Social- och miljöutskottets betänkande 4/1999-2000

Ålands lagting	BETÄNKANDE nr 4 1999-2000
Utskott	Datum	Arkivbeteckning
Social- och miljöutskottet	2000-05-12	SMU0119992000

 

Till
Ålands lagting
Social- och miljöutskottets betänkade
Förslag till miljöhandlingsprogram för Åland för åren 2000-2003
·       Landskapsstyrelsens meddelande nr 1/1999-2000

 

I N N E H Å L L

Sammanfattning. 1

Landskapsstyrelsens förslag. 1

Utskottets förslag. 1

Utskottets synpunkter 1

Allmänt 1

Övergripande målsättningar och åtgärder 3

Vattenvård. 4

Natur- och landskapsvård. 5

Avfallshantering. 5

Luftvård. 6

Energihushållning. 7

Turism och rörligt friluftsliv. 7

Oljeskydd. 7

Markanvändning. 8

Ärendets behandling. 8

Utskottets förslag. 9

 

 

Sammanfattning

 

Landskapsstyrelsens förslag

 

Landskapsstyrelsen har med det miljöpolitiska handlingsprogrammet från år 1989 som grund uppgjort “Förslag till miljöhandlingsprogram för Åland för åren 2000-2003". I programmet uppställs såväl övergripande som områdesspecifika målsättningar och konkreta åtgärder för miljöarbetet inom delområdena vattenvård, natur- och landskapsvård, avfallshantering, luftvård, energihushållning, turism och rörligt friluftsliv, oljeskydd samt markanvändning. Målsättningen  är att en hållbar utveckling i största möjliga utsträckning skall vara vägledande för landskapsstyrelsens politik.

 

Utskottets förslag

 

Utskottet anför vissa synpunkter på landskapsstyrelsens meddelande och föreslår att lagtinget  antecknar sig meddelandet till kännedom samtidigt som betänkandets motivering bringas till landskapsstyrelsens kännedom.

 

 

Utskottets synpunkter

 

Allmänt

 

En långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling förutsätter en långsiktigt hållbar ekologisk utveckling.  Detta är enligt utskottets mening ett av de axiom utifrån vilket allt samhällsarbete bör bedrivas.

     Utskottet konstaterar att människan under blott några århundraden ur jorden utvunnit stora mängder av de grundämnen som det tagit naturen  miljarder år att genom fotocyntes binda  i jordens inre. De ämnen som tas upp ur jorden följer, liksom all materia, termodynamikens lagar - allting sprids  och ingenting försvinner. Den enda långsiktigt hållbara lösningen för mänskligheten och för allt liv på jorden är att locket läggs på jordskorpan, att de mineraler och metaller som redan utvunnits ur jorden återanvänds och att all energi tas ur förnyelsebara källor. Detta bör enligt utskottets mening vara den långsiktiga målsättningen för miljöpolitiken även för landskapets del.

     Med tillfredsställelse konstaterar utskottet att landskapsstyrelsen i miljöhandlingsplanen för åren 2000-2003 som sin långsiktiga målsättning sammanfattningsvis anger att uppnåendet av en hållbar utveckling skall vara vägledande för landskapsstyrelsens politik. Landskapsstyrelsen hänvisar här till den s.k. Brundtland-kommissionens definition av begreppet: “En hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsstäl­la sina egna behov”.

     Utskottet noterar att miljöhandlingsprogrammet omfattar en period som i princip sammanfaller med lagtingets mandatperiod. Enligt utskottets mening bör miljöpolitiken bedrivas ur ett mycket långsiktigt perspektiv.  Eftersom det i många fall kan bli fråga om ganska omfattande förändringar behövs långa övergångsperioder och då det gäller stora investeringar bör de olika aktörerna få möjlighet att bekanta sig med de långsiktiga spelreglerna. Även naturen behöver lång tid på sig för att reparera de skador som människan åstadkommit varför märkbara resultat av miljöförbätt­ringar många gånger låter vänta på sig. Därtill konstaterar utskottet att det tar lång tid att förändra de attityder som utgör en förutsättning för genomgripande förändringar.

     Enligt landskapsstyrelsens åsikt är de allvarligaste globala miljöproblemen idag av företrädesvis gränsöverskridande karaktär. Landskapsstyrelsen uppger sig dock  i miljöhandlingsprogrammet vara medveten om att miljöbelastningen per person på Åland är stor och anser därför att det är viktigt att göra ytterligare ansträngningar för att minska vår miljöbelastning. Utskottet delar här  landskapsstyrelsens uppfattning att det inte på Åland finns anledning att enbart se till den totala påverkan för Ålands del utan till påverkan per capita.

     Enligt utskottets mening är naturen och miljön en av Ålands absolut största tillgångar. Turismen, som utgör en stor näring för Åland, är helt beroende av natur- och kulturmiljö, av rent vatten och av ren luft. Detsamma gäller för övrigt även de för Åland förhållandevis stora näringarna jordbruk och fiske samt för industrin. Enligt utskottets mening bör den åländska miljöpolitiken därför vara så ambitiös att Åland blir en föregångare i fråga om de förändringar som oundvikligen blir nödvändiga.

     Utskottet konstaterar att till de centrala principerna i modern internationell miljörätt hör tillämpningen av försiktighetsprincipen, d.v.s. att förebyggande åtgärder skall vidtas när det kan finnas risk för hälsa och miljö, principen om användande av bästa möjliga miljöteknik  samt principen att förorenaren betalar. Landskapet har förbundit sig att följa dessa principer genom godkännande av vissa avtal, nu senast av 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö. Enligt utskottets mening bör dessa principer tydligare genomsyra miljöhandlingspro­grammet.

     Landskapsstyrelsens miljöhandlingsprogram är indelat i två huvudsakliga delar, en del där målsättningen för landskapets miljöpolitik presenteras och en del där landskapsstyrelsen redogör för vilka åtgärder som skall vidtas för att målsättningarna skall uppnås. Utskottet finner indelningen ändamålsenlig men konstaterar att en viss sammanblandning skett framför allt så att åtgärder anges redan under målsättningarna. Enligt utskottets mening skulle programmet vara mer åskådligt om målsättningarna renodlades. Utskottet  konstaterar även att målsättningarna på några undantag  när, är ganska vagt hållna. Enligt utskottets mening vore det till fördel om målsättningar­na var mer konkreta och mätbara så att det så långt som möjligt kan stå klart när eller i vilken mån målsättningarna uppnåtts. Även åtgärderna kunde enligt utskottets mening vara tydligare och mer konkreta samt tidsangivna.

 

 Övergripande målsättningar och åtgärder

 

Enligt landskapsstyrelsens mening skall hänsynstagande till miljön vara integrerat i alla samhällssektorer. Miljöaspekter skall beaktas vid planläggning, inför genomförande av större projekt skall miljökonsekvenserna utredas, vid ekonomiska stödåtgärder skall projekt som befrämjar hållbar utveckling prioriteras och en kretsloppsanpassad samhällsutveckling skall främjas  liksom den biologiska mångfalden.  Landskapets egna verksamheter skall miljöanpassas, vid byggnadsverksamheter och utbyggnad av kommunikationer skall största möjliga miljöhänsyn tas, utsläppsrestriktioner och kvalitetsnormer skall utarbetas och miljöavgifter utredas. Dessutom skall landskapsstyrelsen delta i internationellt arbete samt utarbeta informationsmaterial.

     För att uppfylla de övergripande målsättningarna skall landskapsstyrelsen enligt programmet ta i bruk ett samordnat miljötillståndsförfarande, stöda forskningsverksamhet, förbättra kompetensen hos tjänstemän och  beslutsfattare, ställa miljökrav i samband med understöd, utreda behovet av miljöförbättringar inom landskapsstyrelsens egna verksamheter, stöda miljöarbetet på gräsrotsnivå, medverka till miljö- och kvalitetsmärkning, utveckla miljöstatistiken samt utarbeta en publikation om miljöns tillstånd på Åland.

     Utskottet har inga invändningar mot de målsättningar och åtgärder som framförs i programmet men vill anföra några kompletterande synpunkter i angelägna frågor.

     Vid behandlingen av ärendet har utskottet från flera håll fått ta del av kritik i fråga om landskaps­styrelsens tillsyn som anses otillräcklig.  För att beslut och regler skall vara verkningsfulla bör de givetvis efterlevas i praktiken men landskapsstyrelsens resurser i fråga om såväl personal som kompetens anses vara begränsade. I fråga om vattenvården uppger landskapsstyrelsen i miljöhand­lingsprogrammet att ett nytt vattenövervakningsprogram skall införas men i övrigt berörs i princip inte frågan om tillsyn och övervakning. Utskottet konstaterar att landskapsstyrelsen  i enlighet med ett flertal lagar på miljöområdet har ett uttalat tillsynsansvar. Enligt landskapslagen om renhållning ankommer den högsta ledningen och övervakningen av renhållningsverksamheten på landskapsstyrelsen. Enligt vattenlagen för landskapet Åland ankommer det på landskapsstyrel­sen att tillse och genomdriva att lagens bestämmelser efterlevs samt att kvalitetsnormer, tillståndsvillkor och andra krav som ställs med stöd av vattenlagen efterlevs. Enligt landskapslagen om naturvård åligger tillsynen över naturreservat och naturminnen landskapsstyrelsen. I landskapslagen om bekämpande av oljeskador sägs att det åligger landskapsstyrelsen att övervaka att bestämmelserna i lagen efterföljs. Utskottet ser tillsynen som en viktig del av landskapets miljöarbete och vill därför fästa landskapsstyrelsens uppmärksamhet vid behovet av en effektiv och kompetent tillsynsverksamhet.

     Utskottet konstaterar att landskapsstyrelsen tillhör de större aktörerna i det åländska samhället. I miljöhandlingsprogrammet sägs att landskapsstyrelsen skall utreda behovet av miljöförbättringar inom landskapsstyrelsens egna verksamheter såsom ÅHS och trafikavdelningen. Utskottet finner detta lovvärt men vill betona vikten av att landskapsstyrelsen i all sin verksamhet, vilken inkluderar också landskapet underlydande myndigheter och institutioner,  på alla tänkbara sätt  agerar föregångare på miljöområdet. Som exempel kan nämnas byggverksamheten, genom att landskapsstyrelsen i egenskap av beställare genomgående kräver ur miljösynvinkel bästa tillgängliga teknik och material ökas kunskapen hos de åländska byggföretagen samtidigt som handeln stimuleras att i sitt sortiment föra ur miljösynvinkel bättre material. Vid byggen där landskapet är medfinansiär kunde landskapsstyrelsen också t.ex. ställa stränga miljökrav för upphandlingar liksom villkor beträffande avfallssorteringen. Eftersom den största potentialen i fråga om minskad energiförbrukning är effektivering av redan befintliga anläggningar kan landskapet föregå med gott exempel i fråga om energieffektivitet i de egna fastigheterna. Även i fråga om landskapets färjtrafik bör landskapet hålla en högre miljöprofil.

     Utskottet anser det också synnerligen angeläget att ansträngningar görs så att de målsättningar som anges i programmet verkligen uppfylls i praktiken.

 

Vattenvård

 

I miljöhandlingsprogrammet anger landskapsstyrelsen som sina övergripande målsättningar för vattenvården att landskapet skall verka för ett hållbart nyttjande av vattenmiljön, att utsläppen av näringsämnen fortsättningsvis skall minska och att vattenkvaliteten kontinuerligt skall övervakas.

     Utskottet omfattar i princip landskapsstyrelsens målsättningar och de planerade åtgärderna men önskar dock anföra vissa synpunkter.

     Bland målsättningarna för vattenvården anger landskapsstyrelsen att man skall verka för att näringsämnena återförs till kretsloppet i större utsträckning än tidigare. Utskottet ställer sig frågande till formuleringen eftersom ett av de större problemen i fråga om vattenmiljön är att för många  näringsämnen återförs till kretsloppet.

     Bland de åtgärder som landskapsstyrelsen föreslår  välkomnar utskottet, mot bakgrund av vad som  ovan anförts, särskilt det nya vattenövervakningsprogrammet som bör bli väl genomtänkt och underbyggt. Utskottet konstaterar att landskapsstyrelsen enligt vattenlagen skall utfärda kvalitetsnormer vilka skall ligga till grund för bedömningar enligt vattenlagen. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1997 men tillsvidare har inga normer utfärdats. Enligt miljöhandlingsprogrammet  avser dock landskapsstyrelsen utfärda sådana normer. Utskottet anser att landskapsstyrelsen bör uppfylla lagens krav i fråga om införandet av vattenkvalitetsnormer även om fastställandet av kvalitetsnormer är en mycket svår uppgift. Utskottet konstaterar att landskapsstyrelsen sannolikt kan ha nytta av att ta del av de omfattande undersökningar som utförts i t.ex. Sverige som underlag för fastställande av normer. Utskottet konstaterar också att högklassig laboratorieverksamhet förutsätter hög specialiceringsgrad och att det därför förefaller mest realistiskt att man på Åland upprätthåller ett kärnlaboratorium medan specialisttjänster köps in utifrån.

     Utskottet har vid behandlingen av ärendet fört ingående diskussionen om fiskodlingen. Näringen är av stor ekonomisk betydelse framför allt för vissa av de åländska skärgårdskommunerna. För att fiskodlingen skall kunna integreras i en långsiktigt hållbar utveckling behövs enligt utskottets mening klara, hårda och långsiktiga miljökrav. Långsiktigheten är angelägen också med tanke på att näringen är beroende av stora investeringar som i sin tur förutsätter långsiktiga spelregler. Enligt utskottets mening är det angeläget att landskapsstyrelsen tillser att den långsiktiga målsättningen om en hållbar miljö uppnås samtidigt som näringen ges verksamhetsförutsättningar.

     I handlingsprogrammet sägs att krav på avloppsvattenrening skall införas vid fiskodlingarnas rensningsanläggningar. Utskottet förvånar sig över att sådana krav inte införts tidigare.  Landskapsstyrelsen avser också stöda avveckling och utlokalisering av ur miljösynpunkt dåligt placerade odlingar. Enligt utskottets synsätt utgör hela Östersjön, där såväl inre som yttre vatten ingår, ett enda system. Problem med utsläpp av närsalter från fiskodlingar kan således inte lösas genom att  odlingarna utlokaliseras. Vidare skall landskapsstyrelsen enligt programmet medverka och stöda en revidering av fiskodlingens miljökontrollprogram. Utskottet önskar här ånyo framhålla att tillsynen enligt vattenlagen ankommer på landskapsstyrelsen och att det inte kan anses ändamålsenligt att överföra uppgiften till fiskodlarna själva.

     Landskapsstyrelsen föreslår även vissa åtgärder för vattenvård i fråga om jord- och skogsbruk. Utskottet vill här påpeka vikten av åtgärder för att förhindra utsläpp av närsalter i havet. Kvävefällor är ett redan praktiserat sätt att minska utsläppen och våtmarker kan  återställas för minskade utsläpp.  Enligt utskottets mening bör landskapsstyrelsen även utarbeta en långsiktig plan för införande av strandskyddszoner vid alla sjöar, havsvatten och utfallsdiken på motsvarande sätt som man redan med framgång förfarit i fråga om vissa sjöar som fungerar som sötvattentäkter.

     Utskottet anser också att landskapsstyrelsen med fördel kunde utreda förutsättningarna för att minska utsläppen från de talrika utombordsmotorerna som finns i landskapet.

 

Natur- och landskapsvård

 

Utskottet har inga större invändningar gällande landskapsstyrelsens målsättningar och åtgärder i fråga om natur- och landskapsvården. Under behandlingen av ärendet har dock utskottet kommit att beröra några frågeställningar med anknytning till ämnet.

     Utskottet konstaterar att det åländska kulturlandskapet håller på att förändras i och med att de betande djuren blir allt färre. På grund av medlemskapet i EU är det inte möjligt att stöda jordbrukets djurhållning mer än vad som idag är fallet. Att bevilja stöd för landskapsvård som ligger i allmänhetens intresse torde dock vara möjligt. Landskapsstyrelsen borde därför enligt utskottets mening undersöka möjligheterna till utvecklande av landskapsvården.

     Vidare konstaterar utskottet att framför allt naturlandskapet under de senaste ca 30 åren genomgått stora förändringar genom strandbebyggelse med åtföljande väg- och ledningsdragningar. Utskottet konstaterar att de kommunöversikter som alla kommuner skall uppgöra enligt landskapslagen om kommunöversikt och som skall sammanställas av landskapsstyrelsen kunde ligga till grund för överväganden av eventuella åtgärder.

     I fråga om naturreservat önskar utskottet framhålla att det vore skäl för landskapsstyrelsen att överväga inrättandet av marinreservat där även undervattensmiljön, det vill säga såväl flora som fauna, skulle skyddas.

 

Avfallshantering

 

En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter ett kretsloppssamhälle där alla resurser blir  till nya resurser och där ordet avfall blir överflödigt. Landskapslagen om renhållning återspeglar delvis detta synsätt efter den ändring som företogs år 1998.  I lagen sägs bland annat att all verksamhet skall utövas så att avfallets mängd blir så liten som möjligt. Begreppet avfall används dock i övrigt  genomgående i lagen.

     Utskottet har fått erfara att principerna i EU är att avfall i första hand skall återvinnas, i andra hand skall energi utvinnas ur avfallet och först i tredje hand och då inga andra alternativ återstår skall avfallet deponeras. Först ut i Europa med att införa ny sträng avfallslagstiftning är Frankrike  där enbart sådant avfall som med dagens förutsättningar inte går att återvinna, behandla biologiskt eller förbränna med energiåtervinning får läggas på tipp som slutavfall. För att klara stängningarna av soptipparna har de franska småkommunerna gått samman till storkommuner. För att kommuner­na inte skall välja den enklaste vägen har miljöministeriet  beslutat att enbart 50 procent av avfallet får förbrännas, resten skall  återvinnas, förädlas eller komposteras. Dessutom  har olika ekonomis­ka incitament tillkommit. Kommunerna betalar till exempel en avfallsskatt till franska staten för varje ton avfall som deponeras och om avfallet deponeras i en grannkommun är skatten högre.

     Av hushållsavfallet på Åland, som utgör ca 3.000 ton per år,  kan, enligt vad utskottet fått erfara, i princip  mellan 98-100 procent återvinnas, komposteras eller omvandlas till energi genom förbränning. Av industriavfallet, som utgör ca 6.000 ton per år, kan merparten hanteras på samma sätt och resterande avfall är s.k. inert avfall som inte lakas ut och som därför kan deponeras på ett relativt enkelt sätt.

     Utskottet konstaterar att renhållningen i landskapet till skillnad från övrig miljövård såsom vattenvård, luftvård och naturvård, ankommer på kommunerna och inte på landskapet. Förklaring­en till denna uppdelning är historisk, avfallet omhändertogs tidigare nära den plats där det producerades. Det nya kretsloppstänkandet med återvinning och omvandling till energi förutsätter dock hantering även i större skala.

     I renhållningslagen åläggs kommunerna skyldighet att ombesörja att avfall kan tas emot, lagras eller oskadliggöras på annat ändamålsenligt sätt. Enligt vad utskottet fått erfara uppfyller de flesta av de åländska soptipparna i dag inte de krav som ställs utan verksamheten vid tipparna fortgår på basen av dispens från landskapsstyrelsen. I miljöhandlingsprogrammet sägs att landskapsstyrel­sen skall förbjuda avfallsdeponering vid avfallsupplag som inte uppfyller gällande miljökrav.

     I landskapsstyrelsens miljöhandlingsprogram anger landskapsstyrelsen som sin målsättning att avfallsmängderna skall minimeras och att återanvändningen och återvinningen av avfall skall ökas. Dessutom skall höga miljökrav ställas vid avfallsdeponering. Vidare uppger landskapsstyrelsen  bland annat att man avser arbeta för att de målvärden för återvinning och återanvändning som anges i avfallsplanen skall uppnås, införa krav på sortering av byggavfall och att arbeta för anläggande av en gemensam åländsk kretsloppsstation och för en avfallsdeponering. Landskaps­styrelsen avser även övervaka skötseln av befintliga avstjälpningsplatser. Utskottet konstaterar att flera av dessa uppgifter redan ankommer på landskapsstyrelsen med stöd av lag eller av landskapsstyrelsens egna beslut.

     Enligt utskottets mening bör målsättningen för avfallshanteringen i landskapet sammanfalla med EU:s, det vill säga avfallet skall i första hand återvinnas, i andra hand skall energi utvinnas ur avfallet och först i tredje hand och då inga alternativ återstår skall avfallet deponeras. Endast ett sådant synsätt sammanfaller med tanken på en hållbar utveckling. Eftersom soptipparna i landskapet inom en snar framtid måste ersättas står kommunerna, och landskapet i egenskap av tillsynsansvarig,  inför ett vägval.  Enligt utskottets mening finns det många skäl som talar för att i detta vägval välja en långsiktig lösning. Med tanke på EU-kraven blir en satsning på återvinning och energiomvandling troligen på sikt den mest ekonomiska samtidigt som den gynnar miljön. Utskottet konstaterar dock att det under en övergångsperiod kommer att föreligga behov av en förvaringsplats för avfallet.

 

Luftvård

 

I miljöhandlingsprogrammet anger landskapsstyrelsen som sin målsättning bland annat att luftkvaliteten skall förbättras genom att de skadliga utsläppen från bilar, fartyg, flyg, hushåll, industri och kraftproduktion minskas. Som åtgärder anges att landskapsstyrelsen vid behov skall  ge finansieringsstöd till industrins investeringar, stöda kollektivtrafiken, ställa höga krav på avgasrening på fartyg, lokalt flyg och industri samt uppmana fartyg som anlöper åländska hamnar att använda olja med låg svavelhalt. Vidare  avser landskapsstyrelsen informera om miljöpåverkan från förbränning av fossila bränslen.

     Utskottet konstaterar att landskapet tillhör de mest biltäta områdena i Norden. Avgasutsläppen per capita torde med andra ord utgöra ett av världens största. Många är givetvis beroende av bilen men undersökningar i Sverige visar att vid fyra av fem bilresor understiger körsträckan 10 km och vid var fjärde bilresa understiger körsträckan tre kilometer. Med tanke på de relativt sett korta körsträckorna på Åland finns det ingen anledning att tro att förhållandena i landskapet skulle vara särskilt avvikande i detta avseende.

     Utskottet delar landskapsstyrelsens målsättning i fråga om luftvården och ställer sin förhoppning till att landskapsstyrelsen verkligen gör allvar av sina åtgärdsplaner.

 

Energihushållning

 

Landskapsstyrelsens målsättningar i fråga om energihushållningen är konkreta. Fram till år 2010  är målet att energikonsumtionen per person skall minska med 10 - 15 procent och år 2006 skall 10 procent av elförsörjningen komma från vindkraft. Dessutom skall biobränsleanvändningen utvecklas genom investeringsstöd och föroreningarna från energiproduktionen skall minimeras. För att uppnå målsättningarna avser landskapsstyrelsen bland annat verkställa handlingsprogram­met gällande energibesparingsåtgärder, utveckla energieffektivitetslagstiftningen och -övervak­ningen, bevilja investeringsstöd för vindkraftsutbyggnaden, stöda försöksverksamhet på biobränsleområdet samt på andra sätt stöda biobränsleanvändningen.

     Utskottet har inga invändningar mot landskapsstyrelsens mål och medel beträffande energihushåll­ningen. Under behandlingen av ärendet har det kommit till utskottets kännedom att elkonsumtio­nen i landskapet de facto ökar med ca 2-3 procent per år så den av landskapsstyrelsen föreslagna målsättningen förefaller synnerligen motiverad samtidigt som det föreligger behov av verkligt kraftfulla åtgärder. Utskottet har också fått information om att den största potentialen för att minska energiförbrukningen är att effektivera befintliga anläggningar. Dessutom uppges en stor del av de bostadshus i landskapet vars uppvärmning är oljebaserad, just nu vara i sådan ålder att det är aktuellt att byta värmepanna varför det kan finnas skäl att understöda övergång till miljövänligare energi.

 

Turism och rörligt friluftsliv

 

Som nämndes tidigare utgör landskapets natur- och kulturmiljö en av de absolut viktigaste förutsättningarna för turismen varför så gott som alla målsättningar och åtgärder som presenteras i programmet har återverkningar på näringen. Utskottet delar de specifika målsättningar beträffande turismen som presenteras i programmet samt finner de planerade åtgärderna motiverade.

 

Oljeskydd

 

I fråga om oljeskyddet anger landskapsstyrelsen som sin målsättning bland annat att förebygga oljeutsläpp  genom internationellt samarbete, att arbeta för en effektivare brottsutredning och för strängare straff vid oljeutsläpp. Landskapsstyrelsen avser även uppdatera den existerande oljeskyddsplanen.

     Utskottet har redan i sitt utlåtande till lagutskottet över ikraftträdandet av 1992 års konvention om skydd av Östersjöns marina miljö fäst uppmärksamhet vid problemen med oljeskyddet. Utskottet framhöll då att straffen för olagliga utsläpp borde vara så stränga att brott mot gällande bestämmelser definitivt inte skall löna sig.

     Enligt landskapslagen om bekämpande av oljeskador får olja inte släppas ut på marken eller i vatten. Den som uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakar oljeskada skall enligt samma lag dömas till böter eller fängelse högst två år. För mindre förseelse eller försummelse kan böter utdömas. Utskottet konstaterar att lagen tillkom redan år 1977 och att självstyrelselagen därefter ändrats så att landskapets möjligheter att i lag inta straffbestämmelser ökats. Enligt utskottets mening borde därför landskapsstyrelsen överväga om det kan finnas skäl att se över straffskalan i landskapslagen om bekämpande av oljeskador. Landskapsstyrelsen bör också enligt utskottets mening inom ramen för sitt deltagande i internationellt samarbete sträva till att liknande ändringar företas i övriga Östersjöstater.

 

Markanvändning

 

I miljöhandlingsprogrammet anger landskapsstyrelsen som sin målsättning att det för samtliga kommuner uppgörs kommunöversikter enligt landskapslagen om kommunöversikt och att miljöhänsyn skall tas vid väg- och ellinjedragningar.

     Utskottet konstaterar att kommunerna enligt landskapslagen om kommunöversikt från år 1995 är skyldiga att uppgöra en kommunöversikt och att landskapsstyrelsen skall sammanställa kommunöversikterna.  Kommunerna skall också beviljas landskapsandel för kostnaderna för upprättandet av översikterna och kommuner med svag ekonomi kan därtill beviljas finansierings­understöd. Landskapslagen ger inte landskapsstyrelsen någon skyldighet att övervaka lagens efterlevnad men landskapsstyrelsen åtar sig i programmet ändå uppgiften att tillse att kommun-översikterna upprättas. Det har kommit till utskottets kännedom att långt ifrån alla kommuner har upprättat kommunöversikter och utskottet finner det synnerligen anmärkningsvärt att så många kommuner bryter mot lagen. Om inte landskapslagen om kommunöversikt efterlevs bör landskapsstyrelsen enligt utskottets mening överväga nya lagstiftningsåtgärder.

 

 

Ärendets behandling

 

Lagtinget har den 13 december 1999 inbegärt social- och miljö­utskot­tets yttrande över framställningen.

     Utskottet har i ä­rendet hört landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman, VD:n för Ålands kraftverk Ab Henning Lindström, professorn i marinbiologi Erik von Bonsdorff, Agenda 21-samordnaren Ola Nyqvist, naturvårdsintendenten Håkan Kulves, VD:n för Ålands producentför­bund Henry Lindström, VD:n för Ålands elandelslag Henrik Lundberg, kretsloppsrådgivaren vid Ålands renhållnings Ab Eeva Axelsson och  verksamhetsledaren för Ålands fiskodlarförening r.f. Olof Karlsson.

     I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Andersson, viceordföranden Wiklöf samt ledamöterna Per-Erik Eriksson, Eklöw och Sune Mattsson.

 

 

Utskottets förslag

 

Med hä­nvisning till det anförda fö­reslår utskottet

 

att Lagtinget antecknar sig landskapsstyrel­sens meddelande nr 1/1999-2000 till kän­nedom och bringar detta betänkandes moti­vering till landskapsstyrelsens kännedom.

 

 

Mariehamn den 12 maj 2000
Ordförande	Ulf Andersson
Sekreterare	Susanne Eriksson