Lagförslag 5/2021-2022

Lagtingsår: 2021-2022
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 5/2021-2022

 

Datum

 

 

2021-12-16

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Näringsrätt och näringstillstånd

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att landskapslagstiftningen om åländsk näringsrätt revideras och moderniseras genom att lagtinget antar en landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. I den föreslagna lagen definieras närmare när näringsrätt med stöd av lag föreligger och på vilka grunder näringstillstånd beviljas och tillståndsvillkor fastställs. Lagen innehåller också bestämmelser om tillsyn och de befogenheter landskapsregeringen har i förhållande till näringsidkare.

     En central del av lagförslaget är de språkbestämmelser som ska skydda det svenska språkets ställning på ett bättre sätt än i dagsläget. Genom att den föreslagna landskapslagen antas upphävs landskapslagen om rätt att utöva näring som har tillämpats sedan 1996. Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd i kvalificerad ordning enligt 35 § i lagtingsordningen för Åland.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Ålands särställning enligt folkrätten och nationalitetsskyddet 3

1.2 Den åländska näringsrättens ursprung och utveckling. 3

1.3 Syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring. 5

2. Gällande lagstiftning om näringsrätt 7

2.1 Självstyrelselagens bestämmelser om näringsrätt 7

2.2 Landskapslagen om rätt att utöva näring. 7

2.3 Landskapsregeringens principdokument och beslutspraxis. 9

2.4 Rättspraxis gällande näringsrätten. 12

3. Landskapsregeringens överväganden. 13

3.1 Näringsrättens syfte och skyddet av det svenska språket 13

3.2 Reglering i lag av näringsrätt och näringstillstånd. 15

3.3 Tillsyn och effektiva sanktioner 17

4. Landskapsregeringens förslag. 18

5. Lagstiftningsbehörighet 18

5.1 Landskapslag om inskränkningar i näringsutövningen. 18

5.2 Lagstiftningsbehörigheten gällande näringsverksamhet 19

5.3 Finlands grundlag. 21

5.4 EU-rätten och Ålandsprotokollet 23

6. Förslagets verkningar 26

6.1 Allmänt 26

6.2 Ekonomiska konsekvenser 27

6.3 Konsekvenser för näringsidkarna. 28

6.4 Konsekvenser för myndigheterna. 29

6.5 Konsekvenser för enskilda. 30

6.6 Konsekvenser gällande miljö, jämställdhet och barn. 31

7. Ärendets beredning. 31

Detaljmotivering. 34

Landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. 34

Lagtext 67

L A N D S K A P S L A G om näringsrätt och näringstillstånd. 67

 


 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Ålands särställning enligt folkrätten och nationalitetsskyddet

 

Vid tiden för Ryska kejsardömets sammanfall och Finlands väg mot självständighet 1917 växte det på Åland fram en stor folkopinion som stödde en återförening med Sverige. Den s.k. Ålandsfrågan blev föremål för internationell behandling efter att det uppstod en konflikt mellan Finland och Sverige om Ålandsöarnas nationstillhörighet. En åländsk delegation hade närvarit vid fredskonferensen i Paris redan i januari 1917 för att framföra de åländska kraven på självbestämmanderätt. I Finland godtogs inte de åländska strävandena efter en återförening med Sverige utan istället antog riksdagen den första självstyrelselagen. Lagen avvisades inledningsvis av företrädare för den åländska befolkningen och Ålandsfrågan blev föremål för behandling av det nygrundade Nationernas förbund.

     Behandlingen inom Nationernas förbund år 1921 resulterade i folkrättsliga garantier för skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Dessa språkliga och kulturella rättigheter utgör ett nationalitetsskydd för den åländska befolkningen. Nationalitetsskyddet utgår från Nationernas förbunds råds beslut av den 24 juni 1921 som anger att särskilda ytterligare garantier skulle ges för ålänningarnas skydd. Enligt beslutet skulle garantierna särskilt avse att bevara det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i öbornas händer, att inom rimliga gränser begränsa rösträtten för nyinflyttade, samt att säkerställa utnämning av en landshövding som har befolkningens förtroende. Garantierna konkretiserades i Ålandsöverenskommelsen av den 27 juni 1921. Ålandsöverenskommelsens innehåll kom sedan i sin tur att överföras till den s.k. garantilagen som riksdagen stiftade i grundlagsordning som tillägg till den första självstyrelselagen. Därmed fick nationalitetsskyddet också en konstitutionell förankring.

     Sedan den åländska självstyrelsen inrättades och den första självstyrelselagen började tillämpas har nationalitetsskyddets folkrättsliga förankring bekräftats många gånger. I samband med Finlands anslutning till Europeiska unionen fogades till anslutningsakten det s.k. Ålandsprotokollet. I Ålandsprotokollet finns en preambel eller ingress som anger att med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten ska de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen omfatta Åland med vissa undantag. Preambeln innebär ett erkännande av det ovan nämnda nationalitetsskydd som blev ett resultat av Ålandsfrågans behandling i Nationernas förbund år 1921. Denna hänvisning till Ålands särställning enligt folkrätten har också ansetts inkludera Ålands demilitariserade och neutraliserade status.[1] I rättspraxis har Ålandsprotokollets bestämmelser tolkats i ljuset av att protokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet.[2]

 

1.2 Den åländska näringsrättens ursprung och utveckling

 

Till skillnad från jordförvärvsfrågan nämns inskränkningarna i näringsutövningen inte i Ålandsöverenskommelsen. Dock motiverades behovet av restriktioner i ägandet av fast egendom på Åland med näringslivets sannolika utveckling på Åland i den s.k. rapportörskommissionens rapport.[3] Rapportörskommissionen menade nämligen att Ålands geografiska läge skulle kunna innebära att Åland blev ett skeppbyggnadscentrum. Detta skulle i sin tur leda till en ”tillströmning till landet av finska arbetare, med alla de följder, som ålänningarna frukta”. Således skulle ålänningarnas och de åländska kommunernas rätt att lösa in fast egendom kunna användas för att förhindra en sådan utveckling. Trots att beslutet från Nationernas förbunds råd och Ålandsöverenskommelsen inte innehåller uttryckliga hänvisningar till inskränkningar i näringsfriheten syftade den folkrättsliga lösningen i sista hand också till ett nationalitetsskydd som omfattar utvecklingen inom näringslivet på Åland.

     Den första självstyrelselagen innehöll inga särskilda inskränkningar av hur näringar skulle få idkas på Åland och dylika bestämmelser fanns inte heller i garantilagen. Det nationalitetsskydd som har en folkrättslig förankring kom ändå senare att utvidgas genom bestämmelser i självstyrelselagen. Genom den andra självstyrelselagen introducerades särskilda inskränkningar av näringsfriheten på Åland i syfte att ”skänka ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetsskyddets område”.[4] Bestämmelserna i den andra självstyrelselagen utgick från att rätten att driva näring var tillståndspliktig medan det särskilt föreskrevs vilka fysiska och juridiska personer som inte var underkastade sådan tillståndsplikt. Person med hembygdsrätt samt den som under fem år utan avbrott haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet hade rätt att idka näring för vars utövande enligt lag erfordrades anmälan eller tillstånd. Anmälnings- och tillståndspliktig näring kunde också idkas av juridiska personer som hade laglig hemort på Åland och vilkas alla styrelsemedlemmar hade hembygdsrätt eller under fem år utan avbrott hade haft sitt egentliga bo och hemvist på Åland.

     Således infördes genom den andra självstyrelselagen en omfattande tillståndsplikt gällande idkandet av näring. Landskapsstyrelsen hade en mycket vid prövningsmarginal eftersom tillstånd kunde lämnas ”då skäl därtill äro, efter prövning i varje särskilt fall”. Den andra självstyrelselagens bestämmelser kompletterades senare med landskapslagen (1957:11) om rätt att idka näring i landskapet Åland. Sammantaget bildade regleringen en konstruktion som förutsatte att näringsanmälan skulle göras skriftligen (i Mariehamn till magistraten och på landet till länsman) innan näringsrörelse påbörjades eller övertogs. Till sådan anmälan skulle fogas utredning bl.a. om att personen inte var underkastad sådan tillståndsplikt som avsågs i självstyrelselagen eller att landskapsstyrelsen hade gett personen tillstånd att utöva näring. Därtill var ett stort antal näringar reglementerade, dvs. landskapslagen innehöll en förteckning med 21 punkter över olika näringar som var underkastade särskilda villkor och bestämmelser i annan lagstiftning.

     När det gäller perioden från slutet av 1950-talet till början av 1990-talet fanns det få försök till mera innehållslig utveckling av näringsrättslagstiftningen med avseende på övergripande målsättning, avgränsning och typ av medel.[5] Från och med 1990-talet kom den åländska näringsrättsliga regleringen att påverkas av olika förändringar både på Åland, i Finland och inom Europeiska unionen. För det första, reformeringen av den andra självstyrelselagen hade inletts redan i slutet av 1970-talet och denna slutfördes i början av 1990-talet. Den gällande självstyrelselagen trädde i kraft år 1993 men medförde inte några större principiella förändringar gällande regleringen om idkande av näring på Åland. I viss mån utvidgades möjligheterna att inskränka utövningen av näring på Åland eftersom samtliga juridiska personer blev föremål för inskränkningar enligt landskapslag.

     För det andra, redan då den gällande självstyrelselagen trädde i kraft var förhandlingarna om villkoren för Ålands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Europeiska unionen (EU) i full gång. De här förhandlingarna skulle komma att medföra att de åländska inskränkningarna i rätten att idka näring trädde in i en helt ny rättslig omgivning. EU-rätten bygger på delvis motsatta målsättningar eftersom den inre marknaden syftar till att avskaffa de inre gränserna för varornas, tjänsternas, personernas och kapitalets fria rörlighet. Därför förhandlades fram ett särskilt Ålandsprotokoll som möjliggör fortsatta inskränkningar i rätten att bedriva näring på Åland. Till protokollet anknyter en s.k. stand still-klausul som innebär att inga nya inskränkningar kan införas i förhållande till undantaget med stöd av regler som utfärdats efter den 1 januari 1994.

     För det tredje, i medlet av 1990-talet trädde grundrättighetsreformen i kraft. Även detta har förändrat förutsättningarna för antagandet av landskapslagstiftning som innehåller inskränkningar i rätten att idka näring på Åland. I riket hade näringsfriheten visserligen erkänts som en huvudprincip redan i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/19), men nu fick näringsfriheten uttryckligen ett konstitutionellt skydd. I samband med grundrättighetsreformen ansågs det särskilt problematiskt att näringsidkande förutsätter tillstånd.[6] Enligt förarbeten till den gällande självstyrelselagen gäller även näringsfrihetens grundsats i landskapet, även om den inte uttryckligen har nämnts i lagförslaget.[7] Dock är näringsfriheten inte absolut utan den kan inskränkas genom bestämmelser i landskapslag. Inom lagstiftningskontrollen har landskapslagars förenlighet med näringsfriheten prövats flertalet gånger.[8]

     För det fjärde så ändrades den åländska näringsrättsliga lagstiftningen i medlet av 1990-talet. I ett första skede anpassades näringslagstiftningen till EES/EU-medlemskapet.[9] Till exempel förbjöd anslutningsfördraget och EU-rätten all diskriminering på grund av nationalitet vilket föranledde ändringar i ett antal landskapslagar. I ett andra skede var den sedan 1957 gällande landskapslagen om rätt att idka näring i landskapet Åland föremål för en totalrevision. Det reformarbetet ledde till att landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring, senare den gällande landskapslagen, kunde träda i kraft den 1 juli 1996. Landskapslagen gäller fortsättningsvis och den har ändrats en gång. Den ändringen medförde en skärpning av följderna gällande brott mot landskapslagen.

 

1.3 Syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring

 

Ålänningarnas nationalitetsskydd förverkligas genom en sammansatt helhet av lagstiftning. I huvudsak förverkligas nationalitetsskyddet genom att vissa grundläggande rättigheter har inskränkts för att den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner ska kunna skyddas. Enligt lagtingsordningen syftar autonomin till att säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, dess kultur och lokala traditioner. Nationalitetsskyddet har inte varit statiskt utan dess omfattning och förverkligande har förändrats under hela självstyrelsetiden. Till exempel nämndes varken hembygdsrätten eller näringsrätten då Ålandsfrågan behandlades i Nationernas förbund. Även skyddet av den åländska jordegendomen har förändrats i grunden eftersom dagens tillståndssystem skiljer sig markant från det tidigare inlösningssystemet.

     En annan märkbar förändring under självstyrelsetiden har varit att ansvaret för förverkligandet av nationalitetsskyddet huvudsakligen har överförts till landskapet. I självstyrelselagen och jordförvärvslagen finns visserligen grundläggande bestämmelser om såväl hembygdsrätten, näringsrätten som jordförvärv. Däremot kan i landskapslag föreskrivas såväl om närmare grunder för beviljande av hembygdsrätt på ansökan som förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttar från Åland. Jordförvärvslagen möjliggör i sin tur att den krets av personer som inte är föremål för inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom kan utvidgas genom landskapslag. En liknande konstruktion finns gällande den åländska näringsrätten, dvs. rätten att utöva rörelse eller yrke som näring kan inskränkas genom landskapslag. De landskapslagar som sedan antagits i syfte att förverkliga nationalitetsskyddet har vanligen erhållit en högre rättslig dignitet i den meningen att landskapslagarna har antagits med kvalificerad majoritet i lagtinget.

     Då landskapslagstiftningen om näringsrätten ändras bör detta ske i förenlighet och samordning med de andra delarna av den landskapslagstiftning som syftar till skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. I förarbetena till den landskapslag som antogs efter att näringsrättsinstrumentet infördes i den andra självstyrelselagen framgår bakgrunden i språk- och nationalitetsfrågan.[10] Samtidigt har det också funnits mera näringspolitiskt inriktade skyddsmotiv knutna till näringsrätten. Dock påpekade lagtingets näringsutskott i anslutning till beredningen av den gällande landskapslagen att begränsningarna i rätten att idka näring ”inte primärt skall utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte”. Enligt utskottet kan näringsrätt förvägras av konkurrensskäl endast om den tilltänkta näringsverksamheten står i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet genom att äventyra en fungerande, konkurrensmättad marknad eller näringsgren.[11]

     År 2009 utgick den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt från en relativt vid definition av syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring på Åland. Kommittén ansåg att näringsrättens målsättning är att näringsutövningen på Åland ska handhas av ålänningarna själva för att långsiktigt kunna upprätthålla och garantera sysselsättning och försörjning för den fast bosatta och svenskspråkiga lokalbefolkningen. Genom att ålänningarna själva handhar och kontrollerar företagsamheten så finns även bästa möjliga förutsättningar för att det lokala näringslivet utvecklas och anpassas till de lokala, småskaliga och enspråkigt svenska förhållandena. Ett aktivt företagande bland den åländska befolkningen är också av stor vikt för självstyrelsens långsiktiga utvecklingsförutsättningar.[12]

     Numera följer av rättspraxis en avgränsning av för vilka syften näringsrätt kan vägras en näringsidkare. Högsta förvaltningsdomstolen har år 2013 tillämpat Ålandsprotokollets bestämmelser i förhållande till näringsrättslagstiftningen. Domstolen hänvisade till att de inskränkningar som avses i Ålandsprotokollet syftar till att trygga det svenska språkets och den åländska kulturens fortbestånd på Åland. Vare sig Nationernas förbunds beslut eller bestämmelserna i Ålandsprotokollet ger något stöd för slutsatsen att inskränkningarna i etableringsfriheten kunde användas i rent syfte att trygga den åländska ekonomin eller att en sökande som uppfyller de villkor för etablering som gällde den 1 januari 1994 kunde förvägras rätt att utöva näring enbart med hänvisning till konkurrensskäl på den grunden att den tilltänkta näringsverksamheten skulle äventyra en fungerande, konkurrensmättad marknad eller näringsgren.[13] Domstolens slutsatser måste beaktas när landskapslagstiftningen om näringsrätt ses över och ändras.

     Rätten att utöva specifika näringar har också inskränkts på andra grunder än med hänvisning till nationalitetsskyddet. I landskaps- och rikslagstiftning finns ett antal s.k. reglementerade näringar där inskränkningarna följer av orsaker som är specifika för den enskilda näringen. Till exempel har införts en särskild tillstånds- eller registreringsplikt i samband med utövandet av fastighetsmäklar- och postverksamheten. I dylika fall syftar inskränkningarna i rätten att utöva näring huvudsakligen till något annat än skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Till exempel kan det röra sig om skyddet av konsumenter eller tryggandet av en viss servicenivå i en allmännyttig verksamhet. I dessa fall kan näringsverksamhet vara föremål både för tillståndsplikt enligt den näringsrättsliga lagstiftning som riktar in sig på nationalitetsskyddet och den tillståndsplikt som är specifik för den reglementerade näringsutövningen.

 

2. Gällande lagstiftning om näringsrätt

 

2.1 Självstyrelselagens bestämmelser om näringsrätt

 

Den nuvarande regleringen om inskränkningar i näringsverksamheten utgår från 11 § i den gällande självstyrelselagen. Enligt bestämmelsen kan rätten att i landskapet utöva rörelse eller yrke som näring inskränkas genom landskapslag för den som inte har hembygdsrätt. Dock får en sådan landskapslag inte inskränka rätten för den som är bosatt i landskapet att idka sådan näring som bedrivs utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan begagnande av affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftställe. De inskränkningar som möjliggörs enligt 11 § ingår främst i den gällande landskapslagen.

 

2.2 Landskapslagen om rätt att utöva näring

  

Närmare bestämmelser om inskränkningarna i rätten att utöva näring ingår i landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring i landskapet Åland. Tidigare framgick att den gällande landskapslagen bereddes och antogs i medlet av 1990-talet (avsnitt 1.2). Vid denna tid medförde EU-medlemskapet och grundrättighetsreformen att den näringsrättsliga regleringen hamnade i en helt ny rättslig omgivning. Framförallt EU-medlemskapet ledde till ett behov av att ändra den tidigare landskapslagen om näringsrätt. Landskapsstyrelsen lämnade två framställningar till lagtinget om antagandet av en ny landskapslag om rätt att utöva näring.[14] Den landskapslag som antogs i ett första skede passerade inte lagstiftningskontrollen för att vissa bestämmelser ansågs stå i strid med Ålandsprotokollets stand still-klausul.[15]

     Landskapslagens struktur är enkel och består av fyra kapitel. Det första kapitlet innehåller allmänna bestämmelser om lagens tillämpningsområde och en definition av näringsutövning. Näringsutövning definieras som fortsatt verksamhet som avser ekonomiskt förvärv och som är självständig, förenlig med god sed och tillåten i lag (2 §). Lagens andra kapitel gäller rätten att utöva näring och avser den reglering som ska trygga det svenska språkets och den åländska kulturens fortbestånd på Åland. Kapitlet innehåller de inskränkningar i rätten att idka näring på Åland som avses i självstyrelselagens 11 §. Lagen skiljer mellan näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt. De personer som har näringsrätt med stöd av lag är inte föremål för tillståndsplikt. Lagen skiljer på tre grupper av näringsrätt med stöd av lag:

     a) Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs och som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke som näring i landskapet (3 §).

     b) Var och en har rätt att utöva näring utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan att använda affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftsställe (5 §).

     c) Var och en har rätt att idka fiske och jordbruk (6 §).

     I lagens 4 § föreskrivs om näringsrätt som beviljas av landskapsregeringen. Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs men saknar hembygdsrätt och inte utan avbrott varit bosatta i landskapet under minst fem år samt juridiska personer kan av landskapsregeringen, då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, beviljas rätt att utöva näring. I paragrafens andra moment har landskapsregeringens prövning av juridiska personers ansökan om näringsrätt begränsats så att juridiska personer som har hemort i landskapet och vars samtliga bolagsmän eller styrelsemedlemmar har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år kan inte utan särskilda skäl förvägras näringsrätt. Den beviljade näringsrätten kan avse viss tid eller viss näring och kan beviljas på villkor som landskapsregeringen anser nödvändiga. Därtill framgår att landskapsregeringen ska föra ett register över beviljade näringsrätter.

     Lagens andra kapitel innehåller också bestämmelser om näringsidkares filialverksamhet (7 §). En näringsidkare vars huvudrörelse finns utanför landskapet och som inrättar en avdelning eller filial i landskapet ska ha beviljats näringsrätt av landskapsregeringen. Enligt förarbetena bör begreppen avdelning eller filial ges en vidsträckt tolkning, sålunda att bland annat försäljning från bil, hållande av varulager i landskapet och nyttjande av ett i landskapet bosatt ombud vid försäljningen omfattas. Skyldighet att ansöka om näringsrätt föreligger även då vara eller tjänst som hänför sig till näringsutövning säljs inom landskapet till åländska konsumenter. Inskränkningen innebär inte att det fria varuutbytet mellan landskapet och riket begränsas eftersom varuflödet mellan näringsidkare fortsättningsvis är fritt. Syftet med begränsningen av försäljningen på minuthandelsnivå är att öka landskapets möjligheter att kontrollera att den försäljning som sker direkt till konsumenter uppfyller de krav som ställs enligt landskapslagstiftningen, främst att anvisningar om varans användning finns på svenska.[16]

     Den tillståndsplikt som följer av landskapslagens bestämmelse om näringsidkares filialverksamhet gäller också i situationer då filial inte inrättas på Åland. Även en näringsidkare som utsträcker sin näringsverksamhet till landskapet så att vara eller tjänst mot ersättning säljs till enskilda konsumenter eller till en väsentlig del produceras inom landskapet, utan att egentlig avdelning eller filial inrättas i landskapet, ska ha beviljats näringsrätt av landskapsregeringen. Av förarbetena följer att försäljning på Åland omfattar bl.a. situationer då näringsidkaren förevisar och därefter omedelbart överlämnar varan eller tjänsten till konsumenten eller tar upp en beställning och levererar varan eller tjänsten senare samt att en konsult säljer en tjänst till en konsument i landskapet, även om uppdraget utförs utanför landskapet. Det att en konsument i landskapet på eget initiativ beställer en vara av en utomstående näringsidkare innebär inte att näringsidkaren utövar näring i landskapet, såvida varan eller tjänsten inte kan anses vara till väsentlig del producerad inom landskapet.[17]

     Lagens tredje kapitel gäller reglementering av näring (8-11 §§). Enligt 8 § kan genom landskapslag fastställas en skyldighet att ansöka om tillstånd hos landskapsregeringen för utövande av viss näring. Därmed är bestämmelsen av informativ karaktär eftersom de närmare bestämmelserna om tillståndsplikten gällande den specifika näringen föreskrivs i annan landskapslag. Till exempel föreskrivs i landskapslagen (1975:56) om resebyrårörelse om en särskild tillståndsplikt vid idkande av resebyrårörelse. I 9 § föreskrivs om en förordningsfullmakt vilken möjliggör att i landskapsförordning fastställs en skyldighet att göra anmälan innan utövande av viss näring inleds. Före landskapslagen trädde i kraft den 1 juli 1996 hade näringsidkare varit skyldiga att göra en näringsanmälan som ansågs fylla en viss kontrollfunktion. Näringsanmälan hade inte haft någon juridisk verkan eftersom näringsverksamheten kunde inledas även om anmälan inte gjorts.[18]

     Av lagens 10 § följer att landskapsregeringen kan fastställa särskilda bestämmelser för utövande av viss näring. Enligt detaljmotiveringen är det för vissa näringar fortsättningsvis motiverat med särskilda krav på näringsidkaren, näringsverksamheten eller andra förhållanden. Därför ska särskilda bestämmelser om utövande av viss näring kunna utfärdas genom landskapsförordning eller genom landskapsstyrelsebeslut.[19] Möjligheterna att reglera näringsverksamhet på andra sätt än genom lag har inskränkts betydligt genom att näringsfriheten har gjorts till en grundrättighet. I lagens 11 § finns också en hänvisning till skyldigheten för juridiska personer samt enskilda näringsidkare att göra grundanmälan till patent- och registerstyrelsen innan verksamheten inleds. Om denna skyldighet föreskrivs i handelsregisterlagen (FFS 129/1979). I företags- och organisationsdatalagen (FFS 244/2001) föreskrivs närmare om företags- och organisationsdatasystemet som upprätthålls av Patent- och registerstyrelsen.

     I lagens fjärde kapitel finns kompletterande bestämmelser. I 12 § finns bestämmelser om anvisningar om varas användning eller funktion. En näringsidkare är skyldig att se till att de varor han säljer har tydliga anvisningar om varans användning och funktion. Anvisningarna ska vara skrivna på svenska eller framställda i bild. Den här skyldigheten föreligger inte om det är uppenbart att upplysningar om varans användning eller funktion inte behövs eller om det kan anses skäligt att köparen nöjer sig med muntliga anvisningar. I sistnämnda fall är näringsutövaren skyldig att ge de anvisningar som behövs. Paragrafen förutsätter att skäliga kostnader för åtgärder som näringsidkarens skyldigheter föranleder ska ersättas med medel som beviljats genom anslag i landskapets budget.

     Lagens 13 § föreskriver om straff då

     1) näring utövas utan näringsrätt eller tillstånd,

     2) näring utövas utan anmälan som avses i lagens 1 § 4 mom. eller 9 §,

     3) näring utövas i strid med särskilda bestämmelser för utövande av viss näring eller näring utövas ombord på fartyg som avses i lagens 1 § 2 mom. utan att uppfylla de krav som uppställts i 1 § 3 mom. och då

     4) näringsidkaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt lagens 12 § gällande anvisningar om varas användning eller funktion.

     Om något av rekvisiten är uppfyllda ska för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Lagens 15 § innehåller övergångsbestämmelser som anger att juridiska personer, som när lagen träder i kraft utövar näring med stöd av den tidigare landskapslagen, har rätt att fortsätta sin näringsutövning med stöd av bestämmelserna i den lagen. Enligt den tidigare landskapslagen behövde juridiska personer vars samtliga styrelsemedlemmar hade hembygdsrätt eller hade varit bosatta fem år i landskapet inte söka om tillstånd. Genom övergångsbestämmelsen förhindrades att dessa juridiska personer behövde söka om tillstånd efter att den gällande landskapslagen trädde i kraft.[20]

 

2.3 Landskapsregeringens principdokument och beslutspraxis

 

Landskapsregeringen hade redan år 1994 antagit principer för behandling och tillståndsgivning avseende näringsutövning, inklusive etableringsrätt och rätt att tillhandahålla tjänster på Åland. Dessa principer utgick från tidigare beslutspraxis vid tillämpningen av landskapslagen (1957:11) om rätt att idka näring i landskapet Åland. Enligt detta s.k. principdokument utgick tillståndsgivningen från det åländska nationalitetsskyddet och principen om att näringsutövningen på Åland ska handhas av lokalbefolkningen. Enligt denna grundsyn skulle tillstånd i regel endast beviljas i de fall den sökta näringsutövningens upplägg i allt väsentligt uppfyllde kriterierna om en lokal etablering på Åland och ett lokalt handhavande av näringsutövningen på Åland. Av juridiska personer skulle det som huvudregel krävas att de hade sin hemort på Åland och att minst 2/3 av styrelsemedlemmarna respektive bolagsmännen innehade åländsk hembygdsrätt.

     I slutet av 1999 antog landskapsregeringen ett nytt beslut om principer för behandling av tillståndsgivning gällande näringsutövning, etableringsrätt och rätt att tillhandahålla tjänster på Åland för fysiska personer som inte har åländsk hembygdsrätt eller har varit fast bosatta på Åland i fem år samt för juridiska personer.[21] Enligt detta principdokument fäster landskapsregeringen vikt vid följande kriterier då det prövas om näringsrätt ska beviljas.

 

I. Fortlöpande (permanent) näringsrätt

För nedanstående personer görs bedömningen utgående från nedanstående kriterier

A. Enskilda (fysiska personer)

a) att sökanden är fast bosatt på Åland,

b) att näringsverksamheten, t.ex. tillhandahållandet av tjänsten, förädlingen eller tillverkningen av produkten, tillverkningen och dyl. utförs på Åland,

c) att lokala resurser, exempelvis lokal arbetskraft, lokala tjänster och lokala råvaror, används, samt

d) att en fysisk lokalisering till Åland i form av exempelvis produktionsanläggning, fabrik, kontor, lager eller annan central funktion för näringsutövningen finns

B. Juridiska personer

a) att som huvudregel minst 2/3 av styrelsemedlemmarna respektive bolagsmännen har åländsk hembygdsrätt alternativt utan avbrott har varit bosatta på Åland under minst fem år

b) att ovannämnda styrelsemedlemmar respektive bolagsmän har anknytning till bolaget, exempelvis i form av branschkännedom eller annan för bolaget viktig sakkunskap,

c) att bolaget har hemort på Åland,

d) att bolaget fysiskt är lokaliserat till Åland i form av exempelvis produktionsanläggning, fabrik, lager eller annan för näringsutövaren central funktion,

e) att lokala resurser, exempelvis lokal arbetskraft, lokala tjänster och lokala råvaror används i verksamheten, samt

f) att betydande förädling av varor och tjänster sker lokalt på Åland.

 

II. Tillfällig näringsrätt

Tillfällig näringsrätt beviljas framom permanent. Vid beviljande av s.k. tillfälliga tillstånd kan landskapsstyrelsen frångå kravet om hemort, styrelsens och bolagsmännens sammansättning, lokal etablering och anlitandet av lokal arbetskraft om det med beaktande av det allmänna samhällsintresset (näringsutövare, beställare, konsumenter, löntagare m.fl.) kan anses påkallat.

 

     Principdokumentets kriterier innebär inte några tydliga minimikrav på näringsverksamheten utan de utgör allmänna grunder för prövningen av tillståndsansökningar. Principdokumentet avslutas med ett undantag. Tillstånd bör förvägras ifall den tilltänkta verksamheten på annat sätt kan anses stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet, t.ex. genom att hota språkbalansen eller genom att äventyra en fungerande, konkurrensmättad marknad eller näringsgren. På motsvarande sätt kan tillstånd förvägras om ingen egentlig verksamhet bedrivs på Åland. Vid beviljande av tillstånd kan landskapsregeringen foga till tillståndet villkor för att upprätthålla nationalitetsskyddet. Principdokumentet bör ses som en sammanställning av de beslutslinjer som landskapsregeringens tillståndsgivning utgår från. Motsvarande principdokument har tidigare använts i samband med tillståndsgivningen i jordförvärvsärenden. Det dokumentet kritiserades av lagtingets lagutskott för att det är ”otillfredsställande ur såväl rättssäkerhets- som informationssynvinkel att viktiga grunder för landskapsstyrelsens beslutsfattande framgår endast av ett internt dokument”.[22] I rättspraxis har ansetts att principdokumentet inte hade juridiskt bindande verkan.[23]

     Eftersom den gällande landskapslagen lämnar stort utrymme för prövning och då principdokumentet är tämligen allmänt formulerat har de närmare grunderna för beviljande av näringsrätt till stor del kommit att utformas genom beslutspraxis. Landskapsregeringens beslutspraxis i näringsrättsärenden efter den 1 januari 1994 har varit föremål för vissa förändringar. Enligt landskapsregeringens tidigare tillståndspraxis förutsattes för beviljande av en fortlöpande näringsrätt att en juridisk person hade sin hemort i landskapet. Därtill behövde normalt minst två tredjedelar av medlemmarna i ett aktiebolags styrelse ha åländsk hembygdsrätt eller ha varit bosatta i landskapet Åland sedan minst fem år tillbaka. I ett fåtal enskilda fall och med hänsyn till särskilda omständigheter hade landskapsregeringen tillåtit mindre andel lokal representation i ett aktiebolags styrelse. I dessa fall hade mer än hälften av medlemmarna i styrelsen representerat den åländska befolkningen. Överlag har beslutspraxis och tillståndsvillkor gällande de fortlöpande näringsrätterna med tiden blivit mera utförliga, bl.a. så att det numera alltid fastställts tillståndsvillkor om att verksamhetsspråket ska vara svenska.

     Den ovan nämnda beslutspraxisen gällande de fortlöpande näringsrätterna har ändrats den 18 februari 2021. Ändringen innebär att minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt bolagsman ska ha hembygdsrätt eller ska utan avbrott varit bosatt i landskapet under de fem senaste åren. Vidare förutsätts att verksamheten ska bedrivas på svenska, att lokala resurser och lokal arbetskraft ska användas av bolaget i mån av möjlighet och att verksamheten ska vara förenlig med god sed och tillåten i lag. I vissa undantagsfall har landskapsregeringen beviljat fortlöpande näringsrätter till bolag som inte har sin hemort på Åland och där ingen av styrelsemedlemmarna haft åländsk hembygdsrätt eller varit bosatta på Åland under minst fem år. Dessa undantag har motiverats med att bolagets respektive verksamheter har ansetts utgöra basservice för samhällsfunktioner. Kriterierna för när en verksamhet kan anses utgöra basservice för samhällsfunktioner tolkas mycket restriktivt. Vid bedömningen utreds bland annat på vilket sätt verksamheten är direkt nödvändig för de åländska samhällsfunktionerna och om den aktuella servicen redan tillgodoses på annat sätt.

     Landskapsregeringens nuvarande tillståndspraxis utgår från att tillfällig näringsrätt kan beviljas för maximalt fem år åt gången. Dock har det varit möjligt att erhålla ett nytt tillfälligt tillstånd efter denna femårsperiod. Genom de tillfälliga näringsrätterna har det varit möjligt att frångå de krav på bolagets hemort och styrelsens sammansättning som ställts vid beviljande av fortlöpande näringsrätt. De tillfälliga tillstånden är begränsade till en viss verksamhet och tillstånden innehåller krav på svenska som verksamhetsspråk. I praktiken avslås ansökningar om tillfälliga tillstånd sällan.

     Efter att den åländska näringsrätten introducerades genom den andra självstyrelselagen började det föras viss statistik om näringsrättsärendena i landskapsstyrelsens berättelser till landstinget. Fram till medlet av 1970-talet var antalet ansökningar mycket lågt. Därefter började antalet årliga ansökningar öka så att de i allmänhet översteg hundra ansökningar fr.o.m. 1990-talet. Vissa år under 1960-talet kunde avslagen utgöra mer än hälften av de inkomna ärendena. Detta utslag berodde antagligen på det mycket låga antalet ansökningar. Dock var antalet avslag överlag mycket lågt vilket i hög grad berodde på det faktum att huvuddelen av ärendena gällde tillfällig näringsrätt där det ställdes låga krav för beviljande.[24] Under 2000-talet ökade antalet ärenden ytterligare så att de fortlöpande näringsrätterna kretsade mellan 50 och 100 ärenden per år, medan antalet tillfälliga näringsrätter var ungefär det dubbla i förhållande till de fortlöpande näringsrätterna. Andelen avslag var fortsättningsvis mycket lågt.[25] År 2015 behandlades 69 fortlöpande näringsrätter och 138 tillfälliga näringsrätter. För 2020 var motsvarande antal 133 respektive 121.

 

2.4 Rättspraxis gällande näringsrätten

 

Sedan den gällande landskapslagen trädde i kraft har den tillämpats enbart ett fåtal gånger i domstol. År 1999 prövade högsta förvaltningsdomstolen lagligheten av landskapsregeringens avslag i ett näringsrättsärende och domstolen ansåg att avslaget hade gjorts ”inom gränserna för den landskapsstyrelsen tillkommande prövningsrätten”.[26] År 2002 behandlade högsta förvaltningsdomstolen ett annat ärende där landskapsstyrelsen hade avslagit en ansökan om näringsrätt, bl.a. för att den tilltänkta verksamheten kunde anses stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet samt strida mot principen att näringsutövningen ska handhas av lokalbefolkningen. Domstolen ansåg att landskapsstyrelsen inte hade närmare preciserat på vilket sätt den ansåg att den tilltänkta verksamheten kunde stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet samt strida mot principen att näringsutövningen ska handhas av lokalbefolkningen. Domstolen ansåg att det inte heller framgick huruvida det i ärendet förfarits på sådant icke-diskriminerande sätt som avses i Ålandsprotokollet. Landskapsstyrelsens beslut upphävdes och ärendet återförvisades för ny behandling.[27]

     År 2013 avgjorde högsta förvaltningsdomstolen ett näringsrättsärende som har en vidare principiell betydelse. Landskapsregeringen hade avslagit ett aktiebolags ansökan om tillstånd att utöva näring på den grunden att aktiebolaget inte hade hemort på Åland och att ingen av medlemmarna i bolagets styrelse hade åländsk hembygdsrätt eller sedan minst fem års tid hade varit bosatt i landskapet. Aktiebolaget hade till stöd för sin ansökan hänvisat till att det skulle komma att fusioneras med sitt dotterbolag, som tidigare hade beviljats tillstånd att utöva näring på Åland. Då ärendet prövades av domstolen kom Ålandsprotokollet att få en central ställning. Prövningen syftade till att avgöra om landskapsregeringen genom bestämmelser i landskapslag, principbeslut eller faktisk praxis hade infört och vid avgörande av ansökningar om rätt att utöva näring på Åland hade tillämpat regler som innebar en sådan skärpning av förutsättningarna att beviljas näringsrätt som är förbjuden enligt Ålandsprotokollet. Domstolen begärde in utredning av landskapsregeringen om hur beslutspraxis gällande näringsrätt hade utvecklats efter den 1 januari 1994. Avsikten med detta var att bedöma om det skett sådana genomgående lindringar i beslutspraxis som är relevanta vid tillämpningen av stand still-klausulen i Ålandsprotokollet.

     Av den utredning som landskapsregeringen hade tillställt domstolen framgick att landskapsregeringen i något fall hade beviljat ett aktiebolag tillstånd att utöva näring på Åland trots att bolaget inte hade haft hemort på Åland och inte uppfyllde de sedvanliga kraven gällande styrelsens sammansättning. Domstolen ansåg ändå att det av utredningen i ärendet inte framgick att landskapsregeringen genom sin beslutspraxis efter den 1 januari 1994 skulle ha infört sådana genomgående lindringar i reglerna för beviljande av tillstånden att beslutet att avslå aktiebolagets ansökan kunde anses innebära nya inskränkningar i rätten att utöva näring på Åland, i strid med stand still-klausulen i artikel 1 i Ålandsprotokollet och unionens domstols rättspraxis i fråga om tillämpningen av stand still-klausuler. Av intresse är också att domstolen i sitt beslut betonade att Ålandsprotokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet. Landskapsregeringens beslut om avslag var inte lagstridigt.[28]

     Landskapslagstiftningen om näringsrätt har också tillämpats i andra rättsinstanser. Åtminstone i två domar har Ålands tingsrätt dömt till straff för brott enligt 13 § i den gällande landskapslagen. I det ena ärendet idkade bolaget försäljningsverksamhet på Åland utan att det hade beviljats näringsrätt. Bolaget besökte kunder med bolagets demonstrationsbil och tog emot beställningar av dessa. Bolagets verkställande direktör samt två områdesförsäljningschefer dömdes till ett bötesstraff för brott enligt 13 §.[29] Även i det andra ärendet ansågs förekomma brott då bolaget hade utövat näring på Åland utan tillstånd. Bolagets styrelseordförande ansågs skyldig till brott, men tingsrätten avstod från att döma ut ett straff (domseftergift) eftersom brottet inte kunde anses ha varit skadligt samt eftersom styrelseordförandens skuld varit ringa.[30]

     Näringsrättsärenden har också behandlats av justitieombudsmannen. I ett ärende hade landskapsregeringen nekat företaget näringsrätt på den grunden att företagets verksamhetsspråk inte var svenska. Justitieombudsmannen konstaterade att Åland har en grundlagsfäst självstyrelse, vilket bl.a. tar sig uttryck i att landskapet har självständig rätt att stifta lagar. Den landskapslag som reglerar frågan ger landskapsregeringen möjlighet att ställa villkor för beviljande av näringsrätt. Landskapsregeringen har i allmänhet ställt som villkor att sökandens verksamhetsspråk är svenska. Det faktum att klaganden inte förmådde kommunicera med landskapsregeringen på svenska och att sökandeföretagets webbsidor inte fanns på svenska tydde på att språkvillkoret inte kunde uppfyllas. Landskapsregeringen förfor inte lagstridigt och missbrukade inte heller sin prövningsrätt.[31]

 

3. Landskapsregeringens överväganden

 

3.1 Näringsrättens syfte och skyddet av det svenska språket

 

Covid-19-pandemin har medfört exceptionella påfrestningar för den åländska ekonomin och det åländska näringslivet. I ett längre historiskt perspektiv kan det ifrågasättas hur väl den näringsrättsliga lagstiftningen har uppfyllt sitt syfte. I en ÅSUB-rapport från 2002 gjordes en genomgång av hur näringsrätten och den gällande landskapslagen faktiskt fungerade. I rapporten ansågs att näringsrätten inte blivit det kontrollerande instrument som var avsikten eftersom i själva verket bara en del av de åländska nyetableringarna genomgick näringsrättsprövningen. Ett nystartat företag kunde i praktiken nöja sig med att anmäla sig till patent- och registerstyrelsen och helt enkelt hoppa över kravet på näringsrättstillstånd i enlighet med den åländska lagstiftningen. Orsaken till detta är att det inte finns en kontroll eller påminnelse om skyldigheterna enligt näringsrättslagstiftningen i samband med registreringen hos riksmyndigheten. I rapporten uppskattades att bara omkring hälften av de åländska nyetableringar som förutsattes anhålla om näringsrätt faktiskt gjorde detta. Sannolikt fanns också ett ”mörkertal” av icke-åländska företag med verksamhet på Åland som inte hade näringsrättstillstånd som lagstiftningen förutsatte.[32]

     I rapporten hänvisades till två framträdande målsättningar med näringsrätten. Å ena sidan målsättningen att säkra Åland mot ett inflöde av finländska företag som på sikt skulle kunna ändra den rådande språkbalansen inom det åländska näringslivet. Å andra sidan målsättningen att mera allmänt skydda det åländska näringslivet mot ”osund” utifrån kommande konkurrens. När det gäller skyddet av det svenska språkets ställning i näringslivet så indikerade de i undersökningen specialgranskade företagen att svenskan allmänt sett är det viktigaste språket. Det stod också klart att finskan var av stor betydelse för de finländska företagens verksamhet på Åland. Om detta kunde hota den språkbalans inom näringslivet som lagen syftade till att skydda var en betydligt mer svårbesvarad frågeställning. Det förhållandet att praktiskt taget samtliga ansökningar om näringsrätt godkändes väckte också frågor om lagstiftningens måluppfyllelse. Det kunde betyda att kontrollen vid ansökningstillfället inte fungerade på ett tillfredställande sätt. Dock kunde med rimlig säkerhet sägas att lagstiftningen till sin utformning och förvaltningsmässiga tillämpning inte hade särskilt hög grad av träffsäkerhet.[33]

     I den gällande landskapslagen finns inte några bestämmelser om lagens syfte eller vad regleringen strävar efter. Tidigare har i förarbeten och annat lagstiftningsmaterial förekommit hänvisningar till både nationalitetsskyddande och näringspolitiska syften. Dock uteslöts i samband med beredningen av den gällande landskapslagen att inskränkningarna i rätten att idka näring primärt utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte. Näringsrätt ska förvägras av konkurrensskäl endast om den tilltänkta näringsverksamheten står i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet (se avsnitt 1.3). Denna begränsning av vilka syften som kan ligga till grund för inskränkningarna har senare också befästs genom rättspraxis. Landskapsregeringen anser att lagstiftningens syfte måste preciseras i lag och hänvisningen till nationalitetsskyddet bör uttryckligen framgå ur den föreslagna landskapslagen. Framförallt syftar lagstiftningen till ett skydd av det svenska språkets ställning så att den åländska befolkningen fortsättningsvis ska kunna bedriva företagsverksamhet, förvärvsarbeta och göra inköp på svenska på Åland.

     I landskapsregeringens principdokument finns allmänna skrivningar om det åländska nationalitetsskyddet, t.ex. kan hot mot språkbalansen avvärjas genom att näringsrätt inte beviljas. Däremot saknas tydliga bestämmelser i lag om vilka specifika språkliga skyldigheter näringsrätten förknippas med då det gäller den löpande näringsverksamhet som ålänningarna dagligen kommer i kontakt med. I de tillstånd som landskapsregeringen beviljar med stöd av gällande landskapslag ingår villkor om att verksamheten ska ske på svenska, men denna skyldighet har formulerats på en tämligen allmän nivå. Det svenska språket får också ett visst indirekt skydd genom att de juridiska personer som erhåller tillstånd förutsätts ha styrelseledamöter eller bolagsmän som innehar hembygdsrätt eller har varit bosatta på Åland över fem år. Ett av kriterierna för beviljande av hembygdsrätt är att personen har tillfredsställande kunskaper i svenska.

     I den gällande landskapslagen finns enbart bestämmelser gällande svenskspråkiga anvisningar om varas användning eller funktion. Dessa verkar i praktiken ha fått en marginell betydelse. Landskapsregeringen anser att det huvudsakliga syftet med näringsrättslagstiftningen måste konkretiseras ytterligare genom tydliga språkliga skyldigheter gällande det svenska språket som tillämpas i förhållande till alla näringsidkare och all näringsverksamhet på Åland. Endast så kan likabehandling mellan alla näringsidkare och lagstiftningens måluppfyllnad garanteras. Om det språkliga skyddet huvudsakligen bestäms genom tillståndsvillkor kommer näringsidkarnas språkliga skyldigheter att variera beroende på vilka tillståndsvillkor som förts in i gällande tillstånd. Samtidigt skulle de näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag inte vara föremål för några språkliga skyldigheter enligt näringsrättslagstiftningen gällande det svenska språket. I lag föreskrivna tydliga minimikrav för tryggandet av det svenska språkets ställning utan att det ställs orimliga krav på näringsidkarnas handlingsfrihet eller resurser.

     Enligt 69 § 2 mom. i självstyrelselagen kan i landskapslag stadgas att beslut om antagande av landskapslag ska fattas av lagtinget med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En landskapslag där ett sådant stadgande ingår ska antas i samma ordning. Enligt 35 § 2 mom. i lagtingsordningen kan i en landskapslag bestämmas att ändring och upphävande av eller avvikelse från landskapslagen ska omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Landskapslagar som rör det åländska nationalitetsskyddet har givits en sådan karaktär av konstitutionell landskapslagstiftning. Denna kvalificerade lagstiftningsordning gäller såväl landskapslag (2015:99) om åländsk hembygdsrätt som landskapslagen (2003:68) om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. För att samtliga huvudsakliga element i det åländska nationalitetsskyddet ska behandlas på samma sätt bör också den föreslagna landskapslagen gällande inskränkningarna i näringsverksamheten omfattas av samma kvalificerade lagstiftningsordning.

 

3.2 Reglering i lag av näringsrätt och näringstillstånd

 

Den gällande landskapslagen skiljer mellan näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt. I den landskapslagstiftning som gäller ålänningarnas nationalitetsskydd har grundläggande begrepp systematiserats och definierats på varierande sätt. I jordförvärvslagstiftningen fanns inte före 2003 hänvisningar till jordförvärvstillstånd. Däremot gjordes genom antagandet av landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd en klar skillnad mellan rättigheter som härleds direkt från lag och sådana som fås med stöd av tillstånd. Det skulle vara konsekvent om också terminologin i landskapslagstiftningen om näringsrätt utgår från att begreppet näringsrätt förknippas med en rätt som följer direkt av bestämmelser i lag. Begreppet näringstillstånd ska hänvisa till den rätt att idka näring som baserar sig på tillstånd beviljade av landskapsregeringen. Därför föreslår landskapsregeringen att den nya landskapslagen ska benämnas landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd, senare den föreslagna landskapslagen.

     Den gällande landskapslagen ger landskapsregeringen en mycket omfattande prövningsrätt gällande ansökan om beviljad näringsrätt. Landskapsregeringen kan bevilja näringsrätt ”då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall.” Det principdokument som har legat till grund för landskapsregeringens tillståndsgivning ger en viss transparens och riktlinjer för tillståndsgivningen. Dock har lagtinget redan tidigare kritiserat dylika principdokument eftersom det är otillfredsställande ur såväl rättssäkerhets- som informationssynvinkel att viktiga grunder för beslutsfattandet framgår endast av ett internt dokument.[34] Principdokumentet har inte heller publicerats i Ålands författningssamling, även om det har lagts ut på landskapsregeringens hemsida. Numera utgår både självstyrelselagen och grundlagen från att det ska föreskrivas i lag om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. Principdokumentet innehåller inte så exakta och noga avgränsade bestämmelser att näringsidkarna eller tillståndsmyndigheten skulle kunna bilda sig en klar uppfattning om vilka inskränkningar i näringsutövningen som kan följa av tillståndsgivningen.

     Landskapsregeringen anser att såväl grunderna för beviljande av näringstillstånd som de villkor som kan komma att ansluta sig till dessa tillstånd ska framgå så tydligt och klart som möjligt ur den föreslagna landskapslagen. Detta kan uppnås genom att den etablerade beslutspraxisen preciseras i de enskilda lagbestämmelserna. Då tillståndsmyndighetens prövningsmarginal begränsas genom dylika klara och tydliga lagbestämmelser ökar förutsebarheten, transparensen och rättssäkerheten på ett sätt som är bättre i linje med rättsstatsprincipen. En inskränkning av prövningsmarginalen innebär också att riskerna för diskriminering minskar. Jämförbara situationer får nämligen inte behandlas olika och olika situationer får inte behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling. Av lagens bestämmelser måste det klart framgå vilken typ av verksamhet som är förenlig respektive oförenlig med landskapslagstiftningen. Det ska utifrån bestämmelsernas lydelse vara möjligt att förutse om näringsverksamheten står i strid med lagen. En övergång till utförligare reglering på lagnivå har redan tidigare föreslagits år 2009 av den parlamentariska kommittén gällande hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt.[35]

     Landskapsregeringen föreslår inte några grundläggande förändringar i tillståndsgrunderna och de tillståndsvillkor som fastställs i de permanenta och tillfälliga tillstånden. Landskapsregeringen har nyligen ändrat beslutspraxis genom att lindra kraven gällande styrelsernas sammansättning (se avsnitt 2.3). Numera behöver det finnas enbart en ordinarie styrelseledamot eller bolagsman som har hembygdsrätt eller som utan avbrott har varit bosatt på Åland under de fem senaste åren. Denna liberalisering ska fastställas i den föreslagna landskapslagen. Överlag ska de tillämpliga grunderna för beviljande av näringstillstånd och fastställande av tillståndsvillkor framgå tydligt och klart ur lagen. Det finns särskilda former av näringsverksamhet som behöver beaktas i den föreslagna landskapslagen. Det här gäller främst näringsverksamhet som klassas som basservice för samhällsfunktioner eftersom sådan näringsverksamhet är särskilt viktig för det åländska samhället och tillgången till denna kan vara begränsad på Åland.

     Även grunderna för beviljande av tillfälliga näringstillstånd behöver fastställas i lag. Dylika tillfälliga tillstånd kan i praktiken ha förnyats vid tillämpning av gällande lagstiftning. Detta kan ha lett till att näringsidkare har fått en rätt att idka näring som sträcker sig längre än en tillfällig period. Landskapsregeringen anser att en sådan tillståndsgivning undergräver betydelsen av de permanenta tillstånden eftersom dessa är förknippade med striktare tillståndsvillkor än de tillfälliga tillstånden. Därför anser landskapsregeringen att tillfälliga näringstillstånd ska kunna beviljas för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns vägande skäl för detta. Behovet av ett tillfälligt tillstånd uppstår vanligen för att en utomåländsk näringsidkare utsträcker tillfälligt eller sporadiskt sin verksamhet till Åland. Om en näringsidkare vill verka mer än fem år på Åland kan verksamheten inte mera anses vara tillfällig. En näringsidkare ska under fem år ha möjlighet att förbereda sig på att uppfylla de krav som är förknippade med ett permanent näringstillstånd.

     Den gällande landskapslagens bestämmelser om tillämpningsområdet och när förpliktelserna blir tillämpliga på näringsidkare som utsträcker sin näringsverksamhet till Åland har blivit föråldrade. Volymen i handel med varor till och från Åland har expanderat markant sedan den gällande landskapslagen antogs. Framförallt har handeln över internet gjort att näringsverksamheten har ändrat karaktär. Det är inte realistiskt att föra in i landskapslag omfattande skyldigheter gällande sådan handel över internet. Det är svårt att övervaka verksamheten om näringsidkaren inte är etablerad på Åland. Den föreslagna landskapslagen ska tillämpas i förhållande till näringsidkare som inte är etablerade på Åland enbart då dessa aktivt utsträcker sin verksamhet till Åland. Vid avvägningen av när detta är fallet ska beaktas bl.a. när den åländska konsumenten eller näringsidkaren själv tar initiativet till köpet och när den utomåländska näringsidkaren själv inriktar sin verksamhet på den åländska marknaden (t.ex. genom riktad marknadsföring). Eftersom näringsverksamhet kan ändra karaktär ska landskapsregeringen vid behov ge anvisningar om när verksamheten anses ha utsträckts till Åland.

 

3.3 Tillsyn och effektiva sanktioner

 

Den gällande landskapslagstiftningen om näringsrätt verkar inte ha fått ett särskilt effektivt genomslag i det åländska samhället och näringslivet. Den föreslagna lagens och tillståndsvillkorens genomslag förutsätter att myndigheter tillämpar, verkställer och övervakar lagen och de tillstånd som beviljas med stöd av lagen. Enligt rättsstatsprincipen måste utövningen av sådana förvaltningsuppgifter bygga på lag. Det finns få bestämmelser till stöd för tillsyn enligt den gällande landskapslagen, t.ex. saknas det helt bestämmelser om administrativa tvångsmedel. Det är särskilt viktigt att den behöriga myndigheten framgår entydigt av lagen om bestämmelserna har kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna.[36] Landskapslagstiftningen om näringsrätt kan komma att påverka ett mycket stort antal fysiska och juridiska personer. Detta understryker behovet av detaljerade bestämmelser i lag om den tillsyn och de sanktioner som näringsidkarna kan bli föremål för.

     I den gällande landskapslagen föreskrivs att landskapsregeringen ska föra ett register över beviljade näringsrätter. Ett sådant register är fortsättningsvis nödvändigt för att det ska kunna klarläggas vem som har rätt att utöva näring och för att näringsverksamheten ska kunna övervakas. Dock behöver den föreslagna lagen innehålla mera detaljerade bestämmelser om registret. Var och en ska ha rätt att få information från registret i enlighet med offentlighets- och dataskyddslagstiftningen. Vid tillsyn måste tillsynsmyndigheten också få tillgång till uppgifter som är nödvändiga för granskning av att lagens bestämmelser är uppfyllda. I särskilda situationer kan det finnas ett behov av syn eller inspektion gällande näringsidkares verksamhet för att utreda om näringsutövningen är förenlig med lagstiftningen eller tillståndsvillkor. I förvaltningslagen finns grundläggande bestämmelser om inspektion som behöver kompletteras i den föreslagna lagen.

     I den gällande landskapslagen föreskrivs om ett begränsat antal konsekvenser som bristande efterlevnad av lagens bestämmelser kan föranleda. Lagstiftningen om inskränkningar i näringsutövning behöver innehålla straffbestämmelser. Den gällande landskapslagen är förknippad med straff för avsaknad av näringsrätt eller tillstånd samt straff för brott mot de enskilda bestämmelser som räknas upp i lagen. Å ena sidan är de gällande straffbestämmelserna bristfälliga eftersom de inte möjliggör straff för näringsverksamhet som sker i strid med tillståndsvillkor. Å andra sidan är straffbestämmelserna ett alltför trubbigt verktyg då det handlar om lindrigare brister gällande efterlevnad av lagen. Därtill är en straffprocess ett långsamt alternativ eftersom brister som uppdagas gällande lagens efterlevnad ofta behöver åtgärdas omgående. Huvudansvaret för åtgärdandet av eventuella brister vid efterlevnaden av lagstiftning och tillstånd bör ligga hos landskapsregeringen, dvs. de brottsbekämpande myndigheterna ska kopplas in först i ett skede där tillsynsmyndighetens tvångsmedel och åtgärder har uttömts.

     Landskapsregeringen anser att lagstiftningen behöver utformas så att en näringsidkare, vars verksamhet verkar ske i strid med lagen eller tillståndsvillkor, i första hand ges möjlighet att avhjälpa bristerna. Om bristerna är lindriga och näringsidkaren åtgärdar dessa bör tillsynen inte resultera i annat än högst en anmärkning. Den vanligaste bristen torde vara att en näringsidkare har försummat att söka om näringstillstånd. I dylika fall ska tillsynsmyndigheten kontakta näringsidkaren med uppmaning om att söka tillstånd. Om näringsidkaren fortsätter med näringsverksamheten utan att söka om ett näringstillstånd ska landskapsregeringen kunna förbjuda verksamheten. Vid allvarligare brister eller upprepade försummelser ska landskapsregeringen också kunna återkalla näringsidkarens näringstillstånd efter att näringsidkaren fått en varning. Återkallandet bör i första hand gälla för en viss tid. I regel ska brister i lagens eller tillståndens efterlevnad polisanmälas först i ett skede då de tidigare nämnda instrumenten är uttömda. Enligt förslaget ska landskapsregeringen också kunna förstärka uppmaningar, varningar och förbud så att näringsidkaren kan åläggas att uppfylla lagens bestämmelser och tillståndsvillkor vid vite.

 

4. Landskapsregeringens förslag

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. Lagens syfte är att trygga det åländska nationalitetsskyddet i näringsverksamheten på Åland. Lagen ska särskilt skydda det svenska språkets ställning på Åland. Den föreslagna lagen delas in i sex kapitel. I det första kapitlet definieras lagens syfte och tillämpningsområde medan det andra kapitlet reglerar språket i näringsverksamheten. Det tredje kapitlet innehåller bestämmelser om när näringsidkare har näringsrätt med stöd av lag medan det fjärde kapitlet huvudsakligen föreskriver om på vilka grunder näringstillstånd ska beviljas och vilka tillståndsvillkor som ska fastställas. I det femte kapitlet ingår bestämmelser om tillsyn och påföljder. När det gäller de ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som ingår i det sjätte kapitlet föreslås att landskapsregeringen i enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen bemyndigas att fatta beslut om tidpunkten för lagens ikraftträdande. Genom den föreslagna lagen skulle landskapslagen om rätt att utöva näring upphävas. Slutligen föreslår landskapsregeringen att landskapslagen inte får ändras eller upphävas, inte heller får avvikelse från den göras på annat sätt än 35 § i lagtingsordningen föreskriver. Den föreslagna lagen antas enligt samma lagstiftningsförfarande.

 

5. Lagstiftningsbehörighet

 

5.1 Landskapslag om inskränkningar i näringsutövningen

 

Av 11 § i självstyrelselagen följer en behörighet för lagtinget att genom landskapslag inskränka rätten att i landskapet utöva rörelse eller yrke som näring för den som inte har hembygdsrätt. Landskapslagen får inte inskränka rätten för den som är bosatt i landskapet att idka sådan näring som bedrivs utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan begagnande av affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftställe (s.k. självförsörjning). Av den gällande självstyrelselagen följer således inte omedelbart några inskränkningar utan de blir beroende av landskapslag. Enligt detaljmotiveringen till 11 § kan inskränkningarna i landskapslag innebära direkta förbud eller begränsande villkor.[37] Ur förarbetena framgår också att de begränsningar som avses i 11 § inte avgränsar sig till landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet utan att sådana begränsningar kan uppställas även beträffande näringar som inte omfattas av lagtingets behörighet.[38] Likaså kan lagtinget besluta om främjande även av dessa näringar.

     Systematiken i den föreslagna landskapslagen är delvis en annan än i den gällande landskapslagen. Lagförslaget utgår huvudsakligen från den lagstiftningsbehörighet som följer av 11 § i självstyrelselagen. Eftersom ordalydelsen i självstyrelselagens bestämmelse utesluter att sådana inskränkningar införs då näring utövas av personer med hembygdsrätt eller personer som utövar näring för självförsörjning bör förpliktelser som gäller denna grupp stöda sig på annan lagstiftningsbehörighet. Landskapsregeringen anser att dylika förpliktelser kan föreskrivas med stöd av landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet. I den gällande landskapslagens 3 kap. finns bestämmelser om reglementering av näring medan den föreslagna landskapslagen inte föreskriver om s.k. reglementerade näringar. Fördelningen av lagstiftningsbehörighet är inte orsaken till denna lösning utan landskapsregeringen anser att bestämmelserna om reglementerade näringar bör av orsaker som gäller lagstiftningens överskådlighet hänvisas till särskilda landskapslagar.

     I den föreslagna landskapslagens 2 kap. ingår bestämmelser om språket i näringsutövningen på Åland. Dessa bestämmelser ska tillämpas direkt i förhållande till all näringsverksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde. Landskapsregeringen anser att denna typ av reglering är möjlig med stöd av 11 § i självstyrelselagen som har ett nationalitetsskyddande syfte. Bestämmelserna kan också utsträckas till personer med hembygdsrätt och personer som utövar näring för självförsörjning med stöd av landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet. I dagsläget beaktas skyddet av det svenska språket främst i tillståndsvillkoren i de näringsrätter som landskapsregeringen beviljar enligt 4 § i den gällande landskapslagen. Landskapsregeringen anser att detta skydd inte är tillräckligt heltäckande med tanke på det svenska språkets centrala ställning för nationalitetsskyddet. Likabehandlingen av näringsidkarna måste garanteras och grundlagens jämlikhetsprincip riktar sig också till lagstiftaren. Särbehandling mellan näringsidkare får inte vara godtycklig och skillnaderna får inte bli oskäliga.[39] Likabehandlingen kan uppnås genom direkt tillämpliga språkliga skyldigheter riktade till alla näringsidkare.

 

5.2 Lagstiftningsbehörigheten gällande näringsverksamhet

 

5.2.1. Landskapets lagstiftningsbehörighet

 

Enligt 9 § 2 mom. 8 punkten i den första självstyrelselagen hörde det till rikets behörighet att lagstifta om ”annan privaträtt, dock icke lagstiftning om idkande av jordbruk, fiske och andra näringar och yrken, med undantag av grunderna för rätt att idka näring och yrke”. I samband med beredningen av den andra självstyrelselagen ansågs att uttrycket ”grunderna för rätt att idka näring och yrke” var alltför obestämt och att det därför skulle utmönstras.[40] Av 13 § 1 mom. 9 punkten i den andra självstyrelselagen följde sedan att ”näring, för vars utövande enligt lag erfordras anmälan eller tillstånd, och näring till självförsörjning, med iakttagande av näringsfrihetens grundsats; uppdelning i fria och reglementerade näringar samt annan än i 11 § 2 mom. avsedd näringsrätt” hörde till landstingets lagstiftningsbehörighet. Hänvisningen till 11 § 2 mom. avsåg olika reglementerade näringar som föll inom rikets lagstiftningsbehörighet. I förarbetena angavs också att landskapet var bundet av villkoren för utlännings näringsrätt vid utnyttjandet av sin lagstiftningsbehörighet.[41]

     Den gällande självstyrelselagen utgår från att näringslagstiftningen i huvudsak faller inom den åländska lagstiftningsbehörigheten. Om landskapets lagstiftningsbehörighet föreskrivs i 18 § 22 punkten i självstyrelselagen. Enligt bestämmelsen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i 11 §, 27 § 2, 4, 9, 12–15, 17–19, 26, 27, 29–34, 37 och 40 punkten samt 29 § 1 mom. 3–5 punkten, dock så att även lagtinget har behörighet att vidta åtgärder för att främja sådan näringsverksamhet som avses i de nämnda punkterna. Landskapsregeringen anser att den föreslagna landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet. Därtill kan 11 § i självstyrelselagen ligga till grund för begränsningar gällande näringar som inte omfattas av lagtingets behörighet. Landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet inkluderar även möjligheten att reglementera särskilda näringar, t.ex. så att idkande av en viss näring förutsätter ett tillstånd av myndigheterna. I annan landskapslagstiftning finns reglering om specifika näringar, t.ex. har i landskapslagen (2019:68) om fastighetsmäklarverksamhet föreskrivits om en särskild tillståndsplikt för utövandet av fastighetsmäklarverksamhet.

 

5.2.2. Rikets lagstiftningsbehörighet

 

Rikets lagstiftningsbehörighet över näringsverksamhet följer indirekt av ovan nämnda 18 § 22 punkten i självstyrelselagen eftersom där hänvisas till ett antal av de enskilda punkterna gällande rikets lagstiftningsbehörighet. Särskilt kan nämnas att hela riket gällande allmänna villkor för utlänningars och utländska sammanslutningars rätt att idka näring faller inom rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 9 punkten. Enligt 30 § 7 punkten har förvaltningsbehörigheten ordnats så att beviljande av tillstånd för utlänningar eller utländska sammanslutningar att idka näring ankommer på landskapsregeringen, som innan ett sådant ärende avgörs ska inhämta utlåtande av behörig riksmyndighet. Landskapsregeringen ska tillämpa rikslag då sådant tillstånd beviljas. Fortsättningsvis faller vissa reglementerade näringar på Åland under rikets lagstiftningsbehörighet. I 3 § i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/1919) finns en förteckning över näringar som är reglementerade i riket. Till exempel idkande av apoteksverksamhet faller inom rikets lagstiftningsbehörighet och rikslagstiftningen om apoteksverksamheten är tillämplig på Åland.

     Lagstiftningen om näringsverksamheten knyter ofta nära an till annan rikslagstiftning, t.ex. rikslagstiftningen om konsumentskydd eller konkurrensrätten. Konsumentskydd och främjande av konkurrens utgör riksbehörighet enligt 27 § 10 punkten i självstyrelselagen. Enligt den andra självstyrelselagen hörde illojal konkurrens till rikets lagstiftningsbehörighet, men detta begrepp ändrades till otillbörligt förfarande i näringsverksamhet enligt 27 § 10 punkten i den gällande självstyrelselagen. Detta innebär att lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (FFS 1061/1978) också ska tillämpas på Åland. Landskapsregeringen anser att den föreslagna landskapslagen har utformats med beaktande av behörighetsgränsen mellan landskapet och riket. Landskapsregeringen anser att behörigheten för lagtinget att anta den föreslagna landskapslagen huvudsakligen följer av 11 § i självstyrelselagen.

     När det gäller frågan om näringsförbud har Åbo hovrätt bedömt näringsförbudets förhållande till fördelningen av lagstiftningsbehörighet.[42] Hovrätten anser att näringsförbudet i första hand är en näringsrättslig säkringsåtgärd som dessutom har straffrättsliga drag och regleras av legalitetsprincipen. Det framgår av 27 § 10 punkten i självstyrelselagen att lagstiftningsbehörigheten i fråga om bl.a. otillbörligt förfarande i näringsverksamhet och främjande av konkurrens tillhör riket. Därmed och med beaktande av att det huvudsakliga syftet med lagen om näringsförbud är att förhindra att otillbörlig och skadlig näringsverksamhet fortgår, upprätthållande av det allmänna förtroendet för näringsverksamhet och skyddandet av en sund och fungerande konkurrens, anser hovrätten att lagstiftningsbehörigheten i fråga om näringsförbud tillkommer riket. Landskapsregeringen konstaterar att behörigheten gällande näringsförbud inte har prövats inom ramen för den lagstiftningskontroll som följer av 19 § i självstyrelselagen.

 

5.3 Finlands grundlag

 

Riket har enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt lagstiftningsbehörighet i fråga om stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag. I detta ärende är framförallt den näringsfrihet som har fastställts i grundlagens 18 § 1 mom. av intresse. Redan före grundrättighetsreformen hade näringsfriheten en etablerad ställning i Finlands statsförfattningsrätt. Enligt förarbeten till den gällande självstyrelselagen gäller även näringsfrihetens grundsats i landskapet.[43] Lagförslaget har utformats med beaktande av näringsfriheten, men också med beaktande av att självstyrelselagen innebär en konstitutionell särreglering gällande inskränkningar i näringsutövningen på Åland. Självstyrelselagens reglering kan avvika från grundlagens innehåll. Självstyrelselagens 11 § ger lagtinget befogenhet att genom landskapslag inskränka rätten att i landskapet utöva rörelse eller yrke som näring på sätt som inte är möjliga i riket. Detta förutsätter att inskränkningarna är nödvändiga för att förverkliga det nationalitetsskydd som ligger till grund för näringsrätten.

     Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom näring som han eller hon har valt fritt. Uttrycket "i enlighet med lag" antyder att det finns en möjlighet att begränsa denna lagfästa rättighet genom lag.[44] Bestämmelsen infördes genom den grundrättighetsreform som trädde i kraft år 1995. Både Ålandsdelegationen och högsta domstolen har prövat landskapslagars förenlighet med grundlagens bestämmelse om näringsfrihet. Högsta domstolen har konstaterat att ett system med koncession innebär ett visst intrång i näringsfriheten och i det specifika fallet saknades i landskapslag närmare kriterier för utövande av landskapsregeringens prövningsrätt vid beviljande av koncession. Landskapslagen kompletterades senare med sådana kriterier med anledning av domstolens påpekanden.[45] På ett motsvarande sätt bedömde Ålandsdelegationen förhållandet mellan den grundlagsfästa näringsfriheten och bestämmelser i landskapslag om förutsättningar för tillstånd till trafikskolor och trafiklärartillstånd samt om återkallande av sådana tillstånd.[46]

     I lagstiftningskontrollen har högsta domstolen hänvisat till grundlagsutskottets tolkningspraxis om hur näringsfriheten kan begränsas.[47] Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen utgår från att näringsfrihet ska råda men att tillstånd i undantagsfall kan krävas för näringsverksamhet. En reglering där näringsverksamhet blir beroende av tillstånd måste ske genom lag och lagen måste också uppfylla övriga allmänna krav på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Inskränkningar i näringsfriheten ska vara exakta och noga avgränsade. Begränsningarnas omfattning och förutsättningarna för dem ska framgå av lagen. När det gäller innehållet har utskottet ansett det viktigt att bestämmelserna om tillståndsvillkor och tillståndets giltighet garanterar en tillräcklig förutsebarhet i myndigheternas verksamhet. Betydelsefullt i detta avseende är bland annat i vilken omfattning myndigheternas befogenheter bygger på bunden prövning eller ändamålsenlighetsprövning. Dessutom ska myndighetens befogenhet att förena tillstånd med villkor grunda sig på exakta bestämmelser i lag.[48]

     När det gällt bestämmelser om näringsverksamhet har ansetts att återkallande av tillstånd ska kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats.[49] Landskapsregeringen anser att lagförslaget innebär att de inskränkningar och krav som kan införas med stöd av landskapets lagstiftningsbehörighet harmoniseras med grundlagen. Enligt förslaget ska landskapsregeringens prövning i samband med behandlingen av ansökningar om näringstillstånd huvudsakligen bygga på bunden prövning. Samtidigt ska också alla andra inskränkningar i näringsfriheten och krav riktade till näringsidkare, bl.a. bestämmelserna i 2 kap. om språket i näringsutövningen, utgå från bestämmelser som är exakta och noga avgränsade. Begränsningarna i näringsfriheten samt deras omfattning och förutsättningarna för dem ska framgå av lagen. Det samma gäller landskapsregeringens befogenheter i samband med tillsyn och sanktioner.

     I den föreslagna landskapslagen ingår ett antal förordningsfullmakter. Förordningsfullmakterna avser de i 2 kap. föreslagna skyldigheterna om det svenska språket samt innehållet i en ansökan om näringstillstånd och tillståndsförfarandet. Landskapsregeringen anser att bestämmelserna om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ingår i landskapslag på det sätt som 21 § 1 mom. i självstyrelselagen och 80 § 2 mom. i grundlagen förutsätter. I landskapsförordningarna skulle ingå närmare bestämmelser av detaljerad och teknisk karaktär. Landskapsregeringen anser att de mera detaljerade bestämmelserna om bl.a. hur kunskaperna i svenska språket ska påvisas och de handlingstyper som ska finnas tillgängliga på svenska språket behöver finnas i landskapsförordning. Lagbestämmelserna skulle annars bli onödigt detaljerade och fallspecifika med tanke på att den här typen av bestämmelser behöver beakta förhållandena inom näringslivet som förändras kontinuerligt. Landskapsregeringen konstaterar att de landskapsförordningar som kan utfärdas med stöd av förordningsfullmakterna i förslaget till 7 § 3 mom. behöver träda i kraft vid samma tidpunkt som den föreslagna landskapslagen. När landskapsregeringen i fortsättningen utfärdar landskapsförordningarna bör det noggrant utvärderas om det i något avseende krävs nya grundläggande bestämmelser i lag.

     Av grundlagens 12 § 1 mom. följer att var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag. Den centrala avsikten med stadgandet om yttrandefrihet är att garantera den fria åsiktsbildningen som utgör grunden för ett demokratiskt samhälle, den fria offentliga debatten, massmediernas fria utveckling och pluralism samt möjligheten till offentlig kritik av maktutövningen. Yttrandefriheten kan till sin grundtanke räknas som en grundläggande politisk fri- och rättighet. Yttrandefriheten utsträcker sig dock inte enbart till politiska yttringar, utan den omfattar också traditionellt andra slag av yttringar oberoende av innehållet. Yttrandefriheten garanterar allmänt ett skydd för olika former av skapande verksamhet och självuttryck. Stadgandet skyddar i princip också den kommersiella kommunikationen.[50]

     Enligt 27 § 2 punkten i självstyrelselagen hör utövandet av yttrande-, förenings- och församlingsfriheten till rikets lagstiftningsbehörighet. Till detta område hör även lagstiftningen om tryckerirörelse samt spridning av tryckskrift och utgivande av periodiska tryckskrifter.[51] Med hänvisning till denna behörighetsfördelning begränsar den föreslagna landskapslagen, t.ex. de i 2 kap. föreslagna språkbestämmelserna, inte utövningen av yttrandefriheten. I lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (FFS 460/2003) finns närmare bestämmelser om hur den i grundlagen tryggade yttrandefriheten utövas i masskommunikation. Rikslagen innehåller en rad bestämmelser om till exempel anmälnings- och registreringskyldighet för den som bedriver publikations- och programverksamhet. När lagen tillämpas får inga större intrång i kommunikationen göras än vad som är nödvändigt med hänsyn till yttrandefrihetens betydelse i en demokratisk rättsstat.

 

5.4 EU-rätten och Ålandsprotokollet

 

5.4.1. Ålandsprotokollet och stand still-klausulen

 

Inför Finlands medlemskap i Europeiska unionen förhandlades fram särskilda fördragsbestämmelser om Åland. Artikel 355.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller en specifik hänvisning till Åland och de särskilda fördragsbestämmelserna om Åland. Dessa specifikt åländska bestämmelser ingår i Ålandsprotokollet som har fogats till Finlands anslutningsfördrag. EU-medlemskapet och EU-rätten har andra utgångspunkter än lagstiftningen om hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Den åländska näringsrätten har ett nationalitetsskyddande syfte medan etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster ska garantera fri rörlighet för företag och yrkesutövare inom EU. I artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna erkänns näringsfriheten i enlighet med gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. För att säkerställa att de åländska inskränkningarna i rätten att utöva rörelse eller yrke skulle kunna kvarstå fördes det in särskilda undantag i Ålandsprotokollet.

     Det åländska undantaget gällande näringsrätten i artikel 1 i Ålandsprotokollet utgör ett undantag från etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster. Dessa begrepp är EU-rättsliga och unionens grundläggande fördrag definierar det närmare innehållet i begreppen. Etableringsfriheten innefattar rätten att starta och utöva verksamhet som egenföretagare och rätten att bilda och driva företag, med en permanent, stabil och långvarig verksamhet, på samma villkor som gäller i det aktuella landets lagstiftning vad avser etablering för de egna medborgarna. Friheten att tillhandahålla tjänster gäller alla de tjänster som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Den som tillhandahåller en tjänst får tillfälligt utöva sin verksamhet i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls, på samma villkor som medlemsstaten fastställt för sina egna medborgare. Det har antagits en mängd EU-lagstiftning för att förverkliga etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, t.ex. ska tjänstedirektivet stärka friheten att tillhandahålla tjänster inom EU.[52]

     Ålandsprotokollet gjorde det möjligt att hålla kvar de inskränkningar i näringsutövningen som den åländska näringsrätten innebär. Däremot är det inte längre möjligt att utvidga dessa inskränkningar jämfört med den situation som rådde 1994 då EES-avtalet trädde i kraft. Artikel 1 i Ålandsprotokollet hänvisar nämligen till de bestämmelser om Åland som är i kraft den 1 januari 1994. Detta utgör en stand still-klausul som innebär att inga ytterligare inskränkningar eller begränsningar i etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster i landskapet får införas efter nämnda datum.[53] Det är inte heller möjligt att införa strängare tillståndsvillkor än de som förelåg den 1 januari 1994. Vid bedömningen av när en ”ny begränsning” anses ha införts ska det tas hänsyn till i vilket syfte undantagen har införts, dvs. det ska beaktas att Ålandsprotokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet.

     EU-domstolen har i sin rättspraxis ansett att en stand still-klausul, utöver bestämmelser som finns i lag eller förordning, även kan avse bestämmelser i ett cirkulär med preciseringar om hur den berörda regeringen avser att tillämpa lagen.[54] Det principdokument som landskapsregeringen antagit den 23 december 1999 innehåller preciseringar och förklaringar om hur landskapslagen ska tillämpas. Därför kan principdokumentet innehålla sådana preciseringar på vilka stand still-klausulen i artikel 1 i Ålandsprotokollet ska tillämpas. Landskapsregeringen har använt principdokumentet som ett regelverk och tillämpat dess bestämmelser vid beviljandet av näringsrätter. De begränsningar som följer av stand still-klausulen måste också bedömas i förhållande till landskapsregeringens faktiska beslutspraxis. Högsta förvaltningsdomstolen har nämligen prövat om och i så fall hur etablerad beslutspraxis innebar sådana nya begränsningar som var förbjudna enligt stand still-klausulen (se avsnitt 2.4).

     Lagtingets stora utskott har tidigare ansett att stand still-klausulen i Ålandsprotokollet inte hindrar lagtinget att senare vidta ändringar i lagstiftning som antagits efter den 1 januari 1994 så länge som inskränkningarna inte utvidgas från det som gällde den 1 januari 1994.[55] Mot bakgrund av EU-domstolens senare rättspraxis är det tveksamt om denna slutsats skulle få understöd vid en prövning i EU-domstolen. Domstolen har nämligen i samband med tolkning av stand still-klausuler ansett att införandet av ny lagstiftning som är mer restriktiv än den föregående ska betraktas som en ”ny begränsning”, när den föregående lagstiftningen utgjorde en uppmjukning av den äldre lagstiftningen.[56] Rättspraxis tyder på att tidigare uppluckringar inte kan ”återtas” genom senare restriktivare lagstiftning. Däremot är det fullständigt möjligt att i landskapslag fastställa det som redan varit en etablerad del i beslutspraxis sedan den 1 januari 1994. Detta är också den huvudsakliga avsikten med detta lagförslag, dvs. beslutsgrunder och tillståndsvillkor ska framgå tydligt i den föreslagna landskapslagen.

     Vid beredningen av ändringar i landskapslagstiftningen om näringsrätt bör också beaktas att effektivare uppföljning, övervakning och påföljder inte innebär sådana nya begränsningar som är förbjudna enligt stand still-klausulen. År 1999 skärptes följderna av brott mot den gällande landskapslagen. Högsta domstolen konstaterade att ändringen inte påverkade omfattningen av behovet av tillstånd eller de övriga förutsättningarna för idkande av näring i landskapet. De plikter, som ålades de anmälningsskyldiga, förändrades inte heller. En skärpning enbart av följderna av brott mot existerande reglering innebar ingen utvidgning av den materiella regleringens tillämpningsområde.[57] Den gällande landskapslagens reglering om tillsynen av näringsverksamhetens förenlighet med lagstiftningen och tillståndsvillkor kan anses vara bristfällig. Avsikten med lagförslaget är att åtgärda dessa brister med ett antal nya bestämmelser i 5 kap. i den föreslagna lagen. Införandet av nya bestämmelser i landskapslag som ger landskapsregeringen möjligheter till en effektivare tillsyn står inte i strid med Ålandsprotokollet.

     Sammanfattningsvis bör slutsatsen dras att de inskränkningar i näringsverksamheten på Åland som fanns den 1 januari 1994 och som annars skulle vara oförenliga med EU-rätten fortsättningsvis kan tillämpas på Åland med stöd av Ålandsprotokollet. Dock står nya inskränkningar i näringsfriheten genom landskapslag inte i strid med EU-rätten under förutsättning att dessa uppfyller de kriterier som EU-domstolen har satt upp för begränsningar av de grundläggande friheter som tryggas i unionens fördrag. Vid beredningen av lagförslaget har inledningsvis bedömts om de föreslagna bestämmelserna är tillåtna enligt EU-rätten, oberoende av Ålandsprotokollet. Om bestämmelsen kan anses vara oförenlig med EU-rätten har i andra hand prövats om inskränkningen ändå kan anses vara tillåten med stöd av undantagen i Ålandsprotokollet. Landskapsregeringen anser att lagförslaget är förenligt både med EU-rätten och Ålandsprotokollet.

 

5.4.2. EU-rätten och skyddet av det svenska språket

 

Det svenska språket är en central del av det åländska nationalitetsskydd som Ålandsprotokollet syftar till att trygga. I den gällande landskapslagen ingår vissa språkliga bestämmelser. Bestämmelserna är riktade till näringsidkare och gäller anvisningar om varas användning eller funktion. Därtill har i samband med tillståndsgivningen förts in tillståndsvillkor om att näringsverksamheten ska bedrivas på svenska. Landskapsregeringen har vid beviljandet av både tillfälliga och permanenta tillstånd ställt som villkor att sökandebolagets verksamhet ska bedrivas på svenska. Det principdokument som ligger till grund för tillståndsgivningen anger att landskapsregeringen kan till tillståndet foga villkor för att upprätthålla nationalitetsskyddet. Principdokumentet anger också att tillstånd kan förvägras om verksamheten står i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet, t.ex. genom att hota språkbalansen.

     I princip kan sådana inskränkningar som görs inom ramen för näringsrättslagstiftningen för att skydda det svenska språket innebära sådana nya begränsningar som Ålandsprotokollets stand still-klausul sätter hinder för. EU-domstolen har nämligen ansett att krav på grundläggande kunskaper i det officiella språket i en medlemsstat kunde utgöra en sådan ny begränsning av etableringsfriheten som var förbjuden enligt en stand still-klasul. Vid tillämpningen av stand still-klausulen uteslöt EU-domstolen ändå inte att det införs villkor som är mer restriktiva om dessa villkor kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, är ägnade att säkerställa att det legitima syftet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.[58] Även i andra fall har EU-domstolen ansett att målet att främja och stimulera användningen av ett visst språk utgör ett legitimt intresse som i princip kan motivera en inskränkning av de skyldigheter som följer av fördragsbestämmelserna.[59]

     EU-domstolen har sedan 1980-talet ansett att fördragsbestämmelserna inte utgör hinder för att en medlemsstat antar en politik som syftar till att skydda och främja ett språk, t.ex. så att det krävs språkkunskaper på ett proportionerligt och icke-diskriminerande sätt.[60] Till exempel kan en arbetsgivare kräva att en arbetssökande har en viss språklig kompetens beroende på vilken typ av arbete det gäller, men detta får inte ske genom krav på utbildningsbevis som endast kan erhållas i en enda provins i en medlemsstat.[61] Det centrala i rättspraxisen har varit att krav som syftar till skyddet av ett särskilt språk inte utesluter användningen av andra språk. Domstolen har också uttalat sig om det språk som krävs vid märkningen av produkter, t.ex. har det ansetts strida mot EU-rätten om det föreskrivs i nationell lagstiftning om en uteslutande användning av språket i språkregionen vid märkningen av produkter.[62]

     I ett annat ärende prövade EU-domstolen den flamländska regionens lagstiftning i Belgien som krävde att alla arbetsgivare som hade driftställe inom territoriet måste avfatta gränsöverskridande anställningsavtal endast på den federerade enhetens officiella språk. Domstolen hänvisade till målet med lagstiftningen som var att främja och stimulera användningen av nederländska och att detta utgjorde ett legitimt intresse som i princip kunde motivera en inskränkning av de skyldigheter som följer av fördraget. Dock ansåg domstolen att en sådan lagstiftning måste stå i proportion till den nämnda målsättningen. Ett krav på att ett anställningsavtal endast får avfattas på den federerade enhetens officiella språk ansågs vara oproportionerligt. En lagstiftning som gör det möjligt att det också upprättas en giltig version av ett anställningsavtal på ett språk som alla berörda parter förstår skulle ha utgjort ett mindre omfattande ingrepp i den fria rörligheten för arbetstagare.[63]

     Sammanfattningsvis utesluter EU-rätten inte att det förs in helt nya in-skränkningar i syfte att skydda det svenska språket på Åland, trots att detta skulle påverka omfattningen av behovet av tillstånd eller de övriga förut-sättningarna för idkande av näring på Åland. I jämförelse med den gällande landskapslagen och gällande tillståndspraxis ingår i den föreslagna landskapslagens 2 kap. mera detaljerade bestämmelser i syfte att skydda det svenska språkets ställning på Åland. Landskapsregeringen anser att dessa bestämmelser uppfyller de kriterier som EU-domstolen har satt upp för begränsningar av de grundläggande friheter som tryggas i unionens fördrag. Bestämmelserna kan inte heller anses vara sådana nya begränsningar som avses i Ålandsprotokollet med tanke på att de utgör enbart en konkretisering av det gällande regelverket. Bestämmelserna står i proportion till det åländska nationalitetsskyddet och utesluter inte användning av andra språk än svenska.

 

6. Förslagets verkningar

 

6.1 Allmänt

 

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att trygga det åländska nationalitetsskyddet, skapa förutsättningar för ett livskraftigt näringsliv, garantera en tillräcklig förutsebarhet i myndigheternas åtgärder och verksamhet samt att i allmänhet modernisera de bestämmelser som gäller näringsverksamheten på Åland. Den gällande landskapslagen innehåller ett alltför omfattande utrymme för landskapsregeringens prövning vid tillståndsgivningen. Detta utrymme krymper märkbart genom den föreslagna landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd. Grunderna för näringsrätt med stöd av lag förändras inte. Däremot ska permanenta näringstillstånd beviljas på grunder som motsvarar nyligen ändrad beslutspraxis. Beviljandet av tillfälliga näringstillstånd ska stramas åt så att dessa tillstånd i regel inte beviljas för en längre period än fem år.

     Lagförslaget syftar till grundläggande förändringar av den landskapslagstiftning som inskränker rätten att idka näring. De föreslagna förändringarna bygger till största delen på att gällande beslutspraxis konsolideras och preciseras i lag. De föreslagna språkbestämmelserna innebär ett klart avsteg från den nuvarande regleringsmodellen. I dagsläget skyddas det svenska språkets ställning huvudsakligen genom tillståndsvillkor medan förslaget bygger på att alla näringsidkare och all näringsverksamhet på Åland ska vara föremål för samma bestämmelser i lag. I den gällande lagstiftningen är skyddet av det svenska språket inte lika framträdande, trots att landskapsregeringens principdokument och tillståndsvillkoren betonar skyddet av det svenska språket. Den föreslagna regleringsmodellen medför en kraftigare betoning på skyddet av det svenska språket inom näringsverksamheten på Åland.

     I den gällande landskapslagen har myndighetstillsynen fått en undanskymd ställning vilket kommer att ändras genom den föreslagna lagstiftningen. I den föreslagna landskapslagen finns tydligare befogenheter till stöd för landskapsregeringens tillsyn och effektivare påföljder vid bristfällig efterlevnad i näringsverksamheten. Förslaget innebär inte att det blir svårare att erhålla rätt att utöva näring på Åland, men i praktiken möjliggör de föreslagna befogenheterna att näringsidkarna kan bli föremål för tillsyn och påföljder som inte är möjliga i dagsläget. Detta kan upplevas som en åtstramning trots att det enbart innebär att tillsynsmyndigheten får mera effektiva instrument för att beivra överträdelser mot regelverket. Dock ska den föreslagna lagstiftningen öka den näringsrättsliga lagstiftningens öppenhet, förutsägbarhet och effektivitet.

     Landskapsregeringen har under beredningen av förslaget noga övervägt konsekvenserna av att lindra bestämmelserna i förhållande till stand still-klausulen. Lagtinget har möjlighet att lindra dagens regelverk. Dock kan en lindring av lagstiftningen och regelverket krympa lagstiftarens framtida rörelseutrymme.  Förslaget innebär ändå inte att framtida inskränkningar av de grundläggande friheterna, t.ex. för att skydda det svenska språket, är uteslutna men dylika förutsätter en noggrann analys av de kriterier EU-domstolen ställt upp i sin rättspraxis. Konsekvenserna av att inte göra något åt nu gällande lagstiftning och regelverk har sammantaget bedömts som klart mer negativa än att vidta åtgärder som kommer att innebära att gränsen för vilka bestämmelser som Åland kan tillämpa i förhållande till EU-rätten förflyttas.

 

6.2 Ekonomiska konsekvenser

 

I förhållande till BNP utgörs de största näringarna på Åland av bank, försäkring och fastighet följt av sjöfart samt handel och hotell. Sett till omsättningen är sjötransportbranschen Ålands absolut viktigaste näringsgren. År 2017 stod sjötransportbranschen för den största andelen av omsättningen, andra stora branscher är tillverkningsindustrin, detaljhandel samt partihandel. Den 31 december 2019 fanns det 2 578 företag på Åland, majoriteten av företagen var verksamma inom tjänstebranscherna (ca 67 procent). Flest företag fanns det i Mariehamn med 970 (ca 38 %) av företagen. Bland företagen i Mariehamn fanns ca 80 % inom tjänstebranscherna medan omkring 58 % av företagen på landsbygden och ungefär 61 % av företagen i skärgården fanns inom tjänstesektorn. Sedan 2015 har antalet nystartade företag hållit sig på en ganska jämn nivå. På Åland startas omkring 50 nya företag varje kvartal.[64]

     En stor del av företagen (ca 85 %) är så kallade fåmansföretag som sysselsätter fyra personer eller färre. Det är endast ett fåtal företag som sysselsätter fler än 100 personer. Flest anställda bland de åländska företagen 2018 hade Viking Line följt av Ålandsbanken och Åland Post. År 2018 fanns det 76 koncerner verksamma på Åland (58 företagskoncerner och 18 kommunala koncerner). Dessa koncerner innehöll sammanlagt 384 företag, dvs. moder-, dotter- och intressebolag (367 unika företag). I 52 av koncernerna hade moderbolaget hemort på Åland (inklusive kommunalkoncerner) och i elva av koncernerna hade moderbolaget hemort i Finland. I 13 av koncernerna hade moderbolaget en utländsk hemort. De flesta av de åländska koncernernas (företags- och kommunalkoncernernas) dotterbolag finns registrerade på Åland (107), men även ett antal i Finland (23), Sverige (25) samt övriga världen (50).[65] Totalt sett tillhörde endast 8,6 % av de åländska företagen en koncern men företag som tillhörde en koncern stod samtidigt för hela 51 % av andelen anställda och 59,6 % av företagens omsättning.

     I forskning har simulerats vilka effekter en liberaliserad eller avskaffad näringsrätt skulle ha för den åländska ekonomin.[66] I denna forskning har framförts att konkurrensen inte är tillräcklig på Åland, delvis till följd av geografisk isolering men delvis till följd av administrativa och legislativa hinder. En avskaffad eller liberaliserad näringsrätt skulle öka konkurrensen utifrån. Detta skulle i sin tur leda till en mer effektiv och koncentrerad företagsstruktur. Efterfrågan på arbetskraft förväntas öka då de företag som exporterar varor och tjänster blir mer konkurrenskraftiga. Detta skulle i sin tur leda till större inflyttning och mer driv i den åländska ekonomin. I en jämförelse mellan konsekvenserna av en sådan reform ur löntagarnas respektive företagsägarnas synvinkel bedömdes ingen stå som förlorare men löntagarna skulle vinna mest.[67]

     Landskapsregeringen konstaterar att grunderna för beviljande av fortlöpande näringsrätt nyligen har liberaliserats i beslutspraxis. Detta konsolideras genom bestämmelser i lag om grunderna för beviljande av permanenta näringstillstånd. Överlag förväntas konsekvenserna på sikt vara positiva för samhällsekonomin i och med att inskränkningarna i rätten att utöva näring lindras. Ett lindrat regelverk öppnar för mer konkurrens vilket förväntas vara positivt för de åländska konsumenterna och bidra till en effektivering av den åländska ekonomin. En fortsatt tillämpning av ett för strikt regelverk hindrar inträdet på den åländska marknaden. Det kommer i längden att vara svårt att upprätthålla med tanke på en ökande globalisering. Konsekvenserna av att inte lindra gällande lagstiftning bedöms som klart mer negativa för den åländska ekonomin som riskerar att stagnera och gå miste om värdefull kunskap. Näringsrätten ska inte heller anses i första hand vara ett konkurrensskydd utan ett nationalitetsskydd.

 

6.3 Konsekvenser för näringsidkarna

 

Förslaget medför att grunderna för att beviljas näringstillstånd lindras i enlighet med nyligen ändrad beslutspraxis. Därmed får företagen större möjligheter att ta in nödvändig kompetens i bolagsstyrelserna. I allmänhet har det ansetts att effektiva och förutsägbara lagar samt väl fungerande myndigheter är avgörande för företagandets utvecklingspotential och möjligheter till ekonomisk tillväxt. Genom förslaget skulle regelverket definieras tydligare samt bli mer transparent vilket ökar förutsebarheten i myndigheternas verksamhet och företagens verksamhetsmiljö. Det är även viktigt att genom lagstiftningen motverka att Åland blir en plats med endast dotterbolag. Om större koncerner ser hinder med att ha sina huvudkontor på Åland (t.ex. för hårda krav på styrelsesammansättningen, produktionen, språket för den verksamhet som inte sker på Åland) riskerar dessa att flytta sina huvudkontor och hemorter annanstans. Förslaget ska öka incitamenten för att behålla större företagskoncerner på Åland.

     Idéutvecklingsgrupperna som landskapsregeringen beslöt tillsätta den 29 maj 2020 och Ålands näringsliv har till landskapsregeringen framfört att det finns en allmän uppfattning, särskilt i närregionerna, om Åland som en plats som inte välkomnar företagande och investeringar utifrån. Därtill finns det en stor okunskap om gällande regelverk vilket gör att regelverket upplevs mer strikt och svåröverskådligt vilket i sin tur gör att företag och investerare utanför Åland kan bli tveksamma till att etablera sig. Idéarbetsgrupperna och Ålands Näringsliv har därför föreslagit till landskapsregeringen att man i samband med eventuella lindringar av regelverket bör fundera på en kommunikationsstrategi för hur Åland, särskilt i närregionerna, ska uppfattas som en välkommande plats för företagande och investeringar.

     Sammanfattningsvis bedöms konsekvenserna av förslaget vara underlättande för näringsidkarna. Den föreslagna lagens syfte knyts uttryckligen till skyddet av det svenska språket och i lagen föreslås ingå direkt tillämpliga språkbestämmelser. Landskapsregeringen bedömer att dessa språkkrav är rimliga med tanke på nationalitetsskyddet och näringsidkarna på Åland borde ha förutsättningar att uppfylla sådana grundläggande språkkrav. Enligt den föreslagna lagen ska näringsidkarna bl.a. kunna kommunicera på svenska på en tillfredsställande nivå i kontakten med enskilda konsumenter. Språkkraven kan påverka mera sådana mindre företag där resurserna är begränsade och personalen inte har svenska som modersmål. Dock finns redan i dagsläget tillståndsvillkor om att verksamheten ska ske på svenska, men de föreslagna språkkraven innebär en precisering av vad detta innebär i praktiken. Preciseringen och den tydligare lagstiftningen förväntas ändå i längden underlätta för företagen och investerare. Särskilt inför ikraftträdandet av språkbestämmelserna bör landskapsregeringen göra insatser för att informera näringsidkarna om deras innehåll och syfte.

 

6.4 Konsekvenser för myndigheterna

 

Lagförslaget får främst konsekvenser för landskapsregeringen. Näringsrättsärendena administreras vid regeringskansliet där tjänstemän sköter ärendena vid sidan av andra sysslor. I regel är enbart två tjänstemän involverade i hanteringen och tillstånden beviljas huvudsakligen genom beslut på tjänstemannanivå. Lagförslaget förväntas medföra åtminstone inledningsvis merarbete för landskapsregeringen, t.ex. i form av informationsinsatser, intern utbildning, uppdatering av näringsregister, nya blanketter och nytt informationsmaterial på landskapsregeringens hemsida. På längre sikt kommer landskapsregeringens arbetsbörda och handläggning av näringsrättsärenden troligen att underlättas avsevärt genom att lagstiftningen och kriterierna för beviljande av näringstillstånd blir tydligare. Då finns regelverket samlat på lagnivå och principdokumentet kommer att upphävas. Förslaget medför också att landskapsregeringens prövningsmarginal vid beslutsfattandet inskränks.

     Förslaget möjliggör en aktivare tillsyn. Den gällande landskapslagen innehåller inte bestämmelser till stöd för en tillräckligt effektiv tillsyn. Vissa av de skyldigheter som näringsidkarna i dagsläget är föremål för är allmänt formulerade, t.ex. villkoren om att verksamheten ska ske på svenska som finns i de beviljade näringsrätterna. Det är möjligt att framförallt de föreslagna bestämmelserna som syftar till skyddet av det svenska språket kan ge upphov till att ett större antal klagomål över näringsverksamheten lämnas till landskapsregeringen. Landskapsregeringen kommer också att föra en dialog med patent- och registerstyrelsen för att samordna registreringen av nya företag på Åland med den föreslagna lagstiftningen. Dessa faktorer medför att det ställs högre krav på kompetensutveckling och resurser inom landskapsregeringen. Den föreslagna lagstiftningen måste utvärderas en tid efter ikraftträdandet eftersom det inte går att fullständigt förutse det framtida resursbehov som tillsynen kan medföra. Landskapsregeringen anser att utvecklingen av och resurserna för förvaltningsarbetet bör prioriteras eftersom näringsrätten hör till självstyrelsens hörnstenar.

 

6.5 Konsekvenser för enskilda

 

Förslaget förväntas underlätta enskildas möjligheter att idka näring. En tydligare lagstiftning med ett mer transparent regelverk ger bättre information om förutsättningarna för näringsidkande. Ett näringsregister ger bättre möjligheter att kontrollera att det företag som anlitas har beviljats näringstillstånd. Enligt förslaget tryggas det åländska nationalitetsskyddet vilket har en direkt inverkan på den enskildes rätt att bedriva företagsverksamhet, förvärvsarbeta och göra inköp på svenska på Åland. Samtidigt klargör förslaget att det är möjligt att använda andra språk än svenska i näringsverksamheten, förutsatt att de språkliga skyldigheterna gällande det svenska språket inte åsidosätts. Samtidigt preciserar lagförslaget att näringsverksamhet som riktar sig utanför Åland inte behöver uppfylla dessa skyldigheter.

     Lagförslaget berör inflyttades möjligheter att idka näring och förvärvsarbeta på Åland. De senaste åren har mellan 800–1 000 personer årligen flyttat till Åland. Av de inflyttade flyttar ca 80 % till Åland från antingen Finland eller Sverige. Ungefär 20 % av de inflyttade kommer från övriga länder, vilket är en ökning från ett medeltal på 6,9 % under 90-talet (när den gällande landskapslagen skrevs). Idag har 86,5 % av invånarna på Åland svenska som modersmål, 4,7 % finska och 8,8 % övriga språk (vilket är en ökning från 0,9 % 1990). ÅSUB utgav 2020 en ny rapport om att leva och bo som inflyttad på Åland. I rapporten framkom att de som flyttat in från länder utanför Norden ansåg arbete vara den främsta orsaken till att man flyttade till Åland och efter hälso- och sjukvård det viktigaste när man väl kommit till Åland. Av de utomnordiska inflyttade ansåg de flesta att de kan läsa eller prata svenska ganska eller mycket bra (69 % respektive 63 %). Omkring 70 % av de tillfrågade ansåg att de har sådana kunskaper i svenska att de klarar av att arbeta på språket. Varannan utomnordisk inflyttad hade någon gång studerat svenska. Bland de utomnordiska inflyttade uppgav ca 86 % att de hade fått tillträde till en kurs i svenska inom sex månader efter att de flyttat till Åland.

     Regelverket kring näringsrätt är inte det enda som ställer krav på kunskaper i svenska. I självstyrelselagen ställs krav på tillfredsställande kunskaper i svenska för att erhålla hembygdsrätt. I förarbetena till självstyrelselagen framgår att med tillfredsställande kunskaper avses ”sådana kunskaper som gör det möjligt för sökanden att både med tanke på arbetslivet och det vardagliga livet i övrigt komma till rätta i ett enspråkigt svenskt samhälle”. Även i landskapslagen (2012:74) om främjande av integration finns bestämmelser om att inflyttades behov av språkutbildning ska utredas och möjlighet till tillräckliga kunskaper i svenska tillgodoses. I Frankrike och Belgien har krav på kunskaper i det lokala språket ansetts vara en integrationsfrämjande åtgärd som inte bidrar till utan stävjar utanförskap. Rätten till ett eget språk äventyras inte heller om näringsidkaren förutom det lokala språket har möjlighet att använda vilket annat ytterligare språk som helst.

     Enligt förslaget förtydligas att andra ytterligare språk tillåts vid sidan av det svenska språket, vilket förväntas underlätta för inflyttades möjligheter att idka näring på Åland. Samtidigt görs regelverket mer lättöverskådligt och transparent. Enligt ÅSUB:s rapporter anser en stor andel av de nyinflyttade att de har fått för lite information om att starta och driva företag. Landskapsregeringen bör därför se över vilken information som ges till inflyttade om företagande. Informationen behöver uppdateras med hänvisningar till den föreslagna lagstiftningen. Det finns goda möjligheter för en nyinflyttad att idka näring inledningsvis med stöd av ett tillfälligt näringstillstånd. De gällande tillståndsvillkoren förutsätter att verksamheten ska ske på svenska vilket är en omfattande förpliktelse. Genom att landskapsregeringen tydligare definierar vad detta innebär ökar möjligheten för inflyttade att etablera sig på arbetsmarknaden. Under den tid en inflyttad lär sig det svenska språket ska det finnas alla möjligheter att arbeta inom ett företag som anställd med uppgifter (t.ex. kundservice) som inte förutsätter tillfredställande kunskaper i svenska enligt de föreslagna språkbestämmelserna.

 

6.6 Konsekvenser gällande miljö, jämställdhet och barn

 

Förslaget väntas inte ha några märkbara konsekvenser för varken miljön eller jämställdheten. Det samma gäller konsekvenserna för barn.

 

7. Ärendets beredning

 

År 2009 föreslog en parlamentarisk kommitté ändringar i landskapslagstiftningen om det åländska nationalitetsskyddet.[68] Därefter reviderades landskapslagstiftningen om hembygdsrätt som trädde i kraft den 1 januari 2016. Detta lagförslag om näringsrätten baserar sig på den tidigare beredningen i en arbetsgrupp som landskapsregeringen tillsatte den 25 februari 2020. Arbetsgruppen hade till uppgift att ta fram förslag till modernisering av näringsrätts- och jordförvärvbestämmelserna samt att ta fram förslag till moderniserad lagstiftning.[69] I ett första skede färdigställde arbetsgruppen ett delbetänkande med förslag till modernisering av näringsrättslagstiftningen. Delbetänkandet överlämnades till lagberedningen den 14 januari 2021.

     I samband med beredningen av delbetänkandet inhämtades synpunkter från den politiska referensgrupp som landskapsregeringen tillsatte den 18 september 2020 bestående av representanter för samtliga lagtingspartier.[70] Även Ålands Näringsliv och Företagarna på Åland hördes av arbetsgruppen. Utöver detta fäste arbetsgruppen vikt vid de synpunkter som framförts av de tre idéutvecklingsgrupperna som landskapsregeringen tillsatte den 29 maj 2020 med syfte att beskriva utmaningar och komma med rekommendationer för Ålands framtida utveckling.[71] Efter att ärendet överlämnades till lagberedningen för fortsatt beredning har den politiska referensgruppen fått ta del av ett utkast till lagförslag och medlemmarna har fått lämna sina synpunkter.

     Ett utkast till lagförslag skickades den 17 juni 2021 för begäran om utlåtande till 48 remissinstanser. Utlåtandena skulle lämnas till landskapsregeringen före den 1 september 2021. Inom den utsatta tiden kom 18 stycken utlåtanden från följande instanser: Brändö kommun, Eckerö kommun, Finströms kommun, Föglö kommun, Företagarna på Åland, Geta kommun, Hammarlands kommun, Högsta förvaltningsdomstolen, Jomala kommun, Kumlinge kommun, Lemlands kommun, Lumparlands kommun, Saltviks kommun, Sottunga kommun, Sunds kommun, Vårdö kommun, Ålands kommunförbund och Ålands Näringsliv.

     I de flesta utlåtanden omfattades utkastet till lagförslag eller så fanns inget att invända till förslaget. Ålands kommunförbund påtalade behovet av lättillgänglig information, på flera språk, om kravet på näringstillstånd och ett lätttillgängligt ansökningsförfarande. Kommunförbundet ansåg att registret över beviljade näringsrätter bör göras tillgängligt så att kommunerna kan kontrollera om ett företag innehar tillstånd att utöva näring på Åland. Flera kommuner hänvisade till kommunförbundets förslag, medan andra kommuner framförde särskilda synpunkter. Till exempel kritiserade Föglö kommun förslaget om att det i permanenta näringstillstånd ska föreskrivas att ”lokal arbetskraft används i mån av möjlighet i näringsverksamheten på Åland”. Landskapsregeringen borde överväga att ta bort detta villkor. Kumlinge kommun framförde ett förslag till en särskild bestämmelse för beviljandet av näringstillstånd.

     Högsta förvaltningsdomstolen framförde synpunkter och förbättringsförslag av lagteknisk karaktär. Domstolen efterfrågade i vissa fall tydligare bestämmelser och mera detaljerade motiveringar. När det gäller de föreslagna språkbestämmelserna ansåg domstolen att det med tanke på syftet att effektivisera myndighetstillsyn och sanktioner är viktigt att näringsidkare är medvetna om sina skyldigheter. Till exempel förblev det något oklart hur näringsidkarnas språkliga skyldigheter är avsedda att tillämpas på verksamheter som inte är etablerade på Åland. Motsvarande krav på tydlighet gäller även i fråga om de villkor som ska föreskrivas i näringstillstånd, särskilt eftersom deras efterlevnad skulle vara förknippad med administrativt och straffrättsligt ansvar.

     Ålands näringsliv (ÅN) framförde flera principiellt viktiga synpunkter i sitt utlåtande. De föreslagna bestämmelserna om användningen av det svenska språket i näringsverksamheten kunde få kostsamma och resurskrävande konsekvenser för näringsidkare på Åland. Till exempel finns i dag verksamheter inom turist- och restaurangverksamhet där det inte alltid finns betjäning på svenska. Dessa verksamheter skulle bryta mot de föreslagna bestämmelserna och sådana brott skulle vara kriminaliserade enligt förslaget. ÅN bedömde ändå att de största negativa konsekvenserna skulle troligen härledas ur förslaget om att anställningsavtal ska upprättas på svenska och annan för anställningsförhållandet central information ska tillhandahållas på svenska. Det finns företag på Åland som på grund av sina internationella verksamheter och internationella kopplingar använder intern dokumentation t.ex. på engelska. Det skulle innebära betydande kostnader för företag som i dag har anställningsavtal på engelska att översätta dessa till svenska. Enligt lagförslagets lydelse ska detta ske även för anställda som inte förstår svenska och utan att den anställda i fråga begär det. Lagförslaget kunde eventuellt i stället utgå från att kravet på svenska arbetsavtal skulle gälla om den anställda begär det.

     ÅN ifrågasätter också det sistnämnda förslaget på behörighetsmässiga grunder eftersom arbetsrätten hör till rikets behörighet. Landskapsregeringen bör bedöma huruvida det faller inom landskapets behörighet att påföra arbetsgivare språkkrav, som inte finns i rikslagstiftningen. ÅN framförde att det i många verksamheter finns regelverk som i dag inte finns att tillgå på svenska. Oftast finns dessa endast på engelska. Det kan vara fråga om både interna instruktioner och policyn och externa regelverk. Sådana regelverk kan anses utgöra ”annan för anställningsförhållandet central information” och sålunda innebära att näringsidkarna måste översätta dessa för att inte riskera det föreslagna straffrättsliga ansvaret. Även allmänt bindande kollektivavtal finns tidvis endast att tillgå på finska. Översättning till svenska sker ibland med viss fördröjning. Förslaget kunde medföra att näringsidkare på Åland blir straffrättsligt ansvariga om de inte tillhandahåller översättning av på verksamheten tillämpliga kollektivavtal.

     ÅN konstaterar att även den som av oaktsamhet bryter mot de föreslagna språkbestämmelserna gör sig skyldig till straffbelagd handling kan en felaktig bedömning av t.ex. vilken nivå som är tillfredsställande leda till straffrättsligt ansvar. Man noterar att ett återkallande av näringstillstånd skulle ske om försummelserna eller skyldigheterna är allvarliga eller om de fortgår trots uppmaning. Det finns också möjlighet att ge en varning om återkallande av näringstillstånd skulle vara oskäligt eller om försummelsen kan rättas till. Motsvarande möjlighet fanns inte i de föreslagna straffbestämmelserna.

     ÅN anser att den föreslagna bestämmelsen om att tillfälliga näringstillstånd endast av vägande skäl kan beviljas för en sammanlagd period som överstiger fem år innebär en skärpning av begränsningarna att utöva näring. Därför anses den vara oförenlig med Ålandsprotokollets stand still-klausul. ÅN anser att den föreslagna nya begränsningen kan ha märkbara negativa konsekvenser för näringslivet på Åland. Större butikskedjor som har etablerat sig på Åland kan välja att flytta från Åland i stället för att bilda ett dotterbolag här. Detta drabbar t.ex. fastighetsägare som har investerat i affärsfastigheter. Det förekommer att större koncerner har som policy att ha en viss styrelsesammansättning i sina dotterbolag och därför inte kommer att bilda ett dotterbolag med en åländsk styrelseledamot. ÅN ser inte heller på vilket sätt en större begränsning i det tillfälliga näringstillståndet skulle gagna nationalitetsskyddet och stärka det svenska språket. En bättre lösning skulle vara att inte förnya ett tillfälligt näringstillstånd om näringsidkaren har försummat att följa bestämmelserna om språket i näringsutövningen. Även ett tillfälligt näringstillstånd kunde återkallas av landskapsregeringen.

     ÅN anser att det är synnerligen viktigt att det finns tillräckligt med resurser för handläggningen av näringstillståndsärenden, eftersom en snabb och smidig behandling är kritisk för näringsidkare i de allra flesta fall. Eftersom handläggningstiderna för att etablera bolag är långa vid patent- och registerstyrelsens handelsregister i de fall då elektronisk anmälan inte kan användas skulle det vara viktigt att näringstillstånd kan ansökas och handläggas även för ett under bildning varande bolags räkning. Enligt ÅN kunde sådant tillstånd till exempel vara villkorat till att bolaget bildas.

     De inkomna utlåtandena har beaktats på ett antal olika sätt i det slutliga lagförslaget. Högsta förvaltningsdomstolens lagtekniska synpunkter har beaktats, bl.a. har lagens tillämpningsområde utvidgats till näring som kan komma att idkas av myndigheter och olika förtydliganden har gjorts i bestämmelserna om tillsyn och påföljder. Ett genomgående tema i högsta förvaltningsdomstolens utlåtande var behovet av att förtydliga sådana bestämmelser som medför skyldigheter för näringsidkarna. I det slutliga lagförslaget har detta beaktats bland annat genom att stryka ”lokal arbetskraft i mån av möjlighet” från bestämmelserna om de villkor som ska fastställas i näringstillstånden, vilket även föreslogs av Föglö kommun. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till de förslagna språkliga bestämmelserna och ansåg att dessa borde göras tydligare. Detta har beaktats genom flertalet ändringar i det slutliga lagförslaget.

     Utlåtandet från ÅN kretsade till stor del kring de föreslagna språkbestämmelserna och dessa synpunkter har delvis beaktats i det slutliga lagförslaget. För det första, språkbestämmelserna i lagens 2 kap. har till stor del omstrukturerats. För det andra har dessa bestämmelser gjorts tydligare och mera detaljerade. Därtill ska det vara möjligt för landskapsregeringen att i landskapsförordning ytterligare utfärda detaljerade och tekniska bestämmelser om centrala aspekter av de föreslagna språkliga skyldigheter som riktas till näringsidkare. För det tredje har språkbestämmelserna samordnats med lagstiftningen om hembygdsrätt, framförallt så att de språkkunskaper i svenska som ska krävas i samband med betjäning hos en näringsidkare ska motsvara kravet i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen på tillfredsställande kunskaper i svenska. För det fjärde har sanktionssystemet delvis ändrats i det slutliga lagförslaget. ÅN ansåg att det straffrättsliga ansvaret vid brott mot språkbestämmelserna var oproportionerligt. Detta har beaktats i det slutliga lagförslaget så att till straff för brott mot de språkliga skyldigheterna kan enbart dömas efter att landskapsregeringen har gjort en polisanmälan. Avsikten har varit att kanalisera näringsidkarnas språkliga brister eller försummelser till landskapsregeringen. Dessa brister och försummelser ska i första hand åtgärdas genom landskapsregeringens tillsyn.

     ÅN ansåg att det fortsättningsvis bör vara möjligt att förnya tillfälliga näringstillstånd, även för perioder som överstiger fem år. Detta har inte beaktats i det slutliga lagförslaget. De tillfälliga tillstånden bör vara tillfälliga, inte varaktiga. Om en näringsidkare vill verka mer än fem år på Åland kan verksamheten inte mera anses vara tillfällig. Under dessa fem år ska en näringsidkare kunna förbereda sig för en varaktig etablering och för uppfyllandet av de krav som är förknippade med ett permanent näringstillstånd. Övergångsbestämmelserna har ändrats så att den tidsmässiga åtstramningen enbart gäller i förhållande till ansökningar om tillfälliga näringstillstånd som lämnas in till landskapsregeringen efter att lagen trätt i kraft. I det slutliga lagförslaget har beaktats förslaget om att näringstillstånd ska kunna beviljas åt ett under bildning varande bolag.

     Efter remissrundan har ett omarbetat utkast till lagförslag varit föremål för diskussion och behandling i den ovan nämnda politiska referensgruppen. Inför lagförslagets slutliga utformning hölls den 19 november 2021 ett informationstillfälle till vilket bjöds in samtliga lagtingsledamöter.

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd

 

1 kap. Allmänna bestämmelser

 

1 § Lagens syfte. Då näringsrätten infördes genom den andra självstyrelselagen gjordes detta i syfte att ”skänka ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetsskyddets område”.[72] Lagens syfte har inte angetts i den gällande landskapslagen, men i förarbetena konstateras att näringsrätten har införts i syfte att stärka nationalitetsskyddet. Samtidigt betonas att begränsningarna i rätten att idka näring inte primärt ska utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte.[73] I den allmänna motiveringen har närmare redogjorts för hur syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring har utvecklats och avgränsats (se avsnitt 1.3). I 1 § 2 mom. i lagtingsordningen (2011:97) för Åland finns numera en bestämmelse om att autonomin syftar till att säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, dess kultur och lokala traditioner. Även jordförvärvslagen för Åland inleds med en bestämmelse om att lagens inskränkningar syftar till att förverkliga den åländska befolkningens rätt till jordbesittningen på Åland.

     Enligt paragrafen ska lagen trygga den åländska befolkningens nationalitetsskydd i näringsverksamheten på Åland. Det åländska nationalitetsskyddet utgår från de folkrättsliga garantierna för skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Även om inskränkningarna i rätten att idka näring inte har ett formellt ursprung i dessa folkrättsliga garantier har de senare kommit att bli en del av ett sammantaget regelverk med det åländska nationalitetsskyddet som huvudsakligt syfte. I paragrafen anges att lagen särskilt ska skydda det svenska språkets ställning. Genom att lagen skyddar det svenska språkets ställning ska den åländska befolkningen fortsättningsvis kunna bedriva näringsverksamhet, förvärvsarbeta och göra inköp på svenska på Åland. I 2 kap. finns särskilda bestämmelser om språket i näringsverksamheten. Gällande landskapslag har skyddat det svenska språket främst genom de tillståndsvillkor som landskapsregeringen fört in i de näringsrätter som landskapsregeringen har beviljat.

 

2 § Lagens tillämpningsområde. I paragrafen definieras vilken näringsverksamhet som är föremål för lagens tillämpning. Enligt 1 mom. tillämpas lagen på näring som utövas på Åland. Med detta avses näringsverksamhet som sker inom det territorium som definieras närmare i självstyrelselagens 2 §. Begreppet näringsverksamhet definieras i förslag till 4 § 1 punkten. Även om näringsverksamheten riktar sig till marknader utanför Åland ska lagen tillämpas, om näringsidkaren är etablerad på Åland eller annars är fysiskt lokaliserad till Åland. Lagen tillämpas på en näringsidkare som är etablerad på Åland. I EU-rätten har begreppet etablering ansetts innebära ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom en fast inrättning under obestämd tid.[74] Tolkningen av om en näringsidkare är etablerad på Åland är flexibel, dvs. platsen för näringsidkarens registrering är inte den enda faktorn som ska beaktas. Det är nödvändigt att beakta både i vilken mån näringsidkarens centrala administrativa funktioner utförs på Åland och i vilken grad det faktiska sätet för näringsidkarens ekonomiska verksamhet finns på Åland.

     I 2 mom. föreskrivs att lagen också tillämpas om en näringsidkare som är etablerad utanför Åland aktivt erbjuder varor eller tjänster på Åland. Enligt 4 § 1 punkten definieras näringsverksamhet som ekonomisk verksamhet som går ut på att erbjuda varor eller tjänster på marknaden. Definitionen gör inte en skillnad på om näringsidkaren erbjuder varorna eller tjänsterna till en enskild fysisk person eller till en annan näringsidkare. Det kan förekomma att en näringsidkare inte har etablerat sig på Åland, men att näringsverksamheten ändå utsträcks till Åland på olika sätt. Bestämmelsen gäller gränsöverskridande näringsverksamhet i olika former, t.ex. genom tillfälliga besök, över internet eller genom någon annan metod. Vid bedömningen av om näringsverksamheten har utsträckts till Åland ska beaktas inte bara verksamhetens varaktighet, utan även hur ofta och regelbundet den förekommer. Särskilt om det upprättas infrastruktur ska verksamheten anses ha utsträckts till Åland.

     Ett aktivt erbjudande av varor och tjänster på Åland förutsätter att näringsidkaren tar initiativet till att rikta in verksamheten på Åland, t.ex. genom riktad marknadsföring över internet eller genom postförsändelser. Enbart den omständigheten att en konsument bosatt på Åland besöker en webbsida och gör en beställning där medför inte att lagen blir tillämplig. I ett sådant fall har näringsidkaren inte aktivt riktat in sig på den åländska marknaden eftersom näringsidkarens webbplats har varit allmänt tillgänglig utan att varor eller tjänster har aktivt erbjudits på Åland. Motsvarande slutsats gäller även då en näringsidkare som inte är etablerad på Åland säljer varor eller tjänster till en annan näringsidkare på Åland. Vid bedömning av om verksamheten har utsträckts till Åland bör beaktas i vilken mån näringsverksamheten har en anknytning till Åland. Till exempel ska lagen tillämpas på en fastighetsmäklare som är etablerad utanför Åland och som saknar ett lokalt kontor på Åland om förmedlingsobjektet finns på Åland.[75]

     Frågan om när en vara eller tjänst har aktivt erbjudits på Åland bedöms från fall till fall. Vid denna bedömning kan beaktas tidigare rättspraxis om gränsöverskridande verksamhet. Till exempel har EU-domstolen ansett att EU-rätten om tjänsternas fria rörlighet tillämpas då tjänsterna erbjuds per telefon åt potentiella mottagare som är etablerade i andra medlemsstater.[76] Domstolen har också tagit ställning till när näringsidkare kan anses rikta sin verksamhet på en webbplats till en medlemsstat där konsumenten har hemvist. Domstolen anser att verksamheten inte är riktad enbart på den grunden att en webbplats är tillgänglig i andra medlemsstater än den där den berörda näringsidkaren är etablerad. Domstolen har hänvisat till ett stort antal förhållanden som kan utgöra omständigheter som talar för att en verksamhet är riktad genom en viss webbplats, t.ex. att ett visst språk eller en viss valuta används som är en annan än det språk eller den valuta som vanligen används i den medlemsstat där näringsidkaren är etablerad.[77]

     Enligt 3 mom. ska sporadisk näringsverksamhet undantas från lagens tillämpning. I dagsläget finns inte någon motsvarande bestämmelse, men i definitionen av näringsutövning enligt 2 § i den gällande landskapslagen hänvisas till att verksamheten ska vara fortsatt. Enligt detaljmotiveringen uppfylls kravet på att verksamheten ska vara fortsatt då den sker mer än en gång. Däremot innebär det att en enskild verksamhet pågår under en lång tid (t.ex. ett målningarbete som pågår en månad) inte att verksamheten är fortsatt. Även de fall då verksamheten är avsedd att vara fortsatt, men i praktiken ännu inte har upprepats eller har förhindrats att upprepas av orsaker som inte beror på näringsidkaren (t.ex. en skomakare som efter att ha lagat det första paret skor inte har hunnit ta emot flera uppdrag eller inte har erbjudits flera uppdrag), omfattas av definitionen. Verksamheten behöver inte vara avsedd att fortsätta på obestämd tid utan även verksamhet som pågår under en begränsad tid (t.ex. en kiosk som är öppen endast under sommarmånaderna) kan vara fortsatt.[78]

     Förslaget om att sporadisk näringsverksamhet ska undantas från lagens tillämpning ska huvudsakligen motsvara det som föreskrivs om fortsatt verksamhet i den gällande landskapslagen. Näringsverksamheten är sporadisk om det är fråga om en engångsföreteelse eller om den upprepas mycket sällan. Dock ska verksamheten inte anses vara sporadisk om försäljningen av varan eller utförandet av tjänsten pågår för en längre tid än en vecka. Enligt bestämmelsen ska lagen tillämpas också på sporadisk näringsverksamhet som marknadsförs på Åland. Med marknadsföring avses allt slags informerande om varor eller tjänster till konsumenter på Åland i syfte att främja försäljningen. Marknadsföringen kan anses visa att näringsidkaren i fråga eftersträvar verksamhet i större skala och kontinuitet. Därför ska landskapslagen tillämpas, trots att försäljningen på Åland kan vara marginell. De som anlitar näringsidkarens tjänster ska kunna lita på att en person som aktivt marknadsför sig omfattas av den lagstiftning och övervakning som följer av lagen. I 2 § 1 punkten i landskapslagen (2019:68) om fastighetsmäklarverksamhet finns ett motsvarande undantag gällande sporadisk fastighetsmäklarverksamhet.

     Enligt 1 § i fartygsregisterlagen (FFS 512/1993) för Statens ämbetsverk på Åland för register över de fartyg som har hemort på Åland. I 4 mom. regleras lagens tillämpning på fartyg som är registrerade på Åland. Momentet motsvarar huvudsakligen det som föreskrivs i 1 § 2-4 mom. i den gällande landskapslagen. För de närmare motiveringarna till dessa bestämmelser hänvisas till landskapsstyrelsens framställning.[79] I momentet har också förts in en hänvisning till att de näringsidkare som bestämmelsen avser inte ska ha meddelats näringsförbud. Lagen om näringsförbud (FFS 1059/1985) innehåller närmare reglering om på vilka grunder näringsförbud kan meddelas. Näringsförbud kan meddelas för minst tre och högst sju år. Näringsförbudet meddelas av allmän domstol på yrkande av åklagaren.

 

3 § Annan lagstiftning om näringsutövning. Paragrafen innehåller informativa hänvisningar till annan lagstiftning som anknyter till den föreslagna landskapslagen. I 1 mom. ingår en hänvisning till den skyldighet att göra sådan grundanmälan innan näringsverksamhet inleds som det föreskrivs om i handelsregisterlagen (FFS 129/1979). Enligt 2 § i handelsregisterlagen ska innan näringsverksamhet inleds till registermyndigheten för antecknande i registret göras en grundanmälan som innehåller uppgifter om näringsidkaren och näringsverksamheten. Grundanmälan ska också göras om flyttning av hemort till Finland. Den informativa bestämmelsen motsvarar 11 § i den gällande landskapslagen.

     Enligt 2 mom. kan genom landskapslag föreskrivas särskilt om utövandet av viss näring. I 8-10 §§ i den gällande landskapslagen finns bestämmelser om reglementering av näring. Dessa bestämmelser ska ersättas med en allmän hänvisning till det som föreskrivs om reglementerade näringar i annan landskapslag. Den grundlagsfästa näringsfriheten bygger på att inskränkningar i näringsfriheten föreskrivs i lag, t.ex. måste tillståndsplikt eller andra begränsningar framgå exakt och noga avgränsat av lag. I 9 § och 10 § i den gällande landskapslagen föreskrivs om att det genom landskapsförordning kan fastställas en skyldighet att göra anmälan innan utövande av viss näring inleds samt att landskapsregeringen kan fastställa särskilda bestämmelser för utövande av viss näring. Dessa bestämmelser ska utgå eftersom dylika inskränkningar numera behöver fastställas i lag. Viss näringsverksamhet har reglementerats genom landskapslag, bl.a. i landskapslagen (2019:68) om fastighetsmäklarverksamhet och landskapslagen (2007:60) om posttjänster. I 29 § 5 mom. ingår övergångsbestämmelser som syftar till att vissa landskapsförordningar som antagits med stöd av 9 § i den gällande landskapslagen ska förbli i kraft efter att den föreslagna landskapslagen har trätt i kraft.

     I 3 mom. finns en informativ hänvisning till vissa näringar som är reglementerade med stöd av rikslagstiftning. Till exempel innehåller 6 kap. i läkemedelslagen (FFS 395/1987) bestämmelser om rätten att bedriva apoteksrörelse som också är tillämpliga på Åland.

 

4 § Definitioner. I paragrafen definieras centrala begrepp. I 1 punkten definieras begreppet näringsverksamhet. Enligt den gällande landskapslagens 2 § definieras näringsutövning som fortsatt verksamhet som avser ekonomiskt förvärv och som är självständig, förenlig med god sed och tillåten i lag. Förarbetena anger bl.a. att definitionen är näringsrättslig och kan till vissa delar avvika från den skatterättsliga eller handelsrättsliga definitionen av begreppet näringsutövning. Verksamheten bör rikta sig till tredje person för att anses som näringsutövning.[80] Den gällande definitionen liknar den som finns i 1 § i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/1919), men systematiken i den gällande landskapslagen avviker från rikslagens systematik. Begreppsapparaten kan variera i olika lagar, bl.a. förekommer hänvisningar till näring, näringsutövning, näringsidkande och näringsverksamhet. I rättspraxis har konstaterats att tolkningen av begreppet näringsverksamhet kan variera eftersom lagstiftningar har olika målsättningar.[81]

     I flertalet landskapslagar hänvisas till begreppet näringsverksamhet medan begreppet näringsutövning är betydligt ovanligare. Begreppet näringsverksamhet finns också i flertalet rikslagar. Enligt 1 § i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (FFS 360/1968) avser näringsverksamhet rörelse och yrkesutövning. Redan på 1960-talet ansågs att begreppet var så pass klart att det inte var nödvändigt med någon närmare definition i lagtexten.[82] Gränserna för näringsverksamhet avgörs i rättspraxis utifrån etablerade principer. Som kännetecken på näringsverksamhet har vanligtvis betraktats strävan efter vinst, aktiv och planmässig verksamhet, självständig, omfattande och fortlöpande verksamhet samt verklig ekonomisk risk.[83]

     Vid tolkningen och tillämpningen av begreppet näringsverksamhet bör också den EU-rättsliga definitionen av företagsverksamhet beaktas. Näringsverksamheten är nämligen föremål för EU-rätten utgående från denna definition. EU-domstolen har konsekvent definierat företag som enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning och hur de finansieras. Det är inte avgörande vilken rättslig form enheten har eller om den har upprättats i vinstsyfte. Även icke-vinstdrivande enheter kan erbjuda varor och tjänster på en marknad. Klassificeringen av en enhet som ett företag är alltid relaterad till en viss verksamhet. För att klargöra uppdelningen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet har domstolen konsekvent slagit fast att all verksamhet som går ut på att erbjuda varor och tjänster på en marknad utgör ekonomisk verksamhet.[84]

     Enligt förslaget ska begreppet näringsverksamhet definieras som ekonomisk verksamhet som går ut på att erbjuda varor eller tjänster på marknaden. Definitionen motsvarar den EU-rättsliga definition som har etablerats i rättspraxis.[85] Då liknande begrepp (t.ex. idkande av näring eller näringsutövning) används i lagen ska dessa ges en motsvarande innebörd, om annat inte uttryckligen framgår ur sammanhanget. Begreppet näringsutövning omfattar inte utförandet av offentliga förvaltningsuppgifter eller myndighetsutövning. Det är möjligt att en myndighet till viss del bedriver näringsverksamhet. Lagen ska enbart tillämpas i förhållande till myndighetens näringsverksamhet medan myndighetsutövningen och skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter faller utanför lagens tillämpning. Myndighetsutövningen och de offentliga förvaltningsuppgifterna står i regel utanför marknadsmekanismerna och utgör inte näringsverksamhet.

     Därmed ska de offentliga förvaltningsuppgifter som avses i grundlagens 124 § inte anses utgöra näringsverksamhet. Med offentliga förvaltningsuppgifter avses en ganska omfattande helhet av förvaltningsmässiga uppgifter som bland annat omfattar uppdrag som har att göra med beslutsfattandet vid tillämpningen av lagar och enskilda människors samt samfunds rättigheter, skyldigheter och förmåner.[86] Vid tolkningen av begreppet offentlig förvaltningsuppgift har fästs uppmärksamhet vid den aktuella uppgiftens karaktär och särdrag. Det har också tillmätts betydelse vid om det finns lagbestämmelser om uppgiften, liksom om en viss aktör vid skötseln av uppgiften omfattas av en myndighets beslut, styrning eller övervakning. Uppmärksamhet har också fästs vid vilka rättsverkningar uppgiften och de anknytande besluten ger. I landskapslagar förekommer ganska få bestämmelser där andra än myndigheter anförtros offentliga förvaltningsuppgifter. Dock kan juridiska personer ha anförtrotts skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter både i riks- och landskapslagstiftningen. Till exempel arbetspensionsbolagens verksamhet vid verkställandet av arbetspensioner har ansetts utgöra skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter. Behörigheten gällande arbetspensionsskyddet för de offentligt anställda på Åland är delad mellan landskapet och riket. Lagen ska inte tillämpas till den del arbetspensionsbolagen sköter offentliga förvaltningsuppgifter.

     Även hänvisningar till vara och tjänst i punkten ska motsvara de EU-rättsliga definitionerna. Med varor avses produkter som kan värderas i pengar och som därmed kan vara föremål för kommersiella transaktioner. Enligt artikel 57 i EUF-fördraget ska som tjänster anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Den gällande landskapslagens 7 § utgår från att skyldigheten att ansöka om näringsrätt föreligger då vara eller tjänst säljs inom landskapet till åländska konsumenter. Enligt förarbetena innebär inskränkningen inte att det fria varuutbytet mellan landskapet och riket begränsas eftersom varuflödet mellan näringsidkare fortsättningsvis är fritt. Begränsningarna riktar sig till försäljningen på minuthandelsnivå vilket ska öka landskapets möjligheter att kontrollera att den försäljning som sker direkt till konsumenter uppfyller de krav som ställs enligt landskapslagstiftningen.[87] Den föreslagna definitionen gör inte någon sådan skillnad mellan verksamhet som enbart sker i relationen mellan näringsidkare och sådan som sker i relationen mellan näringsidkare och enskild konsument. Förslaget utgår från att nationalitetsskyddet ska tryggas och det svenska språket skyddas i all verksamhet som går ut på att erbjuda varor eller tjänster på marknaden. Om lagens skydd för det svenska språkets ställning inte skulle utsträckas till relationerna mellan näringsidkare skulle lagens syfte urholkas. I många fall kan avsaknaden av en tillfredsställande svenskspråkig service eller dokumentation i relationerna mellan näringsidkare medföra att det inte finns förutsättningar att senare uppfylla språkliga skyldigheter i förhållande till de enskilda ålänningar som köper varor eller tjänster av de åländska näringsidkarna.

     Enligt 2 punkten är näringsidkare fysiska eller juridiska personer som utövar näring, dvs. sådan näringsverksamhet som avses i den första punkten. Det är inte avgörande vilken rättslig ställning en näringsidkare har utan det kan vara fråga om vilket rättssubjekt som helst. Till exempel en fysisk person som idkar näring (enskild näringsidkare), ett öppet bolag eller aktiebolag. I 3 § i handelsregisterlagen räknas upp de fysiska och juridiska personer som ska göra en grundanmälan innan näringsverksamhet inleds. I annan lagstiftning kan finnas varierande definitioner av näringsidkare. Enligt 1 kap. 5 § i konsumentskyddslagen (FFS 38/1978) avses med näringsidkare en fysisk person eller en privat eller offentlig juridisk person som i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk nytta yrkesmässigt håller till salu, säljer eller i övrigt bjuder ut konsumtionsnyttigheter för anskaffning mot vederlag. Enligt artikel 2 b punkten i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG definieras en näringsidkare som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

     Enligt 3 punkten avser näringsrätt rätt att utöva näring med stöd av lag. Den gällande landskapslagen skiljer mellan näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt. Den föreslagna lagen skiljer mellan rättigheter som härleds direkt från lag och sådana som fås med stöd av tillstånd. Begreppet näringsrätt gäller sådan rätt att utöva näring som har direkt stöd i lag. I 3 kap. ingår närmare bestämmelser om när det finns en sådan i lag föreskriven näringsrätt.

     I 4 punkten definieras näringstillstånd som rätt att utöva näring med stöd av tillstånd. Annan än sådan näringsutövning som avses i 3 kap. är tillståndspliktig och förutsätter att näringstillstånd beviljas av landskapsregeringen. I 4 kap. finns närmare bestämmelser om näringstillstånden. Således ersätter begreppet näringstillstånd den beviljade näringsrätt som avses i 4 § i den gällande landskapslagen.

 

5 § Rätt att utöva näring. Paragrafen är av informativ karaktär och anger på vilka grunder näring får utövas. De fysiska och juridiska personernas rätt att utöva näring måste antingen basera sig på sådan näringsrätt med stöd av lag som det föreskrivs om i 3 kap. eller de näringstillstånd som beviljas av landskapsregeringen med stöd av bestämmelserna i 4 kap.

 

2 kap. Språket i näringsverksamheten

 

I den föreslagna landskapslagen får bestämmelserna om det svenska språket en mera framträdande ställning. I den allmänna motiveringen har närmare redogjorts för syftet med landskapslagstiftningen om näringsrätt (se avsnitt 1.3). Enligt förslaget till 1 § har lagens syfte också specifikt knutits till skyddet av det svenska språkets ställning. I dagsläget fastställs villkor om att verksamheten ska utövas på svenska i de näringsrätter som landskapsregeringen beviljar. Det finns också beslutsvillkor där det fastställs att kunder ska garanteras service och information på svenska. I laglighetskontroll har ansetts att dylika språkliga krav gällande verksamheten kunde ställas och att tillstånd kunde förvägras på den grunden att sökanden inte hade kunnat uppfylla kraven gällande idkandet av näring på svenska.[88] Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om språket i näringsutövningen. Bestämmelserna ska konkretisera och förverkliga lagens syfte i form av direkt tillämpliga språkliga skyldigheter som riktas till samtliga näringsidkare som utövar näring. Detta är motiverat med tanke på det svenska språkets centrala ställning för nationalitetsskyddet. För att uppnå ett effektivt och likvärdigt skydd av det svenska språket behöver samtliga näringsidkare vara direkt föremål för dessa bestämmelser. Näringsidkarna kan givetvis ge bättre språklig service på svenska än vad dessa förpliktelser förutsätter. Av annan lagstiftning kan följa särskilda språkliga förpliktelser.

 

6 § Näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket. Enligt 1 mom. har var och en rätt att betjänas på det svenska språket då varor och tjänster erbjuds på marknaden. Det föreslagna momentet utesluter inte att det också används andra språk i näringsverksamheten. Denna rätt att betjänas på det svenska språket riktar sig framförallt till de personer som är bosatta på Åland. Detta är naturligt med tanke på att nationalitetsskyddet gäller den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Dock bör understrykas att uttrycket var och en avser alla fysiska personer, framförallt då dessa kommer i kontakt med näringsidkare i egenskap av konsumenter. I bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter hänvisas till uttrycket var och en. Det avser i första hand fysiska personer men utsträcker sig också indirekt till juridiska personer genom de individer som befinner sig bakom den juridiska personen.[89]

     I momentets andra mening föreskrivs närmare om hur rätten till svenskspråkig betjäning ska förverkligas. För att trygga en effektiv kommunikation på svenska måste det föreskrivas om en viss miniminivå på den svenskspråkiga betjäningen. Enligt bestämmelsen ska den som är i kontakt med en näringsidkare kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska. Bestämmelsen innebär inte att alla de som är anställda hos en näringsidkare måste uppfylla detta krav. Bestämmelsen innebär enbart att den person som är i kontakt med enskilda kunder ska uppfylla språkkravet. I 7 § 1 mom. finns närmare föreskrivet om innehållet i de tillfredsställande kunskaperna medan 7 § 2 mom. anger hur näringsidkarna kan påvisa hur språkkunskapskravet uppfylls. I 7 § 3 mom. 1 punkten ingår en förordningsfullmakt som möjliggör att det i landskapsförordning föreskrivs mera detaljerat om nivån på språkkunskaperna och hur dessa kunskaper kan påvisas.

     I 12 § i den gällande landskapslagen finns bestämmelser gällande anvisningar om varas användning eller funktion. En näringsidkare är skyldig att se till att de varor han säljer har tydliga anvisningar om varans användning och funktion. Anvisningarna ska vara skrivna på svenska eller framställda i bild. Denna skyldighet föreligger inte om det är uppenbart att upplysningar om varans användning eller funktion inte behövs eller om det kan anses skäligt att köparen nöjer sig med muntliga anvisningar. Skyldigheterna enligt 2 mom. har delvis samma målsättning, men omfattar både varor och tjänster. Detta kan anses vara motiverat eftersom tjänstesektorn har expanderat märkbart sedan den gällande landskapslagen antogs. En näringsidkare ska tillse att väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden tillhandahålls på svenska. Till den dokumentation som kan komma att omfattas hör bl.a. instruktionshandböcker, garantier, kvitton och fakturor, etiketter, prospekt, hemsidor, kataloger och broschyrer samt all annan relevant information.

     Det kan förekomma omfattande dokumentation om varor och tjänster som inte nödvändigtvis är tillgänglig på svenska i samma omfattning som på något annat språk. All denna dokumentation behöver inte vara väsentlig och nödvändig för den enskilde. Dokumentationens väsentlighet och nödvändighet ska främst bedömas i ljuset av hur viktig den är för användningen av varan eller tjänsten samt för tillvaratagandet av den enskildes rättigheter. Dokumentation som i det avseendet är av marginell betydelse behöver inte tillhandahållas på svenska. Bestämmelsen kompletterar näringsidkares skyldigheter att tillhandahålla dokumentation på svenska som kan följa av annan lagstiftning (t.ex. i konsumentlagstiftning eller lagstiftningen om produktsäkerhet). I 7 § 3 mom. 2 punkten ingår en förordningsfullmakt som möjliggör att det i landskapsförordning föreskrivs mera detaljerat om de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentationen.

     Enligt momentet ska näringsidkarna använda svenska då varor eller tjänster marknadsförs. Detta utesluter inte att också andra språk används i samband med marknadsföringen. Marknadsföring är ett etablerat begrepp i Finlands rättssystem. Med marknadsföring avses kommersiella meddelanden, såsom reklam, information som ges i en förpackning eller bruksanvisning eller annars i samband med ett köpslut samt olika säljfrämjande åtgärder, såsom prisavdrag, tilläggsförmåner eller marknadsföringslotterier. Genom marknadsföring kan man främja inte bara försäljning av en viss konsumtionsnyttighet utan också näringsidkarens image i allmänhet.[90] Framförallt gäller den föreslagna bestämmelsen reklam som riktar sig till allmänheten, t.ex. i åländska tidningar, men det rör sig också om reklamutskick till hushåll eller andra mottagare per post. Punkten omfattar också sådan marknadsföring och offentlig information som är synlig i det offentliga rummet (t.ex. på kaféer och restauranger, i butiker och köpcenter samt i transportmedel). Även marknadsföring på internet som aktivt riktar in sig på den åländska marknaden ska omfattas av bestämmelsen. I 2 kap. i konsumentskyddslagen (FFS 38/1978) finns också bestämmelser gällande marknadsföring samt förfaranden i kundrelationer.

     Av 3 mom. följer vissa språkliga skyldigheter för näringsidkarna i anslutning till anställningsförhållandena och de anställdas utförande av arbetet. Syftet med momentet är delvis ett annat än de övriga momenten i paragrafen eftersom skyldigheterna inte är direkt knutna till erbjudandet av varor och tjänster på marknaden. I ett vidare perspektiv är förverkligandet av nationalitetsskyddet beroende av att det svenska språkets ställning fortsättningsvis består inom näringsverksamheten och att näringsidkarna inte åsidosätter det svenska språket vid anställningar eller då arbetet ska utföras av de anställda. I dagsläget hänvisar landskapsregeringens principdokument till användningen av lokal arbetskraft. Användningen av lokal arbetskraft är i längden avgörande för upprätthållandet av nationalitetsskyddet och det svenska språkets ställning. Den s.k. rapportörskommissionens förslag inför behandlingen i Nationernas förbunds råd syftade till att de folkrättsliga garantierna skulle motverka en utveckling där tillströmning av arbetskraft utifrån skulle hota språkbalansen på Åland.[91]

     För att bibehålla denna ursprungliga tanke och målsättning med nationalitetsskyddet är det viktigt att en näringsidkare upprättar anställningsavtal och tillhandahåller annan för anställningsförhållandet och för utförandet av arbetet nödvändig information på svenska. Därmed finns vissa i lag föreskrivna garantier för att det svenska språket och nationalitetsskyddet inte kan åsidosättas i samband med anställningar och då arbetet ska utföras av de anställda. Skyldigheten kompletterar till denna del näringsidkarnas språkliga skyldigheter som kan följa av arbetsrättslig lagstiftning. Näringsidkaren kan givetvis upprätta den dokumentation som punkten avser på ytterligare språk. Den centrala information som rör utförandet av arbetet omfattar främst företagets regelverk, manualer, instruktioner samt all annan relevant information som rör anställningsförhållandet och de anställdas utförande av arbetet. Bedömningen av när informationen är nödvändig för utförandet av arbetet hos näringsidkaren anknyter särskilt till större koncerner. En på Åland etablerad näringsidkare kan höra till en större koncern där det kan finnas ett behov av andra språkkunskaper än svenska. I en sådan situation ska koncernen anpassa sina interna arbetsrutiner och sitt interna arbetsspråk för verksamheten på Åland så att verksamheten kan skötas på svenska. Avsikten med bestämmelsen är att ett annat internt arbetsspråk än svenska inom koncernen som helhet inte ska utgöra ett hinder för rekrytering av svenskspråkig lokal arbetskraft. Enligt 7 § 3 mom. 3 punkten kan landskapsregeringen i landskapsförordning föreskriva närmare om den för anställningsförhållandet eller utförandet av arbetet nödvändiga informationen som näringsidkaren ska tillhandahålla på svenska.

     I 4 mom. föreskrivs om vissa begränsningar gällande tillämpningen av de språkliga skyldigheterna i paragrafen. Skyldigheterna ska inte gälla till den del näringsutövningen riktar sig till marknader utanför Åland. Undantaget är nödvändigt eftersom på Åland etablerade näringsidkare behöver kunna sköta sin verksamhet enligt andra språkliga förutsättningar om den riktar sig utanför Åland. I globala företag arbetar människor från olika kulturer och behovet av olika språk är helt annorlunda i jämförelse med företag som enbart eller främst riktar sig till kunder på Åland. Nationalitetsskyddet ska trygga den åländska befolkningens rätt till användning av det svenska språket. Därför behöver det beaktas om näringsutövningen riktar sig utanför Åland och till helt andra individer och grupper än ålänningarna. Den näringsverksamheten behöver inte uppfylla de språkliga skyldigheterna i denna paragraf. Dock kan det finnas i lag föreskrivna språkliga skyldigheter i andra länders lagstiftning som blir tillämpliga i förhållande till sådan näringsverksamhet som utövas av en näringsidkare som är etablerad på Åland.

     Momentets andra mening gäller tillämpningen av paragrafen om näringsidkaren inte är etablerad på Åland. Eftersom näringsidkaren inte befinner sig faktiskt och varaktigt på Åland finns det skäl att inte föreskriva alltför strikta eller oproportionerliga krav som är svåra att övervaka. Dock ska de språkliga skyldigheterna gällande svenskspråkig betjäning och dokumentation enligt 1 och 2 mom. också tillämpas i förhållande till en sådan näringsidkare vad gäller de varor eller tjänster som erbjuds aktivt på den åländska marknaden. Definitionen följer det som gäller lagens tillämpningsområde enligt 2 § 2 mom., dvs. de språkliga skyldigheterna i 1 och 2 mom. ska också gälla om näringsidkaren tar initiativet till att aktivt erbjuda varor eller tjänster till försäljning på Åland. Däremot är det inte rimligt att en näringsidkare som är etablerad utanför Åland ska vara skyldig enligt 3 mom. att upprätta anställningsavtal och tillhandahålla annan för anställningsförhållandet och utförandet av arbetet nödvändig information på svenska.

     Enligt 5 mom. ska näringsidkarens skyldigheter gällande det svenska språket enligt paragrafen inte förhindra användningen av andra språk i näringsverksamheten. I avsnitt 5.4.2 har närmare beskrivits möjligheterna enligt EU-rätten att skydda det svenska språket i landskapslagstiftningen. Det centrala i EU-domstolens rättspraxis har varit att krav som syftar till skyddet av ett särskilt språk inte får utesluta användningen av andra språk. Till exempel får nationell lagstiftning inte förutsätta att ett anställningsavtal endast får avfattas på ett enda språk. Betoningen på ett visst språk ska stå i proportion till det mål som eftersträvas, i det här fallet den åländska befolkningens nationalitetsskydd. Den föreslagna regleringen bygger på att näringsidkare ska uppfylla de i paragrafen föreskrivna särskilda skyldigheterna gällande det svenska språket medan det står näringsidkaren fritt att tillhandhålla service också på andra språk. Dock får detta inte medföra att näringsidkarens skyldigheter gällande det svenska språket åsidosätts eller försummas.

    

7 § Närmare bestämmelser om de språkliga skyldigheterna. I paragrafen finns bestämmelser som kompletterar det som föreskrivs i 6 § om näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket. Av 6 § 1 mom. följer att den som är i kontakt med en näringsidkare ska kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska. I 7 § i självstyrelselagen finns ett motsvarande krav på tillfredsställande kunskaper i svenska för den som beviljas hembygdsrätt. Enligt förarbetena avses sådana kunskaper som gör det möjligt att både med tanke på arbetslivet och det vardagliga livet i övrigt komma till rätta i ett enspråkigt svenskt samhälle.[92] Enligt 1 mom. ska språkkunskaperna i 6 § 1 mom. motsvara kravet i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen på tillfredsställande kunskaper i svenska. I samband med antagandet av gällande landskapslagstiftning om hembygdsrätt har närmare redogjorts för tolkningen och tillämpningen av språkkunskapsvillkoret i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen.[93] I 7 § i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt fördes in särskilda bestämmelser om undantag från språkkunskapsvillkoret. I vissa situationer är det nämligen oskäligt att en person som ansöker om hembygdsrätt uppfyller språkkunskapsvillkoret. Enligt den andra meningen ska dessa grunder för undantag också tillämpas vid landskapsregeringens tillsyn av att näringsidkaren uppfyller det i 6 § 1 mom. föreskrivna språkkunskapsvillkoret. En näringsidkare ska inte behöva påvisa tillfredsställande kunskaper i svenska om hälsotillstånd, en hörsel-, syn- eller talskada, särskilda inlärningssvårigheter eller motsvarande omständigheter har orsakat brister i uppfyllandet av språkkunskapsvillkoret.

     Enligt 2 mom. ska en näringsidkare på begäran av tillsynsmyndigheten kunna påvisa hur de språkliga skyldigheterna i 6 § uppfylls i näringsverksamheten. Landskapsregeringens tillsyn sker främst med stöd av bestämmelserna i 5 kap. om tillsyn och påföljder. Annan lagstiftning kan också bli tillämplig i samband med tillsynen, bl.a. förvaltningslagen. I momentet föreskrivs hur språkkunskapsvillkoret enligt 6 § 1 mom. kan påvisas av näringsidkaren i samband med landskapsregeringens tillsyn. Uppfyllandet av språkkunskapsvillkoret kan påvisas genom utbildning som har genomgåtts på svenska, språkexamensintyg, annan dokumentation av språkkunskaperna eller annan muntlig eller skriftlig information om språkkunskaperna. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs i 3 § 1 mom. i landskapslagen (2015:100) om hembygdsrättsförfaranden. I praktiken begränsas inte möjligheterna för näringsidkaren att påvisa kunskaperna till särskilda intyg, utan skriftlig eller muntlig information från näringsidkaren är tillräckligt. Till exempel kan språkkunskaperna bekräftas genom platsbesök eller telefonsamtal.

     I 6 § föreskrivs om grunderna för näringsidkarnas språkliga skyldigheter och enskildas språkliga rättigheter i syfte att garantera det svenska språkets ställning och nationalitetsskyddet på Åland. I 3 mom. finns förordningsfullmakter och i landskapsförordning kan föreskrivas närmare detaljbestämmelser. Enligt 1 punkten kan genom landskapsförordning utfärdas närmare bestämmelser om nivån på de kunskaper i det svenska språket som avses i 6 § 1 mom., dvs. de tillfredsställande kunskaperna i svenska som den person som betjänar enskilda ska inneha. Kunskapskravet ska trygga en effektiv kommunikation på svenska mellan näringsidkare och enskilda på Åland. Behovet av svenskspråkig betjäning kan komma att förändras på grund av olika faktorer, t.ex. kan den tekniska utvecklingen medföra att betjäning i allt större grad automatiseras. Sätten för hur en effektiv kommunikation på svenska ska tryggas kan komma att förändras med tiden. Förordningen kan innehålla närmare bestämmelser som är anpassade till dylika förändringar i den omgivning som näringsidkarna ger sin betjäning.

     Enligt den första punkten kan genom landskapsförordning också utfärdas närmare bestämmelser om hur de tillfredsställande kunskaperna kan påvisas enligt 7 § 2 mom. i samband med landskapsregeringens tillsyn. I förordningen kan utfärdas närmare tekniska bestämmelser både om det förfarande som ligger till grund för landskapsregeringens bedömning av språkkunskaperna hos näringsidkaren och det närmare innehållet i den muntliga och skriftliga information som anges i 2 mom. i denna paragraf.

     Enligt 2 punkten kan genom landskapsförordning utfärdas närmare bestämmelser om de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentation som avses i 6 § 2 mom., dvs. de handlingstyper som kan anses vara väsentliga och nödvändiga för användningen av varan eller tjänsten eller för tillvaratagandet av den enskildes rättigheter. Det är möjligt att de handlingstyper som för tillfället är aktuella inom näringsutövningen ersätts av eller kompletteras med andra typer av handlingar. Genom landskapsförordning kan upprätthållas en uppdaterad förteckning av de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentationen på svenska.

     Av 3 punkten följer en befogenhet att i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om de handlingar som ingår i den för anställningsförhållandet nödvändiga informationen som avses i 6 § 3 mom., dvs. i förordningen kan upprätthållas en uppdaterad förteckning av de handlingar som ingår i den för anställningsförhållandet och utförandet av arbetet nödvändiga informationen.

 

8 § Annan lagstiftning om språket i näringsverksamheten. I paragrafen finns informativa hänvisningar till annan lagstiftning om språket i näringsutövningen. I 1 mom. finns en hänvisning till språkbestämmelser i annan landskapslagstiftning. Till exempel föreskrivs i 5 § i landskapslagen (2021:48) om tillämpning på Åland av utsädeslagen att den som marknadsför, tillverkar eller överlåter utsäde ska tillhandahålla varudeklarationer eller liknande handlingar på det svenska språket. Dylika särskilda språkliga skyldigheter gällande det svenska språket kompletterar bestämmelserna i detta kapitel.

     I självstyrelselagens 6 kap. finns språkstadganden som till övervägande delar reglerar språkliga förhållanden mellan myndigheter och enskilda. Dock finns i 43 § i självstyrelselagen särskilda bestämmelser om information och föreskrifter på svenska. Dessa bestämmelser avser språkliga förhållanden inom näringsverksamheten. I 2 mom. hänvisas till dessa särskilda bestämmelser om statsrådets skyldigheter gällande information och föreskrifter på svenska. Enligt 43 § 1 mom. ska statsrådet verka för att behövlig information om varor och tjänster till åländska konsumenter i mån av möjlighet ges på svenska. Av 43 § 2 mom. följer att statsrådet även ska se till att bestämmelser och föreskrifter som ska gälla i landskapet finns tillgängliga på svenska.

     I 3 mom. hänvisas till att det i rikets konsumentlagstiftning föreskrivs om en näringsidkares språkliga skyldigheter i konsumentförhållanden. Denna hänvisning gäller framförallt konsumentskyddslagen som innehåller specifika bestämmelser om språk riktade till näringsidkare. Till exempel föreskriver 10 kap. 6 § om språkkrav gällande avtal om tidsdelat boende.

 

3 kap. Näringsrätt med stöd av lag

 

9 § Fysiska personers näringsrätt med stöd av lag. Enligt den gällande landskapslagens 3 § 1 mom. har myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs och som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år rätt att utöva rörelse eller yrke som näring i landskapet. Denna näringsrätt med stöd av lag överförs till 1 mom. med vissa mindre ändringar och tillägg. I den gällande bestämmelsen finns inte en hänvisning till näringsförbud som en grund för avsaknad av näringsrätt med stöd av lag. Lagen om näringsförbud (FFS 1059/1985) innehåller närmare reglering om på vilka grunder näringsförbud kan meddelas. Näringsförbud kan meddelas för minst tre och högst sju år. En sådan fysisk person som paragrafen avser ska inte inneha näringsrätt med stöd av lag för den tid som denna har meddelats näringsförbud av allmän domstol. Således förutsätter den näringsrätt med stöd av lag som momentet avser att den fysiska personen varken har försatts i konkurs eller meddelats näringsförbud.

     För det första ska fysiska personer med hembygdsrätt ha näringsrätt med stöd av lag. Detta följer av 11 § i självstyrelselagen som föreskriver att rätten att på Åland utöva rörelse eller yrke som näring inte kan inskränkas genom landskapslag för den som har hembygdsrätt. För det andra ska näringsrätt med stöd av lag också gälla för en fysisk person som har en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år. Det finns en viss otydlighet gällande den femårsperiod som har fastställts i 3 § 1 mom. i den gällande landskapslagen. Enligt förslaget ska näringsrätten med stöd av lag vara bunden till den begreppsapparat som används i landskapslagen om åländsk hembygdsrätt. Enligt 3 § i den landskapslagen definieras en pågående hemvistperiod som nuvarande hemvistperiod från och med den senaste inflyttningen till Åland. Hemvistperiod definieras i sin tur som en boendeperiod under vilken sökanden utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist på Åland. Det ska röra sig om en oavbruten boendetid, men tillfälliga avbrott i boendetiden är tillåtna. Beräkningen av boendetiderna och när avbrott i dessa ska anses ha skett berörs närmare i förarbetena till den gällande hembygdsrättslagstiftningen.[94]

     I 2 mom. beaktas och hänvisas till den näringsrätt som gäller självförsörjning och som följer av 11 § i självstyrelselagen. Utan hinder av bestämmelserna i denna lag har fysiska personer med hembygdsrätt och de som utövar näring till självförsörjning näringsrätt enligt 11 § i självstyrelselagen. Definitionen av självförsörjning i självstyrelselagen är uttömmande och oberoende av eventuella ändringar i gällande näringslagstiftning. Ett liknande undantag gällande självförsörjning föreskrivs om i 5 § i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/1919). De personer som avses i paragrafen faller inte utanför tillämpningen av bestämmelserna om språk i 2 kap. eller bestämmelserna om tillsyn och påföljder.

 

10 § Fiske och jordbruk. Enligt den gällande landskapslagens 6 § har var och en rätt att idka fiske och jordbruk. Denna bestämmelse överförs i en förenklad form till den föreslagna paragrafen. Enligt 7 § 2 mom. i landskapslagen (1957:11) om rätt att idka näring i landskapet Åland erfordrades inte anmälan eller tillstånd för idkande av lantbruk och fiske. Den paragrafen omfattade enbart fysiska personer. I samband med beredningen av den gällande landskapslagen hade denna näringsrätt med stöd av lag inledningsvis slopats så att även idkandet av jordbruk och fiske hade blivit tillståndspliktigt. Detta ansågs stå i strid med Ålandsprotokollet eftersom införandet av tillståndsplikt gällande fiske och jordbruk hade inneburit en inskränkning av etableringsrätten jämfört med den situation som var rådande i landskapet den 1 januari 1994. Den slutliga lösningen blev att det rättsläge som hade gällt enligt 7 § 2 mom. i landskapslagen om rätt att idka näring i landskapet Åland överfördes till 6 § i den gällande landskapslagen.[95] Eftersom den ursprungliga bestämmelsen i 7 § 2 mom. gällde enbart fysiska personer bör även uttrycket var och en i den föreslagna bestämmelsen avse enbart fysiska personer. I likhet med de personer som har sådan näringsrätt som avses i 9 § kan bestämmelserna om språk, tillsyn och påföljder i denna lag också tillämpas på de personer som idkar fiske och jordbruk med stöd av paragrafen.

 

4 kap. Näringstillstånd

 

11 § Tillståndsplikt. I kapitlet föreskrivs om den tillståndsplikt som gäller för näringsverksamhet som inte är föremål för näringsrätt med stöd av lag. Enligt den föreslagna paragrafen är annan än i 3 kap. avsedd näringsverksamhet tillståndspliktig och förutsätter att landskapsregeringen beviljar ett näringstillstånd åt den berörda näringsidkaren. Tillståndspliktens omfattning följer av vad som definieras som näringsverksamhet och om den verksamheten faller inom det tillämpningsområde som definieras i lagens 2 §. Begreppet beviljad näringsrätt som används i 4 § i den gällande landskapslagen ersätts med näringstillstånd.

 

12 § Ansökan om näringstillstånd. I paragrafen ingår grundläggande bestämmelser gällande ansökan om näringstillstånd. Enligt 1 mom. ska näringsidkare ansöka om ett näringstillstånd i god tid före den tillståndspliktiga näringsverksamheten kommer att inledas. Landskapsregeringen ska ha en rimlig tid för behandling av ansökan före näringsverksamheten inleds. Denna tid kan variera från det ena fallet till det andra. Till exempel kan näringsidkare behöva ansöka om näringstillstånd en längre tid före näringsverksamheten ska inledas om det rör sig om omfattande näringsverksamhet eller komplicerade bolagsarrangemang. Enligt momentet får näringsverksamheten inte inledas före näringstillståndet har beviljats. Enligt 22 § 1 mom. ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att söka om näringstillstånd om denna försummar att söka om ett näringstillstånd. Landskapsregeringen ska förbjuda näringsverksamheten om näringsidkaren inte söker om ett näringstillstånd inom en av landskapsregeringen utsatt tid.

     De näringstillstånd som landskapsregeringen beviljar ska specificeras och avgränsas till en viss näringsverksamhet. I ansökan ska verksamhetsområdet omfatta alla de branscher som näringsidkaren är eller kommer att vara verksam i. En tillståndsinnehavares näringsverksamhet kan förändras på ett grundläggande sätt efter att näringstillståndet har beviljats. Om näringsverksamheten utvidgas utöver det som har specificerats i näringstillståndet ska näringsidkaren ansöka om ett nytt näringstillstånd. Enligt 2 mom. är en tillståndsinnehavare skyldig att ansöka om ett nytt näringstillstånd om näringsverksamheten ändras så att näringstillståndet inte mera omfattar all verksamhet. En särskild fråga är hur näring som utövas med stöd av gällande landskapslag och tillstånd förhåller sig till den föreslagna landskapslagen. Om detta föreskrivs närmare i övergångsbestämmelserna enligt 29 §.

     Det kan förekomma att näringsverksamhet inleds utan att landskapsregeringen har beviljat ett näringstillstånd. Detta kan ske av oaktsamhet, t.ex. om en näringsidkare som är etablerad utanför Åland utsträcker tillfälligt sin näringsverksamhet till Åland. Utomåländska näringsidkare kan vara omedvetna om skyldigheten att söka om näringstillstånd inför inledandet av näringsverksamhet på Åland. I sådana fall är det inte alltid rimligt att näringsidkaren genast blir föremål för sanktioner. I 3 mom. behandlas de situationer då näringsutövningen har inletts av oaktsamhet så att det saknas ett av landskapsregeringen beviljat näringstillstånd. I ett sådant fall ska landskapsregeringen underrätta näringsidkaren om skyldigheten att ansöka om ett näringstillstånd och sätta ut en tidsfrist för inlämnandet av en ansökan om tillstånd.

     I 4 mom. finns grundläggande bestämmelser om innehållet i en ansökan om ett näringstillstånd. Sökanden ska lämna uppgifter som identifierar näringsidkaren och preciserar vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. Av ansökan ska framgå grundläggande uppgifter som har förts in i handelsregistret om den fysiska eller juridiska person som söker om ett näringstillstånd. I ansökan ska också preciseras vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. Detta är nödvändigt eftersom ett näringstillstånd enbart ska kunna beviljas för en i tillståndet närmare preciserad näringsverksamhet. Behandlingen av ett tillståndsärende förutsätter att landskapsregeringen har tillräcklig information om sökanden och näringsverksamheten. Av 26 § i förvaltningslagen följer att en myndighet ska se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt.

     För att ett ärende som anhängiggörs med anledning av en ansökan om näringstillstånd ska kunna avgöras ska landskapsregeringen skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. I det föreslagna momentet föreskrivs mera specifikt att sökanden ska på begäran av landskapsregeringen lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för prövningen av att näringsutövningen är förenlig med i lag föreskrivna grunder för beviljande av tillstånd, de villkor som kommer att fastställas i näringstillståndet samt det som föreskrivs om språket i näringsverksamheten enligt denna lag. I 13 § 6 mom. ingår en förordningsfullmakt för att vid behov i en landskapsförordning föra in närmare bestämmelser av teknisk natur gällande innehållet i en ansökan om näringstillstånd.

 

13 § Tillståndsförfarandet. I paragrafen finns bestämmelser om skötseln av ett tillståndsärende. Av 20 § i förvaltningslagen följer en skyldighet för en myndighet att sköta ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Ett ärende som har inletts hos myndigheten ska behandlas utan ogrundat dröjsmål och såvitt möjligt upptas för avgörande inom tre månader från den dag då ärendet inleddes. Eftersom tillståndsplikten utgör ett betydligt ingrepp i näringsfriheten och då näringsverksamheten i många fall behöver inledas tämligen omgående föreskrivs särskilt i 1 mom. att landskapsregeringen ska behandla en ansökan om ett näringstillstånd utan dröjsmål. Den behandlingstid på tre månader som föreskrivs i förvaltningslagen är i de flesta fall för lång vid skötseln av ett näringstillståndsärende, trots att behovet av utredning och komplettering kan fördröja behandlingstiden. Dock bör det beaktas om fördröjningar vid behandlingen av ett ansökningsärende har förorsakats av sökandens eget förfarande.

     I en akut situation kan det finnas ett särskilt behov av att inleda näringsverksamheten trots att landskapsregeringen inte har behandlat färdigt tillståndsärendet. I 2 mom. föreskrivs att landskapsregeringen kan, om det finns särskilt vägande skäl, meddela att näringsverksamheten får inledas före ansökan har tagits upp till slutlig prövning och tillstånd har beviljats. Vid bedömningen av om det finns sådana särskilt vägande skäl ska beaktas bl.a. hur sannolikt det är att näringstillstånd kommer att beviljas, hur brådskande näringsverksamheten är och om näringsidkaren själv har förorsakat behovet av att inleda näringsverksamheten före tillståndsärendet har avgjorts. Landskapsregeringen bör meddela näringsidkaren skriftligen om att näringsverksamheten kan inledas och snarast möjligt slutföra behandlingen av tillståndsärendet.

     Enligt 3 mom. får landskapsregeringen bevilja näringstillstånd åt en juridisk person som håller på att bildas. I regel ska ett tillstånd inte beviljas åt ett under bildning varande bolag på den grunden att sökanden själv har orsakat behovet av ett tillstånd redan i bildningsskedet. En liknande möjlighet finns i anslutning till ansökningar om jordförvärvstillstånd enligt 7 § i landskapsförordningen (2003:70) om jordförvärvstillstånd. Om landskapsregeringen beviljar ett näringstillstånd åt en juridisk person som håller på att bildas ska i tillståndet som villkor föreskrivas att den juridiska personen ska till landskapsregeringen meddela utan dröjsmål när bildningen är slutförd.

     I 4 mom. föreskrivs att näringstillstånden ska innehålla information om de i 6 § föreskrivna särskilda skyldigheterna gällande det svenska språket i näringsverksamheten. Dessa särskilda språkbestämmelser är direkt tillämpliga i förhållande till all näringsverksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde, även de näringsidkare som beviljas näringstillstånd. Därför behöver näringstillstånden innehålla information om detta så att tillståndsinnehavarna är medvetna om att det också finns i lagen föreskrivna särskilda skyldigheter utöver de villkor som fastställs i näringstillstånden.

     I 5 mom. finns en informativ bestämmelse om att förvaltningslagen och övriga allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser ska tillämpas vid handläggningen av en ansökan om näringstillstånd, om inte annat föreskrivs i denna lag. Till de förvaltningsrättsliga landskapslagarna räknas främst offentlighetslagen för Åland, landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen samt arkivlagen för landskapet Åland.

     Av 6 mom. följer en förordningsfullmakt enligt vilken närmare bestämmelser av teknisk natur som gäller innehållet i en ansökan om näringstillstånd enligt 12 § 4 mom. och tillståndsförfarandet enligt denna paragraf kan utfärdas genom landskapsförordning. Förordningsfullmakten liknar den som följer av 14 § i landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. I samband med lagstiftningskontrollen gällande den landskapslagen konstaterade högsta domstolen att i landskapslagen fastställd rätt att utfärda förordning är begränsad till bestämmelser av teknisk natur som gäller förfarandet, dvs. förordningen får inte gälla grunderna för individens rättigheter eller skyldigheter.[96] Denna förordningsfullmakt är begränsad på ett motsvarande sätt till bestämmelser av teknisk natur som gäller innehållet i en ansökan och förfarandet.

 

14 § Fysiska personers permanenta näringstillstånd. I paragrafen föreskrivs om grunder för beviljande av permanenta näringstillstånd åt fysiska personer och om villkoren i dessa tillstånd. I den gällande landskapslagens 4 § 1 mom. föreskrivs att myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs men saknar hembygdsrätt och inte utan avbrott varit bosatta i landskapet under minst fem år samt juridiska personer kan av landskapsregeringen, då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, beviljas rätt att utöva näring. I 3 kap. i den föreslagna landskapslagen räknas upp när en fysisk person har näringsrätt med stöd av lag, bl.a. när personen idkar fiske och jordbruk. Utöver dessa situationer behöver den fysiska personen ansöka om ett näringstillstånd inför påbörjandet av näringsverksamheten.

     Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen bevilja en fysisk person som inte har näringsrätt med stöd av lag ett permanent näringstillstånd om personen har sin hemort på Åland och näringsverksamheten är förenlig med de i 6 § föreskrivna skyldigheterna gällande det svenska språket. Förslaget utgår från en märkbar inskränkning av landskapsregeringens prövningsmarginal vid beviljandet av näringstillstånd. Landskapsregeringen ska bevilja ett näringstillstånd om de i bestämmelsen angivna grunderna är uppfyllda. Den ena av tillståndsgrunderna är att den fysiska personen har sin hemort på Åland. Landskapsregeringens gällande principdokument om näringsrätt tar upp sökandens fasta bosättning på Åland som ett av de kriterier som landskapsregeringen fäster vikt vid i tillståndsprövningen. Begreppet inflyttning har likheter med begreppet egentligt bo och hemvist som följer av 7 § 2 mom. 2 punkten i självstyrelselagen. En persons egentliga bo och hemvist är personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe. Med faktiskt vistelseställe avses den plats där en person fysiskt vistas och med huvudsakliga den plats där personen vistas mest. En persons vistelse på Åland ska inte vara av enbart tillfällig art för att kravet på hemort ska vara uppfyllt. Det ska röra sig om personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe. I samband med beredningen av landskapslagstiftningen om hembygdsrätt har närmare redogjorts för tillämpningen av hemvistvillkor.[97] Den andra grunden som ska vara uppfylld för att landskapsregeringen ska bevilja näringstillstånd är att den planerade näringsverksamheten är förenlig med de i 6 § föreskrivna skyldigheterna gällande det svenska språket. Landskapsregeringen ska vid behov begära tilläggsutredning av sökanden för att säkerställa överensstämmelse med språkkraven.

     Bestämmelserna i 2 mom. är riktade till landskapsregeringen och tillämpas då villkor fastställs i det tillstånd som den fysiska personen är berättigad till på de i 1 mom. angivna grunderna. När landskapsregeringen beviljar ett sådant näringstillstånd ska enligt 1 punkten föreskrivas att tillståndet gäller för en avgränsad näringsverksamhet. Enligt 12 § 4 mom. ska sökanden i en ansökan om näringstillstånd precisera vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. Näringstillståndet kan inte beviljas för en ospecificerad eller obegränsad näringsverksamhet eftersom prövningen av förenligheten med många av de grunder och villkor som lagen fastställer måste beakta verksamhetens karaktär. Om näringsverksamheten senare utvidgas utöver den näringsverksamhet som tillståndet beviljats för blir näringsidkaren skyldig att ansöka om ett nytt näringstillstånd.

     Enligt 2 punkten ska i tillståndet föreskrivas att den fysiska personens hemort ska vara på Åland. Detta villkor behöver ingå i näringstillståndet eftersom syftet måste vara att bosättning på Åland både ska gälla som en tillståndsgrund och som ett villkor för tillståndets fortsatta giltighet. Bosättningskravet ska ges ett innehåll som motsvarar i 1 mom. angiven tillståndsgrund.

     Enligt 3 mom. ska näringstillståndet förfalla när den fysiska personen erhåller näringsrätt med stöd av lag. Eftersom rätten att utöva näring då härleds direkt från lagens bestämmelser behövs näringstillståndet inte mera. Däremot kvarstår de förpliktelser i lagen som är direkt tillämpliga i förhållande till alla näringsidkare. Detta innebär att de språkliga förpliktelser som följer av 6 § också gäller för en näringsidkare vars näringstillstånd förfaller enligt detta moment.

 

15 § Juridiska personers permanenta näringstillstånd. I paragrafen föreskrivs om grunder för beviljande av permanent näringstillstånd åt juridiska personer och om villkoren i dessa tillstånd. I den gällande landskapslagens 4 § 2 mom. föreskrivs att juridiska personer som har hemort i landskapet och vars samtliga bolagsmän eller styrelsemedlemmar har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år inte kan utan särskilda skäl förvägras näringsrätt. Bestämmelsen utgör en inskränkning av landskapsregeringens prövningsrätt i samband med tillståndsgivningen. Utöver denna bestämmelse finns inte närmare föreskrivet i lag på vilka grunder en juridisk persons ansökan ska prövas av landskapsregeringen. Till skillnad från fysiska personer har det inte föreskrivits om en näringsrätt med stöd av lag för juridiska personer i den gällande landskapslagen. Däremot fanns en begränsad näringsrätt med stöd av lag för juridiska personer i den landskapslag som upphävdes genom den gällande landskapslagen. Det är möjligt att vissa juridiska personer fortfarande idkar näring på Åland utgående från en sådan näringsrätt med stöd av lag som var gällande före den gällande landskapslagen trädde i kraft den 1 juli 1996. Övergångsbestämmelserna i 15 § i den gällande landskapslagen möjliggör detta.

     Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen bevilja en juridisk person ett permanent näringstillstånd om de grunder som räknas upp är uppfyllda. Förslaget utgår från att landskapsregeringens prövningsmarginal inskränks. I dagsläget har i landskapsregeringens principdokument räknats upp ett antal kriterier som landskapsregeringen fäster vikt vid då ansökningar från juridiska personer prövas.

     Enligt 1 punkten ska den juridiska personen ha sin hemort på Åland. I handelsregisterlagen föreskrivs närmare vilka uppgifter som ska nämnas i den juridiska personens grundanmälan. Antingen ska anmälaren uppge den kommun från vilken verksamheten leds eller hemorten. På ett motsvarande sätt föreskrivs i 4 § i företags- och organisationsdatalagen (FFS 244/2001) att i företags- och organisationsdatasystemet lagras uppgift om hemort eller den kommun från vilken verksamheten leds. I särskilda lagar om de olika bolagsformerna föreskrivs att den juridiska personens hemort ska ändras i bolagsordningen, stadgarna eller bolagsavtalet. Till exempel anges i 2 kap. 3 § i aktiebolagslagen att aktiebolagets bolagsordning ska innehålla uppgift om den kommun i Finland som är bolagets hemort. Den föreslagna bestämmelsen innebär att den juridiska personen ska ha en kommun på Åland som hemort eller så ska den juridiska personens verksamhet ledas från en kommun på Åland.

     I 2 punkten föreskrivs om krav som gäller den juridiska personens organisatoriska sammansättning. Sedan näringsrätten infördes har nationalitetsskyddet förverkligats genom krav på de juridiska personernas organisation, särskilt styrelsernas sammansättning. Det finns skillnader mellan de olika typerna av juridiska personer. Öppna bolag och kommanditbolag har bolagsmän medan övriga juridiska personer har en styrelse. I den allmänna motiveringen har redogjorts närmare för landskapsregeringens tidigare beslutspraxis gällande styrelsernas sammansättning. Landskapsregeringens principer och beslutspraxis gällande de fortlöpande näringsrätterna har ändrats den 18 februari 2021 (se avsnitt 2.3). Ändringen av beslutspraxis gjordes med stöd av 4 § i den gällande landskapslagen och denna ändring överförs som sådan till den föreslagna bestämmelsen. Bestämmelsen innebär att minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt bolagsman ska ha hembygdsrätt eller ska utan avbrott varit bosatt på Åland under de fem senaste åren.

     Bestämmelsen förutsätter inte att det alltid måste finnas en ersättare. I många fall tillåter bolagslagstiftningen att det inte tillsätts ersättare, t.ex. förutsätter 6 kap. 8 § i aktiebolagslagen (FFS 624/2006) att det finns ersättare endast om styrelsen har färre än tre ledamöter. Bestämmelsen innebär enbart att de eventuella ersättare som tillsätts ska uppfylla kravet på hembygdsrätt eller oavbruten bosättning på Åland under de fem senaste åren då personen ersätter den ordinarie ledamoten. När det gäller styrelseledamotens eller bolagsmannens bosättning på Åland gäller det som framförs ovan i anslutning till 14 § 1 mom. om fysiska personers hemort på Åland. En styrelseledamot eller bolagsman som inte har hembygdsrätt ska ha haft sitt egentliga bo och hemvist på Åland så att landskapet har varit personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe under de fem senaste åren. Det ska röra sig om en sådan pågående hemvistperiod på Åland som avses i 3 § i landskapslagen om åländsk hembygdsrätt. Tillfälliga avbrott i boendetiden är tillåtna. Beräkningen av boendetiderna och när avbrott i dessa ska anses ha skett har berörts närmare i förarbetena till den gällande hembygdsrättslagstiftningen.[98]

     Enligt 3 punkten utgör det ytterligare en förutsättning för beviljandet av tillstånd att den juridiska personen uppfyller de i 6 § föreskrivna skyldigheterna gällande det svenska språket. Dessa språkliga skyldigheter är direkt tillämpliga i förhållande till samtliga näringsidkare som utövar näring enligt denna lag. Landskapsregeringen ska vid behov begära tilläggsutredning av sökanden för att säkerställa överensstämmelse med språkkraven.

     I 2 mom. föreskrivs om de villkor som landskapsregeringen ska fastställa i ett permanent näringstillstånd som beviljas åt en juridisk person som uppfyller de i 1 mom. angivna tillståndsgrunderna.

     Enligt 1 punkten ska i tillståndet fastställas en närmare avgränsad och angiven näringsverksamhet. Ett näringstillstånd ska inte beviljas för en ospecificerad eller obegränsad näringsverksamhet, t.ex. för all laglig verksamhet, eftersom prövningen av förenligheten med många av de grunder och villkor som lagen fastställer måste beakta verksamhetens karaktär. Om näringsverksamheten senare utvidgas utöver den näringsverksamhet som tillståndet beviljats för blir den juridiska personen skyldig att ansöka om ett nytt näringstillstånd.

     Av 2 punkten följer att det ska ingå ett tillståndsvillkor om att den juridiska personen ska ha sin hemort på Åland. Till denna del motsvarar villkoret om hemort det som anges ovan i anslutning till 1 mom. 1 punkten, dvs. den juridiska personen ska ha en kommun på Åland som hemort eller den juridiska personens verksamhet ska ledas från en kommun på Åland.

     Enligt 3 punkten ska som villkor för tillståndet fastställas att grunden för beviljande av tillstånd enligt 1 mom. 2 punkten ska vara uppfylld. Den bestämmelsen utgår från att minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt att en bolagsman ska ha hembygdsrätt eller ska utan avbrott varit bosatt på Åland under de fem senaste åren. Bestämmelsen förutsätter också att det i tillståndsvillkoret föreskrivs att styrelseledamoten eller bolagsmannen ska ha en faktisk anknytning till den juridiska personen. Kravet på faktisk anknytning, t.ex. i form av branschkännedom eller sakkunskap, syftar till att förhindra bulvanförhållanden. Motsvarande hänvisning till anknytning till bolaget finns i landskapsregeringens principdokument. Den styrelseledamot eller bolagsman som uppfyller ovan nämnda krav på hembygdsrätt eller oavbruten bosättning på Åland under de fem senaste åren får inte fungera som mellanhand för någon som inte uppfyller dessa krav. Det finns även bestämmelser i jordförvärvslagstiftningen som syftar till att förhindra bulvanförhållanden, dvs. att personen huvudsakligen uppträder för annans räkning såsom ägare (bulvan) till fast egendom.[99]

 

16 § Permanent näringstillstånd vid särskilda förhållanden. Tillgången till viss slags näringsverksamhet är särskilt betydelsefull för det åländska samhället. Enligt gällande beslutspraxis har landskapsregeringen beviljat näringsrätt med undantag från de vanliga tillståndsgrunderna om det rört sig om basservice för samhällsfunktioner. Till exempel har Finavia Abp erhållit permanent näringsrätt för den näringsverksamhet som ansluter till Mariehamns flygplats.[100] Ett annat exempel är den permanenta näringsrätt som har beviljats åt Suomen Erillisverkot Ab för utövandet av i lag föreskrivna nät- och infrastrukturtjänster i det statsägda säkerhetsnätet.[101] Paragrafen beaktar denna tidigare beslutspraxis.

     Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen kunna bevilja ett permanent näringstillstånd med avvikelse från det som föreskrivs i 14 § och 15 § om näringsverksamheten gäller basservice för samhällsfunktioner som är samhälleligt betydelsefull för Åland. Exempel på dylik näringsverksamhet kunde vara elbolag, vattenbolag, flygtransport, ambulanshelikopterverksamhet, teleföretag, bredbandsleverantörer, serverhallar och hamnar. Undantaget innebär en möjlighet att avvika från de tillståndsgrunder som fysiska och juridiska personer annars ska uppfylla för att få ett permanent näringstillstånd, t.ex. att hemorten ska vara på Åland. Det är också möjligt att bevilja undantag från de villkor som landskapsregeringen annars ska fastställa i ett permanent näringstillstånd.

     Enligt momentet ska det också vara möjligt att avvika från de krav som följer av 14 § eller 15 § om det av lag följer särskilda krav för utövandet av viss näring som är oproportionerligt svåra att uppfylla i förenlighet med det med det som annars gäller i samband med beviljandet av ett permanent näringstillstånd enligt 14 § och 15 §. I riket kan viss verksamhet vara tillståndspliktig och föremål för särskild lagstiftning. Till exempel bedriver Alko Abp i riket tillståndspliktig verksamhet som inte nödvändigtvis kan klassificeras som basservice. Det är också möjligt att viss näringsverksamhet är föremål för strikta i lag föreskrivna krav, t.ex. gällande yrkeskompetens, som kan medföra att det blir oproportionerligt svårt att uppfylla grunderna för beviljandet av näringstillstånd. När det gäller prövningen av vilken typ av verksamhet som kan komma inom ramen för bestämmelsens tillämpning ska särskilt beaktas näringsverksamhetens karaktär och den betydelse tillgången till verksamheten har för Åland.

     Bestämmelserna i 2 mom. gäller de villkor som fastställs i ett permanent näringstillstånd som omfattas av paragrafens tillämpning. Enligt momentet ska som villkor för tillståndet föreskrivas att det enbart gäller för närmare definierad basservice eller särskild i lag reglerad näringsutövning. Därmed kan ett permanent näringstillstånd med de lindrigare tillståndsgrunder och -villkor som paragrafen möjliggör inte utvidgas till näringsverksamhet som paragrafen inte omfattar. Dock förutsätts att de lindrigare tillståndsvillkor som fastställs i mån av möjlighet motsvarar de som annars gäller vid beviljandet av permanenta näringstillstånd enligt 14 § och 15 §, dvs. avsikten är att inte avvika mer än nödvändigt från de ordinarie tillståndsvillkoren för permanenta näringstillstånd. Därför ska landskapsregeringen kunna fastställa sådana tillståndsvillkor som anges i 14 § 2 mom. eller 15 § 2 mom., men endast i den utsträckning detta är förenligt med tillståndets syfte och verksamhetens karaktär. Till exempel ska landskapsregeringen inte fastställa tillståndsvillkor om bolagets hemort eller styrelsens sammansättning om detta skulle förhindra att basservice för samhällsfunktioner som är samhälleligt betydelsefull förläggs till Åland.

 

17 § Tillfälligt näringstillstånd. Den gällande landskapslagens 4 § 3 mom. anger att näringsrätten kan avse viss tid. Enligt landskapsregeringens principdokument ska tillfällig näringsrätt beviljas framom permanent. Vid beviljande av tillfälliga tillstånd kan landskapsregeringen frångå de krav som ställs i samband med beviljandet av permanenta tillstånd. Beslutspraxis har utvecklats så att tillfälliga näringsrätter har beviljats med lindrigare tillståndsvillkor som främst riktar in sig på svenska som verksamhetsspråk. Enligt gällande beslutspraxis har de tillfälliga tillstånden beviljats för en period om fem år. Dessutom har det förekommit att dylika tillfälliga tillstånd förnyas så att näringsidkare kan erhålla tillfälliga tillstånd som sträcker sig längre än en period som kan anses vara tillfällig. Förslaget utgår från att det ska vara möjligt för landskapsregeringen att bevilja tillfälliga näringstillstånd, men att det föreskrivs tydligare i lag vilka tillståndsvillkor som ska fastställas och för hur lång tidsperiod tillfälliga näringstillstånd i regel ska kunna beviljas.

     Enligt 1 mom. kan landskapsregeringen bevilja fysiska och juridiska personer ett tillfälligt näringstillstånd med avvikelse från de grunder och tillståndsvillkor som gäller vid beviljande av permanenta näringstillstånd. Detta hänvisar till det som föreskrivs om permanenta näringstillstånd i såväl 14 §, 15 § som 16 §. Behovet av sådana avvikelser uppstår vanligen för att en utomåländsk näringsidkare utsträcker aktivt och tillfälligt sin näringsverksamhet till Åland, t.ex. så att varor och tjänster marknadsförs och erbjuds åt ålänningarna. Eftersom näringsidkaren inte är etablerad på Åland kan denna i regel inte uppfylla de tillståndsgrunder och -villkor som är förknippade med ett permanent näringstillstånd. I en sådan situation är det motiverat med ett tillfälligt näringstillstånd som möjliggör att näringsidkaren under en begränsad tidsperiod förbereder sig för en varaktigare etablering på Åland med stöd av ett permanent näringstillstånd beviljat av landskapsregeringen.

     Av 2 mom. följer en skyldighet för landskapsregeringen att fastställa villkor om att det tillfälliga näringstillståndet enbart gäller viss närmare avgränsad näringsverksamhet och för en viss närmare angiven tidsperiod. En precisering av näringsverksamheten är nödvändig, bl.a. för att landskapsregeringen ska kunna bedöma om näringsidkaren kommer att verka inom en bransch där kontakter till åländska konsumenter och kunskaper i svenska är särskilt framträdande.

     Enligt 3 mom. kan tillfälliga näringstillstånd beviljas för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns särskilt vägande skäl för detta. Detta förslag kan i praktiken medföra en åtstramning av beslutspraxis eftersom det i dagsläget har förekommit att tillfälliga näringstillstånd förlängs efter att det första femåriga näringstillståndet löper ut. I 29 § 1 mom. föreslås en övergångsbestämmelse gällande denna tidsbegränsning. Tröskeln för att bevilja tillfälliga näringstillstånd för längre perioder än fem år ska vara hög, men det kan finnas särskilda situationer då det är motiverat att bevilja tillfälliga näringstillstånd för en längre tidsperiod. Till exempel kan detta vara fallet om sökanden har erhållit ett tillfälligt näringstillstånd för utförandet av näringsverksamhet inom en viss bransch där verksamheten inte kan utföras av en näringsidkare på Åland. I dylika situationer kan det finnas särskilt vägande skäl för att bevilja tillfälliga näringstillstånd för längre perioder än fem år. Vid prövning av en ansökan om ett tillfälligt näringstillstånd för en längre period bör också beaktas möjligheterna att erhålla ett permanent näringstillstånd enligt 16 §.

 

18 § Näringsregister. Enligt 4 § 4 mom. i den gällande landskapslagen ska landskapsregeringen föra ett register över beviljade näringsrätter. I förarbetena anges att registret förs i syfte att underlätta övervakningen av utomstående näringsidkares etablering i landskapet.[102] Detta ska fortsättningsvis vara registrets huvudsakliga syfte. I 1 mom. föreskrivs att syftet med det näringsregister som landskapsregeringen ska upprätthålla är att stöda tillsynen av att näringsverksamheten sker i förenlighet med denna lag. Förekomsten av en uppgift om en viss näringsidkare i registret ger inte i sig upphov till rättigheter eller skyldigheter. Rätten att idka näring följer av lagens bestämmelser eller det näringstillstånd som landskapsregeringen har beviljat. Näringsregistret är en förutsättning för att landskapsregeringen ska kunna administrera och hålla reda på de näringstillstånd som beviljats. Dock ska uppgifterna i registret också kunna ligga till grund för en övervakning av den näringsverksamhet som sker på basis av en näringsrätt med stöd av lag. Uppgifterna i näringsregistret är inte avgränsade till näringstillstånden. Av denna anledning bör registret ha den mera allmänna benämningen näringsregister.

     I momentet föreskrivs att landskapsregeringen får i näringsregistret föra in uppgifter både om de näringsidkare som har beviljats näringstillstånd och de som har näringsrätt med stöd av lag. Därmed ska näringsregistret kunna innehålla uppgifter om alla de näringsidkare och all den näringsverksamhet som faller inom landskapslagens tillämpningsområde. Syftet med detta är att såväl tillsynsmyndigheten, näringsidkare som andra berörda ska kunna få ta del av så heltäckande uppgifter som möjligt om vem som har rätt att idka näring på Åland. För att registret ska vara så heltäckande som möjligt bör uppgifter om de näringsrätter som tidigare beviljats med stöd av gällande och tidigare landskapslag föras in i registret i så stor utsträckning som möjligt. Detta beaktas i övergångsbestämmelserna enligt 29 § 4 mom. Dock är det huvudsakliga syftet med näringsregistret att utöva tillsyn över näringstillstånden och bestämmelserna i denna lag. Bland annat är registret en förutsättning för landskapsregeringens systematiska tillsyn av tillståndsvillkor.

     I 2 mom. räknas upp närmare vilka uppgifter som får föras in i näringsregistret. Av grundlagen följer att regleringen på lagnivå av ett dylikt register behöver vara täckande och detaljerad.[103] Numera ska skyddet av personuppgifter inom landskapsförvaltningen i första hand garanteras genom dataskyddsförordningen. Landskapslagen (2019:9) om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen kompletterar och preciserar dataskyddsförordningen. Särskild landskapslagstiftning om skyddet för personuppgifter bör reserveras för situationer då lagstiftningen dels är tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter på ett grundlagsenligt sätt. Grundlagen har tolkats så att det är viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen av uppgifterna, uppgifternas innehåll, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättsskydd. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad.[104]

     Enligt 1 punkten får landskapsregeringen föra in uppgifter i registret om de anmälningar som gjorts enligt 2 § 4 mom., dvs. näringsutövning som sker ombord på fartyg som är registrerade på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik.

     Av 2 punkten följer att landskapsregeringen får föra in uppgifter i näringsregistret om de näringsidkare som erhållit näringstillstånd. Syftet med dessa uppgifter är att kunna identifiera de fysiska och juridiska personer som har rätt att idka näring med stöd av näringstillstånd. I handelsregisterlagen finns närmare föreskrivet vilka grundläggande uppgifter de fysiska och juridiska personerna ska uppge i den grundanmälan som ska lämnas in till registermyndigheten innan näringsverksamhet inleds. Därtill framgår av företags- och organisationsdatalagen att i företags- och organisationsdatasystemet lagras förutom företags- och organisationsnumret olika identifikationsuppgifter om de registreringsskyldiga. Dylika grundläggande uppgifter om de näringsidkare som erhållit näringstillstånd får föras in i näringsregistret.

     Enligt 3 punkten får landskapsregeringen föra in uppgifter i registret om de näringstillstånd som landskapsregeringen har beviljat. I registret kan antecknas grundläggande identifikationsuppgifter som ärendenummer och beslutsdatum.

     Av 4 punkten följer att landskapsregeringen kan föra in uppgifter i registret om de villkor och giltighetstider som ansluter till ett näringstillstånd. Eftersom registret är elektroniskt kan de näringstillstånd som landskapsregeringen fattar beslut om göras sökbara och tillgängliga i ett elektroniskt format. Tillståndsvillkoren är centrala för tillsynen av näringstillstånden. Eftersom merparten av näringstillstånden är tillfälliga och tidsbundna bör också giltighetstiderna framgå ur registret. Detta möjliggör att landskapsregeringen vid behov inför systematiska tillsynsrutiner som syftar till att kontrollera att näringsverksamheten inte fortskrider efter att giltighetstiden har löpt ut.

     Enligt 5 punkten kan landskapsregeringen föra in uppgifter i registret om de näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag. Detta avser de fysiska personer som har näringsrätt med stöd av 9 § och 10 § i denna lag. Dessa näringsidkares efterlevnad av de språkliga skyldigheterna i 6 § kan vara föremål för tillsyn.

     Tillsynen av de skyldigheter som följer av lagen eller villkoren i näringstillstånden kan initieras av enskilda som riktar anmälningar till landskapsregeringen eller så kan landskapsregeringen initiera tillsynsåtgärder på eget initiativ. Till exempel kan tillsynen ske i form av sådana inspektioner som avses i 21 §. Denna tillsyn kan i sin tur leda till fortsatta åtgärder från tillsynsmyndighetens sida. Av 6 punkten följer att landskapsregeringen får föra in uppgifter i registret om de administrativa påföljder, varningar, återkallanden och straff som avses i denna lag. De administrativa påföljder som avses i 22 § och som kan registreras inkluderar, förutom varningar, förbud och vite. Enligt 23 § har landskapsregeringen befogenhet att återkalla ett näringstillstånd och uppgift om beslutet kan föras in i registret. Motsvarande gäller för straff som kan komma att dömas ut enligt 27 §.

     Av 3 mom. följer att uppgifterna i registret över beviljade näringstillstånd är som utgångspunkt offentliga, dvs. var och en har rätt att få information om de uppgifter som har förts in i registret samt utdrag ur registret. Det är av allmänt intresse vem som har rätt att utöva näring på Åland. Den som har för avsikt att anlita en näringsidkares tjänster kan begära uppgift om att företaget har rätt att utöva näring på Åland. I bestämmelsen anges att utlämnandet ska ske i förenlighet med offentlighets- och dataskyddslagstiftningen. Det är möjligt att det i registret ingår uppgifter som är föremål för sekretess enligt offentlighetslagstiftningen. I 21 § i offentlighetslagen för Åland finns närmare föreskrivet när myndighetshandlingar och uppgifter i dessa är föremål för sekretess. Behandlingen av personuppgifter kan ha begränsats genom dataskyddslagstiftningen. Detta avser huvudsakligen dataskyddsförordningen och landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen.

     Digitaliseringen av den offentliga förvaltningen har medfört nya möjligheter att ge allmänheten tillgång till uppgifter som lagras hos myndigheterna. I framtiden är det möjligt att landskapsregeringen vill göra vissa av uppgifterna i registret tillgängliga på webbplats. Grundlagens skydd för personuppgifter och privatlivet har tolkats så att endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information publiceras i handlingar som blir offentliga på webben.[105] Grundlagens skydd för privatlivet och personuppgifter har tillämpats så att omfattande webbaserade personregister inte får vara sökbara på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning.[106] Om landskapsregeringen inför en elektronisk tjänst där allmänheten har tillgång de offentliga uppgifter som momentet hänvisar till får tjänsten inte möjliggöra sökning på stora grupper personuppgifter. Med stöd av momentets andra mening kan landskapsregeringen publicera på webbplatsen offentliga uppgifter om de näringsidkare som har rätt att idka näring och den grund som denna rätt baserar sig på. Med det sistnämnda avses uppgift gällande näringsrätt med stöd av lag eller förekomsten av ett giltigt näringstillstånd. Publiceringen ska vara förenlig med dataskyddslagstiftningen, t.ex. föreskrivs i 31 § i landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen om restriktioner vid behandlingen av personbeteckningar.

     Enligt 4 mom. får landskapsregeringen utan hinder av sekretessbestämmelser lämna uppgifter från registret till åklagar- och polismyndigheter för utredning av brott eller för väckande av åtal. Bestämmelsen möjliggör också överlämnandet av sekretessbelagda uppgifter i registret. Detta gäller främst den situationen då landskapsregeringen gör en polisanmälan enligt 24 § om det finns en misstanke om brott enligt 27 §.

 

5 kap. Tillsyn och påföljder

 

19 § Tillsynsmyndighet. I den gällande landskapslagen finns inte någon entydig bestämmelse som pekar ut landskapsregeringen som tillsynsmyndighet. Inte minst i samband med bestämmelser som har kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna har det ansetts nödvändigt att den behöriga myndigheten entydigt framgår av lagen eller annars exakt eller att åtminstone principerna för myndigheternas behörighetsförhållanden och villkoren för delegering av behörighet framgår tillräckligt exakt av lagen.[107] Enligt 1 mom. utövas tillsynen enligt denna lag av landskapsregeringen. I dagsläget administreras näringsrättsärendena inom landskapsregeringen vid regeringskansliet.

     Landskapsregeringens tillsynsmedel kan delas in i preventiv tillsyn och reparativ tillsyn, dvs. i åtgärder som vidtas i föregripande syfte och åtgärder som vidtas i efterskott efter att ett missförhållande eller en lagöverträdelse upptäckts. Till de preventiva tillsynsmedlen hör medel som myndigheter använder sig av för att inhämta information om tillsynsobjektens verksamhet. Dessa innefattar till exempel inspektioner. De reparativa tillsynsmedlen omfattar däremot sådana medel som en myndighet kan tillgripa då ett tillsynsobjekt inte iakttar förpliktelser som ingår i lagstiftningen eller ett tillstånd. De reparativa tillsynsmedlen innebär att myndigheten verkställer innehållet i lagstiftningen eller tillståndet genom tvång eller hot om tvång. I 20 § och 21 § föreskrivs om preventiva tillsynsmedel medan möjligheten till administrativa påföljder enligt 22 § och återkallande av näringstillstånd enligt 23 § bör klassas som reparativa.

     Tillsynen enligt denna lag kan i vissa fall förutsätta handräckning av polisen. I 2 mom. finns en informativ hänvisning till bestämmelserna i rikets polislag om polisens skyldighet att ge handräckning åt andra myndigheter. Polislagens bestämmelser gäller med vissa avvikelser inom landskapets behörighet enligt blankettlag som trädde i kraft den 1 mars 2021. Enligt 9 kap. 1 § i polislagen ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, om så föreskrivs särskilt. Polisen ska ge andra myndigheter handräckning också för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet, om den myndighet som begär handräckning hindras i sin tjänsteutövning. Landskapsregeringen har 2017 fastställt särskilda riktlinjer för begäran om handräckning av riksmyndigheter.[108]

 

20 § Tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter. För att tillsynen ska kunna utföras på ett ändamålsenligt sätt behöver landskapsregeringen få tillgång till nödvändiga uppgifter, både av näringsidkare och andra myndigheter. Enligt 1 mom. är näringsidkare skyldiga att utan hinder av sekretessbestämmelser och på uppmaning lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsynen enligt denna lag. Landskapsregeringen ska därmed ges de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen av att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och villkor som har fastställts i ett näringstillstånd. Detta gäller oberoende av att det i dem ingår uppgifter som ska anses vara näringsidkarens eller kunders affärs- eller yrkeshemligheter. Landskapsregeringen är i sin tur bunden av de sekretessbestämmelser som ingår i offentlighetslagstiftningen då dessa uppgifter hanteras inom myndigheten. Landskapsregeringens uppmaning att få uppgifter måste ha en koppling till tillsynen enligt denna lag, dvs. landskapsregeringen får inte begära uppgifter av nyfikenhet eller annan ovidkommande anledning. Tillsynsmyndighetens uppmaning att lämna uppgifter kan rikta sig till samtliga näringsidkare, dvs. såväl näringsidkare som idkar näring med stöd av lag och näringstillstånd som näringsidkare som helt saknar rätt att idka näring på Åland. Rätten att få uppgifter gäller också sådana uppgifter som har registrerats i elektronisk form, dvs. uppgifterna ska finnas tillgängliga för myndigheterna i läsbar form.

     Enligt 2 mom. ska andra myndigheter på landskapsregeringens begäran lämna de uppgifter som behövs för tillsynen enligt denna lag. Bestämmelsen kompletterar och preciserar 7 § 1 mom. i förvaltningslagen som anger att varje myndighet ska lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten, om det kan ske utan att inverka negativt på arbetet. I momentets andra mening ingår en förpliktelse som riktar sig till andra myndigheter då de kommer över uppgifter som tyder på att näringsverksamheten sker i strid med denna lag. Om en annan myndighet konstaterar att näringsverksamheten sker i strid med lagen ska myndigheten, utan hinder av sekretessbestämmelser, anmäla detta till landskapsregeringen. Till exempel kan en annan myndighet i anslutning till tillsyn få information om sådan näringsverksamhet som står i strid med denna lag eller tillståndsvillkor som fastställts i näringstillstånd.

 

21 § Inspektion. I 6 kap. i förvaltningslagen finns bestämmelser om utredning av ärenden och hörande av parter. Utredningen av ärendena kan bland annat ske genom syn och inspektion. Förvaltningslagens 33 § innehåller grundläggande bestämmelser om förrättande av syn. Syn är en separat förrättning i samband med förvaltningsförfarandet och som vidtas för att utreda omständigheter som är av betydelse för att ett ärende ska kunna avgöras. Förvaltningslagens bestämmelser om syn kan tillämpas som sådana och förutsätter inte särskilda bestämmelser i lag om behörigheten att förrätta syn. Till skillnad från bestämmelserna om syn ger förvaltningslagens 34 § ingen allmän behörighet att utföra inspektioner, utan det krävs en särskild i lag föreskriven behörighet.[109] Syftet med en inspektion är att i detalj och sanningsenligt utreda en sak. Vid en inspektion får man ofta fram sådana fakta som det inte alltid är möjligt att utreda vid normal skriftlig behandling av ett förvaltningsärende. I den gällande landskapslagen finns inte några särskilda bestämmelser om inspektion, dvs. landskapsregeringen saknar i dagsläget behörighet att utföra inspektion i syfte att utreda om en näringsidkares näringsverksamhet är förenlig med landskapslagens bestämmelser eller de tillståndsvillkor som fastställts i de beviljade näringsrätterna.

     Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen vid tillsynen enligt lagen kunna inspektera en näringsidkares verksamhet och lokaler som används i verksamheten i syfte att utreda att näringsverksamheten är förenlig med denna lag. Näringsidkaren ska vara skyldig att vid en granskning visa att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och villkor som har fastställts i ett näringstillstånd. Denna befogenhet att utföra en inspektion kan framförallt bli aktuell i syfte att utreda om näringsverksamheten är förenlig med de språkliga skyldigheter som följer av 6 §. Det kan förekomma att enskilda riktar anmälningar till tillsynsmyndigheten om att näringsverksamheten inte är förenlig med lagen eller tillståndsvillkor. Dessa anmälningar kan föranleda ett behov av att utföra en inspektion.

     Enligt 2 mom. får inspektion utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur endast om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som är föremål för inspektion och om det i det aktuella fallet finns motiverade och specificerade skäl att misstänka att brott skett eller kommer att ske så att påföljden kan vara ett fängelsestraff enligt denna lag eller strafflagen. Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Grundlagens bestämmelse om hemfriden omfattar i princip alla slag av rum som används för varaktigt boende.[110] Vid tolkningen har ansetts att ett ingrepp i hemfriden är godtagbart "för att brott skall kunna utredas", om åtgärden i bestämmelsen binds vid förekomsten av en konkret och specificerad orsak att misstänka att brott mot lagen har skett eller kommer att ske.[111] För att lagförslag ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning har grundlagsutskottet förutsatt att bestämmelser om inspektionsrätt anger att en bostad bara kan inspekteras om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som gäller föremålet för inspektionen.[112]

     I 3 mom. finns en informativ bestämmelse om förvaltningslagens bestämmelser om inspektioner gäller i övrigt. Detta hänvisar främst till 34 § i förvaltningslagen som föreskriver om hur en inspektion ska gå till, t.ex. har parten rätt att närvara vid inspektionen och den som förrättar inspektion ska utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen. Bestämmelserna motsvarar 39 § i rikets förvaltningslag.

 

22 § Administrativa påföljder. Paragrafen ger landskapsregeringen befogenhet att vidta tvingande åtgärder om näringsverksamheten inte är förenlig med lagen. De administrativa påföljderna avser främst näringsidkare som utövar näring med stöd av lag eller saknar giltigt näringstillstånd. I 23 § föreskrivs om påföljder gällande näringsidkare som har beviljats ett näringstillstånd. Om bristerna gäller näringsverksamhet som sker med stöd av ett näringstillstånd kan landskapsregeringen i sista hand återkalla tillståndet enligt 23 §.

     I 1 mom. föreskrivs om när landskapsregeringen ska uppmana en näringsidkare att uppfylla en i lag föreskriven skyldighet inom en viss av landskapsregeringen utsatt tid. Denna tid ska vara proportionell och rimlig med beaktande av omständigheterna i det enskilda ärendet. Landskapsregeringen ska lämna uppmaningen skriftligen och så att det anges inom vilken tid näringsidkaren måste ha uppfyllt sin i lag föreskrivna skyldighet.

     Enligt 1 punkten ska landskapsregeringen lämna en uppmaning om näringsidkaren försummar att anmäla att den idkar näring på ett fartyg som är registrerat på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik.

     Enligt 2 punkten ska landskapsregeringen också rikta en uppmaning till näringsidkaren om denna inte söker ett näringstillstånd trots att det finns en sådan tillståndsplikt som avses i 11 §. Enligt 12 § 1 mom. är näringsidkaren skyldig att ansöka om ett näringstillstånd i god tid före den tillståndspliktiga näringsverksamheten inleds.

     Av 3 punkten följer en skyldighet för landskapsregeringen att vid försummelse uppmana näringsidkaren att lämna de uppgifter som behövs för tillsynen enligt 20 § 1 mom. Bland annat kan försummelsen gälla landskapsregeringens tidigare begäran om att lämna uppgifter om hur näringsidkaren uppfyller de språkliga skyldigheterna enligt 6 §.

     Enligt momentet ska landskapsregeringen förbjuda näringsverksamheten om näringsidkaren inte gör en anmälan eller söker om ett näringstillstånd inom den av landskapsregeringen uppmanade och utsatta tiden. Näringsverksamheten får nämligen inte pågå utan enligt lag föreskriven rätt eller tillstånd till stöd för detta. Landskapsregeringens förbud kan stärkas med vite.

     I 2 mom. föreskrivs om uppmaningar som landskapsregeringen ska rikta till näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag och som anses utöva näringen i strid med skyldigheter som följer direkt av lagens bestämmelser. Dessa uppmaningar gäller främst de språkliga skyldigheter som följer av 6 §. Före landskapsregeringen riktar en uppmaning till näringsidkaren behöver det utredas om näringsverksamheten står i strid med förpliktelserna i denna lag. Detta förutsätter tillämpning av det som föreskrivs i lag om utredning av förvaltningsärenden, framförallt 6 kap. i förvaltningslagen. I det kapitlet finns särskilda bestämmelser om utredning av ärenden och hörande av parter, bl.a. måste part höras före landskapsregeringen uppmanar näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet enligt den föreslagna lagen. Landskapsregeringen ska lämna uppmaningen skriftligen och så att det anges inom vilken tid näringsidkaren måste ha uppfyllt sina i lag föreskrivna skyldigheter.

     I 3 mom. föreskrivs om anmärkningar då förseelserna eller försummelserna kan rättas till inom den utsatta tiden. Om det vid tillsynen av näringsverksamheten framkommer att bristerna kan rättas till inom den utsatta tiden kan landskapsregeringen ge näringsidkaren en skriftlig anmärkning. Detta kan bli aktuellt om näringsidkarens förfarande varit klandervärt. Landskapsregeringen ska ge näringsidkaren en varning om försummelserna eller förseelserna är allvarliga och de fortgår trots uppmaning. Om bristerna är allvarliga eller dessa fortsätter trots uppmaning kan landskapsregeringen också göra en polisanmälan enligt 24 §.

     Enligt 4 mom. kan landskapsregeringen förena en uppmaning, ett förbud eller en varning enligt denna paragraf med vite. Vite föreläggs och döms ut av landskapsregeringen. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen. Blankettlagen gör viteslagen (FFS 1113/1990), senare rikets viteslag, gällande inom landskapets behörighet. Således kan landskapsregeringen förelägga ett löpande vite enligt 9 § i rikets viteslag. För vitet kan bestämmas ett fast grundbelopp och ett tilläggsbelopp för varje i föreläggandet angiven tidsperiod (vitesperiod) under vilken parten har underlåtit att uppfylla huvudförpliktelsen. En part ska innan vite föreläggs ges tillfälle att lämna förklaring i ärendet enligt 28 § i förvaltningslagen.

     Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att vite inte är en påföljd av straffkaraktär. Syftet med vitespåföljden är att försäkra att huvudförpliktelsen fullgörs. Eftersom vitespåföljden inte är en påföljd av straffkaraktär kunde den inte enligt domstolen strida mot förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem-principen).[113] Vite är en åtgärd genom vilken en förvaltningsmyndighet syftar till att tvinga ett rättssubjekt att rätta sig efter sina lagstadgade skyldigheter. Vite innebär med andra ord ett sanktionshot som kan realiseras. Genom att följa myndighetens uppmaning kan en part undgå att betala vitesbeloppet.

 

23 § Återkallande av näringstillstånd. Paragrafen möjliggör att landskapsregeringen återkallar ett näringstillstånd på de närmare föreskrivna grunderna. Bestämmelserna bildar en trappstege där tvångsmedlet blir kraftigare ju längre en tillståndsinnehavare vägrar åtgärda brister och försummelser. Den i grundlagen tryggade näringsfriheten har tolkats så att återkallande av tillstånd är en myndighetsåtgärd som ingriper i individens rättsliga ställning och har då kraftigare effekter än om en ansökan om tillstånd avslås. Därför har det ansetts nödvändigt att möjligheten att återkalla tillstånd binds vid allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och vid att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndsinnehavaren inte har lett till att uppenbara brister i verksamheten har korrigerats.[114]

     I 1 mom. föreskrivs att landskapsregeringen har en befogenhet att återkalla ett näringstillstånd tidsbundet eller permanent. Detta ska ske i förenlighet med de övriga bestämmelserna och förfarandena i paragrafen. Återkallande av tillstånd har inte ansetts vara en administrativ påföljd som kan jämställas med ett straffrättsligt straff. Därför har ett beslut om återkallelse inte varit relevant med avseende på ne bis in idem-principen (t.ex. HFD:2013:172, HFD:2014:96, HFD:2016:186 och HFD:2017:84). Därför utesluter återkallandet av ett näringstillstånd inte att näringsidkaren senare döms för brott mot straffbestämmelserna.

     I 2 mom. framgår en skyldighet för landskapsregeringen att uppmana tillståndsinnehavaren att inom en utsatt tid rätta till brister eller försummelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren innan ett näringstillstånd återkallas eller varning ges. Vid tolkningen av grundlagen har konstaterats att en aktör först måste få en anmärkning eller varning och ges en möjlighet att korrigera sitt fel inom en bestämd tidsfrist innan aktören får avföras ur ett register som ger rätt att idka näring.[115] Det är ett problem om det inte finns någon koppling mellan strykningen ur registret och hur stort felet eller försummelsen är. De bestämmelser som ger landskapsregeringen rätt att återkalla ett näringstillstånd och ge en varning har utarbetats med beaktande av proportionalitetsprincipen.

     Enligt 3 mom. kan landskapsregeringen ge tillståndsinnehavaren en anmärkning, om de förseelser eller försummelser som har framkommit kan rättas till. I en situation där tillståndsinnehavaren har rättat eller kommer att rätta till bristerna finns inte mera behov av att ge en varning eller återkalla tillståndet. Syftet med de administrativa tvångsmedlen är inte att bestraffa utan att få en person att iaktta förpliktelser som ingår i lagstiftningen eller ett tillstånd. Om detta är fallet kan landskapsregeringen ändå tilldela tillståndsinnehavaren en anmärkning. Detta kan bli aktuellt om näringsidkarens förfarande varit klandervärt. Enligt momentet ska landskapsregeringen ge tillståndsinnehavaren en varning om försummelserna eller förseelserna gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren är allvarliga och de fortgår trots uppmaning. Syftet med varningen är att få tillståndsinnehavaren att rätta till de uppdagade bristerna i en situation där denna inte vidtar aktiva åtgärder för att rätta till dessa. En varning är en strängare åtgärd än anmärkning och ska tillgripas om förpliktelser som ingår i lagstiftningen eller ett tillstånd inte iakttas. Varningarna ska antecknas i näringsregistret.

     Enligt 4 mom. ska landskapsregeringen återkalla ett näringstillstånd om försummelserna eller förseelserna gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren är allvarliga och de fortgår trots varning. Vid bedömningen av allvarlighet ska särskilt beaktas graden av uppsåt eller oaktsamhet, men också konsekvenserna för enskilda personer eller skyddet för det svenska språket. Vid prövningen av om tillståndet ska återkallas bör också beaktas hur långvariga och systematiska de har varit. Återkallandet av ett näringstillstånd utesluter inte att näringsidkaren senare ansöker om ett nytt näringstillstånd. Även om ingen varning getts kan landskapsregeringen återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavarens försummelser och förseelser tyder på uppenbar likgiltighet för skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren. I exceptionella fall kan tillståndsinnehavaren göra sig skyldig till försummelser som är så allvarliga att landskapsregeringen ska kunna återkalla näringstillståndet utan en föregående varning. I regel ska detta förutsätta att förfarandet som helhet betraktat är grovt och att straff enligt 27 § 1 mom. sannolikt skulle komma att dömas ut.

     I momentet föreskrivs om återkallandet av näringstillstånd om försummelserna visserligen är så allvarliga och fortgående att ett återkallande är påkallat, men där ett permanent återkallande skulle vara oskäligt. I en sådan situation ska landskapsregeringen inte återkalla ett näringstillstånd för en period som är längre än sex månader. Även ett sådant tidsbundet återkallande förutsätter att landskapsregeringen gett tillståndsinnehavaren en varning. Avsikten med landskapsregeringens befogenhet att återkalla ett näringstillstånd är att myndigheten ska få tillståndsinnehavaren att rätta till de brister som har uppdagats, dvs. återkallandet ska i första hand vara tidsbundet. I ett fall där omständigheterna visar att tillståndsinnehavaren inte kommer att rätta till sitt förfarande under en tidsbunden period är det inte oskäligt med ett permanent återkallande. Om näringsverksamheten fortgår efter återkallandet kan landskapsregeringen förbjuda verksamheten enligt 22 § 1 mom. och göra en polisanmälan enligt 24 §.

     Enligt 5 mom. ska landskapsregeringen också återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavaren begär det. Detta alternativ kan vara aktuellt t.ex. om näringsidkaren avser avsluta sin verksamhet på Åland och därför inte mera behöver ett näringstillstånd.

     Enligt 6 mom. kan landskapsregeringen förena en uppmaning eller varning enligt denna paragraf med vite. Vite föreläggs och döms ut av landskapsregeringen. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen. Blankettlagen gör rikets viteslag gällande inom landskapets behörighet.

 

24 § Polisanmälan. I paragrafen föreskrivs om sådan polisanmälan som landskapsregeringen kan göra i samband med tillsynen av denna lag. Lagen bygger på att landskapsregeringen i första hand ska avhjälpa olika brister och försummelser vid efterlevnaden av denna lag eller villkor i näringstillstånd genom de uppmaningar, varningar och återkallanden som 22 § och 23 § möjliggör. Brister i lagens eller tillståndens efterlevnad ska i regel polisanmälas först i ett skede då de tidigare nämnda instrumenten är uttömda eller om förseelserna är allvarliga. Enligt 27 § 3 mom. förutsätter utdömande av straff för brott mot skyldigheterna gällande det svenska språket enligt 6 § att landskapsregeringen har gjort en polisanmälan eller att ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

     Enligt 1 mom. kan landskapsregeringen göra en polisanmälan för de brott som avses i 27 §. Detta förutsätter att näringsidkarens försummelser eller förseelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkor är allvarliga eller om de fortgår trots uppmaning. Landskapsregeringen ska göra en polisanmälan främst i samband med förseelser och försummelser som tyder på uppenbar likgiltighet för skyldigheterna i lagen eller tillståndsvillkoren. Därmed ska tillsynsmyndigheten inte belasta polismyndigheten eller domstolsväsendet med mindre förseelser som kan rättas till i samband med tillsynen.

     I 2 mom. begränsas tillsynsmyndighetens befogenhet att polisanmäla. Tillsynsmyndigheten ska inte polisanmäla om överträdelsen som helhet betraktad ska anses som ringa och om näringsidkaren rättar till de brister eller försummelser som har framkommit.

 

25 § Sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut. Paragrafen gäller sökande av ändring genom besvär. Förvaltningsrättsskipningen utgör rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen, dock med beaktande av det som föreskrivs i självstyrelselagens 25 och 26 §§. I 25 § i självstyrelselagen föreskrivs om besvärsinstans då besvär anförs över beslut som fattas av myndigheterna inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen. I paragrafen hänvisas i informativt syfte till att besvärsanvisning ska fogas till landskapsregeringens beslut på det sätt som föreskrivs i 42 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. I besvärsanvisningen ska nämnas besvärsmyndigheten, den myndighet som ska tillställas besvärsskriften samt besvärstiden och från vilken tidpunkt den räknas. I besvärsanvisningen ska det också redogöras för de krav som ställs på innehållet i och bilagorna till besvärsskriften samt på frambefordrandet av besvären.

     Lagen om rättegång i förvaltningsärenden (FFS 808/2019) innehåller närmare bestämmelser om rättskipningen i allmänna förvaltningsdomstolar. I rikslagen föreskrivs om vilka slags beslut av myndigheterna som kan vara föremål för besvär. Enligt rikslagens 5 § avses med ett beslut över vilket besvär kan anföras ett beslut genom vilket en myndighet har avgjort eller avvisat ett förvaltningsärende. Ett beslut som endast gäller beredning eller verkställighet av ett ärende får inte överklagas genom besvär. En förvaltningsintern order om att utföra ett uppdrag eller vidta någon annan åtgärd får inte heller överklagas genom besvär. I rikslagens 6 § föreskrivs att besvär får anföras över ett förvaltningsbeslut av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om föreläggande och utdömande av vite finns i 24 § i viteslagen (FFS 1113/1990).

     Enligt 2 mom. kan landskapsregeringen bestämma att ett beslut som fattats med stöd av denna lag ska iakttas trots eventuella besvär, såvida inte besvärsmyndigheten beslutar något annat. I landskapslagstiftningen finns motsvarande bestämmelser, t.ex. i 47 § 1 mom. i landskapslagen (1998:82) om naturvård. I 122 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns föreskrivet om de grunder enligt vilka ett beslut får verkställas trots att det inte har vunnit laga kraft. Enligt dessa grunder kan beslutet verkställas då så föreskrivs i lag, när beslutet till sin natur är sådant att det ska verkställas omedelbart eller då verkställigheten med hänsyn till ett allmänt intresse inte kan skjutas upp. I vissa fall kan det vara särskilt motiverat med omedelbar verkställighet av landskapsregeringens beslut. Enligt 22 § 1 mom. ska landskapsregeringen förbjuda tillståndspliktig näringsverksamhet som sker utan att landskapsregeringen har beviljat ett näringstillstånd. Det är skäligt att ett sådant förbud verkställs genast eftersom den olagliga näringsverksamheten annars kunde fortgå under den tid besvären behandlas i domstol. På ett motsvarande sätt är det viktigt att landskapsregeringens beslut om att återkalla ett näringstillstånd iakttas genast trots att det är föremål för överklagande. I ett sådant fall rör det sig i regel om allvarliga eller upprepade förseelser mot lagen eller tillståndsvillkor.

 

26 § Avgifter. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till att landskapsregeringen beslutar om de prestationer som är avgiftsbelagda vid genomförandet av denna lag i enlighet med vad som föreskrivs i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet. Av den nämnda landskapslagens 4 § och 6 § följer att avgifterna för offentligrättsliga prestationer ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås och att landskapsregeringen ska besluta om vilka prestationer som är avgiftsbelagda. Landskapsregeringen har antagit beslut som har publicerats i Ålands författningssamling och som har legat till grund för uppbärande av avgifter. Det senaste beslutet om avgifter för prestationer vid landskapsregeringens allmänna förvaltning trädde i kraft den 1 juli 2020.[116] Enligt detta beslut är avgiften för en permanent näringsrätt 100 euro medan en tillfällig näringsrätt kostar 80 euro.

 

27 § Straffbestämmelser. I 13 § i den gällande landskapslagen finns straffbestämmelser. I paragrafen räknas upp när en person ska för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I den allmänna motiveringen framgick att det funnits ett fåtal domar med anledning av att bolag idkat näringsverksamhet på Åland utan att tillstånd hade beviljats för detta (se avsnitt 2.4). Bolagens verkställande direktör, försäljningschefer eller styrelseordförande ansågs skyldiga till brott mot straffbestämmelserna. Enligt förslaget ska straffbestämmelserna revideras i sin helhet, dock så att det inte ska vara möjligt att döma till strängare straff än det som gäller enligt gällande landskapslag.

     Bestämmelserna i 1 mom. gäller gärningar som är uppsåtliga eller grovt oaktsamma. Om något av de rekvisit som räknas upp i momentets enskilda punkter är uppfyllda ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Uppsåt definieras närmare i strafflagens 3 kap. 6 §. Gärningsmannen har uppsåtligen orsakat en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller hon har avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. Följden har likaså orsakats uppsåtligen, om gärningsmannen ansett att den med säkerhet har samband med den följd han eller hon avsett. Grov oaktsamhet definieras närmare i 3 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen. Frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.

     I 1 punkten hänvisas till den anmälan som avses i 2 § 4 mom. och som gäller fartyg som är registrerade på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik. Bestämmelsen tillämpas om näringen utövas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utan att en sådan anmälan har gjorts. Motsvarande rekvisit finns i de gällande straffbestämmelserna.

     Enligt 2 punkten gäller straffbarheten också den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utövar näring i strid med skyldigheterna gällande det svenska språket enligt 6 §. Dessa språkbestämmelser är tillämpliga i förhållande till all näringsverksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde. Detta innebär att straffbarheten gäller oberoende av om näringsidkaren har rätt att idka näring enligt denna lag eller ett näringstillstånd beviljat av landskapsregeringen. I den gällande landskapslagen finns inte ett motsvarande rekvisit. Enligt 3 mom. har åtalsrätten begränsats gällande denna punkt.

     Av 3 punkten följer en kriminalisering då näringen utövas trots att det varken finns näringsrätt med stöd av lag eller ett näringstillstånd. Motsvarande rekvisit finns i den gällande landskapslagen.

     Av 4 punkten följer att straffbarheten omfattar näringsverksamhet som sker i strid med villkor som ställs upp i ett näringstillstånd. Landskapsregeringen fastställer sådana tillståndsvillkor med stöd av bestämmelserna i 14-17 §§. I den gällande landskapslagen finns inte motsvarande rekvisit. Detta har förhindrat utdömande av straff i samband med verksamhet som är oförenlig med de villkor som landskapsregeringen fastställt i beviljade näringsrätter.

     Enligt 5 punkten ska vägran att lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsyn enligt 20 § 1 mom. vara straffbar. Enligt det sistnämnda momentet är näringsidkare skyldiga att utan hinder av sekretessbestämmelser och på uppmaning lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsynen enligt denna lag.

     Av 2 mom. följer straffbarhet för den som genom oaktsamhet gör sig skyldig till någon av de i 1 mom. uppräknade gärningarna. Oaktsamhet definieras närmare i strafflagens 3 kap. 7 § 1 mom. En gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans ska för näringsförseelse dömas till böter då den som av oaktsamhet gör sig skyldig till en i 1 mom. angiven gärning.

     I 3 mom. föreskrivs om en begränsning av åtalsrätten. Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i 1 mom. 2 punkten endast om landskapsregeringen har gjort en polisanmälan enligt 24 § eller ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. I landskapets behörighet enligt 18 § 25 punkten i självstyrelselagen ingår att inta bestämmelser om när anmälan om åtalsprövning inte behöver göras eller när en person kan lämnas obestraffad, förutsatt att dessa bestämmelser inte berör den allmänna straffrätten, som utgör riksbehörighet enligt självstyrelselagens 27 § 22 punkt. Bestämmelsen kan motiveras med att tillämpningen och tolkningen av de språkliga bestämmelserna inte är särskilt lämpad för domstolsprövning, dvs. språkliga brister inom näringsverksamheten bör i första hand åtgärdas i samband med landskapsregeringens tillsyn. Därför bör kontrollen av eventuella brister i efterlevnaden av dessa språkliga förpliktelser styras till tillsynsmyndigheten. Det är möjligt att de språkliga bristerna inom näringsverksamheten är mångfacetterade. Därför är det inte ändamålsenligt att polismyndigheten och domstolsväsendet blir belastade av dessa ärenden utan att tillsynsmyndigheten har tagit ställning till dem i ett första skede. Landskapsregeringen ska i samband med tillsynen och med stöd av administrativa tvångsmedel sträva efter att näringsidkaren rättar till bristerna utan att ärendet förs vidare till de brottsbekämpande myndigheterna.

     Enligt 4 mom. ska polismyndigheten höra landskapsregeringen vid förundersökning av en gärning som är straffbar enligt paragrafen. På ett motsvarande sätt ska landskapsregeringen höras innan åklagare väcker åtal för ett i paragrafen avsett brott. Till exempel är det möjligt att tillsynsmyndigheten tidigare vidtagit åtgärder i förhållande till näringsidkaren som polismyndigheten eller åklagaren kan behöva beakta. Det är också möjligt att tillsynsmyndigheten behöver informeras om eventuella brister i näringsverksamheten som kan åtgärdas på ett snabbare sätt med stöd av de tillsynsbefogenheter landskapsregeringen förfogar över.

 

6 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

 

28 § Ikraftträdande. Enligt 1 mom. lämnas datum för ikraftträdande öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om i enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen. Avsikten är att landskapslagen ska träda i kraft så snart som möjligt. Enligt 2 mom. ska landskapslagen om rätt att utöva näring upphävas.

 

29 § Övergångsbestämmelser. Den föreslagna landskapslagen tillämpas i förhållande till näringsverksamhet som sker på Åland och berör ett stort antal näringsidkare. Därför behöver det finnas övergångsbestämmelser som reglerar hur övergången mellan tillämpningen av den gällande och den föreslagna landskapslagen ska gå till. Detta garanterar förutsebarheten i näringsverksamheten och näringsidkarnas berättigade förväntningar. Principen om skyddet för berättigade förväntningar ska även skydda enskildas förväntningar gentemot lagstiftaren. Sedan den gällande landskapslagen trädde i kraft den 1 juli 1996 har ett stort antal näringsidkare beviljats näringsrätt. Det är också möjligt att det finns näringsidkare som lagligen idkar näring med stöd av ännu äldre lagstiftning eller tillstånd som beviljats med sådan lagstiftning.

     Enligt 1 mom. får den som när denna lag träder i kraft har näringsrätt med stöd av lag eller som innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt fortsätta näringsverksamheten utan att behöva söka ett näringstillstånd enligt denna lag. Bestämmelsen innebär att näringsverksamhet som lagligen inletts före lagens ikraftträdande får fortsätta i enlighet med tillståndsvillkoren i de av landskapsregeringen tidigare beviljade näringsrätterna. I momentet föreskrivs också att den tidsmässiga begränsning för beviljandet av tillfälliga näringstillstånd som följer av 17 § 3 mom. tillämpas enbart på ansökningar som lämnas in efter att denna lag träder i kraft. Enligt 17 § 3 mom. ska det vara möjligt att bevilja tillfälliga näringstillstånd för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns särskilt vägande skäl för detta. Övergångsbestämmelsen innebär att denna femårsperiod ska inledas först då ett tillfälligt näringstillstånd beviljas enligt 17 § efter att lagen trätt i kraft.

     Övergångsbestämmelsen innebär inte att de näringsidkare som beviljats näringsrätt före den föreslagna landskapslagen träder i kraft skulle vara undantagna från lagens bestämmelser i övrigt. Till exempel ska skyldigheterna gällande det svenska språket i 6 § också tillämpas på sådan näringsverksamhet som sker med stöd av äldre tillstånd. Landskapsregeringens befogenheter gällande tillsyn och påföljder gäller också denna verksamhet. Därtill bör understrykas att ett tillstånd som beviljats av landskapsregeringen med stöd av tidigare lagstiftning inte kan utvidgas till att gälla vilken framtida näringsverksamhet som helst. Om näringsidkaren utvidgar näringsverksamheten till helt nya verksamhetsområden som inte omfattas av det tidigare tillståndet blir näringsidkaren tillståndspliktig enligt den föreslagna lagens bestämmelser.

     I 2 mom. föreskrivs om den lag som tillämpas vid behandlingen av en ansökan som anhängiggjorts före lagen träder i kraft. Enligt den första meningen ska huvudregeln vara att den upphävda landskapslagen ska tillämpas om ansökan har anhängiggjorts före den föreslagna lagen träder i kraft. Enligt momentets andra mening ska bestämmelserna i landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd också tillämpas på en sådan ansökan om detta skulle leda till ett förmånligare slutresultat för den sökande. Detta kan vara fallet om den föreslagna landskapslagen innehåller lindrigare grunder för beviljande av tillstånd än vad som har gällt vid tillämpningen av den landskapslag som upphävs.

     I 3 mom. finns en informativ bestämmelse om att den som när denna lag träder i kraft innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt med striktare villkor har rätt att ansöka om att få sina tillståndsvillkor ändrade i förenlighet med denna lag. De näringsrätter som beviljats av landskapsregeringen enligt 4 § i den landskapslag som upphävs kan innehålla tillståndsvillkor som är striktare än det som ska gälla enligt den föreslagna landskapslagen. I dylika fall kan tillståndsinnehavaren ansöka om att få sina tillståndsvillkor ändrade i förenlighet med den föreslagna lagen. En sådan ansökan ska behandlas som en ordinarie ansökan om näringstillstånd och för behandlingen av ansökan uppbärs samma avgift som för en ansökan om näringstillstånd.

     I 18 § finns bestämmelser om ett näringsregister i vilket får föras in uppgifter både om de näringsidkare som har beviljats näringstillstånd och de som har näringsrätt med stöd av lag. Avsikten är att uppgifterna i registret ska vara så heltäckande som möjligt gällande vem som har rätt att idka näring på Åland. I 4 mom. finns övergångsbestämmelser enligt vilka landskapsregeringen kan i näringsregistret föra in uppgifter om näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt som fortsättningsvis gäller efter att den föreslagna lagen träder i kraft. På detta sätt blir registret mera heltäckande och informativt. I 18 § 2 mom. räknas upp de uppgifter som landskapsregeringen får föra in i registret. Landskapsregeringen får föra in motsvarande uppgifter om de tillstånd som erhållits före landskapslagen träder i kraft och sådan näringsrätt med stöd av lag som fortsättningsvis gäller efter att lagen träder i kraft.

     Enligt 5 mom. ska landskapsförordningar som utfärdats med stöd av den gällande landskapslagen förbli i kraft, om de inte annars strider mot bestämmelserna i denna lag. I dagsläget gäller fortfarande två landskapsförordningar som antagits med stöd av 9 § eller 10 § i landskapslagen om rätt att utöva näring. Det rör sig om landskapsförordningen (1996:49) om inkvarterings- och trakteringsverksamhet och landskapsförordningen (2006:112) om kvalitetsfordringar inom räddningsväsendet. Avsikten är att dessa förordningar ska ses över snarast, bl.a. med tanke på det som föreskrivs i självstyrelselagens 21 § om att bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska finnas på lagnivå.

 

30 § Lagstiftningsordningen. Enligt 35 § 2 mom. i lagtingsordningen kan i en landskapslag bestämmas att ändring och upphävande av eller avvikelse från landskapslagen ska omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En sådan landskapslag antas i samma ordning som 35 § 1 mom. i lagtingsordningen, dvs. lagtingets beslut ska vid ärendets andra behandling omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Självstyrelsepolitiska nämnden har ansett att huvudregeln bör vara att lagar som reglerar principiellt viktiga självstyrelsepolitiska frågor ska antas med kvalificerad majoritet.[117] Landskapsregeringen anser att den föreslagna landskapslagen är så nära förknippad med det åländska nationalitetsskyddet att den bör ges karaktären av konstitutionell landskapslagstiftning. Därmed kommer samtliga huvudsakliga landskapslagar om det åländska nationalitetsskyddet att omfattas av denna kvalificerade lagstiftningsordning. I 9 § 3 mom. i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt och 19 § i landskapslagen (2003:68) om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd ingår liknande bestämmelser.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

L A N D S K A P S L A G
om näringsrätt och näringstillstånd

 

     I enlighet med lagtingets beslut, tillkommet i den ordning 35 § lagtingsordningen för Åland anger, föreskrivs:

 

1 kap.
Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens syfte

     Lagens syfte är att trygga den åländska befolkningens nationalitetsskydd i näringsverksamheten på Åland. Lagen ska särskilt skydda det svenska språkets ställning.

 

2 §

Lagens tillämpningsområde

     Lagen tillämpas på näring som utövas på Åland.

     Lagen tillämpas om en näringsidkare som är etablerad utanför Åland aktivt erbjuder varor eller tjänster på Åland.

     Lagen tillämpas på sporadisk näringsverksamhet endast om den marknadsförs på Åland.

     Lagen tillämpas inte ombord på fartyg som är registrerade på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik. Den som inleder näringsutövning på ett sådant fartyg ska ändå anmäla detta till landskapsregeringen innan verksamheten inleds. En sådan näringsidkare ska vara myndig och inte ha meddelats näringsförbud eller vara försatt i konkurs.

 

3 §

Annan lagstiftning om näringsutövning

     Om skyldighet att göra grundanmälan innan näringsverksamhet inleds föreskrivs i handelsregisterlagen (FFS 129/1979).

     Genom landskapslag kan föreskrivas särskilt om utövandet av viss näring.

     I rikslagstiftningen föreskrivs särskilt om utövandet av vissa näringar inom rikets lagstiftningsbehörighet.

 

4 §

Definitioner

     I denna lag avses med

     1) näringsverksamhet ekonomisk verksamhet som går ut på att erbjuda varor eller tjänster på marknaden,

     2) näringsidkare fysiska eller juridiska personer som utövar näring,

     3) näringsrätt rätt att utöva näring med stöd av lag enligt 3 kap.,

     4) näringstillstånd rätt att utöva näring med stöd av tillstånd enligt 4 kap.

 

5 §

Rätt att utöva näring

     Näring får utövas endast av en fysisk eller juridisk person som har näringsrätt med stöd av lag eller som har beviljats näringstillstånd av landskapsregeringen.

 

2 kap.
Språket i näringsverksamheten

 

6 §

Näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket

     Var och en har rätt att betjänas på det svenska språket då varor och tjänster erbjuds på marknaden. För att trygga en effektiv kommunikation på svenska ska den som är i kontakt med en näringsidkare kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska.

     En näringsidkare ska tillse att väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden tillhandahålls på svenska. Då dessa varor eller tjänster marknadsförs ska det ske på svenska.

     För att trygga det svenska språkets ställning inom näringsverksamheten ska en näringsidkare upprätta anställningsavtal och tillhandahålla annan för anställningsförhållandet och utförandet av arbetet nödvändig information på svenska.

     Skyldigheterna i denna paragraf tillämpas inte på en näringsidkare som är etablerad på Åland till den del denna riktar sig till marknader utanför Åland. Om näringsidkaren inte är etablerad på Åland tillämpas endast skyldigheterna i 1 och 2 mom., men enbart till den del varor eller tjänster erbjuds aktivt på den åländska marknaden.

     En näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket enligt denna paragraf förhindrar inte att andra språk används i näringsverksamheten.

 

7 §

Närmare bestämmelser om de språkliga skyldigheterna

     Språkkunskaperna i 6 § 1 mom. ska motsvara kravet i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen på tillfredsställande kunskaper i svenska. Vid tillsynen kan landskapsregeringen undanta näringsidkaren från detta kunskapskrav på de grunder som föreskrivs i 7 § i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt.

     På begäran av tillsynsmyndigheten ska en näringsidkare kunna påvisa hur de språkliga skyldigheterna i 6 § uppfylls i näringsverksamheten. Uppfyllandet av språkkunskapsvillkoret enligt 6 § 1 mom. kan påvisas genom utbildning som har genomgåtts på svenska, språkexamensintyg, annan dokumentation av språkkunskaperna eller annan muntlig eller skriftlig information om språkkunskaperna.

     Genom landskapsförordning kan utfärdas närmare bestämmelser om

     1) nivån på de kunskaper i det svenska språket som avses i 6 § 1 mom. och hur dessa kunskaper kan påvisas enligt 2 mom. i denna paragraf,

     2) de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentation som avses i 6 § 2 mom., samt

     3) de handlingar som ingår i den för anställningsförhållandet och utförandet av arbetet nödvändiga informationen som avses i 6 § 3 mom.

 

8 §

Annan lagstiftning om språket i näringsverksamheten

     I annan landskapslagslagstiftning kan finnas särskilda bestämmelser om språket i näringsverksamheten som kompletterar bestämmelserna i detta kapitel.

     I självstyrelselagen finns särskilda bestämmelser om statsrådets skyldigheter gällande information och föreskrifter på svenska.

     Om näringsidkares språkliga skyldigheter i konsumentförhållanden föreskrivs i rikets konsumentlagstiftning.

 

3 kap.
Näringsrätt med stöd av lag

 

9 §

Fysiska personers näringsrätt med stöd av lag

     Myndiga fysiska personer som varken har försatts i konkurs eller meddelats näringsförbud och som har hembygdsrätt eller en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke som näring.

     Den som är bosatt på Åland och bedriver näring utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan begagnande av affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftställe har näringsrätt med stöd av 11 § i självstyrelselagen.

 

10 §

Fiske och jordbruk

     Var och en har rätt att idka fiske och jordbruk.

 

4 kap.
Näringstillstånd

 

11 §

Tillståndsplikt

     Annan än i 3 kap. avsedd näringsverksamhet är tillståndspliktig och förutsätter att Ålands landskapsregering beviljar ett näringstillstånd.

 

12 §

Ansökan om näringstillstånd

     Näringsidkare ska ansöka om ett näringstillstånd i god tid före den tillståndspliktiga näringsverksamheten kommer att inledas. Näringsverksamheten får inte inledas före näringstillståndet har beviljats.

     Tillståndsinnehavare är skyldiga att ansöka om ett nytt näringstillstånd om näringsverksamheten ändras så att näringstillståndet inte mera omfattar all verksamhet.

     Om näringsverksamheten har inletts av oaktsamhet utan att landskapsregeringen har beviljat ett näringstillstånd ska näringsidkaren underrättas om skyldigheten att ansöka om ett näringstillstånd och sätta ut en tidsfrist för inlämnandet av ansökan om tillstånd.

     I ansökan ska sökanden lämna uppgifter som identifierar näringsidkaren och preciserar vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. På begäran av landskapsregeringen ska sökanden särskilt lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för prövningen av att näringsverksamheten är förenlig med i lag föreskrivna grunder för beviljande av tillstånd, de villkor som kommer att fastställas i näringstillståndet samt det som föreskrivs om språket i näringsverksamheten enligt denna lag.

 

13 §

Tillståndsförfarandet

     Landskapsregeringen ska behandla en ansökan om näringstillstånd utan dröjsmål.

     Om det finns särskilt vägande skäl kan landskapsregeringen meddela att näringsverksamheten får inledas före ansökan har tagits upp till slutlig prövning och tillståndet har beviljats.

     Om det finns särskilda skäl får ett näringstillstånd beviljas en juridisk person som håller på att bildas. I tillståndet ska som villkor föreskrivas att till landskapsregeringen ska meddelas utan dröjsmål när den juridiska personen har bildats.

     De näringstillstånd som beviljas ska innehålla information om de i 6 § föreskrivna särskilda skyldigheterna gällande det svenska språket i näringsverksamheten.

     Vid handläggningen av en ansökan om ett näringstillstånd tillämpas förvaltningslagen för landskapet Åland och övriga allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser, om inte annat föreskrivs i denna lag.

     Närmare bestämmelser av teknisk natur som gäller innehållet i en ansökan om näringstillstånd och tillståndsförfarandet enligt denna paragraf kan utfärdas genom landskapsförordning.

 

14 §

Fysiska personers permanenta näringstillstånd

     Landskapsregeringen ska bevilja ett permanent näringstillstånd åt en fysisk person som inte har näringsrätt med stöd av lag om personen har sin hemort på Åland och näringsverksamheten är förenlig med de i 6 § föreskrivna skyldigheterna gällande det svenska språket.

     När landskapsregeringen beviljar ett permanent näringstillstånd i enlighet med 1 mom. ska som villkor för tillståndet föreskrivas att

     1) tillståndet gäller för en närmare avgränsad näringsverksamhet och att

     2) den fysiska personens hemort ska vara på Åland.

     Näringstillståndet förfaller om den fysiska personen erhåller näringsrätt med stöd av lag.

 

15 §

Juridiska personers permanenta näringstillstånd

     Landskapsregeringen ska bevilja en juridisk person ett permanent näringstillstånd om

     1) den juridiska personen har sin hemort på Åland,

     2) minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt bolagsman har hembygdsrätt eller en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år, samt

     3) de i 6 § föreskrivna skyldigheterna gällande det svenska språket är uppfyllda.

     När landskapsregeringen beviljar ett permanent näringstillstånd i enlighet med 1 mom. ska som villkor för tillståndet föreskrivas att

     1) tillståndet gäller för en närmare avgränsad näringsverksamhet,

     2) den juridiska personen ska ha sin hemort på Åland, samt att

     3) det som föreskrivs i 1 mom. 2 punkten ska vara uppfyllt och att personen ska ha en faktisk anknytning till den juridiska personen.

 

16 §

Permanent näringstillstånd vid särskilda förhållanden

     Landskapsregeringen kan bevilja ett permanent näringstillstånd med avvikelse från det som föreskrivs i 14 § och 15 § om näringsverksamheten gäller basservice för samhällsfunktioner som är samhälleligt betydelsefull för Åland, eller om det i lag föreskrivs särskilda krav gällande utövandet av viss näring som är oproportionerligt svåra att uppfylla i förenlighet med det som föreskrivs i 14 § eller 15 §. Vid prövningen av ansökan ska särskilt beaktas näringsverksamhetens karaktär och den betydelse tillgången till verksamheten har för Åland.

     När landskapsregeringen beviljar ett permanent näringstillstånd i enlighet med 1 mom. ska som villkor för tillståndet föreskrivas att det enbart gäller för närmare definierad basservice eller särskild i lag reglerad näringsverksamhet. I den mån detta är förenligt med tillståndets syfte och verksamhetens karaktär kan också fastställas sådana villkor som annars ska fastställas enligt 14 § 2 mom. eller 15 § 2 mom. i ett permanent näringstillstånd.

 

17 §

Tillfälligt näringstillstånd

     Landskapsregeringen kan bevilja fysiska och juridiska personer ett tillfälligt näringstillstånd med avvikelse från de grunder och tillståndsvillkor som gäller vid beviljande av permanenta näringstillstånd.

     När landskapsregeringen beviljar ett tillfälligt näringstillstånd ska som villkor föreskrivas att det gäller enbart viss närmare avgränsad näringsverksamhet och för en viss närmare angiven tidsperiod.

     Tillfälliga näringstillstånd kan beviljas för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns särskilt vägande skäl för detta.

 

18 §

Näringsregister

     Landskapsregeringen ska upprätthålla ett näringsregister i syfte att stöda tillsynen av att näringsverksamheten sker i förenlighet med denna lag. I näringsregistret får föras in uppgifter både om de näringsidkare som har beviljats näringstillstånd och de som har näringsrätt med stöd av lag.

     I registret får landskapsregeringen föra in uppgifter om

     1) anmälningar som gjorts enligt 2 § 4 mom.,

     2) de näringsidkare som har erhållit näringstillstånd,

     3) beviljade näringstillstånd,

     4) villkor och giltighetstider för näringstillstånd,

     5) de näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag, samt

     6) administrativa påföljder, varningar, återkallanden och straff som avses i denna lag.

     Var och en har rätt att få information om de uppgifter som har förts in i registret i enlighet med offentlighets- och dataskyddslagstiftningen. Offentliga uppgifter om de näringsidkare som har rätt att idka näring och den grund som rätten baserar sig på kan publiceras på landskapsregeringens webbplats i enlighet med dataskyddslagstiftningen.

     Landskapsregeringen får utan hinder av sekretessbestämmelser lämna uppgifter från näringsregistret till åklagar- och polismyndigheter för utredning av brott eller för väckande av åtal.

 

5 kap.
Tillsyn och påföljder

 

19 §

Tillsynsmyndighet

     Tillsyn enligt denna lag utövas av landskapsregeringen.

     Bestämmelser om polisens skyldighet att ge handräckning åt myndigheter för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet finns i 9 kap. 1 § i polislagen (FFS 872/2011), tillämplig på Åland i enlighet med landskapslagen (2021:12) om tillämpning på Åland av polislagen.

 

20 §

Tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter

     En näringsidkare är skyldig att utan hinder av sekretessbestämmelser och på uppmaning lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsynen av att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och villkor som har fastställts i ett näringstillstånd.

     På landskapsregeringens begäran ska andra myndigheter lämna de uppgifter som behövs för tillsyn enligt denna lag. Om en annan myndighet konstaterar att näringsverksamhet sker i strid med denna lag ska denna, utan hinder av sekretessbestämmelser, anmäla detta till landskapsregeringen.

 

21 §

Inspektion

     Landskapsregeringen får vid tillsynen enligt denna lag inspektera en näringsidkares verksamhet och lokaler som används i verksamheten i syfte att utreda att näringsverksamheten är förenlig med denna lag. Näringsidkaren är skyldig att vid en granskning visa att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och villkor som har fastställts i ett näringstillstånd.

     I utrymmen som används för boende av permanent natur får inspektion utföras endast om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som är föremål för inspektion och om det i det aktuella fallet finns motiverade och specificerade skäl att misstänka att brott skett eller kommer att ske så att påföljden kan vara ett fängelsestraff enligt denna lag eller strafflagen (39/1889).

     Om utförandet av inspektioner gäller i övrigt det som föreskrivs i förvaltningslagen för landskapet Åland.

 

22 §

Administrativa påföljder

     Om en näringsidkare försummar att

     1) lämna in en anmälan enligt 2 § 4 mom.,

     2) söka ett näringstillstånd, trots tillståndsplikt, eller

     3) lämna de uppgifter som behövs för tillsynen enligt 20 §

     ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet inom en utsatt tid. Landskapsregeringen ska förbjuda näringsverksamheten om näringsidkaren inte gör en anmälan eller söker om ett näringstillstånd inom den utsatta tiden.

     Om landskapsregeringen anser att en näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag utövar näringen i strid med skyldigheterna gällande det svenska språket i 6 § eller någon annan bestämmelse i denna lag ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet inom en utsatt tid.

     Om de förseelser eller försummelser som har framkommit vid tillämpningen av 1 och 2 mom. kan rättas till inom den utsatta tiden kan landskapsregeringen ge näringsidkaren en anmärkning. Landskapsregeringen ska ge näringsidkaren en varning om försummelserna eller förseelserna är allvarliga och de fortgår trots uppmaning.

     Landskapsregeringen kan förena en uppmaning, ett förbud eller en varning enligt denna paragraf med vite. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

 

23 §

Återkallande av näringstillstånd

     Landskapsregeringen kan återkalla ett näringstillstånd tidsbundet eller permanent.

     Landskapsregeringen ska innan ett näringstillstånd återkallas eller en varning utdelas uppmana tillståndsinnehavaren att inom en utsatt tid rätta till brister eller försummelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren.

     Landskapsregeringen kan ge tillståndsinnehavaren en anmärkning om de förseelser eller försummelser som har framkommit kan rättas till. Landskapsregeringen ska ge tillståndsinnehavaren en varning om försummelserna eller förseelserna gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren är allvarliga och de fortgår trots uppmaning.

     Landskapsregeringen ska återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavarens försummelser eller förseelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkor är allvarliga och de fortgår trots en varning. Även om ingen varning getts kan landskapsregeringen återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavarens försummelser och förseelser tyder på uppenbar likgiltighet för skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren. Landskapsregeringen ska inte återkalla ett näringstillstånd för en period som är längre än sex månader om ett permanent återkallande skulle vara oskäligt.

     Landskapsregeringen ska återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavaren begär det.

     Landskapsregeringen kan förena en uppmaning eller varning enligt denna paragraf med vite.

 

24 §

Polisanmälan

     Landskapsregeringen kan göra en polisanmälan för de brott som avses i 27 § om näringsidkarens försummelser eller förseelser gällande skyldigheter i denna lag eller tillståndsvillkor är allvarliga eller om de fortgår trots uppmaning.

     Landskapsregeringen ska inte göra en polisanmälan om överträdelsen som helhet betraktad ska anses som ringa och om näringsidkaren rättar till de brister eller försummelser som har framkommit.

 

25 §

Sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut

     Besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärsanvisning ska fogas till ett sådant beslut på det sätt som föreskrivs i 42 § i förvaltningslagen för landskapet Åland.

     Landskapsregeringen kan bestämma att ett beslut som fattats med stöd av denna lag ska iakttas trots eventuella besvär, såvida inte besvärsmyndigheten beslutar något annat.

 

26 §

Avgifter

     Landskapsregeringen beslutar om vilka prestationer som är avgiftsbelagda vid genomförandet av denna lag i enlighet med vad som föreskrivs i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet.

 

27 §

Straffbestämmelser

     Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

     1) utövar näring utan att ha gjort den anmälan som avses i 2 § 4 mom.,

     2) utövar näring i strid med skyldigheterna gällande det svenska språket enligt 6 §,

     3) utövar näring utan att varken ha näringsrätt med stöd av lag eller näringstillstånd,

     4) utövar näring i strid med villkor som ställs upp i ett näringstillstånd enligt 14–17 §§, eller

     5) vägrar lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsyn enligt 20 § 1 mom.

     ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

     Den som genom oaktsamhet gör sig skyldig till en gärning som nämns i 1 mom. ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för näringsförseelse dömas till böter.

     Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i 1 mom. 2 punkten endast om landskapsregeringen har gjort en polisanmälan enligt 24 § eller ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

     Polismyndigheten ska höra landskapsregeringen vid förundersökning av en gärning som är straffbar enligt denna paragraf. Landskapsregeringen ska höras innan åklagare väcker åtal för ett i paragrafen avsett brott.

 

6 kap.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

 

28 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Genom denna lag upphävs landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring.

 

29 §

Övergångsbestämmelser

     Den som när denna lag träder i kraft har näringsrätt med stöd av lag eller som innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt får fortsätta näringsverksamheten utan att behöva söka ett näringstillstånd enligt denna lag. Den tidsmässiga begränsning för beviljandet av tillfälliga näringstillstånd som följer av 17 § 3 mom. tillämpas enbart på ansökningar som lämnas in efter att denna lag träder i kraft.

     På en ansökan om tillstånd som anhängiggjorts före denna lag träder i kraft tillämpas den tidigare landskapslagen. Bestämmelserna i denna lag tillämpas också på en sådan ansökan om detta leder till ett förmånligare slutresultat för den sökande.

     Den som när denna lag träder i kraft innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt med striktare villkor har rätt att ansöka om att få sina tillståndsvillkor ändrade i förenlighet med denna lag.

     Landskapsregeringen får i det näringsregister som avses i 18 § föra in motsvarande uppgifter om sådan näringsrätt med stöd av lag eller beviljad näringsrätt som fortsättningsvis är giltig efter att denna lag träder i kraft.

     Landskapsförordningar som har utfärdats med stöd av landskapslagen om rätt att utöva näring förblir i kraft, om de inte annars strider mot bestämmelserna i denna lag.

 

30 §

Lagstiftningsordningen

     Denna lag får inte ändras eller upphävas, inte heller får avvikelse från den göras på annat sätt än 35 § lagtingsordningen (2011:97) för Åland föreskriver.

 

__________________

 

 

Mariehamn den 16 december 2021

 

 

L a n t r å d

 

 

Veronica Thörnroos

 

 

Föredragande minister

 

 

Harry Jansson

 



[1] Se bl.a. UtUB 4/2003 rd, s. 39.

[2] HFD:2013:34.

[3] Rapport avgiven till Nationernas Förbunds råd av Rapportörskommissionen 1921.

[4] RP 100/1946 rd, s. 3.

[5] ÅSUB-rapport 2002:5, s. 10.

[6] RP 309/1993 rd, s. 71.

[7] RP 73/1990 rd, s. 44.

[8] Se bl.a. högsta domstolens utlåtande 28.5.2019, OH 2019/104.

[9] LS-framställning nr 30/1993-94.

[10] Lagframställningen nr 7/1956.

[11] Lagtingets näringsutskotts betänkande nr 13/1993-94.

[12] Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt, Åländsk utredningsserie 2009:4, s. 61.

[13] HFD:2013:34.

[14] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94 och nr 6/1995-96.

[15] Republikens president förordnade den 13 oktober 1995 landskapslagen om rätt att utöva näring att förfalla i sin helhet.

[16] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 13-14.

[17] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 14.

[18] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 8.

[19] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 14.

[20] Näringsutskottets betänkande nr 13/1993-94, s. 2.

[21] Beslut nr 67/23.12.1999.

[22] Lagutskottets betänkande nr 15/2001-2002.

[23] HFD 3.9.2002, dnr 3279/1/01

[24] ÅSUB-rapport 2002:5, s. 12-13.

[25] Åländsk utredningsserie 2009:4, s. 32.

[26] HFD 22.12.1999, dnr 2388/1/97.

[27] HFD 31.12.2002, dnr 1700/1/01.

[28] HFD:2013:34.

[29] Ålands tingsrätt, 20.5.2011, dom 11/258, ärendenummer R 11/63.

[30] Ålands tingsrätt, 30.1.2009, dom 09/49, ärendenummer R 08/592.

[31] Justitieombudsmannens beslut 1.7.2011, dnr 3723/4/09.

[32] ÅSUB-rapport 2002:5, s. 57.

[33] ÅSUB-rapport 2002:5, s. 59.

[34] Lagutskottets betänkande nr 15/2001-2002.

[35] Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Åländsk utredningsserie 2009:4.

[36] GrUU 2/2012 rd, s. 3, och GrUU 21/2009 rd, s. 4—5.

[37] RP 73/1990 rd, s. 62.

[38] RP 73/1990 rd, s. 69.

[39] Se t.ex. GrUB 11/2009 rd, s. 2 och GrUU 18/2010 rd, s. 2/II.

[40] RP 100/1946 rd, s. 7. Se John Uggla, Om Ålands självstyrelse, SvJT 1947, s. 74.

[41] RP 100/1946 rd, s. 7.

[42] Dom 31.12.2018, dnr R 17/1938.

[43] RP 73/1990 rd, s. 44.

[44] RP 309/1993 rd, s. 71/II och GrUB 25/1994 rd.

[45] Högsta domstolens utlåtande 16.9.2011, OH 2011/178.

[46] Ålandsdelegationens utlåtande nr 18/15, 2.6.2015.

[47] Högsta domstolens utlåtande 28.5.2019, OH 2019/104.

[48] GrUU 69/2014 rd och GrUU 13/2014 rd.

[49] GrUU 31/2006 rd, s. 2 och GrUU 8/2006 rd, s. 3/II.

[50] RP 309/1993 rd, s. 60.

[51] RP 73/1990 rd, s. 73.

[52] Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.

[53] Se även HFD 2013:34 och högsta domstolens utlåtande OH2015/155.

[54] Dom av den 9 december 2010 i mål C-300/09, Staatssecretaris van Justitie mot F. Toprak och C-301/09, Staatssecretaris van Justitie mot I. Oguz, punkt 30.

[55] Lagtingets stora utskotts betänkande nr 4/2002-2003.

[56] Dom av den 15 november 2011 i mål C-256/11 Murat Dereci m.fl. mot Bundesministerium für Inneres. Rättsfallssamlingen 2011. I-11315.

[57] Högsta domstolens utlåtande av den 29 april 1999, OH 99/46.

[58] Dom av den 10 juli 2014 i mål C-138/13, Naime Dogan, punkt 37.

[59] Dom av den 16 april 2013 i mål C‑202/11, Anton Las, punkt 27.

[60] Dom av den 28 november 1989 i mål C-379/87, Anita Groener, punkt 19.

[61] Dom av den 6 juni 2000 i mål C-281/98, Roman Angonese, punkt 48.

[62] Dom av den 12 oktober 1995 i mål C-85/94, Piageme, punkt 17.

[63] Dom av den 16 april 2013 i mål C-202/11, Anton Las, punkt 32.

[64] ÅSUB, Företagen på Åland 31.12.2019.

[65] ÅSUB, Koncernstatistik 2018.

[66] Jouko Kinnunen, Migration, Imperfect Competition and Structural Adjustment – Essays on the Economy of the Åland Islands. 2005.

[67] Jouko Kinnunen, 2007, s. 47-48 i Den åländska hembygdsrätten – Rapport från seminariet Hembygdsrätt, näringsrätt, medborgarrätt – hörnstenar i den åländska självstyrelsen i Helsingfors den 14 juni 2007.

[68] Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Åländsk utredningsserie 2009:4.

[69] ÅLR 2020/1677.

[70] ÅLR 2020/7263.

[71] ÅLR 2020/4278.

[72] RP 100/1946 rd, s. 3.

[73] Lagtingets näringsutskotts betänkande nr 13/1993-94, s. 1.

[74] Domstolens dom av den 25 juli 1991 i mål C-221/89 Factortame. ECLI:EU:C:1991:320, punkt 20.

[75] LF 25/2017-2018, s. 32.

[76] Dom av den 10 maj 1995, Alpine Investments, C‑384/93, EU:C:1995:126 punkt 22.

[77] Se dom av den 7 december 2010, Pammer och Hotel Alpenhof, C-585/08 och C‑144/09, EU: C:2010:740, punkt 93.

[78] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 11-12.

[79] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 8-9.

[80] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 11.

[81] HFD:2013:118.

[82] Kommittébetänkande 1966: B 86.

[83] RP 257/2018 rd, s. 5.

[84] Se t.ex. domstolens dom av den 12 september 2000, Pavlov m.fl., C-180/98–C-184/98, ECLI:EU:C:2000:428, punkt 75.

[85] Se kapitel 2 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (2016/C 262/01).

[86] RP 1/1998 rd, s. 179.

[87] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 13-14.

[88] Justitieombudsmannens beslut 1.7.2011, dnr 3723/4/09.

[89] RP 309/1994 rd, s. 25.

[90] RP 32/2008 rd, s. 18.

[91] Se kapitel 1.2.

[92] RP 73/1990 rd, s. 61.

[93] Se särskilt kap. 2.4 och 7.3 i lagförslag 16/2013-2014.

[94] Lagförslag nr 16/2013-2014, särskilt kapitel 4.

[95] Landskapsstyrelsens framställning nr 6/1995-96.

[96] Högsta domstolens utlåtande 9.9.2003. Dnr OH 2003/67.

[97] Lagförslag 16/2013-2014, se särskilt kapitel 4.2.

[98] Lagförslag nr 16/2013-2014, särskilt kapitel 4.

[99] Se 9 § i jordförvärvslag för Åland (FFS 3/1975).

[100] ÅLR 2019/8295, 8.1.2020.

[101] ÅLR 2020/7028, 23.3.2021.

[102] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 13.

[103] Se t.ex. GrUU 14/2009 rd, s. 2 och GrUU 11/2008 rd, s. 3.

[104] Se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 2, GrUU 42/2016 rd, s. 2, GrUU  38/2016 rd, s. 2, GrUU 29/2016 rd.

[105] GrUU 63/2014.

[106] Se t.ex. GrUU 46/2016 rd.

[107] GrUU 2/2012 rd, s. 3, och GrUU 21/2009 rd, s. 4—5.

[108] ÅLR 2017/7701, beslut 15.11.2017.

[109] Framställning 8/2006-2007, detaljmotivering till 34 §.

[110] Se t.ex. GrUU 2/1996 rd och GrUU 12/1998 rd.

[111] Se t.ex. GrUU 20/2001 rd, s. 3.

[112] GrUU 46/2001 rd.

[113] HFD:2016:96.

[114] Till exempel GrUU 16/2003 rd, s. 2/II, GrUU 44/2004 rd, s. 2—3, GrUU 48/2005 rd, s. 2/I, GrUU 8/2006 rd, s. 3/II.

[115] GrUU 56/2002 rd.

[116] Ålands landskapsregerings beslut (2020:47) om avgifter för prestationer vid landskapsregeringens förvaltning.

[117] Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 2/2012-2013.