Lagförslag 7/2015-2016
|
|
| ||
|
| LAGFÖRSLAG nr 7/2015-2016 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2016-01-13 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Finansiering av landsbygdsnäringar
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att ändringar görs i den av lagtinget den 16 september 2015 antagna landskapslagen (LTB 76/2015) om finansiering av landsbygdsnäringar med beaktande av Republikens presidents meddelande av den 8 januari 2016 enligt vilket 2 § 3 mom., 4 § 3 mom. 8 § och 12 § 4 mom. 3 punkten och 5 mom. landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar utgör behörighetsöverskridningar samt att dessa lagrum har förordnats att förfalla. Genom detta förslag ändras landskapslagen med beaktande av presidentens skrivelse.
INNEHÅLL
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar
Allmän motivering
1. Nuläge
Lagtinget antog den 16 september 2015 landskapslagen (LTB 76/2015) om finansiering av landsbygdsnäringar. Republikens presidents meddelande av den 8 januari 2016 enligt vilket, på de grunder som Högsta domstolens gav i sitt utlåtande i ärendet nr HD 2015/214 av den 23 december 2015, 2 § 3 mom., 4 § 3 mom. 8 § och 12 § 4 mom. 3 punkten och 5 mom. landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar utgör behörighetsöverskridningar samt att dessa lagrum har förordnats att förfalla.
Högsta domstolen konstaterade följande i sitt utlåtande:
”Lagtinget har genom sina beslut antagit en landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar, en landskapslag om ändring av näringsstödslagen för landskapet Åland och en landskapslag om återkrävande av stöd ur landskapets medel. Genom den förstnämnda landskapslagen upphävs den gällande landskapslagen (2007:63) om finansiering av landsbygdsnäringar samt möjliggörs genomförandet av Europeiska unionens ändrade bestämmelser om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken för programperioden 2014-2020, och de stöd som omfattas av den.
Föremålet för regleringen i lagtingsbesluten hänför sig främst till området för jord- och skogsbruk. Enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om jord- och skogsbruk och enligt 18 punkten samma paragraf i fråga om tillvaratagande av jordbruks- och skogsmarks samt fiskevattens produktionsförmåga. Enligt 27 § 15 punkten samma lag har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om priset på lantbruks- och fiskeriprodukter samt främjande av export av lantbruksprodukter. Landskapslagarna kan även anses gälla näringsverksamhet, på vilket område landskapet med vissa undantag har lagstiftningsbehörighet enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen.
Högsta domstolen har med anledning av 2003 års landskapslag om finansiering av landsbygdsnäringar i sitt utlåtande konstaterat att utifrån behörighetsfördelningen i självstyrelselagen har riket och landskapet tillämpat en ansvarsfördelning avseende de olika EU-stöden samt den nationella finansieringen (OH 2003/66). Landskapet har ansetts ha behörighet när det gäller strukturpolitiken och riket när det gäller pris- och marknadspolitiken. Av detta har följt att landskapet ansetts ha behörighet när det gäller strukturstöden och stöd till landsbygdens utveckling. Högsta domstolen har inte haft något att anmärka mot denna utgångspunkt för fördelningen av lagstiftningskompetensen.
Utgångspunkten är således att lagstiftningen faller inom landskapets kompetens. Mot bakgrund av den detaljerade genomgång av de enskilda stadgandena, som Ålandsdelegationen gjort och i vars slutsatser Högsta domstolen kan förena sig, begränsar sig Högsta domstolen i det följande till att bedöma huruvida den delegering av normgivningen som ingår i landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar ställer hinder för att lagstiftningen i sin helhet kan förordnas träda i kraft.
I landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar ingår ett flertal bemyndiganden för landskapsregeringen att närmare besluta om sådant varom det stadgas i landskapslagen. Enligt 21 § 1 mom. självstyrelselagen kan landskapsregeringen med stöd av ett bemyndigande i landskapslag utfärda landskapsförordningar i angelägenheter som hör till landskapets behörighet. Genom landskapslag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen eller självstyrelselagen i övrigt hör till området för lag. Detta stadgande motsvarar 80 § Finlands grundlag. Grundlagen förutsätter att det tydligt framgår hur normgivningsmakten delegeras och vilka områden och vilka angelägenheter delegeringen gäller. Om delegeringen av normgivningsmakten inte fyller de krav som grundlagen uppställer, är delegeringen i konflikt med 27 § 1 punkten självstyrelselagen, som hänför stiftande av grundlag och avvikelse från grundlag till rikets behörighet. I så fall utgör ett delegeringsstadgande en behörighetsöverskridning.
I 2 § landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar finns korta stadganden om stödmottagare. En stödmottagare ska vara en fysisk eller juridisk person. Fysiska personer ska vara ansvariga för att genomföra den åtgärd som ett stöd avser och myndiga, om inte undantag tillåts enligt de kriterier som nämns i lagrummet. Dessa stadganden kompletteras i 3 mom. med ett stadgande enligt vilket landskapsregeringen, såvida inte ärendet hör till området för lag, kan besluta närmare om förutsättningar för att bevilja stöd såsom stödmottagarens ålder, kompetens och inkomst och om berörd fastighets areal. Besluten bör vara i enlighet med fastställda stödordningar utifrån Europeiska unionens gällande regelverk för statligt stöd.
Högsta domstolen konstaterar att en avsevärd del av de kriterier, som är centrala för mottagare av stöd, förefaller bli beroende av beslut av landskapsregeringen med stöd av det vaga delegeringsstadgandet.
Rikets motsvarande reglering finns i lagen om stödjande av landsbygdens utveckling (28/2014) och lagen om förvaltning av utvecklingsprogrammen för landsbygden (27/2014), vilka innehåller även delegeringsbestämmelser. I 8 § lagen om stödjande av landsbygdens utveckling finns stadganden om stödtagare. I 16 § 3 mom. stadgas att närmare bestämmelser om tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning om statligt stöd på stöd enligt denna lag och om förutsättningarna för beviljande av stöd av mindre betydelse utfärdas genom förordning av statsrådet. Vid behov får närmare bestämmelser om register över stöd av mindre betydelse utfärdas genom förordning av statsrådet.
Stadganden om stödbeslut finns i 4 § landskapslagen. I 3 mom. stadgas att landskapsregeringen närmare kan besluta om det minsta belopp som utbetalas per stödmottagare och per enskild åtgärd, samt närmare om villkoren för utbetalning av ersättning, rapportering och uppföljning, om de grunder som ska användas vid beräkning av den nedre gränsen för ersättning samt om frånträdande av ett åtagande eller överförande av ett stöd till en annan stödmottagare.
Även beträffande stödbeslutet är delegeringsstadgandet i landskapslagen alltså uppbyggt så att de utfyllande normerna vid behov ges i beslut av landskapsregeringen.
Som jämförelse från rikslagstiftningen kan nämnas att i 12 § 3 mom. lagen om stödjande av landsbygdens utveckling stadgas att närmare bestämmelser om nivån och maximibeloppet för stöd som beviljas för olika åtgärder inom de gränser som ställs i Europeiska unionens lagstiftning och av de medel som avses i 7 § samt om stödets minimibelopp utfärdas genom förordning av statsrådet. Ytterligare stadgas i 15 § i fyra moment preciseringar om överföring av stöd till någon annan för att användas för en åtgärd som stöds. I 15 § 5 mom. stadgas dessutom att närmare bestämmelser om villkoren för överföring av stöd och om förfarandet i samband med överföringen får utfärdas genom förordning av statsrådet.
I 8 § landskapslagen stadgas att landskapsregeringen kan besluta att ett beviljat stödbelopp ska sänkas eller inte alls utbetalas, om detta förutsätts i den Europeiska unionens lagstiftning eller om stödmottagaren inte har iakttagit de stödvillkor som grundar sig på åtagandet. Landskapsregeringen kan, i den omfattning som den Europeiska unionens regelverk kräver det, besluta närmare om grunderna för beslut att sänka eller att inte utbetala stödbelopp.
I 46 § 1 mom. lagen om stödjande av landsbygdens utveckling stadgas att en förutsättning för betalning av stöd är att stödtagaren har iakttagit stödvillkoren. Därefter stadgas i 2 mom. om stöd som beviljats utifrån faktiska kostnader. I 3 mom. ingår delegeringsstadganden med hänvisning till 13 §. Ytterligare stadgas i 47 § 4 mom. att närmare bestämmelser om inkomster och extra finansiering och om deras inverkan på det stödbelopp som betalas ut får utfärdas genom förordning av statsrådet.
I 12 § landskapslagen regleras inspektion för prövning av en ansökan om stöd och vid tillsyn. I 4 mom. 3 punkten hänvisas till landskapsregeringens beslut om inspektioner som ska utföras av inspektörer från oavhängiga revisionssamfund. I 5 mom. paragrafen stadgas att landskapsregeringen närmare kan besluta om tillsyn av stödvillkor i den omfattning som förutsätts i den Europeiska unionens förordningar om finansiering av landsbygdsnäringar.
I 52 § lagen om stödjande av landsbygdens utveckling regleras inspektionsrätt och i 53 § själva inspektionen. I dessa paragrafer hänvisas till andra nationella lagar och Europeiska unionens lagstiftning. Här ingår inga delegeringsstadganden överhuvudtaget.
Landskapslagen är mycket kortfattad jämfört med rikets motsvarande lag. Denna omständighet torde inte enbart kunna förklaras med att Landsbygdsprogrammet (LBU-programmet) för Åland Finland som antagits av Europeiska kommissionen den 13 februari 2015 innehåller andra och färre prioriteringar än i motsvarande program för övriga Finland. Enligt sin ordalydelse gäller de ovan nämnda delegeringsstadgandena i landskapslagen till väsentliga delar centrala omständigheter vid tillämpningen av densamma, såsom noggrannare villkor för stöd med anknytning till sökandens inkomster, närmare villkor för återkrav av stöd och närmare organisering av övervakning av stöden. Utgående från hur stadgandena är avfattade förefaller det som om stadgandena å ena sidan skulle gälla centrala omständigheter beträffande stöden och å andra sidan skulle vara mycket vida till sin utformning.
Det är möjligt att innehållet i och utformningen av stadgandena i landskapslagen ger en vilseledande bild av deras verkliga betydelse, eftersom man vid tillämpningen av dem i vilket fall som helst bör följa de regler som härstammar från Europeiska unionen, vilket även framgår ur landskapslagen. Utgående från stadgandena är det i vilket fall som helst i viss mån svårt att bedöma hur problematiska stadgandena är mot bakgrund av de krav som grundlagen och självstyrelselagen ställer på delegering av lagstiftningsmakten. Bristfälligheten i regleringen framträder tydligt ur det faktum att man i rikslagstiftningen ansett sig behöva utförligare reglering i lag och att i regleringen ingår många för tillämpningen centrala stadganden, som saknas i landskapslagen. Den begränsade delegeringen i rikslagen sker från lag till förordning, medan delegeringen i landskapslagen skulle ske från lag till beslut av landskapsregeringen. På dessa grunder förenar sig Högsta domstolen även i de slutsatser Ålandsdelegationen dragit beträffande delegeringsstadgandena i landskapslagen.
I likhet med Ålandsdelegationen noterar Högsta domstolen att i 10 § landskapslagen hänvisas till 8 § 5 mom. samma lag. Något sådant lagrum finns inte. Denna lagtekniska oklarhet hindrar inte lagstiftningen att träda i kraft.”
2. Förslag
Landskapsregeringen föreslår med beaktande av Republikens presidents beslut, fattat på de av Högsta domstolen anförda grunderna, att landskapslagen (LTB 76/2015) om finansiering av landsbygdsnäringar ändras innan den förordnas träda ikraft så att delegeringsbestämmelser och övriga berörda lagrum får en för lagens tillämpning mer ändamålsenlig utformning. Samtidigt föreslår landskapsregeringen mindre justeringar med beaktande av den Europeiska unionens regelverk.
3. Förslagets verkningar
Detta förslags verkningar skiljer sig i grunden inte från de som anfördes i landskapsregeringens lagförslag nr 27/2014-2015. Tillämpningsområdet begränsas såsom konstaterats betydligt till följd av kravet att följa den Europeiska unionens bestämmelser. Istället för att närmare bestämmelser kommer att ingå i Ålands landskapsregerings beslut kommer de enligt detta förslag att ingå i landskapsförordning, och som sådana publiceras i Ålands författningssamling.
Detaljmotivering
2 och 4 §§ Stödmottagare Stödbeslut. Landskapsregeringen föreslår att paragraferna helt upphävs också utöver de mom. som förfallit genom Republikens presidents beslut. Stödsystemen begränsas i praktiken av den Europeiska unionens lagstiftning om stöd. Vilka som kan vara stödmottagare och kriterier för stödbeslut avgränsas ytterligare i landsbygdsutvecklingsprogram. Inom ramarna för detta regleras också i allt väsentligt sådana allmänna förutsättningar som avsågs i paragrafernas delegeringsbestämmelser.
8 § Sänkning av stödbelopp. I enlighet med förslaget kommer närmare bestämmelser om de i momentet avsedda frågorna att ingå i landskapsförordning, och som sådana publiceras i Ålands författningssamling.
9 § 1 och 4 mom. Återbetalning. 1 mom. ändras för att överensstämma med artikel 7.2 i Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 809/2014 om regler för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet, landsbygdsutvecklingsstöd och tvärvillkor (den s.k. kontrollförordningen).
I 4 mom. rättas en felaktig hänvisning.
10 § Ränta vid återbetalning. Paragrafen ändras för att överensstämma med artikel 7.2 kontrollförordningen.
12 § 4 mom. 3 punkten och 5 mom. Inspektion. Med förslaget till 4 mom. 3 punkt tydliggörs att den revision som avses i punkt 4B ii, i bilaga 1 till kommissionens gällande förordning om utbetalningsställe utförs av befullmäktigade inspektörer från ett oavhängigt revisionssamfund. Landsbygdsverket och Ålands landskapsregering överenskommer närmare om skötseln av särskilda uppgifter i samband med utbetalning av fondmedel. Gällande unionslagstiftning om utbetalningsställe finns i Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 907/2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller utbetalande organ och andra organ, ekonomisk förvaltning, avslutande av räkenskaper, säkerheter och användning av euron.
Med förslaget till 5 mom. kommer närmare bestämmelser om de i momentet avsedda frågorna att ingå i landskapsförordning, och som sådana publiceras i Ålands författningssamling.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om finansiering av landsbygdsnäringar
I enlighet med lagtingets beslut
upphävs 2 och 4 §§ landskapslagen (LTB 76/2015) om finansiering av landsbygdsnäringar,
ändras lagens 9 § 1 och 4 mom. och 10 § samt
fogas till lagen en ny 8 § och till lagens 12 § 4 mom. en ny 3 punkt samt ett nytt 5 mom. istället för de lagrum som republikens president har förordnat förfalla, som följer:
8 §
Sänkning av stödbelopp
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning besluta att ett beviljat stödbelopp ska sänkas eller inte alls utbetalas, om detta förutsätts i den Europeiska unionens lagstiftning eller om stödmottagaren inte har iakttagit de stödvillkor som grundar sig på åtagandet. Landskapsregeringen kan, i den omfattning som den Europeiska unionens regelverk kräver det, i landskapsförordning besluta närmare om grunderna för beslut att sänka eller att inte utbetala stödbelopp.
9 §
Återbetalning
En stödmottagare ska utan dröjsmål återbetala ett stöd eller en del av stödet som denne fått felaktigt till för stort belopp eller uppenbart utan grund. Stödmottagaren ska betala tillbaka ett stöd eller en del av det också när det inte kan användas på det sätt som krävs enligt stödbeslutet. Landskapsregeringen kan besluta om ett belopp under vilket ett stöd inte behöver återbetalas.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Landskapsregeringen kan helt eller delvis avstå från att återkräva ett be-lopp som betalats ut felaktigt eller utan grund eller från att ta ut den ränta som enligt 1 mom. ska betalas på beloppet, om en helhetsbedömning visar att det med hänsyn till stödmottagarens omständigheter och verksamhet är oskäligt att återkräva beloppet. Återkravet och indrivningen av ränta ska dock ske i den omfattning som det krävs i enlighet med den Europeiska unionens lagstiftning. Indrivning av ett återbetalningsskyldigt belopp kan ske i den ordning som gäller för utsökning av skatter och avgifter.
10 §
Ränta vid återbetalning
På belopp som återkrävs ska det betalas en årlig dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen (FFS 633/1982). Räntan beräknas enligt den tid som börjar 60 dagar efter beslutet om återkrav och slutar när återbetalningen sker eller, om det belopp som återkrävs dras av från en post som ska betalas senare, när avdraget görs.
12 §
Inspektion
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Bestämmelserna om inspektion för de ändamål som avses i 1 och 2 mom. avser även inspektörer
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
3) från oavhängiga revisionssamfund som befullmäktigats av utbetalningsstället att utföra internrevision, i enlighet med gällande unionslagstiftning om utbetalande organ och andra organ, ekonomisk förvaltning, avslutande av räkenskaper, säkerheter och användning av euron.
Med de begränsningar som enligt 3 mom. gäller för hemfrid kan landskapsregeringen i landskapsförordning besluta närmare om tillsyn av stödvillkor i den omfattning som förutsätts i den Europeiska unionens förordningar om finansiering av landsbygdsnäringar.
Denna lag träder i kraft den
| Mariehamn den 13 januari 2016 | |
|
L a n t r å d | Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister | Camilla Gunell |
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 7/2015-2016