Landskapsregeringen föreslår att lagtinget i enlighet med bestämmelserna i 22 § självstyrelselagen genom regeringen lämnar en lagmotion till riksdagen med förslag om ändring av de bestämmelser i rikets vallag som gäller valkretsindelningen vid Europaparlamentsval. Syftet med lagmotionen är att en av Finlands ledamöter i Europaparlamentet skall väljas inom landskapet Åland så att landskapet alltid skulle ha en representant i parlamentet.

Utskottets förslag

Utskottet omfattar i sak landskapsregeringens förslag. Utskottet föreslår vissa tillägg till den skrivelse lagtinget föreslås förelägga regeringen. Tilläggen syftar till att ytterligare förstärka argumentationen i frågan.

Utskottets synpunkter

Bakgrund

I framställningen behandlas tre olika frågor nämligen

· landskapets representation i Europaparlamentet

· landskapets talerätt inför EG-domstolen och

· landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen

De två senare frågorna behandlas översiktligt och principiellt i landskapsregeringens framställning. Synpunkter på dem ingår också i den skrivelse som i form av en lagmotion föreslås överstyrd till regeringen och riksdagen. I den första frågan, landskapets representation i Europaparlamentet, ingår i framställningen en redogörelse för ärendets bakgrund samt ett konkret förslag till lag om ändring av vallagen i syfte att avskilja Åland till en särskild valkrets vid Europaparlamentsvalen. Utskottet behandlar i det följande huvudsakligen frågan om representation i Europaparlamentet.

Som framgår av landskapsregeringens framställning har frågan om Ålands representation i Europaparlamentet funnits på dagordningen ända sedan Finland jämte Åland anslöt sig till Europeiska unionen. I lagutskottets betänkande nr 1/1994-1995 med anledning av republikens presidents framställning om godkännande av vissa bestämmelser i fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen (RP nr 9/1993-1994) framhöll utskottet att kravet på att Åland blir representerat i Europaparlamentet måste tillgodoses för att möjliggöra ett åländskt inflytande också under behandlingen i EU:s organ och inte bara i beredningsskedet. De förslag till ändringar av självstyrelselagen som parallellt hade utarbetats tog närmast sikte på landskapets medverkan i den nationella beredningen. Lagutskottet fann det beklagligt att de åländska önskemålen inte hade kunnat beaktas då propositionen om sättet att välja Finlands representanter i Europaparlamentet utarbetades. Lagutskottet förutsatte att regeringen med kraft framför önskemålen om en särskild plats i Europaparlamentet som skulle reserveras för Åland.

I samband med behandlingen av republikens presidents förslag om godkännande av vissa bestämmelser i Amsterdamfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen (RP nr 13/1997-1998) relaterade lagutskottet i sitt betänkande nr 20/1997-1998 den tidigare behandlingen i lagtinget av frågan om Ålands representation i Europaparlamentet. Utskottet upprepade "med eftertryck ... vikten av att landskapet utgående från dess konstitutionella ställning och det demokratiunderskott som medlemskapet medfört tillförsäkras också den rätt till inflytande på EG-lagstiftningen som en representation i Europaparlamentet innebär." En kläm i frågan anslöts till utskottsbetänkandet.

Också när lagtinget behandlade republikens presidents framställning nr 11/2000-2001 om Nicefördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen berörde lagutskottet i sitt betänkande nr 2/2001-2002 landskapets representation i Europaparlamentet. Utskottet upprepade där i samma ordalag som i fråga om Amsterdam-fördraget vikten av att landskapet tillförsäkras rätt till inflytande på EG-lagstiftningen genom representation i Europaparlamentet.

Utskottets bedömningar

Utskottet konstaterar att frågan om en åländsk representation i Europaparlamentet via bestämmelser i rikslagstiftningen fortfarande är olöst. Redan år 1994 då riksdagen stiftade en särskild lag om val av företrädare för Åland i Europaparlamentet (RP 351/1994) kritiserade landskapsstyrelsen i skarpa ordalag förslaget till lagstiftning. Detsamma gäller då regeringen år 1998 avlät en proposition med förslag till ny vallag (RP 48/1998). Därutöver har de åländska ledamöterna i riksdagen vid flera tillfällen genom lagmotioner väckt frågan om en åländsk representation i Europaparlamentet utan att initiativen lett till resultat.

Mot denna bakgrund och med beaktande av de klämmar lagtinget enhälligt antagit vid tre olika tillfällen finner utskottet att det är ändamålsenligt och motiverat att via en lagmotion till riksdagen ånyo väcka frågan om landskapets representation i Europaparlamentet. Enligt 22 § 1 mom. självstyrelselagen kan lagtinget väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Initiativet föreläggs riksdagen genom regeringens försorg. Lagstiftningen om riksomfattande val och indelningen i valkretsar är av rikslagstiftningsnatur och ingår i vallagen (FFS 714/1998). Vallagen är gemensam för presidentval, riksdagsval, Europaparlamentsval och kommunalval. Den innehåller dels vissa gemensamma bestämmelser, dels särskilda bestämmelser för de olika valen.

Lagutskottet har inbegärt ett utlåtande över framställningen från självstyrelsepolitiska nämnden, som på ett övergripande plan handlägger EU-relaterade frågor i lagtinget. Nämnden, vars utlåtande fogas till utskottets betänkande, har framfört vissa synpunkter på hur argumentationen i skrivelsen till regeringen ytterligare kunde utvecklas och förtydligas.

Utskottet omfattar det förslag till lagmotion innefattande såväl motiveringar som lagtext som ingår i landskapsregeringens framställning men föreslår på basis av självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande vissa tillägg och förtydliganden till texten i skrivelsen till regeringen. Ändringsförslagen syftar till att ytterligare förklara och förstärka argumentationen från landskapets sida.

Lagutskottet har även granskat den lagtext som ingår i lagmotionen och som avser ändringar av vallagen. Utskottet konstaterar att förslaget innebär att landskapet Åland på samma sätt som vid riksdagsval skulle utgöra en särskild valkrets, varifrån en medlem i Europaparlamentet väljs. Det tekniska förfarandet, kandidatuppställningen och fastställande av valresultatet skulle följa samma bestämmelser som nu gäller i fråga om val av en riksdagsledamot från landskapet Ålands valkrets. Utskottet finner det vara till fördel att samma förfarande skulle tillämpas om landskapet också vid genomförande av Europaparlamentsvalen hänförs till en särskild valkrets. Utskottet har inte funnit behov av att föreslå några ändringar i lagtexten.

Ärendets behandling

Lagtinget har den 29 mars 2006 inbegärt lagutskottets yttrande över framställningen.

Utskottet har enligt 41 § 1 mom. lagtingsordningen inbegärt självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande över framställningen. Utlåtandet fogas till betänkandet.

Utskottet har i ärendet hört landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, riksdagsledamoten Roger Jansson och lagberedaren Diana Mörn.

I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Roger Eriksson, vice ordföranden Ragnar Erlandsson samt ledamöterna Christian Beijar, Dennis Jansson och Gun-Mari Lindholm.

Utskottets förslag

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet

att den i framställningen ingående lagmotionen antas i följande lydelse:

Till regeringen

från Ålands lagting

1. Inledning

(Lika som i framställningen)

2. Nuläge

2.1. Åländsk representation i Europaparlamentet

Fördelningen av platserna i Europaparlamentet mellan medlemsstaterna regleras i EU:s grundfördrag. Enligt Nice-fördraget minskas antalet ledamöter för Finland från 16 till 13 men genom en avvikelse i samband med unionens utvidgning har Finland 14 ledamöter under valperioden 2004–2009.

Det finns exempel på medlemsstater som tillämpar en valkretsindelning som garanterar regioner eller minoritetsgrupper representation i Europaparlamentet. I Belgien har den tyskspråkiga gemenskapen, som även har lagstiftningskompetens på vissa områden, tilldelats en av landets platser i parlamentet. Befolkningsmässigt är den tyskspråkiga gemenskapen i Belgien proportionellt sett endast (uteslutn.) obetydligt större än Åland (0,6 % av befolkningen bodde år 2000 i gemenskapen medan Ålands andel av hela Finlands befolkning utgör ca 0,5%). Ett annat exempel är Danmark som överlät ett av sina mandat i Europaparlamentet åt det självstyrda Grönland, som sedermera utträdde ur EU.

I motsats till ovanstående exempel har (uteslutn.) Finland inte givit det självstyrda Åland något av landets mandat i Europaparlamentet. Då man reglerade valet av Finlands representanter beslöts att hela landet skulle utgöra en enda valkrets. I regeringens proposition (RP 351/1994 rd) poängterades dock att landskapet Åland innehar en särställning som baserar sig på (den då gällande) regeringsformen och som har garantier även i internationell rätt. För att även Åland skulle kompenseras för förlusten av lagstiftningskompetens till EU ansågs det befogat att genast inleda förhandlingar med unionen om att Finland skulle tilldelas en extra plats i Europaparlamentet. Därmed klargjorde den dåvarande regeringen att en åländsk representation är konstitutionellt berättigad.

(Uteslutn.). Vid tre olika tillfällen har också Ålands lagting i samband med godkännandet av fördrag påtalat att det förutsätter att Ålands folk tillerkänns rätt att välja en egen ledamot till Europaparlamentet (anslutningsfördraget 1994, Amsterdamfördraget 1998 och Nicefördraget 2002).

(Uteslutn.) Det är sålunda fortfarande motiverat att landskapet Åland får en företrädare i Europaparlamentet (uteslutn.). I takt med att mer makt överförs från medlemsstaterna till unionen inte bara kvarstår utan ökar behovet av en sådan representation. Behovet förstärks ytterligare i takt med att Europaparlamentet kontinuerligt stärker sitt inflytande i unionens beslutsprocess. Ett antagande av det konstitutionella fördraget i föreliggande form eller efter ändringar skulle innebära att de nationella parlamentens inflytande skulle förstärkas men att motsvarande inflytande inte skulle ökas för Ålands lagting.

2.2. Talerätt för landskapet inför EG-domstolen

(Lika som i framställningen)

2.3. Landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen

(Lika som i framställningen)

3. Bedömning av nuläget och föreslagna ändringar

3.1. Åländsk representation i Europaparlamentet

3.1.1. Konstitutionella utgångspunkter

Landskapets deltagande i den nationella beredningen av EU-ärenden uppväger inte det faktum att Åland i likhet med Finland har överlåtit stora delar av sin kompetens att självständigt besluta om sina angelägenheter till unionen. Bara genom en egen representation har landskapet en faktisk möjlighet att tillvarata sina intressen. Det är oskäligt att landskapet Åland, som på grundlagsenlig nivå garanterats en rätt att (uteslutn.) självständigt fatta beslut om sina inre angelägenheter, i fråga om EU-ärenden som berör samma ämnesområden är utan en direkt påverkningskanal.

Lagstiftningskompetensen i Finland är delad mellan riksdagen och lagtinget enligt grundlagen och självstyrelselagen. Enligt 3 § självstyrelselagen företräds Ålands folk av dess lagting. (Uteslutn.) Ålands konstitutionella ställning är genom självstyrelselagen betydligt starkare än andra lagstiftande regioners ställning i Europa.

I jämförelse med lagstiftande regioner i federala stater i Europa, där ett tvåkammarsystem ofta tillämpas, är landskapets inflytande på den nationella EU-politiken begränsat, detta trots att många delstater endast har en delegerad lagstiftningsmakt medan självstyrelselagen delar makten mellan riket och landskapet. I Finland har den åländska befolkningens demokratiska inflytande i frågor som faller under rikets behörighet ordnats genom att Åland tillförsäkrats ett mandat i riksdagen. Åland har med andra ord ett klart begränsat inflytande över den nationella EU-politiken i jämförelse med de flesta övriga lagstiftande regionerna i EU.

Av dessa orsaker och med beaktande också av att Ålands talan inför unionens organ, även i angelägenheter som hör till självstyrelsens kompetensområde, på grund av unionens grundstruktur förs av statsmaktens företrädare är det motiverat och nödvändigt att landskapets inflytande i EU-frågor bör ökas genom representation i Europaparlamentet på samma sätt som Åland tillförsäkrats ett mandat i Finlands riksdag.

3.1.2. Demokrati- och legitimitetsaspekter

Självstyrelselagens delning av den politiska makten mellan riket och landskapet leder till att riksdagen och regeringen inte kan företräda Ålands befolkning i frågor som hör till självstyrelsen. Åland har dessutom egna, från det övriga Finland fristående politiska organisationer. Partierna i det övriga Finland och de representanter som väljs genom detta partiväsende kan inte anses representera det åländska folket. Den åländska befolkningen står därmed i frågor som överförts från självstyrelsens behörighetsområde till den europeiska nivån utan egentlig egen representation. De rikstäckande partierna har inte någon demokratisk förankring i landskapet och de har därmed inte heller någon anledning att formulera en särskild politik som rör åländska angelägenheter. Frågan om åländsk representation i Europaparlamentet är med andra ord ytterst en demokratifråga. En åländsk representant i Europaparlamentet skulle ge ålänningarna möjligheter att utkräva ansvar av den folkvalda politikern och den politiska grupp som han eller hon representerar, vilket är ett viktigt led i förverkligandet av demokratin.

En åländsk representation i Europaparlamentet skulle vidare på ett avgörande sätt bringa Europafrågorna närmare den åländska befolkningen. Ålänningarna skulle få en egen kanal till parlamentet och medborgarnas insyn i gemenskapens beslutsprocesser skulle öka. Därmed kommer platsen i Europaparlamentet att bidra till en ökad förståelse för Europasamarbetet och medlemskapet i unionen skulle på ett helt annat sätt än hittills vinna legitimitet hos befolkningen.

Befolkningen på Åland är visserligen liten men representationen i Europaparlamentet står inte heller i direkt proportion till medlemsstaternas befolkningsmängd. Inom EU råder ett synsätt enligt vilket en avvägning görs mellan å ena sidan medlemsstaternas befolkningsmängd och å andra sidan en jämn och lika fördelning mellan självständiga medlemsstater vars konstitution och självbestämmanderätt respekteras. Enligt lagtingets mening skall ett motsvarande synsätt appliceras på förhållandet mellan riket och landskapet i fråga om representation i Europaparlamentet.

3.1.3. Lagtingets förslag

Lagtinget föreslår att landskapet Åland skall utgöra en egen valkrets vid Europaparlamentsval medan resten av landet utgör en valkrets. Genom en ändring av vallagen införs bestämmelser för förrättandet av valet i landskapet. Det föreslagna förfarandet är snarlikt det som tillämpas vid riksdagsval.

I självstyrelselagens 68 § anges att landskapet Åland vid riksdags- och presidentval utgör en egen valkrets. Bestämmelsen kan inte anses vara något hinder för att landskapet skulle utgöra en egen valkrets även vid Europaparlamentsval. Däremot bör paragrafen ändras i samband med nästa ändring av självstyrelselagen.

3.2. Talerätt för landskapet inför EG-domstolen

(Lika som i framställningen)

3.3. Landskapets deltagande i subsidiaritetskontrollen

(Lika som i framställningen)

Klämmen och lagtexten

(Lika som i framställningen)

Mariehamn den

Barbro Sundback

talman

Viveka Eriksson

vicetalman

Johan Ehn

vicetalman

__________________

Mariehamn den 20 april 2006

Ordförande

Roger Eriksson

Sekreterare

Lars Ingmar Johansson


	Ålands lagting	UTLÅTANDE 2005-2006
		Datum
	Självstyrelsepolitiska nämnden	2006-04-07



	Till lagutskottet

Självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande

Lagmotion till riksdagen angående åländsk representation i Europaparlamentet

· Landskapsregeringens framställning 15/2005-2006

INNEHÅLL

Nämndens synpunkter 1

Finland - en stat med federala drag. 3

En liten befolkning. 3

Ärendets behandling. 4

Nämndens förslag. 4

Lagtinget har till lagutskottet remitterat landskapsregeringens framställning med förslag till lagmotion till riksdagen angående åländsk representation i Europaparlamentet. Lagutskottet har enligt 41 § 1 mom. lagtingsordningen den 4 april 2006 anhållit om utlåtande från självstyrelsepolitiska nämnden.

Nämndens synpunkter

Bakgrund

Självstyrelselagens bestämmelser om krav på lagtingets bifall till internationella avtal som rör landskapets behörighet medförde att lagtingets bifall krävdes för Finlands anslutningsavtal med EU. Bifallet gavs efter att det stod klart att landskapet fått vissa undantag som infördes i ett protokoll i anslutningsavtalet och efter det att en särskild folkomröstning anordnats på Åland.

I likhet med landskapsregeringen konstaterar nämnden att frågan om åländsk representation i Europaparlamentet ingalunda är ny. Frågan om hur landskapet skulle kompenseras för den förlust av lagstiftningsbehörighet som medlemskapet i EU innebar väcktes redan i samband med Finlands anslutning till EU. Anslutningen innebar för samtliga medlemsstaters del att nationell beslutanderätt överfördes till EU och som kompensation för detta demokratiunderskott har medlemsstaterna tillförsäkrats representation i ministerrådet och Europaparlamentet samt möjligheter till direktkontakt med kommissionen. Utgående från landskapets konstitutionella ställning borde även Åland ha tillförsäkrats en sådan rätt till inflytande på EG-lagstiftningen som en representation i Europaparlamentet innebär.

Frågan har om en åländsk parlamentsplats har kontinuerligt aktualiserats från åländsk sida bland annat genom att lagtinget i anslutning till tre olika ärenden som gäller bifall till ikraftträdande av EU-fördrag antagit klämmar i vilka lagtinget förutsatt att Åland tillerkänns rätten att utse en egen medlem i Europaparlamentet. Detta skedde i anslutning till lagtingets bifall till Finlands anslutningsfördrag år 1994, till Amsterdamfördraget år 1998 och till Nicefördraget år 2002. Frågan har även berörts i de återkommande diskussionerna mellan Ålands landskapsstyrelse och regeringen.

Nämnden delar nu till fullo landskapsregeringens bedömning att behovet av åländsk representation i Europaparlamentet kvarstår av skäl som framgår nedan. Nämnden finner att landskapsregeringen i framställningen på ett förtjänstfullt sätt redogör framför allt för de konstitutionella skälen och som framgår av landskapsregeringens framställning har Finlands regering dessutom i samband med medlemskapet klargjort att en åländsk representation i parlamentet är konstitutionellt berättigad. Nämnden har mot denna bakgrund valt att i detta utlåtande närmast uppehålla sig vid mer politiska och praktiska argument med vilka lagmotionen till riksdagen med fördel kan förstärkas.

En demokratifråga

I den föreslagna lagmotionen konstateras att Åland har ett eget, från det övriga landet fristående partiväsende. Självstyrelselagen delar den politiska makten mellan riket och landskapet och Ålands befolkning företräds av lagtinget i frågor som hör till landskapet samt av Finlands riksdag i frågor som hör till rikets behörighet. I lagtingsvalet deltar endast på Åland verksamma partier och i valet till riksdagen utgör Åland en egen valkrets där samma åländska partier är verksamma. Det här medför sammantaget att rikspartierna inte har någon demokratisk förankring i landskapet och de har inte heller någon anledning att formulera en särskild politik som rör åländska angelägenheter.

Självstyrelselagens delning av den politiska makten mellan riket och landskapet leder till att rikets politiska organ, riksdagen och regeringen, inte kan företräda Ålands befolkning i frågor som hör till självstyrelsen. Således kan inte heller representanter för rikspartierna enligt nämndens mening i dessa frågor representera den åländska befolkningen som alltså står utan representation. Frågan om åländsk representation i Europaparlamentet är med andra ord ytterst en demokratifråga.

Nämnden konstaterar slutligen att en åländsk representant i Europaparlamentet skulle ge ålänningarna möjligheter att utkräva ansvar av den folkvalda politikern och det parti som han eller hon representerar, vilket givetvis är ett viktigt led i demokratin.

Legitimitet

En åländsk representation i Europaparlamentet skulle på ett avgörande sätt bringa Europafrågorna närmare den åländska befolkningen. Ålänningarna skulle få en egen kanal till parlamentet och medborgarnas insyn i gemenskapens beslutsprocesser skulle öka. Därmed skulle platsen i Europaparlamentet bidra till en ökad förståelse för Europasamarbetet och medlemskapet i unionen skulle på ett helt annat sätt än hittills vinna legitimitet hos ålänningarna.

Behovet ökar

Enligt nämndens mening inte bara kvarstår behovet av representation i Europaparlamentet utan behovet ökar i takt med att mer makt överförs från medlemsstaterna till unionen. Behovet förstärks ytterligare i takt med att Europaparlamentet kontinuerligt stärker sitt inflytande i unionens beslutsprocess. Nämnden konstaterar även att det konstitutionella fördraget skulle innebära att de nationella parlamentens inflytande skulle förstärkas men att motsvarande inflytande inte skulle ökas för Ålands lagting.

Nämnden understryker att en åländsk ledamot i Europaparlamentet, tillsammans med sin stab, skulle utgöra en viktig tilläggsresurs i EU-arbetet. Inflytandet från en enda ledamot av sammanlagt 732 ledamöter kan vid en första anblick förefalla närmast marginellt men nämnden konstaterar att det för landskapets del skulle vara av största vikt med representation i EP eftersom en parlamentsledamot skulle ha möjligheter att skapa ett nätverk på politisk nivå samtidigt som tillgängligheten till EU:s institutioner märkbart skulle öka. Som exempel kan nämnas att parlamentsledamöterna har möjligheter att ställa frågor direkt till kommissionen.

Finland - en stat med federala drag

I samband med behandlingen av landskapsstyrelsens meddelande till lagtinget över regeringskonferensen angående ett fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (M 3/2003-2004) förde nämnden i sitt betänkande (4/2003-2004) ett resonemang med utgångspunkt i den statsvetenskapliga terminologin enligt vilken ett land är federalt om statsmakten inom dess gränser är delad mellan en central och en regional nivå och myndigheterna på respektive nivå har omfattande självständiga och klart definierade befogenheter.

I betänkandet redogjordes bland annat för att en stat inte kvalificerar sig som federation om endast någon eller några av regionerna har en tillräcklig grad av självstyrelse eftersom ett kriterium för federalism är att huvuddelen av territoriet skall vara indelat i självstyrande regioner. Så anses Finland inte av experter i statsrätt vara en federation trots att Ålands självstyrelse uppfyller de centrala kännetecknen för delstater i en federation.

Om ett land inte är federativt är det fråga om en enhetsstat vilket dock inte med automatik innebär att landet är centraliserat. Det kan nämligen ändå förekomma en decentralisering av makten t.ex. genom en kommunal självbestämmanderätt.

Förutom kategorierna federala stater och enhetsstater finns en grupp stater med ”federala drag” och till denna kategori av stater med federala drag räknas bland andra Finland och Danmark.

Det finns ett starkt samband mellan federalism och tvåkammarsystem i och med att en överväldigande del av federationerna i världen har parlament med två kammare. På motsvarande sätt är en enkammarlegislatur vanligast i enhetsstater. En allmän orsak till att stater har ett tvåkammarparlament är att man genom de båda kamrarna vill utjämna regionala eller kulturella skillnader så att befolkningstäta områden inte tillåts dominera glesbebyggda områden eller så att majoriteten inte dominerar minoriteten.

I Finland har den åländska befolkningens demokratiska inflytande i frågor som faller under rikets behörighet ordnats genom att Åland tillförsäkrats ett mandat i riksdagen. Detta innebär att landskapets inflytande är begränsat i jämförelse med lagstiftande regioner i federala stater trots att många delstater endast har en delegerad lagstiftningsmakt medan självstyrelselagen delar makten mellan riket och landskapet. Åland har med andra ord ett klart begränsat inflytande över den nationella EU-politiken i jämförelse med de flesta övriga lagstiftande regionerna i EU. Enligt nämndens mening utgör detta ytterligare ett argument för att landskapets inflytande i EU-frågor bör ökas genom representation i Europarlamentet.

En liten befolkning

I diskussionen om en åländsk plats i Europaparlamentet framförs då och då Ålands befolkningsmängd som ett argument mot egen representation.

Nämnden vill här framhålla att befolkningen på Åland visserligen är liten men att representationen i Europaparlamentet inte heller står i direkt proportion till medlemsstaternas befolkningsmängd. Om så vore fallet skulle flera länder beröras, exempelvis skulle antalet finländska ledamöter i EP vara avsevärt lägre eftersom Finlands befolkning är liten i ett europeiskt perspektiv.

Inom EU råder dock ett synsätt enligt vilket en avvägning görs mellan å ena sidan medlemsstaternas befolkningsmängd och å andra sidan en jämn och lika fördelning mellan självständiga medlemsstater vars konstitution och självbestämmanderätt respekteras. Enligt nämndens mening bör motsvarande synsätt appliceras på förhållandet mellan riket och landskapet i fråga om representation i Europaparlamentet.

Ärendets behandling

Lagutskottet har den 4 april 2006 med stöd av 41 § 1 mom. lagtingsordningen inbegärt självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande i ärendet.

I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden, talman Barbro Sundback, viceordföranden, vtm Johan Ehn, medlemmarna vtm Viveka Eriksson samt ltl Gun Carlson, Torbjörn Eliasson, Henrik Lagerberg och Danne Sundman.

Nämndens förslag

Med hänvisning till det anförda föreslår nämnden

att lagutskottet vid uppgörandet av sitt betänkande beaktar vad som anförts i detta utlåtande.

__________________

Mariehamn den 7 april

Ordförande

Barbro Sundback

Sekreterare

Susanne Eriksson

Lagutskottets betänkande 8/2005-2006

Ålands lagting

Genvägar

Kontaktuppgifter