Landskapsregeringen föreslår att rikets lag om energicertifikat för byggnader och rikets lag om inspektion av energieffektiviteten hos kylanläggningarna i en byggnads luftkonditioneringssystem görs tillämpliga i landskapet genom en blankettlag.

Syftet med de föreslagna lagarna är att få dem som projekterar byggnader, byggherrar, byggare, ägare och användare av byggnader att i större utsträckning än tidigare fästa uppmärksamhet vid energianvändningen och möjligheterna att minska den både när nya byggnader uppförs och i det befintliga byggnadsbeståndet.

Genom den föreslagna blankettlagen implementeras Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/91/EG) om byggnaders energiprestanda i den åländska lagstiftningen.

Utskottets förslag

Utskottet föreslår en ändring av ikraftträdelsebestämmelsen. I övrigt föreslås att lagförslaget antas i enlighet med landskapsregeringens förslag och med beaktande av de i betänkandet framförda motiveringarna. Utskottet föreslår att lagtinget i en kläm klargör hur landskapsregeringen bör utforma den förordning som skall utfärdas med stöd av lagen.

Utskottets synpunkter

Allmänt

Lagstiftningen om byggnaders energiprestanda föreslås i syfte att implementera Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG. Direktivet trädde i kraft den 16 december 2002. Enligt artikel 15 i direktivet ska medlemsstaterna senast den 4 januari 2006 sätta i kraft de lagar och bestämmelser som behövs för att följa direktivet. Den 12 oktober 2006 tillställde kommissionen Finland ett motiverat yttrande eftersom kommissionen funnit att direktivet om byggnaders energiprestanda inte var genomfört i Finland. Riksdagen antog den 13 februari 2007 en lag om energicertifikat för byggnader som trädde i kraft den 1 januari 2008. Av skriftväxlingen mellan Finland och kommissionen från december 2007 framgår bl.a. att kommissionen vill ha uppgifter om hur direktivet har implementerats på Åland. Utskottet konstaterar med hänvisning till detta att lagstiftningen om byggnaders energiprestanda bör antas så snart som möjligt för att förhindra att kommissionen för ärendet vidare till domstolen.

Utskottet har erfarit att lagförslaget inte har varit utsänt på remiss. Utskottet vill därför understryka att remissförfarandet är en viktig del av beredningen som ger berörda parter och intresseorganisationer möjlighet att informera sig om lagstiftning som är under beredning och att inkomma med viktiga synpunkter på förslaget före det överlämnas till lagtinget. Den transparens som remissförfarandet skapar främjar demokratin och leder till kvalitetsmässigt bättre lagar.

Energicertifikat

Avsikten med lagförslaget är att i enlighet med direktivet införa ett system för energicertifiering av byggnader. Certifikatet skall ge uppgifter om nivån på en byggnads energiprestanda. Enligt framställningen är syftet med detta att se till att de som projekterar byggnader, byggherrar, byggare, ägare och användare i större utsträckning än tidigare fäster uppmärksamhet vid energianvändningen och möjligheterna att minska den både vid nybyggnation och i det befintliga byggnadsbeståndet. Direktivet anger bl.a. metoder för hur en byggnads energiprestanda skall beräknas. Energiprestandan skall redovisas i ett s.k. energicertifikat som måste uppvisas när byggnaden säljs eller hyrs ut. Vissa typer av byggnader som uppräknas i direktivet är dock undantagna från kravet på energicertifikat. Medlemsstaterna ska vidare fastställa minimikrav på byggnaders energiprestanda.

Enligt rikslagen kan ett energicertifikat uppgöras på olika sätt beroende på i vilket samband som det ska utfärdas. Ett certifikat kan utfärdas i samband med bygglov eller en energikartläggning, som en del av ett disponentintyg eller som ett separat certifikat. Särskilda standardblanketter har utformats för de olika typerna av certifikat. De ingår som bilagor till en förordning (FFS 765/2007) som utfärdats av miljöministeriet med stöd av lagen.

Det certifikat som skall utfärdas för flerbostadshus har utformats så att det kan uppgöras av bolagets disponent eller av ordföranden för bostadsbolagets styrelse. När det gäller nya egnahemshus utfärdas ett certifikat i samband med bygglovsförfarandet som baseras på fastställda beräkningsmetoder. I fråga om befintliga egnahemshus som färdigställts före lagens ikraftträdande utfärdas ett separat certifikat. Den som utfärdar ett sådant certifikat skall till detta foga rekommendationer om hur energiprestandan kan förbättras på ett kostnadseffektivt sätt.

Effekterna av lagstiftningen

Utskottet konstaterar att de uppräknade åtgärderna inte i sig kommer att innebära energiinbesparingar då lagstiftningen inte tvingar någon att minska sin energiförbrukning. Mot denna bakgrund skulle nyttan av den aktuella lagstiftningen kunna ifrågasättas. Utskottet har dock funnit att då det blir obligatoriskt att för vissa byggnader ta fram uppgifter till grund för en byggnads energicertifikat så blir fastighetsägarna därigenom medvetna om nivån på energiförbrukningen. Certifikatet och åtföljande rekommendationer kommer att visa om det finns anledning av vidta åtgärder för att minska energiförbrukningen och vilka åtgärder som i så fall är mest lämpliga. Då åtgärderna leder till minskade driftskostnader är detta i många fall ett tillräckligt incitament för att fastighetsägaren ska göra detta frivilligt. Utskottet konstaterar samtidigt att det finns andra åtgärder som skulle kunna driva på denna utveckling ytterligare, men att det i det här sammanhanget inte finns anledning att komplettera lagstiftningen med tvingande bestämmelser om åtgärder för att minska energiförbrukningen eller att på annat sätt utvidga lagens tillämpningsområde.

Utfärdandet av bestämmelser på lägre nivå

Utskottet förordar landskapsregeringens förslag som innebär att rikets lagstiftning för energicertifiering av byggnader görs tillämplig i landskapet. Under beredningen har utskottet informerat sig om motsvarande lagstiftning i Sverige och de tillämpningsanvisningar och föreskrifter som finns på lägre nivå i de båda länderna. Trots att den svenska och finska lagstiftningen baseras på samma direktiv finns vissa mindre skillnader. Utskottet har erfarit att det finska systemet inte är lika långtgående som det svenska, men att det ändå, tillsammans med redan antagna byggnormer, torde uppfylla direktivets målsättningar. Både de svenska och finska byggnormerna ställer höga krav på energieffektivitet vid byggandet. När det gäller befintliga byggnader konstaterar utskottet att uppgifterna enligt rikslagen ska beräknas utgående från den verkliga förbrukningen. Detta medför att det saknar betydelse vilka byggbestämmelser som följts vid byggandet.

I detta sammanhang så vill utskottet erinra om att lagtinget i samband med antagandet av en ny plan- och bygglag (LTB 134/2007) befullmäktigade landskapsregeringen att utfärda allmänna föreskrifter och råd om byggande i Ålands byggbestämmelsesamling. I landskapsregeringens framställning med förslag till ny plan- och bygglag föreslås att svenska Boverkets byggregler skall gälla i landskapet. Vidare sägs i framställningen att fördelen med att gå över till svenska regler är att dessa kan tillämpas fristående från svensk lagstiftning, att de alltid är aktuella och att de är lätta att få tag på samt att de är skrivna på svenska. De svenska reglerna är även anpassade till EUs regelverk.

I HD:s utlåtande om lagtingets beslut att anta plan- och bygglagen konstateras att riket har lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 19 punkten självstyrelselagen i fråga om standardisering. Det sägs vidare att den finska byggbestämmelsesamlingen förutom en allmän del innehåller bestämmelser om konstruktion, hållfasthet, isoleringar, VVS och energihushållning, konstruktiv brandsäkerhet, allmän byggnadsplanering, bostadsbyggandet och en separat del om Eurokoder. HD konstaterar att bestämmelserna närmare föreskriver vilken standard som skall gälla. Enligt HD har landskapet därför inte behörighet att inom ett lagstiftningsområde inom vilket landskapet i sig har lagstiftningsbehörighet föreskriva avvikande standarder än i riket. I den förordning som landskapsregeringen skall utfärda måste landskapsregeringen enligt HD beakta behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet vad gäller rättsområdet standardisering.

När det nu gäller byggnaders energiprestanda konstateras att miljöministeriet med stöd av rikslagen har utfärdat närmare bestämmelser som införts i den finska byggbestämmelsesamlingen. Utskottet föreslår därför mot denna bakgrund att landskapsregeringen vid utformningen av närmare bestämmelser om energicertifiering ser till att utfärda ett klart och tydligt regelverk. Detta innebär att landskapsregeringen bör utfärda en egen förordning som på ett heltäckande sätt återger de bestämmelser som skall gälla. Även föreskrifter på lägre nivå bör utformas som en helhet. Landskapsregeringen kan enligt utskottet utforma bestämmelserna i enlighet med det svenska regelverket, om detta är ändamålsenligt och förutsatt att HD:s ovan relaterade ståndpunkter beaktas, alternativt införliva motsvarande riksbestämmelser i den åländska lagstiftningen. Utgångspunkten bör vara att skapa ett klart och tydligt regelverk för dem som bestämmelserna riktar sig till och att utbildningar och informations- och utbildningsmaterial finns att tillgå på svenska. Utskottet föreslår att lagtinget i en kläm som är fogad till betänkandet uppmanar landskapsregeringen att beakta detta vid utformandet av förordningen och andra föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen. Landskapsregeringen bör även överväga om det finns behov av att utarbeta egna blanketter för energicertifikaten samt anvisningar för ifyllandet av dem.

Utskottet vill samtidigt understryka att landskapsregeringen har ett ansvar för att se till att behovet av svenskspråkig utbildning och svenskspråkigt informationsmaterial kan tillgodoses i god tid före lagen börjar tillämpas. Utskottet bedömer att behovet av svenskspråkigt material och utbildningar helt eller till viss del kan upphandlas från något svenskt företag med beaktande av vissa anpassningar som är nödvändiga på grund av några mindre skillnader i ländernas lagstiftning. Under utskottsbehandlingen har det inte kunnat bekräftas att de dataprogram som tagits fram för olika beräkningar av en byggnads energiprestanda finns att tillgå på svenska. Landskapsregeringen bör se till att även dessa instrument finns tillgängliga på svenska.

Utskottet har erfarit att en fördel med att använda sig av ett system som liknar det svenska är att utbildningen blir likartad och att den därmed kan ge åländska företag behörighet att åta sig certifieringsuppdrag i Sverige. Det viktigaste är dock att det system som väljs är så rationellt och enkelt som möjligt. På så sätt blir såväl myndigheternas förvaltningskostnader som husägarnas kostnader för certifikaten så låga som möjligt.

Befintliga byggnader

I förtydligande syfte vill utskottet understryka att bostadshus eller en byggnadsgrupp med högst sex bostäder som färdigställts före denna lags ikraftträdande är undantagna från kravet på energicertifikat. Det är dock möjligt att frivilligt låta utfärda ett separat energicertifikat för dessa byggnader. Den som utfärdar separata certifikat skall dock ha särskild behörighet som föreskrivs i förordning.

I framställningens avsnitt 1.1.2 Minimikrav för befintliga byggnader anges att medlemsländerna ska se till att energiprestandan i byggnader större än 1000 m² skall förbättras i samband med omfattande renoveringar i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart. Under avsnitt 1.2 anges vidare ett certifikat skall anslås i byggnader större än 1000 m², som inhyser offentliga myndigheter och institutioner och som tillhandahåller offentliga tjänster för ett stort antal personer.

Utskottet har funnit att ovan nämnda bestämmelser angående byggnader som är större än 1000 m²inte har tagits in i den finska lagen. I rikets proposition sägs att det i Finland redan länge funnits byggbestämmelser om byggnaders värmeisolering. Byggbestämmelserna skärptes senast år 2003 då en energibesparing på 25-30 procent var målsättningen. Det finns därför inte någon anledning att ytterligare skärpa kraven. Enligt propositionen går det inte att ställa krav på energiprestanda på samma sätt i det befintliga byggnadsbeståndet som i fråga om nybyggnad. Byggnadens ägare kan inte i efterhand åläggas att bygga om eller till för att förbättra energiprestandan. Utskottet konstaterar att jämfört med övriga Europa har det både i Sverige och Finland sedan många år tillbaks ställts höga krav på energieffektivitet i samband med nybyggnad. Kraven på material och tekniskt utförande är i huvudsak förverkligade i respektive lands byggbestämmelsesamling. Dessa krav i kombination med det nordiska klimatet har medfört att större delen av det befintliga byggnadsbeståndet redan har en god energiprestanda.

I befintliga flerbostadshus kan energicertifikatet utfärdas av bolagets disponent eller av ordföranden för bolagets styrelse. De uppgifter som ingår i certifikatet ska basera sig på den verkliga förbrukningen. Några särskilda behörighetskrav för att utfärda ett sådant energicertifikat kommer inte att krävas.

Kostnader för certifikatet

När det gäller beräkningen av den energimängd som behövs vid användningen av en byggnad har det finska lagförslaget lagt vikt vid att det skall vara möjligt att fastställa en byggnads energibehov på basis av tillförlitliga uppgifter om förbrukningen. Motivet för att välja en sådan metod är att kostnaden för att ta fram de nödvändiga uppgifterna blir lägre.

Under beredningen i utskottet har det framkommit att kostnadsuppgifterna för utfärdandet av energicertifikaten är uppskattade i underkant i såväl rikets proposition (RP 170/2006) som i framställningen. Detta gäller de separata certifikaten som enligt lagen bara får utfärdas av en person vars behörighet har godkänts av förvaltningsmyndigheten. Utskottet har erfarit att det kan behövas upp till 15-20 timmars arbete för ett flerbostadshus och att kostnaden därmed uppskattningsvis kan uppgå till 1.500 €.

I de fall som det är nödvändigt att beräkna energiåtgången t.ex. vid nybyggnad är certifikatet giltigt i fyra år. Certifikat som däremot baseras på en verklig förbrukning gäller i tio år.

Förvaltningsuppgifter

Enligt lagförslagets 2 § skall de förvaltningsuppgifter som miljöministeriet har enligt lagen om energicertifikat för byggnader i landskapet skötas av landskapsregeringen till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området. När det gäller lagen om inspektion av energieffektiviteten hos kylanläggningarna i en byggnads luftkonditioneringssystem finns inte motsvarande bestämmelse. I rikslagen finns inte några förvaltningsuppgifter uppräknade, men genom en hänvisning i 4 §, angående behörigheten för den som skall inspektera kylanläggningar, utpekas den tillsynsmyndighet som skall övervaka behörigheten. Enligt 10 § statsrådets förordning om underhåll av anläggningar som innehåller ämnen som bryter ned ozonskiktet samt vissa fluorkolväten samt om behörighetskrav för personer som utför underhåll på och avfallshantering för sådana anläggningar (FFS 1187/2001) samt 20 § rikets miljöskyddslag ska Finlands miljöcentral utöva tillsyn över dem som inspekterar kylanläggningar.

Utskottet konstaterar att lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten med stöd av självstyrelselagens 18 § 10 p. hör till landskapet. Enligt utskottet bör det därför vara landskapsmyndigheternas uppgift att övervaka behörighetskraven för dem som inspekterar ifrågavarande anläggningar. Utskottet föreslår att landskapsregeringen förtydligar detta förhållande på lämpligt sätt.

Ikraftträdelsedatumet

Landskapsregeringen föreslår i 5 § att ikraftträdelsedatumet lämnas öppet. Samtidigt föreslås i 2 mom. att när det gäller byggnader som färdigställts före lagens ikraftträdande ska lagen tillämpas från och med ingången av 2009. Utskottet har erfarit att det kommer att behövas en längre övergångstid än vad som föreslås i 2 mom. Med hänsyn till den tid som lagstiftningskontrollen tar i anspråk och att en förordning också skall utfärdas föreslår utskottet att lagen inte skall börja tillämpas förrän den 1 januari 2010 i fråga om byggnader som färdigställts före lagens ikrafttädande. Enligt utskottet är denna övergångstid motiverad med tanke på de nödvändiga informations- och utbildningsinsatser som bör vidtas innan lagen träder ikraft.

Blankettlagstiftning

Genom framställningen föreslås att två rikslagar görs tillämpliga i landskapet genom en blankettlag. De lagar som föreslås bli antagna är i det här fallet inte bifogade lagförslaget. I framställningen redogörs endast för de huvudsakliga dragen i rikslagarna. Enligt utskottet är informationen otillräcklig både för lagstiftaren och dem som lagförslaget riktar sig till. Utskottet anser att landskapsregeringen alltid bör bifoga de aktuella lagarna till framställningen när blankettlagstiftning används. Dessutom bör landskapsregeringen med hänsyn till den som lagstiftningen riktar sig till i varje enskilt fall överväga om det istället för blankettlagar är lämpligare att utforma egna bestämmelser som tas in i landskapslagstiftningen.

Blankettlagstiftning kan t.ex. användas då lagförslaget inte innehåller några egentliga substantiella skillnader jämfört med rikslagen vid sidan av eventuella bestämmelser som utpekar förvaltningsmyndigheter i landskapet. I övriga fall bör landskapsregeringen utarbeta egen landskapslagstiftning.

När det gäller publiceringen av lagar i Ålands författningssamling, utgivningen av Ålands lagsamling och publicering av lagar på Internet bör landskapsregeringen se till att lagstiftningen blir lättillgänglig och tydlig för var och en. När rikslagar görs tillämpliga i landskapet bör även dessa vara enkla att ta del av. Vid Internetpublicering föreslår utskottet att den finska lagen samt, i förekommande fall, EU-lagstiftningen alltid länkas till blankettlagen.

Slutligen föreslår utskottet att landskapsregeringen initierar en utredning om den mest lämpliga tekniken för blankettlagstiftning. Utredningen bör utmynna i allmänna riktlinjer för när blankettlagstiftning respektive egen lagstiftning skall användas.

Ärendets behandling

Lagtinget har den 9 januari 2008 inbegärt social- och miljöutskottets yttrande över framställningen.

Utskottet har i ärendet hört landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, entreprenören och fastighetsägaren Jan-Erik Eklund, byggnadsinspektören Billy Eriksson, VD Tore Eriksson, överinspektören Göran Frantzén, VD Monika Hansen och disponenten Tom Hansen, konsulten Erik Hjärne, energiutvecklaren Henrik Juslin, VD Ture Karlsson, fastighetsförmedlaren Roger Karlsson, lagberedaren Patrik Lönngren, entreprenören Kjell Mattsson, projektingenjören Betty Rosenlöf och vik. enhetschefen Sören Silverström. Dessutom har utskottet hört VVS-konsulten Jan Kavander per konferenstelefon.

I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Åke Mattsson, vice ordföranden Henry Lindström samt ledamöterna Carina Aaltonen, Sirpa Eriksson och Roger Jansson.

Utskottets förslag

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet

att lagtinget antar lagförslaget i följande lydelse:

L A N D S K A P S L A G
om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om byggnaders energiprestanda

1 – 3 §§

(Lika som i framställningen).

5 §

(1 mom. lika som framställningen).

Beträffande byggnader som färdigställts före lagens ikraftträdande tillämpas lagen dock från och med den 1 januari 2010.

__________________

Utskottet föreslår vidare

att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen utfärdar en egen förordning om byggnaders energiprestanda samt de bestämmelser på lägre nivå som lagen förutsätter på ett heltäckande sätt. Förordningen kan följa det svenska eller både det svenska och finska regelverket. Regelverket bör vara klart och tydligt för dem som bestämmelserna riktar sig till och utbildning och informations- och utbildningsmaterial skall finnas på svenska.

Mariehamn den 28 februari 2008

Ordförande

Åke Mattsson

Sekreterare

Marine Holm-Johansson

Ålands lagting

Genvägar

Kontaktuppgifter