Spörsmål 1/2016-2017

	Ålands lagting	SPÖRSMÅL nr 1/2016-2017
	Lagtingsledamot	Datum
	Axel Jonsson m.fl.	2017-03-06
	Till Ålands lagting

Självstyrelsens överlevnad

 

 

Än en gång har Finlands regering visat att den inte respekterar Åland och det grundlagsenliga ramverk som ska säkerställa ålänningarnas rätt att bestämma över sig själva: Självstyrelselagen.

 

Den här gången slår den finska regeringen klorna i en av den åländska autonomins mest centrala delar genom att i en proposition ensidigt föreslå inför riksdagen att avräkningsgrunden för den så kallade klumpsumman sänks från 0,45 till 0,36 procent av statens sammanlagda inkomster, med undantag för de två första åren 2019 - 2020 då avräkningsprocenten sänks till 0,34 procent.

 

Som grund för detta ligger den omdebatterade social- och hälsovårdsreformen i Finland, som till sitt innehåll inte berör Åland, men som synes ändå får avsevärda ekonomiska konsekvenser för vårt självstyrda område. Det beror på att reformen bygger på att staten övertar finansieringen av social- och hälsovården från kommunerna, som i sin tur ska finansieras genom att staten tar över delar av kommunalbeskattningen på förvärvsinkomster.

 

I Finland innebär skatteomläggningen ett oförändrat skattetryck då statsskatten stiger och kommunalskatten sjunker i motsvarande mån. På Åland däremot bestämmer vi själva över kommunalskatten. Staten kan således inte tvinga Ålands kommuner att sänka skatten.

 

För att inte ålänningarna ska drabbas oskäligt av den höjda statsskatten föreslår därför Finlands regering ett för Åland speciellt ”landskapsavdrag” på 12,47 procent som ålänningarna ska få göra på sina förvärvsinkomster i statsbeskattningen – ett avdrag som enligt finansministeriets preliminära uträkningar minskar statens skatteintäkter med i runda tal 70 miljoner euro.

 

Totalt uppges skatteomläggningen öka statens inkomster med cirka 12,6 miljarder euro per år. Eftersom avräkningsgrunden baserar sig på statens inkomster skulle detta, enligt finansministeriets kalkyler, höja den årliga klumpsumman till Åland med cirka 57 miljoner euro. Det är för att reglera ökning av klumpsumman och effekterna av det särskilda skatteavdraget som regeringen nu ensidigt föreslår en sänkning av avräkningsgrunden.

 

Men det stannar inte här; Finlands regeringen föreslår även att skattegottgörelsen, den så kallade flitpengen, succesivt slopas för att försvinna helt 2021. Det motiveras i propositionen med att flitpengen – återbäringen av åländska skatter som överstiger 0,5 procent av statens totala skatteinkomster – minskar i betydelse då statsskatteuttaget på Åland minskas till följd av det åländska landskapsavdraget. Finlands regering skriver: ”Eftersom statsbeskattningen av förvärvsinkomster

i fortsättningen skulle vara lättare på Åland än i Fastlandsfinland, skulle skattegottgörelsens betydelse minska och i praktiken inte betalas efter 2020.”

 

Enligt den finska regeringen ska Åland trots det kompenseras för den uteblivna skattegottgörelsen genom en höjning av avräkningsgrunden. Dock stannar detta vid enbart ett löfte då regleringen inte finns omnämnd i lagförslaget. Propositionen lägger även press på Åland att ändra flertalet egna lagar, bland dem lagen om utdelning av samfundsskatten till kommunerna och avdrag för pensionsinkomst i kommunalbeskattningen.

 

Förutom att Ålands särställning är reglerad i folkrätten är den inskriven i 120 § i Finlands grundlag: ”Landskapet Åland har självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland.” Enligt självstyrelselagen kräver förändringar i densamma lagtingets bifall. Då det handlar om en överenskommelse mellan två lagstiftande parlament förutsätter givetvis varje förändring av självstyrelselagen ett samrådsförfarande, det vill säga att Ålands och Finlands regeringar diskuterar sig fram till ett gemensamt förslag som föreläggs respektive parlament för godkännande.

 

Hur kommer det sig då att Finlands regering än en gång och mer eller mindre systematiskt tar sig befogenhet att lägga fram ett ensidigt dekret i en för självstyrelsen så central fråga? Så här skriver Finlands regering i sin proposition:

”Under beredningen aktualiserades den åländska landskapsstyrelsens

oro för att den föreslagna lösningen indirekt kommer att minska betydelsen av Ålands beskattningsbehörighet och på så vis kringskära Ålands självstyrelse som är tryggad i grundlagen och i självstyrelselagen för Åland. Åtskilliga samtal har förts med tjänstemännen i Ålands landskapsregering i samband med beredningen för att komma fram till en lösning i frågan. Man har emellertid inte hittat någon gemensam lösning. Därför föreslås det för Åland en separat lösning för att förhindra att statsbeskattningen av förvärvsinkomsterna skärps på Åland.”

 

Med ovanstående motivering tar sig således Finlands regering rätten att ensidigt lägga fram ett dekret som i det här fallet är dömt att falla såtillvida att inte majoritetsregeringens ledamöter i Ålands lagting ger sitt bifall.

 

I det korta ekonomiska perspektivet påminns vi även om löftet om gemensamt stöd till den åländska vindkraften som byttes mot utfästelser om ”höjd avräkning”, som sedan visade sig vara tomma löften och nu dessutom ersätts av ett förslag om sänkt avräkning. Ålands krav om en ökad klumpsumma är berättigat enligt lag inte minst av att Åland, enligt landskapsrevisorernas berättelse år 2009, subventionerar finska staten med över 8 miljoner euro per år på grund av ökad nettobudgetering i statsbokslutet som minskar avräkningens beräkningsunderlag. Dessutom har Ålands befolkning vuxit avsevärt mer än Finlands dito sedan avräkningsssystemet infördes vilket har gjort den åländska välfärden underfinansierad.

 

I det allmänna och längre perspektivet bör Åland vid det här laget lärt sig att det inte går att lita på den finska statens utfästelser. Det finns en lång rad exempel på där den finska statsmakten direkt och indirekt ignorerat, dikterat och kört över Ålands grundlagsenliga rätt till självstyre. Hit hör, förutom minskningen av avräkningsgrunden även det uteblivna vindkraftsstödet, och i ett historiskt perspektiv dispyterna kring PAF:s verksamhet i Finland, sjöfartspolitiken, skattegränshantering mot Finland samt en lång rad andra för Åland centrala frågor.

 

Till detta kommer det språkliga perspektivet med den systematiska nedmonteringen av svenskan som nationellt språk i Finland – en process som både direkt och indirekt drabbar Åland. Den finländska regeringens aktiva förfinskning av Finland, där den grundlagsenliga rätten till allmän service och sjukvård på svenska mer eller mindre upphör, drabbar givetvis Åland i allra högsta grad. Det handlar inte enbart om självstyrelselagens krav om svenska som officiellt myndighetsspråk mellan Åland och Finland, utan minst lika mycket om ålänningarnas rätt till offentlig service på sitt modersmål samt till en svenskspråkig vardag.

 

Ålands självstyrelse grundar sig på Nationernas förbunds beslut och Ålandsöverenskommelsen från 1921 samt på lagstiftningen om självstyrelse för Åland. Syftet med lagstiftningen är att garantera Ålands befolkning dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor samt att göra det möjligt för befolkningen att själv ordna sin tillvaro inom gränserna för landskapets statsrättsliga ställning. Självstyrelsen är således inte bara en fråga för Åland och Finland, utan dess efterlevnad är en fråga för hela det internationella samfundet. 

 

Det är uppenbart att den finska staten inte längre förmår skapa de politiska förutsättningar som krävs för att Åland och självstyrelsen ska kunna fungera inom ramen för dagens finländska statsbildning.

 

Det är därför angeläget att Ålands regering nu aktiverar sig politiskt och vidtar kraftfulla åtgärder för att skapa politisk vilja i Helsingfors att lösa den konstitutionella kris som nu råder, men även upplyser det internationella samfundet om att den finska staten inte lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser från 1921 och begär hjälp att åter förverkliga Ålands folks rätt till sitt språk, sin kultur och sitt självbestämmande.

 

Med hänvisning till ovanstående och med stöd av 37 § lagtingsordningen ställer vi till landskapsregeringen följande spörsmål:

 

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att lösa den konstitutionella kris som råder mellan Åland och Finland och åter trygga Ålands folks internationellt förankrade rätt till sitt språk, sin kultur och sitt självbestämmande?

 

Mariehamn den 6 mars 2017
Axel Jonsson	Bert Häggblom
Britt Lundberg	Lars Häggblom
Fredrik Fredlund	Harry Jansson
Mikael Lindholm	Veronica Thörnroos
Roger Nordlund	Runar Karlsson