Landskapsregeringens svar s 2/2003-2004
|
|
| ||
| Ålands landskapsstyrelse | SVAR PÅ SPÖRSMÅL | ||
| Näringsavdelningen | Datum |
| |
|
| 2004-04-08 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Svar på spörsmål
Landskapsstyrelsens åtgärder inom havsfisket
INNEHÅLL
Infrastrukturella satsningar samt handel
Allmänt
Riktlinjerna för landskapets fiskeripolitik fastställs i landskapsstyrelsens handlingsprogram och skrivningarna i budgeten samt strukturprogrammet för fiskerinäringen, där den nuvarande programperioden löper för åren 2000-2006. Någon separat strategi för havsfiskets del har inte utarbetats. Landskapsstyrelsens ambition är att bibehålla en livskraftig fiskerinäring som helhet, där havsfisket ingår som ett delområde. Fiskerinäringen är en komplex näring som i betydande utsträckning påverkas av yttre faktorer där landskapsstyrelsens påverkningsmöjligheter är begränsade. Det gäller bl.a. miljö (bl.a. sälskador) och väderlek, variationer av fiskbestånden, internationella regleringar och bestämmelser (inte minst EU-medlemskapet från år 1995) samt marknads- och lönsamhetsutvecklingen. För det sistnämnda har det skett en centralisering och globalisering av handeln, med därtill hörande ökad konkurrens.
Utvecklingen inom handeln har medfört att Ålands fördelaktiga läge mitt i Östersjön delvis har förlorat sin betydelse, eftersom Åland har en minimal egen närmarknad och avstånden till huvudmarknaderna inte längre har samma betydelse som tidigare. Beträffande de marknadsmässiga aspekterna bör huvudansvaret inom fisket, liksom andra sektorer, anses ligga på näringen själv.
Inom det åländska fisket fanns det under dess ”blomstringsperiod” på 1970-talet och mitten av 1980-talet 70-80 fiskefartyg, med tyngdpunkt på trålfiske av strömming. Det åländska fisket utgjorde då uppskattningsvis 20-25 % av hela landets, men statistiken från den tiden är något bristfällig. Den negativa utvecklingen är en följd av många bidragande faktorer, vilka medfört att tyngdpunkten i landskapsstyrelsens fiskeripolitik i dagens läge läggs på det kustnära fisket där det bedöms finnas utvecklingspotential och där landskapsstyrelsen har störst påverkningsmöjlighet.
Spörsmålet bedöms i första hand gälla laxfisket, som en följd av beslutet av EU:s ministerråd om förbud mot drivgarnsfiske, men eftersom man i spörsmålet hänvisar till havsfisket mera generellt berör landskapsstyrelsen i sitt svar även de två andra sektorerna av detta fiske, trålfisket av strömming samt torskfisket.
Laxfisket
Laxfisket på Åland var som störst i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, då Åland med ett trettiotal fiskebåtar stod för drygt 30 % av landets fångst. För tillfället har Åland ett tjugotal laxfiskebåtar som står för knappa 10 % av hela landets fångst. Merparten av dessa båtar bedriver fisket som småskaligt kustnära fiske och ett komplement till annat fiske.
Den negativa utvecklingen är en följd av nationella fiskerestriktioner, kraftig ökade sälskador samt en negativ prisutveckling på grund av ökad konkurrens från importfisk (främst Norsk odlad lax). Dessa faktorer har medfört försämrad lönsamhet som även bromsat utvecklingen av bl.a. alternativa redskap och satsningar på profilering och värdehöjning.
Landskapsstyrelsens möjlighet att påverka fiskerestriktionerna och sälskadorna begränsas av EU:s regelverk och internationella avtal rörande strävan att rädda den naturligt lekande laxen (Östersjökommissionens beslut om återhämtningsplan för vildlaxen) och sälens status som fridlyst och skyddsvärd art.
Beträffande de nationella fiskerestriktionerna kan konstateras, att nyttjandet av för Åland och övriga Finland gemensamma fiskresurser enligt beslut av Högsta Domstolen 1998 skall ske i samråd mellan landskaps- och riksmyndigheterna. Landskapsstyrelsen bedöms därmed inte ensidigt kunna bestämma hur laxfisket under våren skall bedrivas.
Landskapsstyrelsen har sedan år 1997 uppgjort årliga avtal med Jord- och skogsbruksministeriet om fördelningen av landets laxkvot och fiskereglerna under den period som allmänt bedöms vara kritisk för den naturligt lekande laxen under dess vandring till lekområdena i norra Finland. De avtal som har uppgjorts har ur fiskerisynvinkel inte varit tillfredsställande och det faktamässiga underlaget har delvis varit otillräckligt och bristfälligt. Slutresultatet har dock varit en politisk avvägning och kompromiss som gjorts av tidigare landskapsstyrelser.
Landskapsstyrelsen har strävat efter att minimera konsekvenserna av fiskerestriktionerna genom att utbetala ekonomisk kompensation; dels år 1997 för direkt avtalsbrott från riksmyndigheternas sida och dels för tillfälligt upphörande av verksamheten åren 2001 och 2002. Det sistnämnda är fortfarande under förverkligande efter anmälan till EU-kommissionen om en ny stödordning inom ramen för strukturprogrammet, vilken godkänts av kommissionen men som enligt gällande regelverk begränsas till högst två år.
Med hänvisning till den förändring som skett dels inom laxfisket (minskad kapacitet) och dels i avseende på vildlaxens återhämtning har landskapsstyrelsen som målsättning att för åren 2004-2006 uppgöra avtal med riksmyndigheterna om betydande lättnader av fiskerestriktionerna under våren. Frågan anses politiskt mycket svår och känslig på fastlandet och förhandlingar pågår fortfarande.
EU:s beslut om att stegvis införa förbud mot drivgarnsfiske är ett tungt bakslag, vilket det råder bred enighet om såväl politiskt som bland berörda intressenter och allmänheten. Med facit i hand är det alltid lätt att anse att man borde ha gjort mera, vilket dock även är en resursfråga. Beredningen av ärendet inom kommissionen har dock följts upp kontinuerligt och enligt den information man erhållit fanns det stora meningsskiljaktigheter mellan medlemsländerna och kommissionen och omfattande motstånd mot beslutet. Även Finlands officiella ställningstagande var i linje med landskapsstyrelsens, varför det inte fanns anledning eller faktamässiga grunder för att utgå från att förslaget skulle godkännas i föreslagen form. Beslutet har fattats i demokratisk ordning och det är inte sannolikt att ytterligare insatser och bevakning av ärendet från åländsk sida skulle ha medfört någon avgörande förändring.
Beslutet visar dock på landskapets sårbarhet då man inte har representation i EU:s beredande organ och aktualiserar därmed behovet av att utreda på vilket sätt landskapsstyrelsens intressen och påverkningsmöjligheter på ett bättre sätt kan tryggas i avseende på ärenden som bereds på EU-nivå. För att i mån av möjlighet minimera och kompensera för de negativa konsekvenserna av beslutet avser landskapsstyrelsen öppna momentet för avvecklingsstöd i strukturprogrammet på ett sådant sätt att lämpliga fiskefartyg med en viss kompensation kan hållas kvar för annat fiske och såvitt möjligt även ersätta de redskap som i och med beslutet blir obrukbara och värdelösa. Landskapsstyrelsen har även beviljat strukturstöd för att utprova alternativa fångstredskap (speciell typ av ryssja/fälla), vilket utgående från preliminära lovande erfarenheter kan erbjuda ett alternativ för en del av våra laxfiskare inom det kustnära fisket.
Landskapsstyrelsen har strävat efter att kompensera sälskadorna genom att under ett antal år utbetala ersättningar. EU-kommissionen har dock fattat beslut om att detta inte är förenligt med gemenskapens regelverk för statliga subventioner. Landskapsstyrelsen avser dock att initiera denna fråga på nytt. Enligt landskapsstyrelsens budgetskrivning för 2004 skall ett åtgärdsprogram utarbetas under året för att i mån av möjlighet minimera skadorna för fiskerinäringen.
Det bör även noteras att landskapsstyrelsen sedan år 1979 inom ramen för verksamheten vid Ålands fiskodling i Guttorp årligen har utplanterat betydande mängder lax och havsöring i avsikt att bygga upp lokala bestånd och befrämja havsfisket. Anläggningen är modern och har goda möjligheter att ändra produktionsinriktning om det utgående från de förändrade förhållandena inom t.ex. laxfisket bedöms motiverat.
Strömmingsfisket
Trålfisket av strömming och vassbuk har under årens lopp i praktiken varit oreglerat från samhällets sida. Även om fisket är kvoterat har den finländska kvotandelen räckt till för ett ”fritt” fiske året runt. Detta innebär att fiskets utveckling huvudsakligen styrts av marknadsmässiga faktorer, såsom efterfrågan, avsättningskanaler, kvalitetskrav m.m.
Nämnas kan att strömmingen ännu under 1970-talet åtnjöt prisstöd, varför situationen då inte är jämförbar med dagsläget.
Strömmingen är allmänt taget en svår produkt, där man trots stora satsningar och otaliga försök inte har lyckats få fram ”konsumentvänliga” produkter för en bredare internationell marknad. Eftersom Åland har en i sammanhanget mycket liten närmarknad har man varit och är fortsättningsvis beroende av andra marknader, främst österut (Finland, Ryssland, Baltikum).
Efterfrågan på konsumtionsströmming har för Finlands del sjunkit. Samtidigt har kvalitetskraven höjts märkbart. I kombination med att realvärdet på fisken i förstahandsled inte har följt kostnadsutvecklingen i samhället krävs det allt effektivare enheter och större volymer för att bibehålla lönsamheten.
Denna utveckling, vilket givetvis även kräver allt större investeringar, har under de senaste åren tillsammans med sjunkande fiskevoter och framtidshotet i form av EU:s undantagsbeslut rörande dioxinhalten i strömmingen medfört att framtidstron inom branschen minskat radikalt.
Eftersom medelåldern inom fiskarkåren dessutom har varit hög har trålfiskeflottan krympt då äldre fiskare har slutat och sålt sina båtar. Intresset för nyetableringar har varit lamt, trots möjligheterna till betydande investeringsstöd.
I takt med att fiskeflottan av dessa orsaker har minskat har den åländska industrin även tappat sina försäljningskanaler (ojämn tillgång, små volymer).
Landskapsstyrelsen har inom ramen för befintliga resurser och regelverk strävat efter att bibehålla en livskraftig trålfiskeflotta bl.a. genom att med landskapsmedel betala ut transportstöd samt under de senaste åren bibehållit ett oreglerat fiske även under tider då trålfisket på övriga finländska vatten varit kraftigt reglerat. Betydande investeringsstöd har sedan 1995 även betalats till såväl fiskare som förädlingsindustri. Denna möjlighet finns även kvar åtminstone till slutet av år 2006, men initiativet måste komma från näringen själv.
Landskapsstyrelsens möjligheter att vidta åtgärder för att upprätthålla trålfisket av strömming på Åland har sålunda varit och är fortfarande mycket begränsade. Landskapsstyrelsen har inte möjlighet att reglera marknader och prisbild, för att därmed skapa den lönsamhet som för tillfället utgör flaskhalsen inom denna sektor.
Torskfisket
Åland kan inte anses ha speciellt goda naturliga förutsättningar för torskfiske eftersom torsken inte förekommer i våra närvatten i någon större utsträckning. Fisket bedrivs sålunda på långt avstånd från landskapet, i södra Östersjön. Det medför på grund av de långa avstånden, att fisken i regel inte landas på Åland för att betjäna den egna handeln och förädlingsindustrin. Denna realitet kan landskapsstyrelsen inte påverka.
Finlands och därmed även Ålands fiskekvot för torsk, baserad på historisk fiskestatistik och internationellt mera eller mindre låsta fördelningsnycklar, är mycket liten (knappa 1.000 ton) och ger inte utrymme för någon expansion.
Därav följer även att Åland inte har eller har haft någon stor torskfiskeflotta – undantaget den tillfälliga och kortvariga ”torsfiskeboomen” i början och mitten av 1980-talet. Åland har i dagens läge tre torskfiskefartyg, vilka senaste år stod för drygt 50 % av hela landets fångst. Torskfiskets förstahandsvärde utgjorde år 2002 ca 35 % av värdet för hela det åländska fisket. Prisnivån och därmed även lönsamheten har varit relativt god.
Utgående från grundförutsättningarna kan dagsläget anses vara tillfredsställande, vilket på sikt dock förutsätter att man kan försvara sina positioner och trygga de nuvarande fartygens fortsatta fiske på en lönsam nivå. Detta förutsätter i första hand överenskommelse med riksmyndigheterna om eventuell kvotfördelning och bestämmelser om regleringen av fisket.
Kvotsituationen är för tillfället ansträngd och torskbeståndens tillstånd i Östersjön föremål för livlig debatt, vilket i hög grad är en följd av att torskfisket i hela Östersjön har mycket stor ekonomisk betydelse.
Infrastrukturella satsningar samt handel
I spörsmålet hänvisas även till de infrastrukturella satsningar som gjorts på bl.a. fiskehamnar. Merparten av de fiskehamnar som byggts på Åland med havsfisket som huvudsakliga användare har byggts för lång tid tillbaka då utvecklingen av fiskeflottan inte uppvisade samma alarmerade trend som under de senaste åren och denna inte heller kunde förutses.
I dagens läge prioriterar landskapsstyrelsen mindre landningsplatser och kyllager etc. för det småskaliga kustfisket. De större hamnarna kan även i viss mån anpassas till förändringarna inom fisket, och i viss mån användas för andra ändamål, varför satsningarna inte kan bedömas som helt förfelade eller till ingen nytta.
Havsfiskets har en viss och icke försumbar betydelse för industrin och handel på Åland, men denna bör inte överskattas. Under en längre tid har strömmingsfångsterna som landats på Åland endast förmedlats vidare oförädlade och till foder och har därmed relativt liten ringverkan inom landskapet. Såsom ovan konstaterades landas torsken inte på Åland. För laxens del omsätts endast en del av åländsk parti- och minuthandeln och förädlingsindustri. En betydande del förädlas av fiskarna själva eller säljs direkt till restauranger och storkök.
Även om omfattningen av havsfiskets ringeffekter inom handel och industri inte står i direkt proportion till fångstvolymerna har detta dock inte föranlett någon minskad strävan från landskapsstyrelsens sida för att bibehålla och befrämja havsfisket. Enligt landskapsstyrelsen tillämpningsregler för beviljande av strukturstöd skall åtgärder för att höja förädlingsgraden av all fisk prioriteras.
Landskapsstyrelsens strategi
Landskapsstyrelsen har entydigt som mål att bibehålla och utveckla såväl havsfisket som andra sektorer av fiskerinäringen. Ökad förädlingsgrad prioriteras.
Landskapsstyrelsen styrmedel och påverkningsmöjligheter innefattar dels betydande ekonomiskt stöd för såväl enskilda företag och näringsidkare som gemensamma satsningar och dels lagstiftningsmässig behörighet för styrning och reglering av fisket, dock beaktande att reglering och styrning av de gemensamma fiskresurserna skall göras i samråd med riksmyndigheterna.
Landskapsstyrelsens möjligheter att fatta egna beslut påverkas även av EU:s regelverk och bestämmelser, där man bör eftersträva att förbättra insynen och möjligheterna att delta i beredningen i ett möjligast tidigt skede.
I landskapsstyrelsens förhandlingar med riksmyndigheterna om fiskeavtal för kvoterade arter är målsättningen att långsiktigt trygga möjligheterna för åländska fiskare att nyttja resurserna på ett rättvist sätt och utgående från våra egna förutsättningar och förhållanden.
Även till den del huvudansvaret för utvecklandet av fisket ligger på näringen har landskapsstyrelsen beviljat, och kan även fortsättningsvis bevilja stöd för åtgärder som gemensamt genomförs av branschen.
| Mariehamn den 8 april 2004 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Landskapsstyrelseledamot |
Kerstin Alm |