Lagförslag 6/2011-2012
|
|
| ||
|
| LAGFÖRSLAG nr 6/2011-2012 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2012-01-12 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Konsumentsäkerhet
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en lag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet. Enligt förslaget ska inom landskapets behörighet de nya riksbestämmelserna som rör området för konsumentsäkerhet, leksakers säkerhet samt underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk, tillämpas i landskapet. Även lagens rubrik ändras.
Lagändringarna innebär att produktsäkerhetskraven på varor och tjänster som erbjuds konsumenter för enskilt bruk skärps. Bland annat ska en tjänsteleverantör göra en skriftlig anmälan till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) innan han eller hon börjar tillhandahålla en konsumenttjänst, förutsatt att tjänsten är förenad med betydande risker. Anmälan ska också göras om det sker en väsentlig förändring i verksamheten eller om leverantören byts ut. ÅMHM ska utan dröjsmål skicka en mottagningsanmälan till tjänsteleverantören. De nya reglerna innebär även att en leksakstillverkare måste analysera en leksaks egenskaper och eventuella faror och visa att den uppfyller de lagfästa säkerhetskraven innan leksaken släpps ut på marknaden. Det vilar på tillverkarens ansvar att bedöma om en leksak överensstämmer med kraven. Även en leksaksimportör och -distributör är skyldiga att försäkra sig om att en leksakstyp som ska släppas ut på marknaden överensstämmer med kraven.
INNEHÅLL
2.3 Skälet till att blankettlagstiftningstekniken valts
2.4 Grunderna för blankettlagstiftningen
3.3 Underrättelser till kommissionen om marknadskontrollen av riskfyllda produkter
5. Viktiga hållpunkter i förslaget
5.2 Innebörden av bestämmelserna om konsumentsäkerhet
5.3 Innebörden av bestämmelserna om leksakers säkerhet
6.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser
2. Landskapslag om ändring av 49 § landskapslagen om miljöskydd
L A N D S K A P S L A G om ändring av 49 § landskapslagen om miljöskydd
Allmän motivering
1. Inledning
De bruks- och kapitalvaror som är allmänt tillgängliga i handeln tillkommer vanligen genom industriell massproduktion och kan vara tekniskt avancerade eller innehålla olika kemiska beståndsdelar. Eftersom produkterna därtill ofta har förpackats av tillverkaren för försäljning i detaljhandeln minskar konsumenternas möjligheter att undersöka varan vid inköpet. Avsaknad av tillräckliga kunskaper för att kunna uppskatta de risker som finns vid normal användning eller sedvanligt innehav av komplicerade produkter kan innebära fara för innehavarens hälsa och egendom. Till följd av fel eller försummelser samt brist på information vid inköpet kan så kallade produktskador uppkomma. Med produktskada avses sådana person- eller sakskador som uppkommit då produkten använts eller innehafts, med undantag av de skador som förorsakats på själva produkten. Produktskador kan förhindras genom lagstiftning som möjliggör tillräckligt effektiv kvalitetskontroll i tillverkningsskedet genom att säkerheten hos de produkter som kan överlåtas i näringsverksamhet regelbundet granskas.
2. Gällande lagstiftning
2.1 Allmänt
Genom 1 § landskapslagen (1988:8) om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om produktsäkerhet (blankettlagen) har, med vissa avvikelser, följande riksförfattningar tillämpliggjorts i landskapet:
1) lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (FFS 75/2004, gamla konsumentsäkerhetslagen),
2) lagen om kosmetiska produkter (FFS 22/2005, kosmetiklagen),
3) lagen om leksakers säkerhet (FFS 287/1997, gamla leksakslagen), samt
4) lagen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om åtgärder för att begränsa utsläppande på marknaden, saluföring och användning av vissa produkter som medför allvarlig risk (76/2004, gamla underrättelselagen).
Med stöd av 3 § blankettlagen övervakar landskapsregeringen tillämpningen av de berörda riksförfattningarna och handhar de förvaltningsuppgifter som enligt rikslagstiftningen ankommer på staten. De förvaltningsuppgifter som i riket ankommer på kommunerna handhas i landskapet av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.
Med stöd av 8 § blankettlagen kan landskapsregeringen, inom landskapets behörighet och genom landskapsförordning, besluta att författningar som utfärdats med stöd av de ifrågavarande riksförfattningarna ska tillämpas i landskapet Åland oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver. Vidare kan landskapsregeringen inom landskapets behörighet i landskapsförordning besluta om genomförandet i landskapet Europeiska unionens (EU:s) direktiv rörande angelägenheter som avses i blankettlagen.[1]
2.2 Syftet med blankettlagen
Syftet med blankettlagen är att den ska fylla en preventiv funktion. Berörda myndigheter ges allmänna befogenheter att övervaka näringsidkarnas verksamhet och möjlighet att vid behov utfärda förbud mot tillverkning och överlåtelse av bland annat skadebringande konsumtionsvaror. Härigenom kan konsumenternas hälsa och egendom i stor utsträckning skyddas mot produkter som inte uppfyller de krav som sedvanligt innehav och normal användning förutsätter. Avsikten är att skadliga produkter ska kunna gallras bort innan de når handeln. Det ankommer inte i något avseende på konsumenterna själva att se till att lagens preventiva syften nås.
2.3 Skälet till att blankettlagstiftningstekniken valts
Beroende av vilka slags produkter det rör sig om innefattar tillämpningsområdet för blankettlagen dels sådana angelägenheter som faller inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet, dels sådana som hänför sig till rikets lagstiftningsbehörighet. Gränsdragningen ifråga om lagstiftningsbehörigheten kan således som en följd därav bli svår. Därför har det ansetts mest ändamålsenligt att i landskapet tillämpa rikets lagstiftning i detta avseende genom blankettlag. Det finns för närvarande ingen anledning att ändra på detta förhållande.
2.4 Grunderna för blankettlagstiftningen
Blankettlagen grundar sig på bestämmelserna i
1) rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet, (produktsäkerhetsdirektivet),
2) rådets direktiv 88/378/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet, liksom också ändringen av detta direktiv genom rådets direktiv 93/68/EEG, (det gamla leksaksdirektivet) samt
3) rådets direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/15/EG om ändring av rådets direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter, (kosmetikdirektivet).
Målet med direktiven är att förbättra funktionen hos den inre marknaden. Målet är även att skapa en enhetlig säkerhetsnivå ifråga om konsumentskydd. Kosmetiklagstiftningen ändras inte alls. Således finns det ingen anledning att närmare gå in på kosmetikdirektivet.
3. Närmare om EU-rätten
3.1 Produktsäkerhet[2]
3.1.1 Allmänt säkerhetskrav
Genom produktsäkerhetsdirektivet införs ett allmänt säkerhetskrav för alla saluförda produkter som är avsedda för eller kan brukas av konsumenterna, inklusive produkter som används av konsumenterna i tjänstesammanhang. Begagnade föremål som har ett antikvitetsvärde eller som behöver renoveras omfattas inte av produktsäkerhetsdirektivet.
En säker produkt innebär ingen eller bara en ringa risk som är förenlig med användningen av produkten och godtagbar med tanke på kravet på en hög skyddsnivå för människors hälsa och säkerhet. En produkt anses säker om den uppfyller EU-lagstiftningens särskilda säkerhetsbestämmelser eller, om sådana saknas, medlemsländernas särskilda bestämmelser för saluföring. Den antas vara säker om den stämmer överens med en europeisk standard som fastställts enligt det förfarande som anges i direktivet. Om sådana bestämmelser eller standarder saknas bedöms produktöverensstämmelsen enligt
1) nationella frivilliga standarder (genom vilka andra europeiska standarder införlivas) samt kommissionens rekommendationer (med riktlinjer för bedömning av produktsäkerheten),
2) standarderna i det medlemsland där produkten tillverkas eller saluförs,
3) uppförandekoderna för hälsa och säkerhet,
4) den aktuella vetenskapliga och tekniska utvecklingen samt
5) den säkerhetsnivå som konsumenterna kan förvänta sig.
3.1.2 Tillverkarnas och distributörernas skyldigheter
När det gäller tillverkarna föreskriver produktsäkerhetsdirektivet att de ska
1) marknadsföra produkter som uppfyller de allmänna säkerhetskraven,
2) förse konsumenten med den information som behövs för att bedöma de risker som är förenade med en produkt, när de inte är uppenbara, samt
3) vidta lämpliga åtgärder för att undvika dessa risker, exempelvis dra tillbaka produkterna från marknaden samt varna konsumenterna eller återkalla sådana produkter som redan har levererats till konsumenterna.
Distributörerna måste
1) leverera produkter som uppfyller kraven på allmän säkerhet,
2) följa upp säkerheten hos saluförda produkter samt
3) tillhandahålla de dokument som behövs för att kunna spåra produkternas ursprung.
När tillverkare och distributörer konstaterar att en produkt utgör en risk, ska de underrätta de behöriga myndigheterna och vid behov samarbeta med dessa. Denna informationsskyldighet beskrivs i bilaga I till direktivet.
3.1.3 Medlemsstaternas skyldigheter
När det gäller medlemsstaterna ska de
1) garantera att tillverkare och distributörer fullgör sina skyldigheter,
2) inrätta organ som har till uppgift att kontrollera att produkterna stämmer överens med säkerhetskraven,
3) vidta lämpliga åtgärder när det handlar om riskprodukter, exempelvis förbud mot saluföring,
4) meddela kommissionen tillvägagångssättet,
5) fastställa regler för att sanktionera överträdelser samt
6) se till att det finns ett system som följer upp konsumenternas klagomål.
3.1.4 Kommissionens roll
Kommissionen ska ta hänsyn till det allmänna säkerhetskravet när den utformar uppdrag till de europeiska standardiseringsorganen och när den i Europeiska unionens officiella tidning offentliggör hänvisningar till Europastandarder som ger möjlighet att fastställa att en produkt överensstämmer med det allmänna säkerhetskravet. Kommissionen sköter systemet för snabbt informationsutbyte (RAPEX) och har möjlighet att vidta lämpliga ”nödåtgärder” i samarbete med medlemsstaterna.
3.1.5 RAPEX-systemet – Snabba ingripanden när det gäller produkter som utgör allvarliga risker
Medlemsstaterna ska identifiera produkter som utgör allvarliga risker för hälsa och säkerhet. De ska vidta snabba ingripandeåtgärder för att skydda konsumenterna. I sådant fall ska medlemsstaten omedelbart underrätta kommissionen via RAPEX-systemet för snabbt informationsutbyte mellan medlemsländerna och kommissionen. [3] Det ger möjlighet att begränsa eller förhindra spridning av farliga produkter. RAPEX-systemets funktion beskrivs närmare i bilaga II till direktivet. Livsmedel, läkemedel och medicintekniska produkter hanteras genom andra insatssystem. Vid användningen av RAPEX ska medlemsstaterna ge kommissionen information som omfattar minst:
1) uppgifter som gör det möjligt att identifiera produkten,
2) en beskrivning av den risk som är förknippad med produkten och dokumentation som ger möjlighet att bedöma den,
3) åtgärder som redan har vidtagits samt
4) information om produktens distribution.
Kommissionen kan även godkänna snabba ingripanden på EU-nivå om den får kännedom om en allvarlig risk med anknytning till en produkt. Efter samråd med medlemsstaterna kan kommissionen då fatta beslut som gäller i ett år och som kan förlängas med ett år i taget. Ett sådant beslut kan innebära
1) införande av särskilda säkerhetskrav,
2) förbud mot användning av vissa ämnen eller
3) krav på att tillverkarna fäster varningar på sina produkter.
3.2 Leksakers säkerhet
3.2.1 Allmänt
Som framgår av avsnitt 2.4 ovan har, genom de nuvarande bestämmelserna i blankettlagen, gamla leksaksdirektivet liksom också ändringen av detta direktiv genom rådets direktiv 93/68/EEG, implementerats i landskapslagstiftningen. Sedan år 2003 har kommissionen utrett behovet att revidera det gamla leksaksdirektivet. Vid detta utredningsarbete och den genomförda konsekvensbedömningen kunde det konstateras att regleringen på gemenskapsnivå har visat sig vara nyttig och grundprinciperna i det gamla leksaksdirektivet har fungerat bra. Samtidigt konstaterades att det fanns ett behov av att utveckla och komplettera regleringen. Den tekniska utvecklingen på leksaksmarknaden har gett upphov till nya frågor kring leksakers säkerhet. Till följd av detta har Europaparlamentet och rådet antagit direktivet 2009/48/EG om leksakers säkerhet, nedan kallat det nya leksaksdirektivet.
3.2.2 Det nya leksaksdirektivet
Det nya leksaksdirektivet uppställer exakta krav på olika ekonomiska aktörer, tillverkare, deras auktoriserade representanter, importörer samt distributörer. En ekonomisk aktör som släpper ut en leksak på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en leksak på ett sådant sätt att det kan påverka överensstämmelsen med de grundläggande kraven, anses vara tillverkare och ska därför överta tillverkarens skyldigheter. Direktivet förutsätter att en tillverkare upprätthåller en dokumentation som ska vara betydligt mer täckande än tidigare. Tillverkaren måste avge en särskild EG-försäkran om överensstämmelse för att visa att de väsentliga säkerhetskrav som anges i direktivet uppfylls. I direktivet ställs krav beträffande leksakers spårbarhet genom hela leveranskedjan. Detta har ansetts förenkla och effektivisera marknadskontrollen.
Det nya leksaksdirektivet innehåller särskilda bestämmelser om det allmänna säkerhetskrav som ska ställas på leksaker. Enligt dessa bestämmelser får en leksak, inklusive de kemikalier som den innehåller, inte vara så beskaffad att den äventyrar användarnas eller tredje parters säkerhet och hälsa då den används på det sätt som tillverkaren avsett eller som kan förutsättas med hänsyn tagen till ett barns beteende. Leksaker som släpps ut på marknaden ska uppfylla de grundläggande säkerhetskraven under hela den tid som de normalt sett kan förväntas vara i bruk. På samma sätt som gamla leksaksdirektivet innehåller även nya leksaksdirektivet bilagor om grundläggande säkerhetskrav gällande leksakernas fysikaliska och mekaniska egenskaper, brandfarlighet, kemiska egenskaper, elektriska egenskaper, hygien och radioaktivitet. I det nya leksaksdirektivet ställs dessutom ytterligare några nya grundläggande säkerhetskrav i detta hänseende. Dessa krav är dessutom något mer detaljerade än de tidigare kraven, något som följer av att den tekniska utvecklingen, nya forskningsrön samt genomförda reformer i andra delar av gemenskapslagstiftningen har beaktats i leksaksdirektivet.
I det nya leksaksdirektivet har det fästs särskild uppmärksamhet vid skyddet av barn mot risker som är förenade med kemikalier i leksakerna. Cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen, så kallade CMR-ämnen, är i regel förbjudna i leksaker. Gränserna avseende den högsta tillåtna dagliga biotillgängligheten av farliga kemiska ämnen, såsom bly och kvicksilver, är i många fall lägre än i gamla leksaksdirektivet och förteckningen över sådana ämnen är längre än tidigare. [4] Användning av vissa allergiframkallande doftämnen i leksaker är i enlighet med bestämmelserna i leksaksdirektivet förbjudna och användning av vissa andra allergiframkallande doftämnen omfattas av anmälningsskyldighet. För att skydda barn från risken att deras hörsel skadas av bullriga leksaker, ska leksakerna konstrueras och tillverkas så att maximivärden både för impulsljud och varaktiga ljud från sådana leksaker hålls på en nivå där barns hörsel inte skadas. Det nya leksaksdirektivet innehåller även särskilda bestämmelser om leksaker som ingår i livsmedel. Syftet med dessa bestämmelser är att förebygga eventuella risker för kvävning på grund av kombinationen av leksak och livsmedel. Enligt det nya leksaksdirektivet är det förbjudet att placera leksaker så att de sitter fast ihop med ett livsmedel. Det är också förbjudet att placera leksaken inne i ett livsmedel på ett sådant sätt att man måste förtära livsmedlet för att komma åt leksaken. Det nya leksaksdirektivet innehåller dessutom mer täckande bestämmelser om de varningstexter som leksaker ska förses med. Med tanke på främjandet av förutsättningarna för en säker användning av leksakerna har det ansetts nödvändigt att utfärda mer detaljerade bestämmelser om varningstexter.
Vidare innehåller det nya leksaksdirektivet bestämmelser om CE-märkning vilkas syfte är att visa leksakernas överensstämmelse med kraven. Rent allmänt är CE-märkning en produktmärkning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Bokstäverna CE är en förkortning för Conformité Européenne (’i överensstämmelse med EG-direktiven’). En produkt med CE-märkning får säljas i EES-området utan ytterligare krav. Förutsättningarna för att få CE-märka en produkt är att produkten överensstämmer med grundläggande krav på exempelvis hälsa, säkerhet, funktion, miljö samt att föreskriven kontrollprocedur har följts. För många produkter ansvarar tillverkaren själv för att kraven är uppfyllda. För vissa produkter med höga krav på säkerhet ska ett speciellt kontrollorgan säkerställa att kraven efterlevs. Är en produkt försedd med CE-märkning visar detta att tillverkaren eller importören har följt de grundläggande krav som återfinns i de EG-direktiv som reglerar detta. I princip innebär det att tillverkaren är ansvarig för alla skador som orsakas av den CE-märkta produkten, under förutsättning att användaren följt instruktionerna. Medlemsstaterna har förpliktat sig att implementera kraven i nationell lagstiftning med bibehållen kravnivå. Det innebär att alla nationella lagstiftningar är harmoniserade. Genom att fästa CE-märkning på leksaken försäkrar således tillverkaren att leksaken uppfyller alla krav som ställs på den i den tillämpliga gemenskapslagstiftningen.
Utöver de allmänna principerna om CE-märkning innehåller direktivet dessutom bestämmelser också om hur CE-märkningen ska fästas så att den är tillräckligt synlig. Detta har ansetts kunna underlätta marknadskontrollen av leksaker. Enligt bestämmelserna i det nya leksaksdirektivet ska tillverkaren innan de släpper ut en leksak på marknaden analysera eventuella faror som beror på leksakens kemiska, fysikaliska, mekaniska, elektriska och hygieniska egenskaper eller dess brandfarlighet och radioaktivitet samt bedöma den möjliga exponeringen för dessa faror.
Det nya leksaksdirektivet innehåller även detaljerade bestämmelser om de förfaranden för bedömning av överensstämmelse med kraven som tillverkaren måste följa. Enligt bedömning kan man på detta sätt säkerställa att de grundläggande säkerhetskraven blir uppfyllda. När det gäller kemikalier ingår i den ovan nämnda säkerhetsbedömningen också en bedömning av hur sannolikt det är att leksaken innehåller förbjudna ämnen eller ämnen vars användning är begränsad. Tillverkaren är skyldig att bevara denna säkerhetsbedömning som en del av den tekniska dokumentationen för att marknadskontrollmyndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter effektivt. Den interna tillverkningskontrollen, som grundar sig på tillverkarens eget ansvar för bedömning av överensstämmelse, har enligt direktivets ingress visat sig vara tillräcklig om tillverkaren har följt de harmoniserade standarder till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och som innehåller alla säkerhetskrav som gäller för leksaken.
Om det inte finns några sådana harmoniserade standarder, bör leksaken enligt det nya leksaksdirektivet genomgå en kontroll av tredje part, i detta fall en EG-typkontroll. Samma sak gäller om en eller flera av standarderna har offentliggjorts med en begränsning i Europeiska unionens officiella tidning eller om tillverkaren inte alls eller endast delvis har följt standarderna. Tillverkaren ska skicka leksaken till EG-typkontroll, om tillverkaren anser att leksakens art, utformning, konstruktion eller syfte kräver en kontroll av tredje part. I enlighet med principerna i EU-bestämmelserna enligt den nya metoden innehåller det nya leksaksdirektivet detaljerade bestämmelser om anmälda organ som genomför bedömningar av leksakers överensstämmelse med kraven. Det nya leksaksdirektivet innehåller också bestämmelser om informationsutbyte och underrättelseförfaranden mellan medlemsstaterna och kommissionen. Dessa baserar sig långt på Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (förordningen om ackreditering och marknadskontroll) samt på produktsäkerhetsdirektivet. Genom att tillämpliggöra lagen om leksakers säkerhet implementeras det nya leksaksdirektivets bestämmelser i landskapslagstiftningen.
3.3 Underrättelser till kommissionen om marknadskontrollen av riskfyllda produkter
Som framgår av den inledande redogörelsen i avsnitt 3.1.5 ovan är det viktigt att effektivt kunna övervaka att produktsäkerheten inom EU uppfyller de krav som ställs i produktsäkerhetsdirektivet. Därför har det, både på nationell nivå och gemenskapsnivå, inrättas ett system för snabbt informationsutbyte i vissa situationer. Det rör sig om situationer där det finns en allvarlig risk som kräver ett snabbt ingripande i fråga om en produkts säkerhet. Bestämmelser om detta system som kallas RAPEX ingår i artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet. Bestämmelser om RAPEX-systemet fanns redan i ett tidigare direktiv, nämligen rådets direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet, fastän systemet då var mycket mer begränsat än det nuvarande systemet. I artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet föreskrivs att om en medlemsstat vidtar eller beslutar att vidta, rekommendera eller komma överens med tillverkare och distributörer om att vidta åtgärder, oavsett om de är obligatoriska eller frivilliga, för att hindra, inskränka eller knyta speciella villkor till den eventuella saluföringen eller användningen inom sitt territorium av produkter på grund av en allvarlig risk, ska den omedelbart underrätta kommissionen om detta genom RAPEX. Medlemsstaten ska även utan dröjsmål underrätta kommissionen om varje ändring eller upphävande av sådana åtgärder eller ingripanden. Om medlemsstaten anser att riskens verkningar inte går utöver eller kan gå utöver dess eget territorium, ska den informera om åtgärderna i den mån som dessa är av intresse ur produktsäkerhetssynpunkt för medlemsstaterna. Detta kan vara fallet särskilt om det rör sig om en ny allvarlig risk som ännu inte påpekats i andra tidigare underrättelser. Då det är fråga om en allvarlig risk ska medlemsstaterna underrätta kommissionen också om de åtgärder som producenter och distributörer vidtar frivilligt. Kommissionen ska, när den får sådana underrättelser, kontrollera att de stämmer överens med artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet och de krav som är tillämpliga för driften av RAPEX och översända dem till övriga medlemsstater, som i sin tur omedelbart ska underrätta kommissionen om vilka åtgärder de vidtar. I bilaga II till produktsäkerhetsdirektivet finns dessutom detaljerade bestämmelser om förfarandet för RAPEX. Utöver de centrala bestämmelserna i artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet finns i artikel 11 i produktsäkerhetsdirektivet bestämmelser om medlemsstaternas skyldighet att underrätta kommissionen om sådana nationella åtgärder som begränsar utsläppandet av produkter på marknaden eller som kräver att de ska dras tillbaka eller återkallas och där det inte är fråga om sådan allvarlig risk som avses i artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet.
Förordningen om ackreditering och marknadskontroll antogs den 9 juli 2008. Förordningen tillämpas från den 1 januari 2010. I ingressen till förordningen om ackreditering och marknadskontroll konstateras att situationer där en produkt kan innebära en allvarlig risk kräver snabbt ingripande. Produkten kan exempelvis dras tillbaka eller återkallas. Det kan även bli fråga om att förbjuda att produkten tillhandahålls på marknaden. I sådana situationer har det ansetts nödvändigt att ha tillgång till ett system för snabbt informationsutbyte mellan medlemsstaterna och kommissionen. Produktsäkerhetsdirektivet har visat sig vara effektivt och verkningsfullt för konsumentprodukter. För att undvika onödig överlappning har det ansetts att detta system ska användas också vid tillämpningen av förordningen om ackreditering och marknadskontroll. Att säkerställa sammanhängande marknadskontroll inom hela unionen kräver omfattande informationsutbyte om nationell verksamhet på produktsäkerhetsområdet. I artikel 22 i förordningen om ackreditering och marknadskontroll finns bestämmelser om gemenskapens system för snabbt informationsutbyte. I artikeln föreskrivs att när en medlemsstat vidtar, eller avser att vidta, en åtgärd med anledning av en produkt som utgör en allvarlig risk och anser att orsakerna som ligger bakom åtgärden, eller åtgärdens konsekvenser når utanför dess territorium ska den omgående informera kommissionen om den åtgärd medlemsstaten vidtagit. De åtgärder som enligt artikel 20 i samma förordning kommer i fråga är återkallelse av produkten, tillbakadragande av produkten från marknaden eller förbud mot tillhandahållande av produkten på gemenskapsmarknaden. Enligt artikel 22 i förordningen om ackreditering och marknadskontroll ska medlemsstaten även utan dröjsmål underrätta kommissionen om varje ändring eller upphävande av en sådan åtgärd.
4. Förslag
Mot bakgrund av det som anförts ovan och att det i riket antagits nya klarare och mer väldisponerade regler som rör området för produktsäkerhet föreslår landskapsregeringen att blankettlagen ändras på det sätt som framgår av förslaget till lagtext nedan. Genom ändringen tillämpliggörs, med vissa i lagtexten nedan angivna avvikelser bestämmelserna i konsumentsäkerhetslagen (FFS 920/2011), lagen om leksakers säkerhet (FFS 1154/2011, nya leksakslagen), samt lagen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (FFS 1197/2009, nya underrättelselagen) i landskapet.
5. Viktiga hållpunkter i förslaget
5.1 Blankettlagens rubrik
Blankettlagens nuvarande rubrik ger vid handen att lagen i huvudsak anger vilka produktkrav som ska vara uppfyllda för att olika konsumtionsvaror ska anses säkra att använda. I realiteten anger det nya regelverket än tydligare ramarna för vilka säkerhetskrav som ska ställas på varor och tjänster avsedda för enskilt konsumentbruk, och hur tillsynen över lagens efterlevnad ska fungera. Med anledning av detta föreslår landskapsregeringen att lagens rubrik ändras så att det uttryckligen framgår vad lagen innebär. I den fortsatta redogörelsen är det därför ändamålsenligt att använda sig av det nya begreppet konsumentsäkerhet.[5]
5.2 Innebörden av bestämmelserna om konsumentsäkerhet
Bestämmelserna i konsumentsäkerhetslagen överensstämmer i mångt och mycket med bestämmelserna i gamla konsumentsäkerhetslagen. Dock har det i riket ansetts att lagstiftningen behöver ändras till vissa delar. Det finns ett särskilt behov av att förenkla och skapa klarhet i de begrepp som används i lagen, precisera de bestämmelser som beror på planeringen av tillsynen samt att skapa klarhet i bestämmelserna om tillsynsmyndigheternas befogenheter. Innebörden av sådana ändringar som även på motsvarande sätt, anpassade efter åländska förhållanden, bör genomföras i landskapet på det sätt som framgår närmare av redogörelsen nedan.
5.2.1 Nya centrala begrepp
Den föreslagna tillämpningen av de nya bestämmelserna innebär att nya begrepp i praktiken introduceras i lagstiftningen. Det som är centralt i sammanhanget är att de tidigare begreppen näringsidkare och annan tjänsteleverantör ersätts med begrepp som varuleverantör och tjänsteleverantör. Även begreppen verksamhetsutövare, som står som en samlingsbeteckning för varuleverantör och tjänsteleverantör, samt riskbedömning införs.
Begreppet verksamhetsutövare syftar på fysiska personer eller enskilda alternativt offentliga juridiska personer vilka tillverkar, importerar, exporterar, transporterar genom landet, saluför, tillhandahåller, säljer eller på annat sätt överlåter eller förmedlar konsumtionsvaror. Även fysiska personer alternativt enskilda eller offentliga juridiska personer som utför, saluför, tillhandahåller, säljer eller på annat sätt överlåter eller förmedlar konsumenttjänster faller in under beteckningen verksamhetsutövare. Begreppet riskbedömning är så central med tanke på marknadsövervakningen att den ska definieras i lag.
Ändringarna innebär inte att lagstiftningens tillämpningsområde i sak ändras utan att det i realiteten införs nya begrepp som gör det möjligt att dra upp tydliga gränser i lagstiftningen som klart utvisar vem som ska vara ansvarig part. Ändringen bidrar även till att det skapas en större klarhet i vilka verksamhetsutövare som förpliktas av lagen i och med att definitionerna på både varuleverantör och tjänsteleverantör ska inbegripa också parter som förmedlar konsumtionsvaror eller konsumenttjänster.
5.2.2 Anmälningsplikt
I gamla konsumentsäkerhetslagen finns inga bestämmelser som förpliktar en tjänsteleverantör att göra en förhandsanmälan till en tillsynsmyndighet när en verksamhet inleds, ändras eller upphör. Den föreslagna ändringen innebär en förbättring eftersom tillsynsutövningen annars kan bli splittrad och bristfällig. Förutsättningen för att kunna upprätthålla en välfungerande tillsyn i detta avseende är att tillsynsmyndigheten (ÅMHM) har tillgång till ur konsumentsäkerhetssynpunkt relevant information om olika verksamheter som bedrivs i landskapet. Eftersom den som erbjuder konsumenttjänster, som i enlighet med den föreslagna tillämpningen av de nya reglerna betecknas tjänsteleverantör, för närvarande inte behöver göra någon anmälan då en verksamhet ska inledas, känner ÅMHM nödvändigtvis inte ens till vilka objekt den ska övervaka. Det är inte rimligt att ÅMHM ensam ska vara tvungen att kartlägga olika relevanta tillsynsobjekt. Det är betydligt enklare om en tjänsteleverantör förpliktas att göra en anmälan till myndigheten ifråga.
Den föreslagna ändringen innebär inte att det i lag stipuleras en allmän skyldighet för alla tjänsteleverantörer att göra en anmälan till ÅMHM innan en verksamhet inleds. Skyldigheten begränsas till sådan verksamhet som kan vara förenad med betydande risker. Gemenskapslagstiftningen utgår från att endast säkra tjänster får tillhandahållas. Tjänsteleverantören måste försäkra sig om att så är fallet innan verksamheten inleds. Innebörden av förslaget är att anmälningsförfarandet inte fördröjer verksamhetsstarten eftersom tjänsteleverantören inte behöver invänta något svar från ÅMHM innan han eller hon kan inleda sin verksamhet. När det gäller anmälningsskyldigheten görs inte någon åtskillnad mellan olika tjänsteleverantörer beroende på vilken medlemsstat de kommer ifrån.
5.2.3 Säkerhetsdokument
I förbyggande syfte är det av vikt att en tjänsteleverantör har någon form av dokumenterad säkerhetsplanering som kan granskas och följas upp av ÅMHM för att därmed minska risken för att olyckor inträffar eller farliga situationer uppstår. Den nuvarande tillämpningen av rikslagstiftningen innebär att det inte finns någon uttrycklig skyldighet för tjänsteleverantörerna att göra en säkerhetsplanering som anknyter till de konsumenttjänster som erbjuds. Innebörden av förslaget är att tjänsteleverantören med stöd av lag påförs en grundläggande skyldighet att upprätta så kallade säkerhetsdokument som bland annat anger hur verksamhetsrelaterade faror och risker ska identifieras och hanteras. Förslaget innebär även att det införs bestämmelser i landskapslagstiftningen om innehållet i dokumentet, uppdatering av dokumentet, sättet att säkerställa att de anställda hos tjänsteleverantören är förtrogna med planen, den säkerhetsutbildning för personalen som behövs samt övningar i hur man agerar i nödsituationer.
Den föreslagna tillämpningen av ändrade riksbestämmelser innebär att skyldigheten att upprätta ett säkerhetsdokument kan kopplas samman med en förhandsanmälan. Om en konsumenttjänst är av sådan art att en anmälan om den måste göras till ÅMHM innan verksamheten inleds ska också ett säkerhetsdokument för tjänsten upprättas. Tjänstens art och omfattning är dock avgörande för hur omfattande och detaljerat säkerhetsdokumentet ska vara.
Säkerhetsdokumentet behövs framför allt för att se till att tjänsteleverantören själv är tillräckligt väl förberedd på de risker som kan vara förenade med tjänsten. Ändringen innebär inte att ÅMHM måste sätta sig in i samtliga säkerhetsdokument. Det centrala är istället att det finns ett dokument att tillgå som ÅMHM vid behov ska ha möjlighet att granska i samband med marknadsövervakningen för att kunna bedöma om tjänsteleverantören fullgjort sin i lag ålagda skyldigheter. De nya bestämmelserna innebär även att en tjänsteleverantör som erbjuder likartade tjänster på olika håll, exempelvis upprätthåller flera lekplatser, kan utarbeta ett enda säkerhetsdokument som gäller gemensamt för dessa.
I det gemensamma säkerhetsdokumentet kan leverantören allt enligt behov föra in uppgifter om särdragen hos varje enskild tjänst och deras säkerhet. Ett sådant förfarande underlättar planeringsarbetet för särskilt kommunala tjänsteleverantörer. Förfarandet får dock inte försämra säkerhetsplaneringens utförlighet, nivå eller kvalitet. Ett dokument som är gemensamt för flera likartade tjänster ska vara tillräckligt omfattande och detaljerat och det ska uppdateras tillräckligt ofta på samma sätt som sådana säkerhetsdokument som upprättas skilt för olika verksamhetsformer. Väl utarbetade säkerhetsdokument, som till gagn för enskilda konsumenter uppfyller de krav som det nya regelverket förutsätter, tar en viss tid i anspråk innan de kan färdigställas. Därför finns det anledning att föreskriva om en skälig övergångsperiod i fråga om kravet att upprätta skriftliga säkerhetsdokument. Därför har det tagits in övergångsbestämmelser i lagförslaget som gör det möjligt för tjänsteleverantörer att anpassa sig till de nya bestämmelserna. Noteras bör att skyldigheten att upprätta säkerhetsdokument även gäller sådana tjänster som tjänsteleverantören har erbjudit redan innan de nya bestämmelserna träder i kraft.
5.2.4 ÅMHM:s informationsrätt
Den föreslagna tillämpningen av de nya bestämmelserna i det här avseendet innebär att det i lag dras tydligare gränser för när ÅMHM ska ha rätt att få information både från andra myndigheter och från olika verksamhetsut-övare och som kan behövas för att tillsynen ska kunna utövas i enlighet med lagstiftarens intentioner. ÅMHM:s rätt att få information omfattar även sekretessbelagda uppgifter, om detta är nödvändigt för att tillsynen ska kunna utövas korrekt, något som inte framgår klart av den gällande lagstiftningen.
Tillämpningen av de nya bestämmelserna är till fördel när det uppstår problematiska situationer som kan sättas i samband med att en konsumenttjänst utförts. Exempelvis då allvarliga olyckor inträffat kan det vara viktigt att ÅMHM får tillgång till sekretessbelagda uppgifter om hälsotillstånd eftersom dessa uppgifter kan vara viktiga med tanke på utredningen av saken. För att ÅMHM ska kunna bedöma vilka fortsatta åtgärder som eventuellt behövs bör myndigheten få information om vad som har hänt och hur olika faktorer har påverkat händelsen. Det ligger också i verksamhetsutövarens intresse att det skapas klarhet i om exempelvis en olycka har berott på en orsak som har samband med att en viss tjänst utförts eller om orsaken härrör från den som deltagit i den verksamhet som utgör själva tjänsten.
Sekretessbelagda uppgifter om affärs- eller yrkeshemligheter eller uppgifter om en enskild persons ekonomiska ställning kan komma till användning vid tillsynen när det ska bedömas om en produkt är säker för konsumenterna med hänsyn till dess mekaniska eller kemiska egenskaper. Också med tanke på bedömningen av om några ytterligare tillsynsåtgärder behöver vidtas kan det vara viktigt att veta i hur stora mängder eller inom hur stort område en produkt har distribuerats.
5.3 Innebörden av bestämmelserna om leksakers säkerhet
När det gäller olika säkerhetskrav överensstämmer den gamla leksakslagen med de krav som anges i gamla leksaksdirektivet. Eftersom det nya leksaksdirektivet är betydligt mer detaljerat än gamla leksaksdirektivet, har nya leksakslagen antagits i riket. Nya leksakslagen har i riket ersatt gamla leksakslagen. Den nya leksakslagen innehåller alla bestämmelser som behövs för att det nya leksaksdirektivet ska kunna genomföras nationellt. Innebörden av den föreslagna tillämpningen av de nya bestämmelserna är att ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om leksakers säkerhet vilar på samma tillsynsmyndigheter, i enlighet med samma arbetsfördelningsprincip, som har att tillse att konsumentsäkerhetslagstiftningen efterlevs i landskapet, dvs. landskapsregeringen och ÅMHM. I övrigt framgår nya leksakslagens innehåll av redogörelsen i avsnitt 3.2.1 och bilagan till detta lagförslag.
Det nya regelverket ger framförallt ÅMHM en lagstadgad möjlighet att av använda sig av de konsumentsäkerhetslagstiftningsmässiga tillsynsmetoderna också i fråga om farliga leksaker. Det är således möjligt för ÅMHM att vid behov att vidta åtgärder då det är fråga om lokal tillverkning eller import. Också när Säkerhets och- kemikalieverket har utfärdat ett säljförbud för en leksak eller ålagt en näringsidkare att inleda återkallelseförfarande, kan man på den lokala nivån vid behov försäkra sig om att näringsidkaren fullgjort sin skyldighet. Till följd av bestämmelserna i 14 § konsumentsäkerhetslagen och 57 § nya leksakslagen som enligt förslaget intagits med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen (1991:71) för Åland, till den del de innebär förpliktelser för tullmyndigheten, utövar denna myndighet tillsyn över säkerheten hos de leksaker som importeras från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Karakteristiskt för den tillsyn som utövas av tullen är att proverna tas och tillsynsåtgärderna vidtas i importskedet innan leksakspartierna har distribuerats till handelns lager och hyllor där de är åtkomliga för konsumenter. De nya bestämmelserna som enligt förslaget ska tillämpliggöras ökar i någon mån skyldigheterna för tillsynsmyndigheterna att kontrollera att näringsidkarna kan visa upp erforderliga handlingar om en leksakstyp.
5.4 Innebörden av bestämmelserna om underrättelser till kommissionen om marknadskontrollen av riskfyllda produkter
5.4.1 Närmare om den ändrade lagstiftningen i riket och orsakerna därtill
De i artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet föreskrivna skyldigheterna som åläggs medlemsstaterna har i riket implementerats genom gamla underrättelselagen.[6] I den gamla underrättelselagen finns det dock inte bestämmelser om sådana underrättelser som avses i artikel 11 i produktsäkerhetsdirektivet. Vidare gäller enligt förordningen om ackreditering och marknadskontroll att systemet för informationsutbyte ska bygga på det system som anges i artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet om allmän produktsäkerhet. Förordningen om ackreditering och marknadskontroll utvidgar dessutom tillämpningsområdet för RAPEX-underrättelser. Enligt förordningen om ackreditering och marknadskontroll ska kommissionen underrättas om vilka marknadskontrollåtgärder som vidtagits och som gäller produkter med allvarlig risk. Det gäller också i sådana fall där det inte rör sig om konsumtionsvaror. Ett sådant system för snabbt informationsutbyte som avses i artikel 22 i förordningen om ackreditering och marknadskontroll ska kunna fungera effektivt. Därför har det i riket ansetts att lagstiftningen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om åtgärder för att begränsa utsläppande på marknaden, saluföring och användning av vissa produkter som medför allvarlig risk, ska revideras. En annan viktig omständighet i sammanhanget är att den skyldighet att lämna de underrättelser till kommissionen som avses i produktsäkerhetsdirektivet som enligt 8 § gamla konsumentsäkerhetslagen ålåg Konsumentverket numera övertagits av Säkerhets- och kemikalieverket. Till följd av alla dessa omständigheter har gamla underrättelselagen nyligen upphävts i riket och ersatts med nya underrättelselagen. Tillämpningsområdet för den nya underrättelselagen ska täcka systemen för informationsutbyte enligt både artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet och artikel 22 i förordningen om ackreditering och marknadskontroll.
5.4.2 Närmare om lagändringen i landskapet
I likhet med gamla underrättelselagen innehåller nya underrättelselagen bestämmelser av såväl landskaps- som rikslagstiftningsnatur. I och med att produktsäkerhetsdirektivet förutsätter att varje medlemsstat inrättar ett system för snabbt informationsutbyte i situationer där det finns en allvarlig risk som kräver ett snabbt ingripande i fråga om en produkts säkerhet faller det utanför landskapets behörighet att föreskriva en skyldighet för landskapsregeringen att direkt rapportera till kommissionen.[7]
För att arrangemanget med rapportering ska kunna fungera i enlighet med intentionerna i produktsäkerhetsdirektivet är det viktigt att lagstiftningen angående underrättelser till kommissionen om marknadskontrollen av riskfyllda produkter hålls uppdaterad. Av det skälet föreslås en ändring av blankettlagen på det sätt som framgår av lagtexten nedan. Konsekvensen av den föreslagna tillämpningen i enlighet med 1 § 1 mom. 4 punkten blankettlagen är att tillsynsmyndigheten i landskapet, i de flesta fall ÅMHM och i undantagsfall landskapsregeringen, ska kontakta behörig nationell myndighet, dvs. Säkerhets- och kemikalieverket och rapportera om allvarliga fel i varor och tjänster som medför sådana risker för konsumenter att det ligger i kommissionens intresse att få information om dem. Säkerhets- och kemikalieverket vidtar, i enlighet med gällande rikslagstiftning sedan de rapporteringsåtgärder som krävs för att kommissionen ska få information om felen ifråga.
6. Förslagets konsekvenser
6.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser
6.1.1 Konsumentsäkerhet
Förslaget har inga betydande ekonomiska konsekvenser för verksamhetsutövarna eller för landskapsförvaltningen. Den principiella utgångspunkten, både i de bestämmelser som för närvarande tillämpas och i de bestämmelser som enligt förslaget ska tillämpas, är att verksamhetsutövarna, både varuleverantörerna och tjänsteleverantörerna, ska se till att de konsumtionsvaror som de tillverkar, importerar, saluför eller överlåter eller de konsumenttjänster som de utför eller tillhandahåller är säkra. Denna skyldighet gäller i lika hög grad för såväl de näringsidkare och de ickekommersiella verksamhetsutövare som är ansvariga parter som för tillsynsmyndigheterna.
När det gäller de administrativa konsekvenserna kan följande konstateras. För ÅMHM innebär förslaget nya uppgifter för ÅMHM. Nya instrument såsom anmälningsplikt för olika verksamhetstyper införs och därmed även regelbunden tillsyn över nya verksamhetsgrupper och säkerhetsdokument krävs i verksamheterna.
6.1.2 Leksakers säkerhet
Den föreslagna tillämpningen av de nya bestämmelserna i nya leksakslagen innebär att ansvaret för tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna ifråga kommer vila på ÅMHM. Då leksaker i allmänhet säljs över hela landskapet, är det ändamålsenligt att tillsynen över deras säkerhet utövas av en part vars behörighet omfattar hela landskapet. ÅMHM har även inom ramen för sin kompetens resurser som behövs vid övervakningen av leksakers säkerhet. Det nya regelverket gör det möjligt för ÅMHM att snabbt ingripa mot leksaker som används i samband med utförandet av konsumenttjänster samt vid behov vidta åtgärder då det är fråga om lokal tillverkning eller import. Det nya regelverket kan i någon mån medföra merarbete för ÅMHM när det ska kontrolleras att näringsidkarna kan presentera de handlingar om leksaken som erfordras för att blankettlagens krav ska kunna uppfyllas. Förslaget har i övrigt till denna del inte några avgörande konsekvenser i fråga om organisation eller ekonomi eller administration.
6.1.3 Underrättelser till kommissionen om marknadskontrollen av riskfyllda produkter
Till denna del har förslaget inga avgörande ekonomiska eller administrativa konsekvenser för landskapet.
6.2 Jämställdhetskonsekvenser
Såvitt bekant har förslaget inga konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män.
7. Beredningsarbete
Förslaget har beretts som tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samarbete med miljöbyrån vid Ålands landskapsregering. Ålands Näringsliv och ÅMHM har under beredningen getts möjlighet att avge yttranden över förslaget. Landskapsregeringen har så långt det varit ändamålsenligt beaktat dessa yttranden i det slutgiltiga lagförslaget.
Detaljmotivering
1. Landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet
1 § Genom ändringen av 1 § 1 mom. på det sätt som föreskrivs i lagförslaget tillämpliggörs konsumentsäkerhetslagen, nya leksakslagen och nya underrättelselagen i landskapet. Till följd av bestämmelsen i 1 § 2 mom. enligt vilken ändringar i ovannämnda författningar ska tillämpas i landskapet från den dag de träder i kraft i riket hålls landskapslagstiftningen aktuell i takt med att ändringar inom förevarande rättsområde genomförs i riket.
I övrigt har inledningssatsen i paragrafen ändrats språkligt, i förtydligande syfte, för motverka behörighetsöverskridningar vid tillämpliggörandet. Det är i allmänhet inte tillräckligt att i en landskapslag, med i lagen angivna avvikelser, föreskriva att en riksförfattning ska tillämpas i landskapet om riksförfattningen innehåller bestämmelser av rikslagstiftningsnatur. En sådan formulering innebär ett ställningstagande från landskapets sida huruvida en bestämmelse av rikslagstiftningsnatur ska gälla eller inte, något som innebär en behörighetsöverskridning.
3 § Enligt 1 mom. ska de förvaltningsuppgifter som enligt de författningar som avses i 1 och 8 §§ ankommer på statens myndigheter, med undantag för regionförvaltningsverket, i landskapet skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området. Vidare ska de förvaltningsuppgifter som ankommer på regionförvaltningsverket, kommunerna och kommunala myndigheter skötas av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området.
Enligt 2 mom. ska underrättelse enligt 8 § konsumentsäkerhetslagen när det är fråga om farlig konsumtionsvara eller vara som används i samband med en farlig konsumenttjänst lämnas till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet. Hos ÅMHM finns en hög kompetens samlad som möjliggör en effektiv verkställighet av denna lag. Det är därför lämpligt att i största möjliga utsträckning överföra ansvaret för uppgiftsskötseln på ÅMHM och låta landskapsregeringen ha det övergripande ansvaret för tillsynsplaneringen och för att lagstiftningen på förevarande rättsområde hålls aktuell.
Sådan myndighetsutövning som avses i 5 kap. nya leksakslagen faller inom ramen för rikets behörighet. Bestämmelserna har sin grund i bestämmelserna i artikel 23 i det nya leksaksdirektivet. I artikeln föreskrivs bl.a. att medlemsstaterna ska utse en anmälande myndighet med ansvar för att inrätta och genomföra de förfaranden som krävs för bedömning och anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse enligt det nya leksaksdirektivet och för kontroll av anmälda organ. I 5 kap. nya leksakslagen föreskrivs om vad Ackrediteringstjänsten FINAS ska beakta då den ska ta ställning till om särskilda organ för s.k. bedömning av överensstämmelse uppfyller de lagstadgade förutsättningarna för att överhuvudtaget få vara verksamma. Organens uppgift i sin tur är att bedöma om olika produkter uppfyller de säkerhetskrav som det nya leksaksdirektivet ställer. Landskapsregeringen gör sin bedömning utifrån vad Ålandsdelegationen konstaterade i sitt utlåtande nr 48/05 angående Högsta domstolens tolkning av bestämmelserna i 27 § 4 och 42 punkterna.[8] I nämnda utlåtande konstateras att lagstiftningskompetensen åvilar riket i de fall där den EG-rättsliga normen riktar sig till en medlemsstat med ett krav på ett konkret handlande i förhållande till unionen och dess organ, som utesluter parallella lösningar. I sådana fall är det fråga om uppfyllande av en hela landet gällande förpliktelse i förhållande till utländska makter.
5 § Den kommunala organisationsstrukturen överensstämmer inte med den struktur som gäller för ÅMHM enligt landskapslagen (2007:115) om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet. För att minska otydligheten föreslås därför att 16 § om kommunal konsumentsäkerhetstillsyn i konsumentsäkerhetslagen inte ska tillämpas i landskapet. I 51 § konsumentsäkerhetslagen finns bestämmelser om statsbidrag för verksamhet som kommunen anordnar dvs. att övervaka att lagens bestämmelser efterlevs inom kommunens område. Vidare finns i 53 och 54 §§ konsumentsäkerhetslagen bestämmelser om en särskilt tillsatt konsumentsäkerhetsdelegation respektive hur den ska vara sammansatt (se bilagan). Eftersom landskapsregeringen och ÅMHM ansvarar för verkställigheten av konsumentsäkerhetslagstiftningen i landskapet finns inget behov av att införa motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen om landskapsbidrag och en konsumentsäkerhetsdelegation. Följaktligen föreskrivs i 1 mom. att nämnda bestämmelser i konsumentsäkerhetslagen inte ska tillämpas i landskapet.
Det är viktigt att blankettlagen samverkar med andra delar av landskapets regelverk i analogi med hur de i 1 § angivna riksförfattningarna i riket samverkar med övrig rikslagstiftning. I dessa författningar hänvisas till bestämmelser i annan rikslagstiftning som äger motsvarighet i landskapslagstiftningen. Således måste det i blankettlagen intas hänvisningsbestämmelser varigenom ifrågavarande hänvisningar i författningar ersätts med hänvisningar till bestämmelser i motsvarande författningar i landskapslagstiftningen. Av den anledningen har bestämmelserna i 2 och 3 mom. intagits i förslaget.
5a § I 32 § konsumentsäkerhetslagen föreskrivs om avgifter för kommunala tillsynsmyndigheters prestationer och i 33 § samma lag om grunderna för avgifterna för prestationer och uttag av avgifterna. I 33 § föreskrivs bland annat att bestämmelser om avgifterna för statliga prestationer enligt denna lag finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (FFS 150/1992).
Landskapet har egen lagstiftning som anger under vilka förutsättningar avgifter ska tas ut i samband med att myndighetsprestationer utförs (något som rent allmänt framgår av landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet och i detta fall även av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet). Landskapsmyndigheterna (ÅMHM) ansvarar ytterst för myndighetsutövningen vid verkställandet av blankettlagen varför det behöver intas en bestämmelse som klart utvisar enligt vilken grund avgifter ska fastställas i förevarande fall.
5b § Bestämmelserna i 21 och 22 §§ konsumentsäkerhetslagen handlar om krav på tillsynsplaner. Dessa paragrafer förslås undantagna från tillämpning i landskapet med motiveringen att planerna motsvaras av den verksamhets- och resultatplan som framgår av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och som landskapsregeringen antar. Det är inte ändamålsenligt att kräva att ÅMHM ska uppgöra skilda planer inom detta ansvarsområde.
6 § En motsvarande bestämmelse finns i blankettlagen i sin nuvarande lydelse.
7 § I 50 § konsumentsäkerhetslagen finns bestämmelser om konsumentsäkerhetsförseelse vilken möjliggör utdömande av bötesstraff. Genom 1 § denna lag tillämpliggörs nämnda paragraf i konsumentsäkerhetslagen vilket således även i landskapet möjliggör utdömande av bötesstraff. I 50 § konsumentsäkerhetslagen finns hänvisningsbestämmelser till strafflagen som stipulerar förutsättningarna för att dömas till fängelse, då någon handlar i strid mot bestämmelserna i konsumentsäkerhetslagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter. För att motverka lagbrott är det är av yttersta vikt att det även i landskapslagstiftningen ges utrymme för att utdöma fängelsestraff i händelse av att någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet handlar i strid med de bestämmelser i konsumentsäkerhetslagen som genom blankettlagen gjorts tillämpliga i landskapet. Därför måste det i blankettlagen uttryckligen stipuleras att de bestämmelser i strafflagen, till vilka det endast hänvisas i konsumentsäkerhetslagen, inom landskapets behörighet ska tillämpas i landskapet. I annat fall skulle konsekvensen av blankettlagen endast bli att lagtillämparen informeras om vissa bestämmelser i strafflagen som inte skulle vara praktiskt användbara därför att de inte uttryckligen bringats att samverka med blankettlagens övriga bestämmelser. Således har det i det föreslagna nya 2 mom. intagits en bestämmelse vars närmare ordalydelse framgår av lagtexten nedan.
Enligt det föreslagna nya 3 mom. ska ändringar om straff för brott mot den bestämmelse i strafflagen som anges i 2 mom. inom landskapets behörighet tillämpas i landskapet från den dag de träder i kraft i riket. Eftersom det är motiverat att i landskapet upprätthålla samma regelsystem som i riket inom det rättsområde som konsumentsäkerhetslagen berör är det viktigt att landskapets straffbestämmelser smidigt kan anpassas till eventuella ändringar i strafflagen.
8 § Ändringen i 2 mom. är av språklig natur och görs till följd av att Lissabonfördraget innebär att en ny terminologi tagits i bruk. Där talas det inte längre om Europeiska gemenskapens direktiv utan om Europeiska unionens direktiv.
I 3 mom. föreskrivs för närvarande att närmare bestämmelser om verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas vid behov genom landskapsförordning. Denna bestämmelse fyller inte de krav på tydlighet och avgränsning som numera ställs på förordningsbemyndiganden i 80 § Finlands grundlag (FFS 731/1999). Av den orsaken föreslås momentet ifråga upphävt.
Ikraftträdelsebestämmelse Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i 1 mom. att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.
Verksamhetsutövarnas skyldigheter beträffande upprättande av säkerhetsdokument avses dock enligt 2 mom. träda i kraft först sex månader från det att lagen har trätt i kraft, ett rimligt tidsintervall som gör det möjligt att för dem att anpassa sig till det nya regelverket.
För att säkerställa kontinuiteten på detaljregleringsnivå föreslås i 3 mom. att författningar som utfärdats med stöd av den bestämmelse genom vilken lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (FFS 75/2004) inom landskapets behörighet gjorts tillämplig i landskapet förblir alltjämt i kraft ända tills landskapsregeringen upphäver dem.
Vad gäller bestämmelserna i leksakslagens 25 § föreslås i 4 mom. dock att dessa ska träda i kraft först den 20 juli 2013 eftersom en längre övergångsperiod har fastställts i fråga om kraven på de kemiska egenskaperna hos leksaker.
Bestämmelserna i nya leksakslagen ska enligt 5 mom. tillämpas på leksaker som släpps ut på marknaden efter dagen för lagens ikraftträdande. På de leksaker som släppts ut på marknaden före denna lags ikraftträdande tillämpas bestämmelserna i den upphävda lagen (gamla leksakslagen). Bestämmelserna i 21 och 22 § i den upphävda lagen tillämpas dock på leksaker som har släppts ut på marknaden före den 20 juli 2013. Genom denna bestämmelse drabbas inte verksamhetsutövare oskäligt av övergången till de nya reglerna. De får en möjlighet att släppa ut produkter på marknaden som producerats i enlighet med de förutsättningar som gällt tidigare. Avsaknaden av en sådan möjlighet skulle kunna leda till att färdiga produkter som enligt det förra regelverket fyllde lagens krav måste återslussas in i produktionskedjan för att justeras för att kunna uppfylla kraven i de nya reglerna eller i värsta fall kasseras. En sådan situation är inte rimlig ur verksamhetsutövarsynpunkt. Samtidigt är det viktigt att konsumenterna snarast möjligt dra fördel av nya höjda produktsäkerhetskrav. Följaktligen får denna bestämmelse ses som en ändamålsenlig kompromiss mellan olika intressen. Dessutom bör den korta tidsfristen utgöra ett incitament för verksamhetsutövarna att i god tid anpassa sin verksamhet till kommande lagändringar.
2. Landskapslag om ändring av 49 § landskapslagen om miljöskydd
49 § Ämnen Ändringen är av språklig natur och görs till följd av att begreppet produktsäkerhet enligt förslaget ska ersättas med begreppet konsumentsäkerhet av skäl som framgår av motiveringarna ovan.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 8 § 3 mom. landskapslagen (1988:8) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet,
ändras lagens 1 § 1 mom. 1, 3 och 4 punkterna, 3, 5 och 6 §§ samt 8 § 2 mom., av dessa lagrum 1 § 1 mom. 1, 3 och 4 punkterna och 5 § sådana de lyder i landskapslagen 2006/21 och 6 § sådan den lyder i landskapslagen 2007/123 och rubriken samt
fogas till lagen två nya 5a och 5b §§ och till 7 § två nya 2 och 3 mom. som följer:
L a n d s k a p s l a g
om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om konsumentsäkerhet
1 §
Inom landskapets behörighet och med de avvikelser som följer av denna lag, ska följande riksförfattningar tillämpas i landskapet:
1) konsumentsäkerhetslagen (FFS 920/2011),
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) lagen om leksakers säkerhet (FFS 1154/2011) samt
4) lagen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (FFS 1197/2009).
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3 §
De förvaltningsuppgifter som enligt de författningar som avses i 1 och 8 §§ ankommer på statens myndigheter med undantag för regionförvaltningsverket ska i landskapet skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området. De förvaltningsuppgifter som ankommer på regionförvaltningsverket, kommunerna och kommunala myndigheter ska skötas av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området.
Underrättelse enligt 8 § konsumentsäkerhetslagen när det är fråga om farlig konsumtionsvara eller vara som används i samband med en farlig konsumenttjänst ska lämnas till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.
5 §
Bestämmelserna i 16, 51, 53 och 54 §§ i konsumentsäkerhetslagen ska inte tillämpas i landskapet.
Inom landskapets behörighet ska hänvisningen till
1) förvaltningslagen (FFS 434/2003) i 30 § konsumentsäkerhetslagen i landskapet avse förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland,
2) språklagen (FFS 423/2003) och samiska språklagen (FFS 1086/2003) i 30 § konsumentsäkerhetslagen i landskapet avse 36 § självstyrelselagen (1991:71) för landskapet Åland,
3) lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (FFS 13/2003) i 30 § konsumentsäkerhetslagen i landskapet avse landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet,
4) viteslagen (FFS 1113/1990) i 45 § konsumentsäkerhetslagen i landskapet avse landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen,
5) polislagen (FFS 493/1995) i 46 § konsumentsäkerhetslagen ska i landskapet avse polislagen (2000:49) för landskapet Åland,
6) lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet i 47 § konsumentsäkerhetslagen ska i landskapet avse landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet samt
7) kemikalielagen (FFS 744/1989) i 25 § lagen om leksakers säkerhet avse landskapslagen (1990:32) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier.
Om det i någon av de i 1 § angivna riksförfattningarna hänvisas till någon av de övriga i 1 § angivna författningarna ska hänvisningen inom landskapets behörighet avse denna lag.
5a §
Med avvikelse från vad som föreskrivs i 32 och 33 §§ konsumentsäkerhetslagen tas för de prestationer som landskapsregeringen och Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet utför enligt denna lag avgifter till landskapet enligt de grunder som anges i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet och i enlighet med landskapslagen (2007:115) om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.
5b §
Regionförvaltningsverkets plan och kommunens tillsynsplan i 21 och 22 §§ konsumentsäkerhetslagen motsvaras i landskapet av den verksamhets- och resultatplan som framgår av landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.
6 §
I miljö- och hälsoskyddsmyndighetens beslut i ärende som avses i denna lag får ändring sökas i enlighet med vad som föreskrivs i 19 § landskapslagen om Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet med beaktande av bestämmelserna i 48 och 49 §§ i konsumentsäkerhetslagen.
7 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Inom landskapets behörighet ska utöver straffbestämmelsen i 1 mom. och bestämmelserna i 50 § konsumentsäkerhetslagen även bestämmelserna om straff för hälsobrott i 44 kap. 1 § strafflagen (FFS 39/1889) tillämpas i landskapet.
Inom landskapets behörighet ska ändringar om straff för brott mot den i 2 mom. angivna bestämmelsen i strafflagen tillämpas från den dag de träder i kraft i riket.
8 §
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet i landskapsförordning besluta om genomförandet i landskapet av Europeiska unionens direktiv rörande angelägenheter som avses i denna lag.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den
De tjänsteleverantörer som när denna lag träder i kraft tillhandahåller tjänster i enlighet 6 § konsumentsäkerhetslagen ska upprätta ett säkerhetsdokument inom sex månader efter det att denna lag trätt ikraft.
Författningar som utfärdats med stöd av den bestämmelse genom vilken lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (FFS 75/2004) inom landskapets behörighet gjorts tillämplig i landskapet förblir alltjämt i kraft ända tills landskapsregeringen upphäver dem.
Inom landskapets behörighet tillämpas bestämmelserna i 25 § leksakslagen från och med den 20 juli 2013.
Inom landskapets behörighet tillämpas bestämmelserna i lagen om leksakers säkerhet (FFS 287/1997), nedan kallad den upphävda lagen, på sådana leksaker som släppts ut på marknaden innan dagen efter det att denna lag trätt ikraft även efter att denna lag trätt i kraft. Bestämmelserna i 21 och 22 §§ den upphävda lagen tillämpas dock på leksaker som har släppts ut på marknaden efter det att denna lag trätt i kraft men innan den i 4 mom. angivna bestämmelsen ska börja tillämpas.
2.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av 49 § landskapslagen om miljöskydd
I enlighet med lagtingets beslut ändras 49 § 2 mom. landskapslagen (2008:124) om miljöskydd som följer:
49 §
Ämnen
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Bestämmelser om kemikalier finns härutöver i landskapslagen (1990:32) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier. Om konsumentsäkerhet föreskrivs skilt
Denna lag träder i kraft den
| Mariehamn den 12 januari 2012 | |
|
L a n t r å d |
Camilla Gunell |
|
Föredragande minister
| Carina Aaltonen
|
Bilaga
1.
Konsumentsäkerhetslag
(FFS 920/2011)
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Lagens syfte
Syftet med denna lag är att
1) säkerställa att konsumtionsvaror och konsumenttjänster är säkra,
2) förebygga sådan fara för hälsa och egendom som förorsakas av konsumtionsvaror och konsumenttjänster,
3) när fara som avses i 2 punkten uppstår, säkerställa att faran kan undanröjas på ett tillräckligt effektivt sätt,
4) säkra en högklassig konsumentsäkerhetstillsyn,
5) bidra till bättre verksamhetsbetingelser för verksamhetsutövare.
2 §
Tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på
1) konsumtionsvaror som tillverkas, saluförs, säljs eller på annat sätt överlåts, som importeras eller exporteras eller som transporteras genom Finland,
2) konsumenttjänster som tillhandahålls, utförs, saluförs, säljs eller på annat sätt överlåts,
3) CE-märkning eller fall där sådan saknas, om det inte föreskrivs närmare om detta någon annanstans i lagstiftningen.
3 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) konsumtionsvaror varor som är avsedda att användas för eller som i betydande omfattning används för enskild konsumtion,
2) konsumenttjänster tjänster som är avsedda att användas för eller som i betydande omfattning används för enskild konsumtion,
3) varuleverantör fysisk person eller enskild eller offentlig juridisk person som tillverkar, importerar, exporterar, genom Finland transporterar, saluför, tillhandahåller, säljer eller på annat sätt överlåter eller förmedlar konsumtionsvaror,
4) tjänsteleverantör fysisk person eller enskild eller offentlig juridisk person som utför, saluför, tillhandahåller, säljer eller på annat sätt överlåter eller förmedlar konsumenttjänster,
5) verksamhetsutövare varuleverantör eller tjänsteleverantör,
6) riskbedömning identifiering av faror samt fastställande av riskernas omfattning och bedömning av deras betydelse med tanke på säkerheten,
7) tillsynsmyndigheter myndigheter som avses i 13—16 och 18 §,
8) CE-märkning märkning genom vilken tillverkaren visar att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i harmoniserad EU-lagstiftning om märkning enligt vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Med varuleverantör och tjänsteleverantör avses dock inte en fysisk person som överlåter varor eller tillhandahåller tjänster i annan verksamhet än näringsverksamhet.
Med tjänsteleverantör avses inte heller föreningar eller andra sammanslutningar till den del de tillhandahåller sina medlemmar tjänster i annan verksamhet än näringsverksamhet.
4 §
Lagens subsidiaritet och komplementaritet
Lagen tillämpas på konsumtionsvaror och konsumenttjänster till den del det inte när det gäller förebyggande av sådan fara för hälsa och egendom som dessa varor och tjänster medför finns sådana bestämmelser i annan lag där det med beaktande av alla aspekter som hänför sig till de berörda konsumtionsvarornas och konsumenttjänsternas säkerhet krävs minst samma säkerhetsnivå som i denna lag.
2 kap.
Verksamhetsutövarens skyldigheter
5 §
Omsorgsplikt
Verksamhetsutövare ska med den omsorgsfullhet och yrkesskicklighet som förhållandena kräver säkerställa att konsumtionsvarorna eller konsumenttjänsterna inte medför fara för någons hälsa eller egendom. Verksamhetsutövaren ska ha tillräckliga och korrekta uppgifter om varorna och tjänsterna och ska bedöma vilka risker som är förenade med dessa.
6 §
Anmälningsskyldighet
Innan tjänsteleverantören börjar tillhandahålla en konsumenttjänst ska denne göra en skriftlig anmälan om följande tjänster till tillsynsmyndigheten i den kommun där tjänsten ska tillhandahållas:
1) nöjespark, familjepark, zoo, husdjurspark, tivoli och cirkus,
2) gym,
3) skidcenter och annan motsvarande skidanläggning,
4) utomhuslekplats och motsvarande inomhuslekplats,
5) skateboardramp och cyklingsplats av motsvarande typ,
6) äventyrs-, upplevelse- och naturtjänster och andra motsvarande programtjänster, om inte den risk som tjänsten är förenad med kan betraktas som liten,
7) klättercenter,
8) ridstall och andra ridtjänster,
9) kartingbana,
10) simhall, utebassäng och spa samt badhotell med underhållning,
11) badstrand och vinterbadplats,
12) tatuering, piercing och andra tjänster för kroppsmodifiering,
13) larmtelefon och andra motsvarande tjänster,
14) evenemang som är förenade med en betydande risk som, om risken realiseras, kan medföra fara för säkerheten på grund av det stora antalet deltagare eller av annat särskilt skäl.
Av anmälan ska framgå
a) tjänsteleverantörens namn, hemort och kontaktuppgifter,
b) den plats där tjänstens utförs,
c) en beskrivning av tjänsten,
d) de mest betydande risker som är förenade med tjänsten och åtgärder som vidtagits för att förebygga dem,
e) uppgift om när säkerhetsdokumentet har upprättats och senast uppdaterats.
Motsvarande anmälan ska göras också före en väsentlig förändring i verksamheter enligt 1 mom.
Byte av tjänsteleverantör ska anmälas till den kommunala tillsynsmyndigheten.
Efter att ha mottagit en anmälan ska den kommunala tillsynsmyndigheten utan dröjsmål skicka en mottagningsanmälan till tjänsteleverantören.
7 §
Säkerhetsdokument
En tjänsteleverantör som är skyldig att göra en anmälan enligt 6 § till tillsynsmyndigheten ska dessutom med beaktande av tjänstens natur och verksamhetens omfattning upprätta ett säkerhetsdokument med en plan för identifiering av faror och hantering av risker samt för informationen om dessa till de personer som medverkar vid tillhandahållandet av tjänsten.
Om det ska upprättas en räddnings- eller beredskapsplan eller annan motsvarande plan för samma tjänst med stöd av någon annan lag, behöver inte något säkerhetsdokument enligt 1 mom. upprättas, utan uppgifter som motsvarar dem som lämnas i säkerhetsdokumentet kan ingå i den plan som görs upp med stöd av annan lag.
En tjänsteleverantör som tillhandahåller olika slags tjänster eller samma tjänst på flera olika platser kan upprätta ett säkerhetsdokument som är gemensamt för tjänsterna och som vid behov beskriver särdragen i fråga om säkerheten hos var och en av tjänsterna.
Säkerhetsdokumentet ska hållas uppdaterat.
Tjänsteleverantören ska försäkra sig om att de personer som deltar i tillhandahållandet av tjänsten är förtrogna med innehållet i säkerhetsdokumentet. Vid behov ska tjänsteleverantören ordna utbildning för dem.
Säkerhetsdokumentet ska uppvisas för och tillställas tillsynsmyndigheten på dennas begäran.
Närmare bestämmelser om innehållet i säkerhetsdokumentet får utfärdas genom förordning av statsrådet.
8 §
Underrättelse om farliga konsumtionsvaror eller konsumenttjänster
Om en verksamhetsutövare får kännedom om eller med stöd av sin yrkesskicklighet och utifrån de uppgifter som utövaren förfogar över borde kunna sluta sig till att en konsumtionsvara eller konsumenttjänst medför fara för någons hälsa eller egendom, ska verksamhetsutövaren omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om saken. Verksamhetsutövaren ska samtidigt uppge vilka åtgärder, såsom avbrytande av verksamheten eller avbrytande av distributionen eller bortdragande från marknaden av en farlig vara, som denna redan har vidtagit med tanke på faran.
Underrättelsen enligt 1 mom. lämnas till Säkerhets- och kemikalieverket när det är fråga om en farlig konsumtionsvara eller en vara som används i samband med en konsumenttjänst och till den kommunala tillsynsmyndigheten när det är fråga om en farlig konsumenttjänst.
Verksamhetsutövaren ska samarbeta med tillsynsmyndigheten för att avvärja faran när myndigheten ber om det.
Närmare bestämmelser om den i 1 mom. avsedda underrättelsens form och innehåll får utfärdas genom förordning av statsrådet.
9 §
Skyldighet att lämna uppgifter till konsumenter
Verksamhetsutövaren ska på ett klart och begripligt sätt lämna konsumenter och personer som kan jämställas med konsumenter de uppgifter som de behöver för att kunna bedöma de faror som är förenade med konsumtionsvaror och konsumenttjänster. Tillsynsmyndigheten kan kräva att verksamhetsutövare på ett lämpligt sätt förser konsumenterna med bruksanvisningar, instruktioner, varningar och andra uppgifter som behövs för att avvärja eller förebygga faror som är förenade med en vara eller tjänst.
Närmare bestämmelser om lämnande av behövliga uppgifter om konsumtionsvaror och konsumenttjänster till konsumenter och personer som kan jämställas med konsumenter får utfärdas genom förordning av statsrådet.
3 kap.
Överensstämmelse med kraven
10 §
Farliga och säkra konsumtionsvaror och konsumenttjänster
Som farlig för hälsan betraktas
1) en konsumtionsvara som kan orsaka skada, förgiftning, sjukdom eller annan risk för hälsan på grund av ett fel eller en brist i konstruktionen eller sammansättningen, på grund av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om varan eller på grund av dess vilseledande utseende,
2) en konsumenttjänst som kan orsaka skada, förgiftning, sjukdom eller annan risk för hälsan på grund av ett fel eller en brist i anslutning till dess utförande, på grund av ett fel eller en brist i konstruktionen eller sammansättningen hos en vara som används i samband med tjänsten eller på grund av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om tjänsten.
En konsumtionsvara ska anses vara farlig för egendom om den på grund av omständigheter som nämns i 1 mom. kan skada andra föremål eller annan egendom. En konsumenttjänst ska anses vara farlig för egendom om den på grund av omständigheter som nämns i 1 mom. kan skada egendom.
En konsumtionsvara eller konsumenttjänst som inte är farlig på det sätt som avses 1 och 2 mom. anses vara säker.
11 §
Grunder för bedömning av konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet
En konsumtionsvara eller konsumenttjänst ska inte anses vara farlig för hälsa eller egendom till den del den överensstämmer med sådana harmoniserade standarder till vilka hänvisningar offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, om inte något annat följer av 3 mom.
När en konsumtionsvaras eller konsumenttjänsts farlighet bedöms ska tillsynsmyndigheterna dessutom fästa avseende vid följande omständigheter:
1) andra internationella eller nationella standarder än de som gäller säkerhetsfrågor och som avses i 1 mom.,
2) riktlinjer för bedömning av produktsäkerhet som fastställs i rekommendationer från Europeiska kommissionen,
3) tillsynsmyndigheternas anvisningar och rekommendationer,
4) gällande uppförandekoder för produktsäkerhet,
5) den aktuella vetenskapliga och tekniska utvecklingsnivån.
Även om en konsumtionsvara eller konsumenttjänst skulle uppfylla de kriterier enligt 1 och 2 mom. som används vid bedömningen av överensstämmelse, får tillsynsmyndigheten meddela ett förbud eller åläggande som avses i 34—44 §, om det visar sig att varan eller tjänsten i fråga trots det medför fara för hälsa eller egendom.
12 §
Kravet beträffande CE-märkning
En konsumtionsvara som saknar sådan CE-märkning som krävs enligt lagstiftningen får inte släppas ut på marknaden.
4 kap.
Tillsynsmyndigheter
13 §
Säkerhets- och kemikalieverket
Säkerhets- och kemikalieverket utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser och beslut som har utfärdats med stöd av den samt planerar, styr och utvecklar övervakningen. Säkerhets- och kemikalieverket ska också sörja för de underrättelser till Europeiska kommissionen som avses i artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet.
I fråga om de underrättelser som ska lämnas till Europeiska kommissionen angående åtgärder för att begränsa utsläppande på marknaden, saluföring och användning av produkter som medför allvarlig risk föreskrivs särskilt.
14 §
Tullverket
Tullverket utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser och beslut som har utfärdats med stöd av den i fråga om konsumtionsvaror och varor som används i samband med konsumenttjänster
1) vid import från länder utanför Europeiska unionen,
2) vid export av varor från Finland, och
3) vid transitering av varor genom Finland.
Dessutom utövar tullverket tillsyn över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser och beslut som har utfärdats med stöd av den i fråga om konsumtionsvaror och varor som används i samband med konsumenttjänster vid lossning av varupartier i Finland och tillhörande lagring när varor levereras till Finland från Europeiska unionens medlemsstater.
15 §
Regional konsumentsäkerhetstillsyn
Regionförvaltningsverket styr och övervakar tillsynen över konsumentsäkerheten inom sitt område samt utvärderar kommunernas planer för tillsynen över konsumentsäkerheten och genomförandet av dem.
Dessutom utövar regionförvaltningsverket för sin del tillsyn över konsumentsäkerheten inom sitt område.
16 §
Kommunal konsumentsäkerhetstillsyn
Kommunen ska inom sitt område övervaka att denna lag och bestämmelser och beslut som har utfärdats med stöd av den följs. I kommunen sköts dessa uppgifter av en nämnd eller något annat kollegialt organ som kommunen utser. Vad som i denna lag föreskrivs om kommuner gäller också samkommuner och i lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet (410/2009) avsedda organ när de utövar tillsyn enligt denna lag.
Fullmäktige kan ge den kommunala tillsynsmyndigheten rätt att delegera behörighet till en underlydande tjänsteinnehavare eller sektion, varvid dessa kan fatta beslut också om de administrativa tvångsmedel som avses i 34—38 § samt om hot om tvångsutförande eller avbrytande som avses i 45 § 1 mom. Den kommunala tillsynsmyndigheten har dock inte rätt att delegera sin behörighet i fråga om godkännande av en tillsynsplan enligt 22 § till en underlydande tjänsteinnehavare.
En kommun kan med en annan kommun eller en samkommun komma överens om att en uppgift som enligt denna lag ska skötas av kommunen eller dess myndighet och där behörighet får delegeras till en tjänsteinnehavare ska anförtros en annan kommuns eller en samkommuns tjänsteinnehavare, som då sköter uppgiften under tjänsteansvar. En samkommun får ingå ett avtal som avses ovan med en annan samkommun, om medlemskommunerna i samkommunen gett sitt samtycke till det.
17 §
Skyndsamma åtgärder
I brådskande fall har en kommunal tjänsteinnehavare som utför uppgifter som enligt denna lag ankommer på kommunen rätt att tillgripa sådana administrativa tvångsmedel som avses i 34—38 §, även om sådan behörighet att använda administrativa tvångsmedel som avses i 16 § inte har överförts på honom eller henne.
Beslut enligt 34 eller 36 § som tjänsteinnehavaren fattar med stöd av 1 mom. ska utan dröjsmål föreläggas den kommunala tillsynsmyndigheten för behandling. Tillsynsmyndigheten ska avgöra ärendet så fort som möjligt.
Beslut enligt 35, 37 eller 38 § som tjänsteinnehavaren fattar med stöd av 1 mom. ska utan dröjsmål föreläggas Säkerhets- och kemikalieverket för avgörande. Verket ska avgöra ärendet så fort som möjligt.
18 §
Andra tillsynsmyndigheter
Med undantag för bestämmelserna i 6 och 7 § tillämpas bestämmelserna om verksamhetsutövarnas skyldigheter samt tillsynsmyndigheternas befogenheter och rättigheter också när en myndighet med stöd av annan lagstiftning utövar tillsyn över säkerheten hos konsumtionsvaror och konsumenttjänster, om inte den lagstiftningen innehåller bestämmelser vars efterlevnad tryggar minst samma säkerhetsnivå med beaktande av alla aspekter som hänför sig till de berörda konsumtionsvarornas och konsumenttjänsternas säkerhet.
5 kap.
Konsumentsäkerhetstillsyn
19 §
Skötseln av uppgifter och uppgifternas prioritetsordning
Tillsynsmyndigheterna ska sköta sina uppgifter effektivt och utifrån riskbedömning på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Om omständigheterna så kräver ska en prioritering av uppgifterna göras.
20 §
Riksomfattande övervakningsprogram
För styrning och samordning av verkställandet av tillsynen över efterlevnaden av denna lag utarbetar Säkerhets- och kemikalieverket ett riksomfattande tillsynsprogram. I programmet fastställs vilka kontroller som ska utföras och kontrollfrekvenserna i fråga om olika typer av kontrollobjekt samt presenteras en riksomfattande provtagningsplan. I programmet fastställs också grunderna för riskanalysen i fråga om olika typer av kontrollobjekt och metoderna för utvärdering av programgenomförandet.
Närmare bestämmelser om det riksomfattande tillsynsprogrammet och dess innehåll får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Det riksomfattande tillsynsprogrammet enligt denna lag utgör en del av det riksomfattande program för tillsyn över miljö- och hälsoskydd som också omfattar de riksomfattande tillsynsprogram som det föreskrivs om i annan lagstiftning om miljö- och hälsoskyddet.
21 §
Regionförvaltningsverkets plan
Regionförvaltningsverket ska för fullgörandet av sina uppgifter enligt denna lag upprätta en plan som tar hänsyn till det riksomfattande tillsynsprogram som Säkerhets- och kemikalieverket utarbetat och styra den kommunala tillsynen till denna del.
Planen ska ses över årligen.
22 §
Kommunens tillsynsplan
Kommunen ska upprätta och godkänna en plan för den regelbundna tillsynen över konsumentsäkerheten så att tillsynen uppfyller de allmänna kraven på tillsyn och förebygger de faror för hälsa och egendom som konsumtionsvaror och konsumenttjänster medför. I den kommunala tillsynsplanen ska det tas hänsyn till det riksomfattande tillsynsprogram som Säkerhets- och kemikalieverket utarbetat. Tillsynsplanen ska ses över och behandlas i ett kommunalt kollegialt organ vid behov, men minst vart tredje år.
Närmare bestämmelser om innehållet i den tillsynsplan som avses i 1 mom. utfärdas vid behov genom förordning av statsrådet.
23 §
Tullverkets tillsynsplan
Tullverket ska för den tillsyn som det ansvarar för upprätta en plan som tar hänsyn till det riksomfattande tillsynsprogram som Säkerhets- och kemikalieverket utarbetat och styra tillsynen till denna del.
Tillsynsplanen ska ses över årligen.
24 §
Beredskap inför exceptionella situationer
Säkerhets- och kemikalieverket ska upprätta en plan för tryggande av konsumenters och personers som kan jämställas med konsumenter liv och hälsa vid allvarliga olyckor och i andra motsvarande exceptionella situationer.
Den kommunala tillsynsmyndigheten ska planera de beredskaps- och försiktighetsåtgärder som behövs för att sådana hälsorisker som exceptionella situationer medför ska kunna förebyggas, utredas och undanröjas och i samarbete med andra myndigheter förbereda sig på att vidta sådana åtgärder.
Närmare bestämmelser om innehållet i och upprättandet av beredskapsplaner med tanke på exceptionella situationer får utfärdas genom förordning av statsrådet.
25 §
Myndighetsinformation
Tillsynsmyndigheten kan vid behov informera om sådana frågor som är av betydelse för konsumenters och med dem jämförbara personers säkerhet.
26 §
Tillsynsmyndighetens underrättelse- och uppgiftsskyldighet
Den kommunala tillsynsmyndigheten ska underrätta Säkerhets- och kemikalieverket om exceptionella situationer enligt 24 § som upptäckts och vid behov om sådana omständigheter som uppdagats i samband med tillsynen och som kan ha betydande inverkan på konsumenters säkerhet.
Den kommunala tillsynsmyndigheten och regionförvaltningsverket ska för styrning, uppföljning, rapportering och statistikföring av tillsynsåtgärderna enligt denna lag på begäran och utan ersättning lämna Säkerhets- och kemikalieverket andra uppgifter om kontroller, tillsynsåtgärder, tillsynspersonal, avgifter och övervakning.
Tillsynsmyndigheten ska lämna de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. på det sätt som Säkerhets- och kemikalieverket bestämmer.
Närmare bestämmelser om tillsynsmyndighetens underrättelse- och uppgiftsskyldighet får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
27 §
Rätt att få information
Tillsynsmyndigheten har rätt att av statliga och kommunala myndigheter samt av verksamhetsutövare och av andra som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag få den information som är nödvändig för verkställande av tillsynen.
Rätten att få information gäller även sådana upplysningar som är nödvändiga för utförandet av uppgifter enligt denna lag och som annars skulle vara sekretessbelagda på grund av att de gäller enskild affärsverksamhet eller yrkesutövning eller en enskild persons ekonomiska ställning eller hälsotillstånd.
28 §
Rätt att utföra kontroller
En tillsynsmyndighet har rätt att få tillträde till ett område eller till en lokal eller annat utrymme, om detta behövs med tanke på den tillsyn som avses i denna lag, samt att där utföra kontroller och vidta andra åtgärder som tillsynen kräver. Tillsynsåtgärderna får dock utsträckas till sådana lokaler och utrymmen som används för permanent boende endast om det finns skäl att misstänka att ett hälsobrott som avses i 44 kap. 1 § i strafflagen (39/1889) har begåtts. En utomstående sakkunnig som avses i 30 § får dock inte ges rätt att utföra kontroller i lokaler och utrymmen som används för permanent boende.
29 §
Rätt att ta prover i tillsynssyfte
En tillsynsmyndighet har rätt att ta prov på konsumtionsvaror och varor som används i samband med konsumenttjänster och att använda en konsumenttjänst, om detta behövs för tillsynen över efterlevnaden av denna lag eller bestämmelser som har utfärdats med stöd av den.
Om en verksamhetsutövare kräver det, ska prov eller tjänst som avses i 1 mom. ersättas enligt gängse pris, om det inte framgår att konsumtionsvaran eller konsumenttjänsten inte uppfyller kraven i denna lag eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Om avgift tas ut för ett prov eller för undersökning av ett prov i enlighet med vad som föreskrivs särskilt, behöver ingen ersättning betalas för provet.
Om en konsumtionsvara eller konsumenttjänst inte uppfyller kraven i denna lag eller bestämmelser som har utfärdats med stöd av den, får tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att ersätta kostnaderna för anskaffning, testning och undersökning av varan eller tjänsten.
I fråga om provtagning gäller vad som i 28 § bestäms om utsträckande av tillsynsåtgärderna till lokaler och utrymmen som används för permanent boende.
30 §
Utomstående sakkunniga
En tillsynsmyndighet kan anlita utomstående sakkunniga som hjälp i tillsynen. Dessa sakkunniga kan på begäran av tillsynsmyndigheten utföra sådana kontroller, undersökningar och utredningar som behövs för myndighetstillsynen. En utomstående sakkunnig ska ha den sakkunskap och kompetens som kontrollerna, undersökningarna och utredningarna förutsätter. En utomstående sakkunnig ska inför den myndighet som beställt tjänsterna visa sin kompetens och påvisa att de tillämpade kontroll- och undersökningsmetoderna är tillförlitliga.
På utomstående sakkunniga tillämpas förvaltningslagen (434/2003), språklagen (423/2003), samiska språklagen (1086/2003), lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). På personer som är anställda av eller har ledningsuppdrag hos en utomstående sakkunnig tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter enligt denna lag. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974).
Ett laboratorium som utför undersökningar som behövs för tillsynen över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser som utfärdats med stöd av den ska ha den sakkunskap och övriga beredskap som behövs för undersökningarna. Laboratoriet ska ha ett lämpligt kvalitetssäkringssystem och det ska kunna påvisa tillförlitligheten hos de bestämningar som det har gjort.
Genom förordning av arbets- och näringsministeriet får det vid behov utfärdas närmare bestämmelser om kompetensen hos de utomstående sakkunniga som avses i 1 mom. och om de laboratorier som undersöker produktsäkerhet och som avses i 3 mom.
31 §
Kompetensen hos de tjänsteinnehavare som utövar konsumentsäkerhetstillsyn
En kommunal tjänsteinnehavare som sköter uppgifter inom konsumentsäkerhetstillsynen ska ha för uppgiften lämplig högskoleexamen. Kommunen och regionförvaltningsverket ska se till att de tjänsteinnehavare som sköter uppgifter inom konsumentsäkerhetstillsynen i tillräcklig utsträckning deltar i lämplig kompletterande utbildning.
Närmare bestämmelser om behörighetsvillkoren och den kompletterande utbildningen för de tjänsteinnehavare som sköter uppgifter inom konsumentsäkerhetstillsynen får utfärdas genom förordning av statsrådet.
32 §
Avgifter för kommunala tillsynsmyndigheters prestationer
Kommunen tar enligt en taxa som den godkänt ut avgift av verksamhetsutövaren för inspektioner som utförs i enlighet med den i 22 § avsedda tillsynsplanen, för inspektioner i syfte att kontrollera att ett beslut har iakttagits och för mottagning av anmälan enligt 6 § om inledande av tillhandahållandet av en tjänst, om en väsentlig förändring i verksamheten och om byte av tjänsteleverantör och för sändandet av en bekräftelse om mottagandet till verksamhetsutövaren.
Kommunen ska bestämma avgifterna för sina prestationer så att avgifterna högst motsvarar kostnaderna för utförandet av prestationen.
Staten ersätter de kostnader kommunen orsakas av utförandet av sådana kontroller, provtagningar, undersökningar och utredningar som enligt lag uteslutande hör till Säkerhets- och kemikalieverkets uppgifter och som verket har styrt till kommunen.
33 §
Grunderna för avgifterna för prestationer och uttag av avgifterna
Bestämmelser om avgifterna för statliga prestationer enligt denna lag finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992).
De avgifter som avses i denna lag får drivas in utan dom eller beslut på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
Om den avgift som fastställts för en åtgärd inte har betalats på förfallodagen, får en årlig dröjsmålsränta tas ut på det belopp som inte betalats i tid högst enligt den räntefot som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). Förfallodagen får infalla tidigast två veckor efter det att den tjänst för vilken avgiften bestämts har tillhandahållits. I stället för dröjsmålsränta får myndigheten ta ut en dröjsmålsavgift på fem euro, om beloppet av dröjsmålsräntan blir mindre än detta.
6 kap.
Administrativa tvångsmedel
34 §
Åläggande om korrigerings- eller rättelseåtgärd
Om den fara för hälsa eller egendom som är förenad med en konsumtionsvara eller konsumenttjänst på ett effektivt sätt kan avvärjas eller förebyggas eller dess omfattning avsevärt minskas genom korrigerings- eller rättelseåtgärder, får tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att vidta sådana åtgärder inom en tid som myndigheten sätter ut och på det sätt som myndigheten bestämmer.
Om anmälningsskyldigheten enligt 6 § eller skyldigheten att upprätta ett säkerhetsdokument enligt 7 § har försummats och försummelsen inte är obetydlig och skyldigheten inte fullgjorts trots uppmaning, får tillsynsmyndigheten ålägga tjänsteleverantören att fullgöra sin skyldighet inom utsatt tid.
35 §
Temporärt förbud
Om det är uppenbart att en konsumtionsvara eller konsumenttjänst kan orsaka fara för hälsan på det sätt som avses i 10 § 1 mom. och faran inte kan avvärjas på något annat sätt, får tillsynsmyndigheten meddela ett förbud som avses i 36 § temporärt för den tid ärendet utreds. Det temporära förbudet är i kraft till dess att slutligt beslut i ärendet har fattats.
Regionförvaltningsverket eller den kommunala tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål, dock senast sju dagar från det att beslutet om temporärt förbud fattades, överlämna ärendet till Säkerhets- och kemikalieverket för avgörande. Verket ska avgöra frågan om meddelande av förbud enligt 36 § så snart som möjligt och för egen del se till att behövliga utredningar utförs utan dröjsmål.
36 §
Förbud
Om en konsumtionsvara eller konsumenttjänst kan orsaka fara för hälsa eller egendom på det sätt som avses i 10 § och om faran inte kan avvärjas på något annat sätt, får tillsynsmyndigheten förbjuda verksamhetsutövaren att tillverka, utföra, tillhandahålla, importera, saluföra eller överlåta den.
När tillsynsmyndigheten meddelar ett förbud enligt 1 mom. kan den samtidigt ålägga verksamhetsutövaren att på ett effektivt sätt omedelbart dra tillbaka de farliga konsumtionsvarorna från marknaden samt ålägga tjänsteleverantören att se till att farliga konsumenttjänster inte längre tillhandahålls konsumenter. En verksamhetsutövare är skyldig att för den tillsynsmyndighet som meddelat ett förbud som avses i denna paragraf inom den tid som myndigheten utsatt lägga fram en utredning om hur han har verkställt det åläggande som ansluter sig till förbudet.
Om en konsumtionsvara som enligt Europeiska unionens lagstiftning ska vara försedd med CE-märkning inte har någon sådan märkning eller om märkningen inte överensstämmer med de krav som ställs på märkningen, kan tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att dra tillbaka konsumtionsvaran från marknaden.
37 §
Avbrytande av verksamhet
Om det är uppenbart att en konsumtionsvara eller konsumenttjänst kan orsaka fara för hälsan på det sätt som avses i 10 § 1 mom. och om faran är omedelbar och den inte kan avvärjas på något annat sätt, har tillsynsmyndigheten rätt att vid behov genast avbryta verksamheten till den del det är nödvändigt för att avvärja faran.
Om ett beslut som avses i 34—36 § inte har meddelats, ska ärendet avgöras så snart som möjligt efter det att verksamheten har avbrutits.
Regionförvaltningsverket eller den kommunala tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål, dock senast sju dagar från det att beslutet om avbrytande av verksamheten fattades, överlämna ärendet till Säkerhets- och kemikalieverket för avgörande. Verket ska avgöra ärendet så snart som möjligt och för egen del se till att behövliga utredningar utförs utan dröjsmål.
38 §
Tvångsutförande
Om det är uppenbart att en konsumtionsvara eller konsumenttjänst kan orsaka fara för hälsan på det sätt som avses i 10 § 1 mom. och om faran är omedelbar och den inte kan avvärjas på något annat sätt, har tillsynsmyndigheten rätt att vid behov bestämma att åtgärder som är nödvändiga för avvärjande av faran ska utföras på verksamhetsutövarens bekostnad.
Regionförvaltningsverket eller den kommunala tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål, dock senast sju dagar från det att beslutet om tvångsutförande fattades, överlämna ärendet till Säkerhets- och kemikalieverket för avgörande. Verket ska avgöra ärendet så snart som möjligt och för egen del se till att behövliga utredningar utförs utan dröjsmål.
39 §
Exportförbud
Om en konsumtionsvara eller konsumenttjänst kan orsaka fara för hälsan på det sätt som avses i 10 § 1 mom. och faran är allvarlig, får Säkerhets- och kemikalieverket eller tullmyndigheten förbjuda export eller transport genom Finland av konsumtionsvaran eller en vara som används i samband med konsumenttjänsten.
Säkerhets- och kemikalieverket får meddela ett förbud enligt 1 mom. även temporärt, om det är uppenbart att konsumtionsvarorna eller andra varor som avses i det momentet kan medföra omedelbar fara för hälsan.
40 §
Åläggande om förstöring
Om de förbud och ålägganden som avses i 34—39 § inte kan anses tillräckliga, får Säkerhets- och kemikalieverket eller tullmyndigheten eller en i 18 § avsedd annan myndighet bestämma att en vara som en verksamhetsutövare har i sin besittning eller en vara som konsumenten har lämnat tillbaka till verksamhetsutövaren med stöd av 41 eller 42 § ska förstöras eller, om detta inte anses ändamålsenligt, besluta om andra åtgärder i fråga om varan.
41 §
Avvärjande av fara som är förknippad med en konsumtionsvara
När Säkerhets- och kemikalieverket eller en i 18§ avsedd annan myndighet med stöd av 36 § meddelat förbud i fråga om en konsumtionsvara, får den ålägga verksamhetsutövaren att i fråga om sådana konsumtionsvaror som konsumenten redan har i sin besittning vidta åtgärder för att avvärja den risk för skada som hänför sig till varorna och trygga konsumentens rättsliga ställning.
Genom ett åläggande enligt 1 mom. kan verksamhetsutövaren förpliktas att
1) reparera varan så att den fara som föranleds av ett fel eller en brist i varans konstruktion eller sammansättning, av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om varan eller av varans vilseledande utseende avvärjs,
2) av konsumenten återta en vara som är farlig på det sätt som avses i 10 § 1 mom. och att i stället ge en likadan eller likartad ofarlig vara, eller
3) häva köpet.
Säkerhets- och kemikalieverket eller en i 18 § avsedd annan myndighet får meddela ett åläggande enligt 1 mom. även om ett förbud som avses i 36 § inte kan meddelas på grund av att konsumtionsvarorna i fråga inte längre finns hos verksamhetsutövaren, när det finns vägande skäl att meddela åläggandet.
42 §
Avvärjande av fara som är förknippad med en konsumenttjänst
När Säkerhets- och kemikalieverket eller en i 18 § avsedd annan myndighet med stöd av 36 § meddelat ett förbud i fråga om en konsumenttjänst, får den ålägga verksamhetsutövaren att i fråga om sådana konsumenttjänster som konsumenten redan förfogar över vidta åtgärder för att avvärja den risk för skada som hänför sig till tjänsterna och trygga konsumentens rättsliga ställning.
Genom ett åläggande enligt 1 mom. kan verksamhetsutövaren förpliktas att
1) avhjälpa felet hos tjänsten i fråga så att den fara som föranleds av ett fel eller en brist i sättet att utföra tjänsten eller i konstruktionen eller sammansättningen hos en vara som används i samband med tjänsten eller av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om tjänsten avvärjs, eller
2) häva det avtal som ingåtts om konsumenttjänsten.
Säkerhets- och kemikalieverket eller en i 18 § avsedd annan myndighet får meddela ett åläggande enligt 1 mom. även om ett förbud som avses i 36 § inte kan meddelas på grund av att konsumenttjänsterna i fråga inte längre utförs av verksamhetsutövaren, när det finns vägande skäl att meddela åläggandet.
43 §
Konsumentens rättigheter vid återkallelse
Utöver vad som bestäms i 41 och 42 § föreskrivs det i konsumentskyddslagen (38/1978) och köplagen (355/1987) eller med stöd av dem om rättigheter och skyldigheter för konsumenter och för verksamhetsutövare som sålt varor eller tjänster. Konsumenter är berättigade till rättelseåtgärder enligt 41 och 42 § i denna lag även när de inte har gjort någon felanmälan eller inte kan återlämna varan eller tjänsten i väsentligen oförändrat eller oförminskat skick.
44 §
Åläggande att lämna information
Tillsynsmyndigheten kan ålägga en verksamhetsutövare att inom utsatt tid och på det sätt som myndigheten bestämmer informera om förbud och ålägganden, om i 10 § avsedd risk som är förenad med en vara eller tjänst eller med användningen av varan eller tjänsten och om konsumentens rättigheter.
Tillsynsmyndigheten kan på verksamhetsutövarens bekostnad informera om de saker som avses i 1 mom., om utövaren inte har fullgjort det åläggande som myndigheten meddelat eller om det på grund av ärendets brådskande natur finns vägande skäl för att lämna sådan information.
45 §
Vite och hot om tvångsutförande eller avbrytande
Ett förbud eller åläggande som tillsynsmyndigheten har meddelat med stöd av 34 § 1 mom., 35—36, 39—42 och 44 § kan förenas med vite eller med hot om tvångsutförande eller avbrytande. Bestämmelser om vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande finns i viteslagen (1113/1990).
Tillsynsmyndigheten kan förena skyldigheten att lämna uppgifter enligt 9 §, underrättelse- och uppgiftsskyldigheten enligt 26 §, skyldigheten att lämna information och att visa upp handlingar enligt 27 § och ett åläggande enligt 34 § 2 mom. med vite.
Vite som avses i 1 och 2 mom. döms ut av förvaltningsdomstolen.
7 kap.
Särskilda bestämmelser
46 §
Handräckning
Bestämmelser om polisens skyldighet att ge handräckning finns i 40 § i polislagen (493/1995).
47 §
Rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
Den som vid fullgörandet av en uppgift som avses i denna lag har tagit del av uppgifter som omfattas av tystnadsplikt får oberoende av bestämmelserna om sekretess i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet lämna ut uppgifterna till en tillsynsmyndighet för fullgörande av en övervakningsuppgift och till åklagar- och polismyndigheterna för förebyggande eller utredning av brott.
48 §
Ändringssökande
Ett beslut som meddelats med stöd av 17, 35, 37 och 38 § får inte överklagas genom separata besvär.
I ett beslut som en kommunal tjänsteinnehavare har meddelat med stöd av denna lag får ändring inte sökas genom besvär. Den som är missnöjd med något annat än i 35, 37 eller 38 § avsett beslut har rätt att få beslutet prövat av den nämnd eller det organ som avses i 16 §. Omprövning av beslutet ska begäras skriftligen inom 14 dagar från delfåendet av beslutet. Till beslutet ska det fogas anvisningar om hur man begär omprövning. Begäran om omprövning ska behandlas utan dröjsmål.
Ändring i ett beslut som en kommunal nämnd eller något annat organ som avses i 16 § har meddelat med stöd av denna lag får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med förvaltningsprocesslagen (586/1996).
I ett kommunalt beslut om en tillsynsplan som avses i 22 § får ändring sökas med iakttagande av vad som i kommunallagen (365/1995) föreskrivs om ändringssökande. Beslutet om tillsynsplan får verkställas även om det överklagats, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
I fråga om sökande av ändring gäller i övrigt vad som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.
49 §
Verkställighet
Ett beslut som en tillsynsmyndighet har fattat med stöd av 34—44 § ska iakttas även om det överklagats, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat.
50 §
Straffbestämmelser
Bestämmelser om straff för hälsobrott som har begåtts i strid med denna lag eller bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den finns i 44 kap. 1 § i strafflagen.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande som avses i 34—44 § ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs på något annat ställe i lag, för konsumentsäkerhetsförseelse dömas till böter.
Den som bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 34—44 § och som har förenats med vite kan lämnas obestraffad för samma gärning.
51 §
Bestämmelse om statsbidrag
På verksamhet som kommunen ordnar med stöd av denna lag tillämpas lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (733/1992) och lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009), om inte något annat bestäms genom lag.
52 §
Bemyndigande att utfärda förordning
Närmare bestämmelser om de krav som ställs på konsumtionsvaror och konsumenttjänster till skydd för hälsa och egendom får utfärdas genom förordning av statsrådet.
8 kap.
Delegation
53 §
Konsumentsäkerhetsdelegationen
I anslutning till arbets- och näringsministeriet finns en konsumentsäkerhetsdelegation.
Delegationen ska följa tillämpningen av och tillsynen över lagstiftningen om konsumentsäkerhet, lämna utlåtanden och framlägga förslag och initiativ till utveckling av lagstiftningen och tillsynen över den samt behandla andra frågor som gäller verkställigheten av denna lag och förbättrandet av konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet. Delegationen ska också planera åtgärder för att skapa behövligt samarbete med dem som handlägger frågor som rör miljö- och hälsoskydd, arbetarskydd, räddningsväsende, polisväsende, standardisering, forskning och testning samt andra frågor som gäller konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet.
Närmare bestämmelser om konsumentsäkerhetsdelegationen får utfärdas genom förordning av statsrådet.
54 §
Konsumentsäkerhetsdelegationens sammansättning
Konsumentsäkerhetsdelegationen består av en ordförande och en vice ordförande samt högst arton andra medlemmar. Samtliga medlemmar förordnas av statsrådet för tre år i sänder. Statsrådet utser en personlig suppleant för vice ordföranden och andra medlemmar.
Ordföranden, vice ordföranden och sex andra medlemmar samt deras suppleanter ska vara personer som inte kan anses representera verksamhetsutövarnas eller konsumenternas intressen.
Om en medlem eller en suppleant avgår under sin mandatperiod, utser arbets- och näringsministeriet, med beaktande av vad som föreskrivs i 2 mom., en ny medlem eller suppleant i dennas ställe för den återstående mandatperioden.
9 kap.
Ikraftträdande
55 §
Ikraftträdandebestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012.
De tjänsteleverantörer som när denna lag träder i kraft tillhandahåller tjänster enligt 6 § ska upprätta ett säkerhetsdokument inom sex månader från ikraftträdandet.
En tjänsteinnehavare som sköter uppgifter inom tillsynen över miljö- och hälsoskyddet vid lagens ikraftträdande är oberoende av vad som föreskrivs i 31 § behörig att sköta uppgifter inom konsumentsäkerhetstillsynen.
Genom denna lag upphävs lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004). Om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet, ska den här lagen tillämpas i stället för den lagen när den här lagen har trätt i kraft.
Författningar och bestämmelser som utfärdats med stöd av lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet förblir alltjämt i kraft.
Åtgärder som krävs för verkställigheten av denna lag får vidtas innan lagen träder i kraft.
RP 99/2010, EkUB 43/2010, RSv 316/2010, Europaparlamentets och
rådets direktiv 01/95/EG (32001L0095); EGT nr L 11, 15.1.2002, s. 4
Nådendal den 22 juli 2011
Republikens President
TARJA HALONEN
Arbetsminister
Lauri Ihalainen
2.
Lag om leksakers säkerhet
(FFS 1154/2011)
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Syfte
Genom denna lag genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG om leksakers säkerhet.
2 §
Tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på produkter som är konstruerade eller avsedda för barn under 14 år att användas i lek (leksak).
Denna lag tillämpas dock inte på följande leksaker:
1) lekplatsutrustning avsedd att användas offentligt,
2) lekautomater avsedda att användas offentligt,
3) leksaksfordon med förbränningsmotor,
4) leksaksångmaskiner,
5) slungor och slangbågar.
3 §
Begränsningar av tillämpningsområdet
Som leksaker betraktas inte
1) högtids- och festdekorationer,
2) samlarprodukter, förutsatt att det på produkten eller förpackningen finns en synlig och läslig märkning om att den är avsedd för samlare som fyllt 14 år,
3) sportutrustning till vilken också hör rullskridskor och rullbrädor avsedda för barn som väger mer än 20 kilogram,
4) cyklar med en högsta sadelhöjd på mer än 435 millimeter, mätt som det vertikala avståndet från marken till sadelns ovansida, med sadeln i horisontellt läge och sadelstolpen placerad i lägsta positionen,
5) cyklar, sparkcyklar och andra transportmedel avsedda för idrottsutövning eller framförande på ett område som är avsett eller används för allmän trafik,
6) eldrivna fordon som är avsedda att framföras på ett område som är avsett eller används för allmän trafik,
7) utrustning avsedd att användas på djupt vatten samt hjälpmedel vid simundervisning för barn,
8) pussel med fler än 500 bitar,
9) gevär och pistoler som drivs med komprimerad gas, utom vattenpistoler och vattengevär, och pilbågar längre än 120 centimeter,
10) fyrverkerier, inklusive knallskott som inte är särskilt utformade för leksaker,
11) produkter och spel med spetsiga projektiler,
12) funktionella pedagogiska produkter, som uteslutande säljs för att användas i undervisningssyfte under tillsyn av en vuxen,
13) produkter avsedda för undervisning i skolor och annan pedagogisk verksamhet under tillsyn av en vuxen lärare,
14) elektronisk utrustning med interaktiva program och tillhörande kringutrustning, förutom när den elektroniska utrustningen eller kringutrustningen inte är särskilt utformad för och riktad till barn samt avsedd att användas för spel,
15) interaktiva program som är avsedda för fritid och underhållning och lagringsmedier för dessa,
16) tröstnappar för spädbarn,
17) lampor som liknar leksaker,
18) elektriska transformatorer för leksaker,
19) modeaccessoarer för barn, som inte ska användas vid lek.
4 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) tillhandahållande på marknaden varje leverans av en leksak för distribution, förbrukning eller användning på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis,
2) utsläppande på marknaden tillhandahållande för första gången av en leksak på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
3) tillverkare en fysisk eller juridisk person som tillverkar en leksak eller som låter konstruera eller tillverka en leksak och som släpper ut denna leksak på marknaden, i eget namn eller under eget varumärke,
4) tillverkarens representant en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som enligt skriftlig fullmakt av tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter,
5) importör en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som släpper ut en leksak som importerats från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
6) distributör någon annan fysisk eller juridisk person i leveranskedjan än tillverkaren eller importören som tillhandahåller en leksak på marknaden i Finland,
7) näringsidkare tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören,
8) harmoniserad standard en standard som på grundval av en begäran från Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter antagits av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I till nämnda direktiv,
9) bedömning av överensstämmelse med kraven en process där det visas huruvida de krav som föreskrivits för en leksak har uppfyllts,
10) organ för bedömning av överensstämmelse ett organ som utför bedömningar av överensstämmelse med kraven i fråga om leksaker,
11) anmält organ ett organ för bedömning av överensstämmelse som anmälts enligt 46 §,
12) återkallelse varje åtgärd i syfte att dra tillbaka en leksak som redan används av slutanvändaren eller bringa leksaken i överensstämmelse med kraven,
13) tillbakadragande varje åtgärd i syfte att förhindra att en leksak i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden eller för att avlägsna en leksak från marknaden,
14) CE-märkning en märkning genom vilken tillverkaren visar att leksaken överensstämmer med de krav som anges i Europeiska unionens harmoniserade lagstiftning med bestämmelser om hur märkningen ska fästas.
2 kap.
Näringsidkarnas skyldigheter
5 §
Tillverkarens skyldighet att utarbeta teknisk dokumentation, påvisa överensstämmelse med kraven samt bevara handlingarna
Tillverkarna ska konstruera och tillverka de leksaker som släpps ut på marknaden i överensstämmelse med de krav som anges i denna lag.
Tillverkarna ska utarbeta teknisk dokumentation i enlighet med 42 § och påvisa eller låta någon annan aktör att påvisa överensstämmelse med kraven som föreskrivs i 36 §. När överensstämmelse med kraven har påvisats i fråga om en leksak, ska tillverkaren upprätta en EG-försäkran om överensstämmelse enligt 32 § och förse leksaken med CE-märkning på det sätt som föreskrivs i 33 och 34 § i denna lag.
Tillverkaren ska bevara den tekniska dokumentationen och EG-försäkran om överensstämmelse i tio år efter det att leksaken har släppts ut på marknaden.
6 §
Tillverkarens skyldighet att säkerställa att serietillverkningen överensstämmer med kraven
Tillverkaren ska se till att serietillverkade leksaker överensstämmer med kraven. Ändringar i leksakens konstruktion eller egenskaper och ändringar i de harmoniserade standarder som leksaken enligt försäkran om överensstämmelse överensstämmer med ska beaktas på ett sakligt sätt. När tillverkaren anser det befogat med tanke på de risker som en leksak utgör, ska han, för att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, testa prover av saluförda leksaker. Tillverkaren ska granska och registerföra klagomål, leksaker som inte uppfyller kraven och återkallelse av leksaker samt informera distributörerna om alla resultat som nåtts genom dessa åtgärder.
7 §
Tillverkarens skyldighet att säkerställa att leksaken kan spåras samt skyldighet att lämna sina kontaktuppgifter
Tillverkaren ska försäkra sig om att leksaken är försedd med typnummer, partinummer, serienummer eller modellnummer eller något annat tecken genom vilket leksaken kan identifieras eller, om detta inte är möjligt på grund av leksakens storlek eller art, försäkra sig om att den information som krävs finns angiven på förpackningen eller i ett medföljande dokument.
Tillverkaren ska på leksaken eller förpackningen eller, om detta inte är möjligt, i ett medföljande dokument uppge sitt namn, det registrerade produktnamnet eller det registrerade varumärket och den adress på vilken tillverkaren kan nås.
8 §
Tillverkarens skyldighet att vidta åtgärder, lämna information till den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt skyldighet att samarbeta med myndigheten
En tillverkare som anser eller har orsak att tro att en leksak som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med kraven i denna lag eller annan tillämplig lagstiftning, ska, om detta är nödvändigt, utan dröjsmål vidta åtgärder för att få leksaken att överensstämma med kraven, dra tillbaka leksaken från marknaden eller förmå slutanvändarna att återlämna leksaken. Om leksaken kan orsaka en fara, ska tillverkaren utan dröjsmål underrätta den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag om detta och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och alla åtgärder som vidtagits.
Tillverkaren ska på en motiverad begäran från en myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag lämna myndigheten all information och dokumentation som behövs för att påvisa att leksaken överensstämmer med kraven. Informationen ska ges på finska, svenska eller på något annat språk som godtas av tillsynsmyndigheten. Tillverkaren ska på begäran samarbeta med den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag för att undanröja den risk som en leksak som tillverkaren har släppt ut på marknaden kan utgöra.
9 §
Tillverkarens representant
Tillverkaren kan utse en representant genom skriftligt befullmäktigande.
Skötseln av uppgifter enligt 5 § får inte överföras på tillverkarens representant.
Om tillverkaren befullmäktigar en representant ska denna befullmäktigas att sköta åtminstone följande uppgifter:
1) tillhandahålla den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen under tio år efter att leksaken har släppts ut på marknaden,
2) på en motiverad begäran från den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag ge myndigheten all information och dokumentation som behövs för att påvisa att en leksak överensstämmer med kraven,
3) samarbeta med den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag i fråga om alla de åtgärder som vidtas för att undanröja de risker som de leksaker som omfattas av uppdraget utgör.
10 §
Importörens skyldighet att försäkra sig om att en bedömning av överensstämmelse utförts och att den tekniska dokumentationen utarbetats samt skyldighet att informera tillverkaren om brister
Importören får släppa ut endast sådana leksaker som överensstämmer med kraven på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Innan importören släpper ut en leksak på marknaden ska denne försäkra sig om att
1) tillverkaren har gjort en saklig bedömning av leksakens överensstämmelse med kraven,
2) tillverkaren har upprättat den tekniska dokumentationen,
3) leksaken är försedd med CE-märkning,
4) leksaken åtföljs av de dokument som krävs, samt
5) tillverkaren har iakttagit kraven enligt 7 §.
Om importören har orsak att tro att en leksak inte uppfyller de säkerhetskrav som anges i denna lag eller kraven i någon annan tillämplig lagstiftning, får importören inte tillhandahålla leksaken på marknaden förrän den överensstämmer med kraven. Om leksaken kan orsaka fara, ska importören underrätta tillverkaren om saken.
11 §
Importörens skyldighet att lämna sina kontaktuppgifter
Importören ska på leksaken, förpackningen eller, om detta inte är möjligt, i ett medföljande dokument uppge sitt namn, det registrerade produktnamnet eller det registrerade varumärket och en adress på vilken importören kan nås för eventuell kontakt.
12 §
Importörens skyldighet att försäkra sig om bruksanvisningar och varningar
Importören ska försäkra sig om att leksaken åtföljs av nödvändiga bruksanvisningar och varningar. Bestämmelser om de språk som ska användas finns i 34 § i språklagen (423/2003).
13 §
Importörens skyldighet att säkerställa lagrings- och transportförhållandena
Importören ska försäkra sig om att lagrings-och transportförhållandena inte äventyrar den säkerhet som enligt denna lag krävs av leksaken under den tid som importören ansvarar för leksaken.
14 §
Importörens skyldighet att testa leksaker och registrera klagomål
När importören anser det fogat med tanke på de risker som en leksak utgör, ska denne, för att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, testa prover av leksaker som tillhandahålls på marknaden. Importören ska granska och vid behov registerföra klagomål, leksaker som inte uppfyller kraven och återkallelse av leksaker samt informera distributörerna om alla resultat som nåtts genom dessa åtgärder.
15 §
Importörens skyldighet att vidta korrigerande åtgärder
En importör som har orsak att tro att en leksak som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med kraven i denna lag eller i annan tillämplig lagstiftning, ska utan dröjsmål få leksaken att överensstämma med kraven, dra tillbaka leksaken från marknaden eller återkalla leksaken. Dessutom ska importören, då denne anser att leksaken kan utgöra en risk, utan dröjsmål underrätta den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag om detta och lämna detaljerade uppgifter om den bristande överensstämmelsen och alla korrigerande åtgärder som vidtagits.
16 §
Importörens skyldighet att bevara och ge in dokument samt skyldighet att samarbeta med myndigheterna
Importören ska under tio år efter det att leksaken har släppts ut på marknaden hålla en kopia av EG-försäkran om överensstämmelse tillgänglig för den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag. Importören ska också säkerställa att den tekniska dokumentationen på en motiverad begäran tillhandahålls myndigheten.
Importören ska på en motiverad begäran från den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag lämna myndigheten all information och dokumentation som behövs för att påvisa att leksaken överensstämmer med kraven. Informationen ska ges på finska, svenska eller på något annat språk som godtas av tillsynsmyndigheten.
Importören ska på en begäran samarbeta med den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag för att undanröja den risk som en leksak som importören har släppt ut på marknaden kan utgöra.
17 §
Distributörens skyldighet att försäkra sig om att leksaken överensstämmer med kraven och om dokumentationen samt skyldighet att informera tillverkaren eller importören om en risk
När en distributör tillhandahåller en leksak på marknaden, ska distributören iaktta vederbörlig omsorg för att försäkra sig om att leksaken överensstämmer med kraven enligt denna lag.
Distributören ska innan en leksak tillhandahålls på marknaden säkerställa att tillverkaren har utarbetat den dokumentation som krävs. Distributören ska dessutom säkerställa att leksaken har försetts med en sådan CE-märkning som krävs och åtföljs av sådana bruksanvisningar och varningar som det krävs. Distributören ska också säkerställa att tillverkaren har iakttagit kraven enligt 7 § och importören kraven enligt 11 §.
Om en distributör har orsak att tro att leksaken inte uppfyller de allmänna säkerhetskrav som anges i denna lag eller kraven i någon annan tillämplig lagstiftning, får distributören inte tillhandahålla leksaken på marknaden förrän den överensstämmer med kraven.
Om leksaken kan orsaka fara, ska distributören underrätta tillverkaren eller importören om saken.
18 §
Distributörens skyldighet att säkerställa lagrings- och transportförhållandena
Distributören ska försäkra sig om att lagrings- och transportförhållandena inte äventyrar den allmänna säkerhet som enligt denna lag krävs av leksaken under den tid som distributören ansvarar för leksaken.
19 §
Distributörens skyldighet att vidta korrigerande åtgärder samt skyldighet att lämna information till och samarbeta med myndigheterna
En distributör som har orsak att tro att en leksak som denne har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med kraven i denna lag eller i annan tillämplig lagstiftning, ska få leksaken att överensstämma med kraven, dra tillbaka leksaken från marknaden eller återkalla leksaken. Om leksaken kan orsaka fara, ska distributören dessutom utan dröjsmål underrätta den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag om detta och lämna detaljerade uppgifter om den bristande överensstämmelsen och om de åtgärder genom vilka leksaken har korrigerats.
Distributören ska på en motiverad begäran från en myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag lämna myndigheten all information och dokumentation som behövs för att påvisa att leksaken överensstämmer med kraven. Distributören ska på begäran av myndigheten i fråga samarbeta med denna för att undanröja den risk som en leksak som distributörerna släppt ut på marknaden kan utgöra.
20 §
Tillämpning av tillverkarens skyldigheter på en importör och distributör
En importör och en distributör ska vid tillämpningen av denna lag betraktas som en tillverkare och samma skyldigheter som tillverkaren har enligt 5—8 § gäller för dem när de släpper ut en leksak på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar en leksak som redan släppts ut på marknaden på ett sätt som kan inverka på hur de tillämpliga kraven uppfylls.
21 §
Uppgift om leverans av leksaker till en annan näringsidkare
En näringsidkare ska på begäran lämna den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag en förteckning över de näringsidkare som har levererat leksaker till honom samt en förteckning över de näringsidkare som han har levererat leksaker till.
Tillverkaren ska kunna lägga fram uppgifter enligt 1 mom. för tio år från det att leksaken släpptes ut på marknaden och övriga näringsidkare för tio år från det att leksaken tillhandhölls på marknaden.
3 kap.
Överensstämmelse med kraven hos leksaker
22 §
Allmän säkerhet hos leksaker
Leksaker och kemikalier i dem, får inte äventyra någons säkerhet eller hälsa, när leksaken används så som den är avsedd att användas eller förväntas bli använd. De varningar som leksakerna försetts med samt de bruksanvisningar som medföljer leksakerna ska fästa användarnas och deras övervakares uppmärksamhet vid de faror och risker som användningen av leksaker kan orsaka och hur dessa faror och risker kan undvikas.
En leksak som släppts ut på marknaden ska vara säker under den tid som den normalt sett förväntas bli använd.
23 §
Mekaniska och fysikaliska egenskaper hos leksaker
Leksaker ska ha sådana mekaniska och fysikaliska egenskaper att leksaken inte orsakar någon fara för kroppsskada, strypning, kvävning eller drunkning och inte heller skadar barnets hörsel.
24 §
Antändbarhet hos leksaker
Leksaker får inte utgöra någon brandrisk i barnets omgivning.
25 §
Kemiska egenskaper hos leksaker
Leksaker ska vara konstruerade och tillverkade så att de inte vid avsedd eller förväntad användning orsakar sådana skador på människors hälsa som följer av exponering för de kemiska ämnen eller blandningar som leksaken består av eller innehåller, om de används på det sätt som avses i 22 §.
Bestämmelser om kraven på de ämnen och blandningar som används i leksaker och om ämnenas och blandningarnas tillåtna användningssyften finns i kemikalielagen (744/1989) och i Europeiska unionens lagstiftning om kemikalier.
26 §
Elektriska egenskaper hos leksaker
Elektriska leksaker ska vara konstruerade och tillverkade så att leksaken inte orsakar fara för elchock, brännskada, brand eller strålning.
27 §
Hygienen hos leksaker
Leksaker ska vara konstruerade och tillverkade så att de uppfyller kraven på hygien och renlighet så att risk för infektion, sjukdom eller smitta kan undvikas.
En leksak som är avsedd att användas av barn under 3 år ska konstrueras och tillverkas så att den kan rengöras. En tygleksak som är avsedd att användas av barn ska gå att tvätta, förutom om den innehåller en sådan mekanism som kan skadas om den våttvättas. I ett sådant fall ska den kunna rengöras på något annat sätt.
28 §
Radioaktivitet hos leksaker
Bestämmelser om de krav som ställs på den radioaktiva strålningen hos leksaker finns i strålskyddslagen (592/1991).
29 §
Varningstexter och bruksanvisningar för leksaker
I de varningstexter som avses i 22 § och i de bruksanvisningar som följer med leksaken ska tillverkaren precisera de begränsningar i användningen som är behövliga med tanke på en säker användning av leksaken. När begränsningar i användningen är behövliga ska tillverkaren i dem uppge åtminstone den lägsta eller högsta tillåtna åldern för användaren och i förekommande fall krav på användarens färdighet, användarens lägsta eller högsta vikt samt behovet av att försäkra sig om att leksaken används endast under tillsyn av en vuxen.
Tillverkaren ska förse leksakerna med varningar som är väl synliga, lätta att förstå och är varaktiga. Varningarna ska fästas direkt på leksaken eller tryckas på en etikett som fästs vid leksaken eller på förpackningen samt vid behov på den bruksanvisning som medföljer leksaken. Varningarna ska beroende på omständigheterna föregås av ordet "Varning" respektive "Varningar". De varningar som är avgörande för köpbeslutet ska tillverkaren fästa på konsumentförpackningen eller annars fästa på leksaken så att konsumenten kan läsa dem före köpet. Bestämmelserna i detta moment gäller också leksaker som bjuds ut på nätet.
Bestämmelser om det språk som ska användas i varningar och i de bruksanvisningar som medföljer leksakerna finns i 34 § i språklagen.
Bestämmelser om den information som ska ges om leksaker finns dessutom i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004) och i författningar som utfärdats med stöd av den.
30 §
Presumtion om överensstämmelse med kraven hos leksaker
En leksak som överensstämmer med sådana harmoniserade standarder eller delar av dem vilkas referensnummer har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning ska anses uppfylla de säkerhetskrav som anges i denna lag och som omfattas av tillämpningsområdet för standarderna. Säkerhets- och kemikalieverket ger information om de hänvisningar till standarder som publicerats enbart på andra språk än finska och svenska som finns i de standarder som avses ovan.
31 §
Formell invändning mot en harmoniserad standard
Om den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag anser att en harmoniserad standard inte är tillräcklig för att uppfylla de säkerhetskrav som den omfattar och som anges i 30 §, ska myndigheten underrätta arbets- och näringsministeriet om detta och motivera sin ståndpunkt. Ministeriet ska föra ärendet till den kommitté som tillsatts med stöd av artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG vilket nämns i 4 § 8 punkten.
32 §
EG-försäkran om överensstämmelse
Tillverkaren ska för en leksak göra upp en EG-försäkran om överensstämmelse och i den intyga att det har påvisats att säkerhetskraven enligt i 22—28 § uppfylls.
En EG-försäkran om överensstämmelse ska innehålla
1) leksakens unika identifikationsnummer,
2) namn och adress för tillverkaren eller tillverkarens representant,
3) en upplysning om att endast tillverkaren ansvarar för att denna försäkran om överensstämmelse har avgetts,
4) identifieringsuppgifter som gör det möjligt att spåra en leksak som omfattas av försäkran om överensstämmelse och som ska innehålla en färgbild som är tillräckligt tydlig för att leksaken ska kunna identifieras,
5) en upplysning om att leksaken i fråga uppfyller kraven i denna lag,
6) en hänvisning till de relevanta harmoniserade standarder som använts eller hänvisning till den typkontroll som utgör grund för försäkran om överensstämmelse,
7) kontaktuppgifterna för ett anmält organ som gett ett utlåtande som stöder försäkran om överensstämmelse samt uppgifter som behövs för specificering av det EG-typintyg som organet utfärdat,
8) ort och datum för försäkran om överensstämmelse samt underskrift av och kontaktuppgifter för den som gjort anmälan.
33 §
CE-märkning
En leksak som tillhandahålls på marknaden ska vara försedd med CE-märkning.
En leksak som är försedd med CE-märkning ska anses överensstämma med kraven i denna lag. Detta hindrar dock inte den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag att vidta behövliga åtgärder, om det visar sig att leksaken inte överensstämmer med denna lag eller med bestämmelser som utfärdats med stöd av den.
Bestämmelser om de allmänna principerna för CE-märkning finns i artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Leksaker som saknar CE-märkning eller som annars inte överensstämmer med denna lag får visas och användas på mässor och utställningar, förutsatt att det i samband med dem klart uppges att leksakerna inte nödvändigtvis uppfyller kraven enligt denna lag och att de inte får tillhandahållas på marknaden förrän det har säkerställts att de överensstämmer med kraven.
34 §
Fästande av CE-märkning
CE-märkningen ska fästas på leksaken, på en etikett på leksaken eller på förpackningen så att den är synlig, lätt läsbar och varaktig. CE-märkningen på små leksaker och leksaker som består av små delar får fästas också på en kupong eller på ett informationsblad som medföljer leksaken. Om detta inte är tekniskt möjligt i fråga om leksaker som säljs ur ett produktställ, ska upplysningen fästas på produktstället, om produktstället ursprungligen användes som förpackning för leksakerna.
Om CE-märkningen inte syns genom förpackningen, ska märkningen fästas på förpackningen.
CE-märkning ska fästas innan leksaken släpps ut på marknaden. Den får åtföljas av ett piktogram eller något annat märke som anger en särskild risk eller ett särskilt användningsområde.
4 kap.
Bedömning av överensstämmelse med kraven
35 §
Bedömning av säkerheten innan en leksak släpps ut på marknaden
Innan tillverkaren släpper ut en leksak på marknaden ska denne analysera eventuella faror som leksaken kan orsaka och som har samband med kemiska, fysikaliska, mekaniska, elektriska och hygieniska egenskaper eller med dess antändbarhet, hygien och radioaktivitet samt bedöma barns möjliga exponering för dessa faror.
36 §
Bedömning av överensstämmelse med kraven
Innan tillverkarna släpper ut en leksak på marknaden ska de i enlighet med 2 och 3 mom. påvisa att leksaken uppfyller säkerhetskraven enligt 22—28 §.
Om tillverkaren har följt de harmoniserade standarder vilkas referensnummer har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning och som omfattar alla säkerhetskrav för leksaken, ska tillverkaren övervaka sin produktion så som det bestäms i modul A i bilaga II till Europaparlamentets och rådets beslut (EG) nr 768/2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG.
Leksaken ska genomgå en EG-typkontroll i samband med det förfarande för överensstämmelse med typ som regleras i modul C i bilaga II till det i 2 mom. nämnda beslutet när
1) det inte finns några harmoniserade standarder vilkas referensnummer har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning och som omfattar alla säkerhetskrav för leksaken,
2) det finns harmoniserade standarder enligt 2 mom., men tillverkaren inte alls eller endast delvis har tillämpat dem,
3) en eller flera av de harmoniserade standarderna enligt 2 mom. har publicerats med förbehåll,
4) tillverkaren anser att leksakens art, konstruktion, struktur eller syfte kräver en kontroll av en utomstående sakkunnig.
37 §
EG-typkontroll
På ansökan om EG-typkontroll, utförandet av EG-typkontrollen och utfärdandet av ett EG-typintyg tillämpas det förfarande som anges i modul B i bilaga II till det beslut som nämns i 36 § 2 mom. EG-typkontrollen ska göras på det sätt som avses i modul B punkt 2 andra strecksatsen. Förutom dessa bestämmelser ska dessutom kraven i 36 § iakttas.
38 §
Ansökan om EG-typkontroll
En ansökan om EG-typkontroll ska innehålla en beskrivning av leksaken samt information om tillverkningsplats och adressen för den.
39 §
Utförandet av EG-typkontroll
När ett anmält organ utför en EG-typkontroll ska det tillsammans med tillverkaren bedöma analysen enligt 35 § av de faror som leksaken kan orsaka.
40 §
EG-typintyg och översyn av det
På ett EG-typintyg ska det finnas en hänvisning till det direktiv som nämns i 1 §, en färgbild och en tydlig beskrivning av leksaken, uppgifter om måtten på leksaken samt en förteckning över utförda tester med en hänvisning till testningsrapporterna i fråga. EG-typintyget ska ses över när leksakens tillverkningsprocess, råmaterial eller beståndsdelar ändras samt vid behov också vid andra tidpunkter och åtminstone vart femte år.
Den dokumentation och korrespondens som avser typkontroll i Finland ska avfattas på finska, svenska eller på något annat språk som godtas av det anmälda organet.
41 §
Återkallande av ett EG-typintyg
Giltigheten för ett EG-typintyg ska återkallas om leksaken inte uppfyller kraven i 22—28 §.
42 §
Teknisk dokumentation
Den tekniska dokumentationen för en leksak ska innehålla alla behövliga uppgifter om hur tillverkaren har förfarit för att säkerställa att leksaken uppfyller kraven i 22—28 § till den delen dessa behövs med tanke på bedömningen av överensstämmelse med kraven. Dessa inbegriper
1) en ingående beskrivning av konstruktion och tillverkning, inklusive en lista över delar och material som använts i leksaken, samt kemikalieleverantörens säkerhetsdatablad för de kemikalier som använts,
2) en bedömning av säkerheten enligt 35 §,
3) en beskrivning av det förfarande för bedömning av överensstämmelse som har följts,
4) en kopia av EG-försäkran om överensstämmelse enligt 32 §,
5) adresserna till tillverknings- och lagerlokalerna,
6) kopior av de dokument som tillverkaren har lämnat till ett anmält organ, om ett sådant deltar i bedömningen,
7) testningsrapporter och en beskrivning av hur tillverkaren säkerställt att produktionen överensstämmer med de harmoniserade standarderna, om tillverkaren har följt det förfarande för intern produktionsövervakning som avses i 36 §, och
8) en kopia av EG-typintyget, en beskrivning av hur tillverkaren säkerställt att produktionen överensstämmer med den produkttyp som beskrivs i EG-typintyget samt kopior av de dokument som tillverkaren har lämnat till det anmälda organet, om tillverkaren har låtit leksaken genomgå EG-typkontroll enligt 37 § och följt det förfarande för överensstämmelse med typ som avses i 36 §.
Den tekniska dokumentation som upprättas i Finland ska avfattas på finska, svenska eller på något annat språk som godtas av den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag. Om den tekniska dokumentationen har upprättats på något annat språk än finska eller svenska, ska tillverkaren på en motiverad begäran från den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag sända myndigheten en översättning till finska eller svenska av den tekniska dokumentationen eller de delar av den tekniska dokumentationen som är behövliga med tanke på tillsynen över efterlevnaden av lagen. Om den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag begär en översättning av den tekniska dokumentationen eller delar av den av tillverkaren, kan myndigheten sätta ut en tidsfrist om 30 dagar. Tidsfristen kan vara kortare, om det är motiverat på grund av en allvarlig eller omedelbar risk.
Om tillverkaren inte fullgör skyldigheterna enligt 1 eller 2 mom. kan den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag kräva att tillverkaren på egen bekostnad och inom en av myndigheten utsatt tid hos ett anmält organ låter utföra ett test för att det ska kunna säkerställas att harmoniserade standarder iakttas och att grundläggande säkerhetskrav uppfylls.
5 kap.
Organ för bedömning av överensstämmelse
43 §
Anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse
Arbets- och näringsministeriet ska till Europeiska kommissionen anmäla de organ som får utföra EG-typkontroller enligt 37 §. Ministeriet ska också underrätta Europeiska kommissionen om betydelsefulla ändringar i de uppgifter som lämnats.
Ackrediteringstjänsten FINAS vid Mätteknikcentralen utför i Finland bedömningar av kompetensen hos anmälda organ.
44 §
Allmänna krav på organ för bedömning av överensstämmelse
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska uppfylla följande krav:
1) organet ska vara en juridisk person,
2) organet ska vara en utomstående sakkunnig aktör som är oberoende av den organisation och leksak som den bedömer,
3) organet, dess högsta ledning och den personal som ansvarar för uppgiften att bedöma överensstämmelse får inte vara verksamma med att konstruera, tillverka, leverera, installera, köpa, äga, använda eller underhålla de leksaker som bedöms och inte heller vara befullmäktigade representanter för någon av dessa parter,
4) organet och dess personal ska bedöma överensstämmelsen med största möjliga yrkesintegritet, ha den tekniska kompetens som krävs på det specifika området och de ska vara oberoende,
5) organet ska kunna utföra alla de uppgifter som anvisas organet i 36 § och för vilka det har anmälts, oavsett om dessa uppgifter utförs av organet självt eller för dess räkning och under dess ansvar.
45 §
Verksamheten hos organ för bedömning av överensstämmelse
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska till sitt förfogande ha
1) tillräcklig personal med teknisk kunskap samt tillräcklig och lämplig erfarenhet för att kunna utföra bedömningar av överensstämmelse,
2) beskrivningar av sådana förfaranden för bedömning av överensstämmelse som säkerställer att förfarandet medger öppenhet och möjliggör en upprepning,
3) ändamålsenliga rutiner och förfaranden på basis av vilka bedömningen av överensstämmelse avskiljs från organets övriga funktioner,
4) förfaranden som gör det möjligt för organet att sköta sina uppgifter så att företags storlek, bransch och struktur, den tekniska komplexiteten hos leksakerna samt huruvida det är fråga om mass- eller serieproduktion beaktas på ett sakligt sätt.
Ett organ för bedömning av överensstämmelse ska ha behövliga förutsättningar för att kunna utföra de tekniska och administrativa uppgifter som ett sakligt utförande av bedömningen kräver och organet ska ha tillgång till den utrustning och de faciliteter som är nödvändiga.
46 §
Krav på ansvariga personer hos organ för bedömning av överensstämmelse
Den som svarar för bedömningen av överensstämmelse ska ha
1) en gedigen teknisk och yrkesinriktad utbildning som omfattar bedömning av överensstämmelse inom det område för vilket organet för bedömning av överensstämmelse har anmälts,
2) tillräcklig kunskap om vad som krävs för en bedömning och tillräckliga befogenheter för att utföra en bedömning,
3) ändamålsenlig kännedom och insikt om de grundläggande kraven, de tillämpliga harmoniserade standarderna och de relevanta bestämmelserna och tillämpningsföreskrifterna i EU-lagstiftningen,
4) förmåga att kunna upprätta intyg, dokument och rapporter som visar att bedömningarna har gjorts.
47 §
Opartiskhet hos organ för bedömning av överensstämmelse
Opartiskheten hos ett organ för bedömning av överensstämmelse, i den högsta ledningen och bedömningspersonalen ska säkerställas. Hos organet får den högsta ledningens och bedömningspersonalens arvoden för bedömning av överensstämmelse inte vara beroende av antalet bedömningar som gjorts eller resultaten.
48 §
Skyldighet för organ för bedömning av överensstämmelse att teckna en ansvarsförsäkring
Organ för bedömning av överensstämmelse ska ha en ansvarsförsäkring.
49 §
Utlämnande av uppgifter om verksamheten inom ett organ för bedömning av överensstämmelse till en myndighet
Personalen vid ett organ för bedömning av överensstämmelse ska trots vad som föreskrivs om sekretess lämna ut uppgifter om organets verksamhet till den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag.
50 §
Skyldighet för organ för bedömning av överensstämmelse att delta i standardiseringsarbetet och i arbetet inom samordningsgruppen för anmälda organ
Organ för bedömning av överensstämmelse ska delta i relevant standardiseringsarbete och i arbete som utförs i den samordningsgrupp för anmälda organ som inrättats med stöd av artikel 38 i det direktiv som nämns i 1 §. Organet ska se till att dess bedömningspersonal blir informerad om standardiseringen och om samordningsgruppens arbete. Samordningsgruppens administrativa beslut och dokument ska följas i bedömningsarbetet.
51 §
Presumtion om bedömningsorganet
Om ett organ för bedömning av överensstämmelse visar att det uppfyller de krav som fastställs i de relevanta harmoniserade standarder eller delar av dem vilkas referensuppgifter har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning, är presumtionen den att organet uppfyller de krav i denna lag som omfattas av tillämpningsområdet för standarderna.
52 §
Formell invändning mot en harmoniserad standard
Om den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag anser att en standard enligt 51 § inte uppfyller de krav som den omfattar ska bestämmelserna i 31 § tillämpas.
53 §
Allmänna skyldigheter för organ för bedömning av överensstämmelse
Anmälda organ ska bedöma överensstämmelse så som det föreskrivs i 36 §.
Överensstämmelsen ska bedömas så att onödig belastning av näringsidkarna kan undvikas. Vid bedömningen av överensstämmelse ska uppmärksamhet fästas vid företagets storlek, bransch och struktur, den tekniska komplexiteten hos leksakerna i fråga samt huruvida det är fråga om mass- eller serieproduktion. Vid bedömningen av överensstämmelsen ska en tillräcklig noggrannhet iakttas för att det ska kunna säkerställas att leksaken kraven enligt denna lag.
54 §
Vägran att utfärda EG-typintyg och återkallelse av dess giltighet
Om ett anmält organ konstaterar att tillverkaren inte har försäkrat sig om att en leksak uppfyller kraven i 22—28 § eller kraven i motsvarande harmoniserade standarder, ska organet kräva att tillverkaren rättar till situationen. Organet får då inte utfärda ett EG-typintyg för tillverkaren.
Om ett anmält organ vid kontroll av överensstämmelse efter att ett EG-typintyg har utfärdats konstaterar att en leksak inte längre uppfyller kraven, ska det kräva att tillverkaren rättar till situationen samt vid behov tillfälligt eller slutgiltigt återkallar EG-typintygets giltighet.
Om situationen inte rättas till eller om åtgärderna inte har den verkan som krävs, ska det anmälda organet enligt behov begränsa giltigheten för EG-typintyget eller återkalla dess giltighet tillfälligt eller slutgiltigt.
55 §
Skyldighet för organ för bedömning av överensstämmelse att lämna information
Ett anmält organ ska informera arbets- och näringsministeriet om följande:
1) avslag på eller begränsning av en EG-typkontroll eller tillfällig eller slutgiltig återkallelse av giltigheten för det intyg som utfärdats över kontrollen,
2) de omständigheter som inverkar på tillämpningsområdet och villkoren för anmälan,
3) en sådan begäran om information om bedömning av överensstämmelse som organet fått från någon annan myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag,
4) på begäran, bedömning av överensstämmelse som har gjorts inom tillämpningsområdet för anmälan samt eventuell annan verksamhet, inklusive gränsöverskridande verksamhet och underentreprenad.
Ett anmält organ ska ge andra anmälda organ som med stöd av det direktiv som avses i 1 § utför likadana bedömningar av överensstämmelse för samma leksaker, relevant information om frågor som rör negativa och, på begäran, positiva resultat av bedömningen av överensstämmelse.
6 kap.
Tillsynen över efterlevnaden av lagen
56 §
Myndigheter som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av lagen
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag utövas av de myndigheter som anges i 8—11 § i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet.
57 §
Tillsynen över leksakers säkerhet
På tillsynen över leksakers säkerhet tillämpas lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet. De myndigheter som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av lagen ska på ett ändamålsenligt sätt beakta försiktighetsprincipen.
58 §
Ålägganden för anmälda organ
Om den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag konstaterar att en leksak inte uppfyller säkerhetskraven enligt 22—28 §, får den vid behov ålägga det anmälda organet att återkalla giltigheten för EG-typintyget för leksaken i fråga.
I de situationer där leksakens tillverkningsprocess, råmaterial eller beståndsdelar ändras, ska den myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag ålägga det anmälda organet att se över det EG-typintyg som organet utfärdat.
59 §
Underrättelser om leksaker som medför risk
Bestämmelser om skyldigheterna för de myndigheter som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag att underrätta Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk finns i lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009).
60 §
Åtgärder som en myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag ska vidta vid formell bristande överensstämmelse
En myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag ska kräva att den näringsidkare som saken gäller rättar till överensstämmelsen med kraven, om myndigheten konstaterar att
1) CE-märkningen har fästs i strid med 33 eller 34 §,
2) CE-märkning saknas,
3) EG-försäkran om överensstämmelse enligt 32 § inte har upprättats eller den inte motsvarar 32 §,
4) den tekniska dokumentationen inte är tillgänglig eller inte komplett.
Om en sådan bristande överensstämmelse som avses i 1 mom. fortsätter, ska en myndighet som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av denna lag vidta alla behövliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av leksaken på marknaden eller se till att leksaken återkallas eller dras tillbaka från marknaden.
7 kap.
Särskilda bestämmelser
61 §
Närmare bestämmelser
Bestämmelser om de särskilda säkerhetskraven på de mekaniska och fysikaliska egenskaperna, antändbarheten samt de kemiska och elektriska egenskaperna hos leksaker samt om särskilda varningsmärkningar för vissa typer av leksaker utfärdas genom förordning av statsrådet.
Bestämmelser om allergiframkallande doftämnen som är förbjudna i leksaker, om sådana allergiframkallande doftämnen i leksaker som ska uppges på leksaken eller förpackningen samt om gränsvärden för överföring av vissa ämnen och blandningar från leksaker utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
8 kap.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser
62 §
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012 Lagens 25 § träder dock i kraft den 20 juli 2013.
Genom denna lag upphävs lagen om leksakers säkerhet (287/1997). Bestämmelserna i 21 och 22 § i den lag som ska upphävas tillämpas dock på leksaker som har släppts ut på marknaden före ikraftträdandet av 25 § i denna lag.
På de leksaker som släppts ut på marknaden före denna lags ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
RP 14/2011, EkUB 3/2011, RSv 12/2011, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG, (32011L0048) EUT L 170, 30.6.2009, s. 1
Helsingfors den 18 november 2011
Republikens President
TARJA HALONEN
Näringsminister
Jyrki Häkämies
3.
Lag om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk
(FFS 1197/2009)
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 § (21.12.2010/1268)
Tillämpningsområde
I denna lag finns bestämmelser om de underrättelser som enligt artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet och enligt artikel 22 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 ska lämnas till Europeiska kommissionen beträffande marknadskontrollen av produkter som medför allvarlig risk. Lagen innehåller också bestämmelser om de åtgärder som man i Finland ska vidta med anledning av de underrättelser som Europeiska kommissionen skickar till medlemsstaterna med stöd av de nämnda bestämmelserna. Lagen gäller dessutom marknadskontrollsmyndigheternas skyldighet att enligt artikel 23 nämnda förordning tillhandahålla Europeiska kommissionen vissa uppgifter om produkter som medför en risk.
Denna lag tillämpas inte på underrättelser om sådana åtgärder som omfattas av systemen för informationsutbyte enligt följande EU-rättsakter:
1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet,
2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 726/2004 om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet,
3) rådets direktiv 90/385/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aktiva medicintekniska produkter för implantation samt rådets direktiv 93/42/EEG om medicintekniska produkter.
Paragrafen har ändrats genom L 1268/2010 som trätt i kraft den 1 januari 2011.
2 § (21.12.2010/1268)
Underrättelser till Europeiska kommissionen om produkter som medför allvarlig risk
När en marknadskontrollsmyndighet vidtar eller ämnar vidta tvingande åtgärder i syfte att hindra eller begränsa utsläppande på marknaden, saluföring eller användning av en produkt därför att den medför allvarlig risk, ska Europeiska kommissionen underrättas om detta. Europeiska kommissionen ska underrättas också om rekommendationer till och överenskommelser med verksamhetsutövarna beträffande motsvarande åtgärder.
Om konsekvenserna av den allvarliga risk som produkten medför inte går utöver Finlands territorium, ska information om åtgärderna enligt 1 mom. lämnas endast om den ur produktsäkerhetssynpunkt kan ha betydelse för de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Paragrafen har ändrats genom L 1268/2010 som trätt i kraft den 1 januari 2011.
3 § (21.12.2010/1268)
Förfarandet för underrättelse om produkter som medför allvarliga risker
En marknadskontrollsmyndighet som vidtar en åtgärd enligt 2 § ska omedelbart underrätta Säkerhets- och kemikalieverket om åtgärden.
Säkerhets- och kemikalieverket vidarebefordrar de underrättelser som avses i 2 § till Europeiska kommissionen.
Säkerhets- och kemikalieverket tar emot kommissionens underrättelser enligt artikel 12 i det direktiv och artikel 22 i den förordning som nämns i 1 § 1 mom. om andra medlemsstaters åtgärder i syfte att begränsa utsläppande på marknaden, saluföring eller användning av produkter och vidarebefordrar underrättelserna utan dröjsmål till de nationella marknadskontrollsmyndigheter som i Finland är behöriga att utöva tillsyn över produkterna i fråga.
En marknadskontrollsmyndighet ska utan dröjsmål upplysa Säkerhets- och kemikalieverket om huruvida man i Finland har vidtagit åtgärder med anledning av en underrättelse enligt 3 mom. från kommissionen om en åtgärd som vidtagits i någon annan medlemsstat och vilka dessa åtgärder är. Säkerhets- och kemikalieverket ska informera Europeiska kommissionen om upplysningarna.
Paragrafen har ändrats genom L 1268/2010 som trätt i kraft den 1 januari 2011.
4 § (21.12.2010/1268)
Viss annan information till Europeiska kommissionen i anslutning till marknadskontrollen
Utöver underrättelserna om produkter som medför allvarlig risk enligt 2 och 3 § ska marknadskontrollsmyndigheterna förse Europeiska kommissionen med all tillgänglig information om produkter som medför risk på det sätt som föreskrivs i artikel 23 i den förordning som nämns i 1 § 1 mom.
Paragrafen har ändrats genom L 1268/2010 som trätt i kraft den 1 januari 2011.
5 § (21.12.2010/1268)
Sekretessbelagda uppgifter
I fråga om sekretessen för de uppgifter som ingår i underrättelserna enligt denna lag gäller lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) samt artikel 19 i den förordning och artikel 16 i det direktiv som nämns i 1 § 1 mom. i denna lag. Oberoende av sekretessen får sådana uppgifter om en enskilds eller en sammanslutnings ekonomiska ställning, affärs- eller yrkeshemlighet eller en enskilds personliga förhållanden som erhållits vid fullgörandet av uppgifter enligt denna lag lämnas ut till Säkerhets- och kemikalieverket, en marknadskontrollsmyndighet eller till Europeiska kommissionen.
Paragrafen har ändrats genom L 1268/2010 som trätt i kraft den 1 januari 2011.
6 §
Bemyndigande att utfärda förordning
Närmare bestämmelser om förfarandena för informationsutbyte enligt denna lag utfärdas genom förordning av statsrådet.
7 §
Ikraftträdandebestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.
Genom denna lag upphävs lagen av den 30 januari 2004 om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om åtgärder för att begränsa utsläppande på marknaden, saluföring och användning av vissa produkter som medför allvarlig risk (76/2004).
RP 214/2009, EkUB 19/2009, RSv 190/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG; EGT L 11, 15.1.2002, s. 4, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 EUT L 218, 13.8.2008, s. 30
Ikraftträdelsestadganden:
21.12.2010/1268:
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
RP 173/2010, EkUB 27/2010, RSv 200/2010
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 6/2011-2012
[1] I 8 § 2 mom. blankettlagen talas det visserligen om EG:s (Europeiska gemenskapens) direktiv. Bestämmelsen i sin nuvarande lydelse ska ändå tolkas på så sätt att det är EU:s direktiv som avses, en terminologi anpassad efter de förändringar som i detta avseende gjorts i och med att Lissabonfördraget antagits. För att åstadkomma klarhet i rättsläget föreslås, som framgår av redogörelsen i detaljmotiveringen och förslaget till lagtext, en språklig ändring genom vilken momentet ifråga får en ordalydelse som överensstämmer med den nya terminologin.
[2] I lagförslaget talas växelvis om produktsäkerhet och konsumentsäkerhet. Anledningen till detta står att finna i lagförslagets disposition där först ett direktiv behandlas som har ’’produktsäkerhet’’ i sin rubrik, vilket man måste anpassa redogörelsen till. Längre fram anges skälen till begreppsbytet. Det är då naturligt att i den återstående redogörelsen använda sig av begreppet konsumentsäkerhet. Begreppen kan dock med fog uppfattas som synonyma.
[3] Se vidare avsnitt 5.4
[4] Mutagena ämnen är kemiska ämnen som orsakar mutationer hos en organism, dvs. förändrar den genetiska informationen (DNA) i organismen. Reproduk-tionstoxiska ämnen har en skadebringande verkan på fortplantningsförmågan. Ett ämnes biotillgänglighet är ett mått på hur mycket av ett oralt intaget ämne som når systemcirkulationen i en organism, ofta underförstått människa. Ämnen där biotillgänglighet kan vara relevant är till exempel läkemedel, vitaminer eller gifter. Biotillgängligheten uttrycks i procent där en hög procentsats innebär att mycket av ämnet eller läkemedlet tas upp i kroppen.
[5] Se avsnitt 3.1 ovan.
[6] Gamla underrättelselagen trädde i kraft samtidigt som gamla konsumentsäkerhetslagen. De underrättelser om åtgärder för begränsning av utsläppande på marknaden, saluföring och användning av produkter som utgör en allvarlig risk och som förutsätts enligt artikel 12 i produktsäkerhetsdirektivet har en betydligt större räckvidd än tillämpningsområdet för gamla konsumentsäkerhetslagen. Av denna anledning beslöt man i riket att stifta en särskild lag om dessa underrättelser.
[7] Jfr detaljmotiveringen till 3 § nedan. Se även RP 214/2009 sid. 4 samt ingressen till produktsäkerhetsdirektivet sid. 5.
[8] I 27 § 4 punkten självstyrelselagen föreskrivs att riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap. självstyrelselagen. Bestämmelserna i 9 kap. självstyrelselagen handlar om internationella förpliktelser och bestämmelserna i 9a kap. samma lag handlar om ärenden som gäller Europeiska unionen. I 27 § 42 punkten självstyrelselagen föreskrivs att riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om övriga angelägenheter som enligt grundsatserna i självstyrelselagen ska hänföras till rikets lagstiftningsbehörighet.