Näringsutskottets betänkande 3/2000-2001
| Ålands lagting | BETÄNKANDE nr 3/2000-2001 | |
| Utskott | Datum | Arkivbeteckning |
| Näringsutskottet | 2001-02-02 | NU0320002001 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| | ||
| Till |
|
| Ålands lagting |
|
|
|
|
|
|
|
| Näringsutskottets betänkande om | |
| Målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer | |
| Regionpolitiken på Åland | |
I N N E H Å L L
Sammanfattning
Landskapsstyrelsens förslag
Landskapsstyrelsen har till lagtinget överlämnat två meddelanden som berör regionpolitiken och näringspolitiska reformer.
Meddelande nr 3/1999-2000 om målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer är en uppföljning av landskapsstyrelsens meddelande nr 1/1997-98 om näringspolitiken och EU:s reformprocesser. I det tidigare meddelandet uppställdes preliminära målsättningar för den åländska regional- och näringspolitiken som nu redogörs för mer detaljerat. Meddelandet syftar till att ge en samlad bild av deltagandet i EU:s olika program och inhämta lagtingets synpunkter inför förhandlingarna om programmen, fastställandet av regler för genomförandet och verkställigheten av programmen. I meddelandet redogörs inledningsvis för hur Åland, vårt näringsliv och utvecklingen beskrivs inför Europeiska kommissionen. Denna beskrivning kan utgöra underlag för en närings- och regionalpolitisk utvecklingsdebatt i lagtinget. Meddelandet innehåller målsättningar och förslag till åtgärder beträffande regionalt statligt stöd, strukturfondsprogram samt jordbruks- och fiskeripolitiken för perioden 2000-2006. Sakinnehållet är brett och behandlar bland annat utbildnings-, arbetsmarknads-, regional-, jordbruks-, fiskeri- och miljörelaterade frågor av betydelse för näringslivet samt samarbete med närliggande regioner. En gemensam nämnare är att förslagen bygger på en anpassning till EG:s regelverk och beträffande strukturfonds- och jordbrukspolitiken krävs initiativ av landskapsstyrelsen för att erhålla finansiering från Europeiska unionens budget. Beträffande egna nationella stödformer krävs också anpassning till EG:s regelverk.
Landskapsstyrelsens meddelande nr 1/2000-2001 om regionalpolitiken på Åland innehåller en kartläggning av landskapsstyrelsens politik för att utveckla Ålands regioner. Dessutom ingår förslag till åtgärder för hur samhällsfunktioner, strukturförändringar och tillväxt ytterligare kan befrämjas. Meddelandet innehåller landskapsstyrelsens förslag till regionalpolitiska insatser som efterlyses i lagtingets beslut 1.10.1999. Meddelandet inleds med en redogörelse över landskapsstyrelsens regionalpolitiska målsättning. Därefter görs en beskrivning av utvecklingen i regionerna med avseende på befolkning, sysselsättning, näringsliv och kommunal ekonomi. I det tredje kapitlet sammanfattas de politikområden som landskapsstyrelsen förfogar över och vars utformning har betydelse för den regionala utvecklingen. I det sista kapitlet framställs ytterligare förslag till åtgärder som behövs för att främja en god utveckling i hela landskapet.
Utskottets förslag
Utskottet redogör inledningsvis för delar av resultaten av ett mycket aktuellt och omfattande utredningsarbete om regionalpolitiken som företagits i Sverige. Därefter kommenterar utskottet vissa av de konkreta förslagen i landskapsstyrelsens meddelanden. Utskottet för även fram tanken på en långsiktig strategi för utvecklande av en ny regionalpolitik. Slutligen föreslår utskottet att lagtinget antecknar sig landskapsstyrelsens meddelanden till kännedom.
Utskottets synpunkter
Allmänt om regionalpolitik
Bakgrund
Ordet region kommer från två latinska uttryck, regionem som betyder avgränsat geografiskt område och regere som betyder politisk maktutövning. Begreppet regionalpolitik har med andra ord en territoriell koppling och den moderna regionalpolitiken handlar normalt om en territoriell integration. I ett statligt perspektiv kan en regionalpolitik som syftar till att utjämna skillnader mellan geografiska områden betraktas som en strategi för integration av det nationella territoriet på samma sätt som den regionalpolitik som bedrivs inom ramen för Europeiska unionen ytterst kan sägas sträva till att hålla samman unionen. En tilltagande geografisk differentiering kan leda till territoriella spänningar och regionala konflikter och i värsta fall kan den administrativa samhörigheten komma att ifrågasättas.
Den nuvarande nordiska regionalpolitiken kan sägas ha sina rötter i 1960-talets nya synsätt enligt vilket den ensidiga satsningen på arbetskraftens geografiska rörlighet skulle ersättas av en regionalpolitik som syftade till att överflytta en del av tillväxten i överhettade regioner till landsdelar med underutnyttjade resurser.
Ändrade förutsättningar
Sedan 1960-talet har dock politikens förutsättningar avsevärt förändrats och drivkrafterna i ekonomin är i dag delvis annorlunda. Den mycket snabba tekniska utvecklingen, specialiseringen, internationaliseringen och EU-medlemskapet hör till de mer grundläggande förändringarna.
Den marknadsekonomiska specialiseringen innebär enligt de klassiska ekonomiska teorierna en geografisk arbetsfördelning. Utvecklingen mot en allt mer komplex och specialiserad ekonomi kan alltså få negativa regionala konsekvenser. Det finns två skolor när det gäller följderna av specialiseringen. Enligt den ena skolan accentueras skillnaderna mellan starka och svaga regioner i och med att områden med bärkraftig ekonomi drar till sig arbetskraft på grund av en bättre arbetsmarknad och högre löner. Företrädare för den andra skolan menar att de regionala skillnaderna genom fri rörlighet och fri konkurrens successivt kommer att utjämnas eftersom kapitalet strömmar dit där kostnaderna för arbetskraft är lägre. Den europeiska politiken präglas av båda synsätten.
Internationaliseringen har medfört en snabbt ökande konkurrens och jakten på kostnader har kompletterats med en allt intensivare jakt på innovation och förnyelse som medel i kampen om marknadsandelar. Kunskap och kompetens, som en förutsättning för innovation och förnyelse, anses därför mer och mer avgörande för den som vill hävda sig i konkurrensen. Allt oftare hävdas också att de institutionella nätverken av forskning, utveckling, politik, kultur och ekonomi utgör en grund för innovation och att de måste grunda sig på en historiskt utvecklad närhet och tillit som inte enkelt kan upprätthållas över geografiska avstånd. Globaliseringen har också gjort att konkurrens och marknadsmässighet i allt högre grad styr samhällsutvecklingen och att utrymmet för den traditionella ekonomiska politiken samtidigt minskat. Även EU-medlemskapet har begränsat det nationella handlingsutrymmet i fråga om regionalpolitik.
Svensk utredning
I Sverige har regionalpolitiken nyligen varit föremål för en mycket omfattande utredning (SOU 2000:87). I utredningen konstateras bland annat att trots att förutsättningarna för regionalpolitiken till så stor del förändrats i och med att drivkrafterna i ekonomin, många samhällsekonomiska samband och det politiska handlingsutrymmet genomgått förändringar, så bygger politikområdets kärna fortfarande på 1960-talets politik.
Regionalpolitiken i Sverige har ofta kritiserats för bristen på utvärderingar och dåliga kunskaper om politikens effekter och förändringar som genomförts grundar sig sällan på utvärderingar. Kännetecknande har i stället varit att systemet fortlöpande byggts på med nya instrument utan att gamla tagits bort.
Den traditionella regionalpolitiken på både nationellt och europeiskt plan har till stora delar utgjort en transfereringspolitik med geografiskt fokus. Problemet med denna typ av regionalpolitik är att det generellt visat sig svårt att avläsa påvisbara positiva effekter i form av ny uthållig tillväxt i mottagarregionerna särskilt om man ser till de bredare regionala mönstren snarare än till enstaka regioner.
I Sverige är till exempel de regionala skillnaderna i ekonomi, utvecklingskraft och befolkning i stort sett desamma som då den moderna regionalpolitiken introducerades för trettio år sedan. Vissa forskare hävdar att den traditionella formen av transfereringsbaserad regionalpolitik i det långa loppet enbart leder till passivitet och bidragsberoende hos mottagarregionerna och till reducerad tillväxt i de regioner där resurserna ytterst tas ifrån. Stimulans av näringslivet i syfte att öka sysselsättningen kan i stället leda till konservering av gamla strukturer som är mindre attraktiva för yngre. Enligt detta synsätt skulle den traditionella regionalpolitiken i sin förlängning leda till fördjupat beroende snarare än till bärkraftig utveckling. Under senare årtionden har därför både den svenska och europeiska regionalpolitiken i allt högre grad fokuserats på överföringar som syftar till olika typer av strukturella förändringar i mottagarregionerna.
Det övergripande målet för regionalpolitiken blir med detta synsätt att skapa förutsättningar för tillväxt i alla regioner och att åstadkomma rimlig fördelning av välståndet. Mer konkretiserat blir regionalpolitikens mål ökad ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning, stabil befolkningstillväxt, minskad utflyttning, tillgång till samhällsservice, tillgång till kommersiell service och en rättvis fördelning. Regionalpolitiken är en social process där staten påverkar den arena på vilken processen äger rum och bidrar till att formulera målen. Utvecklingsstrategier har blivit viktigare och regionalpolitiken har allt mer fokuserats på frågor som påverkar företagen genom indirekt höjning av utbildningsnivåer och utveckling av kreativa miljöer och som stimulerar samverkan mellan företag.
I den färska svenska utredningen konstateras att politikområdet i dess helhet aldrig har varit föremål för en radikal omprövning varför utredningen föreslår en förhållandevis genomgripande ändring av regionalpolitikens framtida inriktning både vad gäller mål och medel. Regionalpolitiken bör enligt utredningens uppfattning inte ses som ett separat politikområde vid sidan om de övriga. Regionalpolitiken i denna mening bör alltså avvecklas och ersättas av en regionalbaserat tillväxt- respektive välfärdspolitik för hela landet där en anpassning till varierande lokala och regionala förutsättningar är möjlig.
Förutsättningarna för att utnyttja den lokala produktionskapaciteten varierar mellan regiontyperna. Exempelvis behöver tillväxtregioner särskilda investeringar för att fortsätta att fungera som motorer i den nationella ekonomin medan omstruktureringsregionerna behöver snabba men tillfälliga åtgärder för att återta sin produktionskapacitet. Glesa regioner ställer större krav på omskolning av arbetskraft och rörlighet för att rymma ett specialiserat näringsliv. Utredningens analyser visar att varje lokal arbetsmarknad som inte utnyttjar sin kapacitet minskar den nationella tillväxten med stora belopp sett ur en längre tidsperiod.
Det finns ett uppenbart samband mellan å ena sidan grundläggande strukturella förhållanden som t.ex. den lokala arbetsmarknadens storlek eller tillgång till högre utbildning och å andra sidan näringslivets tillväxt. Men det finns också skillnader mellan regioner med likartad struktur som måste tillskrivas andra faktorer såsom innovationsförmåga, flexibilitet, entreprenörsanda och företagsklimat.
Utskottet har tagit del av den omfattande utredningen och återger i detta betänkande en del av de synpunkter som framförs i utredningen. Utskottet återger även vissa synpunkter ur ”Det ouppklarade partnerskapet: om svensk regionalpolitik, strukturfonderna och den territoriella utmaningen” av Göran Hallin och Bjarne Lindström. Materialet går givetvis inte som sådant att applicera på åländska förhållanden men utskottet finner det värdefullt att de analyser och utredningar som företagits på annat håll tas tillvara. Utskottets skrivningar är således avsedda att fungera som ett underlag för diskussioner om mål och medel för landskapets framtida regionalpolitik och utskottet har inte tagit ställning till de utredningsresultat och förslag till åtgärder som presenteras i betänkandet. Utskottets slutsatser framkommer i slutet av betänkandet.
Befolkningsutvecklingen
I Sverige har befolkningsflyttningen varit stor under 1990-talet men utredningar visar att orsakerna till den ökade omflyttning till stor del är helt andra idag än på 60-talet. Högutbildade flyttar mer än lågutbildade och sammanboende flyttar mindre än ensamstående. Ungdomar svarar för största delen av ökningen av antalet flyttningar medan den geografiska rörligheten för åldrarna 30 år och äldre tenderar att fortsätta minska. Den ökade rörligheten kan framför allt härledas till den kraftiga ökningen av antalet studerande. Stannare värderar trygghet och tradition framom omväxling och autonomi. De som har investerat i ett humankapital alltså i nära vänner, släkt och ett lokalt nätverk har svårare att flytta. Flyttare var generellt mindre nöjda med det sociala livet, boendesituationen, möjligheter till fritidsaktiviteter och serviceutbud.
Vanligaste motivet för flyttning är miljöbyte, bara en femtedel uppgav arbetet som orsak. Det är alltså i genomsnitt inte avsaknaden av arbete eller önskan om ett nytt arbete som gör att människor väljer att flytta utan det dominerande motivet är att människor vill byta miljö. Mycket tyder med andra ord på att livsstilsfrågor och boendepreferenser styr var människor väljer att bo. Det är en seglivad regional myt att fler arbetstillfällen i nettoutflyttningsregioner med automatik skulle undanröja det regionala avflyttningsproblemet. Här bör betonas betydelsen av ett i vid bemärkelse rikt kulturliv som en förutsättning för en attraktiv boendemiljö men också som en drivkraft för lokal utveckling.
En ökad rörlighet på arbetsmarknaden tilltar i betydelse och den har flera viktiga aspekter. Den är betydelsefull både mellan och inom den lokala arbetsmarknaden, både geografiskt och yrkesmässigt. Den kan förväntas bidra till ökad tillväxt och sysselsättning på alla typer av lokala arbetsmarknader. I gångna tider var man misstänksam mot s.k. hoppjerkor men idag ser man rörlighet som en betydelsefull faktor för att sprida erfarenhetsbaserad kunskap mellan företag och organisationer. På detta sätt utvecklas det gemensamma kunskapskapitalet vilket är särskilt betecknande för dynamiska branscher och företag, där förmågan att ta till sig och snabbt omsätta ny kunskap är särskilt viktig. Mycket tyder också på att det finns ett starkt positivt samband mellan regional rörlighet och företagsamhet. Inflyttade kan sålunda vara särskild viktiga för att bryta gamla och ibland invanda och självcensurerande tankemönster.
Möjligheterna att på ett avgörande sätt politiskt kunna påverka de geografiska befolkningsomflyttningarna är dock klart begränsade. När det gäller den framtida utvecklingen tyder det mesta på att man åtminstone i Sverige får räkna med fortsatt svag befolkningsutveckling för flertalet lokala arbetsmarknader. Detta beror framförallt på låga födelseöverskott. Mycket talar också för att denna trend förstärks på lång sikt vilket framförallt kan skapa skevhet i åldersfördelningen eftersom allt färre måste försörja allt fler. Detta kan på sikt bli ett allvarligt problem för såväl tillväxt som välfärd i hela landet.
Sysselsättningen
Det är viktigt att konstatera att ekonomisk utveckling inte alltid betyder ökad sysselsättning. Inom exempelvis stål- och skogsindustrin har trenden under senaste 30 åren varit produktionsökning parallellt med påtaglig sysselsättningsrationalisering. Det finns tre typer av regioner som lyckats kombinera ökad sysselsättning med stark ekonomisk tillväxt. Storstadsregionerna har på grund av storlek, differentierat näringsliv, omfattande handelsförbindelser och tillgång till utbildad arbetskraft goda utvecklingsförutsättningar för tillväxt. Små företagsdistrikten som är storstadsregionernas motsats, närmarknaden är mindre, utbildningsnivån lägre, tjänstesektorerna mindre utvecklade. I stället präglas dessa regioner av stark företagskultur och entreprenörsanda, stor dynamik med företag som både startas och läggs ner, välutvecklade företagsnätverk och lång tradition inom ett avgränsat näringsområde. Den tredje regiontypen är attraktiva landsbygdsområden där det i första hand är boendemiljön som är betydelsefull tillsammans med närheten till något större centrum. De här regionerna har också haft omfattande inflyttning inom lång tid, inte minst av välutbildade och väletablerade personer av vilka många är egna företagare. Det räcker således inte att förklara skillnader med skillnader i grundläggande förutsättning eller strukturella villkor.
Det finns inte något omedelbart samband mellan minskade inkomster och minskad sysselsättning eller befolkning. På kort sikt uppvisar tvärtom många regioner stigande medelinkomster beroende på att det vanligen är ungdomar med inga eller låga inkomster som flyttar.
Resultatet av många åtgärder kan avläsas först långt senare. Det innebär att kortsiktiga förändringar i t.ex. regionens bruttoregionalprodukt eller sysselsättning inte räcker för att utvärdera politikens resultat. Sysselsättningsgraden är ett av de mått där skillnader mellan olika lokala arbetsmarknaders långsiktiga utvecklingsförmåga tydligast framgår. Ett enskilt mått räcker dock inte utan det krävs många kompletterande mått, t.ex. ekonomisk tillväxt och sysselsättningsförändring. Skillnader i sysselsättningsgrad bör också kunna ses som ett mått på regional obalans.
Utbildning
Vid sidan av arbetsmarknadens storlek är tillgången till utbildningskapacitet en av de viktigaste strukturella förutsättningarna för att en lokal arbetsmarknad skall utvecklas väl. En ökande brist på utbildad arbetskraft gäller inte bara högskoleutbildade utan även många andra yrkesgrupper. Allt oftare beskrivs kunskap som en färskvara som ständigt måste förnyas vilket understryker nödvändighet och vikt av kontinuerlig fortbildning. En viktigt slutsats är således att möjligheterna att kunna möta ett växande behov av framförallt vidare- och fortbildning i huvudsak är beroende av tillgången till utbildning på distans, på den lokala arbetsmarknaden eller i dess närhet.
Det finns en klar koppling mellan den högre utbildningens expansion och dagens regionala flyttmönster och ett samband mellan sysselsättningsutveckling och tillgänglighet till utbildningsplatser inom högre utbildning. Eftersom man ofta väljer en högskola som ligger geografiskt närmast är det viktigt vilken utbildningsprofil respektive högskola har och hur den motsvarar den regionala arbetsmarknadens behov.
Goda kommunikationer och en god tillgänglighet till kvalificerad utbildning hör till de mest centrala och grundläggande förutsättningarna för såväl en gynnsam ekonomisk tillväxt som en rimlig tillgänglighet till service. Högskolor har inte bara betydelse för tillväxtutvecklingen genom den utbildning och forskningsverksamhet den bedriver, det är också tydligt att högskolan ökar ortens attraktivitet som etablerings- och boendeort t.ex. genom att kulturlivet stimuleras.
Det mjuka kapitalet
I den nya ekonomin är humankapital, i form av kunskap och socialt kapital och i form av ömsesidigt förtroende, viktiga resurser vid sidan om det finansiella kapitalet. Till skillnad från finansiellt kapital och fysiska resurser som reduceras när de förbrukas bibehålls och förstärks humankapitalet och det sociala kapitalet när det används. Det mjuka kapitalet kan därför ses som grunden för förnyelse i en region.
Kunskap kan inhämtas genom formell utbildning men också tyst kunskap som man får genom praktisk erfarenhet bör värderas. Humankapitalet innefattar också människors förmåga att hantera den sociala omgivningen och deras värderingar och attityder till tillvaron och till lärandet. Det sociala kapitalet innefattar relationer och förtroende mellan människor. En stark lokal identitet är också ett exempel på socialt kapital. Styrkan med humankapitalet och sociala kapitalet är att de inte reduceras när de används. Å andra sidan kan både kunskaper och värderingar bli föråldrade när villkor förändras. Bägge formerna av kapital tar lång tid att bygga upp samtidigt som socialt kapital i form av förtroende och trovärdighet kan förstöras.
Kluster
Det finns många exempel på regioner där företag genom täta nätverk och ömsesidigt lärande byggt upp ett kollektivt kunnande som är unikt och globalt konkurrenskraftigt. Det är inte bara företag som ingår i nätverken utan myndigheter, institutioner och organisationer som tillsammans arbetat med att skapa lokal miljö för företagande. Behovet att möta alltmer komplexa samordningsproblem medför att näringslivet söker flexibla sätt att organisera verksamheten, ett exempel på detta är att samordning i allt högre grad sker mellan många mindre företag i stället för inom ett stort. Nätverk som sporrar varandra och som växer i en attraktiv regional miljö där det är lätt att hitta kompetent personal, samarbetspartners och länkar till globala marknader benämns numera kluster. Ett sådant kluster kan till exempel sjöfartsbranschen i Mariehamn sägas vara.
Social ekonomi
Ett annat förhållandevis nytt begrepp är social ekonomi som används internationellt för att beskriva den del av samhällsekonomin som kan sägas befinna sig mellan den privata respektive offentliga sektorn eller de verksamheter som i första hand bedrivs av föreningar, stiftelser, byalag, nätverk m.m. Inom EU:s strukturfondsprogram betonas särskilt den sociala ekonomins betydelse för att bidra till lokal utveckling i både storstad och landsbygd. Framförallt i socialfondens program finns utrymme för s.k. globalt stöd, d.v.s. medel som kanaliseras via icke-statliga organisationer för att stödja lokala utvecklingsalternativ och projekt.
Den sociala ekonomin har en koppling till den verksamhet som bedrivs inom ramen för s.k. lokala utvecklingsgrupper. På senare år har sådana grupper ökat i antal i Sverige. Arbetet i de lokala utvecklingsgrupperna är av skiftande karaktär. Trots goda idéer och mycket ideellt engagemang lyckas inte samtliga grupper. Framgångsrika projekt tycks ha en bärkraftig idé, en god gruppdynamik, demokratiska ledare, utomstående mentorer och uppmärksamhet från omvärlden t.ex. i form av ekonomiska medel eller uppmärksamhet i media. De framgångsrika exemplen karaktäriseras ofta av att inflyttade eller återflyttade driver projektet. Lokalt utvecklingsarbete och positiva småföretagarklimat uppstår inte på kommando, däremot kan pågående processer synliggöras och stimuleras eller dödas.
Slutsatsen är att humankapital och socialkapital är lika viktiga, ibland till och med viktigare än finansiellt kapital vid skapande, befästande och återskapande av regional utvecklingskraft. De gynnar den entreprenöriella företagsamheten och de får en särskild betydelse för utvecklingen i regioner utanför storstadsområdena.
Entreprenörskap
Ett viktigt faktum är att regioner med likartade strukturella förutsättningar utvecklas olika. Orsakerna till detta är skillnader i dynamik och öppenhet. Utmärkande för små arbetsmarknader med låg formell utbildningsnivå som lyckas väl är framförallt att de har ett näringsliv med många mindre företag och vad man skulle kunna beskriva som ett gott entreprenöriellt klimat. Det finns en lång rad förklaringar till skillnaderna. Hit hör exempelvis olika regioners historia och tradition, värderingar och samarbetsklimat.
Med entreprenörskap menas kreativa och innovativa egenskaper hos personer eller grupper, egenskaper som kan leda till utveckling av nya företag eller produkter. Tidigare var framgång i företagsamhet i stor utsträckning kopplad till vilken bransch man var verksam inom, i dag är det viktigare för en affärsverksamhet att den fungerar i den lokala miljön än att den ligger i rätt bransch. Med en stabil grund i det lokala kan ett företag eller en företagsamhet bli globalt konkurrenskraftig. Samhället måste också tillåta och förmå hantera misslyckanden i t.ex. företagsnedläggelse. Nedläggning av olönsamma verksamheter måste ses som en nödvändighet för att resurser skall frigöras och komma nya entreprenöriella verksamheter till del.
Skälen till varför människor startar egna företag är många. I första hand finns det tre huvudorsaker som lyfts fram i flertalet undersökningar: att arbeta självständigt, att förverkliga idéer och risk för arbetslöshet. Det regionala företagandet beror till stor del på regionernas strukturella karaktär och befolknings- och näringslivssammansättning. Det finns ingen enkel förklaring till varför nyföretagande är högre i vissa regioner och lägre i andra. Förutom direkta ekonomiska marknadsförutsättningar såsom marknadsstorlek och tillväxt hör också vilka förebilder man har i sin närhet till de viktigaste förklaringarna. En etablerad tradition av lokalt småföretagande skapar mönster för nyföretagande.
Undersökningar visar att de viktigaste mekanismerna för tillväxt i företag är förmågan att hantera risk och förmågan till lärande. Viktiga faktorer för tillväxt är också kunskap, öppenhet för ny information, förändringsbenägenhet och samverkan med andra företag genom nätverk. I detta sammanhang är det i synnerhet företagaren, inte företaget, som bör sättas i fokus.
En lokal marknad
Den lokala marknadens storlek är av betydelse också i en allt mera internationaliserad ekonomi. En stor del av sysselsättningen återfinns i verksamheter som riktar sig till den lokala marknaden, detta gäller både privata och offentliga tjänster. I Sverige beräknar man att detaljhandel, lokal tjänsteproduktion, platsbunden konsumtion och undervisning tillsammans svarar för närmare 50 procent av sysselsättningen i hela landet! Andelen verksamhet som är inriktad på lokala marknaden varierar dock från region till region. En hög andel verksamhet riktad till den lokala marknaden kan innebära en strukturell svaghet och stort beroende av transfereringar utifrån medan en låg andel leder till konjunkturkänslighet.
En central slutsats är alltså att landets ekonomiska utveckling är summan av det som händer på ett hundratal förhållandevis självständiga lokala arbetsmarknader. Tillväxt och utveckling är i första hand en lokal företeelse och samspelet mellan företag och människor äger framförallt rum på den lokala marknaden. Den lokala marknaden är dock beroende av sin omvärld eftersom en framgångsrik utveckling fordrar ett rikt samspel med omgivningen och i allt högre utsträckning med den internationella arenan. Hur rikt samspelet är beror till exempel på hur näringslivet är organiserat, vilken grad av omvärldsorientering man har och hur stor andel inflyttade som finns på orten.
Analyser visar att det finns ett tydligt samband mellan de lokala marknadernas storlek och hur väl arbetsmarknaden har utvecklats. Regionförstoringar, d.v.s. största möjliga utvidgning av det geografiska området för lokalt samspel mellan människor och företag kan alltså vara ett viktigt instrument för en regionalt inriktad tillväxtpolitik.
Den lokala marknadens storlek avgör också graden av service. Det finns ingen exakt definition av begreppet grundläggande service, men i en underlagsrapport fastställdes att ett fullgott serviceutbud på en ort borde inkludera livsmedelsaffär, järnhandel, färjhandel, el-, radio- och TV-service, ekiperingsaffär, skoaffär, hårfrisör, läkare, tandläkare, bank, post, kyrkolokal, biograf, café, kommunalkontor, arbetsförmedling och försäkringskassa. Ett sådant serviceutbud skulle kräva ett befolkningsunderlag på 3.000 personer. De funktioner som idag vanligen nämns är grundskola, dagligvaruhandel, post, läkemedel, sjukvård, barn- och äldreomsorg och kommunikationer. Det är uppenbart att dagligvaruhandel har en särställning. Upphör butiken försvinner därmed den naturligt balansen också för andra funktioner. Dagligvaruhandeln är dock i allt mindre utsträckning daglig eftersom människor i stället gör sina inköp veckovis vid stora köpcenter. I Sverige föreslår utredningen att en myndighet skall ges i uppdrag att utveckla och testa nya lösningar på det kommersiella området. Konsumentverket har fått ca 5 miljoner kronor för att testa nya servicelösningar och bedriva pilotprojekt. Ett tillfälligt extra utvecklingsstöd till kommersiell service anslås också att användas för att ge incitament för att utveckla lokalt anpassade lösningar eller hitta alternativa sätt att tillgodose hushållens behov av tillgänglighet och olika form av kommersiell service.
Infrastruktur
Begreppet infrastruktur avser de understödjande system som skapar förutsättningar för produktion, kommunikation och konsumtion. Man brukar ibland skilja mellan hård och mjuk infrastruktur. Med hård infrastruktur menas sådant som vägar och avloppsnät medan mjuk infrastruktur syftar på grundläggande samhällsfunktioner som utbildning, vård och omsorg eller institutioner för upprätthållande av säkerhet, lag och ordning.
För att åtgärder inom kommunikationsområdet skall bli effektiva välfärds- och tillväxtpolitiska instrument, krävs ett planerings- och beslutssystem som gör det möjligt att väga denna typ av investeringar mot investeringar inom andra områden. Sambandet mellan investeringar i kommunikationssystem och den regionala tillväxten är långtifrån entydigt. Ett problem i Sverige är att en region som visar återhållsamhet när det gäller krav på investeringar i transportinfrastrukturen inte får mer resurser till andra insatser. Detta tar sig uttryck i att man i vissa fall försöker lösa regionala utvecklingsproblem med satsningar på transportinfrastrukturen, trots att åtgärder inom andra samhällssektorer skulle kunna vara mera effektiva.
Många forskare i Sverige har berört frågan om vilka effekter investeringar i den hårda kommunikationsinfrastrukturen har för den regionala utvecklingen. En slutsats är att investeringar i kommunikationsinfrastruktur inte kan ses som en tillräcklig, eller ens nödvändig, förutsättning för en regional tillväxt. I flera fall har brister i infrastrukturinvesteringar kunnat kompenseras av att övriga tillväxtförutsättningar varit goda. Omvänt kan ökade infrastrukturinvesteringar inte förväntas leda till någon nämnvärt ökad tillväxt om övriga tillväxtförutsättningar saknas. Om en investering inte bidrar till ökad dynamik och utvecklingskraft i regionens näringsliv är den ointressant ur ett regionalekonomiskt tillväxtperspektiv.
Intressant är emellertid om det finns enskilda åtgärder som ger större språngvisa effekter för den regionala tillväxten. Givetvis har det också stor betydelse att den enskilda regionen har det grundläggande utbud av infrastruktur och kommunikation som krävs för att näringslivet skall kunna växa och utvecklas. Om kommunikationen med en region inte fyller de grundläggande kraven är regionen inte ens med i diskussionen om kvalificering av företagsetableringar. Resonemanget ovan gäller således satsningar som går utöver vad som kan anses uppfylla kraven på en grundläggande infrastruktur.
När det gäller möjligheterna till utökad pendling visar forskningen att det framförallt är åtgärder som reducerar restiden för enkelresa i intervallet 20-60 minuter som ger positiva effekter. Längre restider i samband med pendling upplevs av flertalet som avskräckande. Knappt 70 procent av arbetskraften i Sverige har en restid mellan bostad och arbete som är mindre än 20 minuter och endast enstaka procent har restid över 60 minuter. För resor över längre distanser är resbenägenheten högst på restider mot 2 timmar enkel väg, för restider över 3 timmar minskar resandet markant. Möjligheterna till pendling påverkas utöver restidernas längd också av till exempel möjlighet till delvis distansarbete och till tillgång på barnomsorg och samhällsservice på bättre anpassade tider. Ökade pendlingsmöjligheter bidrar till förstoring av den lokala marknaden.
En ofta debatterad fråga är om förbättrade IT-kommunikationer reducerar behovet av persontransporter. Enligt flertalet bedömningar leder IT-utvecklingen inte till minskat resande. Erfarenheterna hittills tyder tvärtom på att å ena sidan resande och å andra sidan informationsöverföring med hjälp av telekommunikation snarare är ömsesidigt beroende. Den rimliga slutsatsen är därför att IT-samhällets expansion knappast kommer att resultera i någon generell minskning av persontransportarbetet i framtiden. Däremot kommer fördelningen mellan olika restyper troligen att förändras, den dagliga arbetspendlingen minskar i totalvolym. För att åtgärder i transportsystemet i syfte att stimulera den regionala utvecklingen skall bli framgångsrika, krävs att de på bästa möjliga sätt kan samordnas med övrig samhällsplanering. Effekterna av satsningarna beror även på hur enskilda åtgärder samspelar med varandra, med övrig fysisk planering samt med övriga regionala utvecklingsinsatser.
IT
Ny teknik, inte minst på kommunikationsområdet, kan radikalt förändra konkurrensförutsättningarna och öppna nya möjligheter.
En nyckelfaktor när det gäller möjligheten att använda och nyttiggöra den nya IT-tekniken är tillgången på kvalificerad kompetens. Mjuk infrastruktur är av största vikt. Det finns tydliga regionala skillnader vad gäller användning av IT-teknik eftersom IT-företagen tenderar koncentreras till storstadsområdena. Skillnaderna orsakas av skillnader i kompetens snarare än teknikens tillgänglighet. Det är anmärkningsvärt att IT-användning i glesbygdsregioner förefaller mindre omfattande än i tätorterna med tanke på att utveckling inom just det området är betydelsefull som kompensation för den relativa nackdelen i längre avstånd till marknader och forsknings- och utvecklingsresurser. Att överbrygga skillnader när det gäller tillgång till användarkompetens framstår med andra ord minst lika viktig som att ha tillgång till nödvändig infrastruktur.
Det är viktigt att utnyttja de nya möjligheter som IT ger för arbete på distans. Enligt utredningens uppfattning beror den ringa ökningen av distansarbete inte bara på tekniken. Det handlar till stor del om konventioner, brist på kunskap och inte minst ledningens attityd i företag, myndigheter och övriga organisationer. Undersökningen har t.ex. visat att motstånd mot distansarbete hänger nära samman med en hierarkisk ledarstil där kontroll och ett centraliserat beslutsfattande är dominerande.
Europeiska unionen
I de program som under senare tid präglat EU:s regionalpolitik har utvecklingsverktygen dominerat och utvecklingsmålen i allt högre grad kommer att ersätta utjämningsmålen. EU:s regionalpolitik är på många sätt intimt förknippad med unionsprojektet som helhet. Den ekonomiska och politiska integrationen av Europa är beroende av en stark legitimitet där alltför stora ekonomiska klyftor mellan olika delar av unionen inte kan tolereras. Strukturfonderna och EU:s regionalpolitik har därför blivit en av de allra viktigaste beståndsdelarna i EU:s politiska instrument för unionens sammanhållning och integrationsutveckling och EU:s regionalpolitik motsvarar omkring 40 procent av dess budget.
Medlemskapet i EU har på flera sätt genomgripande förändrat den regionalpolitiska scenen. Den viktigaste förändringen består sannolikt i att politiken inte längre enbart kan avgöras av beslut fattade på nationell eller lokal nivå. Statsstödsreglerna och EU:s konkurrenslagstiftning sätter gränser för vad som är möjligt vad gäller stöd till privata företag. EU:s regionalpolitik styr genom medfinansiering både inriktning, omfattning, utformning och geografisk avgränsning av den nationella regionalpolitiken. Att driva en nationell regionalpolitik som på ett avgörande sätt avviker från EU:s strukturfondspolitik vore knappast möjligt.
Företags- och transportstöd
De regionalpolitiska företagsstöden har sedan 1960-talet utgjort en viktig och självklar byggsten i den svenska regionalpolitiken. Även om vissa justeringar gjorts i de enskilda stödformerna har inte villkoren för stöden förändrats nämnvärt genom åren. Målsättningen är idag mer tillväxtorienterad samtidigt som sysselsättningsmålet fortfarande är viktigt. Medlemskapet i EU har också påverkat stödens utformning och inriktning.
Bilden av en välfungerande kapitalmarknad är inte giltig för alla delar av glesbygdsområdena där möjligheterna att lånefinansiera investeringar kan vara begränsade. Avstånd och bristande kontaktnät är orsaker som ofta framhålls till att företag i dessa områden har svårt att hitta utomstående finansiärer och den fasta egendomens värde som säkerhet för lån är mer begränsad än i tätorter. Problemet kan dock i första hand enligt en annan uppfattning vara en brist på utvecklingsbara affärsidéer snarare än brist på kapital. Bra idéer finns det alltid pengar till. Det skulle med andra ord snarast handla om företagarens eller entreprenörens förmåga att övertyga potentiella placerare och riskfinansiärer. En rimlig slutsats är att problemet sannolikt består av en kombination av dessa båda uppfattningar. Undersökningar visar också att speciellt kvinnor upplever lånesituationen som särskilt problematisk.
Trots att de regionalpolitiska företagsstöden under lång tid varit en viktig del av den svenska regionalpolitiken har få samlade utvärderingar gjorts som stöder dess effekter. Möjligheter att dra slutsatser om stödens effekter har därför varit begränsade. Att stöden behövs och skapar sysselsättning har tillåtits vara en självklar utgångspunkt i varje regionalpolitisk proposition. Regionalpolitiska utredningen har för att få en bild av stödens fördelning och effekter bl.a. gått igenom tidigare gjorda utvärderingar.
En utredning som gjordes i början av 1990-talet av NUTEK (R 1993:43) drog slutsatsen att företagsstöden medverkar till ett ökat beroende av befintliga branscher och därmed hindrat en utveckling mot ett modernare näringsliv i de mest utsatta områdena. Behovet av stöd sägs öka i takt med att stöd fördelas.
Finansdepartementet kom 1995 ut med rapporten ”Företagsstödet, vad kostar det egentligen?” (DS 1995:14). I rapporten framkom att selektivt stöd ses som mer effektiva än generella eftersom de möjliggör en bortsållning av projekt som hade genomförts även utan stöd. Ett problem med selektiva stöd sägs dock vara att de ansvariga myndigheterna har små möjligheter att välja de bästa stödmottagarna eller projekten och tillföra behövligt engagemang vilket talar för generella stödformer. Det har också framhållits att det finns ett behov av utbildning och fortgående kompetensutveckling inom de myndigheter och organisationer som har ansvar för politikens genomförande.
År 1995 tillsattes en utredning med uppdrag att göra en översyn av statens stöd till företag med fokus på små och medelstora företag (SOU 1996:69). I utredningsbetänkandet framhålls bland annat att målen är oprecisa och att stödsystemet inte har en sammanhållen strategi. Bristen på uppföljning och utvärdering ses som ett allvarligt problem. Fokus bör läggas på tillväxt och utveckling av företag och stöden bör riktas på produktutveckling och marknadsinvesteringar. Transportbidragen föreslås utvidgas till att omfatta även sjötransporter och persontransporter.
I en avhandling från 1999 dras slutsatsen att de selektiva stöden leder till ökning av investeringar och totalproduktion men en minskad produktivitet (Bergström, F, 1999, Handelshögskolan, Stockholm). Några direkta sysselsättningseffekter kan inte observeras i stödföretagen som är viktiga för regionen men som ofta tillhör allmänt nedåtgående branscher. Dessutom sägs stöden gå till företag som inte har värre finansieringsproblem än genomsnittsföretaget.
Transportbidraget har analyserats i en statlig utredning om konkurrensneutralt transportbidrag (SOU 1997:94). Det anses inte självklart att sänkta transportkostnader för företag gynnar utvecklingen i stödområdet. Bidraget går till stor del till traditionell industri och bidraget är ojämnt fördelat mellan företagen. Bidraget anses ha en konserverande effekt på näringslivet i stödområde och stödet borde förändras för att gynna framväxten av nya branscher. Det har dock en hög legitimitet bland företagen eftersom det inte påverkar företagens beteende. Bidraget borde enligt utredningen i högre grad gå till högt förädlande företag.
I en färsk rapport från NUTEK (intern delrapport 1, 2000) utvärderas landsbygdsstödet och dess effekter för de företag som beviljas stöd. Studien visar att sysselsättningen har förändrats mer positivt bland stödföretag jämfört med företag som inte fått stöd. När det gäller omsättning, förädlingsvärde och resultat blir effekten inte lika tydlig.
Problem för företagare i stödområdena tycks inte enbart vara tillgång till lånekapital och riskkapital utan svårigheter föreligger även i att rekrytera ledningspersonal och experter och i höga transportkostnader, inte minst persontransporter. En viktig fråga är om de regionalpolitiska företagsstöden förmår lösa dessa problem. Bristen på utvärderingar gör att utredningen i dagsläget inte säkert kan säga vilka effekter stöden har gett och ger. En genomgång av tidigare gjorda utvärderingar kan leda till slutsatsen att stöden kan kompensera vissa av de problem som finns för företagen men för den långsiktiga utvecklingen spelar stöden dock troligen en mindre roll. Det är viktigt att stöden, för att inte ge negativa effekter, hanteras på ett sådant sätt att de inte bidrar till konservering eller utgör ett hinder för utveckling. Oavsett vilken ståndpunkt man väljer kan man säga att företagsstöden inte kan ersätta entreprenörskap, företagande och dynamik. Om de grundläggande förutsättningarna för utveckling av företagsamhet inte finns förmår inte stöden som enda verktyg ändra på förutsättningarna. Undersökningar visar att stöd till mjuka investeringar, t.ex. marknadsföring eller köp av konsulttjänster, ofta öppnar vägen till nytt tänkande i företag. När företagen får välja föredrar de att utveckla de mer mjuka delarna i företaget.
Utredarna anser att de direkta ekonomiska stöden i huvudsak bör avskaffas, eftersom de riskerar att skapa mer negativa än positiva effekter. Stödgivning innebär i princip alltid en risk för snedvridning av konkurrensen mellan företag. I synnerhet småföretag har generellt sett svårare att klara de negativa effekterna av detta. Ett annat argument för att avskaffa de direkta företagsstöden är enligt utredarna att det idag finns så mycket kapital på marknaden att det inte kan sägas finnas ett behov av direkta stöd till företag. Utredarna menar att det regionalpolitiska arbetet i första hand bör inriktas på kunskap och byggande av kunskapsplattformar, nätverk och regional infrastruktur.
Utskottets ställningstaganden
Landskapsstyrelsens meddelande om regionalpolitiken på Åland inleds med en kartläggning av landskapsstyrelsens politik på området. Utskottet har inga invändningar mot beskrivningen av den regionala utvecklingen utan kan bara konstatera att det är bekymmersamt att skärgårdens befolkning minskat under det senaste årtiondet som till stor del präglats av en exceptionell högkonjunktur. Befolkningsminskningen kan delvis tillskrivas den negativa åldersstrukturen.
Utskottet finner det anmärkningsvärt att landskapsstyrelsen inte hört kommunerna i fråga om meddelandena trots att landskapstyrelsen enligt kommunallagen för landskapet Åland skall tillförsäkra kommunerna möjlighet att delta i beredningen av ärenden som är av stor betydelse för den kommunala förvaltningen och ekonomin.
Landskapsstyrelsens övergripande målsättning för regionalpolitiken på Åland är att bevara alla kommuner livskraftiga. Den högsta regionalpolitiska prioriteten har alltid skärgården. Landskapsstyrelsen eftersträvar en fortsatt geografiskt spridd bosättning i landskapet och en jämn befolkningsutveckling i alla regioner. Den sysselsättningspolitiska målsättningen är att närma sig full sysselsättning och regionerna eller i skärgården kommunerna skall fungera som lokala arbetsmarknader. De näringar som har naturliga förutsättningar skall främjas och ny företagsverksamhet skall stimuleras. Enligt landskapsstyrelsen bör även kommunernas service vara väl utvecklad.
Politiken bedrivs genom lagstiftning, regelverk och budgetbeslut som påverkar utvecklingen i regionerna. Den största delen handlar enligt landskapsstyrelsen om ekonomiska transfereringar mellan landskapet och kommunerna, mellan landskapet och företagen respektive mellan landskapet och invånarna.
I den svenska utredning för vilken utskottet redogör ovan konstateras bland annat att trots att förutsättningarna för regionalpolitiken till så stor del förändrats i och med att drivkrafterna i ekonomin, många samhällsekonomiska samband och det politiska handlingsutrymmet har genomgått förändringar, så bygger politikområdets kärna fortfarande på 1960-talets politik.
Utskottet kan här konstatera att inte heller landskapets regionalpolitik varit föremål för en omfattande och förutsättningslös omprövning som tar sin utgångspunkt i den förändring som samhället genomgått och fortsättningsvis genomgår. Det aktuella meddelandet redogör för den regionalpolitik som redan nu bedrivs kompletterad med vissa åtgärder som enligt landskapsstyrelsen krävs för att främja en god utveckling i hela landskapet.
Bland de kompletterande åtgärder som landskapsstyrelsen föreslår nämns en sedan länge planerad översyn av landskapsandelssystemet. Utskottet understryker vikten av att översynen företas snarast och att systemet i enlighet med landskapsstyrelsens intentioner utvecklas för att främja kostnadseffektivitet, tillväxt och mervärde i kommunerna. Även vid den planerade revideringen av samfundsskattefördelningen är det angeläget att, så som landskapsstyrelsen föreslår, stimulera utvecklingen av kommunens egen skattekraft.
Landskapsstyrelsen föreslår även att i samband med den planerade samordningen av företagsrådgivningen skall informationen till turistföretagen om gällande regler beträffande bland annat hygienkrav förbättras. Utskottet välkomnar en samordning av företagsrådgivningen men konstaterar att det vid behandlingen av ärendet framkommit att den nuvarande omfattningen av rådgivningen till företagen i skärgården bedöms som tillräcklig. Däremot konstaterar utskottet att det tidigare samarbetet med Teknologiska utvecklingscentralen (Tekes) innebar tillgång till sådan teknologisk expertis som i dag saknas i landskapet. Enligt utskottets mening bör landskapsstyrelsen utreda förutsättningarna för att på konsultbasis vid behov anlita experter som både kan vägleda företagen i deras utveckling samt för landskapsstyrelsens räkning bedöma ändamålsenligheten i investeringar som delvis finansieras med offentliga medel.
Utskottet välkomnar landskapsstyrelsens förslag i syfte att möjliggöra en viss reservkapacitet i kommunala bostadsbolag. Bristen på bostäder utgör en allvarlig flaskhals för näringslivets utveckling i landskapet varför alla åtgärder som stimulerar bostadsproduktion bör välkomnas. Utskottet konstaterar att tillgången till hyresbostäder i såväl centralorter som glesbygd är otillräcklig med tanke på hela landskapets ekonomiska utveckling. Enligt utskottets mening borde det ligga i kommunernas intresse att förutom hyresbostäder även tillhandahålla attraktiva bostadstomter.
I samband med behandlingen av bostadsfrågan har även begränsningarna i rätten till jordförvärv berörts. Enligt landskapsstyrelsens praxis är det möjligt för den som inte innehar hembygdsrätt att relativt snabbt få dispens för förvärv av tomt för fast bosättning om tomten ligger inom planerat område eller i motsvarande område såsom i en bykärna eller i dess omedelbara närhet. Ett problem är dock att många inflyttare till framför allt skärgårdskommunerna väljer att flytta bland annat för möjligheten att bygga sin bostad enskilt och havsnära. Enligt utskottets bedömning kan det finnas skäl för landskapsstyrelsen att i sin tillämpning av jordförvärvslagen beakta denna problematik.
Landskapsstyrelsen avser enligt det regionalpolitiska meddelandet fortsätta överväga om nya eller befintliga arbetsuppgifter kan förläggas utanför Mariehamn. Utskottet konstaterar att endast mycket begränsade delar av landskapsförvaltningen hittills varit föremål för utlokalisering. Landskapsstyrelsens utlokaliseringspolitik torde enligt utskottets uppfattning förutsätta en medveten och långsiktig planering.
Utskottet välkomnar den planerade omvärldsanalysen för skärgården i syfte att minska beroendet av import av varor och tjänster till skärgården. En av förutsättningarna för minskat omvärldsberoende torde vara en utökning av den lokala marknaden. Det har även kommit till utskottets kännedom att landskapsstyrelsen avser att upprätta en betalningbalans som skall utvisa penningflödet mellan skärgården och omvärlden vilket utskottet ser som positivt.
I det regionalpolitiska meddelandet framhåller landskapsstyrelsen som sin målsättning att den åländska befolkningen skall uppgå till 30.000 invånare år 2010 vilket betyder en nettoinflyttning på ca 5.000 personer. För att befolkningsökningen i enlighet med de allmänna målsättningarna skall vara lika stor i hela landskapet är behovet av nettoinflyttning relativt sett större i kommuner med negativ åldersstruktur, det vill säga i skärgårds och glesbygdskommuner. Enligt utskottets mening måste radikala åtgärder till för att landskapsstyrelsens målsättning beträffande befolkningsutvecklingen skall kunna uppfyllas. Utskottet ställer sig därför mycket tveksamt till om de kompletterande åtgärder som föreslås i landskapsstyrelsens meddelanden verkligen är tillräckliga.
EU:s näringspolitiska reformer
I landskapsstyrelsens meddelande om målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer redogörs även för landskapsstyrelsens förslag till åtgärder beträffande regionalt statligt stöd, strukturfondsprogram samt jordbruks och fiskeripolitiken för perioden 2000-2006. Stöd finansieras delvis över EG-budgeten och delvis av landskapet eller staten. Sammanlagt uppgår det offentligt finansierade stödet under perioden till 150 miljoner mark per år varav EG:s andel är ca 25 procent. Av strukturfondsprogrammen konstaterar utskottet att alla program förutom fiskeriprogrammet och Interreg III är fastslagna.
Beträffande vattenbruket sägs i meddelandet om EU:s näringspolitik bland annat att den process som redan har inletts med att flytta odlingsenheter som ligger i inte vatten till yttre vatten kommer att fortsätta. Utskottet noterar att denna skrivning tillkom före det att social- och miljöutskottet i sitt betänkande nr 4/1999-2000 över landskapsstyrelsens förslag till miljöhandlingsplan för Åland för åren 2000-2003 framhöll att hela Östersjön, där såväl inre som yttre vatten ingår, utgör ett enda system och att problem med utsläpp av närsalter från fiskodlingar således inte kan lösas genom att odlingarna utlokaliseras. Social- och miljöutskottets skrivning omfattades av ett enhälligt lagting.
Utskottet konstaterar att fördelningen av medel inom strukturfondsprogrammen är följande räknat i miljoner mark:
| Område | Miljoner |
| Fiskeriprogrammet | 87,5 |
| Mål 2 programmet | 132,8 |
| Mål 3-programmet | 60,0 |
| Interreg IIIA | 101,0 |
| Landsbygdens utveckling | 302,4 |
En ny regionalpolitik
Som redan nämndes ovan konstaterar utskottet att någon omfattande och förutsättningslös revidering av landskapets regionalpolitik inte företagits utan att den gamla politiken delvis anpassats till EG:s regelverk samt byggts på med nya åtgärder. Inte heller har någon omfattande utvärdering av den långsiktiga effekten av de sammantagna regionalpolitiska åtgärderna genomförts varför regionalpolitiken till stora delar får sägas bygga på antaganden. Utvecklingen mot en allt mer komplex, internationaliserad och specialiserad ekonomi i kombination med landskapsstyrelsens högt ställda förväntningar på en stark befolkningstillväxt föranleder utskottet att väcka en debatt om utformandet av en ny regionalpolitik där erfarenheter från olika håll av regionalpolitiska åtgärder tas tillvara.
En förutsättning för den över hela landskapet jämnt spridda befolkningsökning som ingår i landskapsstyrelsens målsättning är en klart ökad nettoinflyttning till alla kommuner. Som exempel kan nämnas att till Brändö borde inflyttningen vara 12 personer per år vilket är att jämföra med den årliga nettoinflyttningen om +-0 personer under det senaste årtiondet. Motsvarande siffror för Föglö är 15 per år mot hittills 1 per år, för Kumlinge 11 mot hittills –1, för Sottunga 3 mot hittills 0. Motsvarande siffror gäller för så gott som alla kommuner utom Lemland, Lumparland och Kökar där den årliga nettoinflyttningen under de senaste tio åren nästan motsvarar den som enligt landskapsstyrelsen är önskvärd under de kommande tio åren.
Utskottet finner det intressant att konstatera vilken betoning som i utförda undersökningar läggs på bytet av miljö som skäl för individernas flyttning. Endast en femtedel uppgav arbete som den primära orsaken till flyttning och det framhålls att det är en seglivad myt att fler arbetstillfällen med automatik skulle undanröja det regionala avflyttningsmönstret. Mycket tyder i stället på att livsstilsfrågor och boendepreferenser styr valet av bosättning liksom ett i vid bemärkelse rikt kulturliv.
Samtidigt konstaterar utskottet att ett rikt kulturliv också anses vara en drivkraft för lokal utveckling. Det mjuka kapitalet alltså humankapitalet i form av kunskap och socialkapitalet i form av förtroende ses också som grunden för förnyelse av en region och samverkan med andra företag framhålls som en av de mest centrala faktorerna för tillväxt. Företag kan genom täta nätverk och ömsesidigt lärande bygga upp ett kollektivt kunnande som är till och med globalt konkurrenskraftigt. Det är inte bara företag som kan ingå i nätverken utan även organisationer, myndigheter och institutioner som tillsammans skapar en lokal miljö för företagande. Nätverken sporrar varandra och växer i en attraktiv regional miljö där det går att hitta samarbetspartners och service.
Utskottet konstaterar även sambandet mellan storleken av den lokala marknaden och hur väl arbetsmarknaden utvecklas. Den lokala marknadens storlek är även avgörande för graden av service både i fråga om offentliga och privata tjänster.
I det regionalpolitiska meddelandet framhåller landskapsstyrelsen att den expansion av näringslivet som idag är koncentrerad till tätorterna gynnar hela Åland. Landskapsstyrelsen säger sig också vilja skapa utvecklings- och förändringspositiva miljöer. Utskottet delar landskapsstyrelsens resonemang och vill mot bakgrund av det som ovan anförts i fråga om den dynamik som en ansamling av företag medför, framhålla vikten av tätorter och regioncentra som samhällsekonomiska motorer. Mariehamn utgör redan en sådan tätort och här tycks begränsningen närmast ligga i en brist på bostäder. För norra Åland kunde en medveten strategi och planering syfta till att stärka Godby som en regional centralort vars arbetskraft till stora delar skulle bo i för bosättning särskilt attraktiva områden i randkommunerna.
För skärgården är bilden dock mera splittrad. Kommunerna är för små för att var för sig kunna tänkas uppfylla de krav som ställs på ett regioncentrum. Utskottet vill därför här som ett underlag för diskussionen föra fram tanken på att genom en långsiktig strategi skapa ett för skärgården gemensamt och centralt beläget regioncentrum. Detta skulle bland annat förutsätta ett nytänkande i fråga om planeringen av skärgårdstrafiken som idag primärt syftar till att underlätta kommunikationerna med Mariehamn. Med ett skärgårdsregioncentrum skulle trafiken i stället primärt planeras i syfte att möjliggöra pendling mellan kommunerna och regioncentret som i sin tur skulle ha goda förbindelser med Mariehamn. I ett sådant scenario skulle skärgården utvecklas mot en lokal marknad vars storlek skulle vara tillräcklig för ett avsevärt utökat utbud av service såväl i fråga om offentliga och kommersiella tjänster och kultur som utbildning. Centret skulle alltså kunna utgöra en motor för en allmänt positiv utveckling av ekonomin i skärgården vilket de enskilda kommunerna skulle kunna dra nytta av.
Utskottet har även med intresse noterat de utredningar som gjorts beträffande företagsstöd och för vilka redogörs ovan. Företagsstöden sägs ha utgjort en självklar del av regionalpolitiken men effekten av dem är oklar. Enligt flera av de tidigare nämnda undersökningarna finns mycket som tyder på att stöden medverkar till ett ökat beroende av befintliga branscher och därmed hindrar en utveckling mot ett modernare näringsliv i de mest utsatta områdena. Risken finns att gamla strukturer som inte attraherar yngre konserveras och tillväxten i regionen stagnerar.
Vidare har utskottet noterat att de viktigaste mekanismerna för etablering av och tillväxt i företag är förmågan att hantera risk och förmågan till lärande. Som viktiga tillväxtfaktorer framhålls kunskap, öppenhet för ny information, förändringsbenägenhet samt, som tidigare framhållits, samverkan med andra företag genom nätverk. Skillnaderna mellan tätort och glesbygd i fråga om IT användning uppges också orsakas av skillnader i kompetens snarare än i skillnader i tillgänglighet. Samtidigt visar undersökningar att stöd till mjuka investeringar, t.ex. marknadsföring eller köp av konsulttjänster, ofta öppnar vägen till nytt tänkande i företag och när företagen får välja föredrar de att utveckla de mer mjuka delarna i företaget.
Om man ser till de medel som under den kommande perioden anslås för åtgärder inom EU:s strukturstödsprogram kan man konstatera att endast bråkdel av medlen anslås för mål 3-programmet som syftar till kompetenshöjning. Inom mål 2-programmet finns också utrymme för projekt som drivs i syfte att stärka den lokala identiteten och kulturen samt för projekt som introducerar informationssamhället för företag och individer. En stor andel av medlen anslås dock för sedan länge etablerade branscher eller näringar.
Avslutningsvis anser utskottet att målsättningen om en hållbar utveckling bör integreras i landskapets regionalpolitik.
Ärendets behandling
Lagtinget har den 19 maj 2000 inbegärt näringsutskottets yttrande över landskapsstyrelsens meddelande nr 3/1999-2000 och den 18 december 2000 över meddelande nr 1/2000-2001. Utskottet har i enlighet med 23 § 2 mom. arbetsordningen beslutat handlägga ärendena i ett sammanhang.
Utskottet har i ärendet hört landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, t.f. avdelningschefen Carin Holmqvist, vikarierande utvecklingsplaneraren Linnea Johansson, VD Tryggve Eriksson vid Eriksson Capital Ab, projektledarna Camilla Wahlsten och Kristina Sundberg för Företagsam skärgård, kommundirektören Niklas Eriksson samt förbundsdirektören vid Ålands kommunförbund, Sigurd Lindvall.
I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Pehrsson, vice ordföranden Sjöstrand samt ledamöterna Lindholm, Englund och Sarin-Grufberg.
Utskottets förslag
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet
att Lagtinget antecknar sig landskapsstyrelsens meddelande nr 3/1999-2000 samt meddelande nr 1/2000-2001 till kännedom.
| Mariehamn den 2 februari 2001 |
|
|
Ordförande |
Anne-May Pehrsson |
|
Sekreterare |
Susanne Eriksson |