Landskapsregeringens svar s 1/2000-2001

Ålands landskapsstyrelse	SVAR PÅ SPÖRSMÅL nr 1/2000-2001
		Arkivbeteckning
		S0120002001S

 

Till
Ålands lagting
Svar på ltl Sune Mattssons m.fl. spörsmål angående
Korrigering av ett beslut om tillstånd att jaga älg

 

 

Spörsmålet

 

Med stöd av 48 § 1 mom. lagtingsordningen har ltl Sune Mattsson m.fl. i form av ett spörsmål frågat landskapsstyrelsen vilka åtgärder landskapsstyrelsen ämnar vidta för att i enlighet med jaktlagens anda och mening korrigera sitt beslut 19.10.2000 om tillstånd för ett älgjaktlag i Lemland att jaga älg trots att minimikraven i fråga om areal inte uppfylls. Med anledning av spörsmålet ger landskapsstyrelsen följande skriftliga svar.

 

Älgen och älgjakten

 

Älgen är en av de arter som utgör ett naturligt inslag i landskapets fauna. Det är vårt i särklass största djur som under årens lopp gett många människor, såväl jägare som andra naturintresserade, oförglömliga naturupplevelser. Älgen saknar hos oss naturliga fiender och därför är jakten den enda godtagbara metoden som finns för att upprätthålla en sund älgstam.

     Jakten efter älg avkastar ett betydande ekonomiskt värde mätt i jaktupplevelsen och kött av hög kvalitet. Älgen kan dock också orsaka stora skador på odlade grödor och skog. Förutom ekonomiska skador finns det, i sådana fall när älgar är inblandade i trafikolyckor, risk också för personskador som kan vara mycket allvarliga. Älgbeståndet ger således upphov inte bara till en samhällelig nytta utan också en samhällelig skada. Liksom annorstädes finns det i landskapet en allmän strävan att åstadkomma en sådan balans, mätt inte bara i antal utan också i struktur med tanke på ålder och kön, att de positiva effekterna är klart större än de negativa. Ansvaret för att denna strävan uppfylls vilar på landskapsstyrelsen, jaktvårdsföreningarna och de enskilda jägarna.

     Jaktfrågor väcker många gånger starka känslor. Detta gäller i synnerhet älgjakten, en jakt som förutsätter samverkan mellan markägare, eftersom det krävs förhållandevis stora arealer för att kunna utföra en riktig beskattning av älgstammen och dessutom fasta regler för hur jakten skall bedrivas. De regler som gäller vid älgjakt har ändrats flera gånger sedan älgjakten i nuvarande form inleddes år 1971 efter att Åland då återfått en jaktbar stam.

 

Nuvarande älgjaktsregler och erfarenheterna av dem

 

Älgjaktsreglerna ändrades senast år 1997. Ändringarna, som innebar att ett större ansvar lades på jägarna och framförallt jaktvårdsföreningarna, gjordes utgående från önskemål från jägarkåren. Det övergripande ansvaret kvarblev dock hos landskapsstyrelsen.

     Från och med hösten 1997 har huvudregeln varit den att Åland indelas i älgvårdsområden som förvaltas av jaktvårdsföreningarna och att det inom varje älgvårdsområde, för själva jaktutövningen, kan finnas ett eller flera jakträttsområden. Ett jakträttsområde skall med vissa undantag bestå av 2000 hektar jaktmark. Denna areal har ansetts utgöra den areal som i allmänhet krävs för att det skall vara möjligt att på ett hållbart sätt beskatta älgstammen.

     Den egentliga jakten bedrivs med tillstånd som beviljas av jaktvårdsföreningens styrelse för ett år i sänder. Före det förutsätts landskapsstyrelsen ha beviljat jaktvårdsföreningens styrelse ett visst antal älgar som får fällas inom älgvårdsområdet inom en treårsperiod. Just nu pågår det första året av en treårsperiod som omspänner åren 2000, 2001 och 2002. Samtidigt finns erfarenheterna av den första treårsperioden som omfattade åren 1997,1998 och 1999.

     Landskapsstyrelsen bedömer att den allmänna erfarenheten av älgjakten åren 1997–1999 är att jägarkåren och jaktvårdsföreningarna kunnat hantera den makt och det ansvar som de nya älgjaktsreglerna gett dem. Den myndighetsutövning som jaktvårdsföreningarnas styrelse är satta att fullgöra är ingen lätt uppgift, det finns många olika och ibland motstridiga intressen som måste beaktas. Detta får dock inte leda till att man inom jaktvårdsföreningen åsidosätter de allmänna krav som gäller för myndighetsutövning.

 

Erfarenheterna av älgjakten i Lemland

 

Erfarenheterna av älgjakten i Lemlands kommun och älgvårdsområde under den första treårsperioden och hittills under den andra treårsperioden avviker från det som allmänt gäller bl.a. p.g.a. omständigheter som inte enbart har med jakt att göra. Jaktvårdsföreningens styrelse har där inte lyckats lösa de konflikter som funnits och fortfarande finns mellan olika grupper av markägare och jägare. Under de år som gått har landskapsstyrelsen försökt medla i de aktuella konflikterna.

     När jaktvårdsföreningens styrelse anhöll hos landskapsstyrelsen om att få bevilja tillstånd att fälla ett visst antal älgar under treårsperioden 2000-2002 visade det sig att älgjakt inte kommer att möjliggöras på en förhållandevis stor del av den jaktmark som finns inom älgvårdsområdet. Detta visade sig vara fallet trots bestämmelserna i 3 och 7 §§ landskapsförordningen om jakt på älg (42/1997).

     Innan landskapsstyrelsen upptog Lemlands jaktvårdsförenings anhållan om älgjakt under åren 2000-2002 till prövning, inbegärdes en närmare utredning hur jaktvårdsföreningen hanterat situationen. I jaktvårdsföreningens svar kunde konstateras att vissa markägare på vissa villkor kunde ansluta sina marker till det befintliga jakträttsområdet, men inte alla. Vidare kunde konstateras att de markägare som givits möjlighet att ansluta sina marker till det befintliga jakträttsområdet inte önskade splittra det område som enligt lagens mening inte motsvarar ett jakträttsområde. Det området är det område som beviljats undantagslov enligt 39§ jaktlagen för landskapet Åland (31/1985).

     Av jaktvårdsföreningens svar framgick även att jaktvårdsföreningen saknar lagliga möjligheter att påverka de rådande jakträttsförhållandena.

     Landskapsstyrelsen bär det övergripande ansvaret för hur älgstammen och älgjakten sköts. I detta ansvar bedömer landskapsstyrelsen att det också ingår en rätt och skyldighet att reagera och agera om jaktens genomförande inte följer reglerna på det sätt som lagstiftningen förutsätter. När det visat sig att Lemlands jaktvårdsförenings styrelse, till följd av de konflikter som finns mellan olika grupper av markägare och jägare, inte ansett sig kunna hantera älgjakttillstånden inom Lemlands älgvårdsområde på samma sätt som jaktvårdsföreningarnas styrelser i de övriga kommunerna har landskapsstyrelsen vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa minimikrav på likabehandling av jägare och markägare.

     Landskapsstyrelsen har, vilket tidigare framhållits, försökt medla i den aktuella konflikten. Dessutom har dispenser som avses i 39 § jaktlagen till älgjakt beviljats. Dispenser har beviljats för ett vuxet djur och en kalv år 1998, för ett vuxet djur år 1999 och i år för fyra vuxna djur och fyra kalvar för treårsperioden 2000-2002. Dispensen och den ordinarie tilldelningen till hela jakträttsområdet baserar sig på de gjorda älginventeringarna, reproduktionskapaciteten och därav följande bedömning av biologiskt uttagbara kvoter. Vid kommande tilldelningar beaktas jaktuttagets påverkan på älgstammen. Tilldelningen är alltid beroende av landskapsstyrelsens bedömningar på basen av ovanstående.

     I spörsmålet frågas det efter vilka åtgärder landskapsstyrelsen avser vidta för att korrigera dispensbeslutet från den 19 oktober i år. Dispensen har beviljats med stöd av lagen. Någon anledning att ompröva beslutet har landskapsstyrelsen inte funnit. Landskapsstyrelsen anser att den rådande situationen inom älgjakten i Lemland inte är tillfredsställande och lösningen för denna 3-årsperiod skapar tidsmässiga möjligheter att undvika liknande situationer i framtiden.

     Landskapsstyrelsen har för avsikt att under den nuvarande treårsperioden se över jaktlagstiftningen för att utröna om ändringar kan göras som bättre än det nuvarande regelverket tillgodoser de olika intressen som man försökte tillgodose när reglerna reformerades år 1997.

 

 

L a n t r å d	Roger Nordlund
Landskapsstyrelseledamot	Roger Jansson