Meddelande 5/2007-2008
|
|
| ||
| Ålands landskapsregering | MEDDELANDE nr 5/2007-2008 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2008-04-24 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Den åländska jordbrukspolitiken
I meddelandet redogör landskapsregeringen för sina jordbrukspolitiska målsättningar samt strategiska riktlinjer för utvecklingen inom landskapet. De viktigaste instrumenten för att genomföra jordbrukspolitiken har formulerats i Ålands landsbygdsutvecklingsprogram 2007-2013. I meddelandet ges även en beskrivning av den åländska landsbygdsekonomin och det åländska lantbruket.
Meddelandet baseras på Ålands landskapsregerings strategi för det Åländska lantbruket (N2005P05) och Landsbygdsutvecklingsprogram för landskapet Åland för perioden (ÅU 2008:3) samt övriga landskapsregeringsbeslut om jordbrukspolitiska insatser.
|
| |
|
L a n t r å d |
Viveka Eriksson |
|
Föredragande ledamot |
Jan-Erik Mattsson |
INNEHÅLL
1. Jordbrukspolitiska målsättningar
2. Den åländska ekonomin och landsbygdens ekonomiska betydelse
3.1. Jordbrukets struktur och produktion
3.2. Utvecklingen under de senaste decennierna
3.3. Produktionsinriktningarna
Spannmålsproduktion och oljeväxtodling
4. Analys av den åländska landsbygdsnäringen
5.2. Förbättrad miljö och landsbygd
5.3. Livskvalitet och diversifierad ekonomi på landsbygden
5.6. Samordning av stödadministrationen
5.7. Rådgivning och utbildning
1. Jordbrukspolitiska målsättningar
Jordbruket och hela lantbruket befinner sig för närvarande i en mycket stark konjunktursituation. En globalt ökad livsmedelskonsumtion i kombination med stigande energipriser och en utveckling av användande av bioenergi samt biobränslen har gjort att efterfrågan på råvaror från lantbruket och livsmedel generellt stiger och därmed också priserna. Lantbruket besitter stora resurser i sammanhanget i den mark och produktionsmedel i företagena. Konjunkturutsikterna framöver visar på fortsatt positiv utveckling från situationen just nu med reservation för större jordbruks- eller energipolitiska beslut. Åland landskapsregering ser därför stora utvecklingsmöjligheter inom flera delar inom sektorn innefattande bl.a. produktion av livsmedel, produktion av olika former av energi, tillhandahållande servicetjänster på landsbygden samt turism vilket kommer att gynna landsbygden och Åland som helhet. Den senaste tidens utveckling har också en negativ baksida och har bl.a. av FN befarats kunna leda till matbrister och hunger inom områden som tidigare inte betraktats som problemområden. Med bakgrund i det kan konstateras att livsmedelsproduktion blir en allt viktigare sektor.
Ålands landskapsregering har som övergripande målsättning att landsbygden och skärgården skall bibehålla sin dragningskraft som bosättnings- och företagsort trots strukturförändringar och omställningar inom det traditionella lantbruket samtidigt som landskapsbilden skall bibehålla de traditionella drag som den mångåriga hävden skapat.
Landskapsregeringen anser att lantbruksproduktionen i kombination med livsmedelsförädlingen också i fortsättningen kommer att vara en basnäring på landsbygden i kombination med utvecklande av ett diversifierat landsbygdsföretagande. Landskapsregeringen konstaterar att produktionen av konkurrenskraftiga och kvalitativa råvaror i tillräcklig volym från lantbruket är avgörande för livsmedelsindustrins utveckling. Lantbruksproduktionen skall utveckla en hög konkurrenskraft i enlighet med de givna förutsättningarna baserad på hög effektivitet, hög produktivitet, hög kvalitet och ett hållbart utnyttjande av naturtillgångar.
Delmålen för att nå den övergripande målsättningen skall vara:
· hållbar utveckling av och en marknadsanpassad lantbruksproduktion
· bibehållande av det öppna landskapet samt bevarande och utvecklande av biodiversiteten
· hög konkurrenskraft generellt inom jord- och skogsbruksproduktionen
· hög konkurrenskraft och utveckling av möjligheterna inom livsmedelförädlingen
· breddade inkomstmöjligheter på landsbygden och i skärgården
· ökat entreprenörskap på landsbygden
· utvecklande av en marknadsanpassad ekologisk produktion
· goda livsbetingelser på landsbygden
För att uppnå detta genomförs åtgärder från alla de fyra axlar som beskrivs i rådets förordning om stöd för landsbygdsutveckling. Utgående från den bakgrundsanalys som gjorts kan konstateras att det finns ett tydligt behov av att utveckla företagande och konkurrenskraften i allmänhet på landsbygden, att bevara och förbättra de miljömässiga betingelserna samt stärka landsbygdens utvecklingsmöjligheter och attraktionsvärde i ett brett perspektiv. Åtgärderna genomförs kompletterade med nationella insatser inom rådgivning, utbildning, försöksverksamhet, avbytarservice, skördeskador, ekologisk produktion och åtgärder inom skogsbruket.
2. Den åländska ekonomin och landsbygdens ekonomiska betydelse
Alla 15 landsbygdskommuner uppfyller OECD:s definition av landsbygdsområde, dvs. mindre än 150 invånare per km2. Befolkningstätheten i de 15 landsbygdskommunerna uppgår i medeltal till 10,6 invånare per km2. Siffran för skärgården är 4,5 och för hela Åland 17,5. Över hälften av Ålands befolkning bor på landsbygden och Åland är därmed ur ett OECD perspektiv ett dominerande landsbygdsområde.
Åland är ett litet samhälle med en öppen ekonomi som är beroende av utbyte av varor och tjänster med omgivande regioner. Ålands läge mellan två expansiva ekonomiska centra, södra Finland och Stockholmsområdet, ger många fördelar men gör också den åländska ekonomin beroende av konjunkturväxlingarna på de två närbelägna marknadsområdena.
Åland har många företag och en lång tradition av entreprenörskap. År 2006 fanns ca 2.060 företag som har Åland som hemort varav 87 procent av dem har färre än 5 anställda, många är enmansföretag. Av dessa var ca 1.230 belägna på landsbygden. Utöver dessa finns ca 600 lantbruksföretag på landsbygden, vilka står för ca 2,6 procent av BNP. Vart tredje företag på Åland är ett lantbruksföretag. På landsbygden är dominansen av mikroföretag och enmansföretagen störst. Ett tjugotal företag har mer än 50 anställda, bland dem är färjrederierna, bankerna och försäkringsbolagen dominerande. Den åländska ekonomin är starkt präglad av tjänste- och servicenäringarna med sjötransportsektorn som står för ca 30 procent av Ålands totala BNP (Åsub:2008). Branschrepresentationen på landsbygden skiljer sig inte påtagligt från hur näringslivsstrukturen i staden Mariehamn med undantaget för företag inom finansiella sektorn, försäkringar och IT-sektorn.
Landsbygdsföretagen bestående bland annat av primärnäringarna tillsammans med den till primärnäringarna nära kopplade livsmedelsindustrin har relativt stor betydelse för den åländska ekonomin som helhet. Livsmedelsindustrin som står för ca 50 procent av hela tillverkningsindustrins omsättning är av avgörande betydelse för det åländska lantbruket och landsbygden. Viktigt att konstatera är dock att beroendet är ömsesidigt då livsmedelsindustrin byggt upp sin verksamhet kring lokalproducerade råvaror av god kvalitet. Det här integrerade förhållandet mellan primärnäringarna och livsmedelsindustrin gör att jordbrukets och landsbygdsföretagens betydelse för hela den åländska ekonomin är betydligt större än de sysselsättningseffekter som traditionellt jordbruk (4,3 %, 2007) och värdet av sålda jordbruksprodukter antyder.
Den totala sysselsättningseffekten som kan härledas från lantbruket är ca 12 procent. En tredjedel av arbetsplatserna inom den åländska förädlingsindustrin samt en del av sysselsättningen inom handeln är delvis beroende av utvecklingen inom lantbruket. Landsbygdens ekonomiska betydelse för det åländska samhället förstärks av faktumet att nästan 60 % av de åländska arbetsplatserna finns utanför centralorten Mariehamn. I flera kommuner utgör sysselsättningen inom primärnäringarna mer än 15 procent av den totala sysselsättningen i kommunen.
Turismen är en viktig näringsgren inom den åländska ekonomin och speciellt för landsbygdsekonomin och en näringsgren som bedöms ha potential att utvecklas. Att lantbruket och landsbygden är av betydelse för turismen är klart men det har konstaterats att det inte är lätt att kvantifiera kopplingarna mellan jordbruk och turism i termer av sysselsättning och produktionsvärde. Traditionellt har jordbrukarna försett branschen med logikapacitet i form av semesterstugor på landsbygden och i skärgården. Jordbrukets viktigaste roll för turismen är ändå kanske som producent av ett öppet och attraktivt landskap.
Huvudmarknaden för livsmedelsexporten är Finland och södra Finland i synnerhet. Inom landsbygdsföretagandet och livsmedelsindustrin har man ännu inte lyckats utnyttja den svenska marknaden i någon större utsträckning.
Trots en allmän tillbakagång i lantbruksnäringarna har intresset för att göra investeringar bland landsbygdsföretagarna ökat vilket visar på en viss framtidstro för näringen i stort.
De stigande olje- och energipriserna bedöms påverka den europeiska och globala tillväxten negativt men för landsbygdsföretagen är detta tudelat. De stigande energipriserna är naturligtvis negativa för prisutvecklingen av insatsvaror och produktionsmedel men å andra sidan öppnas möjligheter för energiproduktion på jord- och skogsbruksmark.
Den åländska BNP-tillväxten beräknas att bli 3 procent år 2009. Den åländska inflationstakten har det senaste halvåret mer än fördubblats och var i februari 2008 4,5 procent vilket är betydligt över de mål som är uppsatta av gemenskapen.
3. De areella näringarna
3.1. Jordbrukets struktur och produktion
Det åländska jordbruket omfattar såväl växtodling som djurhållning. Jämfört med de finländska jordbrukarna är dock de åländska lantbrukarna betydligt mer inriktade på växtodling än djurhållning.[1] Näringens särdrag på Åland blir ännu tydligare om man tar hänsyn till det åländska lantbruket som helhet och förutom den direkta jordbruksverksamheten även inkluderar ’jordbruksnära’ verksamheter som skogsbruk, kustnära fiske, vattenbruk, småskalig livsmedelsförädling, gårdsbruksturism samt olika typer av landskapsvårdande verksamhet. Typiskt för det åländska gårdsbruket är nämligen kompletterande och stödjande verksamheter inom åtminstone någon av dessa ’bisysslor’.
3.2. Utvecklingen under de senaste decennierna[2]
Lantbruksnäringarnas andel av den samlade åländska ekonomin har kontinuerligt sjunkit under de senaste decennierna. Jord- och skogsbrukets samt fiskets andel av Ålands samlade BNP har sjunkit från 10 procent 1975 till 2,6 procent år 2004. Från och med mitten av 1990-talet har nedgången inte bara kunnat mätas i relativa tal, den har också inneburit en gradvis tillbakagång i näringens reala produktionsvärde. Tillbakagången har dock varierat mellan primärnäringarnas olika grenar. Fisket har sålunda under den aktuella perioden gått tillbaka med närmare 30 procent, medan skogsbruket ökat sin förädlingsvärdevolym med nästan 40 procent. Då skogsbruksinkomsterna till stora delar tillfaller jordbrukarna (som ju är de största skogsägarna på Åland) så tyder mycket på att nedgången inom det egentliga jordbruket under 1990-talet i rätt hög grad kunnat kompenseras av ett aktivare skogsbruk.
Sedan 1980-talets början har även antalet sysselsatta inom lantbruket (jord- och skogsbruk) minskat från över 1 400 personer 1980 till knappt 670 år 2004 - en tillbakagång med över 50 procent. Eftersom den åländska arbetsmarknaden vuxit med över 2.300 arbetsplatser under samma period har följaktligen den relativa tillbakagången varit ännu större. Lantbrukssysselsättningens andel av arbetsmarknaden sjönk sålunda från ca 14 procent 1980 till 4,3 procent 31.12.2004. Detta bör dock ses med bakgrund i till lantbruket härledd total sysselsättningseffekt som, vilket nämnts ovan, är ca 12 %. En liknande utveckling har skett beträffande de aktiva gårdarna. År 1990 var antalet gårdar 979 stycken. Härtill kommer ett antal mycket små enheter med under 2 ha odlingsmark. År 2006 hade antalet sjunkit till ca 579 gårdar (exkl. ca. 40 minigårdar med mindre än 2 ha åker), en nedgång motsvarande ca. 40 procent. Nedgången i antalet jordbrukslägenheter har skett parallellt med en fortlöpande storleksrationalisering. Sålunda registreras en markant förskjutning uppåt i de kvarvarande gårdarnas storlek. Gårdar med en odlad areal överstigande 30 ha ökade sin andel av det totala gårdsantalet från 8 procent 1990 till nästan 30 procent 2006. Samtidigt sjönk andelen gårdar med under 10 ha odlad jord från ca 46 procent 1990 till 31 procent 2006. Utvecklingen av medelarealen på gårdarna har gått från 13,8 ha år 1980 till 23 ha år 2006.
Lantbruksverksamheten utgör i termer av sysselsättning och totalproduktion en minskande del av den åländska ekonomin. Detta är inte något som är unikt för Åland. Tvärt om ser vi samma omstruktureringsprocess runt om i hela Norden och övriga Europa. Drivkrafterna bakom omvandlingen och den relativa tillbakagången i lantbrukets ekonomiska betydelse är också i stort de samma på Åland som i omvärlden - global prispress på lantbruksprodukterna, introduktionen av ny arbetsbesparande odlingsteknik (vilket minskar sysselsättningen inom näringen), koncentration och fortlöpande storleksrationaliseringar samt en omstrukturering av och växande osäkerhet om den framtida utformningen av det offentligas subventioner till sektorn.
Omstruktureringen inom näringen har följts av en mindre reduktion av den generellt sett höga medelåldern bland jordbrukarna. Detta gäller särskilt bland de heltidssysselsatta jordbrukarna där medelåldern sjunkit från i genomsnitt 50,4 år 1980 till 46 år 2003. Den har sannolikt även medverkat till den ökning i genomsnittsinkomsten per aktiv gård som kan registreras. Mellan 1995 och 1998 steg sålunda det genomsnittligt genererade förädlingsvärdet per gård med ca 10 procent i fasta priser. Samtidigt måste det dock konstateras att åldersstrukturen bland jordbrukarna fortfarande är mycket ofördelaktig jämfört med det åländska näringslivet i övrigt. År 2000 var sålunda nästan 20 procent av de aktiva jordbrukarna minst 60 år gamla. Denna åldersgrupp utgjorde 1999 endast 5,1 procent av hela den aktiva arbetskraften och bara 2-3 procent av arbetskraften inom expansiva servicenäringar som t ex sjöfart och finansiella tjänster.
Många sektorer inom det åländska lantbruket är beroende av betydande subventioner. Ungefär 48 procent av totalinkomsterna inom jordbruket utgörs av stöd. Detta innebär att jordbruket som helhet är under stor påverkan av de politiska beslut som fattas rörande reformer av jordbrukspolitiken. 2000-talets inledning har varit intensivt i fråga om olika typer av jordbrukspolitiska reformer. Reformarbetet har lett till att lantbrukarnas framförhållning gällande produktionsförutsättningar har varit relativt kort. Bristande information gällande långsiktiga produktionsförutsättningar har gjort att antalet gjorda investeringar inom lantbruket tidvis har varit lågt vilket har fått konsekvensen att konkurrensförmågan inom lantbruket ytterligare släpat efter.
CAP-reformen med införande av gårdsstödet är nu slutligt implementerad också på Åland. På Åland, liksom i övriga Finland, har gårdsstödet implementerats som en hybridmodell. I modellen består jordbrukarens stödrättighet av en enhetligt stödnivå som kompletteras av en gårdsspecifik top-up del. En del av den nationella stödreserven har avsatts för att användas för kopplade stödutbetalningar. Inför reformen oroades många lantbrukare över befarade negativa konsekvenser. Eftersom gårdsstödsreformen implementerades 2006 i Finland har utfallet av reformen har ännu inte utvärderats. En del frågor kring stödrättigheternas frikoppling har dock uppstått bland markägare. Markägare befarar att värdet på deras marker kommer att sjunka med anledning av reformen.
Artikel 141-stödet är liksom i övriga södra Finland betydelsefullt på Åland och överenskommelsen mellan Finland och Europeiska kommissionen om en förlängning av stödsystemet till 2013 är mycket betydelsefullt för speciellt djurproduktionens utveckling. Med tanke på utvecklingen av förhandlingarna kring artikel 141 stödet kan man konstatera att sannolikheten till en ytterligare fortsättning av artikel-141 stödet efter 2013 är liten.
3.3. Produktionsinriktningarna
Det åländska lantbrukets särskilda förutsättningar - markarrondering, jordmån, klimat och marknadstillgänglighet - sätter tydliga spår i dess produktinriktning. Av jordbruksproduktionens totalintäkter (exkl. offentligt stöd) på 18,5 miljoner euro år 2006 kom sålunda huvuddelen från produkter som antingen är specialiserade råvaruleverantörer till den åländska livsmedelsindustrin eller högavkastande nischprodukter för avsättning på den finländska marknaden.
Som exempel på den förstnämnda specialiseringen kan nämnas mjölk och chipspotatis vilka under 2006 tillsammans stod för hela nästan 44 procent av de samlade jordbruksinkomsterna. Exempel på den sistnämnda formen av marknadsspecialisering är det faktum att trädgårds- och grönsaksprodukterna (lök, gurka, tomater, sallad, äpplen, dill etc.) tillsammans med sockerbetsproduktionen samma år stod för 42 procent av jordbrukets bruttointäkter.
Sammantaget står de idag tre största produkterna mjölk, sockerbetor och lök för hälften av de totala jordbruksinkomsterna. De traditionella bulkprodukterna inom jordbruket som råg, vete, korn, havre och oljeprodukter stod år 2006 för endast för omkring 4 procent av jordbruksintäkterna på Åland.
Mjölkproduktion
Mjölkproduktionen är vid sidan av frukt- och grönsaksproduktionen den enskilt viktigaste produktionsinriktningen inom lantbruket på Åland. Produktionen står för ca 30 procent av lantbrukets totala försäljningsintäkter exklusive stöd. Produktionen är för närvarande fördelad på 60-tal lantbruksföretag. Den totala produktionen på Åland var drygt 14 milj. kg år 2006. Produktionen fördelas på ca 1.900 mjölkkor vilket betyder att medelbesättningen består av ca 25 kor.
Mejerinäringen i Finland har under några år varit utsatt för hård konkurrens. Den senaste tiden verkar dock konjunkturen vänt med höjd efterfrågan och stigande priser. Orsaker till detta är dels den generellt stigande efterfrågan av livsmedel på världsmarknaden i kombination med stigande energipriser. Lokalt har också lyckad produktutveckling och framgångsrika marknadsinsatser av det lokala mejerietföretaget lett till ökad efterfrågan av företagets produkter. I dagsläget är tillgången på råvara en begränsande faktor för ytterligare utveckling.
Trots det relativa goda konjunkturläget inom produktionsinriktningen kvarstår dock flera utmaningar. Marknadens krav på höjd konkurrenskraft inom både primärproduktion och industrin består fortsatt. Inom gemenskapspolitiken fattas beslut om förhöjning av mjölkvoterna med sikte på att helt slopa kvotsystemet vilket kommer att innebära att konkurrensen inom produktionsinriktningen ökar då flera europeiska länder har kapacitet att snabbt öka sin produktion. Bevarande eller att öka invägningsvolymerna till mejeriföretaget för att möjliggöra en utveckling av industrin är också en utmaning för näringen då antalet producenter stadigt minskar och nyrekryteringen är svag. Utvecklingen under en längre tid har varit att antalet producenter har halverats vart tionde år men den totala produktionen har bibehållits tack vare att de kvarvarande företagen utökat sin produktion samt att produktionen per djur ökat.
Antalet producenter minskar fortsatt men oroande är att investeringar och utökningen av den befintliga produktionen inte har varit i paritet den senaste tiden varför industrin nu för första gången på länge är oroliga för att den totala produktionen skall minska. Detta är ett stort hot mot näringen då en viss produktionsvolym är avgörande för att industrin skall ha underlag för att bedriva sin verksamhet på ett rationellt sätt.
Nötköttproduktion
Nötköttproduktionen på Åland står för 5,2 % av jordbrukets totala försäljningsintäkter. Nötköttproduktionen bygger på slaktuppfödning av tjurar från mjölkproduktionen och dikoproduktion. Produktionen bedrivs på 70 gårdar. Totalt slaktades det 532 ton nötkött 2006.
Nötköttproduktionen har haft stora problem under 2000-talet. Produktionsgrenen drabbades första gången av en BSE-kris 1996 och drabbades igen år 2000. Produktionen och därmed slakten har minskat kraftigt de senaste åren. Detta har fört med sig problem för livsmedelsindustrin då volymen idag är för liten för att det skall vara möjligt att upprätthålla en effektiv slakt på Åland. Ett hot mot hela djurproduktionen är om produktionen minskar så mycket att förutsättningarna för lokal slakt helt försvinner.
Generellt karaktäriseras kött- och charkbranschen av låga marginaler till följd av höga råvarukostnader och stor prispress från en allt starkare handel. Detta gör att mindre aktörer får allt svårare att hävda sig på marknaden.
Den åländska produktionen kommer alltid att vara småskalig i ett internationellt perspektiv men genom att producera produkter av hög kvalitet så effektivt som möjligt finns en plats för produktionen på marknaden då inhemska och lokalproducerade varor efterfrågas till något högre priser jämfört med de importerade. De senaste åren har de ökade spannmålspriserna och de ökade foderkostnaderna lett krav om ökade köttpriser inom producentledet. Detta har sammanfallit relativt väl i tid med EU:s begränsningar gällande import av nötkött från Sydamerika på grund brister i kontrollerbarhet gällande djursjukdomar. Dessa faktorer har sammantaget med den generella ökningen av efterfrågan av livsmedel lett till att nötköttpriserna stiger. För de ädlare delarna av djurkropparna bedöms dock priserna stiga så pass mycket att efterfrågan kommer att sjunka igen.
Lammköttproduktion
Det finns enligt statistiken 59 gårdar på Åland som angett fårhushållning som huvudsaklig produktionsinriktning. Totalt förfogar de åländska gårdarna över sammanlagt 4.116 tackkvoter. Lammköttproduktionen har varit den enda produktionsinriktningen för djur som ökat i omfattning efter EU-medlemskapet. Det slaktades ca 57 ton fårkött år 2006 varför produktionen dock fortfarande är relativt blygsam i omfattning. Huvuddelen av produktionen säljs till en enda grossistkund i Helsingfors. Orsaken till den relativt goda utvecklingen inom fårnäringen är att slakteriföretaget har kunnat hålla ett relativt högt avräkningspris för köttet, ca 10 % högre än vad slakterier i övriga landet betalar. Detta i kombination med den relativa goda tillgången till naturbetesmark och naturbetesstöd har gjort att näringen utvecklats i positiv riktning.
Efterfrågan på den åländska lammproduktionen har varit stor. Problemet är att efterfrågan i stort bestått av ett fåtal kunder på grossistnivå. För att säkerställa en långsiktigt utvecklad efterfråga bör avsättningen breddas till flera grossistkunder.
Ytterligare ett problem med den åländska lammproduktionen är att den är starkt knuten till betessäsongen vilket innebär ett överutbud av lammkött vid höstslakten. Skall näringen utvecklas ytterligare borde slakten spridas över hela året eller åtminstone med sikte på påsk och grillsäsong för att uppnå en jämnare produktion och ett högre pris för produkterna.
Lammköttproduktionen är förmodligen den djurproduktionsinriktning som hårdast skulle drabbas om möjligheten till slakt på Åland försvann.
Svinköttproduktionen
Svinköttproduktionen har alltid varit blygsam på Åland. I slutet av 1990-talet producerades ca 3.500 slaktsvin per år medan produktionen ännu år 2003 ännu var 118 ton eller knappt 1.500 svin medan den år 2006 år nere i obetydliga 13 ton. Svinproduktionen består i dag av en begränsad smågrisproduktion i form av två producenter som producerar för försäljning av smågrisar till den finska marknaden.
I övriga Finland har näringen investerat kraftigt i slaktsvinsproduktionen. Investeringstakten har varit så pass hög att smågrisproduktionen inte riktigt hunnit följa med. Det har därför funnits en hög efterfrågan på smågrisar och smågrispriset har också varit förhållandevis högt i jämförelse med de avräkningspriser som gällt för slaktsvinproduktionen. Den åländska produktionen har varit väl ansedd eftersom man levererat sunda smågrisar av hög kvalitet.
En utveckling av den blygsamma lokala slaktsvinsproduktionen ter sig inte som ett intressant alternativ då marknadssidan för svinkött är ogynnsam och bedöms att så vara framöver. I kombination med de kraftigt ökade foderpriserna är slaktsvinsproduktion för närvarande en direkt olönsam produktionsinriktning.
Fjäderfäproduktion
Fjäderfäproduktionen på Åland bestod tidigare av både broilerkycklinguppfödning och äggproduktion. Efter att slaktförädlingen av broiler upphört finns endast två lantbrukare som har äggproduktion som huvudsaklig produktionsinriktning. De två företag som är verksamma inom äggproduktionen är småskaliga men har hittat en nisch i att betjäna den lokala marknaden och leverera varan utan mellanhänder direkt till butik.
Hästnäring
Hästnäringen har tidigare inte betraktats som en produktionsinriktning inom lantbruket. De senaste åren har dock hästsporten etablerat sig starkt på Åland och antalet hästar har stadigt ökat. I takt med denna ökning har också hästnäringens betydelse också ökat för lantbruket. Hästnäringen är en betydelsefull konsument av produkter och tjänster ifrån lantbruket i form av t.ex. stallplatser, foder och strö. Hästnäringen är också intressant till den del att näringen inte är reglerad i EU-sammanhang och relativt oberoende av stöd.
På Åland är det ridsporten och travsporten som utgör de dominerande delarna av hästnäringen. I lantbruksstatistiska sammanhang kan konstateras att det är 9 gårdar som anger hästnäring som huvudsaklig produktionsinriktning. I statistiken uppges att det endast finns 243 hästar på Åland men den statistiken hänför sig endast till hästar på jordbrukslägenheter och ger ingen bild av det totala hästantalet. Bedömare säger att det totala hästantalet på Åland torde röra sig kring 700.
Ett problem är det bristande faktaunderlaget om omfattning och betydelse för jordbruket och samhället i övrigt och näringen skulle vara betjänt av en grundläggande kartläggning för att få en faktagrund för vidare satsningar.
Spannmålsproduktion och oljeväxtodling
Spannmål samt ärter och oljeväxter odlades på 4.360 hektar år 2006. Detta betyder att grödorna odlas på nästan 33 procent av den odlingsbara arealen på Åland och därmed också är de arealmässigt viktigaste grödorna. Spannmålsodlingen omsatte år 2005 nästan 750.000 euro eller nästan 4 % av lantbrukets totala försäljningsintäkter. Enligt 2004 års stödansökningar fanns det 141 gårdar som angav spannmålsodlingen som huvudsaklig produktionsinriktning.
Spannmålsodlingen har som enskild produktionsgren haft problem efter EU-medlemskapet. Prissänkningarna och de jordbrukspolitiska reformerna har slagit hårt mot näringen. Det har varit problematiskt att lyckas täcka odlingskostnaderna med försäljningsintäkterna. Trots detta har odlingen bibehållit sin omfattning som den mest dominerande växtodlingsgrödan. Orsakerna till detta kan vara dels produktionsinriktningens betydelse som foderproducent för djurproduktionen. En annan viktig faktor är att spannmålsodlingen är viktig som växtföljdsgröda på gårdar som är inriktade på produktion av specialgrödor och trädgårdsgrödor. Under det senaste året har spannmålsmarknaden utvecklats enormt mycket. En stigande efterfrågan av livsmedel samtidigt som de stigande energipriserna har gjort att också spannmålspriserna följt efter. De kraftigt stigande priserna har gjort att intresset för en intensifiering av odlingen med sikte på större skördar stigit igen. Med utökade volymer som skall avsättas som brödsäd har också uppkommit ökade behov av lagring och tillviss del torkning för att kunna förlänga försäljningsperioden och maximera priset för produkterna. Enligt konjunkturutsikterna är de högre spannmålspriserna inte ett kortvarigt fenomen utan priserna. Priserna kommer dock att variera mer än vad de gjort tidigare då intresset för spekulation på råvarubörser runt om i världen har stigit i takt med spannmålspriserna stigit och de omsatta volymerna ökat.
Potatisproduktion
Potatis odlades år 2006 på 836 ha på Åland. Huvudsakligen odlades potatis för förädling inom den lokala livsmedelsindustrin. Potatis för livsmedelsindustrin odlas på ca 550 hektar. Övrig areal består av utsädesodling för industripotatisen samt matpotatisodling som marknadsförs i huvudsak på den lokala marknaden. Totalt omsatte odlingen år 2006 ca 2,95 miljoner euro vilket är nästan 16 % av det åländska jordbrukets totala försäljningsintäkt. Potatisodlingen har varit en relativt stabil och viktig produktionsinriktning under många år. Lönsamheten inom odlingen har varit relativt god under förutsättning att skördenivåerna blir normala och över det normala. Trots detta har odlingsarealen minskat något de senaste åren. En strukturutveckling har skett inom odlingen men inom branschen sägs att investeringen i nya maskiner inte sker i tillräcklig omfattning för att bibehålla maskinstandarden och möta kommande krav på odlingen. En utmaning de kommande åren för produktionsinriktningen att utöka odlingen så att man uppfyller förädlingsindustrins efterfråga volymmässigt.
Sockerbetsproduktion
Sockerbetsodlingen på Åland uppgick 2006 till 849 hektar vilket är 6,4 % av den totala odlade arealen. Odlingen omsatte år 2006 ca 1,6 miljoner euro vilket är knappt 9 % av lantbrukets totala försäljningsintäkter. Sockerbetsodlingen har länge utgjort en viktig specialodlingsgröda för det åländska lantbruket och har varit speciellt viktig produktionsinriktning för gårdar med tätare markstrukturer som är vanligare förekommande på norra Åland. Odlingsgrödan är speciellt viktig i dessa områden då alternativgrödor i många fall är spannmål och vall där försäljningsintäkterna är betydligt lägre.
Genomförande av sockerbetsreformen gör produktionsinriktningens fortlevnad på Åland mycket osäker. Reformen med prissänkningar om 36 % och ca 40 procentig kvotnedskärning innebär framförallt för de åländska odlarna att de måste leverera sockerbetorna till en annan fabrik än tidigare. Byte av mottagningsort har inneburit att fraktkostnaderna för de åländska odlarna stigit med mellan 70-100 % från tidigare. Dessa förutsättningar gör att sockerbetor kommer att odlas endast av ett 10-tal odlare odlingssäsongen 2008. Inom en inte alltför lång sikt är det troliga scenariot att sockerbetsodlingen upphör på Åland.
Frukt- och grönsaksproduktion
Frukt- och grönsaksproduktionen är tillsammans med mjölkproduktionen den viktigaste produktionsinriktningen sett till försäljningsintäkter på Åland. Produktionsinriktningen renderade försäljningsintäkter till ett värde av ca 6,1 miljoner euro år 2006. Försäljningsvärdet uppgick till 33 % av lantbrukets totala försäljningsintäkter. Grödorna odlas på 762 ha eller 5,7 % av odlingsmarken.
De stora grödorna är, som nämnts, lök och äppel som står för nästan en tredjedel vardera av intäkterna inom frukt- och grönsaksproduktionen. Vid stödansökningen år 2004 har 103 uppgett att de har frukt- och grönsaksodling som huvudproduktionsinriktning samt ytterligare 25 har angett att de har växthusodling som huvudproduktionsinriktning. Den totala produktionen uppgick år 2006 till 12.262 ton.
Huvuddelen av produktionen avsätts på finska fastlandet genom ett lokalt uppköpsföretag. Konkurrensen inom näringen har ökat väsentligt efter EU-inträdet och konkurrensen har ytterligare skärpts i och med utvidgningen av unionen österut med länder med väldigt låga arbetskraftskostnader. Frukt- och grönsaksproduktionen lever i hög grad på de finländska konsumenternas förtroende för inhemska produkter.
I och med att marginalerna för traditionella produktionsinriktningar minskat har intresset för trädgårdsodlingen ökat i övriga landet samtidigt som riksmyndigheterna har gjort insatser för att stimulera odlingen ytterligare. Detta innebär att också den inhemska konkurrensen förmodligen också kommer att öka framöver.
Ständig utveckling, lyhördhet för handelns och konsumenternas signaler, hög effektivitet och kvalitetstänkande uppges vara centrala element för att den åländska trädgårdsodlingen skall kunna bibehålla sin tätposition på den finländska marknaden.
Ett problem som lyfts upp både gällande frukt- och grönsaksproduktion är det bristande intresset från nya producenter att etablera sig inom näringen. Trots att näringen anser sig vara en av de produktionsinriktningar som har bäst förutsättningar att vara framgångsrik i framtiden är intresset från unga nyetablerade odlare relativt svalt.
3.4. Bioenergi
Utvecklingen inom energiområdet är intensivt. Inom området elkraft och uppvärmning finns redan idag energiproduktion baserad på skogsråvara och vindkraft. Stora delar av energiförbrukningen hänför sig idag till uppvärmning till vilken det anses ofördelaktigt att använda fossila bränslen. God ersättare är att använda biobränslen och där finns en stor potential i jord- och skogsbruket.
Tyngdpunkten i energiframställning inom lantbruket är inom skogsbruket. Skogsbruket har, som konstaterats, god nettotillväxt som kan avnändas i energisammanhang i kombination med andra restprodukter från skogsbruket. De senaste årens stigande energipriser i kombinationen med nedgången inom spannmålsproduktionen har även öppnat möjligheter för energiproduktion inom jordbruket. Energigrödorna kan utgöras av spannmål som t.ex. havre som används som bränsle i pannor eller t.ex. mer specialiserade energigrödor som t.ex. rörflen eller olika oljeväxter som pressas till olja för att användas som bränsle. Intressant i ett energiutvinningsperspektiv kan också vara att utnyttja restprodukter efter skörd från jordbruket. I dagsläget diskuteras dock om det är förenligt med hållbar utveckling att producera energi med produktionsmedel som kunde användas för livsmedelsproduktion.
Skattesystemet gynnar inte förädlingen av energigrödor till fordonsbränsle och en skatteändring är förmodligen nödvändig för att en mer omfattande utveckling skall ske. Ett problem i sammanhanget är att användande av bioenergiprodukter från jordbruket ofta leder till sura förbränningsrester skapas i rökgaserna som i sin tur skadar anläggningar som inte är speciellt anpassade för ändamålet. Utveckling av s.k. agropellets kan vara en lösning på problemet.
Det har också konstaterats att det finns en stor potential i framställningen av biogas från jordbruket. Gasen kan användas för uppvärmning, elenergiframställning eller för bränsle för fordonsdrift. En anläggning på Åland planeras för närvarande där biomassan som skall användas består av vasslen som uppstår som restprodukt vid ostproduktion vid det lokala mejeriet.
Det övergripande målet för Åland är att bli så fritt från användning av fossila bränslen och så självförsörjande med förnyelsebara energiformer som möjligt. När det gäller lantbruket specifikt som energiproducent är delmålen på kort sikt (2008-2010) att:
· Öka den lokala biobränsleandelen i energiproduktionen,
· Utnyttja restprodukter efter skörd och specialodlingar i energisammanhang,
· öka användningen av vass som idag är en helt outnyttjad resurs.
På längre sikt (2011-2025) skall delmålen vara:
· Utveckla och kommersialisera produktionsmetoder som effektiverar utbytet av biomassa,
· Den s.k. andra generationens produktionsmetoder för utnyttjandet av agroprodukter utvecklas så att utbytet vid framställning av t.ex. biodiesel blir högre än idag,
· Biobränslesystemen vidareutvecklas och Åland förväntas ha egen pelletsproduktion. Pellets från skogsflis (grönflis) förväntas bli ekonomiskt försvarbart,
· Hybridfordon drivs av Ålandsproducerat biobränsle och
· Mikroturbiner på gårdsnivå som drivs av biogas eller andra förgasade biobränslen genererar el och förväntas vara lönsamma då inmatningstariffer betalas till produktion från förnyelsebara energikällor. Även småskalig vindkraft kan bidra till elproduktion på jordbruksfastigheterna.
Någon direkt statistik över hur stor del av arealen på Åland som används till odling av energigrödor finns inte men det kan konstateras att det inte skett något stort genombrott ännu. En betydande andel av den åländska odlingsmarken odlas relativt extensivt med låg produktivitet. Denna areal borde utgöra en stor potential för bioenergiproduktion på åkermark med högre lönsamhet än de extensiva grödor som nu odlas på markerna.
Vid en eventuell exploatering av den här typen av areal för bioenergiproduktion är det viktigt att komma ihåg de biodiversitetsvärden som skapas på arealer som odlas extensivt. Det optimala vore att utnyttja arealerna extensivt för bioenergiändamål med biodiversiteten bevarad. Landskapsregeringen kommer därför att ha strategin att de grödor som används för bioenergiframställning är sådana grödor som är jämbördiga eller bättre i avseende på påverkan på miljön och biodiversiteten i odlingslandskapet.
Natura 2000 områden och potentiella högt naturvärde områden skall inte användas för produktion av bio-energi. I klimatstrategin för landskapet Åland sägs att en utökad användning av bioenergi bidrar till att uppfylla landskapets klimatmålsättningar även om den utökade användningen leder till vissa CO2 utsläpp. I landskapsregeringens energistrategi för perioden 2007-2020 sägs det att det är centralt att den så kallade netto-energi principen används när gröda och förädlingsmetod väljs då man skall utnyttja jordbruksprodukter för bioenergi-produktion.
Det finns i dagsläget inte någon statistik över den totala användningen av bioenergi på Åland.
3.5. Ekologisk produktion
Utvecklingen av den ekologiska produktionen har varit framgångsrik under en lång följd av år, sett till arealen. Den ekologisk odlade arealen uppgick år 2007 till 2.910 ha. Detta betyder att uppemot 22 % av den totala odlade arealen på Åland odlas ekologiskt. Arealen fördelar sig på ca 2.130 ha vall och betesvall, 340 ha spannmål och oljeväxter, 15 ha potatis och andra rotfrukter, 4 ha grönsaker samt frukt och bär och 205 ha träda. Gällande husdjursproduktionen finns ca 280 dikor och ca 2.256 tackor i ekologisk produktion.
Arealutvecklingen har som nämnts varit positiv inom den ekologiska odlingen, däremot har inte marknadsutvecklingen för ekologiska produkter varit lika positiv. Då Ålands landskapsregering vid utarbetande av landsbygdsutvecklingsprogrammet 2000-2006 gjorde en relativt ambitiös satsning på den ekologiska produktionen gjorde man det med två politiska huvudmotiv. Det ena motivet var att den ekologiska odlingen är en hållbar produktionsform med stor miljönytta och det andra var att produktionsformen rent ekonomiskt borde vara intressant för det småskaliga åländska lantbruket. I slutfasen av genomförande av programmet kan konstateras att målsättningarna inte har uppfyllts.
För att få till stånd en utveckling av produktionen kan två områden identifieras som de med störst potential; spannmålsproduktion och köttproduktion. Inom spannmålsproduktionen borde det finnas potential att producera relativt stora volymer av enhetliga sorter som skulle vara möjliga att transportera och marknadsföra på ett effektivt sätt med tanke på de relativt stora omställda arealerna som finns att tillgå. Den marknadsledande åländska uppköparen anser dock för närvarande att handeln med eko-spannmål inte är intressant att satsa vidare på.
Ett privat initiativ kring försäljning och förädling av ekologiskt odlad spannmål har av den anledningen fått sin början. Det här initiativet har varit en nödvändighet för att överhuvudtaget åstadkomma en fungerande marknadssituation för ekologisk spannmål.
Inom köttproduktionen finns en lokal efterfrågan, främst från samhällsinstitutioner som skolor och daghem i kommuner där det fattats politiska beslut om att använda ekologiskt producerade produkter i bespisningen. Den lokala marknaden är dock begränsad så ekologiskt producerat kött säljs även till fastlandet. En stor del av lammköttet produceras på ekologiska gårdar och det är också inom den sektorn man hittar positiva exempel på marknadsutveckling.
En del av den ekologiskt odlade vallarealen finns på mjölkgårdar och dessa gårdar skulle kunna utgöra en potential för ekologisk mjölkproduktion, efter att de gjort de anpassningar som krävs gällande byggnader, foderhantering etc. som krävs för ekologisk mjölkproduktion, om man skulle finna avsättningsmöjligheter för ekologisk mjölk. Det åländska mejeriet fokuserar på den lokala marknaden och mejeriet har inte ansett att det finns en tillräckligt stor lokal marknad för ekologisk konsumtionsmjölk för att det skall vara motiverat att göra en satsning på en ekologisk linje.
Grönsaksodlingen har tidigare ansetts vara den sektor där den ekologiska produktionen skulle kunna få störst genomslag då det handlar om en produktgrupp som konsumeras färsk utan omfattande förädling och där avsaknaden av användningen av kemiska bekämpningsmedel skulle kunna vara av ett argument i marknadsföringssammanhang.
Inom det här segmentet har produktionen inte ökat upp till ställda förväntningar. Som orsak till att den ekologiska produktionen verkar ha svårt att vinna mark anges lönsamheten. Det har saknats ekonomiskt incitament att gå över från konventionell grönsaksproduktion till ekologisk då den ekologiska produktionen är mer arbetsintensiv och mer kunskapskrävande samtidigt som priserna inte är tillräckligt mycket högre. För att komma tillrätta med marknadssituationen inom grönsaksodlingen krävs initiativ liknande de som beskrivits för spannmålsodlingen. Sådana initiativ finns bl.a. inom odlarorganisationen odlarringen och ett nystartat initiativ kring prenumeration av grönsaksleveranser enligt en dansk modell.
Efterfrågan på ekologiska livsmedel ökar i Europa. I Sverige ökade försäljningen av ekologiska livsmedel med ca. 10 % och uppgick totalt till ca 2-3 % av den totala livsmedelsförsäljningen. Enligt Danmark, som är föregångare inom produktion och marknad, är nyckeln till utveckling tillräckliga volymer för att möta marknadens efterfrågan till måttfulla merpriser. Detta gäller förmodligen också på Åland och för att utnyttja potentialen i den ekologiska odlingen behövs flera odlare med produktiv och rationell produktion samt utökad förädling.
3.6. Skogsbruk
Ålands totala landareal uppgår till 152 600 ha. Av denna utgörs 76,5 % av skogsbruksmark (116 700 ha) och 23,5 % av övrig mark. Andelen impediment är förhållandevis hög och uppgår till 18 % av den totala landarealen. Den produktiva skogsmarksarealen är 61 700 ha, vilket motsvarar drygt 40 % av landarealen (tabell 1). Skogsbruksmarken i de egentliga ekonomiskogarna beräknas uppgå till ca 67 600 ha.
Tabell 1. Markanvändningsklasser år 1997 (Källa: METLA RST 9).
|
| Skogsbruksmark | Övrig | Total | ||||
|
| Skogsmark | Tvinmark | Impediment | Vägar, avlägg etc | Totalt | mark | landareal |
| Areal 1000 ha | 61,7 | 27,3 | 27,5 | 0,3 | 116,7 | 35,9 | 152,6 |
| Areal % | 40,4 | 17,9 | 18 | 0,2 | 76,5 | 23,5 | 100 |
Arealen skogsbruksmark har under de senaste decennierna minskat något till förmån för övrig mark (figur 1).
Figur 1. Arealen skogsbruksmark och övrig mark vid tidpunkten för den 5:e till 9:e riksskogstaxeringen (RST) åren 1963-1997. Med övrig mark avses t ex jordbruksmark, byggnadsmark, allmänna vägar, kraftledningsgator mm (Källa: METLA RST 9).
Markägarstrukturen skiljer sig en hel del från angränsande regioner. Det privata markägandet är mycket högt på Åland och hela 91 % av skogsmarken är i privat ägo. Följaktligen är även andelen bolags- och samhällsägd skogsmark liten (tabell 2). Sett till hela skogsbruksmarken är den privata ägarandelen 88,5 %.
Tabell 2. Skogsmarkens och skogsbruksmarkens fördelning på ägargrupper år 1997 (Källa: METLA RST 9).
|
| Privata | Samfällda 1) | Bolag | Landskapet |
| % av skogsmarken | 90,6 | 6,3 | 1,1 | 2,0 |
| % av skogsbruksmarken | 88,5 | 7,7 | 1,0 | 2,8 |
1) Kommuner, församlingar, samfälld skog, stiftelser, kommanditbolag och bostadsaktiebolag.
Enligt skattestyrelsens uppgifter fanns det i slutet av år 2005 4.572 skogsfastigheter på Åland. Av dessa är 2.855 st. fastigheter med minst 2 hektar, vilket utgör en grund för skogsvårdsavgift. Medelarealen för de fastigheter som betalar skogsvårdsavgift uppgår till ca 17 ha och ca 0,9 ha för de som ej erlägger avgift (tabell 3). Endast 7 fastigheter var år 2005 över 200 hektar stora. En och samma skogsägare kan dock äga ett flertal fastigheter, varför antalet stora skogsägare är något större.
Tabell 3. Skogsfastigheternas antal, areal (skogsmark) och medelareal år 2005 (Källa: Skattestyrelsen 2006).
|
| Antal | % | Hektar | % | Medelareal (ha) |
| Skogsfastigheter > 2 ha | 2855 | 62,4 | 49524 | 97,0 | 17,3* |
| Skogsfastigheter < 2 ha | 1717 | 37,6 | 1555 | 3,0 | 0,9 |
|
|
|
|
|
|
|
| Totalt | 4572 | 100 | 51079 | 100 | 11,2 |
*)Inkl. landskapets egna skogar, trots befrielse från skogsvårdsavgift.
Den åländska skogsmarken består av en mosaik av skogstyper från karga hällmarker till högproduktiva lundar. De friska och lundartade moarna dominerar, men andelen lundar utgör anmärkningsvärda 14 % av momarksarealen (figur 2). Av totala arealen skogsbruksmark utgör kärren 4,5 %, myrarna 2,2 % och mossarna 1 %.
Figur 2. Skogsmarkens fördelning på skogstyper, momark (Källa: METLA RST 9).
LH = Lund OMT = Lundartad mo MT = Frisk mo
VT = Torr mo CT = Karg mo CIT = Lavmo
Ny riksskogstaxering
Den tionde riksskogstaxeringen (RST 10) utfördes på Åland år 2007 och resultaten väntas bli klara under sommaren 2008. De preliminära resultaten från taxeringen visar att såväl tillväxt som virkesförråd i de åländska skogarna har ökat kraftigt de senaste 10 åren. Resultaten visar också att andelen skog i åldersklasserna 20-40 år har ökat kraftigt, vilket är främsta förklaringen till den stora totala tillväxtökningen. Det är naturligtvis mycket glädjande att virkesförrådet och tillväxten ökat, men det ställer även stora krav på den åländska skogsnäringen. Behovet av plantskogsröjningar och första gallringar är mycket stort, samtidigt som maskinpark och personella resurser är begränsande faktorer då dessa åtgärder är tidskrävande och kostsamma att utföra. Plantskogsröjning och första gallring är oerhört viktiga åtgärder för att inte äventyra den långsiktiga kvaliteten och tillväxten i framtidens skogar. Resultaten från den tionde riksskogstaxeringen skall utgöra grunden för ett nytt regionalt skogsprogram för Åland de kommande åren.
Under åren 2003-2007 har man i medeltal avverkat 190 000 m3 avsaluvirke per år med en toppnotering på 217 000 m3 år 2004. I det förra regionala skogsprogrammet har målsättningen varit en årlig avverkningsnivå på 208 000 m3, men denna målsättning måste höjas i det kommande programmet. Den totala avgången har under den senaste 10-års perioden endast varit ca 60 % av tillväxten och virkesförrådet i de åländska skogarna ökar fortsättningsvis kraftigt.
Inom skogsnäringen fanns en oro för att avverkningen skulle minska då skattesystemet inte längre utgjorde ett incitament till avverkning samt då virkespriserna upplevdes som låga. För att främja beståndsvården har finansministeriet nyligen utrett möjligheten till skattefrihet för försäljningsinkomster från förstagallringsavverkningar och inväntar nu kommissionens ställningstagande i frågan. Virkespriset har höjts rejält under hösten 2006 och 2007, vilket åtminstone på kort sikt förbättrat lönsamheten inom privatskogsbruket. En hög avverkningsnivå utgör motorn i skogsbruket eftersom det även leder till ökad aktivitet i skogsvårdsarbetet samt allmänt sett bättre skötta skogar. De senaste årens milda och blöta vintrar med dålig bärighet i terrängen och på skogsbilvägarna har medfört problem för skogsbruket. Skogsbilvägarna utsätts dessutom för en allt större belastning då utvinningen av biobränsle från skogen ökar rejält.
Skogen på Åland har hittills till största delen utnyttjats till traditionellt skogsbruk. I ett modernt skogsbruk utnyttjas skogens potential i ett bredare perspektiv. Det kan förutom utvinnande av bioenergi även vara frågan om mångbruk i form av jakt och olika former av äventyrsturism. Ytterligare utvecklingsmöjligheter inom skogsbruket uppges vara nischad specialförädling.
4. Analys av den åländska landsbygdsnäringen
Förutsättningarna för det åländska jordbruket har sammanfattats i en analys för hela näringen.
| Styrkor: - Starkt förtroende på hemmamarknaden - God djurhälsa - Samhället intresserad av att ersätta för hållande av ett öppet landskap - Närhet till beslutsfattare - Gott konjunkturläge och låg arbetslöshet - Korta kommunikationsvägar från producent till förädlare - Skickliga producenter (produktionen) - Goda klimatfaktorer jämfört med övriga Finland - Isolerade läget en styrka i sjukdomssammanhang - Välutbyggda stödfunktioner trots Ålands litenhet (rådgivning, utbildning, försöksverksamhet etc.) - Åland är ett geografiskt avgränsat område vilket underlättar vid stora övergripande insatser (t.ex. rådgivningsinsatser, sjukdomsbekämpningar etc.) - Väletablerade förädlings- och handelsföretag - Centralt läge i Östersjön
| Svagheter: - Småskalighet både i produktion och förädling, risk för ineffektivitet - Bristande affärsmässighet i företagandet (till skillnad från produktionen, se styrkor) - Passiviserande och strukturhämmande stödformer (arealstöden kapitaliseras i markvärdet, dyrt att köpa och arrendera mark trots att produktionsavkastningen är liten) - Höga arrenden och markpriser - Långsam strukturförändring - Dålig arrondering, små skiften - Begränsade möjligheter till direktförsäljning - Hög kostnadsnivå - Insulärt läge - Begränsad efterfrågan på ekologiska produkter - Ojämn produktion över året (djurnäringarna) - För få förädlingsmöjligheter och för små volymer - Enskilda kunder har stor betydelse för olika sektorers framtid |
| Möjligheter: - Möjligheter till marknadsmässig expansion i de flesta sektorerna - Kvalitetsproduktion - Hög efterfrågan på livsmedel - Livsmedelsäkerhet och spårbarhet borde vara lättare att genomföra jämfört med större regioner - Kostnadsbesparande effektiviseringar och strukturrationaliseringar - Samarbetsprojekt och maskinsamverkan - Företagsutveckling - Nya grödor - Produktionsstyrning (djurnäringar) - Produktionsutveckling - Diversifiering - Spetsrådgivning för produktionsutveckling - Marknadsinsatser för att ytterligare stärka konsumentförtroendet - Närheten till stora marknader (Helsingfors resp. Stockholmsområdet) - Närheten till Sverige för kompetensutveckling och benchmarking - Utnyttjande av extensivt odlade arealer med bibehållande av biodiversiteten - Ökat utnyttjande av skogsarealen - Produktion av kollektiva nyttigheter som öppet landskap
| Hot: - Utslagning av industri- och handelsföretagen - Upphörande av slakt lokalt - Sockerbetsodlingens framtid - Utveckling av jordbrukspolitiken som inte passar det åländska jordbruket - Internationaliseringen av handeln - Osäkerheter inom stödpolitiken - Stödberoende produktion - Pessimism bland producenter och negativ attityd - Konservatism bland producenter - Småskalighet inom både produktion och förädling - Behovet av effektiviseringar hot t.ex. mot skärgårdsjordbruk (främst mjölkproduktion) - Finländska marknaden känslig för import (importen blir snabbt prisstyrande trots små importvolymer) - Höga fraktkostnader - Hög åldersstruktur och för få nyetableringar - Konkurrenskraftig omvärld - Klimathot - Övergödning av vattendrag - Igenväxning av den forna betesmarken - Minskning av artrikedomen och utarmningen av biodiversiteten |
5. Åtgärder
De finansiella resurserna för att genomföra de offentliga lantbrukspolitiska åtgärderna under perioden 2007-2013 uppgår till sammanlagt ca 57 miljoner euro eller 8,1 miljoner/år varav Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling står för ca 17,5 miljoner euro. Därutöver finansierar landskapet skördeskadesersättningar, räntestöd för investeringslån, rådgivning, avbytarservice, försöksodling och utbildning som gynnar lantbruksnäringen.
5.1. Ökad konkurrenskraft
I analysen har konstaterats att globaliseringen inom förädlingsindustrin och inom handeln med livsmedel gör att kraven på hög konkurrenskraft och hög effektivitet inom näringen ökar ytterligare. I analysen framkommer också att kompetens och kvalitet är intimt kopplade till konkurrenskraften. Det är en stor utmaning för landsbygden att hantera dessa krav på utveckling för att fortsättningsvis utgöra en bas på landsbygden och fortsättningsvis kunna leverera råvaror till den lokala livsmedelsindustrin på ett konkurrenskraftigt sätt trots de strukturella, geografiska och ekonomiska begränsningar som finns.
Övergripande målsättningar kopplade till detta är hållbar utveckling och en marknadsanpassad lantbruksproduktion, hög konkurrenskraft generellt inom jord- och skogsbruksproduktionen samt hög konkurrenskraft och utveckling inom livsmedelsindustrin och förädlingsindustrin.
Landskapsregeringens strategi är därför att utveckla konkurrenskraften och effektiviteten hos landsbygds- och förädlingsföretagen med ett hållbart resursutnyttjande som grund. Strategin går ut på att utveckla strukturen bland lantbruksföretagen, öka effektiviteten, höja kompetensnivån och höja kvaliteten inom lantbruksproduktionen och vidareförädlingen för att detta sin tur skall leda till ökad konkurrenskraft och ökad lönsamhet på gårdsnivå.
Åtgärder som genomförs är att:
· stöda företagens investeringar i utökad produktionskapacitet, rationaliserings- och kvalitetshöjande insatser, ny teknik samt miljö- och djurskyddsanpassningar,
· minska negativa effekter på klimatet,
· utveckla kompetensen hos landsbygdsföretagarna,
· stöda nyetableringar,
· stöda nya samarbetsformer samt diversifierande verksamheter inom ramen för jord- och skogsbruksverksamhet och
· stöda utvecklandet av innovationer och utvecklandet av nya marknader för jord- och skogsbruksprodukter.
En utförligare beskrivning av de konkreta åtgärderna återfinns i landsbygdsutvecklingsprogrammet.
5.2. Förbättrad miljö och landsbygd
I analysen konstateras att det finns tre starka hotbilder för den åländska landsbygden och Åland som helhet med koppling till miljön; klimathotet, övergödningen och igenväxningen av kulturlandskapet.
De krav som ställs på lantbruket och landsbygden i form av högre konkurrenskraft och effektivare produktion har också en baksida i en intensivare produktion där mindre hänsyn tas till miljöfrågor, långsiktig hållbarhet och resurssnålt utnyttjande av naturresurser.
Negativa effekter av en intensivare produktion syns mycket snabbt i den känsliga miljö som karaktäriserar Ålands natur och landskapsbild. Närheten till öppna vatten och en landskapsbild karaktäriserad av mångårig betesdrift gör att effekterna av en intensifiering av lantbruket snabbt blir synliga, om man inte samtidigt gör en anpassning till miljömässigt hållbar produktion.
Det åländska jordbruket utgör en del av hela Östersjönregionens jordbruk. På Östersjönivå är jordbruk den enskilt största utsläppskällan av näringsämnen. I HELCOMs nyligen godkända åtgärdsprogram för Östersjön betonas vikten av åtgärder inom jordbrukssektorn. Även ramvattendirektivet för grundvatten, sjöar och kustvatten (=våra egna skärgårdsvatten) och det marina direktivet för skyddet av Europas hav innebär nya krav på vattenskyddsåtgärder i de flesta av Östersjöns delområden . Motsvarande krav kan komma att ställas inom arbetet med att minska klimatförändringen.
Det finns begränsningar i det åländska landskapet i fråga om möjligheter till effektivisering och strukturrationalisering av odlingen.
Målsättningen är att åstadkomma en hållbar utveckling av lantbruksproduktionen. Det åländska lantbruket bedrivs i många fall i en känslig miljö som ställer speciella krav på odlingsmetoder och insatser i jordbruket. Lantbruket skall utnyttja naturresurserna på ett hållbart sätt samtidigt som verksamheterna på landsbygden bevarar och utvecklar det åländska kulturlandskapet med dess värden, vilka är ett arv av mångårig småskalig jordbruksdrift med djurproduktion.
Landskapsregeringens strategi är att minska lantbrukets negativa miljöpåverkan. Detta görs genom åtgärder för miljövänligt lantbruk.
Åtgärderna som skall genomföras skall:
· stimulera minskat växtnäringsläckage med allmänna och riktade insatser,
· minska användningen av kemiska bekämpningsmedel
· stimulera ekologisk produktion samt
· stimulera utnyttjande, bevarande och nyskapande av naturbetesmark och därigenom också stimulera den biologiska mångfalden.
Åland är klassat som ett område betingat med särskilda svårigheter och landskapsregeringens strategi är att fortsätta att stöda jordbruket för extrakostnader och inkomstbortfall på grund av dessa åtgärder i syfte att bevara landskapsbilden och stimulera till att använda hållbara jordbruksmetoder.
En utförligare beskrivning av de konkreta åtgärderna återfinns i landsbygdsutvecklingsprogrammet.
5.3. Livskvalitet och diversifierad ekonomi på landsbygden
I analysen konstateras att strukturutvecklingen och omställningen inom lantbruket gör att antalet lantbruksföretag på Åland minskar. Eftersom arbetslösheten är mycket låg får inte detta direkta effekter i form av arbetslöshet och utflyttning från landsbygden då alternativ sysselsättning finns och avstånden är korta på Åland. Detta framgår också av statistiken som visar att landsbygden som helhet på Åland har haft positiv befolkningsökning de senaste åren (ökningen koncentrerar sig dock till kommunerna närmast staden Mariehamn).
För att landsbygden långsiktigt skall bibehålla sin attraktionskraft och bevaras levande under en fortsatt strukturutvecklingsprocess finns ändå ett behov av att diversifiera ekonomin på landsbygden. I analysen räknas en rad möjligheter upp som kan utveckla landsbygdsekonomin och landsbygdens generella attraktionskraft.
Övergripande målsättningar är breddade inkomstmöjligheter på landsbygden och i skärgården, ökat entreprenörskap på landsbygden och goda livsbetingelser på landsbygden. Detta skall uppnås genom att landskapsregeringen har som strategi att diversifiera landsbygdens näringsliv och därmed öka landsbygdens attraktionskraft som boendeort och öka livskvaliteten för de boende på landsbygden.
Åtgärder som genomförs är att:
· stöda företagande som skapar diversifierande inkomster till jordbrukare,
· stöda småföretagande och entreprenörskap,
· stöda satsningar som gynnar turismen,
· stöda åtgärder för höjande av livskvaliteten på landsbygden och
· stöda kompetensutveckling.
En utförligare beskrivning av de konkreta åtgärderna återfinns i landsbygdsutvecklingsprogrammet.
5.4. Genomförande av Leader
Landskapsregeringen har konstaterat att en drivkraft i utvecklandet av landsbygden kommer från ett starkt lokalt engagemang, lokala initiativ, samarbete, ungdomsarbete och entreprenörskap på landsbygden. Landskapsregeringen har vid studier av omkringliggande regioner konstaterat att användande av Leader-metoden vid landsbygdsutvecklingsarbete framgångsrikt gjort att dessa faktorer stimulerats i avfolkningsbygder.
Åland som helhet uppvisar inte de karaktäristiska dragen hos en Leader-region med utflyttning och hög arbetslöshet förutom i skärgården och vissa randkommuner vilket också framgår av analysen. Av den anledningen är det väsentligt att genomförandet av Leader på Åland noga anpassas till de förhållanden som råder.
Landskapsregeringen har som målsättning att öka entreprenörskapet på landsbygden samt att ha goda livsbetingelser på landsbygden i vilket innefattas bl.a. ett starkt engagemang bland befolkningen för sin boendeort. En av landskapsregeringens strategier för att uppnå detta är att implementera Leader-metoden vid landsbygdsutvecklingsarbete på Åland.
Leader-metoden har hittills inte använts på Åland men i landsbygdsutvecklingsprogrammet för perioden 2007-2013 implementeras metoden.
5.5. Artikel 141-stödet
Stödet berör främst djurproduktionen och växthusnäringen samt frukt- och grönsaksodlingen gällande lagringen av produkter, men då framförallt djurproduktionen är av stor betydelse för hela landsbygden är det en stor fråga för hela landsbygdsområdet. Landskapsregeringen implementerar artikel 141-stödet inom det område som faller inom landskapets behörighet, strukturstöden i form av förhöjda investeringsstöd till artikel 141 odlingsinriktningarna.
5.6. Samordning av stödadministrationen
Administrationen av areal- och djurstöden är för närvarande uppdelad på flera olika myndigheter med delvis överlappande uppgifter. Under budgetåret 2008 inleds ett utredningsarbete med syfte att föreslå former för en ny och effektivare stödadministration.
5.7. Rådgivning och utbildning
Utvecklande av konkurrenskraften genom att utveckla effektiviteten, kvalitetstänkandet samtidigt som naturtillgångarna utnyttjas hållbart kräver en hög kunskapsnivå för att lyckas. I detta sammanhang är rådgivningen och kunskapsutveckling genom utbildningar viktiga.
Målsättningen är att samordna de organisationer som bedriver rådgivning till primärnäringsföretagande så långt det är möjligt för att uppnå en effektivare och kvalitativare rådgivning på landsbygden. Rådgivningen skall:
- i större utsträckning än tidigare fokusera på produktionsrådgivning
- höja sin egen kompetens för att svara upp mot de ökade kraven inom produktionen
- ha en större ekonomisk koppling
- arbeta mer direkt mot företagare
- utveckla rådgivningstjänsterna som erbjuds i skärgården
- arbeta mer projektinriktat och
- intensifiera samarbetet mellan de olika organisationerna som utför produktionsrådgivning samt till organisationer som utför allmän företagsrådgivning.
Utbildningen inom sektorn skall utformas så att den gagnar näringslivet och dess utvecklingsmöjligheter på den åländska landsbygden. Entreprenörskap, kreativitet och nytänkande är begrepp som skall vara vägledande för utbildningen vid naturbruksskolan.
5.8. Försöksverksamhet
Försöksstationens roll som kompetens- och utvecklingsresurs för det åländska lantbruket är viktig. Den övergripande målsättningen för försöksstationen är att genom sin verksamhet producera information och utveckla metoder som bidrar till att stärka de enskilda jordbruksföretagens konkurrenskraft och minska deras miljöpåverkan. Försöksstationen skall därför:
- ha fokus på försök inom områden där den ekonomiska nyttan är störst,
- vara inriktad på utvecklande verksamhet,
- ha viss verksamhet och därutöver en uppdragsorienterad verksamhet med beställningar från näringen,
- med fokus på råvaran klarlägga olika sorters lämplighet för olika förädlingsändamål och om tillfälle ges medverka i ett nätverk för utvecklande av småskalig livsmedelsförädling samt
- hålla en öppen dialog med konsumenterna.
5.9. Avbytarservice
En fungerande avbytarservice är en förutsättning för ett fungerande småskaligt jordbruk med djur. Huvudmålsättningen med avbytarservicen är att bibehålla ett öppet landskap samt en levande landsbygd. Avbytarservicen skall hjälpa till med att:
- bibehålla djurhållning av framförallt betesdjur och
- skapa goda förutsättningar för djurhållningsverksamhet.
5.10. Skördeskadeersättning
Ett fungerande skördeskadeersättningssystem är en viktig förutsättning för en utvecklad special- och trädgårdsodling. Skördeskadeersättningssystemet skall lindra de likviditetsproblem som kan uppstå då intäkter från odling uteblir eller minskar på grund av skördeskador som uppstått på grund av onormalt ogynnsamma väderleksförhållanden. För att trygga enskilda företagare som drabbas av skördeskador initieras ett system med en särskild skördeskadefond/självförsäkringsfond.
5.11. Ekologisk produktion
Landskapsregeringen skall fortsätta stimulera ekologisk produktion inom ramen för stöd till miljövänligt odlande som nämns under kap. 5.2. Målsättningen är att insatserna skall riktas mot produktiv ekologisk produktion och att den ekologiska arealen skall användas för produktion av ekologiska livsmedel eller foder till ekologisk husdjurproduktion. Inom rådgivning, utbildning och försöksverksamhet skall produktiv ekologisk produktion fortsatt prioriteras. Landskapsregeringen avser också att initiera projekt för att utveckla produktiviteten inom produktionen samt att få fram nya lokala ekologiska produkter på marknaden.
5.12. Skogsbruket
Ålands landskapsregering har för avsikt att starta arbetet med att utarbeta ett nytt regionalt skogsprogram så snart resultaten från riksskogstaxeringen blivit definitiv. I programmet kommer landskapsregeringen att redogöra för de skogsbrukspolitiska målsättningarna samt de åtgärder som landskapsregeringen planerar att vidta för att nå målsättningarna.
6. Framtiden
De målsättningar, strategiska riktlinjer och åtgärder som har beskrivits i det föregående gäller huvudsakligen perioden 2007-2013. Trots det sker det fortlöpande revideringar av den helt reglerade euroepiska jordbrukspolitiken som påverkar lantbrukets verksamhetsförutsättningar även på kortare sikt.
Exempel på det är den pågående reformen av stöd till mindre gynnade områden, det s.k. LFA-stödet och förberedelser inför perioden efter år 2013 m.m. Nivån på gemenskapsfinansieringen sjönk med ca 30 procent den nuvarande perioden jämfört med åren 2000-2006 och den utvecklingen förväntas fortsätta. Från år 2014 kommer troligen de direkta produktionsstöden att minska ytterligare och gemenskapspolitiken inriktas på landsbygdsutveckling i ett bredare perspektiv.
Landskapsregeringens fokusering i jordbrukspolitiken är därför att eftersträva en långsiktigt hållbar utveckling. Det innebär konkret en stark satsning på miljöåtgärderna för vilka 80 procent av finansieringen till jordbruksstöden skall användas. Dessutom prioriteras investeringar som påverkar den strukturella utvecklingen inom näringen för att skapa en lönsam produktion på sikt och stärkt konkurrenskraft. Ur ett socialt perspektiv riktas även insatser till landsbygdsbefolkningen som engagerar sig i den lokala landsbygdutvecklingen. Landskapsregeringen följer också med utvecklingen och debatten kring produktion av energi på jordbruksmark med bakgrund i de negativa effekter som skönjs i form av livsmedelsbrist och höga matpriser.
EU-kommissionen gör för närvarande en ”Hälsokontroll” av den gemensamma jordbrukspolitiken. Syftet är att uppnå större enhetlighet och flexibilitet inom jordbrukspolitiken. Bland förslagen som föreslås inom ramen för ”Hälsokontrollen” kan nämnas:
- Utfasning av stöd som baserats på inkomster och istället införa system med mer enhetliga stödnivåer.
- Öka graden av frikoppling av stödet från produktionen.
- Gradvis minska stödutbetalningarna till stora jordbruksföretag.
- Öka den minsta areal som en jordbrukare måste inneha för att ha rätt till EU-stöd (0,3 ha idag).
- Se över de s.k. tvärvillkor son jordbrukaren måste uppfylla för att ha rätt till stöd.
Ytterligare skall bl.a. interventionssystemen ses över samt, som tidigare nämnts, mjölkkvoterna avskaffas från 2015. Gällande mjölkkvoterna skall en gradvis utfasning av kvoterna genomföras för att möjliggöra en mjuklandning för företagarna inom sektorn.
Sammantaget kan konstateras att satsningar på marknadsanpassning av produktionen och utfasning av inkomststöd och utfasningen av artikel 141-stödet gör att utvecklande av konkurrenskraften inom det åländska lantbruket är mycket viktigt med perspektiv på perioden efter 2013.