Social- och miljöutskottets betänkande 6/2013-2014
| |
| ||
| Ålands lagting | BETÄNKANDE nr 6/2013-2014 | ||
|
| Datum |
| |
| Social- och miljöutskottet | 2014-04-22 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Social- och miljöutskottets betänkande
Energideklaration för byggnader
· Landskapsregeringens lagförslag nr 7/2013-2014
INNEHÅLL
Sammanfattning
Landskapsregeringens förslag
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om energideklaration för byggnader. Förslaget rör genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda.
Utskottets förslag
Utskottet föreslår att det första lagförslaget antas med några mindre ändringar av språklig natur och att det andra lagförslaget antas med en ändring. Utskottet föreslår vidare en kläm gällande formulering av förordningsfullmakter samt två klämmar gällande självstyrelselagens stadgande om standardisering.
Utskottets synpunkter
Allmän motivering
Bakgrund
Lagtinget beslöt den 18 september 2013 att anta en landskapslag om energideklaration för byggnader samt en landskapslag om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland. Lagstiftningen avsåg i huvudsak genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda. Med hänvisning till högsta domstolens utlåtande OH 2013/207 meddelade Republikens president den 17 januari 2014 att lagarna, efter den behörighetskontroll som avses i 19 § i självstyrelselagen, hade förordnats att förfalla. Ett flertal delegeringsbestämmelser konstaterades innebära överskridande av lagstiftningsbehörigheten. Flera av delegeringsbestämmelserna konstaterades dessutom berättiga landskapsregeringen att genom förordning reglera ärenden inom rättsområdet standardisering, vilket enligt 27 § 19 punkten i självstyrelselagen utgör riksbehörighet.
Allmänt
Landskapsregeringen föreslår att en ny lag om energideklarationer av byggnader antas i stället för den som har förordnats att förfalla. Lagens syfte är att främja en effektiv energianvändning och en god inomhusmiljö i byggnader. Lagen ska tillämpas på byggnader för vilka energi används i syfte att påverka byggnadernas inomhusklimat. Den föreslagna lagen ersätter den gällande landskapslagen (2008:106) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om byggnaders energiprestanda. Landskapsregeringen föreslår dessutom att det inspektionsförfarande av kylanläggningar i en byggnads luftkonditioneringssystem som gäller i dag ersätts med ett rådgivningsförfarande för energieffektivitet. I lagens 10 § föreslås även ingå utförligare bestämmelser om undantag från skyldigheten att energideklarera jämfört med den landskapslag om energideklarationer som har förordnats att förfalla. Bestämmelser om alternativa energiförsörjningssystem föreslås intas i plan- och bygglagen (2008:102) för landskapet Åland. Genom lagarna genomförs det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda.
Behörigheten hos utfärdaren
För säkerställande av kvaliteten på energideklarationer föreslås det att energideklarationer endast kan upprättas av oberoende energiexperter som är certifierade för uppgiften. Utskottet har erfarit att det i landskapet finns endast nio personer med behörighet att utfärda energicertifikat enligt gällande lag. Av dessa nio personer är det endast en eller två personer som aktivt arbetar med att utfärda energicertifikat. Utskottet konstaterar att den föreslagna lagen kommer att medföra att efterfrågan på behöriga energibesiktare kommer att öka. I syfte att trygga tillgången på behöriga energibesiktare och för att öka konkurrensen på området finner utskottet det angeläget att landskapsregeringen bland annat tillser att utbildning på svenska inom området anordnas.
Energideklarationens kostnader
Utskottet konstaterar att kostnaderna för uppgörande av energideklarationer kommer att öka jämfört med nuvarande system, bland annat på grund av att det krävs ett obligatoriskt besök i byggnaden av den som utfärdar deklarationen. Utskottet ser det som troligt att det finns en viss risk för anhopning av ärenden i början av lagens giltighetstid, vilket kan medföra ökade kostnadsnivåer eftersom tillgången på behöriga energibesiktare uppenbarligen är begränsad.
Självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande
Självstyrelsepolitiska nämnden har lämnat ett utlåtande till social- och miljöutskottet med anledning av de självstyrelsepolitiska konsekvenserna av högsta domstolens utlåtande över Ålands lagtings beslut 18.9.2013 om antagande av landskapslag om energideklaration för byggnader och om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland (OH 2013/207).
Självstyrelselagens bestämmelser
Nämnden konstaterar i sitt utlåtande att standardisering ända sedan 1951 års självstyrelselag har ansetts höra till rikets lagstiftningsbehörighet även om ett uttryckligt stadgande därom inte fanns i 1951 års självstyrelselag utan infördes först i 1991 års självstyrelselags 27 § 19 punkt. I propositionen till 1991 års självstyrelselag konstateras att ”Standardisering, som redan enligt den gällande lagen har ansetts höra till rikets behörighet, nämns särskilt i stadgandet”. Nämnden konstaterar i sitt utlåtande att avsikten eller syftet med införandet av begreppet standardisering i 1991 års självstyrelselag följaktligen inte var att ändra lagstiftningsbehörigheten.
Nämnden uppmärksammar att i 130 § byggnadslagen för landskapet Åland (ÅFS 61/1979), som antogs enligt 1951 års självstyrelselag, stadgas att ”Typgodkännande som enligt därom särskilt gällande bestämmelser utfärdas i riket eller i Sverige för byggnad, konstruktion, byggnadsdel, byggnadsförnödenhet eller för annan till byggnad hörande anordning samt för vatten- och avloppsanordning eller –anläggning, är under dess giltighetstid bindande för myndighet som beviljar byggnadslov”. Nämnden konstaterar att enligt 1951 års självstyrelselag hade landskapet därmed rätt att detaljreglera byggbestämmelser inom landskapets behörighetsområde. Enligt nämnden innebar inte 1991 års självstyrelselag någon förändring av rättsläget till den delen.
Nämnden konstaterar vidare att vi befinner oss i en föränderlig värld där tyngdpunkten och synen på olika rättsområden kan skifta. Mot denna bakgrund finner nämnden att det på samma sätt som inom rättsområdet för offentlig upphandling (högsta domstolens utlåtande OH 2007/75 av den 2 juli 2007 och republikens presidents beslut) är väsentligt att gränserna för landskapets respektive rikets lagstiftningsbehörighet enbart justeras genom ändring av självstyrelselagen och inte med beaktande av den allmänna rättsutvecklingen eller andra bedömningar.
I och med högsta domstolens utlåtande OH 2013/207 av den 20 december 2013 har rättsutvecklingen, enligt nämndens uppfattning, gått mot en mycket bredare tolkning av begreppet standardisering, en tolkning som nämnden inte uppfattar att var aktuell i samband med 1991 års självstyrelselags tillkomst. Nämnden befarar att den aktuella bredare tolkningen väsentligt urholkar landskapets lagstiftningsbehörighet.
Förordningsfullmakter
Nämnden framhåller i sitt utlåtande att den uppfattar den tillbakablick i fråga om plan- och bygglagen för landskapet Åland samt landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen som Högsta domstolen gör vara anmärkningsvärd då avsikten förefaller vara att bygga upp ett resonemang kring syftet med förordningsfullmakterna. Nämnden anser för sin del att en förordningsfullmakt ska utgå från självstyrelselagens krav.
Klämmar
Nämnden föreslår avslutningsvis att landskapsregeringen i tre klämmar ska uppmanas vara tydlig vid formulering av förordningsfullmakter, formulera sin uppfattning om begreppet standardisering samt vidta åtgärder för att begreppet förtydligas i självstyrelselagen.
Utskottets slutsatser
Utskottet omfattar utlåtandet från självstyrelsepolitiska nämnden.
Detaljmotivering
1. Landskapslag om energideklarationer
3 och 6 §§ Utskottet noterar att det i detaljmotiveringarna till paragraferna hänvisas till förordningar med stöd av lagens 4 § 2 mom. 1 punkten trots att nämnda förordningsfullmakt förordnats att förfalla och inte längre återfinns i föreliggande lagförslag.
7 § I detaljmotiveringen finns en felaktig hänvisning till 26 §, ska rätteligen vara 25 §.
8 § Ändringen är av språklig karaktär. I detaljmotiveringen finns även en felaktig hänvisning till 7 §, ska rätteligen vara 5 §.
10 § Ändringarna är av språklig karaktär.
20 § Ändringen är av språklig karaktär.
2. Landskapslag om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland
71b§ Utskottet föreslår att 3 mom. utgår såsom obehövligt eftersom det i 2 mom. konstaterats att utredning om alternativa energisystem inte omfattar energisystem som får sin energi från bland annat fjärrvärme och fjärrkyla.
Ärendets behandling
Lagtinget har den 17 mars 2014 inbegärt social- och miljöutskottets yttrande över lagförslaget samt även begärt att självstyrelsepolitiska nämnden lämnar ett utlåtande till social- och miljöutskottet. Utlåtandet bifogas detta betänkande.
Utskottet har i ärendet hört energisamordnaren Henrik Juslin, utredaren Andreas Nyberg, byggnadsingenjören Erik Hjärne och verksamhetsledaren Mikael Erickson vid Energi & Miljötekniska föreningen i landskapet Åland r.f.
I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Christian Beijar, viceordföranden Petri Carlsson samt ledamöterna Anders Eriksson, John Hilander, Sara Kemetter och Torsten Sundblom.
Utskottets förslag
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet
att lagtinget antar lagförslagen i följande lydelser:
L A N D S K A P S L A G
om energideklaration för byggnader
(Ingressen lika som i lagförslaget).
1 - 7 §§
(Lika som i lagförslaget).
8 §
Skyldighet att energideklarera vid försäljning
Innan en byggnad eller en andel i en byggnad säljs ska ägaren se till att det finns en energideklaration upprättad för byggnaden. Om inte annat följer av denna lag ska en energideklaration omfatta (uteslutning) en hel byggnad.
9 §
(Lika som i lagförslaget).
10 §
Allmänna undantag från skyldighet att energideklarera
(Uteslutning) Skyldigheten att energideklarera enligt 6 - 8 §§ och (uteslutning) de skyldigheter som anges i 13 § gäller inte för följande typer av byggnader:
1) Kyrkor eller andra av ett religionssamfund ägda byggnader som endast har utrymmen för samling eller andakt eller verksamhet som tjänar dessa.
2) Byggnader som har skyddats i en plan enligt plan- och bygglagen (2008:102) för landskapet Åland eller genom ett beslut enligt landskapslagen (1988:56) om skydd av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
3) Industribyggnader och verkstäder, simhallar, ishallar, lagerbyggnader, busstationer, flyg- och hamnterminaler, garage- och servicebyggnader för fordon, parkeringshus, telekommunikationsbyggnader samt andra sådana byggnader vilka i huvudsak används för godstrafik, persontrafik eller för elektronisk kommunikation. En byggnad ska anses vara en industribyggnad eller en verkstad om den huvudsakliga verksamheten i byggnaden är egentlig industriell tillverkning eller förädling av varor, eller om den annars är liknande verkstadsverksamhet.
4) Fritidshus med högst två bostäder som inte används för bedrivande av inkvarteringsverksamhet. Vid bedömning av om ett hus är ett fritidshus ska (uteslutning) byggnadens huvudsakliga användning beaktas.
5) Tillfälliga byggnader som är avsedda att användas under högst två år.
6) Ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk och därmed jämförlig näring vilka inte är avsedda för boende och som har ett lågt energibehov.
7) Fristående byggnader med en total användbar golvyta som är mindre än 50 kvadratmeter.
8) Växthus eller någon annan byggnad vars användning för sitt syfte försvåras oskäligt om bestämmelserna och föreskrifterna om byggnaders energiprestanda tillämpas på dem.
11 – 19 §§
(Lika som i lagförslaget).
20 §
Tillgång till energideklarationsregistret
Landskapsregeringen får i enskilda fall medge ändamålsenlig tillgång till energideklarationsregistret för
1) en företrädare för en kommunal nämnd som fullgör kommunens tillsynsuppgifter enligt plan- och bygglagstiftningen,
2) en oberoende energiexpert för sökningar på byggnader som omfattas av deras uppdrag och
3) en byggnadsägare för sökningar på byggnader som denne äger.
(2 mom. lika som i lagförslaget).
21 – 25 §§
(Lika som i lagförslaget).
____________________
2.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland
(Ingressen lika som i lagförslaget).
71b §
Alternativa energiförsörjningssystem
Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad ska innan byggnadsarbetena påbörjas låta utreda alternativa energiförsörjningssystem och redovisa om sådana system är tekniskt, miljömässigt och ekonomiskt genomförbara för byggnaden. Redovisningen ska lämnas till den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunens uppgifter inom plan- och byggväsendet.
En utredning om alternativa energiförsörjningssystem enligt 1 mom. ska inte omfatta energiförsörjningssystem som får energi från förnybara energikällor, kraftvärme, fjärrvärme, fjärrkyla eller värmepumpar.
(3 mom. utesluts).
_________________
(Ikraftträdelsebestämmelsen lika som i lagförslaget).
_________________
Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet vidare:
att lagtinget ger landskapsregeringen i uppdrag att i skyndsam ordning vidta åtgärder i syfte att åstadkomma en förändring av självstyrelselagen så att begreppet standardisering förtydligas,
att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att i avvaktan på en ändring av självstyrelselagen utarbeta en tydlig beskrivning av landskapets uppfattning om avsikten med formuleringen gällande standardisering i självstyrelselagen samt
att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att med hänvisning till 21 § i självstyrelselagen vara tydlig vid formuleringen av förordningsfullmakter.
| Mariehamn den 22 april 2014 | |
|
Ordförande |
Christian Beijar |
|
Sekreterare |
Carina Strand |
|
|
| ||
| Ålands lagting | UTLÅTANDE 2013-2014 | ||
|
| Datum |
| |
| Självstyrelsepolitiska nämnden | 2014-04-14 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till social- och miljöutskottet |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande
Energideklarationer för byggnader
· Landskapsregeringens lagförslag nr 7/2013-2014
INNEHÅLL
Landskapsregeringens lagförslag
Självstyrelselagens bestämmelser
Slutsatser utgående från rådande rättsläge
Lagtinget har den 17 mars 2014 begärt att självstyrelsepolitiska nämnden avger utlåtande till social- och miljöutskottet över landskapsregeringens lagförslag nr 7/2013-2014 med anledning av de självstyrelsepolitiska konsekvenserna av Högsta domstolens utlåtande till republikens president.
Bakgrund
Landskapsregeringens lagförslag
Landskapsregeringen överlämnade den 28 mars 2013 till lagtinget ett lagförslag (LF nr 13/2012-2013) med förslag till lagstiftning om energideklaration för byggnader. Lagstiftningen avsåg i huvudsak genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda. Lagtinget beslöt den 18 september 2013 att anta en landskapslag om energideklaration för byggnader (LTB nr 60/2013) samt en landskapslag om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland (LTB nr 61/2013). Med hänvisning till Högsta domstolens utlåtande HD 2013/207 av den 20 december 2013 meddelade Republikens president den 17 januari 2014 att lagarna, efter den behörighetskontroll som avses i 19 § självstyrelselagen, har förordnats att förfalla. Presidenten konstaterade på de grunder som anges i utlåtanden från Ålandsdelegationen och Högsta domstolen att delegeringsbestämmelserna i lagens 3 § 2 mom., 4 § 2 mom., 9 §, 10 § 2 mom., 12 § 4 mom., 13 § 2 mom., 19 § 1 mom. och 22 § 2 mom. i landskapslagen om energideklaration för byggnader och 71b § 4 mom. i landskapslagen om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland innebär överskridande av lagstiftningsbehörigheten.
Nu föreliggande lagförslag nr 7/2013-2014 ersätter det lagförslag nr 13/2012-2013 som förordnades förfalla.
Allmänt
Nämnden har tagit del av Högsta domstolens utlåtande OH 2013/207 av den 20 december 2013 och Ålandsdelegationens utlåtande nr 32/13 av den 15 oktober 2013 gällande lagtingets beslut av den 18 september 2013 om antagande av landskapslag 1) om energideklaration för byggnader och 2) om ändring av plan- och bygglagen för landskapet Åland.
Ålandsdelegationens utlåtande
Ålandsdelegationen konstaterar att den nu aktuella landskapslagstiftningen gäller även byggnads- och planväsendet, bostadsproduktion, natur- och miljövård och näringsverksamhet på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer landskapet enligt 18 § 7, 10 och 22 punkterna i självstyrelselagen med vissa undantag varom nu inte är fråga. Ålandsdelegationen konstaterar dessutom att flera av de nämnda förordningsfullmakterna berättigar landskapsregeringen att genom förordning reglera ärenden vilka har ansetts vara av standardiseringskaraktär. Enligt 27 § 19 punkten i självstyrelselagen utgör standardisering riksbehörighet.
Ålandsdelegationen konstaterar att den verkan rättsområdet standardisering har ansetts ha på i självstyrelselagens behörighetsförteckningar angivna rättsområden har uppfattats som problematisk ur språkliga och andra aspekter. En ändring i detta avseende torde dock enligt Ålandsdelegationens mening förutsätta en ändring av självstyrelselagen. Ålandsdelegationen förordade att lagen skulle förfalla i sin helhet.
Högsta domstolens utlåtande
Högsta domstolen har i sitt utlåtande OH 2013/207 av den 20.12.2013 konstaterat följande. Högsta domstolen har i ett flertal utlåtanden ansett att delegeringsstadganden utgjort behörighetsöverskridningar. Grunderna för när överskridningar skett har i viss mån upprepat sig. En återkommande grund har varit att formuleringarna har ansetts vara alltför öppna med hänsyn till kraven i grundlagen. (1) I något fall har en delegering inte begränsats till att gälla en anpassning av en riksförordning till landskapets behov utan har gällt rättigheter som enligt grundlagen endast får regleras i lag. (2) I vissa fall har delegeringsstadgandet varit så vagt att det inte framgått att delegeringen av normgivningsmakten ska ske genom en förordning. (3) Vissa formuleringar, som lett till att lagrummet förfallit, har berott på att landskapsregeringen genom landskapsförordning givits rätt att utfärda bestämmelser som är nödvändiga för att genomföra Europeiska gemenskapens rättsakter och landskapets övriga internationella förpliktelser utan att kraven i grundlagen och självstyrelselagen uppfyllts. (4) Utöver dessa behörighetsöverskridningar har Högsta domstolen också tagit ställning till delegeringsstadganden som varit vaga men som ändå inte konstaterats utgöra behörighetsöverskridningar. (5) I dessa utlåtanden har Högsta domstolen i sin bedömning utgått från att den makt till normgivning, som delegeringsstadgandena ger, i landskapet utövas inom de ramar grundlagen, självstyrelselagen och syftet för den aktuella lagstiftningsakten förutsätter. En särskild utmaning har de landskapslagar utgjort som gällt lagstiftningsområden för vilka landskapet har behörighet men som på ett lägre författningsplan reglerar eller tangerar lagstiftningsområden som hör till rikets behörighet.
Högsta domstolen konstaterar att en förändrad lagstiftningsteknik i landskapet antyddes på byggrättens område år 2007. Högsta domstolen fann i sitt utlåtande gällande plan- och bygglagen (2008:102) för landskapet Åland att landskapsregeringen med stöd av landskapslagen avsåg att sammanställa en åländsk byggbestämmelsesamling i vilken skulle anges vilka byggregler som skulle tillämpas i landskapet. Avsikten meddelades vara att det svenska Boverkets byggregler och Boverkets konstruktionsregler skulle tillämpas i landskapet i stället för Finlands byggbestämmelsesamling. Högsta domstolen konstaterade då att det var fråga om bestämmelser som i detalj gav vägledning om hur man skulle gå tillväga då byggnadsarbeten utförs. Bestämmelserna föreskrev närmare vilka standarder som skulle gälla i verksamheten inom byggbranschen. Enligt Högsta domstolen hade landskapet inte behörighet att inom ett lagstiftningsområde inom vilket landskapet i sig har lagstiftningsbehörighet föreskriva avvikande standarder än i riket. Som slutsats konstaterades att delegeringsstadgandet inte i sig utgjorde en behörighetsöverskridning då regleringen på lagnivå i huvudsak hörde till landskapet fastän den detaljerade tekniska nivån föll under rikets behörighet. Högsta domstolen framhöll dock att i den förordning som landskapsregeringen skulle utfärda måste landskapsregeringen beakta behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet vad gäller rättsområdet standardisering. Det lagrum, som innehöll delegeringsbestämmelser, förordnades inte att förfalla av Republikens president.
Högsta domstolen har också i sitt utlåtande (OH 2009/81) om den numera gällande landskapslagen (2011:9) om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen tagit ställning till stadganden om standardisering. Här var det också fråga om att ge behörighet att utfärda bestämmelser om andra standarder än i riket. Delegeringsstadgandet i 7 § 2 mom. landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen gav uttryckligen landskapsregeringen rätt att utfärda en landskapsförordning som skulle bestämma att andra standarder än de som tillämpas i riket ska tillämpas i landskapet. Högsta domstolen upprepade i sitt utlåtande som sin ståndpunkt att landskapet inte hade behörighet att inom ett lagstiftningsområde inom vilket landskapet i sig hade lagstiftningsbehörighet föreskriva om en rätt att utfärda avvikande standarder jämfört med de standarder som fanns i riket. Regleringen på lagnivå konstaterades i huvudsak höra till landskapet men den detaljerade tekniska nivån föll under rikets behörighet. Den omständigheten att vissa standarder endast fanns på finska berättigade inte till en korrigering av det slag som reglerades i 7 § 2 mom. landskapslagen. Slutsatsen var att Högsta domstolen ansåg att stadgandet utgjorde en behörighetsöverskridning.
Republikens president förordnade 7 § 2 mom. i den sedermera till övriga delar fastställda landskapslagen (2011:9) om tillämpning i landskapet Åland av elsäkerhetslagen att förfalla.
Nämndens synpunkter
Allmänt
Självstyrelsepolitiska nämnden konstaterar att frågan om tolkning av vad standardisering är och hur rikets lagstiftningsbehörighet tränger undan landskapets behörighet berör självstyrelsens grunder och primärområden. Frågan blir särskilt betydande om standardisering ges en vid tolkning som nämnden uppfattar att Högsta domstolen i sitt utlåtande förefaller att gå in för genom konstaterandet att: ”Regleringen på lagnivå konstaterades i huvudsak höra till landskapet men den detaljerade tekniska nivån föll under rikets behörighet”. Det är därför av vikt att frågan får den uppmärksamhet den förtjänar i självstyrelsesystemet.
Självstyrelselagens bestämmelser
Enligt 11 § 17 punkten 1951 års självstyrelselag hörde mått, mål och vikt till rikets lagstiftningsbehörighet. I 27 § 19 punkten i 1991 års självstyrelselag infördes en bestämmelse med innebörden att riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om måttenheter, mätredskap, mätmetoder och standardisering. I propositionen till 1991 års självstyrelselag anges att regleringen måttenheter, mätredskap och mätmetoder sker genom rikslagstiftning. Av propositionen framgår följande: ”Detta motsvarar gällande rätt. Även virkesmätningen skall omfattas av detta stadgande. Standardisering, som redan enligt den gällande lagen har ansetts höra till rikets behörighet, nämns särskilt i stadgandet”. Följaktligen var inte avsikten eller syftet med begreppet standardisering att lagstiftningsbehörigheten skulle ändra.
Nämnden önskar uppmärksamma att enligt 130 § i Byggnadslagen för landskapet Åland (ÅFS 61/1979), som antogs enligt 1951 års självstyrelselag, stadgas att ”Typgodkännande som enligt därom särskilt gällande bestämmelser utfärdas i riket eller Sverige för byggnad, konstruktion, byggnadsdel, byggnadsförnödenhet eller för annan till byggnad hörande anordning samt för vatten – och avloppsanordning eller –anläggning, är under dess giltighetstid bindande för myndighet som beviljar byggnadslov”. Nämnden konstaterar därmed att enligt 1951 års självstyrelselag hade landskapet rätt att detaljreglera byggbestämmelser inom landskapets behörighetsområde. Enligt nämnden innebar inte 1991 års självstyrelselag någon förändring av rättsläget.
Nämnden konstaterar att vi befinner oss i en föränderlig värld där tyngdpunkten och synen på olika rättsområden kan skifta. Mot bakgrund av detta finner nämnden att det på samma sätt som inom rättsområdet för offentlig upphandling (Högsta domstolens utlåtande nr OH 2007/75 av den 2 juli 2007 och republikens presidents beslut) är väsentligt att gränserna för landskapets respektive rikets lagstiftningsbehörighet enbart justeras genom ändring av självstyrelselagen och inte med beaktande av den allmänna rättsutvecklingen eller andra bedömningar.
I och med Högsta domstolens OH 2013/207 av den 20 december 2013 har rättsutvecklingen, enligt nämndens uppfattning, gått mot en mycket bredare tolkning av begreppet standardisering, en tolkning som nämnden inte uppfattar att var aktuell i samband med 1991 års självstyrelselags tillkomst. Nämnden befarar att den aktuella allt bredare tolkningen väsentligt urholkar landskapets lagstiftningsbehörighet.
Språkbestämmelser
Självstyrelselagens 43 § 1 mom. anger att statsrådet ska verka för att behövlig information om varor och tjänster till åländska konsumenter i mån av möjlighet ges på svenska. I 2 mom. anges att statrådet även ska se till att bestämmelser och föreskrifter som ska gälla i landskapet finns tillgängliga på svenska.
Enligt propositionen till självstyrelselagen (RP 1990/73 rd) framgår att paragrafens 2 mom. gäller bestämmelser och föreskrifter som kompletterar regleringen av sådana sakområden som faller under rikets behörighetsområde och som följaktligen ska gälla även på Åland. Statsrådet ska se till att sådana föreskrifter finns tillgängliga på svenska. Stadgandet omfattar t.ex. av myndigheterna utfärdade föreskrifter, med stöd av lagstiftning fastställda formulär och blanketter o.dyl.
Med beaktande av att rikets byggbestämmelsesamling är upprättad i enlighet med rikets språkbestämmelser finner nämnden det intressant att även göra en inblick i rikets reglering. I riket regleras språkbestämmelserna i språklagen (FFS 423/2003). 7 § språklagen hänvisar till och upplyser om att språkbestämmelser angående Åland finns i självstyrelselagen. Enligt språklagens 30 § anges att lagarna stiftas och publiceras på finska och svenska. Likaså utfärdas förordningar och myndigheternas rättsnormer på båda nationalspråken. Särskilda bestämmelser finns om språket i fördrag och i standarder till vilka det hänvisas i författningar.
Det finns en stor mängd rikslagar och riksförordningar som innehåller språkbestämmelser av specialkaraktär. Sammantaget innebär detta att språkbestämmelserna kan variera beroende på ämnesområde, men gemensamt för dem är att föreskrifter av normativ karaktär även på lägre nivå än lag eller förordning skall utfärdas på svenska och finska språket och att det ska ske samtidigt.
Förordningsfullmakter
Enligt 19 § självstyrelselagen utövas kontroll av landskapslagar av Republikens president som, efter att Högsta domstolens utlåtande inhämtats, kan förordna att en landskapslag helt eller delvis ska förfalla.
Nämnden uppfattar den tillbakablick i fråga om plan- och bygglagen samt elsäkerhetslagen som Högsta domstolen gör anmärkningsvärd i mening att domstolen förefaller bygga upp ett resonemang kring syftet med förordningsfullmakterna. Nämnden anser för sin del att en förordningsfullmakt ska utgå från självstyrelselagens krav.
Nämnden föreslår att utskottet uppmanar landskapsregeringen att utgående från 21 § självstyrelselagen vara tydlig vid formulering av förordningsfullmakter.
Slutsatser utgående från rådande rättsläge
Frågan om vad som är standardisering bör klarläggas. Nämnden konstaterar att det finns behov av att se över gällande självstyrelselag även i fråga om standardisering. Enligt nämnden vore det naturligt att landskapet skulle ha lagstiftningsbehörighet i fråga om standardisering inom de rättsområden vilka landskapet har lagstiftningsbehörighet. Nämnden uppmanar utskottet att föreslå för lagtinget att landskapsregeringen får i uppdrag att förtydliga självstyrelselagen i skyndsam ordning så att den uttryckliga avsikten tydliggörs.
Nämnden konstaterar att en betydande del av den reglering som kan karaktäriseras som standardisering sker utanför statlig verksamhet. Standardisering i självstyrelselagens mening kan vara endast sådana bestämmelser som fastställs uttryckligen på statlig eller gemenskapsnivå.
Nämnden konstaterar att vad som avses med standardisering fortsättningsvis förefaller vara oklart och föreslår att utskottet i avvaktan på nämnda ändring av självstyrelselagen uppmanar landskapsregeringen att utarbeta en tydlig beskrivning av landskapets uppfattning om avsikten med formuleringen gällande standardisering i dagens självstyrelselag. Beskrivningen bör utgå från de tidigare självstyrelselagarna och tolkningen av dessa samt klart redogöra för vad som är skillnaden mellan t.ex. konstruktion och standardisering i dagens bygglagstiftning. Nämnden föreslår att utskottet ger landskapsregeringen vägledning i hur landskapsregeringen närmare kan agera.
Ärendets behandling
Lagtinget har den 17 mars 2013 begärt att självstyrelsepolitiska nämnden avger utlåtande till social- och miljöutskottet över landskapsregeringens lagförslag nr 7/2013-2014.
Nämnden har i ärendet hört landshövding Peter Lindbäck (per telefon), VH Christer Jansson och lagberedningschefen Lars Karlsson.
I ärendets avgörande behandling deltog talman Britt Lundberg, ordförande, viceordföranden Danne Sundman, ledamöterna vicetalman Roger Jansson och lagtingsledamöterna Gunnar Jansson samt Harry Jansson.
Nämndens förslag
Med hänvisning till det anförda föreslår nämnden
att social- och miljöutskottet vid uppgörandet av sitt betänkande beaktar vad som anförts i detta utlåtande.
| Mariehamn den 14 april 2014 | |
|
Ordförande |
Britt Lundberg |
|
Sekreterare |
Niclas Slotte |