Bästa ålänningar,

Nu är det så vackert så att det nästan värker i bröstet. Vi är många som njutit av de första rödlila solnedgångarna. Syrenerna doftar, och bin och humlor surrar vilt i ekblommen. Och här står vi. Vi alla som vill fira den åländska självstyrelsen. Någon av oss kanske blundar en minut för att minnas sina barndomsstunder, någon annan är här av sed och vana och en tredje är här med sina barn för att föra traditionerna vidare. Vi enas alla i vår stolthet över Åland.

Bästa alla! En sådan ära att få tala på självaste självstyrelsedagen! Det är med stor ödmjukhet som jag står här inför er som alla berikar Åland på ert alldeles egna sätt. För det är människorna som gör Åland. Och det handlar inte bara om de stora entreprenörerna, de framgångsrika operasångarna och de kapitalstarka investerarna. Det handlar om var och en av oss. Vi har alla ett eget värde som gör Åland till en bättre plats att bo och vistas på. Lagtinget, och däribland jag, vi vill ha ett samhälle där alla människor kan blomstra. För mig handlar det om att få vara behövd, genom hela livet. Min mormor tog min hand i sin på en av sina allra sista levnadsdagar, tittade mig i ögonen och sa ”du har varit en stor stjärna i mitt liv”. De orden vill jag att alla människor ska få höra någon gång livet.

Jag tänker att Åland är fyllt av människor som är stjärnor i någon annans liv utan att ens reflektera kring det. Det lilla samhället gör att vi känner ansvar för varandra. Många av oss bor granne med en äldre person som vi vakar lite över och kanske hjälper då och då. Vi ser barn som vi känner oro för och som vi ger lite extra uppmärksamhet till. Det finns många liknande historier. Åländskhet för mig betyder gästvänlighet och omsorg för varandra.

Jag är stolt över att vara ålänning. En av mina vänner som är inflyttad till Åland brukar, med glimten i ögat, hävda att ålänningarna får självförtroende i modersmjölken. Och visst är det så, vi lyckas gång på gång göra det omöjliga; om det så än handlar om att bli ligamästare i fotboll eller knipa ersättarplatsen i europaparlamentet. När jag studerade i Stockholm så gjorde vi en fältstudie i Åmål, den svenska orten som fått personifiera begreppet byhåla genom en av Sveriges största filmer under 1990-talet. Jag fick en djup insikt i hur litet Åland egentligen är då jag läste på om orten och insåg att det bodde 40 000 personer i Åmål. Hur kunde det vara möjligt? I Åmål, liksom i de flesta småorter runt omkring, fanns nästan ingenting; en Ica, ett kommunhus med bibliotek och lite butiker. Men hemma, där fanns ju allt!

Mycket av den servicenivå vi har kan vi förstås förklara med att vi bor på en ö, men inte allt. Att vi bor på en ö kan inte förklara flertalet olika bankkontor, ett 10-tal åretruntöppna a la carte restauranger eller den höga andelen egenföretagare. Det finns något annat som gror i den åländska myllan, det är någonting alldeles särskilt med den åländska folksjälen. Och jag tror att det är den åländska självstyrelsen och allt vad den i förlängningen innebär. För när man pratar med barn så märker man ganska snabbt att de uppfattar Åland som vilken nation som helst. Den egna flaggan, de åländska kulturyttringarna och en vardag helt på svenska är alldeles naturligt för dem. Min uppfattning är att de åländska barnen är ganska gamla innan de inser att det är något unikt med det hela. Känslan av att var och en av oss kan kontakta vem som helst i hela det åländska samhället är stark, och många upplever också kan klara av vad som helst. Åland och ålänningarna är lite som den där humlan som enligt alla vetenskapens kunskaper egentligen inte ska kunna flyga. Men ändå så gör vi det.

Jag tror att vi alla är tacksamma för självstyrelsen. Samtidigt är självstyrelsepolitiken ganska långt ifrån folklig. Men de fakto är ju självstyrelsen är ju allt som vi gör. Det är den nära kontakten till beslutsfattare. Det är ett samhälle som inte är anpassat till storstadspolitiken. Och det är ett samhälle där alla vet vad havet betyder. Vi politiker måste bli bättre på att prata om självstyrelsesystemet utanför lagtingets väggar, vi ska alla vara stolta över det som självstyrelsen gett oss och vi behöver diskutera brett hur den behöver utvecklas. Nu har vi en regering i Finland som har ett lovande regeringsprogram för Ålands del och en Ålandsminister med djup kunskap om Åland och vår självstyrelse. Men minnet får inte vara så kort att vi glömmer hur det kan vara med en finsk regering som inte prioriterar åländska frågor.

Men en solig försommardag som denna är det svårt, ja nästintill omöjligt, att låta bli att känna hopp inför framtiden. Åland behöver en ny självstyrelselag, en lag som är mer modern och som minskar byråkratiskt krångel. Faktum är att också Finland behöver en modern självstyrelselag. Och vi politiker, vi kommer inte att ge upp. Vi fortsätter kämpa alla ålänningar till gagn. Och det är en kamp som också behöver föras med de tidigare självstyrelsekämparna i minnet. För om inte annat, så är vi är skyldiga vår egen historia att fortsätta jobba för en utvecklad självstyrelse. Och jag tror att vi kan komma långt.

Bästa ålänningar, här i veckan lyssnade jag till ett minnesprogram om min morfar, teaterprofilen Einar Karlsson. I programmet läste han en dikt, när jag hörde dikten tänkte jag på mitt Åland. Och jag tänkte läsa den för er:

Var är vägens mål, var är vilans bo, och var är ro för alla dagens drömmar? Vart går sommarns vind, vart gå stjärnors tåg och vart gå alla flödens brusande strömmar? Långt bortom älv och slätt och skog och strand ligger lyckans alltid solbelysta land. Där är vägens mål, och där är vilans bo, och ro är där visst för all vår längtan. Där skall vännen min möta vännen sin och vandra under träd, som sakta susa. Dagen glimmar glad som en vårens dag, och alla nätter drömma sommarljusa. Varje ord, som sagts i bitterhet och agg, blir en fager ros förutan törnetagg. Där är vägens mål, och där är vilans bo, och ro är där visst för all vår längtan.

Dikten är skriven av Evert V Knaphe och heter ”Var är vägens mål?”. För mig är det enkelt; min vägs mål är ett Åland där alla människor får vara en stor stjärna i någon annan människas liv. Med de orden vill jag, å alla mina kollegors vägnar, önska er alla en riktigt fin sommar. Tack.