I vtm Gunnar Janssons m.fl. hemställningsmotion föreslås att lagtinget väcker ett initiativ i enlighet med självstyrelselagens 22 § i ett ärende som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Initiativet ska föreläggas riksdagen genom regeringens försorg.

Initiativet syftar till att hemställa om att riksdagen uppmanar regeringen att företa en översyn av sexualbrottslagstiftningen så att den bättre motsvarar den allmänna rättsuppfattningen. Översynen bör innefatta överväganden gällande införande av ett s.k. rekvisit för samråd/frivilligt deltagande för våldtäkt, införande av nya brott såsom ofredande och sexuellt ofredande, en översyn av straffskalorna, en översyn av åtalsrätten samt behovet av kompletterande åtgärder.

Utskottets förslag

Utskottet föreslår att lagtinget godkänner motionen samt anför vissa kompletterande synpunkter.

Utskottets synpunkter

Allmänt

Utskottet anser att hemställningsmotionen tar upp en mycket angelägen och aktuell fråga. Sexualbrotten tillhör enligt utskottets mening de allra allvarligaste brotten eftersom de innebär en grov kränkning av i synnerhet den sexuella integriteten. Att bli föremål för ett sexualbrott innebär en enorm påfrestning och ett stort trauma för den drabbade. Forskning visar att ett stort antal av brottsoffren blir deprimerade, får sömnsvårigheter, får synnerligen obehagliga återupplevelser av brottet, får djup ångest, upplever värdelöshet och äckelkänslor för sin kropp. Många offer är självfördömande och rannsakar sig själva med frågor som "Vad kunde jag ha gjort annorlunda?" och "Var det mitt fel?". Forskningen visar alltså att offer för sexualbrott, till skillnad från offer för t.ex. egendomsbrott, tenderar att ta på sig skulden vilket förorsakar ytterligare lidande. Brottsoffren kan också få svårt med närhet till andra människor och få stora svårigheter att njuta av sitt sexualliv. Tilliten till andra kan gå förlorad inte bara sexuellt utan också i övrigt vilket kan innebära bl.a. svårighet att känslomässigt knyta an till sina barn. Ett sexuellt övergrepp kan således påverka flera generationer framåt. En översyn av sexualbrottslagstiftningen, som idag inte motsvarar det allmänna rättsmedvetandet, är med andra ord mycket angelägen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att, såsom framgår av motionen, ta upp såväl behovet av en översyn av strafflagstiftningen som behovet av kompletterande åtgärder. En kombination av dessa båda åtgärder får enligt utskottets mening nämligen den bästa effekten. Utskottet stöder till fullo alla de förslag som nämns i hemställningsmotionen och vill därtill komplettera med nedanstående synpunkter.

Påföljder

I hemställningsmotionen sägs att en översyn av såväl maximi- som minimistraffen borde göras i samband med totalöversynen. Utskottet delar denna uppfattning och anser ytterligare att det vid översynen borde övervägas en ändring av strafflagen så att ett fängelsestraff för brott enligt strafflagens 20 kapitel kan förklaras villkorligt endast om det är högst sex månader långt och gärningspersonen fyllt 18 år då brottet begicks. Utskottet föreslår dessutom att det bör övervägas en bestämmelse enligt vilken samhällstjänst inte ska kunna förordnas om straffet följer för brott mot 20 kapitlet i strafflagen.

Utskottet har erfarit att en vanlig påföljd för ett sexualbrott är ett villkorligt fängelsestraff eller att den dömde förordnas kunna avtjäna ett kortare ovillkorligt fängelsestraff som samhällstjänst även då brottet riktats mot ett barn. Det är uppenbart att gemene man/kvinna anser en sådan påföljd vara för lindrig med beaktande av att ett sexualbrott ofta förorsakar brottsoffret ett betydande psykiskt lidande som rent av kan vara livslångt. Även ett kortare fängelsestraff utgör en mycket obehaglig upplevelse för den dömde. Kunskapen om att påföljden för ett sexualbrott i regel är ett ovillkorligt fängelsestraff borde ha en betydande individualpreventiv inverkan mot att begå sådana brott.

I regeringens proposition nr 44/2002 gällande förslag till revidering av straffrättens allmänna läror om samhällstjänst (sida 212) konstateras: "I undantagsfall kan straffen för vissa i sig svåra sexualbrott underskrida åtta månader. I dylika situationer kan beskaffenheten av det brott för vilket ett straff skall dömas ut utgöra ett sådant vägande skäl som hindrar domstolen från att döma gärningsmannen till samhällstjänst." Lagutskottet i riksdagen har i sitt betänkande (LaUB nr 28/2002) inte haft synpunkter mot regeringens skrivning om samhällstjänst.

Visserligen kan det finnas synpunkter emot att påföljderna för just sexualbrott skärps så att även en förstagångsförbrytare lätt döms till ovillkorlig påföljd men det finns å andra sidan ett uppenbart behov att skärpa den verkliga påföljden i avsikt att skydda personer från att bli utsatta för ett sexualbrott med beaktande av de konsekvenser som drabbar de brottsoffer som utsätts för brotten.

I 6 kap 9 § strafflagen föreskrivs att ett fängelsestraff inte kan förordnas vara villkorligt om brottet är allvarligt. Utskottet har ovan konstaterat att ett sexualbrott ofta förorsakar brottsoffret en betydande skada. Det är med andra ord fråga om ett allvarligt brott för vilket ett villkorligt fängelsestraff inte borde vara möjligt. Eftersom domstolspraxis, enligt vad utskottet fått erfara, ändå är att villkorliga straff eller samhällstjänststraff döms för sexualbrott anser utskottet att ett förtydligande av lagstiftningen är påkallat så att lagstiftarens intentioner efterlevs i praktiken.

Utskottet anser ytterligare att en översyn bör företas även beträffande de ersättningsbelopp som utdömts till offer för sexualbrott. Utskottets uppfattning är att de ersättningar som utdöms för egendomsbrott i regel är lättare att fastställa och därför blir högre. Som exempel kan nämnas att ersättningar för skadade bilar i samband med ett trafikbrott kan uppgå till mycket stora belopp. Vid bedömningen av ersättningens belopp måste hänsyn tas till den mycket omfattande skada som ett offer förorsakats och för vilken utskottet redogör ovan.

Olika typer av våldtäkt

I samband med översynen bör de vanligaste typerna av sexuella övergrepp beaktas. Man brukar allmänt dela in våldtäkterna i fyra olika klasser:

1) överfallsvåldtäkt där gärningsmannen är okänd för offret,

2) våldtäkt med flera gärningsmän,

3) s.k. nöjeslivsrelaterad våldtäkt där offer och gärningsman inte känt varandra längre än några timmar och

4) våldtäkt i nära relationer.

Av dessa uppskattas våldtäkt i nära relationer vara den vanligaste även om mörkertalet antas vara särskilt stort när det gäller sådana våldtäkter där de inblandade har olika typer av starka band till varandra och sexuellt umgänge kan vara en naturlig del av förhållandet.

I Sverige har det år 2008 företagits en utredning om våldtäkt mot personer över 15 år av brottsförebyggande rådet (BRÅ 2008/13). Utredningen utgör ett bra underlag vid en framtida översyn av sexualbrottslagstiftningen.

Behandlingar för förövarna

En ytterligare fråga som bör beaktas i samband med översynen av sexualbrottslagstiftningen är behandlingen av förövarna i syfte att nya offer inte ska bli föremål för sexuellt våld. På Åland som enda plats i Finland, finns ett behandlingserbjudande för män med aggressions- och våldsproblem gentemot sin partner. Behandlingsmodellen följer modellen "Alternativ till Vold" från Oslo där det finns en lång erfarenhet av att arbeta med våldsproblematik hos män. Erfarenheterna från Norge är positiva.

Det är viktigt att behandlingar erbjuds dem som döms för sexuella övergrepp oavsett påföljden i övrigt. Det bör även övervägas om strafflindring skulle ges för dem som frivilligt genomgår behandlingen.

Specialkunskaper inom rättsväsendet är nödvändiga

I samband med behandlingen av ärendet har utskottet fått erfara att mål som rör sexualbrott förutsätter specialkompetens på många olika områden. Inte minst på psykologins område krävs stora kunskaper. Som exempel kan nämnas att ett brottsoffer till synes kan vara oberört av övergreppet medan det i verkligheten handlar om att offret har fått ett så svårt trauma att det inte går att binda känslor till händelserna. Behovet av specialkunskaper är givetvis också stort gällande lagstiftningen samt förarbetena på området. Domare, åklagare och polis måste därför hålla sig ajour både med litteraturen och den ständigt växande forskningen på området.

Att offentligt redogöra för sexuella erfarenheter är någonting som de flesta i allmänhet undviker och att inför en domstol redogöra för sådana negativt laddade erfarenheter som sexuella övergrepp är synnerligen obehagligt. En utredning jämte rättegång kan därför innebära en ny traumatisering (Secondary Victimization) vilket resulterar i att många brottsoffer undviker en anmälan om brott. De offer som trots allt genomgår en rättegång kan mot denna bakgrund efteråt ångra sin anmälan, särskilt om gärningsmannens straff uppfattas som lindrigt. Speciella tekniker för utrednings- och förhörsverksamheten bör därför utvecklas så att en ny traumatisering av offret så långt det är möjligt kan undvikas.

Enligt vad utskottet fått erfara har det vid rättegångar förekommit att man från försvarets sida fäster uppmärksamhet vid brottsoffrets bakgrund och familjeförhållanden vilket inte är vanligt i samband med t.ex. egendomsbrott. Metoder för att styra in rättegångarna till att handla enbart om sådant som är väsentligt för målet i fråga bör därför utvecklas.

Det är också viktigt att säkerställa att det vid de allmänna tingsrätterna finns utrymmen som är ändamålsenliga med tanke på sexualbrottsmål, utrymmen där brottsoffer och gärningsmän inte behöver konfronteras. Det är likaså angeläget att eventuella olikheter i rättspraxis mellan tingsrätterna elimineras.

Sammantaget betyder detta att kompetensen på området bör samlas och utökas, forskningen bör intensifieras, befintliga forskningsresultat måste tas tillvara och nya metoder måste utvecklas. Behovet av specialkunskaper kan mötas genom särskilda utbildningsinsatser riktade till yrkesgrupper såsom domare, åklagare och poliser så att de allmänna tingsrätterna, som sporadiskt handhar sexualbrottsmål, kan upprätthålla en tillräcklig kompetens och skicklighet på området. Utskottet konstaterar att det traditionellt har funnits olika specialdomstolar som man i detta sammanhang kan studera närmare när det gäller att säkra tillgången till specialkompetens. Behovet av specialkunskaper kräver enligt utskottets mening nytänkande och nya lösningar inom rättsväsendet.

Förebyggande åtgärder

Utskottet understryker slutligen vikten av att en strängare lagstiftning kompletteras med ytterligare åtgärder på det sätt som det föreslås i motionen. I mångt och mycket handlar det om attityder. Behovet av undervisning och information riktad särskilt till unga personer är extra stort med tanke på den spridning av bl.a. pornografi som sker via internet och massmedia. Utskottet har i sitt betänkande över Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (LU 15/2010-2011) konstaterat att konventionen förutsätter ett stort antal åtgärder som är förebyggande och behövliga för förändringar av attityder. Motsvarande åtgärder är enligt utskottets mening även nödvändiga i fråga om förebyggande av sexualbrott mot vuxna.

Inhämtade utlåtanden

Utskottet har i ärendet inhämtat utlåtanden från professorn i straffrätt Terttu Utriainen och professorn em. i straffrätt Madeleine Leijonhufvud.

I professor Utriainens utlåtande konstateras att Finlands sexualbrottslagstiftning från år 1998 till många delar var föråldrad redan vid tillkomsten. Redan i motiveringarna till reformen år 1971 var den sexuella självbestämmanderätten den ledande principen, men den fick inte uttryck i brottsrekvisitet och samma sak gäller nuvarande lagstiftning. Den rådande uppfattningen i dag är dock enligt utlåtandet att samtycket borde vara det väsentliga brottsrekvisitet för våldtäkt. Även i övrigt stöder utlåtandet initiativets intentioner och det framhålls att det är svårt att punktvis reformera sexuallagstiftningen i kapitel 20, vilket regeringen nyligen har försökt göra, eftersom det handlar om lagrum som har anknytning till varandra. Även ny teknik och nya kommunikationsformer åstadkommer reformbehov i lagstiftningen. Reformen av lagstiftningen är enligt professor Utriainen viktig eftersom lagstiftningen ska återspegla de värden som gäller i det demokratiska och rättvisa samhället.

Av professorn em. i straffrätt Madeleine Leijonhufvuds utlåtande framgår att den finska regleringen av sexualbrott i mycket ser ut som den svenska lagen gjorde före de senaste decenniernas reformer. I Sverige har bl.a. våldtäktsansvaret utvidgats också till sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförliga med samlag. Rubriceringen ”våldförande”, som användes när offrets handlande ansågs mindre klandervärt, har slopats i Sverige medan finsk lag har kvar en brottsrubricering för fall där det föreligger förmildrande omständigheter. Även i andra avseenden skiljer sig svensk och finländsk lagstiftning åt. I utlåtandet konstateras vidare att sex förutsätter att även motparten deltar frivilligt, annars är sexhandlingen ett brott mot den andres sexuella integritet eller ett brott mot ett av de allra viktigaste integritetskraven. Professor Leijonhufvud anser det därför svårt att förstå och förklara att inte vi i de nordiska länderna, med vår långt utvecklade jämställdhet, ännu har förmått att uppställa ett adekvat skydd för den sexuella integriteten. Hemställningsmotionens förslag är enligt utlåtandet således mycket angelägna och det vore en stor och viktig framgång för Ålands lagting om detta initiativ skulle leda till att Finlands strafflagstiftning får en utformning som skyddar den sexuella integriteten på ett sätt som svarar mot den allmänna rättsuppfattning som utan tvekan råder – och bör råda – i vår del av världen.

Ärendets behandling

Lagtinget har den 16 mars 2011 inbegärt lagutskottets yttrande över motionen.

Utskottet har i ärendet hört chefen för jämställdhetsfrågor Vivan Nikula, kommissarien Olof Lindqvist, psykologen Crister Eriksson, tingsdomaren Gustaf A. Nymalm (per telefon), psykologen Anna Uutamala (per telefon) samt doktorn i folkhälsovetenskap Anette Häggblom.

Utskottet har i ärendet inhämtat utlåtanden från professorn i straffrätt Terttu Utriainen och professor emeritus i straffrätt Madeleine Leijonhufvud. Utlåtandena bifogas betänkandet.

I utskottets avgörande behandling deltog ordföranden Olof Erland, viceordföranden Barbro Sundback samt ledamöterna Harry Jansson, Jan Salmén och Folke Sjölund.

Utskottets förslag

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet

att lagtinget godkänner hemställningsmotion nr 11/2010-2011.

__________________

Mariehamn den 8 april 2011

Ordförande

Olof Erland

Sekreterare

Susanne Eriksson

Bifogade utlåtanden

Terttu Utriainen

4.4.2011

Professor i straffrätt

Lapplands universitet

UTLÅTANDE TILL LAGTINGET

Referens: Hemställningsmotion nr 11/2010-2011

Behovet av en totalreform av sexualbrottslagstiftningen

I hemställningmotionen har grundligt argumenterats, varför totalreformen av sexualbrottslagstiftningen behövs.I argumenteringen har syftats till den internationella utvecklingen, till nya sexualbrottstypers tillkomst och till ändringen av samhälleliga genusvärderingar.

Fast Finlands sexualbrottslagstiftning reformerades så nyligen som år 1998 var den till många delar föråldrad redan vid tillkomsten. Det fanns närmast två orsaker: för det första söktes modeller i de övriga nordiska länderna samt i Tyskland och Österrike. De nya tankarna om sexuell självbestämmanderätt kom dock från den anglosaxiska världen. För det andra förnyades den finländska strafflagstiftningen enligt en ideologi som tillkom på 1960 - talet. Det som prefererades var gärningsmannens rättigheter och att minimera bruket av ovillkorligt fängelsestraff. Offret uppmärksammades i årets 1998 reform inte på samma sätt som i dag.

Reformbehoven av strafflagens 20 kapitel

Våldtäkt (20:1) – från fysiskt våld till samtycke

Redan i motiveringarna till reformen år 1971 var den sexuella självbestämmanderätten den ledande principen, men den fick inte uttryck i brottsrekvisitet. Samma sak gäller även nuvarande brottsrekvisit. Det finländska brottsrekvisitet har grundats på våld sedan år 1889.

Den rådande uppfattningen i dag är dock att samtycket borde vara det väsentliga brottsrekvisitet i våldtäkt. Följande orsaker har lett till detta: uppfattningarna om männens och kvinnornas sexuella beteende har förändrats så att samlag förutsätter ett ömsesidigt avtal. Samtidigt märkte man i internationella konflikter att fysiskt motstånd var omöjligt eller farligt. Offret kan i en våldtäktssituation också förlamas på så sätt att han eller hon inte kan göra motstånd.

Med dessa motiveringar reformerades våldtäktsrekvisitet i många länder så att samtycket blev brottsrekvisit och fysiskt våld spelade inte längre så stor roll. Även de internationella tribunalerna i straffrätt i ex- Jugoslavien och i Ruanda samt den internationella Criminal Court (ICC) började formulera våldtäktsrekvisit så att samtycke, inte längre det fysiska våldet var brottsrekvisitet. Denna utveckling dokumenterades noggrant i beslutet M.C. v. Bulgaria (4.12.2003) av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

I finska regeringens proposition 283/2010 tillsätts till brottsrekvisitet en ny punkt där samlag med en medvetslös person kriminaliseras som våldtäkt. I själva verket är det fråga om samma förändring som gjordes i Sverige år 2005.

Sexuellt utnyttjande av barn (20:6) – inte våldtäkt i Finland

I England och i Sverige är samlag med minderårig kriminaliserad som våldtäkt: ”Rape of a child under 13” och ”Våldtäkt mot barn”. Brottsrekvisiten är så formulerade att samtycke inte hör till rekvisitet. I Finland har det varit fråga om sexuellt utnyttjande av barn. Man har försökt förbättra barnens ställning i justitieministeriets betänkande 34/2010 genom att höja fängelsestraffminimum till fyra månader och genom att nämna samlag som en kvalifikationsgrund.

I Finland har de grova gärningsformerna i reformen av år 1998 dock formulerats så att de realiseras ytterst sällan såväl i sexuellt utnyttjande av barn som i våldtäkt. I de grova gärningsformerna har offrets ställning inte kommit fram tillräckligt. Offret måste vara nästan i livsfara för att brottsrekvisitet skulle realiseras. Dessutom innehåller grova gärningsformer en helhetsklausul så att det inte räcker att en punkt i brottsrekvisitet realiseras utan gärningen måste anses grov som helhet. I sig är klausulen diffus.

Definitionen av samlag (20:10.1) – utvidgad men inte tillräckligt

Definitionen av samlag förnyades år 1998: det omfattar vaginalt, oralt och analt samlag. Detta betyder att sexuellt inträngande med ett föremål in i människans anus enligt den finska lagstiftningen inte är våldtäkt, utan tvingande till sexuell gärning (20:4). I praktiken används dock inte detta lagrum utan det anses att gärningen inbegrips i våldtäkt och den döms som misshandel.

Rättspraxis är inte korrekt i denna fråga, eftersom gärningarna kan vara utom smärtfulla även farliga. Om gärningen döms som misshandel blir dess sexuella karaktär onoterad. Om den åter inbegrips i våldtäkt blir dess våldskaraktär onoterad.

Sexuell handling (20:10.2) – formuleringen måste objektiviseras

Enligt definitionen måste gärningsmannen sträva efter sexuell upphetsning eller tillfredsställelse och handlingen måste vara av väsentligt sexuell innebörd. I rättspraxis har förekommit fall, där gärningsmannen har påstått att han/hon inte har haft sexuella avsikter fast gärningen objektivt sett kan anses vara sexuell. Problemet kom fram i det s.k. tungkyssfallet (HD: 2005/93).

Sexualbrottens historia visar, att gärningsmännen ingalunda alltid stävar efter sexuell upplevelse utan vill t. ex. förödmjuka, förnedra, misshandla eller tortera offret. Gärningsmannen kan alltså ha motiv som inte är sexuella, fast gärningen ur offrets synpunkt och objektivt sett är sexuell. T.ex. i den engelska Sexual Offences Act (2003) är handlingen objektivt formulerad (78).

Åtalsrätten (20:11) och åtalseftergiften (20:12)

Tendensen från målsägandebrott till allmänt åtal har varit synlig i alla reformer. Det oaktat är det överraskande att det fortfarande finns några punkter i strafflagens 20 kapitel som är målsägandebrott. Speciellt förundrar man sig över att sådant förekommer också i sexuellt utnyttjande (20:5.1, 2 och 4 punkten).

Under de senaste åren har det uppstått många krav att upphäva eftergiftsparagrafen. Att lämna beslutfattandet för offret leder dem ofta in i svåra situationer i synnerhet om brottet begås i familjekretsen. Man har visserligen försökt förbättra offrets ställning genom barnskyddslagstiftningen och med frivilliga organisationers verksamhet.

Det är dock viktigt att strafflagstiftningen visar gärningarnas straffvärde och att samhället tar frågorna på allvar i polis-, åklagar- och domstolsverksamheten så som konstateras i besluten vid europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Straffvärdet och straffutmätningen vid sexualbrott

I Finland har man krävt hårdare straff för sexualbrotten och ansett att straffnivån inte motsvarar den allmänna rättsuppfattningen. Problemet ligger inte däri att straffskalorna inte skulle räcka till utan att enligt normstrafftänkandet är bara den lindrigaste fjärdedelen i allmänhet i bruk. Sexualbrotten är sällsynta i domstolarna och under de senaste åren har de varit också hemliga, så att inte ens åklagarna och domarna har kunnat jämföra grovheten i fallen. Straffpraxis har blivit smalare.

Den verkliga skillnaden i straffens stränghet är mellan villkorligt och ovillkorligt fängelsestraff. Av de först nämnda verkställs bara 1 – 2 %. Det villkorliga fängelsestraffet är i själva verket en varning och ett lindrigare straff än böter. Förhållandet mellan brott och straff måste vara proportionellt så att grövre brott leder till strängare straff. For tillfället döms t.ex. för försök till dråp 3,5 – 4 års fängelse, men för att hota med dråp i samband med våldtäkt genom att hålla en kniv mot halsen ger i allmänhet hälften mindre straff.

Till slut

Det ovannämnda visar hur svårt det är att punktvis reformera sexuallagstiftningen i kapitel 20, vilket regeringen har försökt göra i fjol, eftersom det handlar om lagrum som har anknytning med varandra. Även ny teknik och nya kommunikationsformer åstadkommer reformbehov i lagstiftningen. Exempel på detta är gromning eller lockande av barn i sexuella syften via internet. Reformen av lagstiftningen är viktig eftersom lagstiftningen ska återspegla de värden som gäller i det demokratiska och rättvisa samhället.

Utlåtande till Ålands lagtings lagutskott.

Undertecknad, professor em. Madeleine Leijonhufvud, har ombetts avge ett utlåtande över det förslag till lagstiftningsinitiativ som tagits i hemställningsmotion nr 11/2010-2011. I hemställningsmotionen föreslås att lagtinget utnyttjar möjligheten enligt självstyrelselagens 22 § att föreslå en översyn av den finska straffrättens reglering av brott mot den sexuella integriteten. Översynen ska enligt förslaget omfatta frågor om införandet av ett rekvisit om samråd/frivilligt deltagande, kriminalisering av mindre ingripande sexuella övergrepp som sexuellt ofredande samt en översyn av straffskalorna och av åtalsrätten.

Den finska regleringen av sexualbrott ser i mycket ut som den svenska lagen gjorde före de senaste decenniernas reformer. Man har kvar mer begränsande krav på den sexuella handlingens art för att konstituera våldtäkt. I Sverige utvidgades våldtäktsansvaret år 1998 till att, förutom samlag, också omfatta sexuella handlingar som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförliga med samlag.

Finsk lag har kvar en annan brottsrubricering än våldtäkt för fall där det föreligger förmildrande omständigheter, ”tvingande till samlag”. I svensk lag slopades rubriceringen ”våldförande” (som användes när offrets handlande eller relationen mellan dem ansågs göra förövarens gärning mindre klandervärd) år 1984. Det finns en mildare straffskala för våldtäkt som med hänsyn till omständigheterna är mindre grov, men brottet är alltså ändå rubricerat som våldtäkt.

Svensk lag gör det straffbart att underlåta att anmäla eller annars avslöja grova sexualbrott.

Finsk lag kräver målsägandeangivelse för tvingande till samlag, tvingande till sexuell handling och sexuellt utnyttjande av 16-18-åring i beroende ställning eller omognad och ger åklagaren rätt underlåta väcka åtal om målsäganden av egen fast vilja ber om detta och inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver annat. I Sverige ligger dessa brott under allmänt åtal utan några sådana begräsningar. Krav på åtalsanmälan och en särskild, kort preskriptionstid för anmälan togs bort redan år 1984. Att låta frågan huruvida ett samhälleligt ingripande ska ske vid dessa allvarliga brott ligga på offret är självfallet inte försvarligt med hänsyn till den press en sådan ordning medför för en redan utsatt person.

Finsk lag behandlar inte samlag utfört utan våld eller hot mot en person, som utan gärningsmannens förvållande är i hjälplöst tillstånd (t.ex. sover), som våldtäkt utan som ett mildare brott, ”sexuellt utnyttjande”. Sverige förde dessa fall till våldtäkt genom en reform år 2005.

När det gäller barn har finsk lag en högre åldersgräns, 16 år, medan svensk lag har 15 år. FN:s barnkonvention stadgar att man är barn upp till 18. Men finsk lag kräver fortfarande våld eller hot för att ett övergrepp på ett barn ska vara våldtäkt. Annars är det ett mildare brott, ”sexuellt utnyttjande av barn”. I Sverige förslog Kvinnovåldskommissionen år 1995 att våldskravet skulle slopas beträffande barn. Förslaget blev lag (först) år 2005.

Köp av sexuell tjänst är generellt straffbelagt i Sverige. I Finland är sexköp straffbart endast om det gäller en person som är föremål för sexhandel (människohandel).

Verkligheten ser också olika ut. Sverige ligger i Europatopp när det gäller anmälningar för våldtäkt. Åtminstone på Åland anmäls enligt uppgift få fall. Allmänt gäller att ju längre söderut i Europa man kommer desto färre anmälningar – och desto grövre är de anmälda fallen. Förklaringen ligger inte främst i skillnader i lagstiftning utan i ”kultur”skillnader och skillnad vad gäller jämställdhet – där det är en skam att ha utsatts för våldtäkt anmäls i princip endast överfallsvåldtäkter av för offret okända män.

Straffen är generellt lägre i Finland. Man dömer till villkorligt straff för brott som har ändå upp till två års straffvärde. Straffet för allvarliga sexualbrott blir ungefär lika ofta villkorligt som ovillkorligt. Det förhåller sig inte så i Sverige – i de få fall som går till åtal (1 av 10) och vidare till fällande dom (8 av 10). Förklaringen är dels straffskalorna, dels att det i Finland gäller som allmän princip att villkorligt straff ska användas om straffvärdet understiger två år, medan detta i Sverige gäller endast vid straffvärde upp till ett år.

I Finland har förslag framlagts som skulle ta bort några av dessa olikheter och föra fram finsk lag i flera hänseenden till svensk lags nuvarande ståndpunkt. Men i Sverige har ett utredningsförslag till ytterligare ändrad reglering just varit på remiss (SOU 2010:71). Förslaget går ut på att det ska bli straffbart att utföra en sexuell handling mot en person utan den personens tillåtelse. Gränsen mellan tillåten och brottlig sex ska enligt förslaget bero på existensen eller avsaknaden av samtycke – inte som nu på om våld, hot användes eller om offret var i hjälplöst tillstånd.

Redan inför 2005 års reform fanns i Sverige starka krav på införandet av en samtyckes-reglering. För detta anfördes både sakliga skäl – ofta behövs inte våld eller hot för att genomföra en sexuell handling, offren reagerar just som djur i fara med passive coping /frozen fright -, och juridiska skäl – Europakonventionen uttolkad av domstolen i Strasbourg i det s.k. Bulgariendomen (M.C. mot Bulgarien dec. 2003) kräver att Europarådets länder kriminaliserar varje sexuell handling utan samtycke (”any non-consensual sexual act”).

Kraven växte efter 2005 års reform. Domstolar uttalade i friande domar att om Sverige haft en samtyckesreglering skulle man ha fällt till ansvar. År 2008 genomförde jag på ett riksdagspartis (miljöpartiet) uppdrag en ”skuggutredning” med förslag till en samtyckesreglering. Förslaget publicerades som bok (Samtyckesutredningen - lagskydd för den sexuella integriteten. Thomson förlag). Nu finns alltså även ett förslag framtaget på den svenska regeringens initiativ. Lagtekniskt är de något olika utformade, men det väsentliga är att med båda förslagen blir frivillighet en klar norm vid sex.

Bland alla former av integritetskrav är rätten att få bestämma om sin kropp i sexuellt hänseende ett av de allra viktigaste. Sex förutsätter att även motparten deltar frivilligt. Annars är sexhandlingen ett brott mot den andres sexuella integritet.

Att inte vi i de nordiska länderna, med vår långt utvecklade jämställdhet, ännu har förmått att uppställa ett adekvat skydd för den sexuella integriteten är svårt att förstå och förklara. I stora delar av vår omvärld är det sedan länge klart, också i lagstiftningen, att sex förutsätter samtycke/frivillighet, annars är det ett brott. De argument som har anförts emot en samtyckesreglering håller inte måttet logiskt och intellektuellt: man har talat om en risk för bevisbördeförskjutning, en risk för ännu mer kränkande behandling av kvinnor i rättsprocessen, att få ytterligare fall kommer att leda till fällande dom. Bevissvårigheter har dock inte i på andra områden tillåtits hindra att lagen utformas så att det finns en möjlighet att beivra verkligt straffbara förfaranden.

Precis som när det gällde barnaga – som ju också är svårbevisade gärningar och som förbjöds i Sverige genom en uttrycklig reglering år 1979 med starkt attitydpåverkande effekt – krävs en tydlig norm, en norm som bör kunna leda till färre övergrepp och innebär ett väsentligt steg mot en bättre jämställdhet.

Hemställningsmotionens förslag är enligt min uppfattning således mycket angelägna. Det vore en stor och viktig framgång för Ålands lagting om detta initiativ skulle leda till att Finlands strafflagstiftning får en utformning som skyddar den sexuella integriteten på ett sätt som svarar mot den allmänna rättsuppfattning som utan tvekan råder – och bör råda – i vår del av världen.

Stockholm den 28 mars 2011.

Madeleine Leijonhufvud

professor em. i straffrätt.

Lagutskottets betänkande 21/2010-2011

Ålands lagting

Genvägar

Kontaktuppgifter