Lagförslag 28/2014-2015

		LAGFÖRSLAG nr 28/2014-2015
		Datum
		2015-08-27
	Till Ålands lagting

Skyddshem för personer som har drabbats av våld i nära relationer

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en lag som tryggar tillgången till skyddshem för personer som har drabbats av våld i nära relationer.

     Lagförslaget innebär att det införs en reglering av vilka tjänster som ett skyddshem ska erbjuda och vilka kvalifikationer som personalen ska ha. I lagförslaget läggs finansieringsansvaret för skyddshemsverksamheten på landskapet i stället för på kommunerna, vilket medför att alla ålänningar oberoende av hemkommun får samma möjlighet till boende på skyddshem. Lagförslaget ger landskapsregeringen en tydlig roll beträffande att sörja för tillgången på skyddshemstjänster samt att samordna och styra skyddshemsverksamheten. Ålands miljö och hälsoskyddsmyndighet får ett preciserat ansvar för att övervaka skyddshemsverksamheten.

     Syftet med lagförslaget är att, genom en tryggad skyddshemsverksamhet, medverka till att de som riskerar att drabbas av våld får skydd och hjälp. Den långsiktiga målsättningen är att bidra till att motverka våld i nära relationer och att öka jämställdheten mellan kvinnor och män i landskapet. Utgångspunkten för lagförslaget är att förbättra efterlevnaden i landskapet av Europarådets konvention från den 11 maj 2011 om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet.

     Landskapsregeringen avser att lagen ska tillämpas från och med år 2016.

 

__________________

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Våld i nära relationer 3

1.2 Behovet av skyddshem.. 5

1.3 Definition av ordet våld. 6

1.4 Finlands grundlag. 7

1.5 Internationell reglering. 7

1.6 Förekomsten av våld mot kvinnor i landskapet 8

1.7 Hur skyddshemsverksamheten är organiserad i landskapet 10

2. Nordisk lagstiftning. 12

2.1 Lagstiftningen i riket 12

2.2 Övrig nordisk lagstiftning och reglering. 14

3. Problembeskrivning. 14

4. Huvudpunkterna i landskapsregeringens lagförslag. 14

5. Lagstiftningsbehörigheten. 16

6. Förslagets verkningar 16

6.1 Ekonomiska verkningar 16

6.2 Administrativa verkningar 18

6.3 Verkningar beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män. 18

7. Beredningsarbetet 18

Detaljmotivering. 19

Lag om skyddshem.. 19

Lagtext 26

L A N D S K A P S L A G om skyddshem.. 26

 

 

 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Våld i nära relationer

 

Våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem och folkhälsoproblem, som det är nödvändigt att bekämpa.

     Både män och kvinnor kan begå våldshandlingar. Både män och kvinnor kan bli utsatta för våld. Statistiskt sett handlar våld i nära relationer dock oftast om mäns våld mot kvinnor. Ett globalt mönster visar nämligen att när män utsätts för våld är det oftast utanför familjen av andra män i vittnes närvaro. Det vanligaste våldet mot kvinnor globalt och i Norden är mäns ”vardagsvåld” i heterosexuella relationer. Det är alltid förkastligt att misshandla någon, oavsett om det rör sig om en man eller en kvinna. Den som blir utsatt för våld bör alltid få samhällets skydd, oavsett om brottsoffret är en kvinna eller en man. Eftersom mäns våld mot kvinnor är i särklass vanligast, är det främst den typen av våld som beskrivs i lagförslagets motiveringar, men lagstiftningsåtgärderna som föreslås är tänkta att omfatta allt våld i nära relationer och inkluderar med andra ord även HBTQ-personer (homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner) som utsätts för våld av sina partners. Även så kallat hedersrelaterat våld och förtryck inkluderas i den utsträckning som det sker i nära relationer.

     Kännetecknande för våld i nära relationer är att våldet oftast upprepas och blir värre och värre, så att ett destruktivt mönster byggs upp. Vanligt förekommande är att kränkningarna till en början är små, men att de upprepas och blir grövre och grövre. Våld i nära relationer föregås ofta av för-olämpningar och andra integritetskränkningar som syftar till att bryta ner offrets självförtroende. Den svagare partens självbestämmande minskar gradvis och när våldet har pågått en tid, kan den misshandlade personen börja uppfatta det som normalt att bli misshandlad. Ordet normaliseringsprocess brukar användas. Det beskrivs vanligen att normaliseringen av våldet sker långsamt och i början även subtilt. Början är ofta att mannen kontrollerar kvinnan alltmer: han kritiserar henne, har synpunkter på vilka hon pratar med och hur hon klär sig samt försvårar för henne att träffa sina vänner och släktingar. Här läggs grunden för att det ska vara möjligt att övergå till grövre kränkningar. I nästa fas flyttas gränserna ytterligare, så att sådant som inte skulle ha varit möjligt, när relationen uppkom, börjar upplevas som normalt: mannen slår kvinnan och kritiserar henne ständigt - samtidigt som kvinnan övertar mannens negativa bild av henne och fokuserar på att genom ett undfallande beteende försöka undvika våldet som mannen riktar mot henne. I slutfasen har våldet blivit en stor del av förhållandet och vardagen. Gränserna har flyttats ännu mer så att kvinnan inte längre vet vad som är acceptabelt eller oacceptabelt inom ett kärleksförhållande. Händelser, som för en utomstående person skulle upplevas som chockerande och oacceptabla, kan för kvinnan som blivit misshandlad under lång tid ha kommit att bli alldeles normala. Mannen har total makt medan kvinnan har förlorat sitt självförtroende och sin drivkraft. Det är viktigt som utomstående att veta att i det sista skedet av våldets normaliseringsprocess är det mycket svårt för kvinnan att på egen hand ta sig ur relationen.

     Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla länder, inom alla grupper, religioner och samhällsklasser. Ändå finns det höga mörkertal och stor osäkerhet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Många våldsutsatta kvinnor undviker att peka ut förövaren av rädsla för repressalier.

     De negativa konsekvenserna av våld i nära relationer är många och mycket stora. Misshandel innebär alltid ett lidande för brottsoffret och upprepad misshandel innebär ett väldigt stort lidande. Våld mot gravida kvinnor, vilket tyvärr är vanligt förekommande, är ett hot både mot kvinnan och mot det ofödda barnet. I värsta fall kan våldet trappas upp tills offret dör eller får allvarliga bestående skador. Varje år dödas 13-25 kvinnor i Finland av sin partner eller före detta partner. För anhöriga till den som blir misshandlad innebär misshandeln ett stort psykiskt lidande, vilket allra värst drabbar barnen i hemmet.

     Enligt en svensk vetenskaplig undersökning från 2010 uppgav nästan 11 % av barnen i åldersgruppen 13-17 år att de någon gång bevittnat våld i hemmet (Annerbäck EM, Wingren G, Svedin CG, Gustafsson PA. Prevalence and characteristics of child physical abuse in Sweden - findings from a population-based youth survey). Barnen, till någon som blir utsatt för våld, påverkas negativt av våldet och riskerar att själva hamna i dåliga mönster i framtiden. Ett vanligt problem för barn i familjer där våld förekommer är att skolgången eftersätts och att det är svårt för barnet att fullfölja sin utbildning på ett framgångsrikt sätt. Ett barn som utsätts för att pappan slår mamman kan drabbas psykiskt på ett sätt som har konsekvenser livet igenom. När barnen har blivit vuxna härmar de ofta sina föräldrars beteenden, även när de egentligen vet att det som föräldrarna har gjort är fel. Det finns en risk för att söner till män som misshandlar sina fruar upprepar mönstret och även de blir kvinnomisshandlare. Evaluering av norska ”Alternativ till Vold” i regi av ”Nasjonalt kunskapssenter om vold och traumatisk stress” visar att 60 % av våldsutövarna som undersökts inom ATV har levt med våld i den egna uppväxtfamiljen. Döttrar till kvinnor som har blivit utsatta för våld löper risk för att upprepa mönstret och själva bli utsatta för våld i vuxen ålder. Vidare bör framhållas att i Vincent Felittis studie Adverse Childhood Experience 2005 konstateras att våld i det egna hemmet, när barn bevittnar våld eller själva utsätts för våld är en central orsak till utvecklingen av fysiska och psykiska hälsoproblem i vuxen ålder. Det är viktigt att understryka att lidandet för de olika personerna som drabbas av våld i nära relationer är ofantligt - och att det inte går att uppskatta eller värdera hur stort lidandet är.

     Även ekonomiskt har våld i nära relationer stora negativa konsekvenser. Den som utsätts för allvarlig misshandel riskerar att förlora arbetsinkomster. En person, som förlorar arbetsinkomster på grund av att ha blivit utsatt för våld, drabbas ekonomiskt vid två tillfällen – första gången då arbetsinkomsterna uteblir på grund av arbetsoförmågan och andra gången efter pensioneringen, då pensionen är lägre på grund av att inkomsterna som ligger till grund för pensionsberäkningen är mindre. Arbetsgivare drabbas av att anställda blir sjukskrivna på grund av misshandel. Speciellt för en liten arbetsgivare med få anställda kan det vara kännbart med ett produktionsbortfall, då den anställde är arbetsoförmögen på grund av våld. Beträffande offentliga sektorn innebär misshandel stora kostnader för sjukvården, socialvården, bidragsgivande myndigheter och rättsväsendet, se även nedan i avsnittet om ekonomiska verkningar.

     Ur demokratisk synvinkel är våld i nära relationer förödande, eftersom våldet, som främst riktar sig mot kvinnor, begränsar kvinnornas livsrum och hindrar kvinnor från att ta plats i samhället. Våldet är ett extremt exempel på obalansen mellan kvinnor och män och bidrar till att bibehålla en värld där män har mycket mer makt än vad kvinnor har. Genom att våldet begränsar kvinnors möjligheter att påverka i större sammanhang utgör det ett hot mot hela begreppet demokrati.

     Eftersom våld i nära relationer har enorma negativa konsekvenser, är det oerhört viktigt att arbeta för att förhindra det. Samhället måste vidta åtgärder för att skydda och stödja utsatta, tillika som vi i ett förebyggande arbete måste syna de värderingar, normer och attityder som upprätthåller våldsutövandet. Utmaningen ligger i att omsätta den kunskap som finns och som fortsättningsvis utvecklas i målinriktade insatser så att de som behöver stöd och hjälp, faktiskt får det. Så länge som det finns personer som misshandlar sina närstående, måste samhället arbeta aktivt och förebyggande för att få slut på misshandeln.

     Det finns idag en växande insikt om hur omfattande och systematiskt våldet mot kvinnor är. Inom landskapet finns det ett stort intresse för att förebygga och förhindra våld i nära relationer, vilket bland annat märks på att social- och miljöutskottet fokuserade på frågan om mäns våld mot kvinnor i sitt utlåtande till finans- och näringsutskottet den 2 december 2014 över landskapsregeringens förslag till budget för landskapet Åland 2015. Intresset har dock ännu inte resulterat i den stora satsning som skulle behövas på alla nivåer för att våldet skulle kunna förbyggas och förhindras. Frågan om våld i nära relationer har inte arbetats in i myndigheternas ordinarie verksamhet. Bristande samsyn och samarbete mellan myndigheterna är fortfarande ett problem vid hanteringen av frågor som rör våld i nära relationer.

 

1.2 Behovet av skyddshem

 

Det är oerhört angeläget att hjälpa dem som drabbas av våld att komma ifrån gärningsmännen som utsätter dem för våldet. Tanken med skyddshem är att de ska innebära en möjlighet för personer som utsätts för våld att komma bort från våldet, allra helst att komma bort från våldet permanent. Ett skyddshem är ett skyddat boende som erbjuder omedelbar krishjälp, psykosocialt stöd, rådgivning och vägledning. Det psykosociala stödet, rådgivningen och vägledningen ska hjälpa personerna som har utsatts för våld att komma ur de destruktiva relationerna. Skyddshem är inte bara en tillfällig tillflykt från våld – utan även en verksamhet som ska förhindra att brottsoffer utsätts för våld igen. Skyddshemsverksamheten går även ut på att genom akuta åtgärder lindra de psykiska skadorna hos dem som har blivit utsatta för våld. Barn och vuxna, som har varit utsatta för svåra upplevelser såsom att någon närstående utövat våld mot dem i det egna hemmet, behöver en trygg miljö med ett professionellt team och en arbetsledning med mod och vilja att se våldets konsekvenser. Det måste speciellt understrykas att barn behöver hjälp utifrån sina egna villkor. Hjälp och stöd till barnen innebär i förlängningen att vi förebygger psykisk ohälsa och sviktande föräldraskap då barnen blir vuxna, vilket skyddar människor från stort lidande och samhället från stora kostnader. Barn som upplever våld är inte någon enhetlig grupp. De har något gemensamt men är också unika personer. En förändrad livssituation och skydd från ytterligare upplevelser av våld, hot och kränkningar är en förutsättning då det gäller hjälp till barnen. Barn som växer upp med våld i hemmet behöver synliggöras och mötas med kunskap, respekt och empati. Särskild hänsyn behöver tas till flickors och pojkars behov, rättigheter och förutsättningar, vilka kan se annorlunda ut än de vuxnas.

     Att en person får komma till ett skyddshem kan innebära en avsevärd skillnad för både personen själv och för personens barns framtid. Hjälp till våldsutövarna är förstås även det ett viktigt led i arbetet med att förebygga och minska våldet, men säkerhet för dem som utsätts för våld måste vara en kärnfråga.

     Människor brukar enbart vända sig till skyddshem om de är i extrem kris. Mirjam Kalland, rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan och docent i familjeforskning, sade till svenska Yle den 27 juli 2015 att tröskeln att söka hjälp är jättehög och att enligt forskning har kvinnor som söker hjälp redan blivit utsatta för våld långt över tio gånger.

     Landskapsregeringen anser att skyddshemsverksamheten är mycket viktig, eftersom den kan förhindra allvarligt lidande och göra att personer får en mycket bättre framtid än vad de annars skulle ha haft.            

 

1.3 Definition av ordet våld

 

Ordet våld kan användas på olika sätt i olika sammanhang. Med det ganska vida begreppet ”våld mot person” menas i juridiska sammanhang varje fysisk kraftutveckling som är riktad mot en person, om kraftutvecklingen är tillräcklig för att övervinna ett motstånd av någon art. ”Våld mot person” kan beskrivas som en överföring av rörelseenergi som är så påtaglig att personen förflyttas, hindras i förflyttning eller skadas. Utövande av ”våld mot person” kan vara lindrigt och ha ganska begränsade verkningar, till exempel att du tar tag i en person för att hindra denne från att förflytta sig framåt eller att du tar tag i personens händer för att hindra personen att gripa tag i någonting. Med det snävare begreppet ”våld å person” eller ”våld på person” menas tillfogande av smärta, vållande av skada eller fullständigt betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten.

     Användning av våld ingår i flera brottsbenämningar i strafflagen (FFS 39/1889). Här är några exempel: Enligt 21 kap. 5 § 1 mom. i strafflagen ska den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd, dömas för misshandel till böter eller fängelse i högst två år. Enligt 20 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen ska den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag dömas för våldtäkt till fängelse i minst ett och högst sex år. Enligt 14 kap. 5 § 1 mom. i strafflagen ska den som med våld eller genom hot som innebär allvarlig fara för annans välbefinnande hindrar någon att 1) uttrycka sin åsikt om allmänna angelägenheter vid ett för detta avsett möte eller en för detta avsedd annan tillställning eller i ett massmedium eller annars offentligt, 2) delta i ett möte, ett demonstrationståg eller i någon annan tillställning som ordnats för någon allmän angelägenhet eller att 3) grunda en förening för allmänna angelägenheter eller att ansluta sig eller höra till en sådan eller att vara verksam inom den, dömas för kränkning av politisk handlingsfrihet till böter eller fängelse i högst två år.

     Våld kan i vissa fall vara tillåtet. I enlighet med 4 kap. i strafflagen är våld tillåtet som nödvärn när det rör sig om en försvarshandling som är nödvändig för att avvärja ett påbörjat eller överhängande obehörigt angrepp, om inte handlingen uppenbart överskrider det som utifrån en helhetsbedömning ska anses försvarligt (4 § 1 mom.) eller som en nödtillståndshandling när en handling är nödvändig för att avvärja en omedelbar och trängande fara som hotar ett rättsligt skyddat intresse, om handlingen utifrån en helhetsbedömning är försvarlig med beaktande av det räddade intressets samt den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek, farans ursprung samt övriga omständigheter (5 § 1 mom.). Juridiskt är våld även tillåtet när det har socialadekvans och är accepterat av samhället såsom sportutövning (oönskade misstag under till exempel fotboll, ishockey och innebandy) eller medicinska åtgärder (till exempel operationer, blodprov och vaccinationer som utförs för att gagna patienten). En förälder eller annan vårdnadshavare har rätt att utföra smärtsamma åtgärder såsom vaccinationer mot sitt barns vilja, när åtgärderna är allmänt vedertagna och förväntas leda till nytta för barnet. Den som ser efter ett litet barn har inte bara rätt, utan även skyldighet, att använda sig av ”våld mot person” när det är behövligt för att skydda barnet – exempelvis genom att så skonsamt som möjligt hålla i barnet för att hindra det från att springa framför en bil, att hoppa ner i djupt vatten, att bränna sig på eld eller het vätska eller att rycka tag i vassa knivar eller andra farliga föremål. Givetvis är det däremot aldrig någonsin tillåtet att slå någon i bestraffande eller uppfostrande syfte.

     När ordet våld används i detta lagförslag, avses alltid ett oönskat, otillåtet beteende.

     För att komma till rätta med våld mot kvinnor och våld i nära relationer används ofta utvidgade våldsdefinitioner som inte bara inbegriper fysiskt våld utan även psykiskt och ekonomiskt våld, se nedan under 1.5 Internationell reglering. Det är viktigt att kränkningar i nära relationer förhindras i tillräcklig utsträckning, så att inte samhällets resurser sätts in först efter att det har blivit för sent. En vid definition av begreppet våld kan möjliggöra ett ingripande i ett tidigt skede, innan normaliseringsprocessen har gått för långt och innan allt för stora skador har åsamkats.

 

1.4 Finlands grundlag

 

Enligt 7 § i Finlands grundlag (FFS 731/1999) har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet, varvid ingen får utsättas för någon behandling som kränker människovärdet. Det föreskrivs i 19 § i Finlands grundlag att alla, som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv, har rätt till oundgänglig omsorg samt att det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag ska tillförsäkra var och en tillräckliga socialtjänster samt stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Grundlagsbestämmelserna innebär att myndigheterna har en skyldighet att skydda befolkningen mot misshandel och andra kränkningar.

 

1.5 Internationell reglering

 

FN:s generalförsamling antog den 20 december 1993 deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. Enligt artikel 1 avses med uttrycket våld mot kvinnor varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat. Enligt artikel 2 ska våld mot kvinnor anses omfatta men inte vara begränsat till: a) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer inom familjen, innefattande misshandel, sexuellt utnyttjande av minderåriga flickor i hushållet, våld relaterat till hemgift, våldtäkt inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder som är skadliga för kvinnorna, våld ut-övat av annan än make och våld i samband med utnyttjande, b) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer ute i samhället inklusive våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande och hotelser i arbetet, inom utbildningsinstitutioner och på andra platser, handel med kvinnor och tvångsprostitution samt c) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld förövat eller tolererat av staten, varhelst det förekommer. Det föreskrivs i artikel 4 att staterna bland annat bör arbeta för att i görligaste mån mot bakgrund av tillgängliga resurser och, i mån av behov, inom ramen för internationell samverkan, säkerställa att kvinnor som utsatts för våld, och i tillämpliga fall deras barn, får tillgång till specialiserat stöd, såsom rehabilitering, hjälp med omsorg och försörjning av barn, behandling, rådgivning, hälsovård och sociala förmåner, hjälpmedel och program, likaväl som försörjningsstöd och bör vidta alla andra lämpliga åtgärder för att främja deras säkerhet och fysiska och psykiska rehabilitering samt anslå tillräckliga resurser i den statliga budgeten för verksamhet som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor.

     I syfte att minska förekomsten av våld i nära relationer har Europarådet den 11 maj 2011 antagit konventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, (Istanbulkonventionen). Syftet med Istanbulkonventionen är enligt artikel 1 bland annat att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet samt att utarbeta ett omfattande system, principer och åtgärder för att skydda och hjälpa alla kvinnor som utsätts för våld och alla som utsätts för våld i hemmet. Definitionen av våld mot kvinnor i konventionen är, enligt artikel 3, ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor, som avser varje fall av könsrelaterat våld, som leder till eller troligen kommer att leda till fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang. Enligt artikel 8 ska parterna anslå lämpliga ekonomiska resurser och personalresurser för att åtgärderna och programmen för att förebygga och bekämpa alla former av våld inom ramen för konventionen ska kunna genomföras på ett adekvat sätt. I artikel 18 föreskrivs att parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skydda alla brottsoffer mot ytterligare våldshandlingar samt att parterna ska säkerställa att åtgärderna som vidtas syftar till att stärka de våldsutsatta kvinnornas ställning. Enligt artikel 20 ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att personer som har utsatts för våld har tillgång till tjänster som underlättar deras återhämtning, vilket när det behövs ska omfatta sådana tjänster som juridisk och psykologisk rådgivning, ekonomiskt bistånd, boende, utbildning, fortbildning och hjälp med att hitta en anställning. Vidare sägs i artikel 20 att parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har tillgång till en hälso- och sjukvård och socialtjänst som har tillräckliga resurser och personal som är utbildad för att hjälpa brottsoffer och kan hänvisa dem till lämpliga tjänster. Det föreskrivs i artikel 22 att parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ordna så att personerna som har utsatts för någon av de våldshandlingar som faller inom ramen för konventionen får tillgång till omedelbara kort- och långsiktiga specialiserade stödtjänster med lämplig geografisk spridning samt att parterna ska ordna att alla kvinnor som har utsatts för våld och deras barn får tillgång till specialiserade stödtjänster för kvinnor. Enligt artikel 23 ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att tillhandahålla lämpliga och lättillgängliga skyddade boenden i tillräckligt antal så att brottsoffren ska vara trygga och för att aktivt vända sig till brottsoffer, särskilt kvinnor och deras barn. Lagtinget har den 1 april 2015 bifallit att rikets lag om ikraftsättande av Istanbulkonventionens bestämmelser träder i kraft i landskapet Åland till de delar konventionen faller inom landskapets behörighet.

     En annan konvention som måste beaktas i det här sammanhanget är FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Enligt artikel 6 ska konventionsstaterna till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Det föreskrivs i artikel 19 att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård. Vid bedömningen av vilka resurser som ska läggas på skyddshemsverksamhet, som till stor del berör barn, är det en självklarhet för landskapsregeringen att beakta 6 och 19 artiklarna i barnkonventionen.

 

1.6 Förekomsten av våld mot kvinnor i landskapet

 

Beträffande i landskapet polisanmälda misshandelsfall, med kvinnor som brottsoffer, kan följande noteras:

• År 2008 anmäldes sammanlagt 83 fall av misshandel där 35 skett i bostad, 11 på färja, 11 på krogen och 26 på annan plats.
• År 2009 anmäldes sammanlagt 74 fall av misshandel där 36 skett i bostad, 13 på färja, 8 på krogen och 17 på annan plats.
• År 2010 anmäldes sammanlagt 46 fall av misshandel där 25 skett i bostad, 7 på färja, 9 på krogen och 5 på annan plats.
• År 2011 anmäldes sammanlagt 65 fall av misshandel där 34 skett i bostad, 7 på färja, 9 på krogen och 15 på annan plats.
• År 2012 anmäldes sammanlagt 64 fall av misshandel där 32 skett i bostad, 8 på färja, 5 på krogen och 19 på annan plats.

 

     Beträffande i landskapet polisanmälda sexualbrott, kan följande noteras:

• År 2008 anmäldes sammanlagt 13 fall varav 8 våldtäkter, 1 tvingande till samlag och 4 tvingande till sexuell handling. 3 av fallen hade skett i bostad, 5 på färja, 3 utomhus och 2 på annan plats.
• År 2009 anmäldes sammanlagt 8 fall varav alla 8 våldtäkt. 3 av fallen skett i bostad, 4 på färja och 1 utomhus.
• År 2010 anmäldes sammanlagt 11 fall varav alla 11 våldtäkt. 3 hade skett i bostad, 4 på färja, 1 på hotell, 2 utomhus och 1 i fritidsbåt.
• År 2011 anmäldes sammanlagt 13 fall varav 12 våldtäkter och 1 sexuellt utnyttjande. 4 av fallen hade skett i bostad, 6 på färja, 1 på hotell och 2 utomhus.
• År 2012 anmäldes sammanlagt 8 fall varav 5 våldtäkter och 3 tvingande till sexuell handling. 1 fall hade skett i bostad, 2 på färja, 1 i krogmiljö och 1 utomhus.

 

     Beträffande i landskapet polisanmälda brott mot barn under 18 år, kan följande noteras:

• År 2008 anmäldes sammanlagt 15 fall varav 7 misshandel, 7 sexuellt utnyttjande av barn och 1 grovt sexuellt utnyttjande av barn
• År 2009 anmäldes sammanlagt 23 fall varav 18 misshandel, 4 sexuellt utnyttjande av barn och 1 våldtäkt.
• År 2010 anmäldes sammanlagt 29 fall varav 16 misshandel, 6 sexuellt utnyttjande av barn och 7 våldtäkter.
• År 2011 anmäldes sammanlagt 29 fall varav 22 misshandel, 3 sexuella utnyttjanden, 2 grova sexuella utnyttjanden och 2 våldtäkter.
• År 2012 anmäldes sammanlagt 27 fall varav 22 misshandel och 5 sexuellt utnyttjande av barn.

 

     Angående statistiken bör det nämnas att det är allmänt känt att det ofta förekommer att de som utsätts för våldsbrott eller sexualbrott i nära relationer inte polisanmäler brotten.

     Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA), utför enkätundersökningar för att ta reda på hur vanligt som våld mot kvinnor är i olika EU-länder. Det finns inte några särskilda siffror beträffande Åland, men siffrorna från 2014 beträffande Finland visar att de finländska kvinnorna är mer utsatta för våld och övergrepp än vad kvinnorna inom EU är i genomsnitt. I Finland hade 30 % av kvinnorna blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av en partner efter 15 års ålder, medan EU-genomsnittet var 22 %. Beträffande psykiskt våld, som att hindra kvinnan från att träffa sina vänner och släktingar, bli arg om kvinnan talar med någon annan man, ta ifrån kvinnan bilnycklarna eller stänga in henne, förödmjuka kvinnan inför andra människor, hota med att ta ifrån kvinnan barnen eller att skada barnen eller andra personer som är viktiga för kvinnan, var det 53 % av de finländska kvinnorna som hade blivit utsatta för sådana kränkningar, medan EU-genomsnittet var 43 %. Det var 14 % av de finländska kvinnorna som efter 15 års ålder hade blivit förhindrade av en partner från att ta egna ekonomiska beslut, att göra egna inköp eller att arbeta utanför hemmet, medan EU-genomsnittet var 12 %. Information finns på engelska på hemsidan http://fra.europa.eu.

 

1.7 Hur skyddshemsverksamheten är organiserad i landskapet

 

I enlighet med 121 § 1 mom. i Finlands grundlag är Finland indelat i kommuner. Kommunerna har ett mycket viktigt ansvar för arbetet med att förebygga och förhindra våld i nära relationer.

     Enligt 13, 17 och 18 §§ i socialvårdslagen (FFS 710/1982) som gäller i landskapet i enlighet med landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård  är en av kommunernas uppgifter inom socialvården att utföra socialarbete, det vill säga sådan ledning, rådgivning och utredning av sociala problem som handhas av yrkesutbildad personal inom socialvården samt andra stödåtgärder som upprätthåller och främjar individens och familjens trygghet och förmåga att komma tillrätta. I enlighet med 3 § 1 mom. landskapslagen (1993:71) om planering av och landskapsandel för socialvården ska kommunerna ordna de uppgifter som hör till socialvården genom att själva ombesörja verksamheten, genom att med stöd av avtal tillsammans med en annan kommun eller andra kommuner ombesörja verksamheten, genom att låta kommunförbund ombesörja verksamheten eller genom att köpa tjänster av landskapet, av annan kommun, av kommunalförbund eller av annan som tillhandahåller socialvårdstjänster.

     Landskapet Åland är indelat i sexton självstyrande kommuner. Mariehamn har det högsta invånarantalet (11 393 invånare år 2013) medan Sottunga har det lägsta (100 invånare år 2013). Kommunerna får en stor del av sina inkomster från skatter (såsom kommunalskatt, samfundsskatt och fastighetsskatt) och från landskapsandelar som är landskapets transfereringar till kommunerna. Landskapsandelarna utbetalas, såvitt är relevant i detta sammanhang, i enlighet med landskapslagen om planering av och landskapsandel för socialvården och landskapslagen (1993:70) om landskapsandelar till kommunerna. Förändringar av kostnadsfördelningen mellan landskapet och kommunerna sker efter förhandlingar. Kostnaderna för skyddshemsverksamheten beaktas vid beräkningen av landskapsandelarna. Basbeloppen som hör till landskapsandelen för socialvårdens driftskostnader är beräknade utgående från de verkliga kostnaderna år 2005 som sedan indexjusterats. Det är dock svårt att beräkna hur stor andel i basbeloppen som är skyddshemskostnader och effekten är trolig marginell. Beträffande specialomsorg, barnskydd och missbrukarvård betalas särskilda landskapsandelar utifrån nettodriftskostnaderna. När de särskilda landskapsandelarna för barnskydd beräknas, ingår nettodriftskostnaderna för skyddshemsverksamhet i underlaget. Landskapsandelssystemet syftar till att utjämna resurs-, behovs- och kostnadsskillnader mellan olika kommuner; det kan även användas som ett styrmedel när landskapet strävar efter att styra kommunernas verksamhet i en viss riktning. Till viss del kan landskapsandelssystemet utjämna skillnaderna mellan kommunerna och förbättra möjligheterna för att socialvårdstjänster ska tillhandahållas på lika villkor.

     I landskapet finns det ett enda skyddshem, Tallbacken som drivs av Mariehamns stad. Skyddshemmet Tallbacken har personal dygnet runt och fungerar både som barn- och ungdomshem (första våningen) och skyddshem (andra våningen).

     På Mariehamns stads hemsida finns följande texter beträffande skyddshemsverksamheten på Tallbacken: ”Om du är utsatt för hot, fysisk eller psykisk misshandel av en närstående kan du vända dig till Tallbacken alla tider på dygnet. Du är även välkommen att komma tillsammans med dina barn. Personalen på Tallbacken kan ge dig olika former av stöd och hjälp som t.ex. handledning i vardagen, hjälp med kontakt till myndigheter och samtalsstöd. Tallbackens verksamhet finns i ett tvåvåningshus med olika typer av lägenheter och rum för de boende.” … ”Vi har ingen begränsad boendetid.” …”Skyddshemmet finns för dig som blir utsatt för hot, fysisk eller psykisk misshandel av en närstående. Här får du hjälp, både i akuta situationer och att på sikt hitta en väg ut ur svårigheterna. Tillsammans ser vi över din livssituation och stöttar dig i att hitta de lösningar som passar dig bäst.” (taget från hemsidan augusti 2015).

     Kvinnofridskommittén, som är tillsatt av landskapsregeringen, har utarbetat en modell för att samordna insatserna vad gäller våld i nära relationer, Kompetenscentrum mot våld i nära relationer, där de olika enheterna såsom ÅHS, polisen, åklagarmyndigheten och den kommunala socialvården samverkar. Genom arbetet med Kompetenscentrum mot våld i nära relationer har Kvinnofridskommittén kartlagt alla aktörer och deras ansvarsområden. Enligt kartläggningen har Tallbacken följande ansvarsområden: ge skydd så att övergreppen inte fortsätter, ge stöd och övernattningsmöjligheter åt anhöriga, ansvara för den initiala krisinterventionen under handledning av psykiatrin, inhysa kompetenscentrets och samrådsenheternas samverkansenhet samt utföra andra uppgifter enligt skriftligt uppdrag från socialsekreterare. Själva öppenvården, som inte avser det akuta krisskedet, hör till det kommunala ansvaret. Kommunernas uppgifter är enligt kartläggningen att: ha det övergripande ansvaret enligt socialvårds- och barnskyddslagen, ansvara för brådskande omhändertagande, placera barn i trygghet, ansvara för att det förebyggande arbetet mot våld i nära relationer och inom familjen ingår i kommunens välfärdsstrategi och säkerhetsplaner, ombesörja anordnande av socialservice samt rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor samt göra barnskyddsutredningar.

     När en person som blivit utsatt för våld kommer till Tallbacken, tillhandahåller personalen omedelbar krishjälp, i form av någonting att äta och dricka samt ett samtal. Personen som blivit utsatt för våld får en särskild kontaktperson bland de anställda på Tallbacken. Därefter erbjuds en rad olika tjänster. Tallbackens personal ser till att våldet dokumenteras, om så inte redan har skett. Personalen hör efter om ett besöksförbud behövs. Eftersom det kan vara svårt för den som blivit utsatt för våld att återvända till sin bostad, åker personalen dit och hämtar hennes saker till henne. Juridisk hjälp, kontakt med socialarbetare samt psykiatriskt stöd förmedlas. Personalen förklarar särskilt för barnen vad som har hänt och vad Tallbacken är. Vid behov kontaktas barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen vid ÅHS. Personen som blivit utsatt för våld får hjälp att hitta en annan bostad. Det förekommer fall när den misshandlade kvinnan går tillbaka till mannen som har slagit henne, men enligt Tallbackens föreståndare är det vanligaste att kvinnor som kommer till Tallbacken, sedan separerar från de våldsamma männen.

     Mariehamns stad säljer tjänster till övriga åländska kommuner som betalar enligt nyttjande. Däremot har kommunerna inte ingått något avtal om ett generellt användande av skyddshemstjänsterna med Mariehamns stad.

     På Tallbacken finns det permanent tre platser för personer som utsatts för våld i nära relationer. Eftersom det är samma personal och samma byggnad som barn och ungdomshemmet finns det möjlighet att tidvis erbjuda fler platser. Det finns vid Tallbacken sex anställda (inklusive föreståndaren) som arbetar i skift. Vid behov tas extra personal in. Ingen i personalen har socialarbetarkompetens, men det är meningen att organisationen och personalens utbildningsnivå ska ses över. Kommunernas dygnsavgift för skyddshemsboende är 298 euro, oberoende om klienten är barn eller vuxen. Ersättningen från andra kommuner till Mariehamns stad för boende på skyddshemsverksamheten låg under 35.000 euro år 2014 – och har vissa år varit betydligt lägre. Det förekommer att kommuner vill att boende på Tallbacken ska flytta någon annanstans av kostnadsskäl. Avgiften som klienterna betalar är cirka 9 euro per dygn; det är hemkommunen som beslutar om denna avgift tas ut av klienten eller inte. Meningen är att en klient ska kunna söka skydd vid Tallbacken när som helst oberoende av kommun, varvid kontakt med hemkommunen tas följande vardag. Enligt Mariehamns stads avdelning för socialservice har Tallbacken idag ett bra samarbete med många kommuner. Tidigare har det hänt att någon kommun inte velat betala dygnsavgifter för klienter som kommit till Tallbacken under helgdagar, men denna typ av situation har inte varit aktuell på ett tag.

 

     Statistik över boende i skyddshemmet på Tallbacken (vuxna samt medföljande barn)

·         2011: 11 boende och 89 vårddygn,

·         2012: 16 boende och 86 vårddygn,

·         2013:                       12 boende och 268 vårddygn,

·         2014:                       26 boende och 463 vårddygn

 

     År 2014 kom skyddshemsverksamhetens klienter från Mariehamn, Jomala, Finström, Geta och Föglö. Av personerna som övernattade 2014 var det 15 (8 vuxna och 7 barn) som kom från Mariehamn (348 vårddygn).

     Under 2015 har det varit 11 boende och 503 vårddygn fram till den 30 juli.

     Efterfrågan av skyddshemstjänster är ojämn, vilket innebär att platser ibland står tomma. Det måste dock alltid finnas personal på plats dygnet runt för att tillgodose ett plötsligt uppkommande behov av skyddshemmets tjänster. Skyddshemmet har därför kostnader även när beläggningen är låg. Mariehamns stads socialnämnd har den 20 januari 2015 framfört till landskapsregeringen att ”med hänvisning till det ekonomiska läget är det en betungande del för staden att upprätthålla denna typ av jourverksamhet som riktar sig till hela landskapet.”

     Det kan konstateras att olika kommuner arbetar olika mycket med att förebygga och förhindra våld i nära relationer. På en del håll förefaller det vara så att arbetet mot våld i nära relationer inte är tillräckligt prioriterat, vilket skulle kunna bero på resursbrist eller på otillräckliga kunskaper.

     Det finns önskemål om att kommunerna i landskapet ska samordna socialvården. Landskapsregeringen har den 25 maj 2015 lämnat ett lagförslag till lagtinget beträffande en kommunalt samordnad socialtjänst (lagförslag nr 25/2014-2015). Förslaget innebär att kommunerna senast den 1 oktober 2017 ska komma överens om en samordning av all socialvård som ankommer på kommunerna förutom barnomsorg och äldreomsorg. Om kommunerna kommer överens ska den samordnade socialtjänsten börja verka senast den 1 januari 2018; kan kommunerna inte själva enas om samarbetets utformning ska i stället ett kommunalförbund med obligatoriskt medlemskap påbörja sin verksamhet den 1 januari 2019. I samband med att socialtjänsten samordnas ska landskapsandelssystemet ändras.

 

2. Nordisk lagstiftning

 

2.1 Lagstiftningen i riket

 

Finlands riksdag antog den 30 december 2014 lagen om ersättning som betalas av statens medel till producenter av skyddshemstjänster (FFS 1354/2014, RP 186/2014). Lagen innebär att skyddshemstjänster definieras, att finansiering av skyddshemmen överförs från kommunerna till staten från och med den 1 januari 2015 samt att boende på skyddshem blir avgiftsfritt.

     Genom den nya lagen får olika myndigheter olika ansvarsuppgifter. Institutet för hälsa och välfärd (THL) åläggs att sörja för den riksomfattande tillgången på skyddshemstjänster (7 § 1 mom.), att ingå avtal om produktion av skyddshemstjänster (7 § 2 mom. och 9 §), att ansvara för den riksomfattande samordningen av skyddshemstjänster (7 § 3 mom.), att ingå avtal med producenter av skyddshemstjänster om ersättningsbeloppet och att dela ut ersättningen (10 §) samt att svara för samordningen och styrningen av den riksomfattande skyddshemsverksamheten (12 § 2 mom.). Social- och hälsovårdsministeriet har fått ansvar för den allmänna ledningen, styrningen och tillsynen av skyddshemsverksamhetens finansiering. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården samt regionförvaltningsverken har fått i uppgift att övervaka skyddshemsverksamheten inom deras verksamhetsområde (12 §).

     Lagen innehåller förordningsfullmakter. Social- och hälsovårdsministeriet får utfärda närmare bestämmelser om skyddshemstjänster (5 § 3 mom.). Statsrådet får utfärda närmare bestämmelser om produktion av skyddshemstjänster (8 § 4 mom.) samt om utbetalning av ersättning som delas ut av statens medel, om redovisningens innehåll och om grunderna för återbetalning och ny utdelning av ersättning (10 § 5 mom.). Den 13 maj 2015 utfärdade statsrådet en förordning om förutsättningar för produktion av skyddshemstjänster (FFS 598/2015), där det föreskrivs vilken behörighet och kompetens som skyddshemspersonal ska ha.

     Institutet för hälsa och välfärd har utarbetat Nationella kvalitetsrekommendationer för skyddshem (handledning 22/2013). Syftet med kvalitetsrekommendationerna är att vägleda kommunerna i hur de ska tillhandahålla och utveckla skyddshemstjänsterna. Rekommendationerna är till nytta för användare, utförare, finansiärer och övervakare av skyddshemstjänster. Tillstånds- och tillsynsmyndigheterna använder rekommendationerna i sitt tillstånds-, tillsyns- och handledningsarbete. Rekommendationerna behandlar bland annat klientarbetet på skyddshemmet, dokumentation av klientarbetet, utvärdering och utveckling av verksamheten samt utvecklingsbehov i skyddshemstjänsterna. Ett viktigt avsnitt handlar om att säkerställa tillräckliga resurser för skyddshemmet beträffande personalantalet, personalens behörighet och kompetens samt krav på skyddshemmets lokaler. Rekommendationerna från 2013 stämmer inte helt och hållet överens med den nya lagstiftningen, men kommer troligen att förnyas.

     Beträffande kommunernas arbete mot våld i nära relationer har Social- och hälsovårdsministeriet utarbetat Rekommendationer om förebyggande av våld i nära relationer och inom familjen – Identifiera, trygga och agera (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2008:10). Rekommendationerna innefattar sådana ämnen som kommunernas och andra lokala aktörers strategiska styrning och planering, personalens kompetens, vilka olika tjänster som behöver tillhandahållas såsom förebyggande tjänster, tjänster för olika grupper av våldsoffer samt hjälp för våldsbenägna personer att upphöra att utöva våld, medborgaraktiviteter för att förebygga våld, dokumentation och statistikföring samt information och påverkan.

     I samband med godkännandet av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, påpekade lagtingets social- och miljöutskott att Finlands riksdag har antagit en lag där ansvaret för finansiering av skyddshem överförts till staten samt där klientförhållandet gjorts avgiftsfritt. Social- och miljöutskottet framhöll att motsvarande lagbestämmelser saknas i landskapet (SMU bet. nr 5/2014-2015).

 

2.2 Övrig nordisk lagstiftning och reglering

 

I den danska och den norska lagstiftningen finns bestämmelser om tryggat boende på kriscentra.

     I Sverige finns anvisningar om skyddat boende i socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:4).

 

3. Problembeskrivning

 

Landskapet har idag en bra skyddshemsverksamhet på Tallbacken, som drivs av Mariehamns stad. För att trygga verksamheten och allas tillgång till skyddshemstjänster på Åland på lika villkor skulle det dock behövas en laglig grund för att säkra att verksamheten kan fortsätta på minst samma nivå som tidigare samt ett uttalat centraliserat ansvar för hela landskapets skyddshemsverksamhet.

     För andra kommuner än Mariehamns stad är det problematiskt med skyddshemskostnaderna, eftersom det är omöjligt att förutse kostnadernas storlek under kommande budgetår. Vissa år kan en kommun vara helt utan skyddshemskostnader – och andra år kan det vara ett stort antal personer som övernattar på skyddshem under en lång tid. Det är svårt för de olika kommunerna att reservera tillräckliga belopp för skyddshemskostnader.

     För de enskilda personerna, som har drabbats av våld i nära relationer, kan det vara ett problem att behöva betala en avgift för att bo på skyddshem. Det händer att de våldsutsatta kvinnorna inte har tillgång till egna pengar – utan att det är deras makar som helt och hållet beslutar om familjeekonomin.

     Samtidigt är skyddshemsverksamheten någonting som absolut måste fungera – både eftersom det finns internationella krav beträffande att staterna ska motverka våld mot kvinnor och våld i familjen samt eftersom skyddshemsverksamheten påtagligt behövs för att lindra följderna av våld och för att förhindra våld i framtiden. Landskapsregeringen anser att våld i nära relationer är ett allvarligt problem som samhället måste fokusera mer på. Det skulle enligt landskapsregeringens uppfattning vara önskvärt att trygga och förbättra skyddshemsverksamheten, för att stödja brottsoffren och för att minska riskerna för att brott begås mot dem igen.

     Landskapsregeringen bedömer att det skulle innebära en stor risk för säkerhet och hälsa att inte reglera skyddshemsverksamheten och att inte lösa finansieringen av skyddshemsverksamheten på ett hållbart sätt.

 

4. Huvudpunkterna i landskapsregeringens lagförslag

 

Lagförslaget går ut på att skyddshemsverksamheten ska regleras och att landskapet ska finansiera skyddshemsverksamheten.

     Arbete mot våld i nära relationer är ett oerhört viktigt område som behöver reglering. Genom reglering ökar vi möjligheterna att arbete mot våld i nära relationer får en hög prioritering. Tillgången på skyddshemsplatser och kvaliteten på skyddshemsverksamheten kan ha livsavgörande betydelse för enskilda personer – det är därför viktigt att det ställs krav på verksamheten.

     Lagförslaget utgår från rikslagen, men texten är ändrad utifrån åländska förhållanden. Situationen i landskapet är annorlunda, eftersom färre olika myndigheter agerar här, vilket innebär färre nivåer på myndighetsuppgifter. En annan framträdande skillnad är att landskapet i dagsläget enbart har ett skyddshem och troligen inte heller i framtiden kommer ha något riktigt stort antal, vilket innebär att vissa förfaranden lämpligen bör vara annorlunda. Möjligheten att använda sig av en ”blankettlag” med hänvisningar till rikslagen och särskilt angivna avvikelser har övervägts, men förkastats eftersom det förefaller som att en blankettlag skulle bli alltför svårtolkad.

     Skyddshemsverksamheten finansieras nu av kommunerna, men det finns nackdelar. För det första får Mariehamns stad tidvis bära en orimligt stor del av finansieringsbördan för skyddshemsverksamheten, eftersom det är staden som driver landskapets enda skyddshem. Andra kommuner betalar bara skyddshemsverksamheten vid eventuellt nyttjande, medan staden står för de permanenta kostnaderna. För det andra finns en risk för att kommuner med svag ekonomi inte aktivt hjälper kvinnor att komma till skyddshem, på grund av kostnaderna som det kan medföra. Det är mycket olyckligt om hemkommunens ekonomiska situation inverkar på möjligheten att få komma till ett skyddshem och att få stanna kvar där så länge som det behövs för att en tillräcklig återhämtning ska kunna ske. Landskapsregeringens menar att möjligheterna att få en plats på skyddshem ska vara lika stora oberoende av vilken åländsk kommun som en hjälpbehövande är bosatt i. Staten har valt att lyfta av finansieringen av skyddshemmen från kommunerna. Landskapsregeringen anser att det skulle vara en hållbar lösning att lägga finansieringen för skyddshem på landskapet. Landskapet skulle inte överta någon praktisk skötsel av ett skyddshem, utan enbart finansieringen. Dessutom ska landskapet, på samma sätt som beträffande övrig socialvård, sköta den övergripande samordningen, uppföljningen och övervakningen. Det är troligt att de åländska kommunerna den 1 januari 2018 eller den 1 januari 2019 får en samordning av socialvården, där skyddshemmen ingår, men det skulle vara önskvärt att ännu snabbare än så trygga skyddshemsplatserna för människor från samtliga åländska kommuner. Eftersom en skyddshemsplats kan rädda liv, är det synnerligen angeläget att trygga skyddshemsverksamheten för alla invånare.

     Idag finns det bara ett åländskt skyddshem, Tallbacken i Mariehamn, så tills vidare är det den skyddshemsverksamheten som landskapet skulle finansiera. Eftersom Tallbacken även driver annan verksamhet än skyddshemsverksamhet, är det viktigt att kunna särskilja kostnaderna eller att skapa en rimlig schablon för kostnaderna, så att landskapet enbart bekostar skyddshemsverksamheten. Landskapet tar enbart över finansieringen av sådan skyddshemsverksamhet som bedrivs då personen som blivit utsatt för våld återhämtar sig som boende på skyddshemmet. Verksamhet som be-drivs som öppenvård för att förhindra och förebygga fortsatt våld, finansieras även fortsättningsvis av kommunerna. Barnskyddsverksamhet, i enlighet med landskapslagen (2008:97) om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen ska inte heller hänföras till skyddshemsverksamhet som landskapet ska finansiera.

     Det är angeläget för alla inblandade (klienter, tjänsteproducenter, finansiär, övervakande myndigheter) att det ska gå att se efter att skyddshemsverksamheten håller en tillräckligt god kvalitet. Förordningsfullmakterna i lagförslaget möjliggör att landskapsregeringen senare noggrant reglerar vilka krav som ska kunna ställas på skyddshemsverksamheten. Bemyndigandena att utfärda förordningar motsvarar bemyndigandena i rikslagen och avser varken grunderna för individens rättigheter och skyldigheter eller frågor som i övrigt hör till området för lag.

     Ålands landskapsregerings social- och miljöavdelning har idag det övergripande ansvaret för att leda, utveckla, planera och följa upp socialvården i landskapet. Detaljbestämmelser kan göra det enklare för landskapsregeringen att leda, utveckla, planera och följa upp skyddshemsverksamheten.

     Det är lämpligt att Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, som övervakar övrig socialvård i landskapet, även får ett preciserat uppdrag beträffande att övervaka skyddshemsverksamheten. Övervakning och inspektioner förbättrar möjligheterna att upprätthålla en god kvalitet.

     Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt och att landskapet ska budgetera medel för skyddshemsverksamhet i budgeten för 2016.

 

5. Lagstiftningsbehörigheten

 

Enligt 18 § självstyrelselagen (1991:71) för landskapet Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar (1 p.), kommunernas förvaltning (4 p.) och socialvård (13 p.). Lagförslaget behandlar socialvård samt hantering och övervakning av verksamheten som ska bedrivas.

     Om någon bestämmelse i lagförslaget skulle anses höra till rikets behörighet, kan det ändå i enlighet med 19 § 3 mom. självstyrelselagen tas med i landskapslagen, för vinnande av enhetlighet och överskådlighet.

 

6. Förslagets verkningar

 

6.1 Ekonomiska verkningar

 

Vid bedömningen av lagförslagets ekonomiska verkningar utgår landskapsregeringen från att våld i nära relationer medför mycket höga kostnader för det åländska samhället, främst i form av sjukskrivningskostnader och andra kostnader för att de drabbade inte kan försörja sig själva, men även i kostnader för sjukvården, socialvården och rättsväsendet. Det är visserligen svårt att bedöma exakt hur höga kostnaderna för våld i nära relationer är på Åland, men utgående från undersökningar som har gjorts i nordiska länder är det skäligt att dra slutsatsen att kostnaderna är avsevärda även här.

     Enligt en utredning som utfördes av social- och hälsovårdsministeriet 2001 var kostnaderna för våld mot kvinnor i Finland 91 miljoner euro på årsnivå. [1]

     Enligt en norsk undersökning, var kostnaderna för våld i nära relationer och inom familjen 600-800 miljoner euro under 2012 i Norge, varvid de största kostnaderna berodde på att offren delvis eller helt blev utanför arbetslivet. Siffran 600-800 miljoner euro ska jämföras med 300-350 miljoner euro, som var kostnaden för förebyggande av våld, främst i form av barnhems- och skyddshemstjänster.

     Socialstyrelsen i Sverige bedömde 2006 att de samhällsekonomiska kostnaderna för våld i nära relationer uppgår till mellan 2 695 och 3 300 miljoner kronor per år i Sverige. Därav bedömdes 21-38 miljoner kronor härröras till sjukvård, 1 098-1 189 miljoner kronor till rättsväsendet, 706-1 149 miljoner kronor till socialtjänsten, 670-720 miljoner kronor till produktionsbortfall och 690 miljoner kronor till sjukpenning och andra transfereringar. Det påpekades att utöver de bedömda kostnaderna finns dessutom andra kostnader som inte kunnat beräknas, såsom exempelvis kostnader för tandvård, läkemedel, barnens skador och psykiatrisk vård. Kostnaderna för smärta och lidande uppgavs kunna uppgå till mycket höga belopp.

     I allmänmotiveringen till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ersättning som betalas av statens medel till producenter av skyddshemstjänster (RP 186/2014) uppgavs följande på sidan 10 ”Genom skyddshemstjänsterna hjälper man våldsoffret att återhämta sig och så fort som möjligt återvända till samhället. Ju snabbare återhämtningen är, dess lägre blir kostnaderna för samhället.”

     Det har under 2015 framkommit att staten har budgeterat för lite pengar till skyddshemsverksamheten, så att medlen inte på långa vägar täcker behovet. Risken att en sådan situation skulle uppkomma i landskapet får bedömas som ytterst liten, dels eftersom tillgången på skyddshemstjänster är betydligt bättre här i förhållande till befolkningsmängden och dels eftersom situationen här är betydligt lättare att överblicka då det enbart finns ett skyddshem och det skyddshemmet förefaller bedriva en tillräckligt omfattande verksamhet.

     Landskapsregeringen bedömer att tillhandahållandet av högkvalitativa skyddshemstjänster är samhällsekonomiskt fördelaktigt, eftersom kostaderna för skyddshem kan förväntas vara lägre än kostnaderna som fortsatt våld kan åsamka familjerna, arbetsgivarna, bidragsmyndigheterna, hälso- och sjukvården, socialvården och rättsväsendet.

     Kostnaden för hela Tallbacken var enligt Mariehamns stad 512.175 euro under 2014 och 482.578 euro under 2013 (uppgifter som lämnats juli 2015). Det sammanlagda antalet vårddygn var 2.269 under 2014 och 1.229 under 2013 enligt bokslutet. Enligt uppgifter från socialkansliet rörde det sig om 463 vårddygn för boende i skyddshem under 2014 och 268 vårddygn för boende i skyddshem under 2013. Landskapets kostnad för själva skyddshemsverksamheten kan förväntas vara mellan 100.000 och 200.000 euro per år från 2016 och framåt. Det är svårt att göra någon exakt bedömning av de kommande kostnaderna för skyddshemsverksamheten, dels eftersom kostnaderna för skyddshemsverksamheten hittills inte har redovisats separat och dels eftersom det är svårt att uppskatta från år till år hur många som kommer att bo på skyddshemmet och hur länge de stannar. Kvalitetskrav på skyddshemsverksamheten kan möjligen innebära att verksamheten i framtiden blir något dyrare än vad den är nu. Kvalitetskraven ska dock förhoppningsvis göra att verksamheten blir bättre, så att klienterna dels återhämtar sig snabbare och dels får lättare att ta sig ur relationer som är till skada för dem. I syfte att få verksamheten billigare kan det vara en god idé att utreda om andra arbetstidarrangemang skulle kunna övervägas än dem som används nu.

     Den ekonomiska effekten av lagförslaget för andra kommuner än Mariehamns stad är att kommunerna inte längre kommer att betala en avgift om 298 euro per dygn när kommuninvånare använder sig av skyddshemsverksamheten på Tallbacken.

     Kommunernas kostnader för skyddshemsverksamheten är idag underlag för beräkning av den särskilda landskapsandelen för barnskydd. Landskapet täcker kommunernas kostnader efter avdrag för självrisk som varierar från kommun till kommun i enlighet med 11 och 14 §§ landskapslagen (1993:71) om planering av och landskapsandel för socialvården. Landskapets andel av kostnaderna är exempelvis 14,5 % för Mariehamn, 22,5 % för Jomala, 32,5 % för Finström och 45,5 % för skärgårdskommunerna. När kostnaderna för skyddshemsverksamheten överförs till landskapet, inträffar från och med 2018 en automatisk minskning av de särskilda landskapsandelarna för socialvård, vilket till en liten del kompenserar landskapet för de utökade kostnaderna. Landskapsandelarna minskas automatiskt genom att kommunerna från och med 2016 inte längre har några kostnader att redovisa för skyddshemsverksamheten.

     Idag får Mariehamns stad 14,5 % av kostnaderna för skyddshemsverksamheten ersatta som en del av den särskilda landskapsandelen för barnskydd, dock med två års eftersläpning. Det är en stor förbättring för Mariehamns stad att i stället få en förskottsersättning för skyddshemsverksamheten i enlighet med lagförslaget.

     Eftersom behovet av skyddshemsplatser varierar kraftigt från år till år i de olika kommunerna och eftersom kostnaderna för skyddshemsverksamhet aldrig har redovisats separat, är det inte möjligt att bedöma lagförslagets exakta inverkan på de ekonomiska relationerna mellan landskapet och kommunerna i framtiden. Även om effekten för kommunerna kan konstateras vara positiv, torde den variera från kommun till kommun utgående från behovet av skyddshemsplatser. Med hänsyn till de oförutsägbara ekonomiska effekterna av lagförslaget har landskapsregeringen inga planer på att vidta åtgärder för att sänka landskapsandelarna till kommunerna på grundval av lagförslaget. En sänkning av de särskilda landskapsandelarna för socialvård, inträffar dock som ovan nämnts automatiskt 2018 när kommunerna upphör att redovisa kostnader för skyddshemsverksamhet.

     För att skyddshemstjänsterna ska användas i önskad utsträckning, bör det även anslås medel för information och utbildning beträffande skyddshemsverksamheten både hos kommunerna och inom landskapsförvaltningen.

 

6.2 Administrativa verkningar

 

Ansvaret för att det ska utföras socialarbete som främjar individens och familjens trygghet ligger även i fortsättningen kvar på kommunerna. Landskapsregeringen tar över finansieringen av skyddshemsverksamheten, men kommer inte att utföra någon skyddshemsverksamhet. Vissa helt nya uppgifter, som att sörja för tillgången på skyddshemstjänster och att ingå avtal med producenter av skyddshemstjänster, tillkommer för landskapsregeringen.

     Lagförslaget innebär en precisering av vissa uppgifter som hör till landskapsregeringen respektive ÅMHM. Förtydliganden och vissa mindre tillägg görs beträffande uppgifterna, men det blir ingen principiell omfördelning av uppgifter mellan landskapsregeringen och ÅMHM. Lagförslaget medför en viss utökad arbetsbörda för landskapsregeringen och ÅMHM.

 

6.3 Verkningar beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män

 

Både kvinnor och män har möjlighet att komma till skyddshem. Att utsätta sin partner för våld är naturligtvis lika fel oberoende av om det är en man som slår en kvinna, en kvinna som slår en man, en man som slår en man eller en kvinna som slår en kvinna. Det är dock betydligt vanligare i nära relationer att det är kvinnor som utsätts för våld än att det är män som utsätts för våld. Våldet riktas mot en kvinna i ca 90 procent av antalet våldsdåd i en parrelation, vilka kommer till finländska polisens kännedom Beträffande våld rent generellt är det betydligt vanligare att gärningsmannen är en man än att den som utövar våldet är en kvinna. WHO räknar med att då det gäller våld är män till 90-95 procent förövare/utövare i såväl krig som fredstid.

     Våld i nära relationer är ett stort hot mot jämställdheten mellan kvinnor och män. En relation där den ena partnern utsätter den andra för våld är mycket långt ifrån att vara jämställd.

     Det är märkbart att våld i nära relationer inte går över av sig själv – utan att det krävs en samhällsinsats och ett förebyggande arbete.

     Lagförslaget har mycket goda verkningar för jämställdheten mellan kvinnor och män, eftersom skyddshemmen minskar underläget för kvinnor som befinner sig i relationer som inte är jämställda.

 

7. Beredningsarbetet

 

Inför arbetet med lagförslaget har en utredning genomförts. Tjänstemän vid landskapsregeringens regeringskansli, social- och miljöavdelning samt finansavdelning har deltagit i beredningsarbetet. Under beredningen av lagförslaget har diskussioner även förts med tjänstemän vid ÅMHM, Mariehamns stads socialförvaltning och Ålands kommunförbund. Synpunkterna som framkommit i diskussionerna har beaktats i stor utsträckning. Från Mariehamns stads socialförvaltning och Ålands kommunförbund har utlåtanden över lagförslaget inkommit, varvid tiden för att skriva utlåtanden dock har varit exceptionellt kort. På grund av tidsnöd har lagförslaget inte kunnat skickas ut på sedvanlig remiss till kommunerna. Att ärendet ändå förs till lagtinget beror på att det bedöms vara av stor vikt och angelägenhet samt att det har ett positivt utfall för alla berörda parter.

 

Detaljmotivering

 

Lag om skyddshem

 

1 § Lagens syfte. Texten överensstämmer med rikslagen, förutom att ordet ”nationellt” har tagits bort.

     Syftet med lagen är att åstadkomma en förbättring - dels genom att ställa krav på skyddshemstjänsterna så att de ska bli ännu bättre och dels genom att trygga finansieringen så att det ska finnas en tillräcklig tillgång på skyddshemstjänster för alla som behöver dem, oavsett hemkommun.

 

2 § Tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas på både kommunala och privata skyddshem som ska ha samma möjligheter att finansieras av landskapet. Det finns idag inga privatägda skyddshem i landskapet, men den nya lagen som lägger finansieringen på landskapet torde underlätta privata initiativ. Att börja bedriva skyddshemsverksamhet kan vara intressant för sådana företag som redan bedriver dygnetruntverksamhet samt redan har personal med sådan kompetens som krävs för skyddshemsverksamhet.

     Texten motsvarar rikslagen. Skillnaderna består i att ”statsmedel” har ersatts med ”landskapets medel” samt att 2 mom. är annorlunda formulerat.

 

3 § Definition av skyddshem. Texten överensstämmer med rikslagen.

     Eftersom ett skyddshem, enligt definitionen, ska ha verksamhet dygnet runt, måste ett skyddshem ha personal i tjänst eller i beredskap 24 timmar per dygn, så att det alltid ska vara möjligt att komma till skyddshemmet och få hjälp direkt.

     Genom att boende på skyddshem och nyttjande av skyddshemmets tjänster blir gratis, kan vi undvika situationer när en person av ekonomiska skäl väljer att inte komma till skyddshemmet eller att lämna skyddshemmet för tidigt.

     Enligt lagförslaget ska klienten vid behov kunna vända sig till skyddshemmet anonymt, utan att lämna personuppgifter. En beskrivning av förfarandet vid önskemål om anonymitet finns i detaljmotiveringen till 3 § lagen om ersättning som betalas av statens medel till producenter av skyddshemstjänster (RP 186/2014 sidorna 14 och 15).

 

4 § Våld i nära relationer. Skyddshemmens uppgift är att ta emot dem som har utsatts för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld.

     Med nära relationer avses kärleksrelationer, nära släktrelationer och andra nära relationer. Vad som utgör en nära relation kan variera från person till person. Det väsentliga är att klienten uppfattar våldsutövaren som en närstående person eller en före detta närstående person. Lagtexten omfattar även fall när relationen är avslutad. Det är inte nödvändigt att bo tillsammans för att ha en nära relation.

     Med våld avses inte enbart fysiskt och sexuellt våld – utan, i enlighet med den internationella regleringen, även psykiskt och ekonomiskt våld. Psykiskt våld kan vara att hålla en person isolerad från släktingar och vänner eller att systematiskt skrämma eller förolämpa någon. Ekonomiskt våld kan vara att hindra någon från att själv hantera pengar, från att själv kunna försörja sig, från att göra egna inköp eller från att ha några egna ägodelar. Beträffande psykiskt och ekonomiskt våld är boende på skyddshem troligen enbart aktuellt i sådana fall när den psykiska eller ekonomiska skadan innebär en väsentlig begränsning av en persons handlingsutrymme.

     Det är viktigt att definitionen av våld i nära relationer inte blir så snäv att personer som behöver hjälp att komma ifrån destruktiva relationer utestängs – men att den inte heller blir så vid att var och en som lever i en relation skulle kunna ha en möjlighet att erhålla kostnadsfritt boende på skyddshem.

     Den föreslagna texten motsvarar rikslagen, dock med den skillnaden att det uppges att ordet ”våld” avser en otillåten kränkning.

     Lagtextens definition av ”våld i nära relationer” avses innefatta allt sådant våld som beskrivs som ”våld i hemmet” i artikel 3 i Istanbulkonventionen.

     Vid bedömningen av om våld förekommer eller kan förekomma i framtiden, bör skyddshemmet och andra inblandade utgå från den hjälpsökandes upplevelse och beskrivning av situationen.

 

5 § Skyddshemstjänster. Texten överensstämmer med rikslagen, förutom att ”social- och hälsovårdsministeriet” har ersatts med ”landskapsregeringen”.

     Det är bra att skyddshemstjänsterna regleras i lag så att det säkerställs att personer som har blivit utsatta för våld får tillgång till tjänster som underlättar deras återhämtning. Målsättningen med tillhandahållandet av skyddshemstjänsterna är att personer som har blivit utsatta för våld i nära relationer ska få hjälp att upprätthålla sin hälsa, sin livskraft och sin handlingsförmåga.

     Till skyddshemstjänsterna som finansieras i enlighet med denna lag hör enbart omedelbar krishjälp, skyddat boende samt psykosocialt stöd, rådgivning och vägledning som skyddshemmet erbjuder i akuta situationer. De enskilda kommunerna är även fortsättningsvis skyldiga att tillhandahålla och bekosta annan socialvård som behövs med anledning av våld i nära relationer.

     Hur många dygn, som det är lämpligt att en person bor kvar på skyddshemmet, får skyddshemmets ansvariga person tillsammans med övrig personal avgöra utifrån sin sakkunskap på området. Det är angeläget att personer som har blivit utsatta för våld bor kvar så länge att de ska kunna få tillräcklig hjälp att komma bort från fortsatt våld. Samtidigt är det viktigt att ingen blir institutionaliserad på skyddshem. Det ligger i klientens intresse att få hjälp med återhämtning, så att klienten sedan kan flytta till ett annat boende.

     Vid tillhandahållandet av skyddshemstjänsterna bör producenten av tjänsterna beakta att det kan behövas särskild omsorg vid tillhandahållandet av skyddshemstjänster åt personer som är extra sårbara, såsom personer med funktionshinder, personer som är mycket unga eller mycket gamla eller personer från kulturer som är mycket olika den åländska.

     Det förefaller lämpligt att landskapsregeringen vid behov ska kunna precisera utformningen av olika skyddshemstjänster i förordning.

 

6 § Klienter i skyddshemsverksamheten. Texten överensstämmer med rikslagen, varvid dock ”vilket som helst av de skyddshem som tillhandahåller tjänster som avses i denna lag” syftar på skyddshemmen i landskapet.

     Enligt förslaget till lagtext ska skyddshemstjänster i första hand erbjudas åt personer som har blivit utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld samt deras minderåriga barn. I andra hand ska skyddshemstjänster kunna arbjudas åt personer som är utsatta för liknande problem, till exempel hedersrelaterat våld som utövas av andra än närstående, men som ändå gör att offret för våldet måste lämna sitt hem.

 

7 § Uppgifter som sköts av landskapsregeringen. Texten motsvarar rikslagen med vissa mindre skillnader. ”Institutet för hälsa och välfärd” samt ”statsrådet” har ersatts med ”landskapsregeringen” och ”den riksomfattande” samt ”olika delar av landet” har ersatts med uttryck som hänvisar till landskapet. Av språkliga skäl är landskapslagens 2 mom. annorlunda formulerat än rikslagens 2 mom. En annan skillnad gentemot rikslagen är att uppgiften att styra skyddshemsverksamheten, som i rikslagen finns i 12 § 2 mom., har placerats i landskapslagens 7 § 3 mom. så att landskapsregeringens olika uppgifter anges samlat.

     I artikel 23 i Istanbulkonventionen, finns som nämnts i avsnitt 1.4, en skyldighet att vidta åtgärder för att tillhandahålla lämpliga och lättillgängliga skyddade boenden i tillräckligt antal. Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen se till att det finns tillräckligt med skyddshemstjänster i förhållande till behovet. Till skillnad från riket uppfyller landskapet redan rekommendationerna från Europarådets insatsgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor angående att det per 10.000 invånare bör finnas en familjeplats på skyddshem. [2] Det är dock angeläget för landskapet att inte enbart följa en schablonmässig minimirekommendation, utan att se till att det finns skyddshemsplatser för alla som behöver dem för att komma bort från våld i nära relationer.

     Det är av stor betydelse att landskapsregeringen, som är en central myndighet, får det övergripande ansvaret för att se till att ålänningarna får sådan tillgång till skyddshemstjänster som motsvarar behovet. I detta sammanhang är det lämpligt att notera att artikel 10:1 i Istanbulkonventionen ålägger parterna att utse ett eller flera offentliga organ som ansvarar för att samordna, genomföra, bevaka och utvärdera åtgärderna för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och av våld i hemmet. Det är enklare för det ansvariga organet, landskapsregeringen, att sköta samordningen, genomförandet, bevakningen och utvärderingen, om det finns ett samordningsansvar beträffande olika typer av våldsförebyggande åtgärder, vilket ger god insyn och breda påverkningsmöjligheter.

     Enligt paragrafens 3 mom. ska landskapsregeringen ansvara för styrningen av skyddshemsverksamheten. Vad som avses är den övergripande styrningen av skyddshemsverksamheten i landskapet som helhet, genom att ange målsättningar och på andra sätt vägleda producenterna av skyddshemstjänsterna. Den dagliga ledningen av skyddshemsverksamheten sköts av skyddshemstjänsternas producenter i enlighet med deras interna regler.

     Uppgifterna, som i denna lag tilldelas landskapsregeringen, bör fördelas mellan social- och miljöavdelningens socialbyrå och regeringskansliets jämställdhetsenhet, utifrån vad som är lämpligt med hänsyn till ansvarsområdet och resurserna.

 

8 § Förutsättningar för produktion av skyddshemstjänster. Texten motsvarar i stort sett rikslagen. ”Institutet för hälsa och välfärd” och ”statsrådet” har ersatts med ”landskapsregeringen”, ”tillstånds- och tillsynsmyndigheter för social- och hälsovården” har ersatts med ”Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet” och det har tagits in en hänvisning till landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice. Språket har gjorts mer enhetligt och lättläst än den svenska översättningen av rikslagen. Främsta skillnaden gentemot rikslagen är att 2 mom. i landskapslagen är lite annorlunda formulerat än 2 mom. i rikslagen, vilket beror på en strävan efter att klargöra rollfördelningen mellan landskapsregeringen och Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.

     När landskapsregeringen beslutar om vilka verksamheter som bör finansieras av landskapsmedel, är det skäligt att samma förutsättningar ska gälla för både privata och kommunala producenter av skyddshemstjänster. Därför bör kommunala aktörer omfattas av samma krav som privata aktörer. Beträffande kommunala tjänsteproducenter föreskrivs i lagförslagets 2 mom. att när landskapsregeringen förhandlar om ett avtal angående produktion av skyddshemsverksamhet ska landskapsregeringen kontrollera att samma förutsättningar som för privata aktörer är uppfyllda, det vill säga kraven som ställs i lagen om privat socialservice. Följande föreskrivs i 4 § 1 mom. i lagen om privat socialservice: ”Varje verksamhetsenhet ha tillräckliga och ändamålsenliga lokaler och tillräcklig och ändamålsenlig utrustning samt den personal som verksamheten förutsätter. Lokalerna ska till sina sanitära och övriga förhållanden vara lämpliga för den vård, fostran och övriga omsorg som tillhandahålls där”. Enligt 4 § 2 mom. ska antalet anställda vara tillräckligt med avseende på servicebehovet och antalet klienter. Ett annat krav som ställs enligt 10 § i lagen om privat socialservice är att serviceproducenten ska kunna svara för sina ekonomiska förpliktelser på behörigt sätt, vilket knappast blir något problem för Mariehamns stad som bedriver den nuvarande skyddshemsverksamheten. Landskapsregeringen ska i samband med avtalsförhandlingarna försäkra sig om att lokalerna, utrustningen och personalen uppfyller kraven som ställs. För att kunna göra en riktig bedömning av om kraven är uppfyllda ska landskapsregeringen begära en kontroll av ett expertorgan.

     Enligt 1 § i landskapslagen (2007:115) om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet har Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) till uppgift att verka som tillstånds- och tillsynsmyndighet samt handha annan myndighetsutövning i enlighet med vad som bestäms i annan landskapslagstiftning. Det föreskrivs i 3 § 1 mom. i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård  att övervakningen inom socialvården ska skötas av ÅMHM på det sätt som anges i riksförfattningarna om socialvård. Vid ÅMHM finns idag två social- och hälsovårdsinspektörer som sköter övervakningen av social- och hälsovården. ÅMHM har rätt sakkunskap för att kunna ge ett utlåtande till landskapsregeringen beträffande förutsättningarna för att kommunala tjänsteproducenter ska kunna utföra skyddshemstjänster.

     I samband med att landskapet tar över finansieringen av skyddshemsverksamheten är det rimligt att det också ställs detaljerade krav på skyddshemmet. Landskapsregeringen planerar att i enlighet med 4 mom. utfärda en förordning om förutsättningarna för produktion av skyddshemstjänster, i syfte att trygga verksamhetens kvalitet. En sak som skulle kunna finnas i förordningen är detaljerade utbildnings- och erfarenhetskrav för personalen. Andra saker som skulle kunna tas med i förordningen är bestämmelser om personalantalet och om skyddshemmets lokaler, utifrån ett säkerhetsperspektiv. Det är önskvärt att förordningen skrivs så snart som möjligt. Av hänsyn till befintlig personal och den befintliga verksamheten bör förordningen dock ha övergångsbestämmelser som underlättar en smidig omställning.

 

9 § Avtal om produktion av skyddshemstjänster. Texten motsvarar rikslagen med några mindre skillnader. ”Institutet för hälsa och välfärd” har ersatts med ”landskapsregeringen” och ”statsbudgeten” har ersatts med ”landskapsbudgeten”. En annan skillnad är att det enbart är när det finns flera åländska skyddshem som det behöver avtalas hur samarbetet med andra åländska skyddshem ska anordnas.

     Avtalen med producenterna av skyddshemstjänster ska ingås för högst fem år i taget, eftersom det kan finnas anledning för landskapsregeringen att utvärdera efter några år hur avtalet och verksamheten har fungerat – och göra ändringar på basen av vad som har framkommit vid utvärderingen.

     Ersättningen till skyddshemmet blir beroende av anslaget i landskapsbudgeten, varvid det dock får noteras att budgetanslaget måste vara tillräckligt stort för att möjliggöra ett säkerställande av högklassiga och heltäckande skyddshemstjänster i enlighet med 1 §. Det är även angeläget att beakta bestämmelsen i artikel 4 i FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor beträffande att det i budgeten ska anslås tillräckliga resurser för verksamhet som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor samt bestämmelsen i artikel 8 i Istanbulkonventionen beträffande att anslå lämpliga ekonomiska resurser och personalresurser för att åtgärderna för att förebygga och bekämpa alla former av våld inom ramen för konventionen ska kunna genomföras på ett adekvat sätt.

     Även om det till en början enbart ska ingås avtal med en enda tjänsteproducent av skyddshemstjänster, är det rimligt att anta att upprättandet av avtalet innebär en viss belastning för den enhet inom landskapsregeringen vilken ska upprätta avtalet.

     Beträffande punkt 2 blir hela Åland verksamhetsområde för skyddshemmet, så länge som det enbart finns ett skyddshem.

     Någon avtalsbestämmelse behöver inte finnas beträffande hur samarbetet inom skyddshemsnätverket ska ordnas, förrän det finns fler skyddshem som det första skyddshemmet kan samarbeta med.

 

10 § Ersättning som betalas ur landskapets medel och hur den bestäms. Texten motsvarar rikslagen. Skillnaderna består i att ”Institutet för hälsa och välfärd” och ”statsrådet” har ersatts med ”landskapsregeringen” att ”statens medel, ”statsmedel” och ”statsbudgeten” har ersatts med ”landskapets medel” och ”landskapsbudgeten” samt att språket har gjorts mer enhetligt och lättläst än den svenska översättningen av rikslagen.

     Ersättning ur landskapets medel ska betalas ut för skyddshemsverksamhet, inte för någon annan verksamhet som producenten av skyddshemstjänster bedriver. Ersättningen ska betalas ut i förskott, varvid det dock beträffande 2016 får räcka att ersättningen betalas ut senast det datum som anges i 15 § 2 mom.

     I 3 mom. anges olika grunder för beräkning av förskottsersättningen. Därvid bör stor vikt läggas vid hur höga kostnaderna för skyddshemstjänsterna har varit tidigare. ”Invånarantalet i tjänsteproducentens verksamhetsområde” nämns som en annan av fördelningsgrunderna. Denna fördelningsgrund blir främst aktuell om det uppkommer flera producenter av skyddshemstjänster, men även en kraftig höjning av det åländska invånarantalet skulle kunna inverka på ersättningens storlek.

     I 4 mom. beskrivs hur ersättningen beräknas åt en ny producent av skyddshemstjänster, det vill säga åt en producent som inte har bedrivit skyddshemstjänster tidigare och alltså inte har relevanta bokslutsuppgifter från föregående år.

     Vid behov kan landskapsregeringen utfärda en förordning där det närmare anges hur de olika bestämningsgrunderna för ersättning till skyddshem ska användas och viktas mot varandra.

 

11 § Redovisning för användning av ersättning, återbetalning av ersättning och ny utdelning. Texten i 1 och 3 mom. överensstämmer med rikslagen, förutom att ”Institutet för hälsa- och välfärd”, ”social- och hälsovårdsministeriet och statsrådet” har ersatts med ”landskapsregeringen” samt att ”statens medel” har ersatts med ”landskapets medel”.

     Texten i 2 mom. behandlar vad som händer om det vid redovisningen framkommer att de verkliga kostnaderna är lägre eller högre än förskottsersättningen som utbetalats. Eftersom det är mycket svårt att på förhand beräkna det exakta behovet av skyddshemstjänster, är det nödvändigt att det ska finnas regler om återbetalning av ersättning och ny utdelning. För att en ny utdelning ska kunna ske, kan det vara nödvändigt att få medel genom en tilläggsbudget.

     Idag betalar landskapsregeringen ut understöd till exempelvis olika föreningar som får PAF-medel samt till Visit Åland. Det är lämpligt att använda sig av liknande rutiner beträffande understödet till skyddshem.

     Det är troligt att det kommer att finnas ett behov av en förordning som närmare reglerar hur utbetalning av ersättningen till skyddshemsverksamhet ska ske, hur kostnaderna och verksamheten ska redovisas samt i vilka fall som en återbetalning ska göras.

 

12 § Tillsyn. Angående ÅMHM, se specialmotiveringen under 8 §. Eftersom ÅMHM redan övervakar socialvården i landskapet, är det naturligt att även i denna speciallag ge det specificerade övervakningsansvaret till ÅMHM.

     Beträffande kommunalt producerad skyddshemsverksamhet, som ju bedrivs på Tallbacken, hänvisas i lagförslaget till 55 § socialvårdslagen som behandlar inspektion av kommunal verksamhet, tillträde till verksamhetsställets alla lokaler (2 mom.), framläggning utan hinder av sekretess av alla handlingar (2 mom.), rätt att ta fotografier (2 mom.), handräckning av polis (3 mom.) samt protokoll över inspektionerna (4 mom.) och 56 § socialvårdslagen som behandlar föreskrifter om avhjälpande av brister eller andra missförhållanden som äventyrar klientsäkerheten, omedelbart avbrytande av verksamheten eller förbud av användningen av en verksamhetsenhet.

     Socialvårdslagen FFS 710/1982 tillämpas i landskapet i enlighet med en blankettlag, landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. En komplikation är därvid att Finlands riksdag genom den nya socialvårdslagen (FFS 1301/2014) har upphävt socialvårdslagen FFS 710/1982 per den 1 april 2015. Enligt 61 § 2 mom. i den nya socialvårdslagen ska dock den upphävda socialvårdslagens 2 kap., 27 d, 27 e, 40 och 41§§ samt 5 och 8 kap. få förbli i kraft. De paragrafer som är relevanta i det här sammanhanget, 55 och 56 §§ i socialvårdslagen, finns i 8 kap. som alltså fortsätter att gälla. Avsikten var enligt specialmotiveringen i RP 164/2014 att samtliga bestämmelser i socialvårdslagen 710/1982 skulle upphävas genom lagen om ordnande av social- och hälsovård, vilket dock fördröjts. I landskapet är läget att hela den gamla socialvårdslagen fortsättningsvis gäller på samma sätt som före den 1 april 2015. När ÅMHM utövar tillsyn över skyddshem ska inte enbart 55 och 56 §§ utan även andra bestämmelser i socialvårdslagen användas.

     Beträffande privata skyddshemstjänster, som eventuellt kommer att anordnas senare, hänvisas i lagförslaget till lagen om privat socialservice (FFS 922/2011), dock i den version som gäller i landskapet i enlighet med landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice, som senast ändrades per den 1 juli 2015 genom 2015/46.

     ÅMHM:s inspektioner underlättas av om det finns detaljbestämmelser, vilket kan ordnas genom en förordning, se lagförslagets 8 §.

 

13 § Tillämpning av landskapslagen om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti. Understöd från landskapet regleras av landskapslagen (1988:50) om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti. Det är önskvärt att det nya understödet, som landskapet ska betala för skyddshemsverksamheten, följer befintliga regler och passar in i samma system som övriga understöd som utbetalas av landskapet.

 

14 § Ikraftträdande. Lagen bör träda i kraft så snart som möjligt.

     Eftersom de mest berörda myndigheterna (Mariehamns stad och ÅMHM) och avdelningarna vid landskapsregeringen (regeringskansliet, finansavdelningen och social- och miljöavdelningen) har blivit kontaktade under lagberedningsarbetet, bör det vara möjligt för dem att omgående sätta igång behövliga förberedelser.

 

15 § Övergångsbestämmelser. Det är rimligt att anta att ett avtal mellan landskapsregeringen och Mariehamn stad om produktion av skyddshemstjänster och ersättningsbelopp kan ingås före den 30 juni 2016.

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om skyddshem

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Lagens syfte

     Syftet med denna lag är att säkerställa högklassiga och heltäckande skyddshemstjänster för personer som är utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld.

 

2 §

Tillämpningsområde

     Denna lag innehåller bestämmelser om de grunder som iakttas vid betalning av ersättning ur landskapets medel till aktörer som producerar skyddshemstjänster.

     Lagen tillämpas på kommunala och privata producenter av skyddshemstjänster.

 

3 §

Definition av skyddshem

     Ett skyddshem är en för klienterna avgiftsfri enhet inom krisarbete med verksamhet dygnet runt och till vilken en person eller en familj som har blivit utsatt för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld kan söka sig på eget initiativ eller på anvisning av en myndighet eller någon annan aktör, vid behov även anonymt.

 

4 §

Våld i nära relationer

     Med våld i nära relationer avses i denna lag händelseförlopp under vilka någon utövar våld mot en nuvarande eller före detta partner, sitt barn eller partnerns barn, sin förälder, annan nära släkting eller annan närstående. Med våld avses en otillåten kränkning som orsakar eller kan orsaka fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller lidande för den som utsätts för gärningen, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande.

 

5 §

Skyddshemstjänster

     De tjänster som erbjuds på ett skyddshem är omedelbar krishjälp, skyddat boende dygnet runt samt psykosocialt stöd, rådgivning och vägledning som skyddshemmet i akuta situationer erbjuder dem som har blivit utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld.

     Skyddshemmets ansvariga person bedömer tillsammans med sin personal som är specialiserad på krisarbete längden på skyddshemsperioden.

     Närmare bestämmelser om skyddshemstjänster kan utfärdas i landskapsförordning.

 

6 §

Klienter i skyddshemsverksamheten

     Skyddshemstjänster erbjuds i första hand åt personer som har blivit utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld och åt medföljande minderåriga barn.

     Skyddshemstjänster kan även tillhandahållas i fall som kan jämställas med våld i nära relationer för att hjälpa personer som behöver hjälp, om hjälpen motsvarar offrets behov av hjälp och om hjälpen inte orsakar skada eller medför fara för andra som befinner sig i skyddshemmet.

     En person får söka sig till vilket som helst av de skyddshem som tillhandahåller tjänster som avses i denna lag, förutsatt att där finns plats.

 

7 §

Uppgifter som sköts av landskapsregeringen

     Landskapsregeringen sörjer för tillgången på skyddshemstjänster så att det för invånarna i hela landskapet erbjuds och finns tillgång till tillräckligt med tjänster i förhållande till behovet.

     Landskapsregeringen ingår avtal om produktion av skyddshemstjänster med sådana producenter som bäst uppfyller de förutsättningar som föreskrivs i 8 § och i landskapsförordning som har utfärdats med stöd av 8 § 4 mom.

     Landskapsregeringen ansvarar för styrningen av skyddshemsverksamheten och samordningen av skyddshemstjänsterna i landskapet som helhet i samarbete med de skyddshem som har ingått avtal.

 

8 §

Förutsättningar för produktion av skyddshemstjänster

     För att en privat aktör ska få ingå avtal med landskapsregeringen om produktion av skyddshemstjänster krävs att aktören har giltigt tillstånd enligt lagen om privat socialservice (FFS 922/2011) i enlighet med landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice.

     Kommunala producenter av skyddshemstjänster ska uppfylla samma förutsättningar som de privata aktörerna. Innan landskapsregeringen ingår ett avtal enligt 9 § med en kommunal producent, kontrollerar Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet på landskapsregeringens begäran att förutsättningarna är uppfyllda.

     De anställda hos producenten av skyddshemstjänster ska ha tillräcklig utbildning, arbetserfarenhet och insikt i krisarbete inom våld i nära relationer. Personalen ska omfatta ett tillräckligt antal representanter för olika yrkesgrupper. Utöver detta kan personalen omfatta sakkunniga i producentens specialområde inom krisarbete.

     Närmare bestämmelser om förutsättningarna för produktion av skyddshemstjänster kan utfärdas i landskapsförordning.

 

9 §

Avtal om produktion av skyddshemstjänster

     Landskapsregeringen ingår avtalen om produktion av skyddshemstjänster med producenterna för högst fem år i sänder. I ett avtal ska det intas en bestämmelse enligt vilken den ersättning som betalas årligen är beroende av det anslag som reserverats för detta ändamål i landskapsbudgeten.

     I ett avtal om tjänsteproduktion ska åtminstone följande bestämmas:

     1) skyddshemmet och de skyddshemstjänster som det tillhandahåller specificerade samt antalet familjeplatser på skyddshemmet,

     2) det verksamhetsområde inom vilket de i avtalet avsedda tjänsterna tillhandahålls samt

     3) det preliminära beloppet på den ersättning som betalas ur landskapets medel med iakttagande av de grunder som anges i 10 § 3 mom. samt om ersättningens betalning,

     4) vem som är den ansvariga personen på skyddshemmet och om skyddshemmets övriga personal samt dimensioneringen av antalet anställda,

     5) det förfarande som ska iakttas vid utbyte av information, vid registerföringen i anknytning till skyddshemstjänsterna och vid förvaringen av klientuppgifter,

     6) den utbildning som arrangeras för skyddshemmets personal,

     7) avtalets giltighetstid och uppsägning.

     Om landskapsregeringen ingår avtal med två eller flera producenter av skyddshemstjänster, ska avtalen även innehålla bestämmelser om hur samarbetet inom skyddshemsnätverket ordnas.

 

10 §

Ersättning som betalas ur landskapets medel och hur den bestäms

     Ersättning ur landskapets medel betalas till de producenter av skyddshemstjänster som ingår avtal enligt 9 §. Landskapsregeringen avtalar årligen om ersättningsbeloppet inom ramen för det anslag som anvisats i landskapsbudgeten.

     I syfte att skapa ett täckande system av skyddshemstjänster delar landskapsregeringen i enlighet med 3 mom. ut den avtalade ersättningen i förskott till producenter som har ingått avtal om produktion av skyddshemstjänster.

     Som grunder för tilldelningen av ersättning beaktas invånarantalet i producentens verksamhetsområde och kostnaderna för skyddshemstjänsterna före finansåret samt producentens uppgifter för den pågående räkenskapsperioden och nästa års budgetförslag.

     När avtal ingås med en ny producent av skyddshemstjänster tillämpas på producenten medelvärden beräknade på bokslutsuppgifter hos andra producenter av skyddshemstjänster i samma storleksordning och uppgifter i den nya producentens förslag till budget för det följande året. I övrigt insamlas samma bakgrundsinformation av nya producenter som av andra. Informationen från alla producenter av skyddshemstjänster hanteras enligt samma principer.

     Närmare bestämmelser om viktning av bestämningsgrunderna för den ersättning som betalas ur landskapets medel och om fördelning av ersättningen kan utfärdas i landskapsförordning.

 

11 §

Redovisning för användning av ersättning, återbetalning av ersättning och ny utdelning

     Varje producent av skyddshemstjänster ger årligen landskapsregeringen en redovisning om de kostnader som verkställandet av avtalet om tjänsteproduktion orsakat under det föregående finansåret. Redovisningen gäller användningen av den ersättning som i förskott delats ut av landskapets medel och dess överskridande eller ersättning som blivit oanvänd. I samband med redovisningen kan producenten samtidigt ansöka om komplettering av den ersättning som betalats ut i förskott.

     När det finns skäl för det ska landskapsregeringen dela ut ny ersättning till sådana producenter som har fått en för liten förskottsersättning i förhållande till de verkliga kostnaderna. Om förskottsersättningen är för stor i förhållande till de verkliga kostnaderna, ska återbetalning ske av den delen av förskottsersättningen som inte motsvarar de verkliga kostnaderna.

     Närmare bestämmelser om utbetalning av ersättning som delas ut av landskapets medel, om redovisningens innehåll och om grunderna för återbetalning och ny utdelning av ersättning kan utfärdas i landskapsförordning.

 

12 §

Tillsyn

     Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet övervakar skyddshemsverksamheten. På tillsynen över skyddshemsverksamheten tillämpas:

     1) i fråga om kommunalt producerad skyddshemsverksamhet 55 och 56 § i socialvårdslagen (FFS 710/1982), i enlighet med landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, samt

     2) i fråga om privata producenter av socialtjänster lagen om privat socialservice (FFS 922/2011), i enlighet med landskapslagen (2012:36) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privat socialservice.

 

13 §

Tillämpning av landskapslagen om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti

     På ersättning som avses i 10 § tillämpas 16-18 §§ i landskapslagen (1988:50) om lån, räntestöd och understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti.

     Som understödstagare enligt de bestämmelser som nämns i 1 mom. betraktas i denna lag producenterna av skyddshemstjänster.

 

14 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Åtgärder som förutsätts för verkställigheten av denna lag får vidtas innan lagen träder i kraft.

 

15 §

Övergångsbestämmelser

     Senast den 30 juni 2016 ska landskapsregeringen ingå ett i 9 § avsett avtal om produktion av skyddshemstjänster och om ersättningsbeloppet med producenter av skyddshemstjänster. Avtalet ska omfatta tiden från och med den 1 januari 2016.

     Landskapsregeringen betalar producenterna av skyddshemstjänster de avtalsbaserade ersättningarna senast den 30 juni 2016.

 

__________________

 

 

Mariehamn den 27 augusti 2015
L a n t r å d	Camilla Gunell
Föredragande minister	Roger Nordlund