser och mobila applikationer tillhörande radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst samt deras dotterbolag, liksom för andra organ eller deras dotterbolag, för fullgörandet av ett uppdrag att verka i allmänhetens tjänst på radio- eller tv-området. Direktivets undantag gäller radio- och televisionsföretagen i sin helhet, dvs. oberoende av innehållet på deras webbplatser eller mobila applikationer. Enligt 1 mom. ska lagen inte tillämpas i förhållande till webbplatser och mobila applikationer som tillhör radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst. Radio- och televisionsverksamheten på Åland är föremål för landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet. Radio- och televisionsverksamhet som står i allmänhetens tjänst hänvisar till s.k. public service eller offentlig rundradioverksamhet. I praktiken omfattar undantaget i bestämmelsen Ålands Radio och TV Ab. Det bör noteras att leverantörer av audiovisuella medietjänster är föremål för andra tillgänglighetskrav enligt landskapslagstiftningen. Enligt 13 § i landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet bör leverantörer av audiovisuella medietjänster eftersträva att tjänsterna utformas på ett sådant sätt att de med beaktande av leverantörens tekniska och finansiella förutsättningar blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom programtextning, tolkning eller annan lämplig teknik.

     I 2 mom. behandlas de undantag från lagens tillämpningsområde som anknyter till ett visst innehåll på webbplatserna och de mobila applikationerna. Dessa undantag baserar sig på artikel 1.4 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt 1 punkten ska lagen inte tillämpas på sådana direktsändningar av tidsberoende medier som avses i tillgänglighetsdirektivets artikel 1.4 c. Med tidsberoende medier avses ljud eller video, en kombination av ljud och video, eller något av de föregående i kombination med möjligheter till interaktion. All media som har en spellängd utgör tidsberoende media. Enligt skäl 27 i direktivets ingress bör direktsändningar av tidsberoende medier som finns kvar på nätet eller som publiceras på nytt efter direktsändningen betraktas som förinspelade tidsberoende medier om den tid som är absolut nödvändig för att göra medier tillgängliga överskrids. Denna nödvändiga tidsperiod, räknat fr.o.m. dagen för den ursprungliga sändningen eller återpubliceringen av det tidsberoende mediet, bör enligt skäl 27 i princip inte överstiga 14 dagar, men i motiverade fall kan denna tidsperiod undantagsvis förlängas till den kortaste tid som är nödvändig för att göra innehållet tillgängligt. Direktsänt material som finns tillgängligt längre än 14 dagar, eller som publiceras på nytt efter direktsändningen, ska som huvudregel inte längre omfattas av undantaget.

     Enligt artikel 1.4 d i tillgänglighetsdirektivet undantas onlinekartor och onlinekarttjänster, så länge som väsentlig information tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt för kartor som är avsedda för navigering. Av skäl 29 i direktivets ingress framgår att när kartor är avsedda för navigering, och inte som en geografisk beskrivning, kan tillgänglig information vara nödvändig för att hjälpa personer som inte kan använda visuell information eller komplicerade navigeringsfunktioner på rätt sätt, t.ex. för att lokalisera fastigheter eller områden där tjänster tillhandahålls. Ett tillgängligt alternativ bör därför enligt samma skäl tillhandahållas i form av t.ex. postadresser och närliggande hållplatser för kollektivtrafik, eller namn på orter eller regioner som ofta redan finns tillgängliga för den offentliga myndigheten i en form som är enkel och läsbar för de flesta användare. En karta kan användas för olika syften men avgörande för tillämpningen av undantaget ska inte vara vad kartan objektivt kunde användas till, utan undantaget ska tillämpas om kartans huvudsakliga syfte i praktiken är något annat än navigering. Kartor som inte är avsedda för navigering ska enligt 2 punkten undantas från lagens tillämpningsområde. Enligt bestämmelsen ska lagen emellertid inte heller vara tillämplig på kartor avsedda för navigering, om väsentlig information om dessa tillhandahålls på ett sådant tillgängligt digitalt sätt som avses i skäl 29 i direktivets ingress.

     Enligt 3 punkten ska lagen inte tillämpas på innehåll från tredje part som varken har finansierats eller tagits fram av den berörda offentliga myndigheten eller står under dess kontroll. Undantaget stöder sig på artikel 1.4 e i tillgänglighetsdirektivet. Enligt skäl 30 i direktivets ingress bör inbäddat innehåll omfattas av direktivet. Med inbäddat innehåll avses t.ex. ett filmklipp som hämtas från en extern källa, men som visas på den egna webbplatsen. Det finns också situationer då innehåll kan komma att läggas till senare och som myndigheten varken har kontroll över eller som är känt vid den ursprungliga publiceringen. Sådant innehåll från tredje part bör enligt skäl 30 undantas från tillämpningsområdet, förutsatt att det varken har finansierats eller tagits fram av den berörda aktören eller står under dess kontroll. I praktiken kan undantaget avse t.ex. sådana situationer då myndigheten tillhandahåller allmännyttig information i sociala media, så att informationen också finns tillgänglig på myndighetens egen webbplats eller mobila applikation. Kontrollen över innehållet är väsentlig för om lagen ska tillämpas. Om det inbäddade innehållet är känt då myndigheten ska publicera det är det ett aktivt val från myndighetens sida att publicera materialet. Eftersom myndigheten har kontroll över innehållet ska undantaget inte tillämpas i en sådan situation.

     Enligt 4 punkten ska lagen inte tillämpas på reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar som inte kan göras fullständigt tillgängliga utan betydande hinder. Av direktivets artikel 1.4 f följer att direktivet inte omfattar reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar som inte kan göras fullständigt tillgängliga på grund av att tillgänglighetskraven inte är förenliga med antingen det berörda föremålets bevarande eller reproduktionens autenticitet (t.ex. vad gäller kontrast), eller att det saknas automatiska lösningar till överkomligt pris som skulle göra det lätt att överföra text i handskrifter eller andra föremål från kulturarvssamlingar till presentationsformat som är förenliga med tillgänglighetskraven. Föremål från kulturarvssamlingar definieras i artikel 3.7 i direktivet som privat eller offentligt ägda föremål av historiskt, konstnärligt, arkeologiskt, estetiskt, vetenskapligt eller tekniskt intresse som ingår i samlingar som bevaras av kulturella institutioner, som bibliotek, arkiv och museer.

     Det bör noteras att tillgänglighetsdirektivet inte ställer krav på att föremål från kulturarvssamlingar ska tillhandahållas i digital form. Kraven aktualiseras endast för reproduktioner som tillhandahålls digitalt. Exakt vad som menas med att tillgänglighetskraven inte är förenliga med antingen det berörda föremålets bevarande eller reproduktionens autenticitet framgår inte av direktivet. Med tanke på de stora praktiska och ekonomiska hinder som kan finnas med att tillgängliggöra vissa reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar bör undantaget även införas i den föreslagna landskapslagen. Det är inte ändamålsenligt att i lagtexten återge undantaget såsom det är formulerat i direktivet. Det föreslås att i lagtexten i stället används uttrycket betydande hinder. Med betydande hinder avses då inget annat än undantagen som framgår av artikel 1.4 f.[27]

     Artikel 1.5 i tillgänglighetsdirektivet medger undantag för webbplatser och mobila applikationer tillhörande skolor, daghem och förskolor, med undantag av innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner online. I 5 punkten finns ett undantag gällande skolors och daghems webbplatser och mobila applikationer. Enligt förslag till bestämmelse ska undantaget omfatta skolors och daghems webbplatser och mobila applikationer, förutom innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner på webbplatsen eller den mobila applikationen. De verksamheter som på Åland bedöms omfattas av undantaget är den verksamhet som sker inom daghem och skolor på Åland, bl.a. inom ramen för de daghem och den förundervisning som avses i barnomsorgslagen (2011:86) för landskapet Åland och den grundskoleundervisning som avses i grundskolelagen (1995:18) för landskapet Åland. Även den utbildning som avses i landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning och landskapslagen (2002:81) om Högskolan på Åland ska omfattas av undantaget.

     Någon vägledning för vad som avses med väsentliga administrativa funktioner finns inte i direktivet. Undantaget bör dock vara tillämpligt för allt som skapas inom ramen för utbildningsverksamheten, t.ex. text, bild, ljud eller video som elever publicerar på en skolas webbplats. Kraven på tillgänglighet ska inte utgöra ett hinder för att använda webbplatser och mobila applikationer som ett pedagogiskt verktyg eller för elevers möjlighet att publicera sådant de skapat. När det gäller vad som faktiskt får anses utgöra väsentliga administrativa funktioner är det en skälig utgångspunkt att inkludera skötseln av sådana administrativa förfaranden som påverkar enskildas rätt, fördel eller skyldighet enligt lag. Till väsentliga administrativa funktioner kan räknas funktioner om t.ex. frånvaro, antagning, disciplinära åtgärder eller information om läxor och annan information från verksamheten till vårdnadshavare eller elever. Däremot ska utnyttjandet av undantaget innebära att t.ex. sådant som skapas av eleverna inom ramen för utbildningsverksamheten (t.ex. bild eller video) kan publiceras på en skolas webbplats utan tillgänglighetskraven blir tillämpliga. Kraven på tillgänglighet ska inte utgöra ett hinder för att använda webbplatsen eller den mobila applikationen som ett pedagogiskt verktyg eller för elevers möjlighet att publicera sådant de skapat.

     Enligt 3 mom. ska innehållet på webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls av myndigheter via en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll, så långt det är möjligt, följa tillgänglighetskraven i lagen. Bestämmelsen motiveras av att de webbplatser och mobila applikationer som myndigheterna utnyttjar ofta utgör tekniska lösningar som står under tredje parts kontroll. Till den del en myndighet kontrollerar den tekniska lösningen ska tillgänglighetskraven i den föreslagna lagen givetvis gälla. Däremot är det i praktiken inte möjligt att kräva att myndigheterna tillämpar kraven fullt ut för tekniska lösningar som inte står under deras kontroll. Dock är det skäligt att innehållet på webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls via en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll ska, så långt det är möjligt, följer tillgänglighetskraven i den föreslagna lagen. Kraven som följer av lagen ska bara uppfyllas om det är möjligt att helt eller delvis uppfylla dem inom ramen för den tekniska lösningen. Kontrollen över den tekniska lösningen är nära förknippad med kontrollen över innehållet på webbplatser och i mobila applikationer. I artikel 1.4 e i tillgänglighetsdirektivet framgår att innehåll från tredje part som varken har finansierats eller tagits fram av den berörda offentliga myndigheten eller står under dess kontroll undantas från direktivets tillämpningsområde. Det undantaget har beaktats i förslag till 4 § 2 mom. 3 punkten.

 

5 § Tillgänglighetskrav. Enligt 1 mom. ska myndigheternas webbplatser och mobila applikationer vara tillgängliga så att de är möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. Bestämmelsen har sin grund i artikel 4 i tillgänglighetsdirektivet som föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att offentliga myndigheter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att göra sina webbplatser och mobila applikationer mer tillgängliga genom att göra dem möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta. Dessa fyra principer utgör grunden för de internationella standarder som innehåller de konkreta tillgänglighetskraven. Möjligheten att uppfatta innebär att informationen och komponenterna i ett användargränssnitt måste presenteras för användarna på sätt som de kan uppfatta. Hanterbarheten hänvisar till att komponenterna i ett användargränssnitt och navigeringen måste vara hanterbara. Begriplighet innebär att informationen och hanteringen av användargränssnittet måste vara begripliga och driftsäkerhet innebär att innehållet måste vara tillräckligt driftsäkert för att kunna tolkas på ett tillförlitligt sätt av ett brett spektrum av användarprogram, inklusive hjälpmedel.

     Artikel 6 i tillgänglighetsdirektivet innehåller de närmare föreskrifterna om vilka standarder som ska gälla för webbplatserna och de mobila applikationerna. Regleringen utgår från en presumtion om att förenlighet med dessa standarder också utgör överensstämmelse med tillgänglighetskraven. I 2 mom. anges att innehåll på webbplatser och mobila applikationer som överensstämmer med de harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med tillgänglighetskraven i denna lag. Under beredningen av detta lagförslag hade kommissionen inte ännu publicerat de standarder som i första hand ska tillämpas enligt tillgänglighetsdirektivet. Artikel 6 i direktivet innehåller komplicerade bestämmelser om olika alternativ för hur tillgänglighetskraven bestäms då de standarder som i första hand ska tillämpas inte ännu har publicerats. I artikel 6.2 och 6.3 i direktivet föreskrivs vad som ska gälla tills de standarder som avses i artikel 6.1 i direktivet har publicerats av Europeiska kommissionen. Den komplicerade mallen i direktivet föreslås inte bli införd i lagen, utan lagen utgår från att kommissionen har vidtagit de åtgärder som direktivet förutsätter före lagen träder i kraft. Motsvarande lösning finns i rikets proposition (RP 60/2018 rd, s. 73). Enligt 9 § ska landskapsregeringen fungera som tillsynsmyndighet. Med tanke på denna uppgift är det ändamålsenligt att landskapsregeringen informerar om de tillämpliga standarderna på lämpligt sätt, t.ex. genom att hålla dem tillgängliga på sin webbplats.

     Enligt 3 mom. har var och en rätt att elektroniskt lämna in meddelanden till berörd myndighet om att webbplatsen eller den mobila applikationen inte anses vara förenlig med tillgänglighetskraven i denna lag. Myndigheten ska utan dröjsmål lämna ett svar på ett sådant meddelande. I artikel 7.1 i tillgänglighetsdirektivet hänvisas till att meddelanden ska kunna skickas in till myndigheterna genom en kommentarsfunktion. I den föreslagna bestämmelsen hänvisas enbart till att meddelandena ska kunna lämnas in elektroniskt till myndigheterna och det anges inte vilken teknisk lösning det rör sig om. Lösningen ska vara tillgänglig och ändamålsenlig, t.ex. en för ändamålet utvecklad särskild elektronisk blankett. Meddelandet kan också sändas per e-post om det inte är tekniskt eller funktionellt möjligt att på webbplatsen ha en blankett som uppfyller tillgänglighetskraven.

 

6 § Oproportionell börda. I paragrafen föreslås det bestämmelser om avvikelser från tillgänglighetskraven på grund av en oproportionell börda. Genom paragrafen genomförs artikel 5 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikel 5.1 ska medlemsstaterna säkerställa att offentliga myndigheter tillämpar tillgänglighetskraven i artikel 4 i den utsträckning som dessa krav inte lägger en oproportionell börda på de offentliga myndigheterna vid tillämpningen av den artikeln. I artikel 5.3 föreskrivs att den berörda offentliga myndigheten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1, ska göra den inledande bedömningen av i vilken utsträckning överensstämmelse med tillgänglighetskraven i artikel 4 innebär en oproportionell börda.

     Enligt 1 mom. kan en myndighet avvika från tillgänglighetskraven i 5 § om myndigheten med stöd av en förhandsbedömning kan visa att iakttagandet av kraven skulle lägga en oproportionell börda på myndigheten. Bestämmelsen innebär att myndigheten i förväg ska bedöma om det finns grunder för att till någon del avvika från tillgänglighetskraven. En sådan bedömning behöver endast göras om myndigheten kan få svårigheter med att iaktta tillgänglighetskraven då webbplatsen eller den mobila applikationen utvecklas eller underhålls. I skäl 39 i tillgänglighetsdirektivets ingress anges att det i motiverade fall kanske inte är rimligt att en offentlig myndighet ska ha möjlighet att göra visst innehåll helt tillgängligt. Den offentliga myndigheten bör emellertid fortfarande göra detta innehåll så tillgängligt som möjligt och göra annat innehåll helt tillgängligt. Bedömningen ska göras så att avvikelserna från tillgänglighetskraven begränsas till det nödvändiga. Grunderna för en oproportionell börda ska framgå av det tillgänglighetsutlåtande som det föreskrivs om i 7 §.

     I 2 mom. hänvisas till det som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om en anpassning är oproportionell. Av artikel 5.2 i tillgänglighetsdirektivet följer att relevanta omständigheter i sammanhanget kan vara den berörda offentliga myndighetens storlek, art och resurser. Andra relevanta omständigheter kan enligt artikel 5.2 vara att uppskattade kostnader och fördelar för den berörda offentliga myndigheten i förhållande till de uppskattade fördelarna för personer med funktionsnedsättning, med hänsyn tagen till hur ofta och under hur lång tid den specifika webbplatsen och mobila applikationen används. Enligt skäl 39 i tillgänglighetsdirektivet bör undantag från uppfyllandet av tillgänglighetskraven inte gå utöver vad som är absolut nödvändigt för att begränsa denna börda i förhållande till det berörda särskilda innehållet i varje enskilt fall. Åtgärder som skulle leda till en oproportionell börda bör vidare enligt samma skäl anses innebära åtgärder som skulle lägga en för stor organisatorisk eller ekonomisk börda på en offentlig myndighet, eller som skulle äventyra myndighetens kapacitet att antingen fullgöra sin uppgift eller att offentliggöra information som är nödvändig eller relevant för dess uppgifter eller tjänster, när man samtidigt beaktar de förväntade fördelarna eller nackdelarna för medborgarna, särskilt personer med funktionsnedsättning. Av skäl 39 framgår även att endast berättigade skäl bör beaktas när man bedömer i vilken utsträckning tillgänglighetskraven inte kan uppfyllas.

     I momentet föreslås ingå sådana närmare kriterier som ska ligga till grund för bedömningar av när det förekommer en oproportionell börda. Enligt 1 punkten ska myndigheten vid bedömningen av en oproportionell börda särskilt beakta det behov som personer med funktionsnedsättning har av att använda webbplatsen eller den mobila applikationen i fråga. I bestämmelsen avses med personer med funktionsnedsättning personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar som i samspel med andra hinder motverkar personernas fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra. Enligt 2 punkten ska myndigheten särskilt beakta myndighetens storlek och ekonomiska ställning, dvs. den organisatoriska eller ekonomiska börda som läggs på en mycket liten myndighet kan vara oproportionell medan den inte är det i förhållande till en större myndighet. Enligt 3 punkten ska myndigheten särskilt beakta verksamhetens art och omfattning. Myndigheterna ska göra en helhetsbedömning av avvikelserna från tillgänglighetskraven för den ifrågavarande webbplatsen och mobila applikationen. En oproportionell börda kan således åberopas till den del tillgänglighetskraven är oproportionella. Dock ska det i regel inte gå att åberopa en oproportionell börda i situationer där nya webbplatser eller mobila applikationer anskaffas, dvs. en myndighet ska i regel inte anskaffa eller utveckla nya webbplatser eller mobila applikationer som innebär en oproportionell börda för myndigheten.

 

7 § Tillgänglighetsutlåtande. Paragrafen gäller de tillgänglighetsutlåtanden som artikel 7.1 i tillgänglighetsdirektivet förutsätter att offentliga myndigheter ska tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande. I artikel 7.1 i tillgänglighetsdirektivet anges vad tillgänglighetsutlåtandet ska innehålla. Det ska innehålla:

     1) en förklaring avseende de delar av innehållet som inte är tillgängliga och de skäl som ligger till grund för att de inte är tillgängliga och, i förekommande fall, de tillgängliga alternativ som finns,

     2) en beskrivning av, och en länk till, en kommentarsfunktion som gör det möjligt för vem som helst att meddela den berörda offentliga myndigheten att dess webbplats eller mobila applikation inte uppfyller tillgänglighetskraven i artikel 4 och att begära ut information som uteslutits i enlighet med artiklarna 1.4 och 5,

     3) en länk till det uppföljningsförfarande som föreskrivs i artikel 9 och som kan åberopas i händelse av ett otillfredsställande svar på meddelandet eller begäran.

     Av 1 mom. framgår inledningsvis att varje myndighet ska på den relevanta webbplatsen eller i anslutning till den mobila applikationen tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande. Detta innebär att tillgänglighetsutlåtandet ska finnas på myndighetens webbplats i en tillgänglig form. Även det tillgänglighetsutlåtande som gäller mobila applikationer ska vara i tillgänglig form, och det ska finnas att tillgå när den mobila applikationen laddas ner. I momentet räknas upp det som åtminstone ska finnas i tillgänglighetsutlåtandet. Enligt 1 punkten ska i utlåtandet finnas en redogörelse för vilka delar av innehållet på webbplatsen och den mobila applikationen som inte uppfyller tillgänglighetskraven samt skälen till avvikelser från dessa krav. Det kan röra sig om avvikelser på grund av en oproportionell börda enligt 6 §, men det kan också vara fråga om innehåll som har undantagits från tillämpningsområdet enligt 4 §. Det kan också vara så att visst innehåll på webbplatsen eller den mobila applikationen har undantagits temporärt enligt 15 §.

     Enligt 2 punkten ska ur tillgänglighetsutlåtandet framgå anvisningar för hur användare av webbplatsen och den mobila applikationen kan elektroniskt lämna in till myndigheten i 5 § 3 mom. avsett meddelande om oförenlighet med tillgänglighetskraven. I 3 punkten förutsätts anvisningar för att på ett alternativt sätt få den från tillgänglighetskraven uteslutna informationen som finns på webbplatsen eller i anslutning till den mobila applikationen. Det ska också framgå information om hur en person kan till myndigheten lämna in elektroniskt i 8 § 2 mom. avsedd begäran om att få innehållet i en tillgänglig form. I 8 § föreskrivs om en begränsad rätt att få innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt, trots att innehållet som finns på myndighetens webbplats eller mobila applikation har uteslutits från tillgänglighetskraven. Enligt 4 punkten ska i tillgänglighetsutlåtandet också finnas en länk till landskapsregeringens webbplats där klagomål enligt 9 § kan anföras. Detta hänvisar till landskapsregeringens uppgift som tillsynsmyndighet och landskapsregeringen kan inom ramen för sina befogenheter vidta åtgärder med anledning av sådana klagomål.

     Enligt artikel 7.2 i tillgänglighetsdirektivet ska kommissionen anta genomförandeakter om fastställande av en mall för tillgänglighetsutlåtanden. Senast den 23 december 2018 ska kommissionen anta den första genomförandeakten. I 3 mom. hänvisas till den mall för tillgänglighetsutlåtandena som kommissionen ska fastställa. Enligt momentet ska myndigheterna tillhandhålla tillgänglighetsutlåtandena på det sätt som föreskrivs i av kommissionen antagen genomförandeakt som avses i artikel 7.2 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt 9 § föreslås landskapsregeringen fungera som tillsynsmyndighet. Med tanke på denna uppgift är det ändamålsenligt att landskapsregeringen informerar om mallen för tillgänglighetsutlåtandena på lämpligt sätt, t.ex. genom att hålla dem tillgängliga på sin webbplats.

 

8 § Rätt att få innehåll i en tillgänglig form. Artikel 7.1 i tillgänglighetsdirektivet utgår från att det ska vara möjligt att begära ut information som har uteslutits från tillgänglighetskraven. Av skäl 46 i webbtillgänglighetsdirektivets ingress framgår att det som kan begäras ut enligt artikel 7.1 är nödvändig information, inklusive tjänster och dokument. Av direktivet framgår att den information som efter begäran ska tillhandahållas är den som uteslutits från tillämpningsområdet för att tillgängliggörandet inte utgjort en skälig anpassning eller är sådant innehåll som uteslutits efter att ha bedömts omfattas av undantagen i direktivet. Av skäl 46 framgår även att en begäran ska vara berättigad och rimlig. I paragrafen föreslås en begränsad rätt att begära från tillgänglighetskraven utesluten information som finns på myndighetens webbplats eller mobila applikation. Myndigheten kan ha uteslutit innehåll från lagens tillämpningsområde eller för att tillgänglighetskraven skulle lägga en oproportionell börda på myndigheten. Paragrafen utgår från att skyldigheten att tillmötesgå en begäran om information bör knyta an till särskilda och konkreta behov som en enskild person har av information som finns på en webbplats eller en mobil applikation som uteslutits från tillgänglighetskraven. Det bör således handla om information som den enskilde visserligen har tillgång till, men som personen inte kan ta del av till följd av sin funktionsnedsättning.

     Enligt 1 mom. har en enskild person rätt att i specifika fall få innehåll som finns på myndighetens webbplats eller mobila applikation och som har uteslutits från tillgänglighetskraven. En förutsättning för att den enskilde ska få innehållet i en form som uppfyller tillgänglighetskraven är att den som lämnar in en begäran har åtkomst till webbplatsen eller den mobila applikationen för att kunna specificera sin begäran. Bestämmelsen medför ingen rätt till information från vilket material som helst, utan det handlar om innehåll som den enskilde i sig har rätt att få men som inte finns i tillgänglig form. Det bör också observeras att rätten till information enligt den föreslagna bestämmelsen inte ska sammanblandas med t.ex. begäran att ta del av en allmän handling enligt landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet eller den registrerades rätt till information enligt dataskyddsförordningen.

     Den föreslagna rätten till innehåll i en tillgänglig form ska gälla om personens rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av innehållet. Personen ska då få innehållet i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt om personens rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av innehållet. Enligt förslaget ska rätten utgå från det partsbegrepp som redan finns i annan lagstiftning. En avgränsning är nödvändig eftersom det inte är rimligt att en myndighet först undantar en hel webbplats från tillgänglighetskraven enligt 4 § eller 6 § men senare skulle vara skyldig att tillgängliggöra hela webbplatsen efter att en person lämnar in en sådan begäran om information som avses i artikel 7.1 i tillgängslighetsdirektivet.

     Frågan om när personens rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av innehållet är situationsbunden. Tolkningen av motsvarande begrepp i annan lagstiftning är vägledande, särskilt 8 § i förvaltningslagen för landskapet Åland och 6 § i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996).[28] Till exempel kan det anses att en person direkt påverkas av sådana blanketter och sådan information som ansluter till ett tillståndsförfarande som baserar sig på lag. En person med funktionsnedsättning ska få sådana blanketter och sådan information i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller annars få innehållet på något annat sätt, om informationen inte finns på webbplats eller mobil applikation i en tillgänglig form. Det bör noteras att förslaget bygger på att myndigheten ska bedöma om det begärda innehållet ska överföras i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller om den som har begärt informationen ska få den på något annat sätt. Hänvisningen till något annat sätt innebär att myndigheten inte nödvändigtvis behöver ge informationen i en digital form. Tillhandahållandet av informationen kan också ske t.ex. genom en muntlig redogörelse om detta innebär att personen kan ta del av informationen på ett tillfredställande sätt.

     Enligt 2 mom. ska var och en ha rätt att elektroniskt lämna in en begäran om att få det innehåll som avses i 1 mom. och berörd myndighet ska lämna ett svar senast fyra veckor efter att begäran lämnades in. Kravet på att myndigheten ska ge ett svar senast fyra veckor efter att begäran lämnades in motiveras med att det rör sig om en rättighet för enskild och innehållet kan vara viktigt för den enskilde personen. I bestämmelsen föreskrivs också att den berörda myndigheten ska fatta ett beslut som innehåller en motivering till att begäran har avslagits, om informationen inte lämnas till personen i en tillgänglig form. Även detta beslut ska fattas senast fyra veckor efter att begäran lämnades in. Detta beslut utgör ett överklagbart förvaltningsbeslut vars laglighet kan prövas i förvaltningsdomstol eftersom beslutet berör någons rätt, fördel eller skyldighet. Besvärsinstans bestäms då i enlighet med 25 § i självstyrelselagen. Den enskilde kan också vända sig till tillsynsmyndigheten som enligt förslag till 11 § 3 punkten kan ålägga myndigheten att ge personen innehållet i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt, förutsatt att personens rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av innehållet.

 

9 § Tillsynsmyndighet. Enligt artikel 9 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna genom nationella uppföljningsförfaranden säkerställa att var och en har möjlighet att kontakta en laglighetsövervakningsmyndighet (ombudsman). Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen fungera som tillsynsmyndighet enligt lagen. När det gäller tillsynen av landskapsregeringens egna webbplatser och mobila applikationer konstateras att den som använder dessa också kan få rättsskydd t.ex. via justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman. Den eller de tjänstemän inom landskapsregeringen som ansvarar för tillsynen av denna lag bör inte samtidigt ansvara för utvecklandet av landskapsregeringens webbplats eller mobila applikationer. I de rapporter som tillsynsmyndigheterna ska lämna till Europeiska kommissionen ska också framgå hur landskapsregeringens webbplatser och mobila applikationer är förenliga med tillgänglighetskraven.

     Enligt den föreslagna bestämmelsen ska var och en kunna anföra klagomål hos landskapsregeringen om att en myndighets webbplats eller mobila applikation inte uppfyller kraven i lagen. Begreppet klagomål ska här främst jämföras med det som benämns förvaltningsklagan i rikslagstiftningen. I 8a kap. i rikets förvaltningslag finns närmare bestämmelser om förvaltningsklagan. I förarbetena till den åländska förvaltningslagen anges att med förvaltningsklagan avses enligt finsk rätt en anmälan som en person kan göra hos en högre eller övervakande myndighet om ett förfarande eller verksamhet anses vara lagstridigt, felaktigt eller inkorrekt. Klagan är formfri och utgör en del av förvaltningsförfarandet. Trots att det inte föreslogs särskilda bestämmelser i förvaltningslagen om förvaltningsklagan hindrar detta inte den enskilde från att lämna in anmälningar om felaktigheter och lagstridigheter till exempelvis landskapsregeringen i ärenden som landskapsregeringen är tillsynsmyndighet över.[29] De klagomål som var och en kan anföra hos landskapsregeringen utgör därmed inte ett besvärsinstitut enligt 25 § i själstyrelselagen, men klagomålet kan föranleda att landskapsregeringen ålägger myndigheterna att uppfylla sina skyldigheter enligt den föreslagna lagen.

     Enligt 2 mom. ska landskapsregeringen i brådskande ordning behandla ett klagomål som gäller en myndighets behandling av en begäran om att få innehåll i en tillgänglig form enligt 8 §. I 8 § föreskrivs om en begränsad rätt för enskild person att få innehåll som har uteslutits från tillgänglighetskraven i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt om personens rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av innehållet. Om en myndighet inte ger ett svar eller inte fattar ett beslut inom fyra veckor efter inlämnandet av en begäran enligt 8 § 2 mom. kan det uppstå en situation där en enskild person med funktionsnedsättning inte kan ta del av information som är väsentlig för personen och som denna är berättigad att få i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt. Därför ska landskapsregeringen behandla ett sådant klagomål i brådskande ordning och vid behov ålägga myndigheten enligt 11 § 3 punkten att lämna innehållet åt personen i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt.

 

10 § Tillsynsmyndighetens uppgifter. Paragrafen innehåller förslag till bestämmelser om tillsynsmyndighetens uppgifter. Enligt 1 punkten ska landskapsregeringen ge allmänna anvisningar och rådgivning om tillämpningen av denna lag. Detta inkluderar bl.a. anvisningar och allmän rådgivning om iakttagandet av tillgänglighetskraven i 5 §, grunderna för en oproportionell börda i 6 § och utarbetandet av tillgänglighetsutlåtanden i 7 §. Anvisningarna och rådgivningen kan rikta sig såväl till myndigheterna som till användare av myndigheternas webbplatser och mobila applikationer.

     Enligt 2 punkten ska landskapsregeringen övervaka och kontrollera att tillgänglighetskraven iakttas på det sätt som anges i de genomförandeakter som antagits med stöd av artikel 8.2 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikel 8.2 ska kommissionen anta genomförandeakter om fastställande av en metod för övervakning av att webbplatser och mobila applikationer överensstämmer med tillgänglighetskraven i artikel 4. Denna övervakningsmetod ska vara klar och tydlig, överförbar, jämförbar, reproducerbar och lätt att använda. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.3. Senast den 23 december 2018 ska kommissionen anta den första genomförandeakten. Med stöd av bestämmelsen kan landskapsregeringen utföra övervakning enligt den tidtabell som kommissionen anger samt övervakning på eget initiativ och kontroller i anslutning till den, t.ex. i samband med behandlingen av ett klagomål som lämnats in till landskapsregeringen.

     Enligt 3 punkten ska landskapsregeringen lämna till kommissionen rapporter om resultatet av övervakningen i enlighet med artikel 8.4 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikel 8.4 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 23 december 2021, och därefter vart tredje år, överlämna en rapport till kommissionen om resultatet av övervakningen, inbegripet mätdata. Rapporten ska utarbetas på grundval av de bestämmelser om rapportering som avses i artikel 8.6. Rapporten ska också omfatta uppgifter om användningen av det uppföljningsförfarande som avses i artikel 9. Enligt artikel 8.6 ska innehållet i samtliga rapporter, dock inte nödvändigtvis förteckningen över de granskade webbplatserna, mobila applikationerna eller offentliga myndigheterna, offentliggöras i ett tillgängligt format. Kommissionen ska anta genomförandeakter om fastställande av närmare bestämmelser om medlemsstaternas rapportering till kommissionen. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.3. Senast den 23 december 2018 ska kommissionen anta den första genomförandeakten.

     Landskapsregeringen ska lämna rapporterna till kommissionen med beaktande av det som föreskrivs i 59 b § 4 mom. i självstyrelselagen för Åland. Enligt bestämmelsen har landskapsregeringen rätt att stå i kontakt med kommissionen i ärenden som hör till landskapets behörighet och som gäller verkställighet i landskapet av beslut som har fattats inom Europeiska unionen. Landskapsregeringen och statsrådet kommer närmare överens om hur statsrådet ska informeras om sådana kontakter. I detaljmotiveringen betonas att det är viktigt att riksmyndigheterna är medvetna om kontakterna mellan landskapet och kommissionen (RP 18/2002 rd, s. 20). Det ska också beaktas vad som föreskrivs i de genomförandeakter om rapporteringen som kommissionen ska anta.

 

11 § Tillsynsmyndighetens befogenheter. Paragrafen innehåller förslag till bestämmelser om landskapsregeringens befogenheter för att se till att tillgänglighetskraven iakttas. Enligt 1 punkten kan landskapsregeringen vid utförandet av en i 10 § 2 punkten avsedd övervaknings- eller kontrolluppgift ålägga myndigheten att inom skälig tid se till att en webbplats och mobil applikation uppfyller tillgänglighetskraven. Landskapsregeringen ska sträva efter att i första hand genom anvisningar och rådgivning se till att myndigheten iakttar tillgänglighetskraven. Om detta inte är möjligt kan landskapsregeringen ålägga myndigheten att till särskilt angivna delar åtgärda webbplatsen eller den mobila applikationen så att tillgänglighetskraven uppfylls inom utsatt tid.

     I 2 punkten anges att landskapsregeringen också kan ålägga myndigheten att utarbeta ett tillgänglighetsutlåtande, om detta saknas eller är bristfälligt. Enligt 3 punkten kan landskapsregeringen ålägga myndigheten att lämna innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt åt en person som är berättigad till detta enligt 8 §. Detta hänvisar till de personer med funktionsnedsättning som inte kan ta del av information på webbplatsen eller i anslutning till den mobila applikationen, men som är berättigade enligt 8 § att få informationen i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt. I sådana fall kan landskapsregeringen meddela ett åläggande endast om det är uppenbart att personen är berättigad till informationen på detta sätt och myndigheten inte kommer att lämna informationen i tillgänglig form eller annars på ett för personen tillgängligt sätt.

 

12 § Vite. Enligt artikel 9 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att det finns ett tillfredsställande och effektivt uppföljningsförfarande för att säkerställa efterlevnaden av direktivet i förhållande till kraven i artiklarna 4, 5 och 7.1. För att landskapsregeringen ska kunna garanteras en effektiv verksamhet ska landskapsregeringen kunna förena ett åläggande enligt 11 § med vite. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

 

13 § Ändringssökande. Paragrafen innehåller förslag till bestämmelse om sökande av ändring genom besvär. Enligt förslaget kan i beslut, som har fattats med stöd av denna lag, ändring sökas genom besvär i enlighet med bestämmelserna i 25 § i självstyrelselagen för Åland, om inte rätten till besvär är begränsad enligt lag. Bestämmelsen är av informativ karaktär. Förvaltningsrättsskipningen utgör rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen, dock med beaktande av det som föreskrivs i självstyrelselagens 25 och 26 §§. I 25 § i självstyrelselagen föreskrivs om besvärsinstans då besvär anförs över beslut som fattas av myndigheterna inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Självstyrelselagens 25 § utgår från att Ålands förvaltningsdomstol är besvärsinstans då besvär anförs över beslut som har fattats av myndigheter under landskapsregeringen och kommunala myndigheter. Besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen.

     I den föreslagna bestämmelsen hänvisas till eventuella begränsningar i lag av rätten till besvär. Besvärsrätten har sin grund i 21 § 1 mom. i grundlagen som föreskriver att var och en har rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Grundlagen utgår från att lagstiftningen innefattar ett tillräckligt exakt kriterium för att det uppkommer en relation mellan den enskilde och det allmänna som kan betraktas som en rättighet. Även bestämmelserna om villkoren för rättigheter eller förmåner som i högre grad är beroende av prövning och alltså inte omfattas av så kallad subjektiv rätt kan utgöra ett tillräckligt exakt underlag för att det ska uppstå ett förhållande mellan individen och det allmänna som kan betraktas som en rättighet i den mening som 21 § 1 mom. i grundlagen avser (GrUU 51/2010 rd, s. 2, GrUU 42/2010 rd, s. 4/I, GrUU 16/2000 rd, s. 4/II, GrUU 12/1997 rd, s. 1/II).

     Förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996) innehåller närmare bestämmelser om rättskipningen i allmänna förvaltningsdomstolar.[30] I förvaltningsprocesslagen föreskrivs om vilka slags beslut av myndigheterna som kan vara föremål för beslut. Enligt 5 § i förvaltningsprocesslagen avses med ett beslut över vilket besvär kan anföras en åtgärd varigenom ett ärende har avgjorts eller lämnats utan prövning. Besvär kan inte anföras över en order som har utfärdats internt inom förvaltningen och som gäller utförande av ett uppdrag eller vidtagande av någon annan åtgärd. I 6 § föreskrivs att besvär kan anföras över ett beslut av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. En myndighet har därtill besvärsrätt på grundval av stadgande i lag eller om besvärsrätten är nödvändig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka.

     Åtminstone över de beslut som myndigheterna fattar enligt den föreslagna lagens 8 § 2 mom. kan anföras besvär i enlighet med 25 § i självstyrelselagen. Om myndigheten inte lämnar innehåll i en tillgänglig form påverkar detta direkt den som beslutet avser. Besvär över beslutet kan då anföras hos behörig förvaltningsdomstol. Enligt förslag till 9 § 1 mom. kan var och en anföra klagomål hos landskapsregeringen om att en myndighets webbplats eller mobila applikation inte uppfyller kraven i denna lag. Dessa klagomål har många likheter med det som benämns förvaltningsklagan i rikslagstiftningen och 8a kap. i rikets förvaltningslag. I ett ärende som gäller förvaltningsklagan är det vanligen inte möjligt att besluta om någons rätt, fördel eller skyldighet. Inom rättspraxis har det traditionellt ansetts att ett avgörande som gäller klagan inte får överklagas genom besvär (RP 50/2013 rd, s. 29). Däremot torde en myndighet som är föremål för åläggande och vite som landskapsregeringen fattar beslut om enligt 11 och 12 §§ ha rätt att besvära sig över beslutet eftersom åläggandet och vitet direkt avser myndigheten.

 

14 § Ikraftträdande. Enligt paragrafen lämnas datum för ikraftträdande därför öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om i enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen. Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt med tanke på att det i tillgänglighetsdirektivets föreskrivs att det ska vara genomfört i medlemsstaterna före den 23 september 2018.

 

15 § Övergångsbestämmelser. Paragrafens tre första moment stöder sig på och implementerar artikel 12.3 i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikel 12.3 i tillgänglighetsdirektivet ska medlemsstaterna tillämpa direktivets bestämmelser enligt följande:

     a) för offentliga myndigheters webbplatser som inte offentliggjorts före den 23 september 2018 från och med den 23 september 2019,

     b) för alla offentliga myndigheters webbplatser som inte omfattas av led a) från och med den 23 september 2020,

     c) för offentliga myndigheters mobila applikationer från och med den 23 juni 2021.

     Med stöd av 12.3 a i direktivet föreskrivs i 1 mom. att bestämmelserna i lagen tillämpas från och med den 23 september 2019 på webbplatser som har offentliggjorts efter lagens ikraftträdande. Med hänvisning till artikel 12.3 b föreskrivs i 2 mom. att bestämmelserna i lagen tillämpas från och med den 23 september 2020 på webbplatser som har offentliggjorts före lagens ikraftträdande. Enligt 3 mom. ska bestämmelserna i lagen tillämpas från och med den 23 juni 2021 på mobila applikationer, vilket stöder sig på artikel 12.3 c i direktivet.

     Paragrafens fyra sista moment hänför sig till artikel 1.4 a, b, g och h i tillgänglighetsdirektivet. Enligt artikel 1.4 a är direktivet inte tillämpligt på filformat för dokument som offentliggjorts före den 23 september 2018 om sådant innehåll inte behövs för att genomföra de aktiva administrativa förfaranden som följer av den berörda myndighetens uppgifter. Med filformat för dokument avses enligt skäl 26 i direktivets ingress dokument som inte i första hand är avsedda för användning på nätet, men som ingår i webbsidor (t.ex. PDF- eller Microsoft Office-dokument eller andra format som är likvärdiga med dessa). Exempel på innehåll som behövs för att genomföra aktiva administrativa förfaranden är t.ex. blanketter eller formulär riktade till myndighetens kunder. Sådana dokument måste uppfylla kraven oavsett när de offentliggjorts. Artikel 1.4 a beaktas i förslag till 4 mom. så att bestämmelserna i lagen tillämpas på filformat för dokument som offentliggjorts före den 23 september 2018 endast då innehållet behövs för skötseln i förhållande till enskilda av ett ännu inte avgjort ärende. Således behöver dylika filer som det hänvisas till i skäl 26 i direktivets ingress och som har offentliggjorts före den 23 september 2018 inte överföras i tillgänglig form, även om tillgänglighetskraven annars tillämpas på webbplatsen eller den mobila applikationen. Sådana filer ska emellertid vid behov tillhandahållas i tillgänglig form om de behövs vid skötseln av ett förvaltningsärende i förhållande till enskilda (t.ex. i form av en ansökningsblankett).

     Enligt artikel 1.4 b är direktivet inte tillämpligt på förinspelade tidsberoende medier som offentliggjorts före den 23 september 2020. Enligt 5 mom. ska bestämmelserna i lagen tillämpas från och med den 23 september 2020 på förinspelade tidsberoende media. I direktivets artikel 3.6 definieras tidsberoende medier som ljud eller video, en kombination av ljud och video, eller något av de föregående i kombination med möjligheter till interaktion. Det kan noteras att förslag till 4 § 2 mom. 1 punkten anger att lagen inte alls ska tillämpas i förhållande till direktsändningar av tidsberoende medier.

     Enligt 6 mom. ska bestämmelserna i lagen tillämpas på innehållet på så-dana webbplatser på intranät och extranät som omfattas av lagen och har offentliggjorts före den 23 september 2019 först när webbplatsens publikationsplattform genomgår en översyn. Bestämmelsen stöder sig på artikel 1.4 g som anger att direktivet inte tillämpas i förhållande till innehåll i extranät och intranät, det vill säga webbplatser som endast är tillgängliga för slutna grupper och inte för allmänheten som sådan, som offentliggjorts före den 23 september 2019 fram till dess att sådana webbplatser genomgår en omfattande översyn. Om webbplats uppfyller kriterierna omfattas den enligt artikel 1.4 g inte av kraven förrän den genomgår en omfattande översyn. Vad som avses med en omfattande översyn framgår inte av direktivet. En rimlig tolkning är att en omfattande översyn är att likställa med att webbplatsens plattform genomgår en större uppgradering där även struktur och innehåll omarbetas eller där plattformen byts ut helt. Därför knyts tillämpningen av landskapslagens övergångsbestämmelser till att webbplatsens publikationsplattform genomgår en översyn.

     Enligt 7 mom. ska bestämmelserna i lagen tillämpas på sådant innehåll på webbplatser eller i mobila applikationer som har arkiverats före den 23 september 2019 endast då innehållet behövs för skötseln i förhållande till enskilda av ett ännu inte avgjort ärende. Lagens tillgänglighetskrav ska inte tillämpas på innehåll som har arkiverats före den 23 september 2019. Enligt artikel 1.4 h i tillgänglighetsdirektivet är direktivet inte tillämpligt på innehåll på webbplatser och i mobila applikationer som räknas som arkiverat, vilket innebär att de endast har innehåll som varken är nödvändigt för att genomföra aktiva administrativa förfaranden eller uppdateras eller redigeras efter den 23 september 2019.

 


 

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen

 

     I enlighet med lagtingets beslut stadgas:

 

1 kap.
Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens tillämpningsområde och syfte

     Denna lag tillämpas i förhållande till webbplatser och mobila applikationer som tillhandhålls av myndigheter inom landskaps- och kommunalförvaltningen.

     Lagens syfte är att var och en ska på lika villkor kunna använda de webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls av myndigheterna.

     Genom denna lag genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer, nedan tillgänglighetsdirektivet.

 

2 §

Definitioner

     I denna lag avses med

     1) webbplats digitalt datainnehåll som individualiseras med hjälp av ett domännamn och som är tillgängligt i ett datanät genom olika terminalutrustningar och deras programutbud,

     2) mobil applikation en programvara som har planerats och utvecklats för användning av allmänheten i mobila enheter som smarttelefoner och pekplattor,

     3) myndighet landskapsregeringen, myndigheter och inrättningar som lyder under landskapsregeringen, förvaltning som är ansluten till Ålands lagting, kommunala myndigheter, landskapets affärsverk samt juridiska och fysiska personer då de utför ett offentligt uppdrag med stöd av landskapslag.

 

3 §

Offentligrättsliga organ

     Vid tillämpningen av denna lag ska med myndighet också avses offentlig-rättsliga organ.

     Offentligrättsliga organ är juridiska personer som särskilt har inrättats för att tillgodose behov i det allmännas intresse utan industriell eller kommersiell karaktär och

     1) som till största delen finansieras av en myndighet som avses i 2 § 3 punkten eller ett annat offentligrättsligt organ,

     2) vars ledning står under kontroll av en myndighet som avses i 2 § 3 punkten eller ett annat offentligrättsligt organ, eller

     3) i vars förvaltnings-, styrelse- eller kontrollorgan mer än hälften av ledamöterna utses av en myndighet som avses i 2 § 3 punkten eller ett annat offentligrättsligt organ.

     Lagen tillämpas endast i förhållande till sådana offentligrättsliga organ som tillhandahåller tjänster som är väsentliga för allmänheten eller tjänster som specifikt tillgodoser behoven för eller är avsedda för personer med funktionsnedsättning.

 

4 §

Undantag från tillämpningsområdet

     Denna lag tillämpas inte i förhållande till webbplatser och mobila applikationer som tillhör radio- och televisionsföretag med uppdrag i allmänhetens tjänst.

     Denna lag tillämpas inte på följande innehåll på webbplatser och i mobila applikationer:

     1) direktsändningar av tidsberoende medier,

     2) kartor som inte är avsedda för navigering; även kartor avsedda för navigering är undantagna, om väsentlig information om dessa tillhandahålls på ett tillgängligt digitalt sätt,

     3) innehåll från tredje part som varken har finansierats eller tagits fram av den berörda myndigheten eller står under dess kontroll,

     4) reproduktioner av föremål från kulturarvssamlingar som inte kan göras fullständigt tillgängliga utan betydande hinder, samt

     5) skolors och daghems webbplatser och mobila applikationer, med undantag för innehåll som hänför sig till väsentliga administrativa funktioner på webbplatsen eller den mobila applikationen.

     Innehåll på webbplatser och mobila applikationer som tillhandahålls av myndigheter via en teknisk lösning som står under tredje parts kontroll ska, så långt det är möjligt, följa tillgänglighetskraven i denna lag.

 

2 kap.
Webbplatsers och mobila applikationers tillgänglighet

 

5 §

Tillgänglighetskrav

     Myndigheternas webbplatser och mobila applikationer ska vara tillgängliga så att de är möjliga att uppfatta, hanterbara, begripliga och robusta.

     Innehåll på webbplatser och mobila applikationer som överensstämmer med de harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med tillgänglighetskraven i denna lag.

     Var och en har en rätt att elektroniskt lämna in meddelanden till berörd myndighet om att webbplatsen eller den mobila applikationen inte anses vara förenlig med tillgänglighetskraven i denna lag. Myndigheten ska utan dröjsmål lämna ett svar på ett sådant meddelande.

 

6 §

Oproportionell börda

     En myndighet kan avvika från tillgänglighetskraven i 5 § om myndigheten med stöd av en förhandsbedömning kan visa att iakttagandet av kraven skulle lägga en oproportionell börda på myndigheten.

     Vid bedömningen av om en anpassning inte är proportionell ska särskilt beaktas

     1) det behov som personer med funktionsnedsättning har av att använda webbplatsen eller den mobila applikationen i fråga,

     2) myndighetens storlek och ekonomiska ställning, samt

     3) verksamhetens art och omfattning.

 

7 §

Tillgänglighetsutlåtande

     Varje myndighet ska på den relevanta webbplatsen eller i anslutning till den mobila applikationen tillhandahålla ett tillgänglighetsutlåtande, som åtminstone ska innehålla

     1) en redogörelse för vilka delar av innehållet på webbplatsen och den mobila applikationen som inte uppfyller tillgänglighetskraven samt skälen till avvikelser från dessa krav,

     2) anvisningar för hur användare av webbplatsen och den mobila applikationen kan elektroniskt lämna in till myndigheten i 5 § 3 mom. avsett meddelande om oförenlighet med tillgänglighetskraven,

     3) anvisningar för att på ett alternativt sätt få den från tillgänglighetskraven uteslutna informationen samt information om möjlighet att till myndigheten lämna in elektroniskt i 8 § 2 mom. avsedd begäran om att få innehållet i en tillgänglig form, samt

     4) en länk till landskapsregeringens webbplats där klagomål enligt 9 § kan anföras.

     Myndigheterna ska tillhandahålla tillgänglighetsutlåtandena på det sätt som föreskrivs i av kommissionen antagen genomförandeakt som avses i artikel 7.2 i tillgänglighetsdirektivet.

 

8 §

Rätt att få innehåll i en tillgänglig form

     Om innehåll som finns på myndighetens webbplats eller mobila applikation har uteslutits från tillgänglighetskraven i denna lag har en enskild person rätt att i specifika fall få detta innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt om personens rätt, fördel eller skyldighet enligt lag kan direkt påverkas av innehållet.

     Var och en har rätt att elektroniskt lämna in en begäran om att få det innehåll som avses i 1 mom. och berörd myndighet ska lämna ett svar senast fyra veckor efter att begäran lämnades in. Om innehållet inte lämnas till personen i en tillgänglig form ska myndigheten inom samma tid fatta ett beslut som innehåller en motivering till att begäran har avslagits.

 

3 kap.
Tillsyn

 

9 §

Tillsynsmyndighet

     Ålands landskapsregering fungerar som tillsynsmyndighet enligt denna lag. Var och en kan anföra klagomål hos landskapsregeringen om att en myndighets webbplats eller mobila applikation inte uppfyller kraven i denna lag.

     Landskapsregeringen ska i brådskande ordning behandla ett klagomål som gäller en myndighets behandling av en begäran om att få innehåll i en tillgänglig form enligt 8 §.

 

10 §

Tillsynsmyndighetens uppgifter

     Landskapsregeringen ska

     1) ge allmänna anvisningar och rådgivning om tillämpningen av denna lag,

     2) övervaka och kontrollera att tillgänglighetskraven iakttas på det sätt som anges i de genomförandeakter som antagits med stöd av artikel 8.2 i tillgänglighetsdirektivet, samt

     3) lämna till Europeiska kommissionen de rapporter som avses i artikel 8.4 i tillgänglighetsdirektivet.

 

11 §

Tillsynsmyndighetens befogenheter

     Landskapsregeringen kan

     1) vid utförandet av uppgifter enligt 10 § 2 punkten ålägga myndigheten att inom skälig tid se till att en webbplats och mobil applikation uppfyller tillgänglighetskraven,

     2) ålägga myndigheten att utarbeta ett tillgänglighetsutlåtande eller att se till att tillgänglighetsutlåtandet uppfyller kraven i 7 §, samt

     3) ålägga myndigheten att lämna innehåll i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat sätt åt en person som är berättigad till detta enligt 8 §.

 

12 §

Vite

     Landskapsregeringen kan förena i 11 § avsedda ålägganden med vite. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

 

4 kap.
Särskilda bestämmelser

 

13 §

Ändringssökande

     I beslut som har fattats med stöd av denna lag kan ändring sökas genom besvär i enlighet med bestämmelserna i 25 § i självstyrelselagen för Åland, om inte rätten till besvär är begränsad enligt lag.

 

14 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

 

15 §

Övergångsbestämmelser

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas från och med den 23 september 2019 på webbplatser som har offentliggjorts efter lagens ikraftträdande.

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas från och med den 23 september 2020 på webbplatser som har offentliggjorts före lagens ikraftträdande.

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas från och med den 23 juni 2021 på mobila applikationer.

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas på filformat för dokument som offentliggjorts före den 23 september 2018 endast då innehållet behövs för skötseln i förhållande till enskilda av ett ännu inte avgjort ärende.

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas från och med den 23 september 2020 på förinspelade tidsberoende media.

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas på innehållet på sådana webbplatser på intranät och extranät som omfattas av denna lag och har offentliggjorts före den 23 september 2019 först när webbplatsens publikationsplattform genomgår en översyn.

     Bestämmelserna i denna lag tillämpas på sådant innehåll på webbplatser eller i mobila applikationer som har arkiverats före den 23 september 2019 endast då innehållet behövs för skötseln i förhållande till enskilda av ett ännu inte avgjort ärende.

__________________

 

 

Mariehamn den 13 september 2018

L a n t r å d

 

 

Katrin Sjögren

 

 

Föredragande minister

 

 

Tony Asumaa

 



[1] Se t.ex. handlingsplan för e-förvaltning inom EU för åren 2016–2020, COM (2016) 179 final. Digitaliseringen av offentliga tjänster är ett av spetsprojekten i regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering (regeringsprogram 29.5.2015).

[2] Lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll (FFS 373/2015).

[3] Se landskapslagen (2017:85) om ändring av förvaltningslagen för landskapet Åland.

[4] Meddelande från Ålands landskapsregering M 3/2017–2018.

[5] KOM/2010/0636 slutlig.

[6] RP 72/2002 rd, s. 62.

[7] RP 60/2018 rd.

[8] Ds 2017:60. Genomförande av webbtillgänglighetsdirektivet.

[9] I den europeiska EN-standarden definieras webbsida som en resurs som inte är inbäddad och som hämtats från en enda URI med hjälp av HTTP, och varje annan resurs som används i återgivningen eller är tänkt att återges tillsammans med den huvudsakliga resursen i ett användarprogram. URI står för Uniform Resource Identifier och är en unik adress till en resurs på internet. HTTP står för Hypertext Transfer Protocol och är ett kommunikationsprotokoll för överföringar på internet.

[10] Landskapslagen (2017:80) om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling.

[11] För en redogörelse av hur begreppet offentligrättsligt organ har tolkats, se RP 108/2016 rd, s. 85–87.

[12] Ds 2017:60, s. 83–84.

[13] Om innehållet i tillgänglighetsutlåtandena, se avsnitt 2.1.2.

[14] ÅFS 2017/85–113. Se LF nr 26/2016–2017.

[15] Se ÅD-utlåtande nr 23/12, 10.7.2012.

[16] Se RP 309/1993 rd, s. 48 och GrUU 4/2016 rd.

[17] Se t.ex. GrUU 26/2017 rd, s. 18 och GrUU 67/2014 rd, s. 5.

[18] C-84/03, kommissionen mot Konungariket Spanien, punkt 27.

[19] Se bl.a. C-360/96, Gemeente Arnhem; C-44/96, Mannesmann; C-360/96, BFI Holding; C-94/99, ARGE; C-223/99 och C-260/99, Agorá Srl; C-18/01, Varkauden taitotalo och C-526/11, Ärtzekammer.

[20] T.ex. HFD 2016:108 och HFD 2013:21.

[21] C-393/06, Ing. Aigner.

[22] C-526/11, Ärtzekammer.

[23] C-380/98, The University of Cambridge.

[24] Se marknadsdomstolens beslut MD 589/09.

[25] FR nr 10/2006–2007.

[26] Beslut 23.8.2018. HFD:2018:T3832 och HFD:2018:T3831. Se även MD 763/16 och MD 764/16.

[27] Jfr Genomförande av webbtillgänglighetsdirektivet. Ds 2017:60, s. 82.

[28] Partsbegreppet i 8 § i förvaltningslagen motsvarar 11 § i förvaltningslagen (FFS 434/2003). För detaljmotiveringen, se RP 72/2002 rd, s. 67. För detaljmotiveringen till 6 § i förvaltningsprocesslagen, se RP 217/1995 rd, s. 41.

[29] FR nr 8/2006–2007.

[30] I detta sammanhang bör noteras att rikets regering den 5 april 2018 har lämnat en proposition till riksdagen innehållande förslag till lag om rättegång i förvaltnings-ärenden som ligger i riksdagen (RP 29/2018 rd). Den föreslagna lagen ska ersätta förvaltningsprocesslagen.