Till Nicefördraget fogades en förklaring om unionens framtid med en önskan om att en bredare och djupare diskussion om Europeiska unionens framtida utveckling inleds. Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 beslöt sammankalla ett s.k. konvent för att beredningen av ändringarna i de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen skall vara mera strukturerad och öppen.

Kommissionen publicerade vitboken om Europeiska unionens styrelseformer i juli 2001. Vitboken utgör kommissionens inlägg i debatten om Europeiska unionens framtid. Kommissionen anser att Europeiska unionen måste, inom ramen för de gällande fördragen, reformera sina institutioner och beslutsprocesser redan före nästa regeringskonferens.

Landskapsstyrelsens meddelande informerar om den fortsatta arbetsgången inom Europeiska unionen inför nästa regeringskonferens. Landskapsstyrelsen redogör också för sin syn på vitboken om styrelseformerna samt de teman som tas upp inom ramen för konventets och regeringskonferensens arbete.

Nämndens förslag

Självstyrelsepolitiska nämnden föreslår att lagtinget antecknar sig landskapsstyrelsens meddelande för kännedom och att betänkandets motivering bringas till landskapsstyrelsens kännedom.

Nämndens synpunkter

Beredningsarbetet inför regeringskonferensen år 2004

Landskapsstyrelsen redogör i sitt meddelande för de olika beredningsskeden inför nästa regeringskonferens vilka tar sin utgångspunkt i Nicefördraget. Under år 2001 påbörjades en medborgardebatt där avsikten är att medborgarna skall få tillfälle att bidra till debatten bland annat om EU:s framtid. Inom mars månad 2002 skulle eventuella synpunkter på kommissionens vitbok om styrelseformerna i EU vara inlämnade och kommissionen avser att i slutet av år 2002 lägga fram en rapport om hur arbetet framskrider med anledning av remissrundan. Vid toppmötet i Laeken sammankallades ett så kallat konvent vars uppgift är att förbereda ändringar i de fördrag som ligger till grund för den europeiska unionen. Konventet inledde sitt arbete i februari 2002 och en slutrapport över konventets arbete kommer att avges under sommaren 2003. Nästa regeringskonferens hålls år 2004 och konferensens arbete kommer att baseras på konventets förberedande arbete.

Vitboken

Vitboken om styrelseformerna i EU har behandlats i självstyrelsepolitiska nämnden i ett samråd den 22 mars 2002. Vid samrådet framhöll landskapsstyrelsen att den välkomnar den vitbok som kommissionen publicerade i juli 2001. Landskapsstyrelsen konstaterade att vitboken utgör ett värdefullt inlägg i debatten om Europeiska unionens framtid. Landskapsstyrelsens närmare synpunkter framgår av det utkast till utlåtande vilket bifogades begäran om samråd. Landskapsstyrelsens sammanfattning av utlåtandet var följande:

”Sammanfattningsvis konstaterar landskapsstyrelsen att vitboken är ett välkommet initiativ som innehåller förslag till lösningar på problem som även är synliga på Åland. De åländska problemen ansluter sig såväl till delaktigheten vid utformningen av Europeiska unionens politik som till genomförandet av gemenskapsrätten.

De problem som har uppstått i anslutning till genomförandet av gemenskapsrätt har till stor del varit ett resultat av att förekomsten av två exklusiva lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheter inte har stämt överens med den utformning gemenskapsrätten har. Dylika situationer borde inte vara svåra att undvika i framtiden.

Kommissionen bör i förslagsskedet beakta Ålands småskalighet och ställning som öregion så att oändamålsenliga slutresultat inte uppstår i verkställighetsskedet. Landskapsstyrelsen anser även att en noggrann analys av de kostnader planerad gemenskapsrätt kan medföra för ett litet samhälle och en liten förvaltningsapparat bör utföras före eventuella gemenskapsåtgärder vidtas.

Bristerna på en åländsk delaktighet i Europeiska unionens beslutsprocess föranleds av att Ålands inflytande till största delen är av en indirekt karaktär och av att autonomin inte erkänns på unionsnivå. Kommissionens förslag i anslutning till vidgandet av delaktigheten genom regional och lokal demokrati bör nyanseras. Kommissionen borde införa en helhetsstrategi för de fåtal inomstatliga enheter, som i likhet med Åland, har en stark konstitutionell ställning och en omfattande lagstiftningsbehörighet. I detta sällskap har Åland en unik ställning eftersom den åländska självstyrelsen förknippas med folkrättsliga garantier.

Vitboken håller sig till de ramar som de grundläggande fördragen medger. I anslutning till nästa regeringskonferens måste autonomiernas ställning i Europeiska unionen utvecklas med hjälp av permanenta arrangemang i de grundläggande fördragen. I samband med denna utvecklingsprocess bör också frågan om den åländska befolkningens representation i Europaparlamentet lösas. ”

Självstyrelsepolitiska nämnden omfattade i huvudsak landskapsstyrelsens utkast till utlåtande över vitboken. Vitboken syftar till ökad öppenhet, delaktighet och subsidiaritet vilket sammanfaller med den utveckling av unionen som självstyrelseorganen anser önskvärd.

Även om vitboken enbart tar sikte på de ändringar som är möjliga inom ramen för gällande fördrag förespråkade nämnden en ökad tydlighet i fråga om landskapets krav på ett principiellt erkännande av autonomin. Frågan är viktig och förtjänar att starkt framhållas även i detta sammanhang.

Bland de ändringar som är möjliga inom ramen för gällande fördrag ville nämnden särskilt framhålla att det är angeläget att genom sekundärrätten undanröja problemen med kraven på att endast en myndighet inom varje medlemsstat skall utpekas såsom ansvarig för en specifik uppgift.

Nämnden framförde även vissa synpunkter av mera detaljerad karaktär. Synpunkterna gällde bland annat:

- valet av begreppet autonomi respektive självstyrelse

- definitionen av den så kallade treenigheten

- allmänhetens åsikt att unionen lägger sig i småsaker

- ett tydliggörande av landskapets status i förhållande till t.ex. delstater i federationer

- ett framhållande även av samarbetsorganen för de konstitutionella regionerna.

Landskapsstyrelsens slutliga utlåtande till kommissionen med anledning av vitboken om styrelseformerna framgår av bilaga 1.

Europeiska konventet

Europeiska konventet, som tillsattes vid toppmötet i Laeken, har till uppgift att föreslå en ram och strukturer för Europeiska unionen, vilka är anpassade till utvecklingen i världen, de europeiska medborgarnas behov och den framtida utvecklingen av Europeiska unionen. Konventet utgör ett nytt element eftersom tidigare regeringskonferenser alltid förberetts endast av medlemsstaternas regeringar. I syfte att bredda beredningen av nästa regeringskonferens och att göra den mera demokratisk och öppen samlar konventet nu företrädare för regeringarna, de nationella parlamenten, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen.

Sedan landskapsstyrelsens meddelande gavs till lagtinget har arbetet i konventet framskridit så att sammanlagt tio olika arbetsgrupper tillsatts i två olika omgångar. Arbetsgruppernas ansvarsområden gäller subsidiaritet, gemenskapens kompletterande befogenheter, de nationella parlamenten, unionens status som juridisk person, stadgan för de mänskliga rättigheterna, ekonomisk styrning, yttre åtgärder, försvarsfrågor, förenkling av lagstiftningsförfarandet och slutligen arbetsgruppen för frihet, säkerhet och rättvisa. Vissa av arbetsgrupperna har redan avgett sina slutliga betänkanden. Nedan, under varje specifikt ämnesområde, redogörs för de olika arbetsgruppernas ställningstaganden.

I konventet finns ingen särskild arbetsgrupp med ansvar för regionerna. Flera konventsmedlemmar, däribland även representanter för Finland, har framfört önskemål om en särskild arbetsgrupp för regionerna men önskemålen har hittills inte vunnit gehör.

Europaparlamentet föreslår i ett förslag till en resolution, baserad på en rapport från ordföranden för parlamentets konstitutionella utskott Giorgio Napolitano, att konventet skall avsätta ett särskilt plenarsammanträde åt en debatt om de kommunala och regionala myndigheternas roll i den europeiska integrationsprocessen. Debatten kommer sannolikt att hållas i juni månad 2003.

Samarbete med andra lagstiftande regioner

Mer än varannan medborgare i Europeiska unionen, eller 56,3 procent av befolkningen, bor i en region med lagstiftningsbehörighet. Det finns sammanlagt 74 lagstiftande regioner i EU.

Eftersom de lagstiftande regionerna inom EU har många gemensamma problem sker ett samarbete på flera olika plan i syfte att påverka förberedelserna inför nästa regeringskonferens. Regeringarna i de lagstiftande regionerna samarbetar i en koordinationskommitté i vilken Åland representeras av landskapsstyrelsens specialrådgivare i Bryssel. Kommittén har bland annat arbetat fram ett förslag till ett gemensamt manifest som tar sikte på nästa institutionella reform av EU. Manifestet antogs vid ett möte mellan de lagstiftande regionernas regeringschefer den 14 - 15 november 2002. I manifestet uppmanar regionerna konventet att beakta bland annat att EU:s kompetens måste bli mer precis och de olika beslutsprocesserna måste förenklas. De mer konkreta synpunkterna i manifestet framgår under varje ämnesområde nedan. Koordinationskommittén har också sänt en skrivelse till bland andra medlemmarna i konventets presidium. Skrivelsen motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen ovan nämnda manifest.

Även lagtinget deltar i samarbetet med övriga lagstiftande regioner genom det årligen anordnade talmansmötet CALRE. Under det senaste mötet som anordnades i Bryssel den 28-29 oktober 2002 antogs en deklaration, den så kallade Brysseldeklarationen, som även den till sitt innehåll i stor utsträckning motsvarar nämnda manifest.

Planer finns även på att etablera ett samarbete mellan EU-utskotten i parlamenten i de lagstiftande regionerna och Europaparlamentet. Självstyrelsepolitiska nämnden följer denna planering.

Lagtinget deltar dock inte i samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten, COSAC, eftersom detta samarbete inte är öppet för de lagstiftande regionerna. COSAC har under senare tid höjt sin profil och de nationella parlamenten planerar nu bland annat att öppna ett gemensamt kontor i Bryssel. Värdet av samarbetet kan också förväntas öka i takt med att de nationella parlamentens roll inom EU stärks. Inom CALRE pågår en diskussion om ett mera konkret och etablerat samarbete mellan CALRE och Europaparlamentet som delvis skulle motsvara COSAC-samarbetet. Även möjligheten för CALRE att på motsvarande sätt som Europaparlamentet sända en delegation till COSAC diskuteras.

Landskapsstyrelsens meddelande

Landskapsstyrelsens meddelande avgavs vid en tidpunkt när det ännu inte stod klart vilka ärenden som konventet skulle lägga tyngdpunkten på. Landskapsstyrelsens riktlinjer grundades därför på de teman som nämns i den s.k. Laekenförklaringen och i förklaringen om unionens framtid.

Enligt meddelandet stöder landskapsstyrelsen den övergripande målsättningen med konventet och nästa regeringskonferens. Den europeiska unionen borde närma sig medborgarna samtidigt som ett utvidgat EU ställer krav på en effektiv och funktionsduglig union.

Landskapsstyrelsen anser att nästa regeringskonferens bör ses som ett tillfälle till utveckling av landskapets ställning i Europeiska unionen. Landskapsstyrelsen är enligt meddelandet öppen för alla former av lösningar som utvecklar landskapets ställning i EU men konstaterar att i konventet och vid nästa regeringskonferens är i första hand de överstatliga lösningarna av intresse.

Enligt landskapsstyrelsen är ett betonande av Ålands unika ställning i ett folkrättsligt, konstitutionellt och gemenskapsrättligt avseende utgångspunkten för landskapets ställningstaganden inför nästa regeringskonferens och det är enligt landskapsstyrelsens mening främst den finländska regeringens ansvar att stärka självstyrelsen inom EU. Landskapstyrelsen ställer sig samtidigt positiv till ett samarbete med andra lagstiftande regioner inom EU eftersom landskapet delar dessa regioners problem med att inte få tillräcklig genomslagskraft i EU.

Landskapsstyrelsen framför också synpunkter på vissa mer konkreta frågeställningar för vilka redogörs nedan under varje specifikt ämnesområde.

Självstyrelsepolitiska nämnden

Självstyrelsepolitiska nämnden har sedan landskapsstyrelsens meddelande överlämnats till lagtinget fortlöpande följt utvecklingen i förberedelserna inför nästa regeringskonferens. Som ett led i behandlingen av meddelandet utformade nämnden den 4 augusti 2002 ett dokument benämnt Landskapet Ålands positioner i förhållande till arbetet i det Europeiska konventet (se bilaga 2).

I dokumentet framhålls att landskapets huvudmålsättning är ett erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten. Kärnproblemet för landskapet i fråga om EU-medlemskapet är att EU består av och endast erkänner medlemsstaterna som parter i EU:s lagstiftnings- och förvaltningsärenden och att den inomstatliga fördelningen av lagstiftningsmakten hittills ur EU:s synvinkel betraktats som en rent internt nationell angelägenhet. Detta är synnerligen oändamålsenligt inte minst med beaktande av den brist på legitimitet som uppstår i regioner med lagstiftningsmakt i tillägg till den legitimitetsbrist som också i övrigt råder inom unionen. Landskapets huvudmålsättning är därför att EU-fördragen ändras så att EU erkänner den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten.

Landskapet eftersträvar således ett erkännande av alla EU:s lagstiftande regioner. För det fall att ett sådant erkännande inte visar sig vara möjligt anser nämnden att bestämmelser om Ålands särställning inom EU bör införas så att EU erkänner landskapets lagstiftnings- och förvaltningsbefogenheter. En särställning för Åland motiveras av Ålands särställning i den finländska konstitutionen som inte bara delegerar makten till landskapet utan som delar makten mellan Åland och riket. Åland intar därtill en särställning i folkrätten samt, på grund av Ålandsprotokollet, delvis även en särställning i EU:s egen primärrätt.

Nämnden framförde även synpunkter i fråga om vissa tyngdpunkter. För nämndens åsikt i dessa frågor redogörs nedan under respektive ämnesområde. Nämnden framhåller slutligen att konventet därtill bör instifta en särskild arbetsgrupp för den regionala dimensionen.

Positionerna har på landskapsstyrelsens och lagtingets försorg vidarebefordrats till bland andra Finlands representanter i konventet. Efter diskussioner med lagtingets talman beslöt Finlands riksdags representant Kimmo Kiljunen att till konventet inlämna ett så kallat bidrag gällande de lagstiftande regionerna. Bidraget framgår av bilaga 3.

Aktuella frågeställningar

Ett erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten

Frågan om ett erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten är mycket central för de lagstiftande regionerna. Av manifestet från regeringscheferna i de regioner som har lagstiftningsmakt framgår att regionerna vill se ett uttryckligt erkännande av den regionala dimensionen och speciellt ett erkännande av regionerna med lagstiftningsmakt i principerna för det nya fördraget. Regionerna med lagstiftningsmakt önskar enligt manifestet en speciell status i unionen vilket inkluderar vissa specifika rättigheter.

I ledamoten i Europaparlamentet Giorgio Napolitanos rapport föreslås att Europaparlamentet inför konventet föreslår vissa förändringar i fördragen. Enligt förslagen skall EU, förutom att respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater, även respektera de regionala och lokala identiterna. Vidare föreslås att medlemsstaternas lojalitetsplikt gentemot gemenskapen (artikel 10 i EG-fördraget) även skall omfatta de regionala och lokala myndigheterna inom ramen för deras respektive befogenheter. Kommissionen föreslås därtill få i uppdrag att utveckla sin verksamhet i en anda av ömsesidigt partnerskap med medlemsstaterna och de kommunala och regionala myndigheterna (artikel 211 EG-fördraget). Förslaget innebär ett ganska långtgående erkännande av den regionala och lokala dimensionen men självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar att det i rapporten inte inkluderas något uttryckligt erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten.

Av landskapsstyrelsens meddelande framgår att landskapets målsättning med tanke på den framtida utvecklingen av den europeiska unionen är att Åland, inom ramen för sin lagstiftningsbehörighet, skall ha likalydande rättigheter och skyldigheter som medlemsländerna. Ett erkännande i EU-fördragen av regional lagstiftningsbehörighet stöds av subsidiaritetsprincipen och av utvecklingen inom EU där de konstitutionella regionerna under det senaste årtiondet ökat kraftigt i antal.

Som framgår ovan är landskapets huvudmålsättning enligt de positioner som tidigare utformades av självstyrelsepolitiska nämnden, att EU-fördragen ändras så att EU erkänner den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten. Så länge EU utgör ett samarbete enbart mellan medlemsstaterna utan beaktande av att lagstiftningen i många medlemsstater delegerats till regional nivå eller som i Ålands fall delats mellan den statliga och regionala nivån, kommer bristen på legitimitet fortsättningsvis att vara mycket stor. Enligt nämndens mening är landskapets huvudmålsättning således att EU-fördragen skall ändras så att EU erkänner den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten.

Deltagande i ministerrådet och i beslutsprocessen i övrigt

I manifestet från regeringscheferna i de lagstiftande regionerna framförs att EG-fördragets artikel 203 om rådets sammansättning bör ändras så att de lagstiftande regionerna tillförsäkras möjlighet att delta i ministerrådet när ärendena enligt den nationella lagstiftningen ankommer på regionen. Vidare framförs att de lagstiftande regionerna bör ha rätt att bli konsulterade av kommissionen i ärenden för vilka de är ansvariga. Också i landskapsstyrelsens meddelande framhålls vikten av ökad delaktighet i beslutsprocessen.

Enligt de positioner som nämnden tidigare utformade och som nämnden fortsättningsvis omfattar, bör de lagstiftande regionerna vara representerade i ministerrådet och i beslutsprocessen i övrigt till den del deras kompetens berörs. De lagstiftande regionerna bör även få insyn och möjlighet till medverkan i kommissionens beredning bland annat genom konsultation. Rätten till deltagande i beslutsprocessen utgör en naturlig följd av ett erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbefogenheten.

Fördragsförenklingar

Förenkling av fördragen och utarbetande av ett nytt fördrag är en av de frågeställningar som aktualiserats i konventet. Ett enklare fördrag skulle kunna bidra till att göra unionen mer begriplig för medborgarna. Konventets ordförandeskap har presenterat ett preliminärt utkast till ett konstitutionellt fördrag. Utkastet till ett fördrag om upprättande av en konstitution för Europa utgör i princip en innehållsförteckning vars syfte är att åskådliggöra strukturen i ett eventuellt kommande fördrag. Utkastet var uppe till en första diskussion vid konventets plenarmöte i oktober 2002 och fick därvid en hel del kritik från konventsmedlemmar som menade att utkastet inte var förankrat i konventet. Enligt nämndens mening bör landskapsstyrelsen noggrant följa utvecklingen i fråga om det nya fördraget och vid behov utan dröjsmål till nämnden inkomma med förslag till landskapets positioner i förhållande till förslag till nya fördrag.

Enligt landskapsstyrelsens meddelande utgör de fördrag som nu ligger till grund för EU en svåröverskådlig helhet varför en förenkling är önskvärd. Konsekvenserna av en fördragsförenkling är dock svåra att förutse. En fördragsförenkling kan således understödas av landskapsstyrelsen under förutsättning att den inte ändrar på Ålandsprotokollets status. Landskapsstyrelsen anger vidare att den önskar ta ställning till ändringar i innehållet i fördragen.

Självstyrelsepolitiska nämnden delar landskapsstyrelsens uppfattning att en förenkling av fördragen och en precisering av behörighetsfördelningen är önskvärd men att det samtidigt inte får ändra Ålandsprotokollets status som en del av primärrätten. Denna synpunkt framfördes av nämnden redan i de positioner som utformades den 4 september 2002.

Subsidiaritet

Enligt subsidiaritetsprincipen skall gemenskapen vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås av medlemsstaterna och som därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Principen tillämpas enbart på de områden där gemenskapen inte är ensam behörig. Nära förknippad med subsidiaritetsprincipen är proportionalitetsprincipen enligt vilken gemenskapen inte skall vidta åtgärder som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördragen. Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna finns inskrivna i EG-fördraget (Art.5) och därtill finns ett särskilt gemensamt protokoll för tillämpningen av de båda principerna.

Subsidiariteten är ett centralt tema när det gäller den framtida utvecklingen av den europeiska unionen. Som redan nämnts har konventet tillsatt en särskild arbetsgrupp för subsidiaritet. Arbetsgruppen har behandlat frågan om huruvida de kriterier för tillämpning av subsidiaritetsprincipen, vilka ingår i protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är tillräckliga. Den viktigaste uppgiften i arbetsgruppen har dock varit att granska om nuvarande politiska och rättsliga (domstols-) kontroll är effektiv och hur den kan skärpas.

Arbetsgruppen avgav den 23 september 2002 sin slutrapport. I rapporten sägs att förbättringar kan göras både när det gäller tillämpningen och kontrollen av subsidiaritetsprincipen. Principen konstateras vara en i huvudsak politisk princip varför kontrollen i huvudsak bör vara av politisk natur. En bred enighet har uppnåtts av arbetsgruppens medlemmar gällande följande:

- De institutioner som lagstiftar, alltså Europaparlamentet, rådet och kommissionen, skall i större utsträckning ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Varje lagstiftningsförslag bör innehålla ett ”subsidiaritetskort” med sådana detaljerade uppgifter som gör det möjligt att bedöma om subsidiariteten efterföljs. Kommissionens föredragning av det årliga lagstiftningsprogrammet utgör ett bra tillfälle för diskussion om subsidiariteten och programmet bör diskuteras i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten.

- En politisk mekanism för tidig varning (”early warning system”) införs för att stärka de nationella parlamentens kontroll av subsidiariteten. Lagförslagen skall sändas inte bara till rådet och parlamentet utan även till de nationella parlamenten som inom sex veckor har möjlighet att avge ett motiverat yttrande om förslagets förenlighet med subsidiaritetsprincipen. Om antalet yttranden är begränsat måste lagstiftaren endast mer specifikt motivera rättsaktens förenlighet med subsidiaritetsprincipen. Om fler än en tredjedel av parlamenten avger yttranden skall kommissionen ta upp sitt förslag till förnyad behandling.

- Möjligheten till efterhandskontroll i domstolen utvidgas. Efterhandskontrollen är dock avsedd att tillämpas endast i ett begränsat antal fall då den politiska fasen uttömt sina möjligheter att finna en lösning. Ett nationellt parlament som har avgivit ett motiverat yttrande enligt ovan skall alltså kunna vända sig till EG-domstolen. Arbetsgruppen föreslår också att Regionkommittén skall kunna vända sig till domstolen med anledning av att subsidiaritetsprincipen har ifrågasatts.

- Arbetsgruppen har dock inte godtagit förslaget att ge regionerna rätt att vända sig till domstolen med anledning av att subsidiaritetsprincipen kränkts eftersom regionerna redan har lagstiftande kapacitet inom ramen för de nationella institutionerna.

Subsidiaritetsprincipen tas också upp i det gemensamma manifestet från regeringscheferna i de lagstiftande regionerna. Enligt manifestet skall principerna om subsidiaritet och proportionalitet nämnas i EU:s framtida konstitution som bindande skyldigheter. En ex-ante (förhands-) mekanism skall dessutom inrättas i att syfte att trygga subsidiaritetsprincipen beaktas i ett tidigt skede av lagstiftningsprocessen och de lagstiftande regionerna skall involveras i mekanismen. Artikel 5 i EG-fördraget måste således omformuleras så att en uttrycklig hänvisning till den subnationella nivån tas in.

Även i det förslag till resolution från Europaparlamentet som framlagts av ordföranden för parlamentets regionalpolitiska utskott Giorgio Napolitano behandlas subsidiaritetsprincipen. I betänkandet föreslås att EG-fördragets artikel 5 om bl.a. subsidiaritetsprincipen ändras så att gemenskapen på de områden där den inte är ensam behörig skall vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna eller av de regionala eller kommunala myndigheterna på grundval av deras befogenheter enligt nationell rätt. Subsidiaritetsprincipen föreslås således vara bindande även gentemot den regionala och kommunala nivån.

I landskapsstyrelsens meddelande till lagtinget framhåller landskapsstyrelsen att subsidiaritetsprincipen bör hävdas och tillämpas i förhållande till landskapsmyndigheterna i frågor inom landskapets behörighet. Ett utvecklande av subsidiaritetsprincipen skulle enligt landskapsstyrelsen skapa förutsättningar för att undvika problemet att vissa bestämmelser i gemenskapsrätten förutsätter att en ansvarig myndighet utses för att till exempel övervaka viss verksamhet. Principen bör enligt landskapsstyrelsens mening även kompletteras med ett omnämnande av de konstitutionella regionerna.

Även självstyrelsepolitiska nämnden anser att subsidiaritetsprincipen bör vara bindande gentemot regionerna och i de positioner som utformats av självstyrelsepolitiska nämnden framhålls att subsidiariteten i framtida fördrag bör intas som en bindande princip även i förhållande till de lagstiftande regionerna. Nämnden anser därtill att proportionalitetsprincipen, enligt vilken gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i EU-fördraget, skall hävdas och efterlevas i praktiken.

Enligt nämndens mening bör även parlamenten i de lagstiftande regionerna delta i det så kallade Early warning-systemet på samma villkor som de nationella parlamenten. Eftersom självstyrelselagen delar lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten mellan å ena sidan riket och å andra sidan landskapet kan Finlands riksdag enligt gällande regler nämligen inte företräda landskapet på de områden där lagtinget har lagstiftningsbehörighet. Om det förslag till "tidig varning" som presenterats av konventets arbetsgrupp för subsidiaritet vinner gehör kommer med andra ord ett behov av en samordning mellan Finlands riksdag och Ålands lagting att föreligga.

De nationella parlamenten

Stärkandet av de nationella parlamentens roll i EU:s beslutsfattande betraktas som ett medel för att råda bot på den legitimitetsbrist som råder i unionen. Inom konventet finns följaktligen en arbetsgrupp för de nationella parlamenten. Gruppen har till uppgift att granska på vilket sätt de nationella parlamenten utövar sin roll i EU:s nuvarande struktur och vilket nationellt arrangemang som fungerar bäst. Gruppen skall också ta ställning till om det är nödvändigt att överväga nya mekanismer eller förfaranden på nationell eller europeisk nivå.

I arbetsgruppens slutrapport framhålls att det framtida konstitutionella fördraget bör innehålla en särskild formulering där vikten av de nationella parlamentens aktiva engagemang i EU:s verksamhet bekräftas. Eftersom en större öppenhet ökar parlamentens möjligheter till insyn och därmed till inflytande framhålls också att ministerrådets möten alltid bör vara offentliga när rådet utövar sin lagstiftande funktion och protokollen från sammanträdena bör skickas till de nationella parlamenten samtidigt som de sänds till regeringarna. Arbetsgruppen behandlar enbart de nationella parlamenten och tar således inte ställning till de regionala parlamentens roll.

I manifestet från de lagstiftande regionernas regeringschefer framhålls emellertid att konventets förslag att involvera nationella parlament också skall omfatta de lagstiftande regionernas parlament. På motsvarande sätt framhåller landskapsstyrelsen i sitt meddelande till lagtinget att även de regioner till vilka lagstiftningsmakt har överförts utan möjlighet till återkallande bör beaktas vid utvecklandet av de nationella parlamentens ställning.

I de positioner som omfattats av självstyrelsepolitiska nämnden framhålls också att de regionala parlamentens roll bör klargöras och framför allt stärkas. Detta skulle enligt positionerna bland annat innebära att parlamenten i regioner med lagstiftningsbefogenheter skulle ges möjlighet att delta i samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Nämnden vill här ytterligare betona vikten av att de regionala parlamenten, i synnerhet i regioner där lagstiftningsmakten är delad såsom i fråga om Åland, inom sina behörighetsområden tillerkänns samma möjligheter till insyn och inflytande som de nationella parlamenten.

Stadgan

Vid Europeiska rådets möte i Nice antogs Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Frågan om vilken status stadgan skall ha blev dock inte avgjord i Nice där den antogs som en politisk förklaring. Frågan kommer därför att finnas på dagordningen vid nästa regeringskonferens och inom konventet tillsattes en särskild arbetsgrupp för stadgan och dess ställning.

Arbetsgruppens uppgift var tvådelad. För det första skulle gruppen granska hur ett eventuellt införlivande av stadgan i fördragen skulle kunna genomföras och vilka följderna skulle bli och för det andra skulle gruppen utreda följderna av en eventuell anslutning av gemenskapen/unionen till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I sin slutrapport förhåller sig arbetsgruppen positiv till att stadgan införlivas med fördraget. Gruppen konstaterar att ett sådant införlivande inte skulle medföra nya befogenheter för EU och att det kan ske utan att stadgans innehåll förändras. Om stadgan blir bindande är det framför allt medlemsstaternas domstolar som blir behöriga att pröva talan men i vissa fall blir även EG-domstolen behörig.

Arbetsgruppen förhåller sig också positiv till att möjliggöra en anslutning av EU till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Gruppen föreslår därför att det skapas en rättslig grund som gör det möjligt för ministerrådet att ansluta EU till konventionen.

I sitt meddelande framhåller landskapsstyrelsen att effekterna för landskapet av att stadgan skulle göras till ett juridiskt bindande dokument kräver närmare granskning. Landskapsstyrelsen har alltså ännu inte någon uttalad åsikt i frågan om stadgan skall göras juridiskt bindande

Enligt vad självstyrelsepolitiska nämnden fått erfara planerar landskapsstyrelsen att utreda vilka effekterna skulle bli för landskapet om stadgan görs juridiskt bindande. Nämnden, som redan i positionerna i förhållande till arbetet i konventet framhöll att en ändring av stadgan så att den blir juridiskt bindande inte får innebära en försvagning av självstyrelsen, finner det viktigt att utredningen företas. Det är nämligen enligt nämndens mening angeläget att landskapsstyrelsen har ett bra underlag för att i tillräckligt god tid kunna agera om det skulle visa sig att en omvandling av stadgans status på något sätt skulle kunna äventyra till exempel självstyrelselagens bestämmelser.

Regionkommittén

I manifestet från regeringscheferna i de lagstiftande regionerna framhålls att Regionkommitténs roll bör förstärkas i EU:s beslutsprocess. De lagstiftande regionerna bör enligt manifestet vara bättre representerade i Regionkommittén och kommittén bör ges direkt möjlighet att försvara sina befogenheter inför EG-domstolen. Även Regionkommittén själv har inför konventet föreslagit att kommitténs roll skall förstärkas.

I Europaparlamentets betänkande om regionerna framhåller rapportören Napolitano att kommitténs roll bör stärkas. Konkret föreslås en ändring av EG-fördraget så att rådet och kommissionen åläggs att regelbundet anta en rapport med motivering om åtgärder som vidtagits till följd av regionkommitténs yttranden. Vidare föreslås i betänkandet en ändring av EG-fördraget så att EG-domstolen även kan pröva en talan som regionkommittén väcker för att kräva att en rättsakt som kan åsidosätta subsidiaritetsprincipen ogiltigförklaras eller för att tillvarata sina rättigheter.

Landskapsstyrelsen anser också att kommitténs ställning bör stärkas och i positionerna i förhållande till konventet framhåller självstyrelsepolitiska nämnden att, som en följd av det erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten vilket utgör landskapets huvudmålsättning, bör Regionkommittén tillerkännas ställningen som en EU-institution. Regionkommittén bör enligt nämnden utvecklas till ett organ för de olika typerna av lokal och regional självstyrelse och bevaka deras intressen.

Talerätt inför EG-domstolen

I den deklaration som antogs vid den sjätte CALRE konferensen i Bryssel enades talmännen om att det är nödvändigt att garantera de lagstiftande regionerna talerätt inför EG-domstolen. Även i manifestet från regionernas regeringschefer framförs önskemål om en speciell status för de lagstiftande regionerna vilket bland annat skulle inkludera rätt att föra talan direkt inför EG-domstolen i alla kompetenstvister med EU.

Landskapsstyrelsen framhåller i meddelandet att Åland har ett särskilt intresse av en allmän talerätt i EG-domstolen eftersom landskapet är skyldigt att genomföra direktiv inom den egna lagstiftningsbehörigheten.

Självstyrelsepolitiska nämnden förenar sig med landskapsstyrelsen och framför redan i positionerna att de lagstiftande regionerna bör få talerätt inför EG-domstolen till den del deras kompetensområden berörs.

Valkretsar i valet till Europaparlamentet

I manifestet från regeringscheferna i EU:s regioner med lagstiftningsrätt fastslås att vid indelningen i valkretsar till Europaparlamentet skall den territoriella indelningen i lagstiftande regioner beaktas.

Landskapsstyrelsen anser i sitt meddelande att den överföring av lagstiftningsbehörighet till EU-nivån som medlemskapet medförde, bör resultera i att en av den åländska befolkningen bemyndigad ledamot deltar i utformningen av EG-rätten. Enligt landskapsstyrelsen bör Finlands regering eftersträva en gemenskapsrättslig lösning gällande en åländsk plats i Europaparlamentet såvida en inomstatlig lösning inte är möjlig.

Självstyrelsepolitiska nämnden delar landskapsstyrelsens uppfattning. Nämnden tar upp samma frågeställning genom att i positionerna fastslå att det vid utformandet av valkretsar skall tas hänsyn till den territoriella indelningen i lagstiftande regioner. Principen som sådan bör tas in i fördraget.

Säkerhets- och försvarspolitik

Enligt EU-fördragets artikel 17 skall den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet besluter det. Europeiska rådet skall i så fall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser. I artikeln sägs vidare att unionens försvarspolitik inte skall påverka karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik och den skall respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater har enligt det Nordatlantiska fördraget.

I konventet finns en arbetsgrupp för försvarsfrågor. Gruppens uppgift är att besvara bland annat följande frågor: Vilka uppgifter kan unionen tänkas ha när det gäller försvaret? Hur skall man se till att medlemsstaterna har den militära kapacitet som behövs för att garantera trovärdigheten i unionens försvarspolitik? Skall man förutse möjligheten att utvidga det närmare samarbetet till att omfatta försvaret? Hur garantera bättre krishanteringsoperationer? Arbetsgruppen har ännu inte avgett något betänkande.

Enligt självstyrelsepolitiska nämndens positioner måste Ålands demilitariserade och neutraliserade status bibehållas oberoende av en framtida utveckling av samarbetet i försvarsfrågor. Landskapsstyrelsen bör enligt nämndens mening noga följa utvecklingen på området.

Kompletterande befogenheter

Den kompletterande befogenheten omfattar områden där gemenskapens ingripande begränsas till komplettering, stöd eller samordning av medlemsstaternas åtgärder. I konventet finns en särskild arbetsgrupp för detta problemområde. Arbetsgruppens uppgift är att undersöka hur man kan åstadkomma en tydligare gräns mellan områden med kompletterande befogenheter, områden där EU inte har några befogenheter och områden där det finns konkurrerande befogenheter.

Arbetsgruppen har avgivit sitt betänkande i vilket gruppen rekommenderar att benämningen stödjande åtgärder införs i stället för kompletterande befogenheter vilket gör begreppet tydligare. Vidare betonar arbetsgruppen att den nationella lagstiftningen inte kan ersättas med en europeisk rättsakt när det gäller stödjande åtgärder. Arbetsgruppen påminner vidare om att de stödjande åtgärderna bara skall användas om det ligger i unionens och medlemsstaternas gemensamma intresse. Det framtida konstitutionella fördraget bör enligt arbetsgruppen innehålla en särskild avdelning som ägnas åt samtliga befogenheter och där det kortfattat bör preciseras vilken typ av befogenhet som gäller för varje politikområde. Fastställandet av befogenheter mellan medlemsstaterna och EU bör dock inte stå i vägen för en viss flexibilitet. Denna kan säkerställas genom att artikel 308 i EG-fördraget behålls. Samtidigt framhåller gruppen att det bör fastställas att det inte i något fall rör sig om en utvidgning av unionens befogenheter.

Landskapsstyrelsen berör i sitt meddelande problemställningen beträffande införandet av en kompetenskatalog samt tillämpningen av artikel 308 om fördragsutfyllnad. Bland annat nämns att tillämpningen av artikeln i värsta fall kan resultera i att landskapets lagstiftningsbehörighet inskränks utan att lagtinget har gett sitt bifall enligt 59 § i självstyrelselagen.

Enligt nämndens mening är det viktigt att landskapsstyrelsen noga följer utvecklingen på området och vid behov vidtar nödvändiga åtgärder.

Ekonomisk styrning

Den monetära politiken är en exklusiv behörighet för gemenskapen och utövas av Europeiska centralbanken (ECB) medan den ekonomiska politiken ligger kvar på det nationella behörighetsområdet. Konventets arbetsgrupp för ekonomisk styrning har till uppgift att överväga hur införandet av euron påverkar de övergripande ekonomiska och politiska argumenten för och emot en överföring av vissa delar av den ekonomiska politiken till gemenskapen samt vilka åtgärder som kan vidtas för ökad samordning av den ekonomiska politiken. Gruppen skall även undersöka om stabilitets- och tillväxtpakten fungerar effektivt och hur den kan förbättras. Här kommer särskilt förfarandet vid stora underskott att tas upp liksom frågan om samordning av sociala frågor och sysselsättningsfrågor skall vara ett inslag i den ekonomiska politik som anses vara ett gemensamt intresse. Behovet av harmonisering på skatteområdet kommer också att ses över liksom vissa institutionella frågor såsom parlamentets roll i förhållande till ECB.

Arbetsgruppen har avgivit sitt betänkande i vilket gruppen utgått från antagandet att konventet skall besluta att utarbeta ett grundläggande konstitutionellt fördrag. Gruppen rekommenderar att unionens ekonomiska och sociala mål skall tas med i fördraget samt att man behåller den nuvarande strukturen där gemenskapen har exklusiv behörighet när det gäller den monetära politiken inom euroområdet medan medlemsstaterna har behörigheten i fråga om den ekonomiska politiken. Enligt arbetsgruppen är det dock viktigt att den ekonomiska politiken i ökad utsträckning samordnas. De nationella parlamentens roll i samordningen bör dessutom stärkas men den saken skall inte regleras i fördraget utan lösas på nationell nivå.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är enligt arbetsgruppens mening det viktigaste instrumentet för samordningen av den ekonomiska politiken men arbetsgruppen nådde inte enighet i frågan om kommissionens eventuella rätt att lämna formellt förslag i stället för rekommendationer. En samordning i budgetfrågor och finansiella frågor bedöms vara av stort allmänintresse och arbetsgruppen vill ändra fördragsbestämmelserna om förfarandena vid alltför stora underskott i medlemsstaternas offentliga sektors finanser så att kommissionen skall kunna utfärda varningar direkt till medlemsstaten. Stabilitets- och tillväxtpakten anses vara ett instrument för genomförande av nämnda fördragsbestämmelser och pakten bör därför enligt arbetsgruppens mening även fortsättningsvis ligga utanför det konstitutionella fördraget.

Arbetsgruppen rekommenderar slutligen att unionens befogenheter på skatteområdet enligt EG-fördraget bör behållas. Majoriteten i gruppen anser att en del ändringar bör göras i de befintliga förfarandena för beslutsfattande i syfte att underlätta framsteg inom skattepolitiken. Målet bör då inte vara att fastställa enhetliga skatter och ändringarna skall inte beröra person- och egendomsbeskattningen. I stället bör målet vara en tillnärmning av skattesatser, miniminormer och beskattningsunderlag inom indirekt beskattning och företagsbeskattning, allt i syfte att undvika skadlig skattekonkurrens. Majoriteten rekommenderar därför särskilda åtgärdstyper där röstning med kvalificerad majoritet bör tillämpas.

Nämnden konstaterar att eventuella ändringar av reglerna i fråga om ekonomisk styrning kan få såväl direkta som indirekta konsekvenser för landskapet. Landskapsstyrelsen bör därför enligt nämndens mening noga följa utvecklingen på området och vid behov vidta lämpliga åtgärder.

Andra frågor som behandlas i enskilda arbetsgrupper i konventet men som i detta skede inte föranleder särskilda ställningstaganden

Status som juridisk person

Gruppen uppgift är att överväga om unionen explicit skall göras till en juridisk person och om unionens och gemenskapens juridiska personer skall slås samman. Härvid skall gruppen undersöka vilka de eventuella följderna skulle bli för den nuvarande avgränsningen av befogenheter och förfaranden, om detta skulle medföra att unionen skulle få möjlighet att agera mer effektivt på det internationella planet och vilka följderna skulle bli för unionens status i internationella organisationer.

Arbetsgruppen avgav sin slutrapport den 1 oktober 2002 i vilken föreslås att unionen i fördraget uttryckligen skall ges en status som juridisk person. Unionens juridiska person föreslås ersätta de befintliga juridiska personerna (unionen och gemenskapen) och påta sig alla skyldigheter som dessa har haft. Sammanslagningen motiveras av effektivitets- och rättssäkerhetsskäl men även av öppenhetsskäl och för att unionen på så sätt synliggörs för både tredje land och de egna medborgarna.

Enligt arbetsgruppen öppnar en sammanslagning av unionens och gemenskapens juridiska personer vägen för en sammanslagning av fördragen till en enda text vilket skulle bidra till att förenkla fördragen. Varken sammanslagningen av de juridiska personerna eller fördragen innebär en sammanslagning av ”pelarna” men en sammanslagning också av pelarna skulle enligt arbetsgruppen förenkla unionens struktur. Med status som en enda juridisk person skulle unionen bli ett folkrättsubjekt vid sidan av medlemsstaterna och unionens utrikespolitiska åtgärder skulle bli mer effektiva eftersom unionen kan tala med en röst. Sammanslagningen innebär dock i sig inte någon ändring av fördelningen av befogenheter mellan medlemsstaterna, unionen och gemenskapen. Vissa förändringar kan dock enligt arbetsgruppen bli önskvärda.

Yttre åtgärder

Gruppen bör besvara bland andra följande frågor: Hur skall man stärka unionens roll på det internationella planet? Hur skall unionens intressen fastställas och utvecklas? Hur kan man säkerställa vilka konsekvenserna blir av unionens åtgärder bl.a. i fråga om utvecklingsbistånd, humanitär verksamhet, finansiellt bistånd och handelspolitik? Hur kan man säkerställa en beslutsprocess som möjliggör att unionen agerar snabbt och effektivt på den internationella scenen? Hur kan rollen som hög representant för GUSP utvecklas? Arbetsgruppen har ännu inte avgivit sitt betänkande.

Förenkling av lagstiftningsförfaranden och instrument

Gruppen har till uppgift att undersöka hur antalet lagstiftningsförfaranden och antalet rättsliga instrument skall kunna minskas. Arbetsgruppen har ännu inte avgivit sitt betänkande.

Området frihet, säkerhet och rättvisa

Gruppen har att ta sig an bland andra följande frågor: Vilka förbättringar av fördragen är nödvändiga för att området frihet, säkerhet och rättvisa skall kunna införas i alla dess delar? Vilka förbättringar är nödvändiga beträffande instrument och förfaranden? Hur öka det straffrättsliga samarbetet? Hur anpassa de bestämmelser i fördraget där gemenskapsbefogenheten bl.a. beträffande invandring och asyl fastställs? Arbetsgruppen har ännu inte avgivit sitt betänkande.

Avslutande synpunkter

Självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar att den Europeiska unionen står inför stora utmaningar. Efter långtgående förhandlingar med ett antal kandidatländer står unionen inför en utvidgning och samtidigt ställs krav på att unionen skall närma sig medborgarna och bli mer effektiv.

Förändringarna av unionen kommer på olika sätt att påverka också de enskilda ålänningarna. De direkta konsekvenserna är dock svåra att i det här skedet förutse varför nämnden har valt att i detta tidiga skede av processen framför allt koncentrera sig på att bevaka landskapets intressen. Här är det i första hand fråga om att tillse att självstyrelsen, oberoende av den framtida utvecklingen av unionen, kan bevaras och utvecklas och att självstyrelsens delaktighet i EU:s beslutsprocess stärks.

Nämndens utgångspunkt, liksom landskapsstyrelsens, har varit de problem som uppstår till följd av att självstyrelselagen delar den politiska makten mellan riket och landskapet samtidigt som EU inte har någon uttrycklig skyldighet att beakta inomstatliga konstitutionella maktfördelningar. Landskapets inflytande i EU:s beslutsprocess blir härigenom till övervägande del av indirekt karaktär. Endast i fråga om tillämpningen av Europeiska gemenskapens politik har landskapet möjlighet att formulera ett eget ställningstagande. Nämnden noterar här att de ändringar av självstyrelselagen som är under utarbetande avser att öka landskapets inflytande i fråga om EU-ärenden men att det fortfarande till övervägande del blir fråga om ett indirekt inflytande.

Kärnproblemet för landskapet är därför, såsom nämnden formulerar det i sina positioner, att EU består av och endast erkänner medlemsstaterna som parter i EU:s lagstiftnings- och förvaltningsärenden och att den inomstatliga fördelningen av lagstiftningsmakten hittills ur EU:s synvinkel betraktats som en rent intern nationell angelägenhet. Detta är enligt nämnden oändamålsenligt inte minst med beaktande av den brist på legitimitet som uppstår i regioner med lagstiftningsmakt i tillägg till den legitimitetsbrist som också i övrigt råder inom unionen. Enligt nämndens mening bör landskapets huvudmålsättning därför vara att EU-fördragen ändras så att EU erkänner den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten.

Landskapsstyrelsen meddelande om den europeiska unionens framtida utveckling avslutas med följande konstateranden och avsiktsförklaringar:

"Landskapsstyrelsen konstaterar att Europeiska unionen står inför en reformprocess som skall utmynna i nya fördragsändringar efter regeringskonferensen år 2004.

Landskapsstyrelsen kommer att bevaka beredningsprocessen och framföra sina ställningstaganden i linje med riktlinjerna i detta meddelande. Landskapsstyrelsen tar hänsyn till lagtingets synpunkter på riktlinjerna.

Landskapsstyrelsen kommer vid behov att utarbeta preciserade riktlinjer efter samråd med lagtinget. Denna precisering av riktlinjerna sker parallellt med att tyngdpunkterna på dagordningen inom Europeiska unionen klarläggs."

Nämnden anför ovan vissa synpunkter på beredningsarbetet inför nästa regeringskonferens vilka bör beaktas av landskapsstyrelsen i den fortsatta bevakningen av beredningsprocessen. Nämnden utgår också från att landskapsstyrelsen fortlöpande håller nämnden informerad om hur beredningsarbetet framskrider samt vid behov till lagtinget inkommer med förslag till nya ställningstaganden.

Ärendets behandling

Lagtinget har den 27 mars 2002 inbegärt självstyrelsepolitiska nämndens yttrande i ärendet.

Nämnden har i ärendet hört lantrådet Roger Nordlund, konventsledamoten Teija Tiilikainen, vikarierande enhetscheferna Katarina Sundberg och Sören Silverström, EU-koordinatorn Anne Mäkelä, specialmedarbetaren Yngve Mörn, utskottsrådet Peter Saramo samt riksdagsmannen Gunnar Jansson. Nämnden har även i samband med behandlingen av meddelandet besökt Finlands riksdags stora utskott samt Sveriges riksdags EU-nämnd. Vidare har nämnden arrangerat en framtidsdebatt i vilken medlemmen i Europaparlamentet Astrid Thors, Sveriges riksdags representant i Europeiska konventet Göran Lennmarker och riksdagsman Gunnar Jansson höll inledningsanföranden.

I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Viveka Eriksson, vice ordföranden Christer Jansson, medlemmarna Bert Häggblom (delvis), Lasse Wiklöf (delvis), Roger Jansson (delvis), Folke Sjölund (delvis) och Britt Lundberg(delvis) samt ersättarna Ragnar Erlandsson (delvis), Harriet Lindeman (delvis) och Hasse Svensson (delvis).

Nämndens förslag

Med hänvisning till det anförda föreslår självstyrelsepolitiska nämnden

att lagtinget antecknar sig meddelandet för kännedom samt att betänkandets motivering bringas till landskapsstyrelsens kännedom

__________________

Mariehamn den 15 november 2002

Ordförande

Viveka Eriksson

Sekreterare

Susanne Eriksson

ÅLANDS LANDSKAPSSTYRELSE Dokumentnamn Nr Sidnr UTLÅTANDE 32 K16 1 (6)

Datum Dnr

26.3.2002 K16/01/1/39

Vitboken om styrelseformer

Europeiska kommissionen

C80 05/66

Rue de la Loi 200

B-1049 Bryssel

Belgien

Hänvisning

Vitboken om styrelseformer

KOM (2001) 428 slutlig

Ärende

VITBOKEN OM STYRELSEFORMERNA I EUROPEISKA UNIONEN

Landskapsstyrelsen välkomnar den vitbok om styrelseformerna i EU som kommissionen publicerade i juli 2001 och konstaterar att den utgör ett värdefullt inlägg i debatten om Europeiska unionens framtid. Landskapsstyrelsens svar med anledning av vitboken bifogas detta brev.

L a n t r å d Roger Nordlund

Vice lantråd Olof Erland

Landskapsstyrelsens utlåtande med anledning av vitboken om styrelseformerna

Landskapsstyrelsen konstaterar att vitboken om styrelseformerna innehåller kommissionens förslag till reformer för att åtgärda vissa av problemen förknippade med Europeiska unionen. Detta är i grunden ett gott initiativ bland annat för att remissförfarandet vidgar delaktigheten genom att vända sig direkt till inomstatliga enheter i likhet med Åland.

De förslag som framförs i vitboken är viktiga inlägg med tanke på Europeiska unionens demokratiska förankring och funktionsduglighet. En av vitbokens grundläggande målsättningar är även, som kommissionen nämner, att frångå "uppifrån och ned"-perspektivet. Uppenbarligen är ett av remissrundans syften att samla in olika inomstatliga enheters erfarenheter både av deltagandet i Europeiska unionens beslutsprocess och gemenskapsrättens tillämpning.

Före landskapsstyrelsen övergår till sina kommentarer i anslutning till förslagen i vitboken ges en kort redogörelse av den åländska självstyrelsens ställning i Europeiska unionen. Detta görs i syfte att ge en bakgrund till under vilka villkor den åländska självstyrelsen fungerar i Europeiska unionen. Orsakerna till att delaktigheten i Europeiska unionen uppfattas som bristfällig på Åland och till att olika problematiska situationer har uppstått i anslutning till genomförandet av gemenskapsrätt bör nämligen sökas i den åländska självstyrelsens nuvarande ställning i Europeiska unionen.

Allmänt om den åländska självstyrelsen i Europeiska unionen

Åland är ett självstyrt eller autonomt område utöver att vara demilitariserat och neutraliserat. Demilitariseringen, neutraliseringen och självstyrelsen vilar på folkrättsliga garantier. Ålands särställning enligt folkrätten har erkänts av Europeiska unionen i enlighet med protokoll nr 2 i Finlands anslutningsfördrag.

Åland lagstiftar självständigt inom ett stort antal områden och landskapets exklusiva lagstift-ningsbehörighet definieras i självstyrelselagen för Åland. En stor del av denna lagstift-ningsbehörighet har överförts till överstatlig nivå för att utnyttjas i en större gemenskap av Europeiska unionens institutioner. Enligt självstyrelselagen för Åland krävs vid ikraftträdandet av internationella avtal Ålands lagtings bifall för att fördragsbestämmelser som berör den åländska självstyrelsen skall träda i kraft på Åland. Detta bifall till en överföring av landskapets lagstiftningsbehörighet till Europeiska unionen har givits vid tre tillfällen, d.v.s. i samband med inträdet i Europeiska unionen samt Amsterdam- respektive Nicefördraget.

Europeiska unionen har i många avseenden påverkat den åländska självstyrelsen och självsty-relsens förutsättningar att fungera i denna nya omgivning har stundtals ifrågasatts på Åland. Denna kritik bottnar säkerligen till viss del i de allmänna problem som kommissionen berör i vitboken. Hit hör t.ex. medborgarnas känsla av att Europeiska unionen är både avlägsen och komplicerad. Men den åländska kritiken mot Europeiska unionen bottnar också i det faktum att den åländska självstyrelsens folkrättsliga särställning, som även har erkänts i protokoll nr 2 i Finlands anslutningsfördrag, inte har fått några märkbara praktiska konsekvenser.

Den åländska autonomin och själva begreppet autonomi bör anpassas till den nya omgivning som Europeiska unionen har medfört. Behovet av ett principiellt erkännande av autonomiernas ställning inom Europeiska unionen kommer troligen bara att öka med tiden eftersom gemenskapsrätten allt oftare faller inom ramen för både den åländska självstyrelsen och andra autonomiers lagstiftningsbehörighet. Ett större beaktande av autonomier i Europeiska unionen kan säkerligen göras inom ramen för de gällande fördragen, men en mera hållbar lösning kräver fördragsändringar. Landskapsstyrelsen utgår från att kommissionen också inser detta behov av permanenta lösningar och kan understöda en sådan utveckling av autonomiernas ställning på unionsnivå.

I vitboken delas förslagen till förändringar in i fyra avsnitt. Främst de två första avsnitten, ett bredare deltagande i utformningen och genomförandet av EU:s politik samt en förbättrad kvalitet och tillämpning av EU-beslut, har många åländska beröringspunkter.

Bättre delaktighet

Efter EU-medlemskapet har det skapats olika institutionella arrangemang för Ålands delaktighet i utformningen och genomförandet av Europeiska unionens politik. Dessa är först och främst inomstatliga till sin natur. Därtill utser landskapsstyrelsen en av Finlands representanter i regionkommittén och en tjänsteman vid Finlands ständiga representation i Bryssel är från Åland. Men Ålands förhållande till de lagstiftande EU-institutionerna, ministerrådet och Europaparlamentet, är av en indirekt natur. Finland är således i de flesta fall också Ålands röst i EU.

Frånvaron av detta direkta ansvar inför den åländska befolkningen kan lätt leda till att den avskärmas från och inte känner sig delaktig i beslutsfattningen inom Europeiska unionen. Självstyrelsen får inget uttryck på överstatlig nivå och den förverkligas inte inom ramen för Europeiska unionens institutionella struktur. De åländska kraven på en plats i Europaparla-mentet anses vara berättigade i första hand på grund av Ålands unika folkrättsliga och konstitutionella ställning, men de kan också ses som ett behov av att stärka unionens demokratiska legitimitet på Åland.

Landskapsstyrelsen understöder alla de förslag i vitboken som eftersträvar ett mera öppet EU. Detta är fullständigt i överensstämmelse med både nordiska och åländska offentlighetsprin-ciper. All väsentlig information i anslutning till Europeiska unionen skall placeras på internet.

Kommissionen belyser den utveckling inom Europeiska unionen som tenderar att gå mot allt större ansvarsområden för den regionala och lokala nivån. Denna utvecklingstendens kombineras med att EU:s behörighetsområden kontinuerligt utvidgas. En av vitbokens centrala målsättningar är att fylla det tomrum som uppstår, d.v.s. EU borde i större grad göra den regionala och lokala nivån delaktig i utformningen av de beslut som dessa nivåer sedan i allt större grad genomför och tillämpar.

Kommissionens uppmärksammande av den regionala och lokala nivån är i och för sig en utveckling i rätt riktning, men landskapsstyrelsen anser det vara en brist att vitboken inte gör någon åtskillnad mellan enheter och nivåer inom medlemsstaterna. Den åländska självsty-relsen med sina folkrättsliga och konstitutionella garantier kan t.ex. inte jämföras med den regionala och lokala nivån i Finland. Delstaters ställning inom federala stater är ett bättre jämförelseobjekt, men Åland är också i det sammanhanget förknippat med många särskiljande faktorer.

Åland har exklusiva lagstiftnings- och förvaltningsbefogenheter inom ett stort antal områden, vilket medför att landskapet fungerar så gott som en självständig stat inom dessa områden. Detta betyder att Åland har ett mycket större ansvar vid genomförande av beslut fattade inom Europeiska unionen. T.ex. Ålands skyldigheter och ansvar vid implementering av direktiv är inom landskapets behörighetsområden lika omfattande som för medlemsstaterna. Redan detta faktum föranleder en helt annan utgångspunkt för en analys av hur delaktigheten i EU-politikens utformning skall utvidgas.

Landskapsstyrelsen rekommenderar att kommissionen utgår från en mera nyanserad syn på hur inomstatliga enheter skall göras delaktiga i Europeiska unionens beslutsprocess. Unionen bör ha en klar strategi för hur de fåtal autonomier och lagstiftande regioner, som i likhet med Åland har omfattande lagstiftningsbefogenheter, skall få ett större erkännande på unionsnivå. Ett sådant utvecklingsarbete bör särskilt eftersträvas för Ålands del med tanke på att den åländska självstyrelsen förknippas med folkrättsliga garantier. Landskapsstyrelsen utgår från att kommissionen beaktar dessa synpunkter i det fortsatta arbetet efter remissrundan.

Landskapsstyrelsen understöder kommissionens planer på att inleda en mera regelmässig dialog med europeiska och nationella sammanslutningar av regionala och lokala myndigheter. Landskapsstyrelsen har speciellt uppmärksammat det viktiga arbete CPMR (Conference of Peripheral Maritime Regions of Europe) gör. Tyskland har i sitt utlåtande över vitboken föreslagit att kommissionen skall vid beredandet av lagförslag konsultera regioner med lagstiftande makt då förslaget berör regionens lagstiftningsbehörighet. Landskapsstyrelsen anser att detta förslag bör genomföras.

Landskapsstyrelsen ställer sig reserverat till kommissionens förslag om att införa s.k. trepartsavtal för att förbättra genomförandet av vissa beslut fattade inom Europeiska unionen. Speciellt förslaget om att ansvaret för avtalens fullgörande skulle ligga hos statsförvaltningen är oförenligt med den åländska självstyrelsens inomstatliga ställning.

Landskapsstyrelsen understöder förslaget om att regionkommittén bör delta i ett tidigare skede i beredningen av besluten. Regionkommitténs ställning borde stärkas på längre sikt. Även kommissionens uppmaning att utreda förbättrandet av lokala och regionala aktörers delaktighet understödes.

Landskapsstyrelsen konstaterar att kommissionen eftersträvar en vidare delaktighet inom ramen för de gällande fördragen och åtgärder som ökar Ålands delaktighet i Europeiska unionens beslutsprocess är välkomna. Ett erkännande av autonomier liknande det som har genomförts inom Nordiska rådet och det tillhörande Helsingforsavtalet kan emellertid inte genomföras inom ramen för de gällande fördragen.

Bättre politiska beslut, lagstiftning och genomförande

Kommissionens strävan efter bättre beslut och lagstiftning berör i allra högsta grad även Åland. EU-direktiven implementeras inom landskapets lagstiftningsbehörighet och många av de centrala politiksektorerna inom Europeiska unionen, till exempel jordbruket, fisket, trafiken och den regionala utvecklingen, faller helt eller delvis inom landskapets behörighet.

Speciellt oändamålsenligheter i verkställighetsskedet som kan föranledas av förekomsten av två exklusiva lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheter i Finland, av landskapets småskalighet eller av landskapets ställning som öregion bör förhindras i samband med beredningen inom Europeiska unionens institutioner. Subsidiaritetsprincipen och förklaringen om öregioner som fogades till Amsterdamfördraget utgör två hjälpmedel vid en sådan analys i beredningsskedet. Landskapsstyrelsen anser även att en analys av de kostnader planerad gemenskapsrätt kan medföra för ett litet samhälle i likhet med det åländska bör utföras före eventuella gemenskapsåtgärder vidtas.

Det har visat sig att det på grund av den sekundära EG-rättens utformning har uppstått vissa problem i samband med verkställigheten och genomförandet i landskapet. Krav i gemenskaps-rätten som till exempel förutsätter att en myndighet utses för någon specifik uppgift inom medlemsstaten, som faller inom landskapets behörighet, har lett till att riksmyndigheter har utsetts.[1] Högsta domstolen i Finland har slagit fast denna tolkning i sin utlåtandepraxis. En liknande problematik uppstod i samband med att Högsta domstolen slog fast att rikets myndigheter är behöriga att utfärda i gemenskapsrätten avsedda allmänna fiskeförbud som gäller även i landskapet. Detta trots att fiske i sin helhet faller under landskapets behörighet.

Dylika konsekvenser har vanligen lösts genom otillfredsställande inomstatliga åtgärder. Dessa kompromisser har givetvis inte lett till att de underliggande gemenskapsrättsliga utgångs-punkterna som förorsakar dessa inomstatliga problem skulle försvinna. Det mest praktiska botemedlet mot dessa problematiska konsekvenser är att frågan uppmärksammas vid utformningen av gemenskapsrätten. Gemenskapsrättens utformning får inte ge upphov till problem som förhindrar utövandet av landskapets befogenheter. Utgångspunkterna och tolkningsgrunderna för gemenskapsrätten bör vara de samma för medlemsstater och inomstatliga enheter med egen lagstiftningsbehörighet då ärendet faller inom områden som tillhör den inomstatliga enhetens lagstiftningsbehörighet.

Landskapsstyrelsen understöder kommissionens förslag om att ramdirektiv skall användas i en större grad. Det finns vissa fördelar med att ramdirektiv används istället för t.ex. förordningar. Eftersom Ålands insyn och inflytande i EU:s lagstiftningsprocess är begränsad finns det en risk för att åländska förhållanden inte uppmärksammas vid beredningen av en förordning som blir direkt tillämplig i landskapet. Direktiven medger ett större rörelseutrymme och åländska för-hållanden kan beaktas i samband med genomförandet av direktivet i åländsk lagstiftning. Å andra sidan kan man konstatera att arbetet i anslutning till genomförandet av direktiv upptar då en ännu större del av den åländska förvaltningens och den åländska lagstiftarens begränsade resurser.

Även kommissionens planer på att förbättra och precisera prioriteringarna för de s.k. över-trädelseförfarandena berör i stor grad Åland. Kommissionen bör koncentrera sina överträdelse-förfaranden på de ärenden som är viktiga i ett europeiskt perspektiv. Några av överträdelserna riktade mot Finland är till viss del eller i sin helhet indirekt riktade mot Åland. Nästan alla dessa överträdelser har påbörjats för att en åländsk anmälan om hur gemenskapsrätten har genomförts på Åland inte har gjorts inom utsatt tid.

En försenad notifiering kan till en del bero på att arbetsbelastningen inom förvaltningen är stor på vissa områden där landskapet har lagstiftningsbehörighet (t.ex. miljövård). Orsakerna bör emellertid till vissa delar sökas i det åländska självstyrelsesystemets uppbyggnad. På några områden som faller inom ramen för åländsk lagstiftningsbehörighet tillämpas s.k. blankettlag-stiftning, d.v.s. landskapslagstiftningen hänvisar till den på området gällande lagstiftningen i det övriga Finland. Detta kan i sin tur leda till att en notifiering fördröjs i samband med invän-tandet av att lagstiftning antas i det övriga Finland.

Genomförandet av direktiv kan i vissa fall förutsätta antagande av landskapslagar. Före landskapslagarna kan träda ikraft genomgår de en lagstiftningskontroll som kan ta upp till fyra månader. Landskapslagar måste sedan publiceras för att träda i kraft. Notifieringar har fördröjts på grund av denna lagstiftningskontroll. Det sätt på vilket överträdelseförfarandet fungerar i relation till Åland visar att uppfyllandet av gemenskapsrättsliga förpliktelser kan till stora delar vara beroende av de inomstatliga förhållanden som självstyrelsesystemet är förknippat med.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis konstaterar landskapsstyrelsen att vitboken är ett välkommet initiativ som innehåller förslag till lösningar på problem som även är synliga på Åland. De åländska problemen ansluter sig såväl till delaktigheten vid utformningen av Europeiska unionens politik som till genomförandet av gemenskapsrätten.

De problem som har uppstått i anslutning till genomförandet av gemenskapsrätt har till stor del varit ett resultat av att förekomsten av två exklusiva lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheter inte har stämt överens med den utformning gemenskapsrätten har. Dessa inomstatliga konse-kvenser som har sitt ursprung inom Europeiska unionen bör därför förhindras och åtgärdas på unionsnivå.

Kommissionens förslag i anslutning till vidgandet av delaktigheten genom regional och lokal demokrati bör nyanseras. Kommissionens förslag i syfte att i större grad involvera den regionala och lokala nivån i EU:s beslutsprocess är goda, men dessa förslag medför inte kännbara förbättringar av den åländska självstyrelsens ställning i Europeiska unionen. Bristerna med avseende på Ålands delaktighet i Europeiska unionens beslutsprocess föranleds bl.a. av att Europeiska unionens erkännande av den åländska självstyrelsens folkrättsliga särställning i protokoll nr 2 i Finlands anslutningsfördrag inte har lett till praktiska konsekvenser för Ålands ställning inom EU.

Vitboken håller sig till de ramar som de grundläggande fördragen medger. Kommissionen borde införa en helhetsstrategi för de fåtal inomstatliga enheter som, i likhet med Åland, har en stark konstitutionell ställning och en omfattande lagstiftningsbehörighet. Bland dessa autonomier och lagstiftande regioner har Åland en unik ställning eftersom den åländska självstyrelsen har en grund i folkrättsliga garantier som också har erkänts av Europeiska unionen. I anslutning till nästa regeringskonferens måste autonomiernas ställning i Europeiska unionen utvecklas med hjälp av permanenta arrangemang i de grundläggande fördragen. I samband med denna utvecklingsprocess bör också frågan om den åländska befolkningens representation i Europaparlamentet lösas.

Landskapet Ålands positioner i förhållande till arbetet i det Europeiska konventet

(Omfattade av Ålands lagtings självstyrelsepolitiska nämnd den 4 augusti 2002)

1. Landskapets huvudmålsättning

Ett erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten

Kärnproblemet för landskapet i fråga om EU-medlemskapet är att EU består av och endast erkänner medlemsstaterna som parter i EU:s lagstiftnings- och förvaltningsärenden och att den inomstatliga fördelningen av lagstiftningsmakten hittills ur EU:s synvinkel betraktats som en rent internt nationell angelägenhet. Detta är synnerligen oändamålsenligt inte minst med beaktande av den brist på legitimitet som uppstår i regioner med lagstiftningsmakt i tillägg till den legitimitetsbrist som också i övrigt råder inom unionen.

Landskapets huvudmålsättning är därför att EU-fördragen ändras så att EU erkänner den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten.

2. Tyngdpunkter

Subsidiaritetsprincipen

Subsidiariteten bör i framtida fördrag intas som en bindande princip även i förhållande till de lagstiftande regionerna.

Parlamenten i regioner med lagstiftningsrätt

De regionala parlamentens roll bör klargöras och framför allt stärkas. Detta skulle bland annat innebära att parlamenten i regioner med lagstiftningsbefogenheter skulle ges möjlighet att delta i samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

Deltagande i ministerrådet och i beslutsprocessen i övrigt

De lagstiftande regionerna bör vara representerade i ministerrådet och i beslutsprocessen i övrigt till den del deras kompetens berörs. De lagstiftande regionerna bör även få insyn och möjlighet till medverkan i kommissionens beredning bland annat genom konsultation.

Rätt att föra talan inför EG-domstolen

De lagstiftande regionerna bör få talerätt inför EG-domstolen till den del deras kompetensområden berörs.

Valkretsar i valet till Europaparlamentet

Vid utformandet av valkretsar skall hänsyn tas till den territoriella indelningen i lagstiftande regioner. Principen som sådan bör tas in i fördraget.

Fördragsförenkling och precisering av behörighetsfördelningen

Fördragsförenklingar kan understödas under förutsättning att de inte ändrar på Ålandsprotokollets status.

Regionkommittén

Som en följd av det erkännande av den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten vilket utgör landskapets huvudmålsättning, bör Regionkommittén tillerkännas ställningen som en EU-institution. Regionkommittén bör utvecklas till ett organ för de olika typerna av lokal och regional självstyrelse och bevaka deras intressen.

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

En ändring av stadgan så att den blir juridiskt bindande får inte innebära en försvagning av självstyrelsen.

Försvarsfrågor

Ålands demilitariserade och neutraliserade status måste bibehållas oberoende av en framtida utveckling av samarbetet i försvarsfrågor.

3. Övrigt

Konventet bör enligt landskapets mening instifta en särskild arbetsgrupp för den regionala dimensionen.

Inofficiell översättning

Mariehamn, Åland / Helsingfors,

4 och 7.10.2002

BIDRAG TILL EUROPEISKA KONVENTET

från

Mr. Kimmo Kiljunen, MP, Finland

Mr. Alain Lamassuoure, MEP, France

Mr. Andrew Duff, MEP, United Kingdom

Ms. Hanja Maj-Weggen, MEP, the Netherlands

Mr. Ben Fayot, MP, Luxembourg

Mr. Panayiotis Demetriou, MP, Cyprus

Ms. Liia Hänni, MP, Estonia

Mr. Vytenis Andriukaitis, MP, Lithuania

Mr. Manfred Dammeyer, Committee of Regions, Germany

Mr. Jos Chabert, Committee of Regions, Belgium

Mr. Jószef Szájer, MP, Hungary

Mr. Reinhard Bösch, MP, Austria

Ms. Genowefa Grabowska, MP, Poland

Mr. Janusz Trzcinski, Poland

Ms. Eeva-Riitta Siitonen, Committee of Regions, Finland

Ms. Teija Tiilikainen, Finland

De lagstiftande regionernas roll i EU

Drygt varannan medborgare i den Europeiska unionen eller 56,3 procent av befolkningen bor i en region som har egen lagstiftningsbehörighet. Det finns cirka 75 lagstiftande regioner i EU och i många fall är dessa regioner omnämnda och deras särskilda status erkänd i Unionens fördrag och de därtill hörande protokollen. De avvikelser och andra särskilda arrangemang som ingår i fördragen behöver inte tas upp till behandling i beredningen av konventionens förslag.

Det är dock angeläget att EU uppmärksammar och erkänner den viktiga roll som de regionala lagstiftande och förvaltande institutionerna spelar i det demokratiska arbetet i EU och dess medlemsländer, inte minst deras bidrag till att förverkliga subsidiaritetsprincipen. Det är också viktigt att ett sådant erkännande leder till konkreta resultat i form av en anpassning av EU:s arbetsmetoder.

Den representation som dessa regioner har genom de nationella parlamenten i medlemsstaterna är inte fullgod, i synnerhet i de länder där de nationella parlamentariska systemet inte inbegriper en andra kammare med klar representation för regioner med lagstiftningsmakt (som t.ex. Bundesrat ifråga om de tyska länderna). Detta beror på att den lagstiftande makten i vissa medlemsländer är uppdelad mellan det nationella parlamentet och de regionala lagstiftande församlingarna ifråga om vissa lagstiftningsområden. Så är till exempel fallet med Åland, den enda regionen med egen lagstiftningsbehörighet i Finland. Ålands autonomi grundar sig på folkrätten, och maktdelningen mellan Finland och Åland är inskriven i den finländska grundlagen.

Subsidiaritetsprincipen

Subsidiaritetsprincipen bör i framtida fördrag ges en bred tolkning. Den bör anses gälla även på regional nivå och ta hänsyn till regionernas lagstiftningsbehörighet.

EU:s lagstiftare, i synnerhet Europeiska kommissionen, bör ta detta i beaktande när de lägger fram förslag till ny lagstiftning och utvärderar dess effekt.

Deltagande i ministerrådet och i beslutsprocessen i övrigt

Regioner med lagstiftningsmakt inom det egna behörighetsområdet bör få möjlighet att delta i EU:s beslutsprocess. Detta kan åstadkommas på flera olika sätt:

Enligt den nationella lagstiftningen skall de lagstiftande regionerna ges representation i de nationella delegationerna till ministerrådet samt i beslutsprocessen i övrigt när en föreslagen EU-lag kan komma att påverka deras lagstiftningsmakt.

De lagstiftande regionerna bör också ges en reell möjlighet att delta i kommissionens beredningsarbete genom samråd och på andra sätt. Medlemsstaterna bör vara skyldiga att meddela kommissionen vilka lagstiftande regioner som finns inom det egna landets gränser och vilken behörighet dessa regioner har, så att kommissionen kan upprätta ett system för konsultation med dessa regioner.

Parlamenten i regioner med lagstiftningsrätt

De regionala parlamentens roll bör klargöras och vederbörlig hänsyn bör tas till deras möjligheter att granska föreslagna EU-lagar inom de områden där de regionala parlamenten har lagstiftningsbehörighet.

Olika procedurer bör skapas som gör det lättare för parlamenten i de lagstiftande regionerna att delta i EU:s parlamentariska samarbete.

Interventioner i EG-domstolen

Konventionen bör även se över olika möjligheter till hur regioner med lagstiftningsbehöriget skulle kunna intervenera i EG-domstolen i fall som även berör deras behörighetsområden.

Regionkommittén

Som en följd av erkännandet av regionernas lagstiftnings- och förvaltningsrätt, bör regionkommitténs mandat och befogenheter utvecklas och skrivas in i EU:s grundfördrag. Regionkommittén bör arbeta särskilt med frågor rörande lokal och regional självstyrelse och bevaka regionernas intressen.

Arbetsgruppen för subsidiaritetsfrågor har föreslagit att regionkommittén skall ges rätt att överklaga till EG-domstolen i fall där överträdelse av subsidiaritetsprincipen kan ha inträffat.

Den regionala dimensionen i Konventionen

Jag skulle vilja föreslå att Konventionen granskar frågan om den roll som de regionala lagstiftande myndigheterna spelar i EU samt andra frågor rörande den regionala dimensionen genom en lämplig procedur, till exempel genom att tillsätta en arbetsgrupp.

Denna arbetsgrupp skulle även kunna studera mera allmänna frågor rörande lokala och regionala styrelseformer. De principer som medlemsländerna redan har godkänt inom ramen för Europarådet skulle kunna används som utgångspunkt och inspirationskälla för detta arbete.

[1] Detta har varit fallet bl.a. i samband med genomförandet av rådets förordningar 338/97/EG och 348/81/EEG, men problematiken har uppstått även i ett antal andra fall.

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande 1/2002-2003

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande 1/2002-2003

Bättre delaktighet

Ålands lagting

Genvägar

Kontaktuppgifter