Social- och miljöutskottets betänkande 8/2006-2007

Lagtingsår: 2006-2007

Ladda ner Word-dokument

Ålands lagting

BETÄNKANDE nr 8/2006-2007

 

Datum

 

Social- och miljöutskottet

2007-08-23

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Social- och miljöutskottets betänkande

Komplettering av blankettlagen om socialvård med lagstiftning om närståendevård

·      Landskapsregeringens framställning nr 25/2006-2007

 

INNEHÅLL

Sammanfattning. 1

Landskapsregeringens förslag. 1

Utskottets förslag. 1

Utskottets synpunkter 2

Allmän motivering. 2

Landskapsregeringens målsättningar 2

Bakgrund. 2

Landskapets behörighet 3

Närståendevården i landskapet 4

Jämställdhet 4

Stödet för närståendevård. 5

Kommunernas kostnader för reformen. 8

Detaljmotivering. 8

Landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. 8

Ärendets behandling. 9

Utskottets förslag. 9

Reservation. 11

Reservation. 13

 

 

Sammanfattning

 

Landskapsregeringens förslag

 

Landskapsregeringen föreslår att rikets lag om stöd för närståendevård görs tillämplig i landskapet genom att den fogas till den lista över riksförfattningar som enligt 1 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård skall tillämpas i landskapet.

     Förslaget innebär att bestämmelser om förutsättningarna för beviljandet av stöd för närståendevård införs i lag. Kommunen skall ordna, planera och verkställa socialvård i enlighet med vad som närmare föreskrivs i lagen om stöd för närståendevård. Dessutom innebär förslaget att bestämmelser om lägsta tillåtna arvode till närståendevårdarna samt ledighet och pensions- och olycksfallsförsäkringsskydd för närståendevårdarna införs på lagnivå. Förslaget medför även att det i landskapslagstiftningen införs bestämmelser om innehållet i avtalen om närståendevård och om upprättande av vård- och serviceplaner. Enligt rikslagen har närståendevårdarna rätt till tre lagstadgade lediga dagar per månad. Med avvikelse från denna bestämmelse föreslår landskapsregeringen att antalet lagstadgade lediga dagar skall vara fem dagar per månad.

 

 

Utskottets förslag

 

Utskottet föreslår att lagtinget antar lagförslaget med några preciseringar och tekniska ändringar.

 

Utskottets synpunkter

 

Allmän motivering

 

Landskapsregeringens målsättningar

 

Enligt den föreslagna lagstiftningen skall stöd ges till en person som har omsorg om och vårdar en äldre, funktionshindrad eller sjuk anhörig eller närstående. Att stödja möjligheterna för äldre och funktionshindrade att bo i hemmiljö är ett centralt mål för social- och hälsovårdspolitiken. En övervägande del av närståendevården är en form av äldreomsorg.

     Enligt landskapsregeringens handlingsprogram är det primära målet med äldreomsorgen att stöda de äldre så att de kan bo kvar i sina hem och i sin hemkommun så länge de själva önskar. I socialvårdsplanen för 2007-2011 sägs att stöd skall ges till kommunerna för en utveckling av kommunernas pensionärsbostäder och servicehus i syfte att uppnå en flexibel vård- och omsorgsnivå inom socialvårdens ram. Servicehusen skall bl.a. fungera som tillfällig avlastning för närståendevårdare och andra anhöriga till hemmaboende åldringar, t.ex. under semester, fridagar eller arbetsdryga perioder. Utskottet konstaterar att den föreslagna blankettlagen om stöd för närståendevård är ett led i förverkligandet av de antagna målsättningarna. Utskottet har erfarit att det finns ett behov av de stödåtgärder som regleras i den föreslagna lagen.

 

Bakgrund

Stöd för vård av en närstående i hemmet började ges i Finland i början på 1980-talet. Inledningsvis gavs stöd för vård av åldringar, invalider och kroniker utgående från ett avtal mellan socialnämnden och en enskild person enligt 9 § i socialvårdsförordningen.

     Begreppet närståendevård infördes första gången i lagstiftningen 1992. Bestämmelser om stöd för närståendevård intogs då i 17 och 27a-27c §§ i rikets socialvårdslag. Syftet med reformen var att klarlägga vårdarnas rättsliga ställning och förbättra deras socialskydd.

     I socialvårdslagens 27b § ingick en fullmakt för statsrådet att anta närmare bestämmelser om stöd till närståendevård. I juli 1993 trädde en särskild förordning om stöd för närståendevård i kraft (FFS 318/1993). Förordningen innehöll bl.a. bestämmelser om avtalets innehåll, vård- och serviceplanen, en rekommendation om ledighet, vårdarvodets storlek samt kommunens serviceansvar.

     Bland annat med hänvisning till att bestämmelserna i förordningen om stöd för närståendevård berörde sådana rättigheter och skyldigheter som enligt 80 § grundlagen skall utfärdas genom lag samt att bestämmelserna till följd av ett stort antal partiella reformer hade blivit svårtolkade så utarbetades en särskild lag om närståendevård (FFS 937/2005). När lagen antogs upphävdes samtidigt förordningen samt de bestämmelser som gällde närståendevården i rikets socialvårdslag. Kvar i socialvårdslagen finns bara en allmän skyldighet för kommunen att sörja för ordnandet av stöd för närståendevård.

     När det gäller vårdarens rätt till ledighet så har den utvidgats stegvis genom flera reformer. Närståendevårdaren fick lagstadgad ledighet 1998. De närståendevårdare som var mest bundna av sitt vårdarbete fick då rätt till ett dygn ledigt per månad. I maj 2002 utökades den lagstadgade ledigheten till två dygn per kalendermånad. Samtidigt utvidgades kretsen av sådana som var berättigade till ledighet genom att det i bestämmelsen togs in en precisering enligt vilken närståendevårdaren ansågs vara bunden vid vården dygnet runt oberoende av om den vårdbehövande en liten del av dygnet anlitar social- och hälsovårdstjänster som ordnas utanför hemmet eller får rehabilitering eller undervisning. Den 1 januari 2007 utökades ledigheten ytterligare till tre dygn. Grunderna för beviljandet av lagstadgade lediga dagar förblev desamma som tidigare. 

 

Landskapets behörighet

Lagen om stöd för närståendevård innehåller bestämmelser som angår socialservice som med stöd av självstyrelselagen 18 § 13 punkten hör till landskapets behörighet. Dessutom ingår vissa bestämmelser i lagen som innehåller drag av arbetsrättslig natur. Genom ikraftträdandet av 1991 års självstyrelselag skedde en behörighetsförskjutning i fråga om arbetslagstiftningen. Arbetsrätten överfördes då som rättsområde till rikets lagstiftningsbehörighet med vissa i lagen angivna undantag. Enligt den äldre självstyrelselagen hörde vissa delområden av arbetsrätten till landskapets behörighet. Landskapet hade rätt att lagstifta om arbetsavtal, arbetsreglemente och läroavtal medan arbetarskyddet hörde till riket. Behörighetsförskjutningen motiverades med att det i lagstiftningen om arbetsavtal i allt större utsträckning intagits bestämmelser som angår arbetarskyddet. Den tidigare behörighetsfördelningen hade således blivit komplicerad och oändamålsenlig.[1]

     Som nämns i avsnittet ovan var syftet med ändringarna i socialvårdslagen 1992 att klarlägga vårdarnas rättsliga ställning. Enligt 27b § framgår att den som har ingått ett avtal om stöd för vård av anhörig[2] inte står i ett sådant arbetsförhållande, som avses i lagen om arbetsavtal (FFS 320/1970), till kommunen, den vårdbehövande eller den vårdbehövandes vårdnadshavare som har ingått avtalet. Av detaljmotiveringen (RP 1992:174) till bestämmelsen framgår att avsikten är att uppfylla förutsättningarna i 1 § 3 mom. lagen om arbetsavtal, där det sägs: ”Innehåller särskild lag stadganden, som avviker från denna lag, skall dessa iakttagas.” Syftet sägs dessutom vara att undanröja de oklarheter som förelegat beträffande det gällande stödsystemets arbetsrättsliga natur.[3]

     Att närståendevårdaren inte står i ett arbetsförhållande har av lagstiftaren upprepats i samband med ändringar i socialvårdslagen (RP 166/1997) och senare i 10 § lagen om stöd till närståendevård (RP 131/2005). När en ny arbetsavtalslag antogs 2001 infördes motsvarande undantag i 2 § som funnits i den tidigare lagen. I detaljmotiveringen till 2 § anges: ”Om avtal gällande utförande av arbete föreskrivs även i bl.a. familjevårdarlagen (312/92), om närståendevårdarnas ställning föreskrivs i socialvårdslagen (710/82) och i förordningen om stöd för närståendevård (318/93).

     Lagstiftarens avsikt torde ha varit att klargöra att närståendevårdarens ställning i förhållande till kommunen och den vårdbehövande inte skall betraktas som arbetsrättsligt. Det övergripande syftet med lagstiftningen om närståendevård är att säkerställa en god vård för den vårdbehövande. Det förverkligas genom att kommunen möjliggör vården genom tillhandahållandet av olika former av socialvårdstjänster, både till den som vårdas och till närståendevårdaren. Sett som helhet bör därmed lagstiftningen anses vara socialvårdslagstiftning som hör till landskapets behörighet.  

 

Närståendevården i landskapet

 

Rikets äldre bestämmelser om närståendevård som ingick i socialvårdslagen var tidigare tillämpliga i landskapet med stöd av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar rörande socialvården (1984:46). Däremot har inte förordningen om stöd för närståendevård varit tillämplig i landskapet.

     När bestämmelserna om närståendevård överfördes från rikets socialvårdslag till en egen lag medförde detta att bestämmelserna om närståendevård inte längre var tillämpliga i landskapet. Kvar i socialvårdslagen finns endast en allmän skyldighet i 17 § 2 mom. för kommunerna att ordna närståendevård.

     De åländska kommunerna tillhandahåller stöd för närståendevård. Många kommuner har vid sidan om socialvårdslagen i stora drag frivilligt följt de mer detaljerade bestämmelserna i förordningen om stöd för närståendevård. När förordningen upphävdes så har även lagen om stöd till närståendevård använts som vägledning.

     Kommunerna har var för sig, inom ramen för lagstiftningen, antagit egna riktlinjer för när stödet skall utgå och för storleken på arvodena. I vissa fall har kommunerna använt sig av en medicinsk bedömning så att ett läkarutlåtande har inbegärts. FPA:s bedömningar för beviljandet av förhöjt vårdbidrag/handikappbidrag har också tillämpats samt ett s.k. RAVA-index.

     De remissvar som landskapsregeringen begärt in under beredningen av lagförslaget visar att kommunerna är positivt inställda till att rikslagen görs tillämplig i landskapet bl.a. med hänvisning till att kommunernas regler blir mer enhetliga. Utskottet vill i sammanhanget påminna om att social- och hälsovårdsministeriet utgående från den nya lagen har utarbetat en handbok om stödet för närståendevård för kommunala beslutsfattare.

     Ett av motiven till rikslagen har varit att förmå kommunerna att reservera tillräckligt stora anslag för stödet till närståendevårdarna i sina budgetar. Utskottet har erfarit att det har förekommit i åtminstone någon av de åländska kommunerna att ansökningar om stöd för närståendevård i slutet på året avslagits med hänvisning till att budgetanslaget har tagit slut. Om kommunen har funnit det nödvändigt att erbjuda annan vård istället så har den belastat något annat moment i budgeten.

     En viktig målsättning med närståendevården är att äldre, funktionshindrade och sjuka personer skall kunna bo kvar i hemmet. För att närståendevården skall vara ett reellt välfungerande alternativ till institutionsvård och serviceboende behövs dock ett tillräckligt servicenätverk inom kommunernas serviceboende, hemservicen och ÅHS:s hemsjukvård. Regelbunden avlastning och ledighet är viktig för att närståendevårdaren skall orka.

 

Jämställdhet

 

Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes) gjorde en utredning om stödet för närståendevården 2002. Utredningen visar att 43 procent av vårdarna är maka eller make till den vårdade, 22 procent av vårdarna är barn och 22 procent föräldrar. Endast var fjärde vårdare var man medan något fler än hälften av de vårdbehövande var män. Nästan hälften av de vårdade behövde hjälp på grund av att de var i behov av äldreomsorg. Av vårdarna var 39 procent över 65 år.

     Enligt en uppskattning finns det ca 300 000 närståendevårdare i Finland. Av dessa omfattades 25 340 av kommunalt stöd för närståendevård år 2002. De flesta närståendevårdare förvärvsarbetar inte. Av dem som fick stöd var 55 procent pensionerade. För landskapets del har inte motsvarande utredningar gjorts. Utskottet utgår från att förhållandena i landskapet i stort sett överensstämmer med de förhållanden som speglas i Stakes utredningar.

     Det är till övervägande del kvinnor som utför omsorgsarbetet, både som anställda och som anhöriga. Samtidigt innebär kvinnornas längre livslängd att männen kan dra större nytta av makans vård än kvinnorna av makens vård. Vårdarbetet jämställs inte med annat lönearbete då ersättningen inte motsvarar arbetsinsatsen. De anhöriga kvinnorna kan dessutom känna sig moraliskt skyldiga att ställa upp som vårdare till sina föräldrar, män eller barn. Den föreslagna lagstiftningen kan mot den här bakgrunden medföra konsekvenser för jämställdheten. Samtidigt finner utskottet att det inte finns undersökningar som klarlägger hur och av vem som kvinnor och män vill bli vårdade. Det saknas också forskning som belyser konsekvenserna av närståendevård. Utskottet har erfarit att de studier som gjorts i Sverige har gett motstridiga resultat. Det finns t.ex. anledning att utreda hur närståendevården påverkar hälsan, arbetet och ekonomin hos de berörda. Det har dessutom framkommit att alla som är berättigade till närståendestöd inte ansöker om det. Enligt en uppgift är det många äldre män, som vårdar sina makar, som inte vill ta emot stöd från kommunen. En annan aspekt som kan få betydelse på längre sikt är att kvinnor under 50 år är mer välutbildade än män. Det är inte samhällsekonomiskt lönsamt om de avbryter sin yrkeskarriär i förtid eller arbetar på deltid för att kunna vara närståendevårdare. Å andra sidan är det inte självklart att dessa kvinnor kommer att ställa upp som närståendevårdare i samma grad som den generation som nu är närståendevårdare.

     Utskottet konstaterar att närståendevården bygger på frivillighet. Kommunerna har det övergripande ansvaret för vårdens kvalitet och den service som skall erbjudas både vårdaren och den vårdbehövande. Det lagstadgade vårdarvodet, de lediga dagarna samt kommunernas skyldighet att ge service kommer att bidra till en positivare inställning till närståendevård. Det kan på sikt leda till en ökning av andelen män bland närståendevårdarna. Den avvisande hållningen till att ta emot arvode för vårdarbetet kommer sannolikt också att förändras med tiden. Med hänvisning till den demografiska utvecklingen kommer närståendevården att bli en allt viktigare vårdform för att kunna ge alla äldre den omsorg de behöver. Med hänsyn till lagstiftningens eventuella effekter för jämställdheten föreslår utskottet att landskapsregeringen följer med de undersökningar som genomförs och den forskning som bedrivs samt vid behov vidtar de åtgärder som behövs för att förhindra negativa konsekvenser för jämställdheten.    

 

Stödet för närståendevård

 

Förutsättningar för beviljandet av stöd

 

Innan kommunen kan ingå ett avtal om stöd för närståendevård måste kommunen objektivt bedöma om förutsättningar för det föreligger. I 3 § lagen om stöd för närståendevård anges vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att stöd skall beviljas. För det första skall det fastställas att en person behöver vård eller annan omsorg p.g.a. nedsatt funktionsförmåga eller sjukdom. För att kunna avgöra det använder kommunerna t.ex. ett läkarintyg eller något annat bedömningssystem. Ett vanligt bedömningssystem är det s.k. RAVA-systemet.

     För det andra måste det finnas en anhörig eller någon annan närstående till den vårdbehövande som är beredd att ta på sig ansvaret för vården. Kommunen skall därefter bedöma om närståendevårdaren är lämplig, dvs. om vårdaren med hänsyn till egen hälsa och andra förutsättningar är förmögen att ge den vård och omsorg som den vårdbehövande behöver. En vårdare som själv har nedsatt funktionsförmåga på grund av ålder eller sjukdom skall inte bli närståendevårdare om det finns risk för utmattning eller att vårdarens egen hälsa på annat sätt tar skada. I bedömningen ingår att ta ställning till om närståendevården tillsammans med andra social- och hälsovårdstjänster är tillräcklig med tanke på den vårdbehövandes välbefinnande, hälsa- och säkerhet. Hemmet där vården ges skall också vara lämpligt med hänsyn till t.ex. sanitära förhållanden. Slutligen skall stödet bara beviljas om det är förenligt med den vårdbehövandes bästa. Avtalet om närståendestöd skall ingås i samförstånd och med samtycke av den vårdbehövande, om det inte p.g.a. sjukdom är omöjligt att fastställa vad den vårdbehövande själv önskar.

     Närståendestöd kan endast beviljas om alla de angivna förutsättningarna är uppfyllda.

 

Avtalet

 

Stödet för närståendevården består av tre delar: ett vårdarvode till närståendevårdaren, sociala tjänster till den vårdbehövande och social service till närståendevårdaren själv.

     Avtalet mellan närståendevårdaren och kommunen skall alltid innehålla uppgifter om vårdarvodet och betalningssätt, rätten till hela lediga dygn och ledigheter kortare än ett dygn. Dessutom skall avtalet innehålla uppgifter om vårdarvodet när vården avbryts i vissa fall. Ett avtal skall som regel ingås tills vidare. Endast om särskilda skäl talar för ett tidsbundet avtal kan ett avtal ingås för viss tid.

     Till avtalet skall en vård- och serviceplan alltid bifogas. Planen skall bl.a. innehålla uppgifter om den vård och de sociala tjänster som kommunen skall tillhandahålla.

 

Vårdarvodet

 

Vårdarvodet skall enligt lagförslaget bestämmas utgående från hur bindande och krävande vården är. I lagen anges att det lägsta arvodet skall vara minst 300 euro. Bestämmelsen anger dessutom under vilka omständigheter som det lägsta arvodet kan underskridas. Minimibeloppet kan underskridas om vården är mindre bindande än vad som berättigar till lediga dagar enligt 4 § 1 mom. samtidigt som behovet av vård och omsorg är ringa. Den första förutsättningen innebär att vårdaren inte är bunden till vården dygnet runt eller fortgående varje dag. 

     Ett förhöjt minimiarvode, minst 600 euro, bestäms för de fall då det är frågan om en tung behandlingsfas då vårdaren är kortvarigt förhindrad att arbeta för egen eller någon annans räkning.

     Utskottet har erfarit att storleken på arvodena i de åländska kommunerna varierar mycket från kommun till kommun. Lagen kommer att ge preciserade förutsättningar under vilka minimiarvodet kan höjas respektive sänkas. Samtidigt ges kommunerna inom dessa ramar egen prövningsrätt. Lagen kommer sannolikt att leda till att arvodesnivåerna i kommunerna kommer att närma sig varandra, men variationer kommer fortsättningsvis att finnas. 

     Vidare konstateras att vårdarvodet inte kan jämställas med en lön för arbetsinsatsen. Storleken är närmast symbolisk och kan ses som en erkänsla för det arbete som utförs. Erfarenheterna från de åländska kommunerna visar att det inte är stödet som sådant som avgör om någon väljer att bli närståendevårdare. För de flesta är det helt naturligt att vårda en familjemedlem hemma om det är möjligt att ordna vården på ett bra sätt. En del närståendevårdare vårdar en anhörig vid sidan av sitt ordinarie arbete.

     Vårdarvodet skall indexjusteras varje kalenderår med en lönekoefficient som anges enligt lagen om pension för arbetstagare. Eftersom rikets lag om stöd för närståendevård trädde i kraft redan den 1 januari 2006 så har vårdarvodena justerats i rikets kommuner för 2007. Utskottet föreslår att en bestämmelse intas i 2g § så att det av lagen framgår att kommunerna i landskapet skall beakta de indexjusteringar som redan skett i riket. På så sätt blir miniminivåerna desamma i landskapet som i övriga kommuner i landet.

 

Vårdarens ledigheter

 

Avtalet om närståendevård skall innehålla uppgifter om de antal lediga dagar som närståendevårdaren har rätt till. Dels har närståendevårdaren rätt till dygnslånga lediga dagar, dels kan kommunen sörja för rekreationsledighet som är kortare än ett dygn. När det gäller vårdare som är bunden till vården dygnet runt eller fortgående varje dag så motsvarar bestämmelsen den tidigare formuleringen i socialvårdslagen 27 § 2 mom. Med stöd av denna bestämmelse har en sådan närståendevårdare ansetts, i mån av möjlighet, ha rätt till minst en ledig dag i veckan, ett ledigt veckoslut i månaden samt årligen minst en veckas oavbruten ledighet. Vårdaren och kommunen kan dock fritt komma överens om att ledigheten tas ut regelbundet varje månad alternativt bestämma att den sparas till en längre period i sträck. Enligt RP 136/2006 bör målsättningen vara att vård- och serviceplanen innehåller en årlig plan över användningen av ledigheten.

     Genom avtalet skall närståendevårdaren och kommunen också överenskomma om hur vården av klienten skall ordnas under ledigheten. Enligt propositionen är det motiverat att sträva efter att vården under ledigheten ordnas på det sätt som den vårdbehövande önskar. Någon ovillkorlig skyldighet för kommunen att ordna den i just den form som den vårdbehövande eller vårdaren önskar finns dock inte. Lagen medger olika flexibla arrangemang förutsatt att detta överenskoms mellan parterna.  

     Utskottet har erfarit att de åländska kommunernas möjligheter att erbjuda ändamålsenlig vård under ledigheten har varierat. Ibland har alternativen varit så otillräckliga att närståendevårdaren inte har velat eller kunnat ta ledigt överhuvudtaget. Det har bl.a. framförts att det inte finns ändamålsenliga vårdplatser på Åland för funktionshindrade som är mellan 18 och 60 år. Enligt utskottet är det nödvändigt att kommunerna under en övergångstid får möjlighet att anpassa och planera hur vårdresurserna bäst kan möta de nya krav som lagen ställer på kommunerna. Utskottet konstaterar vidare att avtalet samt vård- och serviceplanen utgör utgångspunkten för hur ledighet och ersättande vård ordnas. Med hänvisning till att avtalen som huvudregel skall gälla tillsvidare och då avtalen och planerna skall innehålla rätten till lediga dagar samt hur dessa skall tas ut så ges kommunerna möjlighet att på förhand kunna planera och budgetera för hur ledigheterna skall ordnas på ett sätt som är bra för alla parter.

     Utskottet har erfarit att närståendevårdarna förutom kommunernas service även har möjlighet att delta i rehabiliteringskurser som bekostas av FPA.

 

Vård- och serviceplaner

 

I lagen bestäms vad som måste ingå i en vård- och serviceplan.  Planen skall alltid innehålla uppgifter om den vård som närståendevårdaren skall ge, vilka social- och hälsovårdstjänster som den vårdade behöver, vilka social- och hälsovårdstjänster som närståendevårdaren själv behöver till stöd för sitt vårduppdrag samt hur vården skall ordnas under vårdarens ledighet, vid vårdarens besök som hänför sig till hälso- och sjukvård eller annan frånvaro. Genom bestämmelsen stärks närståendevårdarens och den vårdades lagstadgade rättigheter till olika typer av socialvårdstjänster genom att behovet av stödåtgärder skall bedömas i samband med att vård- och serviceplanen görs upp. Planen skall uppgöras med tanke på klientens bästa i samförstånd med klienten, om det inte finns något uppenbart hinder för det.

    

Avgifter under ledigheten

 

Kommunernas möjlighet att ta ut avgifter för vårdtjänster som erbjuds under den tid som en närståendevårdare tar ut lagstadgad ledighet har begränsats i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Enligt 6b § kan kommunen högst debitera en avgift om 9 euro per ledigt dygn.

     Utskottet har erfarit att landskapsregeringens avsikt har varit att motsvarande begränsning skall gälla för de tilläggsdagar som föreslås i landskapet med stöd av blankettlagen. Klientavgiftslagen hänvisar till 4 § 1 mom. lagen om stöd för närståendevård enligt vilken närståendevårdaren har rätt till tre lagstadgade lediga dagar. Då grunderna för avgifter skall stadgas i lag föreslår utskottet att lagförslaget kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om detta.

 

Rätt att överklaga beslut om stöd för närståendevård

 

Utskottet vill framhålla att ärendena om närståendevård skall avgöras genom ett myndighetsbeslut. En ansökan kan med myndighetens samtycke framföras muntligt. Beslut skall dock delges skriftligt och det kan överklagas till Ålands förvaltningsdomstol.

 

Kommunernas kostnader för reformen

 

Under beredningen har det framkommit att den föreslagna reformen kan få betydande ekonomiska konsekvenser för kommunerna under en övergångsperiod. Kommunernas anslag för närståendearvodena måste höjas samtidigt som kommunernas resurser för att ordna vården under närståendevårdarnas ledighet måste anpassas till de nya kraven. Ålands kommunförbund har uppskattat att den merkostnad som uppstår då de lediga dagarna utökas från två till fem dagar kan uppgå till ca. 517.000 euro per år för de åländska kommunerna tillsammans, om ledigheten utnyttjas till fullo.

     På längre sikt beräknas utvecklingen av stödet för närståendevård medföra besparingar när det gäller kommunernas kostnader för övriga omsorgs- och vårdtjänster. Utvecklandet av närståendevården torde bl.a. minska behovet av nya vårdplatser.

     Närståendevården är en mycket förmånlig vårdform då denna kan senarelägga eller helt ersätta ett permanent serviceboende eller institutionsvård. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vården kan vara tung och slitsam. Om kommunerna inte ser till att närståendevårdarna får den vila och det stöd som de behöver så orkar de inte vårda sina anhöriga. Då måste kommunerna sörja för vården på annat sätt.

     Avslutningsvis vill utskottet understryka att utvecklandet av närståendevården ger andra vinster än rent ekonomiska. Framförallt ger närståendevården många människor högre livskvalitet. Den vårdade vill oftast bo kvar i sin hemmiljö och för närståendevårdaren och eventuella andra familjemedlemmar kan det kännas värdefullt att kunna vårda en familjemedlem i hemmet.

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård

 

Ingressen Ändringsförslaget föranleds av att 2g § öppnas och att en ny punkt 3 fogas till bestämmelsen.

 

 

2a § Utskottet föreslår att en ny punkt 3 införs i bestämmelsen så att den begränsning av avgiften som gäller enligt rikets lag om klientavgifter inom social- och hälsovården även skall tillämpas på de extra lediga dagar som en närståendevårdare har rätt till i landskapet. För vidare motivering se även avsnittet ovan om avgifter under ledigheten.

 

2g § Utskottet föreslår ett tillägg till bestämmelsen så att när kommunerna första gången fastställer vårdarvodena skall de beakta de indexjusteringar som redan har gjorts i riket. 

 

Ikraftträdelsebestämmelsen. I framställningen föreslås att ikraftträdelsetidpunkten lämnas öppen för landskapsregeringen att besluta om. Vidare föreslås att kommunerna får en övergångstid fram till den 1 juli 2008 under vilken de kan anpassa avtalen till bestämmelserna i lagen.

     Utskottet föreslår att lagen skall träda ikraft den 1 januari 2009. I förtydligande syfte föreslås dessutom att kommunerna skall anpassa redan ingångna avtal till de nya bestämmelserna så att de börjar gälla från lagens ikraftträdande. Avsikten är att bestämmelserna i lagen skall börja tillämpas på nya och gamla avtal från en och samma tidpunkt.

 

Ärendets behandling

 

Lagtinget har den 30 maj 2007 inbegärt social- och miljöutskottets yttrande över framställningen.

     Utskottet har i ärendet hört landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, utredaren Emma Dahlén, socialarbetaren Anne Lindholm, förbundsdirektören Sigurd Lindvall, socialarbetaren Britt Lundström och chefen för jämställdhetsfrågor Vivan Nikula.

     I ärendets avgörande behandling deltog ordföranden Åke Mattsson, vice ordföranden Fredrik Lindqvist (delvis) samt ledamöterna Leo Sjöstrand, Veronica Thörnroos och Göte Winé, samt ersättaren Gun Carlson (delvis).

     Ledamoten Göte Winé har fogat en reservation till betänkandet och

ledamöterna Åke Mattsson och Leo Sjöstrand har fogat en gemensam reservation till betänkandet.

     Utskottet har med stöd av 23 § 4 mom. arbetsordningen utsett vice ordföranden Fredrik Lindqvist att redogöra för betänkandet vid plenum.

 

Utskottets förslag

 

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet

 

att lagtinget antar lagförslaget i följande lydelse:

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 1 § 1 mom. landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård, sådan den lyder i landskapslagen 2003/79, samt

     fogas till 2a § en ny 3 punkt samt till lagen en ny 2g § som följer:

 

1 §

     (Lika som i framställningen).

 

 

2a §

     Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården skall enligt denna

lag äga tillämpning i landskapet till den del bestämmelserna gäller social-

vården. Lagens bestämmelser gäller i landskapet med följande avvikelser:

-------------------------------------------------------------------------------------------

     3) Lagens 6b § skall tillämpas på hela den lediga tid som en närståendevårdare i landskapet har rätt till med stöd av 2g § i denna lag.

 

 

 

2g §

     Bestämmelserna i lagen om stöd för närståendevård gäller i landskapet med följande avvikelser:

     1)Den lediga tid som en närståendevårdare har rätt till enligt lagens 4 § 1 mom. skall vara minst fem dygn per sådan kalendermånad under vilken närståendevårdaren oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag.

     2)När vårdarvodena fastställs första gången skall kommunerna beakta de indexjusteringar som gjorts i riket enligt lagens 6 §.

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009

     Kommunerna skall se till att de avtal som ingåtts om närståendevård med tillhörande vård- och serviceplaner, före denna lag har trätt i kraft, anpassas till bestämmelserna i lagen om stöd för närståendevård samt 2g § i denna lag så att de reviderade avtalen börjar gälla från denna lags ikraftträdande.

 

__________________

 

 

 

Mariehamn den 23 augusti 2007

 

 

Ordförande

 

 

Åke Mattsson

 

 

Sekreterare

 

 

Marine Holm-Johansson


Reservation

 

 

Vi reserverar oss mot social- och miljöutskottets betänkande om landskapsregeringens framställning nr 25/2006-2007 om en komplettering av blankettlagen om socialvård med lagstiftning om närståendevård .

 

Vi omfattar till fullo syftet med denna lag, som är att främja närståendevård som är förenlig med den vårdbehövandes bästa och ger stöd för närståendevårdarens arbete. Närståendevårdarens status och rättigheter regleras nu tydligt på lagnivå efter att tidigare ha varit oklara.

 

Kommunerna och andra som givit remissutlåtanden har varit positiva och omfattat lagen som helhet förutom minimikravet gällande antalet lagstadgade lediga dagar per månad. Vi anser att närståendevårdarna behöver stöd i sitt arbete. De behöver inte bara ett ekonomiskt bidrag utan också avlastning genom hemtjänst och möjlighet till egen ledig tid samt utbildning, handledning och moraliskt stöd. Vi emotsätter oss att Landskapsregeringen nu försöker tvinga kommunerna att mer än fördubbla antalet lediga dagar för närståendevårdarna med ny lagstiftning utan ekonomisk kompensation. Det kan innebära att antalet avtal minskar och att närståendevården som helhet förlorar.

 

Kommunerna kan fritt erbjuda ett fördelaktigare avtal än vad denna lag förutsätter. Vi anser att det bör vara en kommunal angelägenhet att bevilja mer än tre lediga dagar per månad för närståendevårdarna.  Det är i alla kommuners intresse att, förenat med annan service, ordna så många lediga dagar för närståendevårdarna att vårdformen bibehålls på en kvalitativt god nivå.

 

Vi anser vidare att en förutsättning för att upprätthålla nuvarande kommunstruktur på Åland är att alla lagförslag som är kostnadsdrivande för kommunerna bör vara landskapsfinansierade.

 

Landskapsregeringen föreslår att rikets lag om stöd för närståendevård görs tillämplig i landskapet med vissa avvikelser. Enligt framställningen skall närståendevårdarna i landskapet ha rätt till fem lediga dagar istället för tre.

 

Vi stöder inte utskottets förslag att omfatta framställningen på denna punkt. Därför föreslår vi att 2g § 1 punkten utgår ur utskottets förslag, varav följer att paragrafen behöver omformuleras. Som en följd av förslaget blir utskottets ändringsförslag i 2a § onödigt och bör därför också utgå.

 

På nämnda grunder föreslår vi

att det i betänkandet ingående lagförslaget antas med  följande ändringar:

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland

av riksförfattningar om socialvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 1 § 1 mom. landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård sådan den lyder i landskapslagen 2003/79, samt

     fogas (uteslutning) till lagen en ny 2g § som följer:

 

1 §

     (Lika som i framställningen).

 

2a §

     (Utesluts).

 

2g §

     Bestämmelserna i lagen om stöd för närståendevård gäller i landskapet med avvikelsen att kommunerna skall beakta de indexjusteringar som gjorts i riket enligt lagens 6 § när vårdarvodena fastställs första gången.

     

_______________________

 

      (Ikraftträdelsebestämmelsen lika som i betänkandet)                    

 

________________________

 

 

 

 

 

Mariehamn den 23 augusti 2007

 

 

 

Åke Mattsson                                                          Leo Sjöstrand

 


Reservation

 

 

Jag omfattar inte social- och miljöutskottets förslag till utformning av 2g § i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård. Jag föreslår därför att bestämmelsen omformas enligt nedanstående lydelse och med följande motiveringar.

      Eftersom kommunen skall fastställa kriterierna för beviljande av stöd till närståendevård tar mitt förslag hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten. Kriterierna skall utarbetas i enlighet med de sex villkor som 3 § lagen om stöd för närståendevård förutsätter. Detta medför att alla kommuner följer gemensamma principer samtidigt som kommunerna kan anpassa stödet till sina förutsättningar och behov. Den subjektiva rättighet som införs i blankettlagens 2g § 1 punkten och tillägget i samma bestämmelses 2 mom. gör att alla som anhåller om stöd för närståendevård i en kommun skall erhålla stödet om de uppfyller kommunens kriterier. Med andra ord garanteras allas lika rätt.

 

      Med hänvisning till det anförda föreslår jag

att lagförslaget antas enligt utskottets förslag, dock så att 2g § erhåller följande lydelse:

 

2g §

     Bestämmelserna i lagen om stöd för närståendevård gäller i landskapet med följande avvikelser:

     1) Kommunerna skall bevilja stöd för närståendevård om förutsättningar för beviljande föreligger enligt lagens 3 §.

     2) Den lediga tid som en närståendevårdare har rätt till enligt lagens 4 § 1 mom. skall vara minst fem dygn per sådan kalendermånad under vilken närståendevårdaren oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag.

     3) När vårdarvodena fastställs första gången skall kommunerna beakta de indexjusteringar som gjorts i riket enligt lagens 6 §.

      4) Kriterier för beviljande av stöd för närståendevård utarbetas och fastställs av kommunens fullmäktige.

 

_____________________________

 

 

Sund den 21 augusti 2007

 

 

 

Göte Winé

 



[1] Med stöd av självstyrelselagens 29 § kan lagstiftningsbehörigheten över arbetsavtal återföras till landskapet genom lag.

[2] Ändrades till ”avtal om stöd för närståendevård” i den slutliga utformningen av lagtexten.

[3] När lagändringarna trädde ikraft 1992 gällde fortfarande 1951 års självstyrelselag för Åland. Enligt 13 § 1 mom. 15 punkten hörde fattigvård och annan social omvårdnad; kommunala vårdnämnder till landskapets behörighet. Enligt 1951 års självstyrelselag hörde också rätten att lagstifta om arbetsavtal till landskapets behörighet.