Lagutskottets betänkande 3/2009-2010
|
|
| ||
| Ålands lagting | BETÄNKANDE nr 3/2009-2010 | ||
|
| Datum |
| |
| Lagutskottet | 2009-11-12 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Lagutskottets betänkande
Republikens presidents framställning om Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande ikraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen
· Republikens presidents framställning nr 6/2007-2008
· Hemställningsmotion nr 9/2007-2008
INNEHÅLL
Republikens presidents framställning
Rikets godkännande av fördraget och ratificeringen av detsamma
Konsekvenserna av ett uteblivet bifall
Landskapets nationella ansvar vid ett uteblivet samtycke
Ålandsprotokollet och hänvisningen till Åland
Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
Unionens ställning som juridisk person
Demilitariseringen och neutraliseringen i ett globalt perspektiv
Demilitariseringen och neutraliseringen i förhållande till Lissabonfördraget
Unionens befogenheter att ingå internationella avtal
Sammanfattning
Republikens presidents framställning
Republikens president begär i framställningen lagtingets bifall till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft, träder i kraft i landskapet till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet eller står i strid med självstyrelselagen för Åland.
I lagmotion nr 2/2007-2008 föreslås att lagtinget antar en landskapslag om folkomröstning angående frågan om den Europeiska unionens nya Lissabonfördrag ska bli gällande i landskapet Åland.
I hemställningsmotion nr 9/2007-2008 föreslås att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att Ålands Fredsinstitut får i uppdrag att utföra en utredning dels av konsekvenserna för Ålands status vid ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap, dels möjligheterna att Europeiska unionen träder in som garant för Ålands demilitarisering och neutralisering.
Utskottets förslag
Utskottet föreslår att lagtinget ger sitt bifall till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft, träder i kraft i landskapet och att lagtinget förkastar lagmotion nr 2/2007-2008 samt hemställningsmotion nr 9/2007-2008. Vidare föreslår utskottet att lagtinget riktar ett antal hemställningar till landskapsregeringen.
Utskottets synpunkter
Allmänt om Lissabonfördraget
Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen är till skillnad från sin föregångare, det konstitutionella fördraget, ett ändringsfördrag. Genom Lissabonfördraget byter de båda nämnda fördragen namn till fördraget om Europeiska unionen respektive fördraget om Europeiska unionens funktionsrätt.
Det huvudsakliga syftet med Lissabonfördraget är att klargöra hur EU redan fungerar, att effektivera beslutsfattandet och det institutionella samspelet inom EU, att demokratisera beslutsfattandet och att öka rättssäkerheten för medborgarna.
Bland de förändringar som syftar till att klargöra EU:s funktion kan nämnas att kompetenskatalogen varigenom EU:s kompetens uppdelas i tre kategorier: exklusiv befogenhet, delad befogenhet och stödjande befogenhet kvarstår från det konstitutionella fördraget. Genom Lissabonfördraget införs ett förenklat lagstiftningsförfarande så att de i dag fyra standardiserade beslutsförfarandena ersätts med ett ordinarie lagstiftningsförfarande som ska användas för i princip all lagstiftning. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet motsvarar det nuvarande medbeslutande förfarandet i vilket ministerrådet och Europaparlamentet har en jämställd roll. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska enligt huvudregeln användas för direktiv och förordningar.
Bland de förändringar som syftar till att effektivera unionen kan nämnas att nya beslutsregler ska tillämpas från år 2014 då den kvalificerade majoriteten definieras som 55 procent av medlemsländerna vilka tillsammans representerar minst 65 procent av befolkningen (dubbel majoritet). Fördraget innebär också att kvalificerad majoritet kommer att användas i stället för enhällighet på ett stort antal lagstiftningsområden såsom exempelvis gränskontroll, invandrarfrågor, straffrättsligt samarbete, energi, turism, idrott och humanitärt bistånd. Enligt fördraget ska nio medlemsländer under vissa förutsättningar kunna fördjupa sitt samarbete. EU blir också genom Lissabonfördraget en juridisk person vilket innebär att den nuvarande pelarstrukturen försvinner. Detta innebär att det polisiära och straffrättsliga samarbetet inlemmas i EU-samarbetet och att EU får en rättslig handlingsförmåga och kan ingå avtal med tredje land vilket endast EG kan göra enligt nuvarande system.
Lissabonfördraget innebär även att EU:s institutioner reformeras. Från och med år 2014 kommer antalet kommissionärer att minskas från 27 till 18 vilket innebär att två tredjedelar av EU:s medlemsstater kommer att vara representerade i kommissionen. Kommissionen kommer att utses genom ett system med lika rotation mellan länderna och rådet kommer att kunna ändra antalet kommissionärer genom enhälliga beslut. Det kommer också att finnas en koppling mellan kommissionens ordförande och Europaparlamentets sammansättning vilket förväntas ge kommissionen en tydligare politisk profil. Även Europeiska rådet (toppmötet) reformeras på så sätt att en ordförande kommer att väljas av rådet med kvalificerad majoritet för en mandattid om 2,5 år till skillnad från dagens ordförandeskap som roterar mellan medlemsstaternas statschefer. Europeiska rådets roll kommer också att stärkas.
Lissabonfördraget kommer att innebära vissa förändringar även på det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetets område. Bl.a. införs i fördraget en s.k. säkerhetsgaranti i form av en klausul enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att bistå en annan medlemsstat som utsatts för väpnat angrepp samt en solidaritetsklausul om bistånd vid terroristattacker och naturkatastrofer. För att tydliggöra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken införs en ny hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken. Representanten är samtidigt vice ordförande för kommissionen.
Bland de förändringar som syftar till att demokratisera unionen kan nämnas att de nationella parlamentens roll kommer att stärkas bl.a. genom att tillgången till information ökar och genom att de nationella parlamenten får en möjlighet att utöva subsidiaritetskontroll i förhållande till kommissionens förslag. I demokratisyfte föreslås också en större öppenhet i ministerrådet som kommer att hålla möten i två olika delar, en öppen del för överläggningar och omröstningar och en sluten del för annan än lagstiftande verksamhet. Europaparlamentets roll kommer också att stärkas i och med att medbeslutandeförfarandet blir ett ordinarie lagstiftningsförfarande och dessutom får parlamentet ökade befogenheter på budget- och jordbruksområdet. Europaparlamentet kommer också att välja kommissionens ordförande på förslag av Europeiska rådet och godkänna kommissionärerna kollektivt. Resultatet i Europaparlamentsvalet ska enligt avtalet avspeglas när förslaget till kommissionens ordförande föreläggs parlamentet. Antalet parlamentsledamöter är maximerat till 751 ledamöter enligt Lissabonfördraget och platsfördelningen mellan EU-länderna ska också i fortsättningen följa principen om degressiv proportionalitet. Detta innebär att representationen inte står i direkt proportion till medborgarantalet utan mindre länder har en större representation relativt sett. Varje land ska ha minst sex och högst 96 ledamöter.
En möjlighet för sammanlagt 1 miljon invånare från ett betydande antal medlemsländer att komma med lagstiftningsinitiativ till kommissionen införs i demokratins syfte genom Lissabonfördraget. Till de förändringar som syftar till att öka rättssäkerheten hör införandet av en bindande rättighetsstadga. Stadgan överensstämmer till sitt innehåll huvudsakligen med EG-domstolens praxis, men blir genom att den blir juridiskt bindande mer synlig. Stadgan utgör på så sätt en tydligare anvisning till de nationella domstolarna om medborgarnas rättigheter. EU kan också anslutas till Europakonventionen vilket bl.a. skulle innebära att en extern kontroll införs genom att Europadomstolen för mänskliga rättigheter kan pröva skyddet för rättigheterna.
Lissabonfördraget innehåller i sina huvudsakliga delar samma bestämmelser som det konstitutionella fördraget. Några nyheter har dock införts såsom tydligare rättsgrunder på området energi och klimat. Dessutom utgör fri konkurrens inte längre i sig någon målsättning utan det är ett medel för att uppnå socialt välstånd. I Lissabonfördraget klargörs också att de s.k. Köpenhamnskriterierna kommer att gälla som villkor för fortsatt framtida utvidgning. Kriterierna handlar om att respektera EU:s demokratiska principer, att ha en fungerande marknadsekonomi och att kunna hantera EU:s lagar och regler.
Genom Lissabonfördraget sker en viss överföring av lagstiftningsbehörighet från landskapet till EU men överföringen är av mycket liten omfattning.
Fördraget var ursprungligen avsett att träda i kraft den 1 januari 2009 under förutsättning att alla medlemsstater deponerat ratifikationsinstrumenten. Eftersom så inte var fallet tillämpas fördragets bestämmelse om att ikraftträdandet sker den första dagen månaden efter den sista deponeringen. Efter det att befolkningen i Irland röstade mot Lissabonfördraget i en folkomröstning var frågan om, när och hur Lissabonfördraget kan förverkligas t föremål för diskussioner mellan stats- och regeringscheferna vid ett flertal toppmöten vilket slutligen resulterade en ny folkomröstning i Irland den 2 oktober 2009. Efter det att alla medlemsstater, inklusive Tjeckien, ratificerat fördraget kommer det att träda i kraft den 1 december 2009.
Presidentens framställning
Republikens president har i en framställning till lagtinget begärt lagtingets bifall till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft, träder i kraft i landskapet till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet eller står i strid med självstyrelselagen för Åland. Presidentens framställning är daterad den 11 april 2008.
I presidentens framställning anges att Europeiska rådet har beslutat att de centralare reformerna i det konstitutionella fördraget från 2004 ska genomföras genom ändringar av de nuvarande grundfördragen och att fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen döps om till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Eftersom det genom Lissabonfördraget görs smärre ändringar i flera bestämmelser i EU:s grundfördrag vilka enligt självstyrelselagen faller inom landskapets behörighet krävs lagtingets bifall för att fördraget ska träda i kraft i landskapet. Fördraget innehåller också några bestämmelser som jämfört med nuläget eventuellt medför att landskapets behörighet överförs på unionen i den mening som avses i självstyrelselagen. Turism, idrott, civilskydd och administrativt samarbete är nya unionsområden som ingår i landskapets behörighet. Inom dessa områden har unionen dock bara befogenheter att vidta stödjande och samordnande åtgärder. Till denna del kan alltså inte fördraget anses strida mot självstyrelselagen.
Enligt artikel 152.5 i fördraget med Europeiska unionens funktionssätt får dock unionen rätt att besluta om åtgärder för att bekämpa allvarliga gränsöverskridande hot mot hälsan. Eftersom självstyrelselagens 27 § anger att frågor om bl.a. befolkningsskydd hör till rikets behörighet handlar den aktuella fördragsbestämmelsen åtminstone inte till alla delar om landskapets lagstiftningsbehörighet.
I presidentens framställning sägs vidare att lagtingets bifall enbart behövs till den del de nuvarande grundfördragen ändras och att den s.k. luckteorin innebär att om lagtinget tidigare har gett sitt bifall till en behörighetsöverföring så kan en ändring av fördragsbestämmelsen i fråga behandlas i vanlig lagstiftningsordning så länge ändringen inte innebär att en tidigare överförd befogenhet utvidgas.
Det finns i självstyrelselagen inga regler inom vilken tid lagtinget ska behandla republikens presidents framställningar. Enligt 22 § i lagtingets arbetsordning ska utskotten i allmänhet i första hand behandla framställningar från republikens president vilka remitterats till utskottet.
Regeringens proposition
I regeringens proposition (23/2008) till riksdagen med förslag om godkännande av Lissabonfördraget berörs Åland på ett flertal ställen. Under rubriken "Behovet av riksdagens samtycke och behandlingsordning" finns ett särskilt kapitel om Åland och kravet på lagtingets bifall. Enligt propositionen innehåller Lissabonfördraget några bestämmelser som jämfört med nuläget eventuellt medför att landskapets behörighet överförs på unionen i den mening som avses i självstyrelselagen.
Turism, idrott, civilskydd och administrativt samarbete är visserligen nya unionsområden som ingår i landskapets behörighet men unionen får bara stödjande och samordnande befogenheter vilket innebär att dessa nya befogenheter inte strider mot självstyrelselagen. Enligt propositionen tillskrivs unionen rätt att besluta om åtgärder för att bekämpa gränsöverskridande hot mot hälsan vilket åtminstone inte till alla delar faller inom landskapets behörighet.
Unionens befogenheter utvidgas på det straffrättsliga området och vissa gemenskapsrättsliga principer kommer att tillämpas på områdena polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Enligt 18 § 26 punkten i självstyrelselagen hör beläggande med straff och storleken av straff till landskapets behörighet inom områden som annars hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.
I propositionen konstateras att utvidgningen av unionens befogenheter bör anses vara en fråga som förutsätter behandlingsordning enligt 59 § 2 mom. självstyrelselagen.
Rikets godkännande av fördraget och ratificeringen av detsamma
Regeringens proposition utmynnade i två förslag till riksdagen. För det första föreslogs att riksdagen ska godkänna Lissabonfördraget och för det andra föreslogs att riksdagen antar en lag om sättande i kraft av de bestämmelser i Lissabonfördraget som hör till området för lagstiftningen. Lagtingets samtycke krävs enbart för det sistnämnda.
Även presidenten har en roll i samband med ikraftträdandet av internationella avtal som Lissabonfördraget. För det första ska lagen föredras för republikens president för stadfästelse. Presidenten ska besluta om stadfästelsen inom tre månader från det lagen tillställts presidenten. Därtill är det presidenten som fattar det uttryckliga beslutet om att ratificera ett fördrag.
Beträffande det konstitutionella fördraget konstaterar utskottet att republikens president beslutade om ratificering och att statsministern anmälde Finlands ratifikation vid Europeiska rådets möte i december 2006. Finlands ratifikationsinstrument deponerades emellertid aldrig hos Italiens regering såsom det konstitutionella fördraget angav. Det fanns inget formellt beslut om att ratificeringen inte skulle verkställas men tillvägagångssättet koordinerades mellan de centrala statsorganen, dvs. statsrådets kansli, utrikesministeriet och republikens presidents kansli.
I fråga om Lissabonfördraget konstaterar utskottet att presidenten den 12 september 2008 fattade beslut om såväl ratifikation av Lissabonfördraget som beslut om stadfästelse av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser i Lissabonfördraget som hör till området för lagstiftningen. I protokollet för presidentföredragningen ingår ett uttalande av republikens president. Uttalandet har följande lydelse:
"Riksdagen har den 11 juni 2008 godkänt Lissabonfördraget och lagen om sättande i kraft av fördraget. Republikens president ska besluta om stadfästelsen inom tre månader från det lagen tillställts presidenten för stadfästelse.
Lagen om sättande i kraft av Lissabonfördraget behandlas fortfarande i Ålands lagting, eftersom bestämmelserna i lagen kan träda i kraft i landskapet Åland endast genom att lagtinget godkänner dem.
Även om lagtingets godkännande enligt riksdagen grundlagsutskott inte är en förutsättning för den nationella ratificeringen av Lissabonfördraget, är ett godkännande dock mycket angeläget med tanke på det allmänna intresset.
Det är bra att statsrådet i går har godkänt ett uttalande i frågan enligt vilket man i anslutning till ratificeringen av Lissabonfördraget med företrädare för landskapet Åland har diskuterat Ålands deltagande i behandlingen av EU-ärenden samt landskapet Ålands påverkningsmöjligheter när det gäller dessa ärenden. Utgående från dessa diskussioner bereds ett principbeslut som ska godkännas av statsrådet. Det har dessutom tillsatts en arbetsgrupp som ska bereda en ändring av självstyrelselagen för Åland som gäller landskapet Ålands möjlighet att bli hörd i EG-domstolen. "
Ratificeringen verkställdes denna gång omedelbart på så sätt att ratifikationsinstrumentet snarast möjligt sändes till Italiens regering.
Konsekvenserna av ett uteblivet bifall
I samband med Finlands anslutning till EU infördes i anslutningsfördraget en bestämmelse enligt vilken fördraget inte skulle omfatta Åland om inte Finlands regering i samband med ratificeringen meddelade att så skulle vara fallet (Opt-In). Någon motsvarande bestämmelser har inte införts i de därefter genomförda fördragsändringarna.
Eftersom Finlands regering vid anslutningen till EU meddelade att fördraget även ska omfatta Åland ingår i det nuvarande EG-fördraget i artikel 299.5 en hänvisning till Åland. I det nya fördraget om EU:s funktionssätt föreslås att det i artikel 311a.4 om territoriell tillämpning (355.4 enligt ny numrering) ska ingå en bestämmelse om Åland. Enligt artikeln ska bestämmelserna i fördraget omfatta Åland i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 2 i akten om villkoren för republiken Österrikes, republiken Finlands och konungariket Sveriges anslutning. Lissabonfördraget förutser med andra ord inte konsekvenserna av ett uteblivet bifall från lagtingets sida.
Landskapsregeringen har låtit företa en utredning "Internationella fördrag och landskapet Åland- eventuella konsekvenser av att lagtinget inte ger sitt bifall enligt självstyrelselagens 59 § vid behandlingen av Lissabonfördraget"[1]. I utredningen från 11.8.2008 konstateras att självstyrelselagens 58 § definierar landskapets ställning vid förhandlingarna om Lissabonfördraget medan självstyrelselagens 59 § fastställer hur fördragsändringar inom landskapets behörighet träder i kraft i landskapet. I utredningen fastslås vidare:
"Med anledning av att SjL 59 § inte ger landskapet några befogenheter i samband med Finlands godkännande av samtycke på det internationella planet till dessa förpliktelser har riksdagens grundlagsutskott ansett att Finland kan ratificera ett internationellt fördrag trots att lagtinget inte har gett sitt bifall till att förpliktelser inom landskapets behörighet träder i kraft i landskapet.
Konsekvenserna av att lagtinget inte ger sitt bifall till Lissabonfördragets ikraftsättande i landskapet är problematiska av två huvudsakliga orsaker. En reservation gällande landskapet är utesluten i samband med ratificeringen, dvs. Finland har inte en möjlighet att ensidigt meddela andra medlemsstater att vissa av Lissabonfördragets förpliktelser inte gäller på Åland. En annan orsak är att fördragstexten inte innehåller någon möjlighet till att landskapet står utanför Lissabonfördragets eller unionsrättens tillämpningsområde.
Konsekvenserna av att lagtinget skulle välja att inte ge sitt bifall följer inte någon förutbestämd logik utan ett antal frågeställningar får sitt svar enbart efter fortsatta politiska och rättsliga överväganden. Det bör dock påpekas att många av för landskapet avgörande beslut inte fattas av landskapets myndigheter. I ett första skede bör det avgöras om presidenten ratificerar Lissabonfördraget trots att lagtingets bifall saknas. Om det finns förutsättningar för att Lissabonfördraget kan träda ikraft inom unionen kan presidenten se sig tvungen att ratificera fördraget väl medveten om att detta leder till en konflikt mellan nationell rätt och unionsrätten. Det är inte troligt att övriga medlemsstater skulle beblanda sig i Finlands interna angelägenheter för att tillförsäkra landskapet ett större EU-inflytande på det nationella planet. Det är också mycket tveksamt om medlemsstaterna skulle vara villiga att skjuta upp ikraftträdandet inom unionen i syfte att tillmötesgå nuvarande åländska krav på fördragsnivå.
Om Lissabonfördraget träder i kraft inom unionen utan att lagtinget gett sitt bifall uppstår frågan om hur den rättsliga konflikten ska åtgärdas. Om frågan inte kan lösas på det nationella planet återstår möjligheten att förhandla fram en fördragsändring som löser situationen. I dagens läge finns inte någon politisk samsyn i landskapet om en helt ny relation till unionen. Den frågan skulle emellertid bli föremål för förhandlingar mellan riket och landskapet. Beroende på hur dessa nationella förhandlingar avlöper kan Finland föreslå öppnandet av fördragsförhandlingar. Det är sannolikt att dessa förhandlingar skulle syfta till en ändring av landskapets nuvarande relation till unionen. Det finns många tänkbara alternativ för en sådan ny relation, men för landskapet skulle det i så fall vara centralt att åtminstone de ekonomiska relationerna till unionen tryggas.
Under tiden kan det bli aktuellt för i första hand landskapets myndigheter att vid tillämpningssituationer ta ställning till konflikten mellan nationell rätt och unionsrätt. Det är möjligt att frågan kommer till behandling inför EG-domstolen och sannolikt att domstolen då anser att unionsrätten, trots avsaknaden av lagtingets bifall, ska ges företräde."
Landskapets nationella ansvar vid ett uteblivet samtycke
Enligt självstyrelselagens 59d § är landskapet ansvarigt gentemot staten för standardbelopp, viten eller annat motsvarande penningbelopp som EG-domstolen har dömt finska staten att betala. Detta gäller till den del som en åtgärd eller försummelse från landskapets sida är orsak till domen.
Utskottet konstaterar att om det till följd av ett bristande samtycke till Lissabonfördraget skulle uppstå en situation där landskapet skulle brista i implementeringen av ett direktiv på ett sådant behörighetsområde som genom fördraget överförts från medlemsstaterna till unionen, skulle självstyrelselagens 59 §, enligt utskottets mening, inte vara tillämplig. Någon försummelse kan nämligen i en sådan situation inte anses föreligga från landskapets sida eftersom självstyrelselagens 59 § ger lagtinget möjlighet att antingen samtycka eller inte samtycka till ett fördrag.
Ålandsprotokollet och hänvisningen till Åland
I landskapsregeringens meddelande om Lissabonfördraget understryks att landskapsregeringen vid samtliga förhandlingar om de fördrag som ligger till grund för unionen har framhållit att bestämmelserna rörande landskapet Åland ska bibehållas på primärrättslig nivå och att innehållet i bestämmelserna ska förbli oförändrat. Finlands regering och riksdag har understött dessa ställningstaganden.
De särskilda bestämmelser och undantag som gäller för Åland regleras i protokoll 2 till Finlands anslutningsavtal med EU. Det konstitutionella fördraget skulle ha medfört att anslutningsfördragen hade upphävts och att de protokoll som hör till flera anslutningsfördrag skulle sammanslås till ett gemensamt protokoll. Därmed skulle Ålandsprotokollets ingress ha avskaffats men samtidigt hade det till det konstitutionella fördragets protokoll fogats en ny artikel som hänvisade till en av medlemsstaterna gemensam förklaring om att de åländska undantagen har sin grund i Ålands särställning enligt folkrätten.
Eftersom Lissabonfördraget inte upphäver de nuvarande grundfördragen har någon konsolidering av anslutningsfördragen inte genomförts. Genom Lissabonfördraget blir således Finlands anslutningsfördrag samt dess protokoll nr 2 om Åland oförändrat i kraft. Även hänvisningen till Åland kvarstår i primärrätten genom artikel 355 p.4 i den konsoliderade versionen av fördraget om EU:s funktionssätt.
Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
I det konstitutionella fördraget föreslogs att stadgan om de grundläggande fri- och rättigheterna skulle införlivas i fördraget och därmed bli juridiskt bindande. Genom Lissabonfördraget görs stadgan rättsligt bindande men den ges inte en lika framträdande plats som i det konstitutionella fördraget.
Självstyrelsepolitiska nämnden har i sitt utlåtande till lagutskottets betänkande nr 18/2006-2007 i likhet med landskapsregeringen understött förstärkandet av skyddet för de grundläggande rättigheterna inom unionen och kan godta att stadgan görs rättsligt bindande under förutsättning att Ålands ställning enligt folkrätten inte påverkas. Landskapsregeringen borde därför enligt nämndens utlåtande ytterligare granska konsekvenserna av stadgands införlivande i fördraget.
I landskapsregeringens meddelande över Lissabonfördraget (M nr 4/2007-2008) redogör landskapsregeringen för stadgan om de grundläggande rättigheterna och konstaterar att utredningsman Niilo Jääskinen år 2003 ansett att en rättsligt bindande stadga inte skulle ha sådana följder för ålänningarnas nationalitetsskydd och Ålands självstyrelse som skulle rubba det nuvarande rättsläget. Vidare konstaterar landskapsregeringen att stadgan till största delen baseras på rättigheter som ingår i olika internationella fördrag som landskapet redan nu är föremål för och att detta gäller framförallt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga grundläggande fri- och rättigheterna.
Unionens ställning som juridisk person
Lagutskottet konstaterar att landskapsregeringen och självstyrelsepolitiska nämnden i ärendet gällande det konstitutionella fördraget ansett att unionens status som juridisk person kan godtas enbart efter att landskapet och riket utrett vilka samtliga konsekvenser detta får för självstyrelsen och det har kunnat konstateras att förslaget inte medför någon oacceptabel inskränkning av självstyrelsen.
Lagutskottet konstaterar vidare att utrikesministeriet därefter den 2.9.2008 presenterat en utredning om Ålands särställning och unionens status som juridisk person. I utredningens slutsatser konstateras att lösningarna i Lissabonfördraget skiljer sig något från det konstitutionella fördraget och att alla frågor som utredare Jääskinen i sin utredning för 2003 lyfte fram, inte längre är relevanta i samband med Lissabonfördraget. Vidare konstateras att unionens status som juridisk person inte i sig har återverkan på undantagen för Åland. Finlands anslutningsfördrag och därmed också Ålandsprotokollet blir i kraft och bestämmelserna i dem tillämpas också i fortsättningen. Genom Lissabonfördraget ändras inte Ålandsprotokollets ställning i unionen eller Finlands interna rättssystem.
Demilitariseringen och neutraliseringen i ett globalt perspektiv
Lagutskottet har under behandlingen av ärendet inbegärt en rapport från docent Sia Spiliopoulou Åkermark om förhållandet mellan å ena sidan konventionerna beträffande Ålands demilitarisering och neutralisering och å andra sidan senare konventioner, i synnerhet FN-stadgan och EU-fördrag. Enligt rapporten förtjänar frågan om demilitariseringens och neutraliseringens ställning inom ramen för den kollektiva säkerheten, inom FN, vid sidan om FN, och, i och med Lissabonfördraget, även inom EU, och i framtiden möjligen även inom Nordiska rådet vidare analys och diskussion.
I rapporten konstateras bl.a. att FN-stadgan idag bygger på principen om kollektiv säkerhet och solidaritet med dem som blir offer för aggression. Principen om kollektiv säkerhet sammanfattas i FN-stadgans artikel 51:
Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, intill dess att säkerhetsrådet vidtagit nödiga åtgärder för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Åtgärder vidtagna av medlemmar under utövande av denna rätt till självförsvar skola omedelbart inberättas till säkerhetsrådet och skola ej i något avseende inverka på säkerhetsrådets rätt och skyldighet enligt denna stadga att vid varje tillfälle handla på sätt, som rådet anser nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.
I rapporten konstateras vidare att "Man kan se det som så att Ålands demilitarisering och neutralisering existerar parallellt med tanken om kollektiv säkerhet enligt FN-stadgan. Under fredstid påverkas inte demilitariseringen utan den finns intakt eftersom tidigare folkrättsliga förpliktelser i princip fortsätter att gälla även efter FN-stadgans införande. Frågor uppstår främst om neutraliseringen, i sådana fall då Finland eller andra geografiskt närbelägna stater deltar i militära operationer och det görs anspråk på användning av det åländska territoriet i den kollektiva säkerhetens namn."
Vidare sägs i rapporten att "När demilitariseringen och neutraliseringen för Åland kom till i mitten av 1800-talet och början på 1900-talet fanns det ingen erfarenhet av internationella militära operationer i FN:s regi eller av kollektiv säkerhet och tvingande sanktioner av det slag vi känner till idag. "
"Staterna ska respektera alla sina övriga förpliktelser så mycket som är möjligt utan att direkt kränka FN-stadgan. Detta är betydelsefullt även med tanke på att 1856 års konvention är bindande för tre av säkerhetsrådets ständiga medlemmar, vilket borde betyda att Ålands demilitarisering och neutralisering ska beaktas även vid förfrågningar om stöd riktade (av säkerhetsrådet eller dessa statsmakter) till Finland. Parterna måsta sträva att upprätthålla både FN-stadgan och demilitariserings- och neutraliseringskonventionerna parallellt, vilket bör vara fullt möjligt, om viljan finns."
Slutligen konstateras i rapporten att "Vad vi ser hända är att tanken om kollektiv säkerhet idag finns sammanflätad inom FN, EU, Nato och det nordiska försvarssamarbetet som nu växer fram. Risken finns att allomfattande hänvisningar till den kollektiva säkerheten kan komma att användas som ett möjligt instrument för att ifrågasätta Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Åland kan å sin sida hävda att det faktum att övervakningssamarbetet i Östersjöområdet intensifieras visar på Östersjöns fortsatta strategiska betydelse, som gör det desto viktigare att Ålands demilitariserade och neutraliserade status upprätthålls."
Demilitariseringen och neutraliseringen i förhållande till Lissabonfördraget
Genom Lissabonfördraget föreslås en utökning av det gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet. Bl.a. införs i fördraget en s.k. säkerhetsgaranti i form av en klausul enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att med alla till buds stående medel bistå en annan medlemsstat som utsatts för väpnat angrepp (Art. 42 7p. i den konsoliderade versionen av fördraget om EU) . Ytterligare införs en solidaritetsklausul om bistånd vid terroristattacker och naturkatastrofer (Art. 222 i samma version). Såsom lagtinget tidigare påpekat har riksdagens utrikesutskott framfört en tolkning enligt vilken medlemsstaternas skyldighet till följd av klausulerna är tämligen långtgående.
Lagutskottet konstaterar att det enligt artikel 4.3 i Fördraget om EU föreligger en princip om lojalt samarbete. Enligt principen ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen. Medlemsstaterna ska också vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter. Vidare ska medlemsstaterna hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål. Enligt artikel 351 i den konsoliderade versionen av Fördraget om EU:s funktionssätt ska medlemsstaterna uttryckligen vidta alla lämpliga åtgärder för att undanröja de delar i tidigare ingångna avtal som inte är förenliga med EU:s grundfördrag. Artikel 351 ger vidare medlemsstaterna möjlighet att diskutera och inta en gemensam hållning om hur avtalen förhåller sig till varandra och vad som eventuellt behöver revideras eller modifieras. Någon sådan diskussion är inte aktuell beträffande Ålands demilitarisering och neutralisering. Utskottet konstaterar att innehållet i artikel 351 inte påverkar Ålands särställning enligt folkrätten.
I landskapsregeringens meddelande över Lissabonfördraget konstateras att Lissabonfördraget inte skulle medföra några väsentliga ändringar inom unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik jämfört med det konstitutionella fördraget. I fråga om säkerhets- och försvarspolitiken kvarstår den grundläggande ansvarsfördelningen och beslutsreglerna. Enhällighet kommer även fortsättningsvis att vara huvudregeln inom detta område men en kvalificerad majoritet kan användas i vissa fall. Den s.k. nödbromsen kvarstår dock så att en medlem av ministerrådet kan förhindra att beslut antas med kvalificerad majoritet.
Landskapsregeringen påpekar vidare i sitt meddelande att Finlands regering i proposition nr 23/2008 har konstaterat att hänsyn måste tas till internationella förpliktelser som gäller demilitariseringen och neutraliseringen av Åland vid genomförandet av säkerhetsgarantin och biståndsklausulen. Ytterligare konstaterar landskapsregeringen, med hänvisning till folkrätten och traktaträtten, att Ålands demilitariserade och neutraliserade status är av en sådan karaktär, långvarighet och omfattning att den inte skulle kunna åsidosättas som en följd av Lissabonfördraget.
Ålands demilitarisering och neutralisering är föremål för såväl konventioner som för regional sedvanerätt som binder även stater som inte är signatärmakter. Av konventionerna kan särskilt nämnas 1921 års konvention om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna. Signatärmakterna till 1921-års konvention är elva till antalet. Av dessa signatärmakter står i dagsläget enbart Island utanför EU.
Det har i vissa sammanhang ansetts att principen om lojalt samarbete och om undanröjande av tidigare avtal med beaktande av utvecklingen av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken inom EU kunde innebära att de medlemsstater inom EU som är undertecknare av 1921 års konvention skulle anses skyldiga att medverka till upphävande eller förändring av sådana avtal som utgör hinder för utvecklingen av den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Enligt utskottets åsikt kan principerna inte ges en sådan innebörd i fråga om avtalen som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering. För det första konstaterar utskottet att frågan om Ålands folkrättsliga ställning var aktuell i samband med det konstitutionella fördraget. Även om det konstitutionella fördraget aldrig förverkligades fattade medlemsstaterna vid en regeringskonferens ett enhälligt beslut om att det för de gamla medlemsstaternas gemensamma protokollet skulle innehålla en hänvisning till en allmän deklaration om Ålands folkrättsliga ställning. Denna deklaration utgör enligt utskottets mening ett aktuellt och entydigt ställningstagande från EU-medlemsstaternas sida om att Ålands ställning enligt folkrätten ska respekteras. För det andra anser utskottet att Ålands demilitarisering och neutralisering på intet sätt kan sägas utgöra ett hinder för EU:s utvecklade säkerhets- och försvarspolitik. Utskottet anser att EU:s säkerhets- och försvarspolitik såsom den formas av medlemsstaterna, måste beakta och respektera Finlands och övriga medlemsstaters åtaganden enligt de avtal som reglerar Ålands demilitariserade och neutraliserade status.
Slutligen önskar utskottet påminna om att riksdagens utrikesutskott i sitt betänkande (UtUB 4/2003 rd) över statsrådets redogörelse till riksdagen (SRR 2/2003) över konventets resultat och förberedelserna inför regeringskonferensen framhöll följande: "Utrikesutskottet konstaterar med hänvisning till erhållen utredning att det i detta sammanhang ska säkerställas att Åland får bibehålla sin folkrättsliga specialstatus, som också ingår i Ålandsprotokollet, särskilt när det gäller Ålands demilitariserade och neutraliserade status." Utskottet anser uttalandet i betänkandet viktigt eftersom det understryker den från landskapets sida länge framhållna teorin att Ålandsprotokollets ingress (preambel) innebär en hänvisning inte bara till självstyrelsen utan också till Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område och därmed en bekräftelse av statusen från övriga medlemsstaters sida. Utskottet understryker vikten av det i artikel 42 (2) i Fördraget om Europeiska unionen fastställs att unionens utveckling av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inte ska påverka ’den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik’, vilket rimligen täcker även multilaterala folkrättsliga åtaganden där parterna endast till viss del idag är medlemsstater i unionen.
Utskottet konstaterar att självstyrelsepolitiska nämnden i sitt utlåtande till lagutskottet anser att utskottet ska föreslå att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ber statsrådet att på lämpligt sätt uppmärksamma medlemsländerna om Ålands demilitariserade och neutraliserade status i samband med Lissabonfördragets ikraftträdande. I docent Sia Spiliopoulou Åkermarks rapport till utskottet om förhållandet mellan å ena sidan konventionerna beträffande Ålands demilitarisering och neutralisering och å andra sidan senare konventioner konstateras att "Ett möjligt sätt att göra detta är att se till att samlingen International Treaties and Documents Concerning Åland Islands(1993) uppdateras även i tryckt form med anslutningsprotokollet nr. 2 och senare hänvisningar till Ålands ställning i EU-fördragen (se ovan) och att samlingen presenteras i lämpliga sammanhang i anslutning till försvarsrelaterade diskussioner och möten inom EU. Endast den elektroniska versionen är idag uppdaterad och då endast fram till 1994."
Utskottet konstaterar att landskapsregeringen i sitt meddelande över Lissabonfördraget framhåller att en strategi som förankras i lagtinget ska utarbetas och ligga till grund för fortsatt arbete som berör demilitariseringen och neutraliseringen och att landskapsregeringen kommer att ta initiativ till att tillsammans med självstyrelsepolitiska nämnden och lagtinget utarbeta en säkerhetspolitisk strategi för landskapet. Utskottet stöder planerna på utarbetande av riktlinjer för det fortsatta arbete som berör Ålands särskilda status inkluderande demilitariseringen och neutraliseringen.
Unionens befogenheter att ingå internationella avtal
Utskottet konstaterar att EG redan enligt gällande fördrag har rätt att ingå internationella avtal som är bindande inte bara för unionens institutioner utan också för dess medlemsstater. Genom Lissabonfördraget utökas denna befogenhet från EG till EU genom att pelarstrukturen försvinner och EU blir en juridisk person. I sitt meddelande om Lissabonfördraget berör landskapsregeringen problematiken och konstaterar att om ett fördrag som EU ingår i sin helhet faller inom ramen för gemenskapens behörighet krävs inte lagtingets bifall enligt 59 § självstyrelselagen för att fördraget ska träda i kraft i landskapet. Vidare konstaterar landskapsregeringen att 59a § självstyrelselagen däremot innebär att landskapsregeringen kan delta vid beredningen av Finlands ställningstagande.
I den ovan nämnda, av utrikesministeriet den 2.9.2008 presenterade utredningen av Ålands särställning och unionens status som juridisk person konstateras att unionsorganen, liksom nu, i sina beslut ska beakta undantagen för Åland och kräva att de beaktas i unionens internationella avtal. I sista hand kan detta innebära att unionen i avtalen gör ett förbehåll gällande Åland. Ytterligare konstateras att, enligt uppgifter från kommissionen, är kommissionen medveten om de specialarrangemang som gäller Åland. I Finland finns information om förfarandet med Åland bl.a. i anvisningen om hur EU-fördragen ska beredas och sättas i kraft och i kurser för de tjänstemän som handlägger fördragsärenden är det skäl att särskilt uppmärksamma dessa frågor.
I sitt utlåtande till lagutskottets betänkande nr 18/2006-2007 över det konstitutionella fördraget upprepar självstyrelsepolitiska nämnden sin tidigare ståndpunkt att en utredning av möjligheterna till en ändring av självstyrelselagen bör företas så att lagtingets inflytande över internationella avtal som rör Ålands folkrättsliga ställning ökas. Landskapsregeringen konstaterar i sitt meddelande över Lissabonfördraget att avsikten är att vid en aviserad övergripande genomgång av självstyrelselagen föra fram behovet av att trygga landskapets inflytande.
Utskottet konstaterar att även om EU:s behörighet att ingå internationella avtal inte utökas i någon väsentlig mån innebär fördraget i detta avseende en viss urholkning av självstyrelsen. Det är därför positivt att statsrådet i sitt principbeslut understryker att landskapet har rätt att i tid bli underrättat om fördragsförhandlingar inom ramen för EU på det sätt som avses i självstyrelselagen samt att utrikesministeriet och justitieministeriet tillsammans med landskapsregeringen bör överväga möjligheterna att vidareutveckla förfaringssätt genom vilka man säkerställer att Ålands ställning beaktas vid förhandlingsprocesser som gäller internationella fördrag samt när Finland förbinder sig till internationella fördrag.
Inflytandefrågorna
Utskottet har i ärendet inhämtat ett utlåtande från självstyrelsepolitiska nämnden vilket bifogas detta betänkande. Nämnden redogör i sitt utlåtande över landskapets positioner, behovet av representation i Europaparlamentet, kontakter till kommissionen och inflytande i ministerrådets arbete, talan inför EG-domstolen samt subsidiaritetskontrollen. Utskottet, som omfattar självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande, hänvisar till nämndens beskrivning av de s.k. inflytandefrågorna samt till utskottets slutsatser nedan.
Utskottets överväganden
Allmänt
Utskottet konstaterar att det huvudsakliga syftet med Lissabonfördraget är att klargöra hur EU redan fungerar, att effektivera beslutsfattandet och det institutionella samspelet inom EU, att tydliggöra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, att demokratisera beslutsfattandet och att öka rättssäkerheten för medborgarna.
Utskottet konstaterar att fördraget är intressant ur landskapets synvinkel bland annat eftersom det i Art. 4 p. 2 intas en bestämmelse om att unionen ska respektera medlemsstaternas konstitutionella grundstrukturer inbegripet det kommunala och regionala självstyret. Vidare stärker fördraget Europaparlamentets roll i EU:s beslutsfattande och de nationella parlamenten ges en möjlighet att komma med invändningar mot sådana kommissionsinitiativ som anses strida mot subsidiaritetsprincipen. Från landskapet överförs endast ett fåtal behörighetsområden till EU. Hit hör unionens rätt att besluta om åtgärder för att bekämpa gränsöverskridande hot mot hälsan samt unionens befogenheter på området för polis- och straffrättsligt samarbete. Turism, idrott, civilskydd och administrativt samarbete är nya unionsområden men unionen får på dessa områden bara stödjande och samordnande befogenheter.
Representation i Europaparlamentet
Utskottet konstaterar i likhet med självstyrelsepolitiska nämnden att lagtinget sedan anslutningen till EU ställt krav på att Åland ska utgöra en egen valkrets i valet till Europaparlamentet. Kravet har upprepats i samband med behandlingen av samtliga fördragsändringar därefter och en lagmotion i ärendet överlämnades år 2006 till riksdagen som förkastade lagtingets förslag.
Landskapsregeringen har med anledning av såväl det konstitutionella fördraget som Lissabonfördraget fört förhandlingar med regeringen vilka bland annat resulterade i att statsrådet den 23 april 2009 beslöt anta ett principbeslut om landskapet Ålands medverkan och inflytande i EU-ärenden. Statsrådet bekräftar i beslutet att det finns ett behov av att kompensera landskapet genom representation i Europaparlamentet för den behörighet som genom EU-medlemskapet har överförts till unionens kompetensområden och beslutet fastslår att regeringen har för avsikt att i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå om fördelning av parlamentsplatser hävda Ålands internationella särställning och självstyrande status.
Utskottet har i ärendet erhållit ett skriftligt utlåtande från statsministern och i utlåtandet av den 28 oktober 2009 hänvisas till regeringens avsikt att i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå hävda Ålands status i enlighet med nämnda principbeslut. Av utlåtandet framgår också att statsrådet inte har några planer på att dela in landet t.ex. i sådana valkretsar som skulle ge Åland en representant i Europaparlamentet. Utlåtandet bifogas betänkandet.
Enligt utskottets åsikt medför den delade lagstiftningsmakten i Finland samt de konsekvenser den har på partiväsendet, att landskapet har ett legitimt krav på representation i Europaparlamentet. Kravet förstärks ytterligare av att parlamentets roll i EU:s beslutsprocess stärks genom Lissabonfördraget. Utskottet delar självstyrelsepolitiska nämndens åsikt att regeringen, genom att hänvisa till Åland i diskussionerna om ländernas fördelning av platser i Europaparlamentet, erkänner landskapets rättmätiga krav på representation. I grundlagsutskottets betänkande om lagtingets lagmotion konstaterades dessutom att initiativet är fullt begripligt med hänsyn till Ålands särställning.
Legitimiteten hos landskapets krav är, enligt utskottets åsikt, på inget sätt kopplad till det antal platser som Finland förfogar över i parlamentet. Utskottet delar således inte grundlagsutskottets bedömning att lagtingets i lagmotionen framförda krav inte överensstämmer med kravet på ett proportionellt valsätt. Enligt Fördraget om Europeiska unionen ska medborgarna nämligen företrädas med degressiv proportionalitet i Europaparlamentet.
Enligt Art.14 p.2 i Fördraget om Europeiska unionen består Europaparlamentet av maximalt 750 ledamöter, plus ordförande. Varje medlemsstat ska ha minst sex och högst 96 ledamöter. Sammansättningen inom ramen för denna gaffel beslutas med enhällighet i Europeiska rådet på Europaparlamentets initiativ och med dess godkännande. Beslutet ska uttryckligen respektera bland annat principen om att medborgarna ska företrädas med degressiv proportionalitet. Utskottet konstaterar således att det med begreppet "kommande förhandlingar på gemenskapsnivå" i statsrådets principbeslut, kan vara fråga om både kommande fördragsändringar genom vilka Fördraget om Europeiska unionen ändras beträffande det totala antalet ledamöter och förhandlingar om fördelningen inom den ram som nuvarande fördrag anger.
Enligt vad utskottet fått erfara torde sistnämnda förhandlingar bli aktuella redan i samband med nästa utvidgning av unionen. Utskottet förutsätter att regeringen i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå hävdar Ålands internationella särställning, vilket kan förbättra Finlands möjligheter att åtminstone bibehålla det nuvarande antalet representanter i Europaparlamentet. I en sådan situation skulle givetvis Åland tillförsäkras en av dessa platser. Utskottet förutsätter att Finlands regering inte godkänner en omfördelning av parlamentsplatserna innan Åland tillförsäkrats representation.
Utskottet hänvisar i övrigt till den argumentation som självstyrelsepolitiska nämnden anför i sitt utlåtande.
De nationella parlamenten och subsidiaritetskontrollen
Genom Lissabonfördraget förstärks de nationella parlamentens ställning genom ett till fördragen fogat protokoll om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen. Enligt protokollet ska kommissionen översända sina handlingar även till de nationella parlamenten som i enlighet med protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, kan lämna ett motiverat yttrande om huruvida ett utkast till en lagstiftningsakt är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Enligt protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna ska varje nationellt parlament i förekommande fall samråda med de regionala parlament som har lagstiftande befogenheter. Eftersom lagstiftningsmakten i Finland är delad mellan Finlands riksdag och Ålands lagting bör lagtinget enligt utskottets mening betraktas som ett i nämnda protokoll avsett nationellt parlament. Utskottet noterar att i det förslag till ändring av riksdagens arbetsordning, vilket självstyrelsepolitiska nämnden gav ett den 21 maj 2008 utlåtande över, konstaterades att det inte i självstyrelselagen handlar om en delegering av lagstiftande makt till landskapet utan om självständig offentlig makt till följd av Ålands särställning.
Utskottet konstaterar att kravet från landskapets sida ursprungligen var att lagtinget skulle få en av Finlands två röster vid subsidiaritetsövervakningen. Kravet har inte tillgodosetts och i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande redogörs för hur lagtinget, enligt ett utkast till ändring av riksdagens arbetsordning, istället kommer att involveras i riksdagens subsidiaritetsövervakning. Nämnden föreslår i utlåtandet att lagutskottet skall föreslå att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska arbeta för att en ändring av självstyrelselagen läggs fram för lagtinget och riksdagen i syfte att reglera lagtingets deltagande i subsidiaritetskontrollen så att EU-institutionerna alltid informeras om lagtingets ståndpunkt oberoende om riksdagen beslutar om att göra en subsidiaritetsanmärkning eller inte.
Utskottet konstaterar att självstyrelsepolitiska nämnden i sitt utlåtande till riksdagens talmanskonferens över förslaget till en ändring av riksdagens och stora utskottets arbetsordningar ansåg att frågan om lagtingets deltagande i övervakningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna bör regleras i självstyrelselagen. I vetskap om att en ändring av självstyrelselagen tar en viss tid i anspråk fann nämnden att förslagen till ändringar av de båda arbetsordningarna var acceptabla som en temporär lösning under förutsättning att de synpunkter som framfördes i utlåtandet beaktades. Eftersom riksdagens arbetsordning och andra interna regelverk i riksdagen inte kan stå i strid med självstyrelselagen utgick nämnden från att ytterligare ändringar i riksdagens regelverk blir nödvändiga då ändringen av självstyrelselagen har företagits. Enligt vad utskottet fått erfara föreligger nu ett lagförslag i riksdagen till ändring av arbetsordningen.
Utskottet poängterar slutligen att statsrådet i sitt principbeslut av den 23 april 2009 meddelat att regeringen kommer att föreslå att en bestämmelse om subsidiaritetskontrollen fogas till självstyrelselagen.
Kontakter till kommissionen och inflytande i ministerrådets arbete
I självstyrelsepolitiska nämndens betänkande redogörs för landskapets möjligheter till medverkan i ärenden som gäller Europeiska unionen enligt 9a kapitlet i självstyrelselagen. Nämnden redogör även för landskapsregeringens planer på fortsatta ansträngningar för att förstärka Ålands inflytande i EU-ärenden, dels genom utökade möjligheter till deltagande i ministerrådsmöten, dels genom direktkontakter till kommissionen. Vidare redogörs för statsrådets principbeslut om landskapet Ålands medverkan och inflytande i EU-ärenden.
Nämnden konstaterar att landskapsregeringen sannolikt inte till fullo har tagit tillvara de möjligheter till inflytande som självstyrelselagen erbjuder och upprepar därför sina tidigare framförda synpunkter att landskapsregeringen bör eftersträva att i största möjliga utsträckning utnyttja möjligheten till deltagande i ministerrådet och att deltagandet på den politiska nivån i ministerrådets beslutsfattande bör regleras i självstyrelselagen. Nämnden föreslår därför att en kläm om detta fogas till lagutskottets betänkande. Enligt nämnden är det viktigt att de ärenden som är av åländskt intresse identifieras i ett så tidigt skede som möjligt och att resurserna koncentreras till att följa och utöva inflytande i just dessa ärenden.
Utskottet konstaterar att statsrådets principbeslut kompletterar och förtydligar självstyrelselagens bestämmelser om och motiveringar för hur samarbetet mellan statsrådet och landskapsregeringen ska bedrivas för att landskapets intressen bäst ska tillgodoses. Landskapsregeringen bör enligt utskottets mening noga följa utvecklingen av principdokumentets efterlevnad och vid behov ta initiativ till komplettering eller ändring av självstyrelselagens bestämmelser. Landskapsregeringen bör också noga utnyttja möjligheten till inflytande på alla ministerrådets nivåer från arbetsgrupper till COREPER och rådsmöten.
Talerätten
Utskottet har i sitt betänkande över Republikens presidents framställning med anledning av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 59 c § i självstyrelselagen för Åland (RP 9/2008-2009, LU 16/2008-2009) redogjort för bakgrunden till den ändring som företagits av självstyrelselagen i syfte att förtydliga att statsrådet för sin del ska dra försorg om att landskapet kommer i åtnjutande av ett rättvist förfarande såväl i den nationella beredningen inom statsrådet som i behandlingen i EG-domstolen. Även självstyrelsepolitiska nämnden berör frågan ingående i sitt utlåtande till utskottet.
Motionerna
I lagmotion nr 2/2007-2008 föreslås att lagtinget antar en landskapslag om folkomröstning angående frågan om den Europeiska unionens nya Lissabonfördrag ska bli gällande i landskapet Åland. Utskottet föreslår att motionen förkastas med motiveringen att en folkomröstning om Lissabonfördraget inte är aktuell.
I hemställningsmotion nr 9/2007-2008 föreslås att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att Ålands Fredsinstitut får i uppdrag att utföra en utredning dels av konsekvenserna för Ålands status vid ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap, dels möjligheterna att Europeiska unionen träder in som garant för Ålands demilitarisering och neutralisering. Utskottet föreslår att motionen förkastas med hänvisning till betänkandets motiveringar och hemställningsklämmar avseende Ålands demilitarisering och neutralisering.
Sammanfattande slutsatser
Utskottet konstaterar att Lissabonfördraget i sig inte medför några för landskapet påtagliga förändringar eller försämringar i och med att ytterst få nya behörighetsområden överförs från landskapet till EU.
Vidare konstaterar utskottet att framsteg har gjorts i fråga om landskapets ökade inflytande i EU-ärenden. En ändring av självstyrelselagen har genomförts beträffande talerätten i EG-domstolen och statsrådet har antagit ett dokument med principer för hur landskapets inflytande på olika sätt ska ökas i fråga om beredningen av EU-ärenden. I principbeslutet föreslås också ett förslag till en ändring av självstyrelselagen i fråga om lagtingets deltagande i subsidiaritetskontrollen. I fråga om parlamentsplatsen har regeringen utfäst sig att medverka till att utveckla landskapets inflytande på arbetet i Europaparlamentet och fortsätter att i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå om fördelning av parlamentsplatser hävda Ålands internationella särställning och självstyrande status.
Utskottet föreslår därför att lagtinget på det i republikens presidents framställning föreslagna sättet ger sitt bifall till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft, träder i kraft i landskapet Åland till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet och står i strid med självstyrelselagen för Åland.
Enligt utskottets mening är det dock mycket angeläget att noga följa utvecklingen av landskapets inflytande på EU-ärenden för att säkerställa att de intentioner som kommer till uttryck i självstyrelselagen och regeringens principdokument efterlevs i praktiken. Utskottet har därför till betänkandet fogat ett antal hemställningsklämmar vilka i sak innefattar nämndens förslag till klämmar.
Ärendets behandling
Lagtinget har inbegärt lagutskottets yttrande över framställningen den 28 april 2008, över LM 2/2007-2008 den 5 juni 2008 samt över HM 9/2007-2008 den 8 september 2008.
Utskottet har i ärendet hört utrikesminister Alexander Stubb, Europaministern Astrid Thors, lantrådet Viveka Eriksson, docenten Sia Spiliopoulou Åkermark, utskottsrådet Mika Boedeker, professorn Ove Bring, förvaltningsrådet Niilo Jääskinen, ambassadrådet Päivi Kaukoranta, landshövding Peter Lindbäck, tidigare presidenten i högsta domstolen Leif Sevón, lagstiftningsrådet Sten Palmgren, statssekreteraren Teija Tiilikainen, förvaltningschefen Arne Selander, enhetschefen Sören Silverström, avdelningscheferna Dan E. Eriksson, Yvonne Eliasson, Linnea Johansson, Niklas Karlman och Carina Strand, specialrådgivaren Andreas Backfolk, överinspektören Elisabeth Storfors, tekniska inspektören Göran Holmberg, miljöjuristen Helena Blomqvist, biträdande juristen Johanna Syrén samt t.f. landskapsagronomen Sölve Högman.
Lagutskottet har dessutom inhämtat ett utlåtande från statsminister Matti Vanhanen samt inbegärt en rapport från docent Sia Spiliopoulou Åkermark om Ålands demilitarisering och neutralisering.
I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Olof Erland, vice ordföranden Barbro Sundback samt ledamöterna Harry Jansson, Jan Salmén och Folke Sjölund.
Utskottets förslag
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet, som konstaterar att lagtingets beslut om bifall ska fattas i den ordning 59 § 2 mom. självstyrelselagen förutsätter,
att lagtinget ger sitt bifall till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft, träder i kraft i landskapet Åland till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet och står i strid med självstyrelselagen för Åland,
att lagtinget förkastar lagmotion nr 2/2007-2008,
att lagtinget förkastar hemställningsmotion nr 9/2007-2008,
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen vidtar behövliga åtgärder inom landskapets behörighet för att bevaka och säkerställa att Lissabonfördraget inte heller i framtiden påverkar eller försvagar Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område vilket bland annat förutsätter att medlemsländerna på lämpligt sätt uppmärksammas på Ålands demilitariserade och neutraliserade status,
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen, mot bakgrund av att säkerhetspolitiken blir föremål för samarbete inom EU, vidtar åtgärder i syfte att stärka lagtingets inflytande på avtal som kan ha betydelse för Ålands folkrättsliga ställning samt utreder möjligheten att säkerställa landskapets inflytande i fråga om internationella avtal som ingås av EU och som rör landskapets behörighet,
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i skyndsam ordning utreder om en ändring av självstyrelselagen behöver göras så att det klart framgår att presidenten i samband med ratificering, i synnerhet av fördrag som rör EU, alltid ska ange om ett särskilt bifall krävs för Ålands del,
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen, i syfte att Finlands regering inte ska godkänna en omfördelning av parlamentsplatserna innan Åland tillförsäkrats representation, fortsätter att på nationell och europeisk nivå hävda kravet på en åländsk plats i Europaparlamentet,
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i största möjliga utsträckning utnyttjar möjligheten till deltagande i ministerrådets arbete på alla nivåer och att landskapsregeringen tar initiativ till diskussioner med statsrådet om en ändring av självstyrelselagen så att landskapsregeringens ledamöter ges rätt att delta i ministerrådets möten och blir delaktig i beslutsfattandet då frågor som hör till landskapets behörighet eller annars är av stor betydelse för landskapet, behandlas,
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska ta initiativ till att en ändring av självstyrelselagen läggs fram för lagtinget och riksdagen i syfte att reglera lagtingets deltagande i subsidiaritetskontrollen så att EU-institutionerna alltid informeras om lagtingets ståndpunkt oberoende av om riksdagen beslutar att göra en subsidiaritetsanmärkning eller inte samt
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska verka för att Ålands lagting ska ges status som ett nationellt parlament i enlighet med Protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen.
| Mariehamn den 12 november 2009 | |
|
Ordförande |
Olof Erland |
|
Sekreterare |
Susanne Eriksson |
|
|
| ||
| Ålands lagting | UTLÅTANDE 2008-2009 | ||
|
| Datum |
| |
| Självstyrelsepolitiska nämnden | 2009-10-13 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till lagutskottet |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande
Republikens presidents framställning om Lissabon-fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande ikraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen
· Republikens presidents framställning nr 6/2007-2008
INNEHÅLL
Ålands status inom Finland och i förhållande till EU
Ålands status i förhållande till EU
Självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen
Andra regionala parlament i EU
Representation i Europaparlamentet
Kontakter till kommissionen och inflytande i ministerrådets arbete
Lagtinget har den 26 maj 2008 till lagutskottet remitterat republikens presidents framställning nr 6/2007-2008 om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande ikraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen. Utskottet har i enlighet med 41 § 1 mom. lagtingsordningen genom brev av den 27 maj 2008 anhållit om utlåtande från självstyrelsepolitiska nämnden.
I presidentens framställning föreslås att Ålands lagting ger sitt bifall till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget sätts i kraft, träder i kraft i landskapet Åland till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet och står i strid med självstyrelselagen för Åland.
Nämndens synpunkter
Ålands status inom Finland och i förhållande till EU
Ålands status inom Finland
Utgående från en statsrättslig bedömning har landskapet Åland en stark självstyrelse dels på grund av konstitutionella bestämmelser och dels på grund av folkrättsliga garantier. I den finländska konstitutionen har landskapet en särställning. Lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten är delad mellan landskapet och riket. Landskapets befogenheter är omfattande, självständiga och klart definierade. Detta förhållande gör att Finlands konstitution har federala drag. I sitt betänkande inför regeringskonferensen (SjPN nr 4/2003-2004) förde nämnden ett resonemang kring detta. Det konstaterades bl.a. att den åländska befolkningens demokratiska inflytande i frågor som faller under rikets behörighet har tryggats genom att Åland tillförsäkrats ett mandat i riksdagen. Landskapets inflytande i rikspolitiken är dock begränsat i jämförelse med motsvarande regioners inflytande i federala stater. Genom EU-anslutningen överfördes behörighet både från riksdagen och lagtinget till EU. Finland har bl.a. kompenserats genom de platser som tilldelats Finland i EU-parlamentet. Motsvarande kompensation har inte verkställts i förhållande till Åland. Eftersom det tillsvidare anses att fördelningen av Finlands platser är en intern fråga för Finland så är det ytterst riksdagen som beslutar om landskapets rätt till representation i EU-parlamentet inom gemenskapsrättens ramar.
Ålands status i förhållande till EU
Ålands status i förhållande till EU regleras genom Finlands anslutningsfördrag inklusive Ålandsprotokollet. Ålands status i EU bygger också på de internationella överenskommelser som reglerar Ålands självstyrelse, demilitariseringen och neutraliseringen, samt allmänna folkrättsliga principer. Att också EU erkänner Ålands särställning enligt folkrätten framgår explicit av Ålandsprotokollet i anslutningsfördraget. Vid sidan om detta har de nationella arrangemangen inom Finland en avgörande betydelse för Ålands reella möjligheter att som en del av EU, i enlighet med sin autonoma status och med stöd av självstyrelselagen och grundlagen, fortsatt utöva den makt och behörighet som grundar sig på Nationernas förbunds beslut från 1921. Med utgångspunkt i 1921-års beslut har en internationell sedvanerätt utvecklats som i sig förpliktar Finland att respektera självstyrelsen. Detta innebär att Finland inte ensidigt kan begränsa den. Nationellt är landskapets behörighet skyddad genom självstyrelselagens bestämmelse om att lagen endast kan ändras genom likalydande beslut av lagtinget och Finlands riksdag. Trots att självstyrelsen har ett starkt skydd både internationellt och nationellt har EU-medlemskapet inneburit att Ålands rätt att medverka i beslutsfattandet inom landskapets behörighetsområden har begränsats. Landskapet har inte fått representation i något av de beslutfattande organen i EU som självstyrelsen skulle motivera.
Alltsedan anslutningen 1995, särskilt i samband med behandlingen av Amsterdamfördraget, Nicefördraget och det konstitutionella fördraget har landskapet hävdat sin rätt till representation i Europaparlamentet och rätt att medverka i ministerrådets arbete. Kravet har grundat sig på att lagstiftningsbehörigheten i Finland utövas av två parlament med delad behörighet. Den åländska behörigheten är knuten till ett klart avgränsat geografiskt område. Inom detta område saknar Finland lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet inom de behörighetsområden där landskapet har egen behörighet. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att Åland får egen representation inom sina egna behörighetsområden. Det faktum att landskapet återkommande har krävt egen representation ska uppfattas som att landskapet aldrig har godkänt att behörighet överförs från landskapet till riket i fråga om EU-ärenden eller att riket har rätt att representera Åland i Europaparlamentet på de behörighetsområden där landskapet har behörighet enligt självstyrelselagen.
En av landskapets målsättningar under arbetet med det konstitutionella fördraget och senare med reformfördraget har varit att landskapets lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet bör erkännas och befästas när det gäller landskapets relationer till EU:s institutioner och i handläggningen av alla ärenden som gäller EU. Den yttersta målsättningen bör vara att landskapets behörighet erkänns fullt ut av både rikets myndigheter och EU:s institutioner. Särskilt med hänsyn till att EU endast erkänner stater som parter i EU-ärenden och att fördelningen av behörighet betraktas som en intern angelägenhet för Finland så är Finlands behandling av Åland avgörande när det gäller att ge legitimitet åt det åländska EU-medlemskapet. Nämnden anser att det i detta sammanhang är viktigt att klargöra att hanteringen av EU-ärenden inte är en fråga som ska hänföras till Finlands förhållande till främmande makt. EU-anslutningen har inte på något sätt påverkat den behörighetsfördelning mellan landskapet och riket som regleras i självstyrelselagen. Det dröjde dock till 2004 innan självstyrelselagen fick bestämmelser i 27 § 4 punkten och 9a kapitlet som tillsammans med förarbetena klargör detta förhållande.
Enligt nämnden är det en allvarlig brist att den delade behörigheten fortfarande inte fullt ut erkänns av Finland i EU-sammanhang. Landskapets externa behörighet måste enligt nämnden anpassas så att den överensstämmer med den interna behörigheten, t.ex. i likhet med den belgiska modellen, som redogörs för närmare nedan. Det här är en av flera angelägna frågor med anknytning till landskapet som bör tas upp under det pågående arbetet med grundlagsrevisionen. Syftet bör vara att stärka Ålands status både inom Finland och i förhållande till EU.
Självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen
Att slå vakt om Ålands särställning enligt folkrätten, särskilt vad gäller demilitariseringen och neutraliseringen, har näst efter språkskyddet varit en av de viktigaste frågorna för landskapets myndigheter under alla de fördragsförhandlingar som varit aktuella sedan anslutningsförhandlingarna i början på 1990-talet. När det gäller Ålandsprotokollet konstateras att landskapsregeringen utförligt redogör i meddelandet för dess fortsatta status enligt Lissabonfördraget. Enligt meddelandet kommer det att kvarstå i sin nuvarande lydelse och dess primärrättsliga status kommer inte att påverkas.
Landskapsregeringen lyfter i meddelandet fram att Ålandsprotokollet genom Lissabonfördraget även kommer att bli tillämpligt i förhållande till EU-fördraget. Enligt de gällande fördragen är det enbart EG-fördraget som innehåller en hänvisning till Ålandsprotokollet. Genom Lissabonfördraget införs en bestämmelse i EU-fördragets artikel 52 om fördragens territoriella tillämpningsområde, enligt vilken fördragens territoriella tillämpningsområde närmare anges i artikel 355 i EUF-fördraget (Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). I artikel 355 punkt 4 EUF-fördraget sägs bl.a. att bestämmelserna i fördragen ska omfatta Åland i enlighet med bestämmelserna i protokoll nr 2, dvs. Ålandsprotokollet.
Landskapsregeringen gör bedömningen att hänvisningen i Ålandsprotokollet till landskapets folkrättsliga särställning tydligare omfattar även Ålands demilitarisering och neutralisering. Det konstateras också att riksdagens utrikesutskott redan har omfattat tolkningen att Ålands demilitariserade och neutraliserade status ingår i Ålandsprotokollets hänvisning till Ålands folkrättsliga ställning.
Nämnden konstaterar samtidigt att Ålandsprotokollets hänvisning till "Ålands särställning enligt folkrätten" är kortfattad. Den beskriver inte omfattningen av och bakgrunden till Ålands internationella status, både som självstyrt område och som neutraliserat och demilitariserat område. För att denna tolkning ska erkännas och förbli intakt även i framtiden är det viktigt att återkommande lyfta fram Ålands status i sin helhet. Den säkerhetspolitiska situationen runt Östersjön har under de tre senaste decennierna genomgått stora förändringar. En tydlig trend under senare tid är att det europeiska försvarssamarbetet fördjupas genom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GUSP), samtidigt som en anpassning till Nato äger rum. Grunden till det europeiska försvarssamarbetet lades 2003 med den europeiska säkerhetsstrategin och inrättandet av den Europeiska försvarsbyrån. Särskilt med tanke på genomförandet av Lissabonfördragets biståndsklausul blir det allt viktigare att beskriva Ålands internationella status så att det tydligt framgår att det som avses omfattar såväl självstyrelsen som Ålands demilitarisering och neutralisering. Sammantaget gör detta att nämnden anser att det finns ett behov av att markera Ålands demilitarisering och neutralisering. Nämnden vill understryka vikten av att Finlands regering uppmärksammar medlemsländerna om Ålands demilitariserade och neutraliserade status. Nämnden föreslår därför att lagutskottet fogar en kläm till sitt betänkande i följande lydelse:
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ber statsrådet att på lämpligt sätt uppmärksamma medlemsländerna om Ålands demilitariserade och neutraliserade status i samband med Lissabonfördragets ikraftträdande.
Andra regionala parlament i EU
Nämnden har vid ett flertal tillfällen intresserat sig för hur andra länder med fler än ett parlament har löst frågan om hur representationen kan delas eller på annat sätt utövas demokratiskt. Nämnden har bl.a. fördjupat sig i den belgiska ordningen som beskrivs närmare nedan. Särskilt de arrangemang som säkerställer den tyskspråkiga minoritetens rätt att vara representerat och delta i beslut inom sina behörighetsområden är intressant. Den tyskspråkiga gemenskapen har bl.a. säte i Europaparlamentet. Det är i detta sammanhang värt att notera att den tyskspråkiga gemenskapen storleksmässigt står i ungefär samma relation till Belgiens befolkning som antalet ålänningar i förhållande till Finlands befolkning.
Ett annat exempel från EU:s tidigare historia är att Danmark gav Grönland tillträde till en av Danmarks platser i Europaparlamentet. Nämnden konstaterar att dessa exempel visar att det är de enskilda staterna som genom nationella arrangemang säkerställer att de regioner som annars skulle sakna representation i Europaparlamentet och som inte har möjlighet att delta i ministerrådet tillerkänns sådana rättigheter.
Belgien
Belgien har sedan 1970 genomgått fem statliga reformer som lett fram till att Belgien år 1993 blev en federal stat med fem regionala parlament och regeringar vid sidan om de federala styrelseorganen. Det komplexa federala systemet är multidimensionellt och asymmetriskt. Med multidimensionellt avses att Belgien består av tre språkliga gemenskaper (den flamländska, franska och tyska gemenskapen) och tre territoriella regioner (Flandern, Wallonien och Bryssel). Med asymmetriskt avses att det endast finns fem regionala parlament, regeringar och förvaltningar eftersom den Flamländska gemenskapen och Flandern valt att ha ett gemensamt parlament och en gemensam regering och förvaltning.
Den inomstatliga kompetensfördelningen i Belgien kännetecknas av tre övergripande principer. För det första är regionernas och gemenskapernas behörighet exklusiv. Den federala kompetensen utgörs av den s.k. restkompetensen. Eventuella kompetenskonflikter ska avgöras av en konstitutionell domstol. För det andra är de regionala lagarna hierarkiskt på samma nivå som de federala. För det tredje så innebär en kompetensöverföring att både den interna och den externa (internationella) kompetensen överförs från den federala till den regionala nivån.
Parallellt med att medlemsstaterna inom EU har överfört kompetens till EU har Belgien överfört kompetensområden från den federala till den regionala nivån. Till regionernas kompetensområden hör bl.a. ekonomi, sysselsättning, fysisk planering, miljö, jordbruk, fiske, transport, infrastruktur samt energi- och regionalpolitik. Dessa politikområden är samtidigt sådana kompetensområden som har överförts från medlemsstaterna till EU. Eftersom de belgiska regionerna och gemenskapernas kompetens även omfattar extern kompetens så har en rad samarbetsavtal ingåtts med de federala myndigheterna om hur den internationella behörigheten ska utövas. Eftersom de belgiska regionerna och gemenskaperna inte utgör folkrättssubjekt så utövas deras internationella kompetens i staten Belgiens namn. Den internationella kompetensen omfattar rätten att ingå internationella avtal, att delta i beslutsfattandet i internationella organisationer, att representera Belgien i EU:s ministerråd, att utse representanter till Belgiens ambassader och diplomatiska beskickningar, att postera representanter i förhållande till internationell handel utomlands och att inleda rättsprocesser inför internationella domstolar.
Det belgiska systemet gör det nödvändigt med särskilda arrangemang och överenskommelser mellan regionerna, gemenskaperna och de federala myndigheterna om hur Belgien ska representeras i EU:s institutioner. Belgiens platser i Europaparlamentet är fördelade enligt en överenskommelse som ingåtts genom politiska förhandlingar före valet. I ministerrådet deltar de regionala och gemenskapernas ministrar på basen av ett samarbetsavtal när frågor som hör till deras kompetensområden behandlas. Ministrarnas rätt att delta bestäms dels utgående från kompetensfördelningen, dels på basen av ett rotationssystem. Enligt samma avtal har regionerna egna representanter inom Belgiens ständiga representation och i rådets arbetsgrupper.
Belgiens deltagande i EU:s ministerrådsmöten förutsätter förhandlingar mellan regionerna och gemenskaperna inför mötena för att ett enigt belgiskt ställningstagande ska kunna läggas fram i de ärenden som ska behandlas av ministerrådet. Ett generaldirektorat för Europafrågor och koordinering har inrättats för att organisera samordningsmöten för detta syfte. Om enighet inte uppnås hänskjuts frågan till en samordningskommitté, där regeringscheferna ingår, och vidare till ett skiljedomsorgan på ministernivå om konsensus inte uppnås i kommittén. Om det inte heller då uppnås enighet avstår Belgien från att delta i beslutet genom att lägga ned sin röst. Det har visat sig att detta sällan är nödvändigt eftersom en intern belgisk överenskommelse vanligtvis uppnås redan genom samordningsmöten.
För att organisera subsidiaritetskontrollen enligt Lissabonfördraget har ett särskilt samarbetsavtal ingåtts mellan den federala nivån, regionerna och gemenskaperna. Alla parlamenten ska få informationen från kommissionen och få delta i subsidiaritetskontrollen på lika villkor inom sina respektive behörighetsområden. Användandet av Belgiens två röster sker på basen av en komplicerad uträkning. Om ärendet bara rör federal kompetens har de båda delarna av det federala parlamentet, representanthuset och senaten, varsin röst. Om ärendet endast berör ett parlaments kompetens, t.ex. fiskefrågor som hör till den flamländska regionen, så kan detta parlament använda båda rösterna. Om frågan däremot angår alla parlaments behörighet har de båda nivåerna, den federala och regionala varsin röst. Det räcker med att ett parlament på varje nivå vill rösta emot för att rösterna ska användas. Det innebär i praktiken att om fem parlament är för och två emot (ett på varje nivå) så röstar Belgien emot med sina båda röster. Rör ärendet regional kompetens kan båda röster användas om två parlament från olika språkgrupper motsätter sig förslaget.
Nämnden konstaterar att Belgien har en delad statsmakt. I Finland är statsmakten delad på det sätt som bestäms i självstyrelselagen. Det gör att den belgiska ordningen för hur inflytandefrågorna och beslutsfattandet i EU-ärenden har lösts borde vara mycket intressant att studera för Finland och Åland. Belgien har lyckats överbrygga de problem och hinder som Finland tillsvidare anser att står i vägen för landskapets representation och deltagande i beslutsfattandet.
Spanien
Spanien har 17 autonoma regioner. Dessa har en välutvecklad självstyrelse med stora ansvarsområden. Regionerna har både beskattningsrätt och lagstiftningsrätt inom ramen för de decentraliserade befogenheterna. Utvecklingen mot decentralisering, som startade 1978, är en långtgående och dynamisk process som fortsättningsvis pågår. Konstitutionen anger inte en exakt modell för hur regionerna ska fungera, vilka ansvarsområden de har eller hur den geografiska indelningen ska se ut. Författningen anger hur autonoma regioner bildas och deras funktionssätt. Utvecklingen för de olika regionerna sker asymmetriskt. Konstitutionen skiljer mellan två olika nivåer av självstyre, ett "snabbspår" och ett "långsamt spår". Skillnaderna mellan autonomierna har dock utjämnats med tiden. Baskien, Katalonien och Galizien har vidare befogenheter än de övriga, men även Andalusien, Kanarieöarna, Navarra och Valencia har en förhållandevis bred kompetens och autonomi.
Alla de spanska autonomierna har en lagstiftande församling, en regering och en domstol. I den spanska konstitutionen skiljer man mellan exklusiva befogenheter och konkurrerande befogenheter. Tvister angående befogenheter avgörs av författningsdomstolen.
Redan vid inledningen av regionaliseringsprocessen bildandes ett organ för dialogen mellan staten och de autonoma regionerna kring EU-frågorna. År 1994 kom man överens om att låta regionerna delta i förberedelsen av olika EU-frågor genom inrättandet av Sektoriella konferenser. CARCE fick juridisk status 1997 och från samma år utser regionerna en gemensam representant i den spanska EU-delegationen med rätt att delta i kommissionens kommittémöten. Från och med 2004 utser regionerna gemensamt en representant som deltar fullt ut i fyra olika ministerrådsmöten: arbetsmarknad, sociala frågor, jordbruk och fiske samt miljö och utbildningsfrågor. Regionernas representant har yttranderätt i frågor som berör regionerna och när de har en gemensam position. I den nya omgången av regionala förordningar som inleddes 2006 behandlas frågan om respektive regions inflytande i EU-frågorna.
Under beredningen har nämnden informerat sig om hur Katalonien för närvarande deltar i arbetet i ministerrådet och i kommittologin.
Storbritannien
Till Storbritannien hör flera självstyrda områden. Nämnden har intresserat sig för hur Skottland, Wales och Nordirland är representerade i EU:s institutioner och hur deras deltagande i arbetet i EU:s ministerråd går till. Parterna har i en rad överenskommelser, som intagits i ett "Memorandum of Understanding" reglerat detta. Trots att dokumentet inte är bindande har nämnden erfarit att det ger en god grund för de självstyrande områdenas rätt att utöva inflytande i EU-ärendena i ministerrådet. För att ytterligare utveckla samarbetet har dokumentet efter hand reviderats.
Nämndens intryck är att det finns ett gott och förtroendefullt samarbete mellan parterna och att det i Storbritannien finns en god förståelse och lyhördhet för de självstyrande områdenas behov. Nämnden har under beredningen besökt Skotland House som är Skotlands representationskontor i Bryssel. Nämnden konstaterar att Skottland är representerat i Europaparlamentet genom brittiska mandat.
Lissabonfördraget
Bakgrund
Enligt republikens presidents framställning har Europeiska rådet beslutat att de centrala reformerna i det konstitutionella fördrag som hade förhandlats fram vid regeringskonferensen 2004 ska genomföras genom ändringar i de nuvarande grundfördragen. Dessa ändringar har intagits i Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Det konstitutionella fördraget slutbehandlades i lagtinget år 2007. Fördraget behandlades i två separata ärenden i form av en framställning från republikens president (RP 5/2005-2006) och landskapsregeringens meddelande (M 4/2005-2006) om Europeiska unionens konstitutionella fördrag. När det stod klart att det konstitutionella fördraget inte skulle kunna förverkligas i den form det antagits av regeringskonferensen föreslog lagutskottet, utgående från ett utlåtande från självstyrelsepolitiska nämnden, att lagtinget inte skulle ge sitt bifall till den i republikens presidents framställning avsedda lagen. Nämnden lämnade vid sidan av detta ett separat utlåtande till lagutskottet angående landskapsregeringens meddelande. I utlåtandet som fogades till lagutskottets betänkande (LU 18/2006-2007) framförde nämnden synpunkter på landskapets positioner i förhållande till den pågående beredningen av det s.k. reformfördraget som så småningom ledde fram till det nu aktuella Lissabonfördraget. Lagutskottet omfattade nämndens synpunkter i deras helhet. Lagtinget fattade beslut i ärendet i enlighet med lagutskottets betänkande. Betänkandets och utlåtandets motiveringar bringades till landskapsregeringens kännedom.
Finlands ratificering
Lissabonfördraget träder i kraft när fördraget har ratificerats av samtliga medlemsstater i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser. En medlemsstat ratificerar fördraget genom att deponera ratifikationsinstrumentet hos Republikens Italiens regering. Enligt artikel 6 i Lissabonfördraget var avsikten att fördraget skulle träda i kraft den 1 januari 2009. Om alla ratifikationsinstrument inte har deponerats vid denna tidpunkt träder det i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den sista av alla medlemsstater har deponerat sitt ratifikationsinstrument.
Finland har genom republikens presidents försorg ratificerat Lissabonfördraget. Den 12 september 2008 beslöt presidenten att ratificera fördraget och stadsfästa lagen om ikraftträdande. Den 30:e samma månad deponerades ratifikationsinstrumenten.
Finland har genom deponeringen förbundit sig till Lissabonfördraget. Denna bundenhet får dock sin egentliga betydelse först när Lissabonfördraget träder i kraft. Finland har vid deponeringen inte gjort något förbehåll i fråga om landskapet Åland varför Finlands ratificering enligt traktaträtten gäller hela Finlands territorium.
Vid landskapsregeringen genomfördes under 2008 en utredning om vilka konsekvenser ett uteblivet bifall av lagtinget till Lissabonfördraget skulle få (ÅUS 2008:6 Internationella fördrag och landskapet Åland - eventuella konsekvenser av att lagtinget inte ger sitt bifall enligt SjL 59 § vid behandlingen av Lissabonfördraget). I utredningen redogörs bl.a. utförligt för hur EG-domstolen i rättspraxis har slagit fast unionsrättens särställning i förhållande till de nationella rättsordningarna i medlemsstaterna. Det framkommer bl.a. att medlemsstaternas domstolar och myndigheter är skyldiga att tillämpa gemenskapsrätt framom nationell rätt som strider mot gemenskapsrätten (s.18 ÅUS 2008:6). Gemenskapsrätten gäller framom den nationella lagstiftningen oavsett om den nationella lagstiftningen tillkommit före eller efter gemenskapsrätten. I utredningen konstateras vidare att EG-domstolen klargjort att gemenskapsrätten även åsidosätter medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser.
Om Lissabonfördraget träder i kraft skulle EG-domstolens avgöranden för landskapets del innebära att fördraget ska tillämpas av både domstolar och myndigheter i landskapet oberoende av om lagtinget har gett sitt bifall till fördraget eller inte.
Mot bakgrund av denna utveckling i EG-domstolen förefaller det vara uppenbart att Finlands ratificering, utan lagtingets föregående bifall, har konsekvenser som står i strid med självstyrelselagen, eftersom inget undantag gjordes för Ålands del vid deponeringen. Om Lissabonfördraget skulle träda i kraft utan lagtingets bifall kan situationen bli komplicerad och allvarlig eftersom domstolar och myndigheter med hänvisning till EG-domstolens uttalanden och eventuella förhandsavgöranden skulle kunna åsidosätta självstyrelselagen och landskapslagstiftning till förmån för Lissabonfördraget och den gemenskapsrätt som antas med stöd av Lissabonfördraget. Redan risken för att en sådan situation uppstår är oacceptabel.
I fråga om Lissabonfördraget så utgår nämnden från att statsrådet har för avsikt att meddela övriga medlemsstater om lagtingets beslut i detta ärende. Landskapsregeringen bör dessutom följa upp detta så att liknande situationer kan undvikas i framtiden. Enligt nämnden bör det bl.a. utredas om en ändring av självstyrelselagen behöver göras så att det klart framgår att presidenten i samband med ratificering av fördrag, åtminstone dem som rör EU, alltid ska ange om ett skilt bifall krävs för Ålands del. Om tillräcklig majoritet för ett bifall inte uppnås i lagtinget eller om ett fördrag hinner träda i kraft innan lagtinget har beslutat i ärendet bör landskapsregeringen omgående be statsrådet komplettera ratifikationsinstrumenten med en förklaring beträffande Åland. Förklaringen bör klargöra att Finlands ratifikation inte omfattar landskapet Åland. Nämnden föreslår med hänvisning till det anförda att lagutskottet fogar en kläm med detta innehåll till sitt betänkande i följande lydelse:
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen omgående utreder om en ändring av självstyrelselagen behöver göras så att det klart framgår att presidenten i samband med ratificering, åtminstone av fördrag som rör EU, alltid ska ange om ett särskilt bifall krävs för Ålands del.
Landskapets positioner
I självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande till landskapsregeringens meddelande 4/2006-2007 redogjordes för landskapets positioner inför det kommande reformfördraget, dvs. Lissabonfördraget. Positionerna konstaterades i huvudsak vara oförändrade i förhållande till de positioner som antogs inför regeringskonferensen om det konstitutionella fördraget (Sjpn 4/2003-2004).
I fråga om fördragets innehåll tar nämnden bl.a. upp artikeln angående erkännande av regional självstyrelse, att Ålandsprotokollet ska kvarstå oförändrat i fördraget och att Ålands folkrättsliga ställning, demilitariseringen och neutraliseringen inte får påverkas och att unionens ställning som juridisk person inte får medföra någon oacceptabel inskränkning av självstyrelsen.
Förutom det ovan nämnda behandlar utlåtandet fyra frågor vars lösning är beroende av bindande överenskommelser och lagstiftningsåtgärder inom Finland. Nämnden underströk att det är av avgörande betydelse att de inomstatliga lösningarna föreligger vid tidpunkten för lagtingets behandling av fördraget. Dessa frågor gäller representation i Europaparlamentet, kontakter till kommissionen och inflytande i ministerrådets arbete, talan inför EG-domstolen och subsidiaritetsövervakningen. Nedan redogörs för nämndens syn på förhandlingsresultatet gällande dessa frågor.
Representation i Europaparlamentet
Ålands lagting har alltsedan anslutningen till EU år 1994 ställt krav på att Åland ska utgöra en egen valkrets för att säkerställa att Åland får en representant i Europaparlamentet. Kravet har upprepats i samband med att lagtinget behandlade Amsterdamfördraget, Nicefördraget och i samband med behandlingen av det konstitutionella fördraget. En lagmotion i ärendet lämnades dessutom till riksdagen i april 2006 (Ö 3/2006). Lagförslaget förkastades av riksdagen den 13 februari 2007.
I grundlagsutskottets betänkande om lagmotionen sägs att initiativet är fullt begripligt med hänsyn till Ålands särställning. Enligt grundlagsutskottet överensstämmer förslaget dock inte med kravet på ett proportionellt valsätt och principen om lika rösträtt. Frågan om Ålands representation i Europaparlamentet kan därför inte lösas genom folkrättsliga principer eller bestämmelser i grundlagen, utan lösningen måste i sista hand vara politisk. Grundlagsutskottet anser vidare att det är viktigt med fortsatt diskussion på europeisk nivå om landskapets medinflytande i Europaparlamentet. Det är enligt utskottet motiverat också för att landskapet Ålands särställning är unik i Europa.
I självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande inför arbetet med reformfördraget, dvs. Lissabonfördraget underströks att det fortfarande är synnerligen angeläget att Åland tillförsäkras representation i Europaparlamentet. Genom att tillförsäkra landskapet representation uppfyller Finland sina internationella förpliktelser. Enligt nämndens mening skulle landskapsregeringen fortsätta och intensifiera ansträngningarna för att uppnå målet så att en tillfredsställande lösning föreligger vid tidpunkten för lagtingets godkännande av reformfördraget. Nämnden noterade vidare med tillfredsställelse att regeringen genom att hänvisa till Åland i diskussionerna om ländernas fördelning av platser i Europaparlamentet erkänner landskapets rättmätiga krav på representation i Europaparlamentet. Nämnden fann det också positivt att frågan om landskapets representation i Europaparlamentet fått en tydligare koppling till fördragsändringen.
Nämnden konstaterar att beträffande kravet på en åländsk parlamentsplats så har några utfästelser om att landskapet skulle tilldelas en av de 13 platser som Finland förfogar över inte framförts från riket. Statsrådet har bekräftat i sitt principbeslut om landskapet Ålands medverkan och inflytande i EU-ärenden att det finns ett behov av att kompensera landskapet genom representation i EU-parlamentet för den behörighet som genom EU-medlemskapet har överförts till unionens kompetensområde. Där faststlås vidare att regeringen har för avsikt att i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå om fördelning av parlamentsplatser hävda Ålands internationella särställning och självstyrande status. Nämnden anser att Åland på grund av självstyrelsens internationella status och den delade lagstiftningsmakten inom Finland har ett berättigat krav på representation i Europaparlamentet och att denna rätt till representation därför borde erkännas nationellt och på gemenskapsnivå. Så länge denna rätt inte erkänts av EU borde Finland genom ett inomstatligt arrangemang se till att Ålands folk blir representerat i Europaparlamentet inom de områden som hör till självstyrelsen genom en egen valkrets.
När det gäller andra autonoma områdens representation i Europaparlamentet har nämnden erfarit att Belgiens, Spaniens och Storbritanniens autonomier är representerade i Europaparlamentet. I de fall de på grund av sin befolkningsmängd riskerar att bli utan plats så säkerställs detta med hjälp av särskilda arrangemang eller överenskommelser. Det är tydligt att i dessa stater har andra argument och demokratiska principer fått väga tyngre än invändningar om t.ex. proportionell representation.
Enligt nämnden är det viktigt att landskapsregeringen inför kommande diskussioner tar fasta på att statsrådet i principdokumentet har bekräftat att det finns ett behov av att kompensera landskapet för den behörighet som överförts till EU. Eftersom det framstår som osannolikt att Åland genom beslut på gemenskapsnivå skulle erhålla en parlamentsplats inom rimlig tid är det en inomstatlig lösning som bör vara målet med förhandlingarna. Landskapsregeringen bör snarast anta en tydlig strategi för detta arbete.
Nämnden föreslår med hänvisning till det anförda att lagutskottet fogar en kläm till sitt betänkande i följande lydelse:
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska ta initiativ till nya politiska förhandlingar med statsrådet. Förhandlingarna bör resultera i en utfästelse från riket samt i en tidtabell för utfästelsens förverkligande.
Kontakter till kommissionen och inflytande i ministerrådets arbete
Landskapets medverkan i ärenden som gäller Europeiska unionen regleras i 9a kapitlet i självstyrelselagen. Kapitlet reviderades år 2004 i syfte att bl.a. förbättra landskapets möjligheter att delta i beredningen av nationella ställningstaganden till beslut som fattas inom EU. Landskapet har enligt 59a § rätt att delta i beredningen vid statsrådet om beslutanderätten annars med stöd av självstyrelselagen hör till landskapet eller om saken annars kan ha särskild betydelse för landskapet. Rikets och landskapets ställningstaganden ska i första hand samordnas. I de fall det inte är möjligt att samordna dem så ska landskapets ståndpunkt på begäran av landskapsregeringen delges Europeiska unionens institutioner när Finlands ställningstaganden presenteras. Om ett beslut helt eller delvis berör tillämpningen av EU-lagstiftning på Åland så ska landskapsregeringen formulera innehållet i Finlands ställningstagande till den del saken hör till landskapets behörighet. Vidare sägs i bestämmelsen att landskapsregeringen ska underrättas om beredningen inom EU av ärenden som hör till landskapets behörighet. Landskapsregeringen ska dessutom på begäran ges tillfälle att delta i Finlands delegations arbete när sådana ärenden bereds. När det gäller landskapsregeringens rätt till direkt deltagande på den politiska nivån i ministerrådets beslutsfattande saknas uttryckliga bestämmelser i självstyrelselagen.
Landskapsregeringen konstaterar i meddelandet att landskapets inflytande i förhållande till ministerrådet även i fortsättningen kommer att kanaliseras via Finlands regering med stöd av 59a § självstyrelselagen. Med hänvisning till motiven till lagen så säger landskapsregeringen vidare att landskapet inte kan förvägras deltagande i de fall saken hör till landskapets behörighet och ett deltagande är möjligt enligt gemenskapsrätten och EU:s arbetssätt. Under beredningen har det framkommit att landskapsregeringen fortsatt arbetar för att förstärka Ålands inflytande i EU-ärenden, dels genom utökade möjligheter till deltagande i ministerrådsmöten, dels genom direktkontakter till kommissionen. I meddelandet sägs att i detta arbete ingår att arbeta för att trygga och formalisera ett åländskt deltagande i ministerrådets arbete.
Landskapsregeringens förhandlingar med statsrådet om inflytandefrågorna har resulterat i ett förslag till utfästelse från statsrådet i form av ett principdokument: Statsrådets principbeslut om landskapet Ålands medverkan och inflytande i EU-ärenden. Dokumentet har godkänts av EU-ministerutskottet och statsrådet. Principbeslutet behandlar den nationella beredningen av EU-ärenden, beredningen inom EU:s institutioner och beslutsfattande i rådet, ärenden som behandlas av kommissionen och i EG-domstolarna, språket i beredningen och ikraftträdande av internationella fördrag.
När det gäller den nationella beredningen betonar statsrådet vikten av att landskapet i ett så tidigt skede som möjligt av beredningsprocessen ges möjlighet att föra fram sina synpunkter. Den nationella beredningen ska organiseras så att landskapets ställningstaganden kan föras fram i ett så tidigt skede att Finland kan påverka den slutliga utformningen av beslut på EU-nivå eller alternativt begära särlösningar eller undantag för Ålands vidkommande. Landskapets och rikets ståndpunkter ska sammanjämkas och i de fall det inte är möjligt så ska behandlingen i EU-ministerutskottet föregås av en diskussion med statsministern om landskapsregeringen så önskar. Den ansvariga ministern i landskapsregeringen samt eventuella andra ministrar som berörs bör delta i mötet. Om det inte är möjligt att sammanjämka ståndpunkterna ska landskapets ståndpunkter redovisas i beredningsdokumenten. Enligt principdokumentet ska ministerierna se till att E- och U-skrivelserna till riksdagen samt faktapromemoriorna i EU-ärenden innehåller en bedömning av vilka frågor som hör till landskapets behörighet.
När det gäller beredningen inom EU:s institutioner och beslutsfattande i rådet utfäster statsrådet att landskapets synpunkter ska föras fram i ett så tidigt skede att det finns reella möjligheter att påverka det slutliga beslutsförslaget. När beslut fattas i rådet ska landskapets synpunkter likaså på begäran föras fram i frågor som hör till landskapets behörighet eller som annars har synnerligen stor betydelse för landskapet. Landskapsregeringen ska på begäran ges tillfälle att delta i Finlands delegation när frågor som hör till landskapets behörighet behandlas.
I fråga om ärenden som behandlas av kommissionen och i EG-domstolarna erkänner statsrådet landskapets berättigade behov av att kunna försvara sig och föra fram landskapets ställningstaganden i skrivelser till kommissionen och inför EG-domstolarna i enlighet med självstyrelselagen och de riktlinjer som EU-ministerutskottet har slagit fast.
Statsrådet erkänner vidare att det finns behov av att fortlöpande se över och förbättra rutinerna i fråga om språket i beredningen så att landskapet kan följa med och delta i beredningen av EU-ärenden inom statsrådet. Riktlinjerna för översättning och tolkning som antagits av kommittén för EU-ärenden ska inarbetas i statsrådets nya anvisningar för tjänstemännen om handläggningen av ärenden som gäller landskapet Åland. I samband med detta ska arbetsrutinerna utvecklas utifrån riksdagens justitieombudsmans beslut från den 27 juni 2008.
Slutligen understryker statsrådet i fråga om ikraftträdande av internationella fördrag att landskapet har rätt att i tid bli underrättat om fördragsförhandlingar inom ramen för EU på det sätt som avses i självstyrelselagen. Ministerierna och landskapsregeringen ska medan fördragsförhandlingarna pågår försöka identifiera landskapets ställningstaganden så att eventuella tröskelfrågor för landskapet kan lyftas fram under förhandlingarna innan fördragen godkänns. Utrikesministeriet och justitieministeriet bör tillsammans med landskapsregeringen överväga möjligheterna att vidareutveckla förfaringssätt genom vilka man säkerställer att Ålands ställning beaktas vid
förhandlingsprocesser som gäller internationella fördrag samt när Finland förbinder sig till internationella fördrag.
Nämnden uttryckte i samband med behandlingen av det konstitutionella fördraget att det är synnerligen angeläget att landskapsregeringen fortsatt arbetar för möjligheten till direktkontakter med kommissionen. Eftersom inflytandefrågorna tillhör de viktigaste i fråga om allt EU-arbete ansåg nämnden att frågan om landskapsregeringens deltagande i ministerrådets möten tydligare bör regleras i självstyrelselagen eller på annat lämpligt sätt. Nämnden ansåg vidare att landskapsregeringen bör eftersträva att i största möjliga utsträckning utnyttja möjligheten till deltagande i ministerrådet i frågor som är av stort intresse för landskapet och där landskapet redan i beredningskedet följt och försökt påverka arbetet i ministerrådet.
Nämnden har erfarit att landskapsregeringen anser att 59a § i självstyrelselagen ger den rättsliga grund som behövs för att landskapsregeringen ska kunna föra fram landskapets ståndpunkter till riksmyndigheterna och vidare till EU-institutionerna vid beredningen av EU-ärenden. Vidare anser landskapsregeringen att statsrådets principbeslut kompletterar och förtydligar hur samarbetet ska gå till för att landskapets intressen bäst ska tillgodoses. I syfte att bättre utnyttja de möjligheter till inflytande som lagen och principbeslutet ger har landskapsregeringen dessutom för avsikt att se över sina egna handläggningsrutiner inom förvaltningen för beredningen av EU-ärenden.
Nämnden konstaterar att landskapsregeringen sannolikt inte till fullo har tagit tillvara de möjligheter till inflytande som 59 a § självstyrelselagen erbjuder i alla de ärenden det varit möjligt och motiverat. Nämnden vill därför upprepa de synpunkter som framfördes vid behandlingen av det konstitutionella fördragen om att landskapsregeringen bör eftersträva att i största möjliga utsträckning utnyttja möjligheten till deltagande i ministerrådet och att deltagandet på den politiska nivån i ministerrådets beslutsfattande bör regleras i självstyrelselagen. Nämnden föreslår därför att en kläm om detta fogas till lagutskottets betänkande. Enligt nämnden är det viktigt att de ärenden som är av åländskt intresse identifieras i ett så tidigt skede som möjligt och att resurserna koncentreras till att följa och utöva inflytande i just dessa ärenden.
Samtidigt vill nämnden lyfta fram de modeller för autonomiers inflytande i ministerrådets beslutsfattande som har utarbetats i ett flertal EU-länder. Trots att regionernas självstyrelsegrad varierar stort så har centralmakten möjliggjort regionernas medverkan i beslutsfattandet på ett konkret och synligt sätt. Det finns exempel på regioner som jämfört med Åland har mindre grad av självstyrelse och som ändå genom pragmatiska lösningar har getts möjlighet att delta i beslutsfattandet på ministernivå. Nämnden anser att de här lösningarna är värda att utvärdera.
Nämnden föreslår att lagutskottet fogar en kläm till sitt betänkande i följande lydelse:
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen i största möjliga utsträckning utnyttjar möjligheten till deltagande i ministerrådets arbete och att landskapsregeringen tar initiativ till diskussioner med statsrådet om en ändring av självstyrelselagen så att landskapsregeringens ledamöter ges rätt att delta i ministerrådets möten och blir delaktig i beslutsfattandet då frågor som hör till landskapets behörighet eller annars är av stor betydelse för landskapet behandlas.
Talan inför EG-domstolen
Behovet av att reglera landskapets rätt att föra sin egen talan inför EG-domstolen uppstod till följd av en av de ändringar av självstyrelselagen som trädde ikraft 1 juni 2004. I ett sent skede av lagstiftningsprocessen infördes i riksdagen en helt ny bestämmelse som reglerade landskapets nationella ansvar i de fall EG-domstolen dömt finska staten att betala ett standardbelopp, ett vite eller något motsvarande penningbelopp till den del detta belopp hänförde sig till en åtgärd eller försummelse från landskapets sida.
När det gäller den internationella regleringen av talerätten har nämnden i samband med att textförslag till det konstitutionella fördraget behandlats ansett att fördraget borde ändras så att de lagstiftande regionerna skulle få talerätt inför EG-domstolen till den del det berör deras behörighetsområden och att reglerna gällande det vitesbelopp som Europeiska domstolen kan utdöma ändras så att det vid bestämmande av vitesbeloppets storlek beaktas om ett brott enbart gäller en lagstiftande region. På det nationella planet har tre olika arbetsgrupper sedan 2004 utarbetat förslag till hur landskapets rätt att föra sin talan bäst ska tillgodoses.
Den senaste arbetsgruppen avlämnade sitt betänkande till justitieministeriet den 21 november 2008. Från landskapsregeringen deltog två representanter i arbetsgruppens arbete. Betänkandet innehåller ett förslag till en regeringsproposition med förslag till ändring av 59c § självstyrelselagen. Betänkandet sändes därefter ut på remiss. Den 24 april 2009 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag till ändring av 59 c § självstyrelselagen. Propositionen baseras i stort sett på det lagförslag och de motiveringar som togs fram av arbetsgruppen. Samma dag översände Republikens president Tarja Halonen propositionen till lagtinget för behandling i den ordning som anges i 69 § självstyrelselagen för Åland.
Enligt propositionen är syftet med förslaget att på lagnivå förtydliga bestämmelserna så att det finns garantier för ett rättvist förfarande för landskapet Åland i situationer där Finland i egenskap av medlemsstat i Europeiska unionen ställs till svars för åtgärder eller underlåtenhet från landskapets sida. Det föreslås därför att två nya moment fogas till 59c § självstyrelselagen som lagfäster principen att landskapets ståndpunkt på begäran ska komma fram i svar till kommissionen och i domstolsbehandlingen i ärenden där talan beror på en åtgärd eller underlåtelse av landskapet. Detta gäller även i ett sådant fall då det trots försök inte har varit möjligt att samordna landskapets och rikets ståndpunkter. Landskapet ska också ha rätt att delta i den muntliga behandlingen vid domstolen när mål som gäller landskapet behandlas. Vidare ges landskapsregeringen enligt förslaget en möjlighet att göra en motiverad framställning hos statsrådet om att Finland ska väcka talan, intervenera eller komma med synpunkter i en fråga som gäller förhandsavgörande. Denna rätt omfattar ärenden som hör till landskapets behörighet eller som annars kan ha särskild betydelse för landskapet.
I propositionens förslag till lagtext föreslås två ändringar jämfört med arbetsgruppens förslag. I det första momentet föreslås en teknisk rättelse så att benämningen Europeiska kommissionen ändras till Europeiska gemenskapernas kommission. I det andra momentets andra mening föreslås en ändring så att "ett mål" ändras till "ett ärende". Meningen lyder efter ändringen: "Har talan i ett ärende som avses i 1 mom. väckts på grund av en åtgärd eller underlåtelse från landskapets sida, ska en representant från landskapets sida ges rätt att delta i det muntliga förfarandet vid domstolen." Riksdagen remitterade den 28 april propositionen till grundlagsutskottet. Utskottet överlämnade sitt betänkande till riksdagen den 9 juni 2009. Grundlagsutskottet säger i sitt betänkande att självstyrelselagen för Åland enligt 69 § 1 mom. i lagen inte kan ändras annat än genom överensstämmande beslut av riksdagen och lagtinget. I riksdagen måste beslutet fattas i den ordning som föreskrivs för en grundlag. Vidare sägs att det aktuella lagförslaget är av sådant slag att det kan behandlas som brådskande i den ordning som föreskrivs i 73 § 2 mom. i grundlagen. Enligt betänkandets kläm föreslår grundlagsutskottet att lagförslaget ska godkännas utan ändringar och att lagförslaget ska behandlas i grundlagsordning enligt 73 § 2 mom. i grundlagen. Lagförslaget har därefter genomgått första behandling i riksdagen den 10 juni då riksdagen godkände innehållet i lagförslaget i enlighet med grundlagsutskottets betänkande.
Nämnden konstaterar att grundlagsutskottet å ena sidan har föreslagit att propositionen ska antas utan ändringar, å andra sidan finner nämnden att grundlagsutskottet i sina överväganden i betänkandet diskuterar vissa frågor i propositionen på ett sätt som kan komma att försvåra tolkningen av lagtexten. Propositionens och grundlagsutskottets motiveringar kan delvis uppfattas tala emot varandra.
Grundlagsutskottet säger bl. a. att det är viktigt att två sinsemellan motstridiga ståndpunkter inte förs fram i domstolen. "Ståndpunkterna bör i stället om möjligt formuleras så att man i skrivelser och i den muntliga behandlingen vid sidan av Finlands ståndpunkt som beslutats i statsrådet och argumenten för den också för fram landskapets ståndpunkter som avviker från Finlands och argumenten för dem som juridiskt betydelsefulla faktorer." Grundlagsutskottet lyfter vidare upp att det av motiven framgår att statsrådet mot landskapsregeringens vilja inte får omfatta kommissionens ståndpunkt eller medge talan på ett sådant sätt att det förhindras att frågan om EU-rättens riktiga tolkning förs till EG-domstolen för avgörande i det fall att överträdelseförfarandet eller talan riktar sig mot en åtgärd eller underlåtelse från Åland sida. Enligt utskottet framgår detta inte direkt av lagtexten. Då utskottet anser att det ändå av bestämmelsens syfte och formulering framgår tillräckligt tydligt, har utskottet inga invändningar mot motiven. Längre fram i betänkandet sägs att det är viktigt att det av bestämmelserna inte i något läge följer att statsrådet förpliktas att avstå från sin egen ståndpunkt eller att föra fram landskapets ståndpunkt som medlemsstatens, liksom inte heller någon ovillkorlig förpliktelse att vidta åtgärder för att väcka talan eller intervenera.
Enligt nämnden framgår av lagförslaget och motiven klart att landskapets ståndpunkt ska framgå i sak på ett sådant sätt att landskapets argument förs fram. Utgångspunkten är att ståndpunkten ska framgå i en lydelse som har godtagits av landskapet. Det övergripande syftet med propositionen är att på lagnivå förtydliga att statsrådet ska göra sitt bästa för att garantera landskapet ett rättvist förfarande i de mål och andra ärenden som behandlas vid EG-domstolen. Ett mål vid domstolen kan få betydande konsekvenser för landskapet medan de kanske har mindre betydelse för landet i övrigt. Avsikten är att skapa ett förfarande enligt vilket landskapets synpunkter och försvar alltid är kända för domstolen, även i sådana fall där riket har en annan uppfattning om hur EU-rätten ska tolkas än vad landskapet har. Vidare sägs i propositionen att i ärenden som är av vikt för landskapet bör Finland som medlemsstat försöka bevaka landskapets intressen och inte handla i strid med dem.
Nämnden vill kraftigt understryka att de texter, i form av lagtextförslag och motiveringar, som ligger till grund för regeringens proposition med förslag till lag om ändring av 59 c § i självstyrelselagen har beretts genom samarbete mellan landskapsregeringen och statsrådet. Eftersom en ändring av självstyrelselagen endast kan genomföras genom likalydande beslut av riksdagen och Ålands lagting förutsätts att resultatet av samarbetet respekteras fullt ut av respektive parlament. Detta innebär att ett beredande utskott inte kan komplettera förarbetena på ett sådant sätt som förändrar tillämpningen av lagstiftningen. Det är därför olyckligt att grundlagsutskottet i sitt betänkande argumenterar på det sätt som nu gjorts. Istället för att underlätta och förtydliga tillämpningen av lagstiftningen anser nämnden att motiveringarna kan ge upphov till motstridiga tolkningar, vilket kan försvåra utläsandet av lagstiftarens avsikter.
Grundlagsutskottet uttrycker slutligen i sitt betänkande: "De föreslagna bestämmelserna har på det hela taget formulerats på ett sådant sätt att landskapet i ärenden som gäller en underlåtelse från dess sida och domstolsärenden har så stort medinflytande som konstitutionen och EU-rätten medger." Nämnden anser att detta påstående är vilseledande eftersom konstitutionen, främst grundlagen inte utgör ett hinder för att besluta om ett större medinflytande i frågor som hör till landskapets behörighet, än vad som nu gjorts. Nämnden konstaterar att ändringar i både grundlag och självstyrelselag ska antas i grundlagsordning i riksdagen (GrL 73 § och SjL 69 §). Självstyrelselagen kan dessutom endast ändras genom likalydande beslut av riksdag och lagting. Riksdagen kan således inte anta bestämmelser som inskränker självstyrelsen utan lagtingets bifall. Självstyrelselagen innehåller ett stort antal bestämmelser som åsidosätter grundlagen. Mot denna bakgrund så finns det enligt nämnden inga konstitutionella hinder för att riksdagen och lagtinget genom en självstyrelselagsändring, som det nu är frågan om, gör undantag från grundlagsbestämmelser i syfte att ge landskapet större medinflytande i sådana ärenden som avses genom den aktuella lagändringen.
Presidentens framställning med förslag till ändring av självstyrelselagen har slutbehandlats av lagtinget. Förslaget utskottsbehandlades i lagutskottet som avgav ett betänkande om förslaget (LU 16/2008-2009). Lagtinget godkände därefter förslaget i den lydelse som förslaget har i regeringens proposition. Riksdagen har därefter förklarat förslaget brådskande och antagit lagförslaget utan ändringar, dvs. i samma lydelse som lagtinget.
Subsidiaritetskontrollen
Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen införlivades med primärrätten redan genom Maastrichtfördraget. Genom artikel 6 i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som sätts ikraft genom Lissabonfördraget, ges de nationella parlamenten en roll i förhandskontrollen av EU:s rättsakter. De nationella parlamenten kan lämna ett motiverat yttrande om de anser att ett utkast till lag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetskontrollen ska endast tillämpas på sådana områden där unionen inte har exklusiv befogenhet och om målen för den planerade åtgärden "i tillräcklig utsträckning" kan uppnås av medlemsstaterna på nationell, regional eller lokal nivå. I artikeln sägs uttryckligen att varje nationellt parlament i förekommande fall ska samråda med de regionala parlament som har lagstiftande befogenheter.
Även när det gäller en redan antagen lag får de nationella parlamenten möjlighet att initiera en subsidiaritetskontroll. Ett nationellt parlament kan väcka talan vid Europeiska unionens domstol om åsidosättande av lagen om parlamentet anser att den strider mot subsidiaritetsprincipen.
Bestämmelserna om de nationella parlamentens roll i subsidiaritetskontrollen kommer att förutsätta ändringar i riksdagens arbetsordning. Ett utkast till talmanskonferensens förslag till ändringar i riksdagens arbetsordning har utarbetats. Nämnden har fått ta del av utkastet som ännu inte framlagts för beredning i riksdagen. Utkastets förslag till lagtext och detaljmotiveringar reglerar också lagtingets medverkan i subsidiaritetskontrollen.
Det föreslås att stora utskottet i riksdagen ska vara det organ som tar emot de dokument som EU-institutionerna skickar till riksdagen och som innehåller förslag till EU-rättsakter. Stora utskottet ska sända dem vidare till de behöriga fackutskottet och till Ålands lagting. En rättsakt tas endast upp till behandling om en medlem i stora utskottet, ett fackutskott eller Ålands lagting föreslår att riksdagen ska lämna ett motiverat yttrande till EU-institutionerna om åsidosättande av subsidiaritetsprincipen. Stora utskottet ska utarbeta ett betänkande med ett förslag till riksdagen som fattar beslut i frågan. Riksdagens beslut och stora utskottets betänkande ska sändas till EU-institutionerna för kännedom.
I utkastets allmänna motivering konstateras att det enligt protokollets formuleringar och förarbetena är uppenbart att det endast är nationella parlament och kammare som har befogenhet att framföra anmärkningar till EU-institutionerna om att subsidiaritetsprincipen har åsidosatts. Bestämmelserna blir direkt tillämplig nationell rätt så snart Lissabonfördraget har antagits och trätt ikraft. Landskapet kan enligt motiveringarna inte ges talerätt inför unionens institutioner genom nationell lagstiftning eller genom en överenskommelse mellan Finland och Åland. Samtidigt sägs att Åland utövar självständig lagstiftande makt i de frågor som anges i självstyrelselagen. Det sägs vidare att det inte handlar om delegering av lagstiftande makt till landskapet, utan om självständig offentlig makt till följd av Ålands särställning. Av detta följer att Ålands och rikets ståndpunkter till EU-rättsakter ska jämkas samman. EU-direktiv måste genomföras både genom nationella beslut och landskapsbeslut. Enligt motiveringen måste det anses vara förenligt med självstyrelsen att landskapsorganen ges möjlighet att delta i subsidiaritetskontrollen när det gäller frågor som hör till landskapets behörighet. Med tanke på självstyrelsens konstitutionella tyngd är det därför enligt motiven naturligt att stora utskottet alltid tar upp lagtingets anmärkningar om att subsidiaritetsprincipen har blivit åsidosatt. Stora utskottet ska alltid utarbeta ett betänkande om de subsidiaritetsärenden som utskottet tar till behandling. Betänkandet sänds sedan till EU-institutionerna tillsammans med riksdagsbeslutet. EU-institutionerna ska således alltid informeras om lagtingets ståndpunkt oberoende av om riksdagen beslutar om att göra en subsidiaritetsanmärkning eller inte.
I utkastet till förslag från talmanskonferensen sägs att Ålands lagting själv ska bestämma om sitt förfarande i subsidiaritetsfrågor. När lagtinget har utsett ett organ som ska ansvara för kontrollen så kan detta organ lägga fram sina synpunkter direkt till stora utskottet på lagtingets vägnar.
Nämnden har erfarit att det även förs diskussioner om att det till grund för förfarandet bör intas bestämmelser i självstyrelselagen. Det har framkommit att statsrådet har för avsikt att föreslå att en bestämmelse om subsidiaritetskontrollen fogas till självstyrelselagen. Det förberedande arbetet för en sådan lagändring har enligt landskapsregeringen redan inletts. Enligt nämnden är det viktigt att subsidiaritetskontrollen även förs in i självstyrelselagen som är den lag som är avsedd att reglera förhållandet mellan rikets självstyrelsens myndigheter.
Även när det gäller implementeringen av subsidiaritetskontrollen har nämnden erfarit att särskilda lösningar har tagits fram för tillgodose autonomiers rätt att aktivt delta i kontrollen. Trots att Lissabonfördragets ikraftträdande fortfarande är oklart har t.ex. Belgien utarbetat en egen procedur för regionernas deltagande i subsidiaritetskontrollen. Med hänvisning till det anförda föreslår nämnden att lagutskottet fogar en kläm till sitt betänkande i följande lydelse:
att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ska arbeta för att en ändring av självstyrelselagen läggs fram för lagtinget och riksdagen i syfte att reglera lagtingets deltagande i subsidiaritetskontrollen så att EU-institutionerna alltid informeras om lagtingets ståndpunkt oberoende om riksdagen beslutar om att göra en subsidiaritetsanmärkning eller inte.
Nämndens slutsatser
Delaktigheten i EU-ärendenas handläggning och genomförandet av gemenskapsrätten är en integrerad del av den offentliga maktutövningen i självstyrelsesystemet. Nämnden poängterar därför att ett mera avancerat och formellt inflytande i dessa processer måste omsättas i praktisk handling - i ett reellt inflytande. Det reella inflytandet förutsätter ett företagsamt och aktivt deltagande på alla plan i tidigast möjliga skede av varje ärendes behandling i det syfte som följer av den demokratiska grundsatsen i 3 § självstyrelselagen.
Nämnden föreslår med hänvisning till de framförda synpunkterna i föreliggande utlåtande att lagutskottet fogar de klämmar till sitt betänkande som framgår under respektive avsnitt ovan.
Slutligen förordar nämnden bifall till lagen och den förordning, genom vilken Lissabonfördraget träder i kraft i landskapet till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet och står i strid med självstyrelselagen. Landskapsregeringen bör med kraft återuppta förhandlingarna med Finlands regering beträffande Ålands inflytande i Europaparlamentet och informera lagtinget om de resultat man uppnår inom ramen för de klämmar som nämnden i detta utlåtande föreslår. Beslutet har fattats genom omröstning som utföll 6-2. Beslutet biträddes av ordföranden talman Roger Nordlund, vtm Gunnar Jansson och ledamöterna Camilla Gunell, Harry Jansson, Roger Jansson samt ersättaren Ulla-Britt Dahl.
Ärendets behandling
Lagutskottet har den 27 maj 2008 med stöd av 41 § 1 mom. lagtingsordningen inbegärt självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande i ärendet.
Nämnden har i ärendet hört lantrådet Viveka Eriksson, utskottsrådet Mika Boedeker, professorn Ove Bring, förvaltningsrådet Niilo Jääskinen, ambassadrådet Päivi Kaukoranta, landshövding Peter Lindbäck, riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér, tidigare presidenten i högsta domstolen Leif Sevón, lagstiftningsrådet Sten Palmgren, förvaltningschefen Arne Selander, enhetschefen Sören Silverström, Dr Sia Spiliopoulou Åkermark, ministern Astrid Thors, statssekreteraren Teija Tiilikainen
I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden, talman Roger Nordlund, vice ordföranden vtm Gunnar Jansson och medlemmarna vtm Gun-Mari Lindholm samt lagtingsledamöterna Gun Carlson (delvis), Raija-Liisa Eklöw (delvis), Anders Eriksson (delvis), Camilla Gunell (delvis), Harry Jansson, Roger Jansson och samt ersättarna Ulla-Britt Dahl (delvis) och Barbro Sundback (delvis).
Vice talman Gun-Mari Lindholm och ledamoten Anders Eriksson har fogat en gemensam reservation till utlåtandet.
Nämndens förslag
Med hänvisning till det anförda föreslår nämnden
att lagutskottet beaktar vad som anförts i detta utlåtande.
| Mariehamn den 13 oktober 2009 | |
|
Ordförande |
Roger Nordlund |
|
Sekreterare |
Marine Holm-Johansson |
R e s e r v a t i o n
Undertecknade reserverar sig mot självstyrelsepolitiska nämndens beslut till utlåtande till lagutskottet, republikens presidents framställning nr 6/2007-2008.
Vi föreslår att bifall inte ges i detta skede till att lagen och den förordning genom vilken Lissabonfördraget träder i kraft i landskapet till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet och står i strid med Självstyrelselagen.
Motiveringen till vårt ställningstagande är att förhandlingsresultatet, när det gäller de fyra inflytandefrågorna, inte är tillfyllest. Lagtinget har enhälligt genom lagtingsmotion (Ö3/2006) till Finlands riksdag framfört de berättigade kraven på en egen parlamentsplats.
Landskapsregeringen och Finlands regering har gemensamt formulerat ett principdokument där Finlands regering fråntar sig skyldigheten att på nationell nivå finna en lösning för Ålands berättigade representation i Europaparlamentet. I stället hänvisar man i princip dokumentet till en icke gångbar lösning om att arbeta för en egen åländsk parlamentsplats på gemenskapsnivå. Det uppstår ett demokratiunderskott när Åland inte har en egen representant i Europaparlamentet. Finlands regering och riksdag kan och bör inte representera Åland inom de områden Åland har behörighet.
Det har framkommit under nämndens hörande att landskapsregeringens arbete i syfte att få en egen parlamentsplats och att kunna delta fullt ut i ministerrådsarbetet har lagts ner. Landskapsregeringen har inte någon fortsatt strategi eller färdkarta för att finna en lösning. Majoritetens beslut att förorda godkännande av Lissabonfördraget sätter ingen press på landskapsregeringen att fullfölja sitt uppdrag för att få tillstånd en acceptabel lösning på inflytandefrågorna. Vår möjlighet till egen parlamentsplats minskar drastisk med majoritetens beslut.
Mariehamn den 13 oktober 2009.
Gun-Mari Lindholm Anders Eriksson
28.10.2009
Till lagutskottet i Ålands lagting
Ärende: Åland och representationen i Europaparlamentet
Åland har en exceptionell folkrättslig status, som även framgår av Finlands grundlag.
Under den senaste tiden har statsrådet på olika sätt förbättrat Ålands ställning. Utvecklandet av självstyret har skrivits in i regeringsprogrammet och Ålandsfrågorna har skötts av egen minister.
Statsrådet fattade i april 2009 ett principbeslut om att förbättra Ålands ställning i EU-ärenden. I inledningen till principbeslutet konstateras att det finns ett behov av att kompensera landskapet för den behörighet som genom medlemskapet har överförts på unionens kompetensområde. Genom principbeslutet fastställs vad som ska iakttas i den nationella beredningen av EU-ärenden och i beredningen i EU:s institutioner för att förbättra landskapets möjligheter att påverka. I principbeslutet finns riktlinjer för det språk som ska användas i beredningen och för ikraftträdandet av internationella fördrag i frågor som gäller landskapet.
För att genomföra principbeslutet har man inom statsrådet utvecklat anvisningarna för skötseln av Ålandsfrågorna och effektiviserat tjänstemännens utbildning.
På lagstiftningsnivå gav regeringen i samband med principbeslutet en proposition till riksdagen om ändring av självstyrelselagen. Propositionen har som syfte att förbättra Ålands ställning i mål som behandlas vid EG-domstolen och i s.k. fördragsbrottsärenden. Riksdagen antog propositionen denna höst. Målsättningen är att lagen ska träda i kraft den 1 december 2009.
Representationen i Europaparlamentet har redan behandlats på nationell nivå, då Ålands lagting år 2006 tog initiativ till en ändring av vallagen. Riksdagens grundlagsutskott tog ställning till förslaget, enligt vilket landskapet skulle ha bildat en egen valkrets i europaparlamentsvalet. Grundlagsutskottet konstaterade att initiativet är fullt begripligt med hänsyn till Ålands särställning. Grundlagsutskottet ansåg dock (GrUB 13/2006 rd) att förslaget rimmar illa med kravet på proportionellt valsätt och principen om lika rösträtt. Utskottet påpekade att enligt dåvarande siffror skulle Ålands egen representation vara 1 ledamot per 27 000 invånare, mot 1 ledamot per 408 000 på andra håll i riket. Utskottet hänvisade dessutom till att Finlands antal ledamöter p.g.a. den förväntade utvidgningen av EU skulle minska med en ledamot och föreslog att lagförslaget skulle förkastas.
Statsrådet har inga planer på att dela in landet t.ex. i sådana valkretsar som skulle ge Åland en egen representant i Europaparlamentet.
Man har försökt genom beslut på EU-nivå, när diskussioner fördes om den landsspecifika platsfördelningen, att få en egen representant för Åland i Europaparlamentet: vid Europeiska rådet i juni 2007 lyfte Finland fram frågan om Europaparlamentets platsfördelning när det gäller Åland. Finland strävade efter att påverka också Europaparlamentet, när det beredde ett betänkande om parlamentets platsfördelning, för att Finland skulle få ytterligare en plats i parlamentet. Denna ytterligare plats motiverades med den särställning som landskapet Ålands självstyre har och med förverkligandet av principen om degressiv proportionalitet.
Det maximala antalet platser i parlamentet fastställs i Lissabonfördraget på grundfördragsnivå. En mer landsspecifik platsfördelning inom ramen för detta maximiantal ska godkännas genom ett enhälligt beslut av Europeiska rådet. I fråga om beslutet har Europaparlamentet initiativrätt och ett beslut kräver också parlamentets godkännande (artikel 14 FEU).
Regeringen har i sitt principbeslut i april 2009 konstaterat att den medverkar till att utveckla landskapets inflytande på arbetet i Europaparlamentet och fortsätter att i kommande förhandlingar på gemenskapsnivå om fördelning av parlamentsplatser hävda Ålands internationella särställning och självstyrande status.
Matti Vanhanen