Spörsmål 5/2004-2005

Fiskeripolitik

     Fisket på Åland har sedan landskapet danades ur havsvågornas sköte varit den näring som haft de mest naturliga förutsättningar att verka eftersom vi befinner oss mitt i Östersjön. Inslaget av fiskebåtar i våra hamnar har varit lika självklart som den röda graniten och utan våra förfäder som började fiska och transportera fisken till våra grannländer skulle segelfartygseran och sedermera kryssningstrafiken aldrig ha kommit igång. Vi har ett arv att vara stolta över och vi alla på Åland vill ha möjlighet att äta fisk fångat i vattnen runt vårt landskap.

     Tyvärr så har nu landskapsregeringens beslut att så lågt ersätta de yrkesfiskare som blivit drabbade av det politiskt tagna drivgarnsförbudet medfört att flertalet av de fiskare som satsat hela sitt liv och allt sitt kapital på att fiska runt Åland gjort att de omöjligt kommer att ha de ekonomiska förutsättningarna att inrikta sitt fiske på andra områden och med andra redskap. Beslutet som har tagits är ett beslut som måste omprövas.

     Förutom att beslutet går emot målsättningen med den gemensamma fiskeripolitiken i EU så drabbar beslutet en yrkesgrupp som redan varit hårt ansatta de senaste åren.

     Marknadsvärdet av en fiskebåt som blivit belagd med fiskeförbud p.g.a. drivgarnsförbudet är givetvis inte högt, värdet i båten låg i att man kunnat bedriva näringsverksamhet med den. Efter beslutet om förbud för drivgarn har fiskebåtarna blivit mer eller mindre värdelösa ur ett marknadsmässigt synesätt. Beslutet har förutom att det är en katastrof för de berörda inneburit att landskapsregeringen satt ett marknadspris på båtarna som är så lågt att de absolut inte längre går att sälja i och med att priset nu är 75% av ett obefintligt marknadsvärdet.

     För att yrkesfiskarna skall kunna fortsätta med annan fiskeriverksamhet är det av största vikt att de ersätts enligt samma norm som våra grannländer, dvs i enlighet med strukturplanen för den åländska fiskerinäringen och gällande EU regelverk, på det viset kan yrkesfiskarna i fråga snabbast möjligast ställa om till annan fiskeriverksamhet och komma igång med fisket igen.

     Nettokostnaderna för landskapet är lindriga även om maxbeloppet skulle betalas ut till fullo eftersom EU finansierar stödet till 50%. De pengar som utbetalas i stöd kommer in i det åländska samhället igen och återinvesteras i annat fiske och andra fiskeredskap, för varje euro vi betalar lokalt betalar EU lika mycket. Ett maxstöd skulle innebära att möjligheten finns för fiskaren att fortsätta bedriva sitt yrke trots att EU förbjudit ett välfungerande fiske med drivgarn. Eftersom regelverket tillåter att stödet utbetalas till de fiskare drivgarnsförbudet berör bör det göras och till det absoluta maxbeloppet. Görs inte det blir Ålands nettobetalning till EU bara större och undertecknade anser det mer ansvarsfullt att ta hand om våra egna fiskare framom att låta pengarna gå tillbaka till Bryssel.

     Vilket beslut som än fattas är drivgarnsförbudet en stor olycka för det åländska fisket, men genom att använda de stödmöjligheter som strukturplanen ger så kan en del av fisket räddas samtidigt som de stora förlorarna, yrkesfiskarna, inte drabbas allt för mycket personligt av beslut som fattas ovan för deras huvuden.

Med hänvisning till ovanstående och med stöd av 48 § 1 mom. lagtingsordningen ställer vi till landskapsregeringen följande spörsmål:

Tänker landskapsregeringen ompröva beslutet angående ersättning för skrotning så att förbudet mot drivgarn inte kommer drabba de åländska yrkesfiskarna hårdare än andra fiskare i EU?