Landskapsregeringens svar rp 9/2012-2013

Lagtingsår: 2012-2013
Typ av dokument: Landskapsregeringens svar

Ålands landskapsregering

YTTRANDE

 

Datum

 

 

24.1.2013

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

Ålands landskapsregering

 

 

 

 


Landskapsregeringens yttrande

över republikens presidents framställning till Ålands lagting om regeringens proposition till riksdagen om godkännande av den nordiska konventionen om social trygghet med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftning

·       Republikens presidents framställning nr 9/2012-2013

 

     Ålands lagting har den 7 januari 2013 begärt ett yttrande från Ålands landskapsregering över republikens presidents framställning till Ålands lagting om regeringens proposition till riksdagen om godkännande av den nordiska konventionen om social trygghet med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen.

     I regeringens proposition föreslås att riksdagen godkänner den nya nordiska konventionen om social trygghet av den 12 juni 2012 och att konventionen skall gälla som lag. Konventionen ersätter den tidigare konventionen av den 18 augusti 2003. Lagtinget har gett sitt bifall till lagen om sättande i kraft av den nuvarande konventionen. Enligt artikel 16.3 i den nya konventionen träder den i kraft för Ålands del 30 dagar efter det att Finlands regering har meddelat det danska utrikesministeriet att Ålands lagting har meddelat att konventionen ska gälla för Åland.

     Landskapsregeringen har i ett tidigare utlåtande i ärendet konstaterat att avsikten är att den nya konventionen skall ersätta den nuvarande konventionen av den 18 augusti 2003 med beaktande av de nya förordningarna (EG) nr 883/2004 (förordningen) och (EG) nr 987/2009 (tillämpningsförordningen) om samordning av social trygghet.  Landskapsregeringen omfattade förslaget då det främst handlar om en anpassning av konventionen till de regler som annars gäller på området.

     Den nya förordningen, (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, beslutades av Europaparlamentet och rådet 2004. År 2009 beslutade Europaparlamentet och rådet om en tillhörande förordning med tillämpningsbestämmelser, förordning (EG) nr 987/2009. De båda förordningarna tillämpas inom EU från och med den 1 maj 2010. Eftersom den gällande nordiska konventionen om social trygghet bygger på rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och tillämpningsförordningen till denna, (EEG) nr 574/72, är det nödvändigt att anpassa den nordiska konventionen till de nya förordningarna.

     Den nya förordningen (EG) nr 883/2004 omfattar en vidare personkrets än tidigare förordning (EEG) nr 1408/71. Eftersom icke förvärvsaktiva numera omfattas av EU-bestämmelserna om samordning av social trygghet får den nordiska konventionen  en minskad betydelse. Konventionen kommer emellertid fortsatt att spela en viktig roll i förhållande till personer i ett EU/EES-land som rör sig inom Norden. Genom rådets förordning (EU) nr 1231/2010 utvidgas förordningen och dess tillämpningsförordning till att omfatta även tredjelandsmedborgare. Dessa bestämmelser gäller emellertid inte i förhållande till EES-länderna Norge och Island eller i förhållande till Danmark. Genom den nordiska konventionen görs EU:s samordningsregler för tredjelandsmedborgare också gällande i förhållande till Island och Norge. Eftersom Danmark har särskilt undantag i EU för att inte tillämpa EU-regler på andra än EU-/EES-medborgare kommer den nordiska konventionen inte heller fortsättningsvis att påverka tredjelandsmedborgarnas försäkringstillhörighet i förhållande till samordningsreglerna i Danmark. Den nordiska konventionen har även stor betydelse i förhållande till Färöarna och Grönland, vilka inte ingår i EU eller EES och således därigenom inte heller omfattas av EU-förordningarna. Genom att dessa områden ansluter sig till den nordiska konventionen kan tillämpningen av förordningarna utsträckas till att omfatta även dessa områden inom Norden.

     Socialförsäkringarna i Norden har många likheter, men skiljer de sig åt i flera avseenden till följd av att utformningen av socialförsäkringssystemen är ett nationellt ansvarsområde. Att systemen ser olika ut är i sig inget gränshinder, däremot uppstår gränshinder när samordningen av de nationella systemen inte fungerar tillfredsställande. Det finns begränsade möjligheter att ta fram gemensamma nordiska bestämmelser för att minimera gränshinder inom Norden, eftersom den nordiska konventionen bygger på EU:s regelverk. Trots det har konventionen stor betydelse när det gäller att hindra uppkomsten av gränshinder på socialförsäkringsområdet. Artikel 8 i förordningen medger nämligen att två eller flera medlemsstater vid behov ingår konventioner med varandra som bygger på förordningens principer och anda. Detta innebär att den nordiska konventionen kan innehålla kompletterande bestämmelser som ger en mer enhetlig tillämpning inom Norden.

     Den nya nordiska konventionen överensstämmer i många delar med 2003 års konvention. De ändringar som gjorts är framför allt nödvändiga anpassningar till förordning (EG) nr 883/2004 och dess tillämpningsförordning (EG) nr 98772009. Ändringar har även gjorts för att förtydliga EU-bestämmelserna inom Norden för att hantera problem som kan uppstå för personer som rör sig mellan de nordiska länderna.

     Den nya konventionens bestämmelser gäller huvudsakligen socialförsäkring som enligt 27 § 21 punkten och 29 § 1 mom. 3 punkten i självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet. I konventionens artikel 7 om ersättning för kostnader för hemresa, artikel 10 om arbetslöshetsförmåner, artikel 12 om rehabilitering och artikel 15 om överenskommelse om att avstå från återbetalning finns dock bestämmelser som åtminstone delvis berör socialvård, hälso- och sjukvård och främjande av sysselsättningen, vilka rättsområden enligt 18 § 12, 13 och 23 punkterna i självstyrelselagen hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

     Konventionens artikel 7 motsvarar innehållsmässigt artikel 7 i 2003 års konvention. Regeln om ersättning för kostnader för hemtransport eller hemresa efter ett akut sjukdomsfall är ett exempel på en bestämmelse som kompletterar den bestämmelse som finns i förordningen om rätt till sjukvård under vistelse i annan medlemsstat än där en person är försäkrad. Artikeln gäller både för personer som direkt omfattas av förordningen och för dem som indirekt omfattas av förordningen genom artikel 4 i konventionen.

     Konventionens artikel 10 motsvarar innehållsmässigt artikel 12 i 2003 årskonvention, med anpassningar till förordningen. Genom denna bestämmelse får anställda och egenföretagare, som tidigare arbetat eller bedrivit verksamhet i ett nordiskt land, och som inom fem år återvänder dit, rätt att få dagpenningförmåner vid arbetslöshet utan att på nytt ha uppfyllt de krav för rätt till förmåner som gäller enligt förordningen. Artikel 61.2 i förordningen har utökats till att, utöver försäkringsperioder och anställningsperioder, omfatta även perioder av verksamhet som egenföretagare. Den föreslagna texten i konventionen innebär att även egenföretagare omfattas av femårsregeln.

     Konventionens artikel 12 är ny och syftar till att öka samarbetet och undanröja gränshinder då det gäller åtgärder som behövs för att främja återgången till arbetet för en person som är i rehabilitering. Bestämmelsen i punkt 1 innebär att en person som är försäkrad genom arbete i ett nordiskt land och är bosatt i ett annat, ska ha rätt till arbetslivsinriktad rehabilitering i bosättningslandet efter initiativ från den behöriga staten och efter samråd med de behöriga institutionerna. Rehabiliteringsinsatserna ska ske på de villkor och enligt den lagstiftning som gäller i bosättningslandet. Syftet med bestämmelsen är att en gränsgångare inte ska ställas helt utanför möjligheten till rehabilitering vid bosättning utanför den behöriga staten. Bestämmelsen i punkt 2 avser den situation som kan uppstå om insatserna enligt punkt 1 kan medföra en förändrad bedömning av försäkringstillhörigheten. Syftet med bestämmelsen är att de berörda institutionerna i varje enskilt fall ska lösa situationen till den enskildas bästa med hjälp av de möjligheter till undantag som finns enligt förordningens artikel 16.

     Konventionens artikel 15 punkt 2 som stadgar om att avstående från återbetalning även gäller kostnader som orsakas av de rehabiliteringsåtgärder som avses i konventionens artikel 12 punkt 1 är ny.

     Landskapsregeringen konstaterar avslutningsvis att konventionen inte innehåller bestämmelser som står i strid med självstyrelselagen eller annan landskapslagstiftning. Genomförandet av konventionen kommer inte att föranleda lagändringar.  

 

 

 

Mariehamn den 24 januari 2013

 

 

 

V i c e l a n t r å d

 

 

Roger Nordlund

 

 

 

Minister

 

 

Carina Aaltonen