Plenum den 11 december 2002 kl. 13:00

PLENUM den 11 december 2002 kl. 13.00.

FÖRSTA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Sjölund och ltl Svensson). Ltl Sjölund infann sig efter uppropet.

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller talman Viveka Eriksson för privata angelägenheter och ltl Svensson för Nordiska kulturfondens styrelsemöte i Köpenhamn. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av vallagstiftningen. (FR 6/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Här på Åland har vi två stycken vallagar som vi tillämpar. Det är dels rikets vallag när det gäller presidentval, riksdagsval och EU-val och det är Ålands vallag när det gäller lagtings- och kommunalval. Av praktiska orsaker har man tidigare valt att ha ett sådant system där vallagarna så långt som möjligt överensstämmer med varandra och procedurerna för anordnandet av de olika valen. Nu har det gjorts en del förändringar när det gäller rikets vallag, framför allt när det gäller förhandsröstningen. Utgående från det och med tanke på att vi också har val på kommande under nästa år föreslår vi från landskapsstyrelsen vissa justeringar också när det gäller den åländska vallagen och då närmast när det gäller förhandsröstningen.

 

Tanken med förslaget som ligger på ledamöternas bord är att förhandsröstningen när det gäller lagtings- och kommunalvalet skulle överföras från landskapsstyrelsen och posten på de åländska kommunerna. Det är den formella biten. I praktiken går det att anordna det ungefär såsom tidigare. När det gäller kostnader är det så att landskapet fortsättningsvis står för dem i nämnda val, så det blir ingen merkostnad för kommunerna.

 

Förslaget har varit ute på remiss till kommunerna och kommunförbundet, och som sådant har man omfattat det, men den kritik som har förekommit har närmast varit förslaget att man skulle utöka från en till två valförrättare. Förslaget att man skulle gå in för att öka från en till två är närmast därför att man vill öka valsäkerheten för dem som röstar och på det sättet göra det tryggare. Vi föreslår därför att man går in för det.

 

I övrigt, herr talman, finns det inte några större principiella förändringar utan valen kommer i stort sett att fungera som förut.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Ltl Bert Häggbloms m.fl. lagmotion angående ändring av körkortslagen för landskapet Åland. (LM 2/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Ltl Häggblom:

Herr talman!

Lagmotionen har som syfte att komma till rätta med något som är fel i vår lagstiftning och som egentligen strider mot alla grundläggande regler om rättsskydd för den enskilda medborgaren.

 

Om man har misstänkts för grovt äventyrande av trafiksäkerheten, rattfylleri eller grovt rattfylleri har man fått körförbud omedelbart i och med att poliserna tar körkortet och beslutar om temporärt körförbud. Detta sker enbart av polisen utan domstolsbehandling. Man är av med körkortet ända tills frågan kommer upp i domstol. Det kan dröja länge, det kan i extremfall dröja upp till ett år, t.o.m. längre, dels polisförundersökningen, dels åklagare och dels domstolen. I tveksamma fall skall det inkallas vittnen och det händer ganska ofta att rättegångar blir inhiberade på grund av att vittnen inte kan komma. Detta gör att enskilda medborgare blir lidande och är utan körkort som de kan behöva för sitt yrke och för att komma från och till sina arbetsplatser. Jag har därför föreslagit att gränsen skulle vara maximalt sex månader. Jag hoppas att utskottet kan titta på det; också sex månader är en alltför lång tid. Det händer ofta, när åtalet kommer upp i domstol, att tingsrätten förkastar det. Det innebär att man omedelbart får körkortet tillbaka, men det innebär också att man då har varit felaktigt straffad. Man bör också se körförbudet som en del av straffpåföljderna. Det här är någonting som är helt galet, anser jag och tyvärr är det många människor i vårt samhälle som har blivit drabbade av det och som också kommer att drabbas av det tills vi får rätsida på det. Därför hoppas jag att lagutskottet kan snabbehandla motionen så att vi får den klar under mandatperioden.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 3:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2002-2003 angående Europeiska unionens framtida utveckling. (M 1/2001-2002).

 

Ärendet är bordlagt från plenum den 2.12.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det meddelande angående Europeiska unionens framtida utveckling som nu ligger på lagtingsledamöternas bord är ett mycket omfattande arbete. Jag vill också säga att jag tycker att självstyrelsepolitiska nämndens betänkande också är mycket gediget och bra beskrivande över processen och alla dess olika delar.

 

När det gäller frågan om Europeiska unionens framtida utveckling har vi från landskapsstyrelsens sida försökt ha ett så nära och bra samarbete som möjligt med lagtinget och framför allt naturligtvis med självstyrelsepolitiska nämnden. Vi har fört många och givande diskussioner med självstyrelsepolitiska nämnden under det senaste året kring dessa stora och också svåra och komplicerade framtidsfrågorna, med utgångspunkten hur vi skall kunna trygga självstyrelsen också i det framtida Europa och också i ett utvidgat EU.

 

Ni drar er säkert till minnes att vi har haft diskussion om den s.k. vitboken och styrelseformerna för EU i framtiden och vi har också i samband med den från landskapsstyrelsen formulerat våra ståndpunkter.

 

Vi har under konventsarbetet tagit fram det meddelande som ligger till grund för den här diskussionen, men vi har också tagit en mängd olika initiativ gentemot regeringen och också tagit initiativ i samverkan med andra regioner ute i Europa eftersom vi jobbar enligt två olika parallella spår. Det ena är det s.k. nationella spåret via regeringen och det andra är via det s.k. RegLeg eller regioner med lagstiftande makt och det samarbete som finns mellan våra regioner på det området. Jag upplever att det arbetet också har varit givande. Det har varit lärorikt och vi har skapat många nya och bra kontakter. Jag tror att om man först tar det regionala samarbetet Europa så har det lätt till att man håller på att skapa en bredare förståelse för att det finns regioner i Europa och att det också finns regioner med lagstiftande makt. Där måste vi samverka; vi enskilt som autonomt område eller någon region i Tyskland eller något annat land kanske inte riktigt räcker till, men när vi samfällt, med beaktande av att vi faktiskt är en majoritet av Europas invånare som bor i regioner, så blir det ändå en styrka i det här arbetet. Såsom jag redogjorde för föregående gång när vi hade ärendet uppe för debatt har detta faktiskt också börjat märkas i Europaparlamentet.

 

I det s.k. konventsarbetet har vi försökt samarbeta så mycket som möjligt också med Finlands ledamöter. Lagtinget har haft som sin specialuppgift att samarbeta med de av riksdagen utsedda ledamöterna och vi från landskapsstyrelsen har försökt etablera ett så gott samarbete som möjligt med Teija Tiilikainen, som är regeringens och statsministerns representant i konventet. Vi känner alla till att hon har varit här ett flertal gånger och fört diskussioner både med oss i landskapsstyrelsen och med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd. På det planet tycker jag att vi har kommit rätt så väl fram. Vi har också översänt våra ståndpunkter till statsrådets EU-enhet, efter de diskussioner som vi har haft med självstyrelsepolitiska nämnden här i lagtinget, så det råder inte brist på information om vart vi vill komma i de här frågeställningarna hos regeringen. Däremot kanske man kunde önska sig en litet större förståelse för våra synpunkter, men det arbetet måste vi fortsätta med ända tills det här närmar sig finalen. Finalen på det s.k. konventsarbetet är den regeringskonferens som kommer att hållas om ungefär ett år.

 

En av de viktigaste punkterna i arbetsprojekten är den utredning som Niilo Jääskinen gör. Han var här på Åland för några dagar sedan och diskuterade också med företrädare för landskapet, både lagtinget och landskapsstyrelsen. Han har fått ett uppdrag av regeringen att klargöra hur självstyrelsen påverkas av EU och ett framtida EU samt vad som har hänt s.a.s. med självstyrelsen. Han är mycket kunnig på detta område och han är också en självständig person och tänkare  och man kan förvänta sig att hans arbete, som planeras vara färdigt i januari, kommer att ge oss anledning att agera.

 

Men de diskussioner som vi förde med honom för några dagar sedan var väldigt nyttiga både för oss och jag tror också för honom och det kan läggas till grund för de kommande diskussionerna med regeringen. Jag uppfattar nog att han har uppfattat situationen ganska korrekt här på Åland, både hur vi tycker och tänker och också vilka problemområden som finns.

 

Vi har också efter diskussion med självstyrelsepolitiska nämnden författat och avsänt en skrivelse till riksdagen, vilket är ganska ovanligt i de här sammanhangen, och i den skrivelsen framhåller vi att lagtinget när det gäller s.k. tidig varning – att de nationella parlamenten skall få vara med på förhand och ge sina åsikter om kommande lagförslag inom EU – i princip måste behandlas på samma sätt som man behandlar övriga nationella parlament inom EU. I vår skrivelse till riksdagens stora utskott har vi skrivit på följande sätt: ”Att Ålands lagting skall ges motsvarande rättigheter och möjligheter till förhandskontroll av subsidiaritetsprincipen som Finlands riksdag har samt att Ålands lagtings ställning i detta avseende skall garanteras genom en gemenskapsrättslig lösning och att landskapet Åland skall i det framtida konstitutionella fördraget ges en rätt att vända sig till EG-domstolen för efterhandskontroll av subsidiaritetsprincipen och prövning av gemenskapsrättens lagenlighet.” Dessa synpunkter framförde vi också till regeringen inför den redogörelse som regeringen gav till riksdagen men vann inte i det sammanhanget något gehör för synpunkterna. Vi återkommer dock och har gått vidare till nästa steg och det är riksdagens stora utskott. Nu fortsätter det politiska arbetet att där försöka vinna förståelse för de här synpunkterna.

 

Det som är av grundläggande vikt för oss här i lagtinget är hur man i ett kommande EU-fördrag kommer att behandla det s.k. Ålandsprotokollet. Det måste vi väldigt tydligt från åländsk sida hela tiden framhålla för riksrepresentanterna, för regeringen och för riksdagen, att vi härifrån åländsk sida kan inte på något sätt vara med om att försvaga Ålandsprotokollets position i EU-rätten. Några sådana fördrag som kommer till Åland för godkännande som skulle innehålla något sådant kan naturligtvis inte godkännas av Ålands lagting. På den punkten måste vi vara väldigt tydliga och det har vi också försökt vara från landskapsstyrelsen och jag uppfattar också från lagtingets sida.

 

Summa summarum, herr talman, pågår det väldigt många olika arbetsprocesser när det gäller framtidsdebatten och konventsarbetet och vi försöker vara så aktiva som möjligt från landskapsstyrelsens sida och vi försöker också samarbeta så gott vi kan med lagtinget och vara så öppna som möjligt både när det gäller problem och möjligheter.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag vill inledningsvis tacka lantrådet för den korta redogörelsen av landskapsstyrelsens respons på självstyrelsepolitiska nämndens digra betänkande om Ålands position i det framtida EU. Jag skall kommentera några av lantrådets synpunkter och hoppas kanske på kompletterande synpunkter av lantrådet efter att jag är färdig med mitt. Lantrådet sade att självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, som är ett betänkande i anledning av landskapsstyrelsens meddelande är bra beskrivande för den process som pågår. Det tyckte jag nog att var ett litet magert bud från lantrådets sida, eftersom betänkandet från självstyrelsepolitiska nämnden innehåller åtskilliga nya och åtskilliga förstärkta politiska ställningstaganden för Ålands del jämfört med det som landskapsstyrelsens meddelande innehåller. Jag hade förväntat mig att när jag bad att vi skulle invänta landskapsstyrelsens och lantrådets kommentarer kring självstyrelsepolitiska nämndens betänkande att få synpunkterna på just dessa nya och förstärkta politiska ställningstaganden. Den som inte orkar läsa hela betänkandet, vilket naturligtvis lantrådet orkar, men övriga, kan blott se på bilaga 2 där nämnden har sina sammanfattande konklusioner när det gäller självstyrelsens synpunkter på den process som pågår framöver och var självstyrelsen skall positioneras. Jag tycker att vtm Christer Jansson redogjorde gott för det när han presenterade betänkandet, även om det inte var alldeles i detalj. Men det står att läsa, både i lång form och i kort form.

 

Ytterligare nämnde lantrådet att landskapsstyrelsen har tagit initiativ gentemot regeringen, alltså det nationella spåret, förutom det internationella spåret och de olika lagstiftande regionerna - närmare 80 stycken – i Europa, där jag helt håller med lantrådet om hans inställning till det väsentliga för Åland, att vi använder oss av det spåret för att förstärka självstyrelsen nationellt och internationellt, men kanske faktiskt särskilt nationellt. Och då kommer jag till det andra som lantrådet sade om samarbetet inom landet, nationellt. Det som är ytterst bekymmersamt för Åland är naturligtvis de resultat som det har givit: de synliga och tydliga signaler som landskapsstyrelsen har givit till regeringen har mötts med tystnad eller kalla handen. Man är beredd att diskutera, man skickar hit representanter som diskuterar, men resultat för Åland blir det inte. Det är utomordentligt bra med en självständig utredare inom statsrådet, Niilo Jääskinen, som är svår att politiskt styra i den här typen av konstitutionella frågor inom landet, så där tror jag att vi kommer att få en god hjälp och kanske regeringen den vägen kan ta initiativ och vidta åtgärder som är bra för självstyrelsen i den här processen. Men de propåer landskapsstyrelsen i samarbete med självstyrelsepolitiska nämnden har vidtagit gentemot regeringen har inte resulterat i något synligt, att regeringen skulle ha agerat gentemot unionen i sitt arbete på rådsplanet i enlighet med de åländska önskemålen. Om lantrådet kan komma på något enda exempel som är substantiellt och som inte är s.a.s. organisatoriskt eller att man har fått vara med på något möte och så där, så kom gärna fram med det! Men i den långa behandlingen i självstyrelsepolitiska nämnden har det framkommit blott bekymmer i den här frågan.

 

Den tredje kommentaren till lantrådets anförande är kanske inte så väsentlig, men han sade att processen kommer att uppleva en final om ungefär ett år. Och det är riktigt att det blir en form av final, men det skall inte uppfattas att vi i processen som pågår med konstitutionen, med regionernas plats i Europa och därmed också Ålands position i det framtida Europa, når en final om ett år. Låt oss hellre kalla det en åttondelsfinal, för att använda en idrottsterm. Processen kommer att fortsätta länge än och jag kommer närmare att gå in på också hur vi nu faktiskt inom Europa för Åland har kommit igång med en process som är mycket intressant och mycket värdefull, men blott kommit igång med den. Vi får ännu se vad det resulterar i när det gäller det skrivna konstitutionella fördraget som planeras till att tas om ett år, huru långt vi har kommit på startsträckan – men vi är blott på startsträckan när det gäller de framstegen: att man inom unionen skulle godkänna andra beslutsfattare än medlemsnationerna, vilket ju är problemet.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har i betänkandet och kortfattat i bilaga 2 angivit som landskapets huvudmålsättning att EU-fördragen ändras så att Europeiska unionen erkänner den regionala lagstiftnings- och förvaltningsrätten. Om man inte får igenom det att unionen därmed också skulle godkänna EU:s alla lagstiftande regioner, vilket förefaller som om man inte skulle få med, så skulle ändå Ålands speciella ställning inom medlemsstaterna i unionen, där ingen annan lagstiftande region har den ställning vi har i internationell rätt, i folkrätten, genom internationella avtal och genom sedvanerätten där samt genom den nationella lagstiftningen, det att Finlands riksdag inte kan styra och ställa i åländska frågor, så skulle man på något sätt i alla fall få Finland att i den fördragsförändring som är på gång få detta beaktat. Sedan är det en annan framtida process som vi måste ha nationellt och i Finlands riksdag som får Finland att ändra sin grundlag så att självstyrelsen ges en korrekt beskrivning och en korrekt position, men det blir också s.a.s. nästa steg och det är mycket viktigt.

 

Frågan är alltså hur man skall nå resultat i huvudmålsättningen då. Det är sant som lantrådet sade att vi har stora starka krafter med oss i processen inom unionen;  Bayern och andra tyska delstater är inga dåliga kamrater på den vägen och åtskilliga av dem är bra mycket större än Finland och de jobbar s.a.s. i vår riktning, så där gäller det bara att hänga med på tåget och understöda.

 

När det gäller situationen inom landet är det naturligtvis mera bekymmersamt och hur nå resultat här för att påverka regeringen i åländsk riktning? Jag håller med lantrådet, i den mån han var inne på det, att Niilo Jääskinens utredning på flera punkter kan vara värdefull, men den täcker inte in alla våra huvudpunkter när det gäller de åländska intressena.

 

Här skulle jag vilja peka på den möjlighet som vi har talat om i annat sammanhang: en bred åländsk politisk uppvaktning gentemot regering och riksdag, inte ett bondetåg, men det som man i dag kan kalla någonting sådant, i två frågor i dag sålunda: beskattningsbehörigheten, samfunds- och kapitalskatten och vår position i Europeiska unionen, nationellt och internationellt. Det är stora politiska frågor; jag tror inte att nuvarande förhandlare räcker till för att nå resultat. Jag tycker att resultaten hittills har varit för svaga till den delen. Jag antar att om jag vore lantråd skulle jag tycka samma sak. Jag hoppas åtminstone att jag då skulle ha den vidsynen, oberoende vem som vore lantråd.

 

Ytterligare en fråga som jag vill beröra är huruvida det i Finland finns två nationella parlament eller om Ålands lagting är att betrakta, som man säger i Helsingfors, som ett regionalt parlament. Signalerna är tydliga. Här skiljer sig Ålands officiella inställning som finns dokumenterad i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande och som landskapsstyrelsen också delar, att Finland ur den här synpunkten har två nationella parlament, mot regeringens bestämda uppfattning och hela etablissemangets i Helsingfors uppfattning om att så är det inte. Man har då rådfrågat Danmark hur det är där, om man tycker att man där har flera än ett nationellt parlament och svaret har blivit att i Danmark har man inte några regionala parlament utan man betraktar Färöarna och Grönland som nationer. Därmed har man tre nationella parlament inom konungariket Danmark. I Finland säger man inte på det sättet utan här har man ett nationellt parlament. Då måste man resonera på följande sätt: vem har folkmakten i Finland? Jo, det har Finlands riksdag enligt grundlagen, men det facto finns det ett geografiskt område i Finland benämnt Åland där riksdagen inte har all makt utan den är konstitutionellt delegerad till det  områdets eget parlament. Hur mycket man än vill kan man inte säga att för alla finländares inklusive de finska medborgarnas på Åland del att Finlands riksdag har suveräniteten över alla dessa medborgare. Det nationella parlamentet har ett svart hål i sin maktutövning. Och hur benämner man då det parlament som har övertagit den makten? Jag tror att den åländska inställningen, som vi har deklarerat i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, är korrekt och det gäller att få Finland att acceptera det. Det får inte vara så att den enda riksrepresentant och rikstjänsteman som gör det är den åländska landshövdingen, utan det bör också vara betydligt flera människor i Helsingfors som gör det, inte minst statsministern. Det här kommer också att ha att göra med det som lantrådet var inne på om den tidiga varningen, early warning-systemet, som man nu är på väg att bygga upp i förhållandet mellan Europeiska unionen och de nationella parlamenten. Där tror jag att vi har en positivare inställning från rikssidan att man är beredd att låta det åländska parlamentet delta i early warning-systemet när de nationella parlamenten får sex veckor på sig att reagera på nya lagstiftningar inom unionen, åtminstone inom det konstitutionella fördragets ram. Men just frågan om två eller ett nationellt parlament i landet är väsentligt i sammanhanget.

 

Ytterligare en fråga är fördelningen av nuvarande primärrätt kontra sekundärrätt inom unionen på det som man inom de sista månaderna har kommit fram till inom konventsarbetet och i rådsarbetet att man skulle dela upp konstitutionen i ett konstitutionellt fördrag, som man kallar det, en grundlag för Europeiska unionen och en ny sekundärrätt, kan man säga, betydligt utvidgad jämfört med dagens sekundärrätt. En teknisk del har man också kallat det i brist på slutligt namn på det. Då skulle man från nuvarande primärrätt ta bort en hel del och flytta ner det på den andra, lägre nivån. Det här kan innebära en stor risk för Finlands anslutningsavtal som en del av primärrätten i sin helhet i dag och särskilt visavi Ålandsprotokollet. Det här är en så ny information att det inte finns beskrivet och bedömt av självstyrelsepolitiska nämnden utan det har kommit in senare och särskilt i anledning av Niilo Jääskinens besök här på Åland. Det gäller då att vi får särskilt Finlands regering att tillse att Ålandsprotokollet i sin helhet blir en del av den nya primärrätten, av det konstitutionella fördraget; annars tror jag att man måste från åländsk sida säga nej till fördraget när det kommer hit för utlåtande. Säger vi nej resulterar det i att Finland kanske ändå ratificerar och då blir formellt fördraget gällande ur internationell synpunkt, men lagtinget har sagt nej till det så det blir inte gällande nationellt och vi får en soppa av sällan skådad form. Då måste det till politiska förhandlingar och i en sådant förhandling är vi relativt starka. Jag hoppas att landskapsstyrelsen kan övertyga regeringen redan i detta skede att Ålandsprotokollet i sin helhet, både när det gäller artikel 1 och skyddet för självstyrelsen enligt 1921 års överenskommelse och skyddet av landskapets självgående ekonomi i artikel 2 blir del av det nya konstitutionella fördraget.

 

Ytterligare, herr talman, vill jag kort beröra regionaliseringens utveckling i Europa. Jag har tidigare sagt att det pågår en regional revolution i Europa och den uppfattningen har delvis hånats  för en tre-fyra år sedan och inte ansetts som särskilt realistisk. Det är naturligtvis glädjande att nu se hur snabbt det går och hur det är på väg att förverkligas samt att det faktiskt nu med största sannolikhet blir intaget i det nya grundfördraget någonting om regionerna. Då återkommer jag till det här med kvartsfinal och final, att kan man öppna den här dörren i grundfördraget, att det finns någonting annat än nationalstaterna som juridiskt gentemot unionen har betydelse, så är man på vagnen, då är regionerna i Europa på vagnen som sedan kan utvecklas ytterligare. Då har vi kommit långt i arbetet med att skapa regionernas Europa och varje sådan åtgärd är till fördel för Åland och Ålands självstyrelse gentemot unionen och gentemot Finland.

 

Ytterligare tjänar det att nämnas någonting om regionkommittén. Den har diskuterats mycket genom åren här och inte minst vår representation i regionkommittén och vilken betydelse den har för Åland. Jag tycker att processen som pågår nu visar vad regionkommittén är när det gäller regionernas Europa; det är en kommitté där representanter för alla former av regioner sitter och försöker skapa något slags utlåtanden till dem som makten har. Man tycker och man påverkar, och det är bra. Sådant skall också förekomma och det skall vi inte undervärdera. Det faktum att Ålands plats i regionkommittén har en väldig betydelse för de sociala kontakterna, för de personella kontakterna med åtskilliga tunga européer i beslutsprocessen, får inte undervärderas och där tror jag vi får lyfta på hatten för nuvarande representant ltl Hasse Svensson för ett mycket aktivt arbete. Det är bra och det har flyttat fram Ålands positioner i andra sammanhang. Men makten för att utveckla självstyrelsen internationellt och nationellt via det europeiska spåret finns nästan inte alls i regionkommittén därför att där pågår det en strid mellan olika former av regioner, mellan städer och landsbygd, mellan stora städer och mindre städer, mellan olika former av regioner och från Norden kommer vi dragandes med våra kommuner, som de inte riktigt vet vad är nere på kontinenten, men de har väl lärt sig så småningom att det är något slags pseudo-delegering av statlig makt i Norden. I Europa har man det på ett annat sätt och mera liknande den åländska självstyrelsen.

 

När det gäller landskapsstyrelsens konstitutionella framgångar i det arbete som pågår med att skapa en ny konstruktion för Europeiska unionen och de problem som uppstår vid utvidgningen kommer regionkommittén att ha en mycket liten betydelse och vi får inte låta oss nöjas med lockrop från andra, att, jo, men ni har ju plats i regionkommittén! Den har mycket lite med självstyrelsen att göra; den har mera med Mariehamns ställning i unionen och Sunds ställning samt Kökars ställning i unionen att göra, men relativt lite med självstyrelsens ställning, nästan inte alls, förutom när det gäller de sociala kontakterna. Där lär vi oss att vi måste ha en person som vår representant i regionkommittén som kan breda ut sig och skapa kontakter, och det är inte många ålänningar som är världsbäst på det!

 

Avslutningsvis, herr talman, kommer i den här processen som nu pågår, som kan ha positiv betydelse för Åland utvidgningen att bli ett bakslag. Utvidgningen i sig kommer att erfordra att Europeiska unionen befrämjar centraliseringen i medlemsstaterna; man får det inte att fungera i de nya medlemsstaterna om man inte kan gå via en stark nationalstat. Det här blir ett problem för det gamla Västeuropa där man har kommit bra långt i regionaliseringen, fastän det inte syns så mycket i Norden, men i resten av Europa. Det kommer att skapa ett motsatsförhållande. Man behöver för att integrera de nya nationerna i Europa ett centraliserat system, ett nationalstatssystem, samtidigt som deras medborgare och regioner pressar på för ett mera delegerat och mera decentraliserat system. Jag tror att utvidgningen kommer att göra att processen blir lite långsammare. Men vi hinner göra en hel del i Europas regioner i alla fall före de nya medlemmarna blir medlemmar och även därefter naturligtvis.

 

Herr talman! Jag hoppas att landskapsstyrelsen med kraftfullhet skall kunna driva de här frågorna som självstyrelsepolitiska nämnden pekar på och som vi till stor del, till huvuddelen nästan helt och hållet, är överens med landskapsstyrelsen om, men eftersom det inte är lagtinget som förhandlar med Finland utan det är landskapsstyrelsen så är kraven och förhoppningarna, men särskilt kraven, på landskapsstyrelsen mycket högt ställda och jag hoppas att lantrådet till någon del i alla fall kan kommentera det här, åtminstone de delvis kritiska synpunkter som jag har framfört här avseende resultat på den nationella nivån – eller bristen på resultat på den nationella nivån.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller ltl Roger Janssons åsikter om att jag kunde ha uttryckt mig positivare om de nya förstärkta synpunkter som finns i nämndens betänkande vill jag återupprepa det jag sade inledningsvis, att jag tycker att betänkandet är bra. Verkligheten är den att det innehåll som finns i betänkandet har vuxit fram under resans gång här; landskapsstyrelsen har bidragit med all den information som vi har fått oss till livs och landskapsstyrelsens synpunkter ändras och förstärks också under resans gång. Det är väldigt viktigt att vi så länge som möjligt och kanske ända till målet i den här processen kan ha gemensamma målsättningar från åländsk sida, för det gör oss i varje fall lite starkare i den här processen.

 

Herr talman!

Har jag själv sagt från talarstolen att jag önskar nog att vi kunde ha fått lite större gehör från regeringen när det gäller redogörelserna till riksdagen för de åländska synpunkterna. Men eftersom vi inte fick det har vi gått vidare till riksdagen och återupprepar och förstärker våra och landskapets synpunkter i vissa frågeställningar.

 

När det gäller det återkommande uttalandet att det skall vara konkreta resultat tror jag att i den här frågan är man kanske lite tidigt ute eftersom det finns väl ingen som har uppnått några konkreta resultat ännu i den här processen, utan den facit får vi när regeringskonferensen är avslutad och då vet vi vart vi har kommit när det gäller de åländska ståndpunkterna. Före det kan ingen säga vad som är det slutgiltiga. Däremot måste man naturligtvis hela tiden se till att man i förberedelserna inför regeringskonferensen jobbar så konstruktivt och konkret som möjligt så att man har en så bra grund att stå på som möjligt inför de kommande och avslutande förhandlingarna som där kommer att ske.

 

När det gäller frågeställningen om nationellt parlament delar jag långt det som ltl Roger Jansson säger. Det är ju det som vi från landskapsstyrelsen har fört fram och som också lagtinget säger i sitt betänkande att det är den synen man bör ha på lagtinget. Men vi måste också komma ihåg att det är inte bara Finland som vi har att övertyga i den här frågeställningen. Det finns också en annan nivå och det är EU-nivån där vi måste se till att vi får en acceptans för de regioner som anser sig uppfylla de kriterier som behövs för att kunna kalla sig ett nationellt parlament. Det är där som konventsarbetet och det tryck som finns från regionerna kan förändra den hittills negativa inställningen eftersom hittills har EU ansett att det är de länder som har skrivit på anslutningsfördraget som är nationella parlament och ingenting mera. Jag tror att om vi fortsätter att arbeta konstruktivt kanske vi kan komma framåt i den här frågeställningen, om inte så långt som vi önskar, men en bit på vägen. Det gäller verkligen här för länderna och kanske speciellt för Finland att se till att vara med och hitta fungerande lösningar, eftersom vi har den här situation med delad lagstiftning i landet och där vi har lagstiftning har vi också förvaltningsrätten och ansvaret är i landskapet Åland. Det kan uppstå omöjliga situationer om man inte hittar fungerande lösningar gemensamt mellan Åland och riket och i förlängningen med EU. Jag upplever nog att vi har en konstruktiv och bra diskussion med statsrådets EU-enhet i de här frågorna och man förstår nog ganska långt problemen som vi har, men man kanske inte alla gånger har accepterat de förslag till lösningar som vi har haft. Det är här på samma sätt som i de flesta andra frågeställningar att det är droppen som urholkar stenen. Det gäller att vi måste ha uthållighet och fortsätta att argumentera för våra förslag och våra tankar på det här området, så tror jag att vi kommer att vara ganska framgångsrika också i det här ärendet.

 

I en frågeställning är jag t.o.m. lite kraftfullare än ltl Roger Jansson – när ltl Jansson vill kalla nästa regeringskonferens för en åttondelsfinal. Jag tycker nog att vi har varit medlemmar så länge i EU och det har varit så många regeringskonferenser att vi börjar nog närma oss den punkten när man måste hitta en fungerande lösning för regionerna och vi måste framför allt se till att vi hittar en fungerande lösning med Finland som tryggar självstyrelsen i ett framtida EU. Jag tror att nästa regeringskonferens är nog en ganska avgörande punkt i den här utvecklingen och  släpper vi de möjligheter som den regeringskonferensen medför kan det vara svårt att i framtiden komma till ett lika bra förhandlingsläge som den kommande regeringskonferensen kanske ändå innebär. Jag tror nog att det är väldigt viktigt att vi gör vad vi kan från åländsk sida för att i den kommande regeringskonferensen försöka åstadkomma de resultat och det erkännande som vi anser att vi behöver för vår autonomi.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

När det gäller konkreta resultat kan vi inte vänta till den kvartsfinal, som jag talade om eller final som lantrådet talade om. Det där är mera politiskt spel med ord. Jag hänvisade till konkreta resultat när det gäller Finlands regerings skriftliga positioner i arbetet med det som nu pågår, inför konventet och inför nästa års stora regeringskonferens och det nya fördraget. Det var där jag menade att där måste det synas att Finland har ett självstyrt område som heter Åland och som behöver särskilda regleringar. Landskapsstyrelsen har i samarbete med lagtinget tillskrivit regeringen om det några gånger, och resultatet har blivit noll! Det var det jag menade med konkreta resultat och det är för sent att om ett år börja komma farande med att säga att det här vill vi också ha, utan det är nu man måste nå resultat, och konkreta resultat, lantrådet!

 

När det gäller de nationella parlamenten och problemen på EU-nivån är det faktiskt till vår hjälp eftersom Belgien inte har en federal regering som täcker alla frågor, utan det är delarna av Belgien som i flera av politikområdena representerar landet inom unionen. När det gäller de federala staterna Tyskland och Österrike har de en federal regering som representerar helheten. Men eftersom Tyskland av gammalt är medlem, liksom Belgien, så har man ett system för hur deras parlament och deras delstater skall vara representerade i unionen, huvudsakligen nationella bestämmelser om det. Vid sidan av dessa tre federala stater är det Finland som har en särställning tack vare den åländska självstyrelsen. Man kan säga att Finland är i det största predikamentet eftersom de andra federationerna kan ta makt från delstaterna, men Finland kan inte ta det av oss.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är de olika propåer och framställningar som vi har gjort från landskapsstyrelsens sida till regeringen som ledde fram den s.k. Jääskinen-utredningen, som just nu pågår och både ltl Roger Jansson och jag har fört diskussioner med Jääskinen kring de frågeställningar, problemområden och de möjligheter som finns. När den utredningen blir klar i slutet av januari finns det också någonting konkret för regeringen, eftersom jag antar att man från regeringens sida började känna någon sorts frustration över att man fick en massa krav från åländsk sida som man inte hade beredskap att tillmötesgå och samtidigt insåg man att man på något sätt måste hantera detta; annars kommer det inte att kunna få ett lyckligt slut när resultatet av regeringskonferensen småningom kommer hit till lagtinget för godkännande. Därför försökte man på det här sättet ta någon form av helhetsgrepp. Jag ser själv med en viss skräckblandad nyfikenhet fram mot det som Jääskinen kommer att lägga fram – vi känner honom alla som en väldigt rakt-fram-person, så jag tror att han kommer då att på ett tydligt sätt klargöra både problem och möjligheter som vi har i det här arbetet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Den observante lyssnaren på mitt anförande kunde notera att jag just nämnde de två möjligheterna till framgång, dels konkreta resultat i sakpolitiken, att i praktiken påverka Finlands regerings positioner i det arbete som pågår och dels organisatoriska frågor, alltså det som inkluderar utredningar, utredningsmän och utredningsgrupper och andra organisatoriska frågor: deltagande i Laeken-möte osv. Det var inte det jag var ute efter utan det var den andra biten, resultaten, som jag diskuterade. Det är också bra med de organisatoriska insatserna och särskilt när man har valt en så god utredningsman som denna Niilo Jääskinen är. Jag sade också att jag tror att det kommer att ge några konkreta politiska resultat, så där är vi överens med lantrådet, men det jag tog upp i mitt huvudanförande var faktiskt positionsförändringarna från finsk sida och erkännandet av det åländska problemet att Finland öppet redovisar för unionen att vi har ett självstyrt område med den här statsrättsliga ställningen, med den här ställningen i internationell rätt, och här är problemen och låt oss tillsammans lösa dem. Det säger inte Finlands regering utan man säger åt lantrådet Roger Nordlund, att det här skall vi lösa nationellt någon gång – och det är ett misslyckande så här långt. Jag hoppas att lantrådet skall lyckas bättre!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag tycker inte att vi har misslyckats (Från salen, ltl Jansson: det har ju självstyrelsepolitiska nämnden slagit fast) utan tvärtom har vi haft relativt god respons när det gäller regeringens representant i det s.k. konventet Teija Tiilikainen, som har varit väldigt mottaglig för våra argument och våra ståndpunkter. Likaså har ledamöterna Kiljunen och Vanhanen, som är riksdagens ledamöter också varit mottagliga när det gäller lagtingets ståndpunkter och Kiljunen har också tagit initaitiv när det gäller regionernas ställning utgående från de diskussioner som har förts med åländska representanter, så nog rör det på sig i processen. Det vill jag ändå påstå. Som lantråd skulle jag naturligtvis också önska att man hade kommit längre och att man hade vågat vara tydligare från början i de här processerna. Men jag har varit med så länge i det här spelet nu så att jag vet att det krävs uthållighet och det krävs god argumentationsförmåga för att komma med och se till att man i slutändan faktiskt har de ståndpunkter som är viktiga.

 

I det sammanhanget, herr talman, vill jag säga att efter Jääskinen-utredningen är klar och man också har börjat få en tydligare bild av hur det kommer att formuleras i konventet kommer vi från landskapsstyrelsen att ånyo komma med ett meddelande till lagtinget så att man får slå fast den slutliga grunden som vi skall stå på inför slutfasen i arbetet.

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Självstyrelsepolitiska nämnden har presterat ett digert material om EU:s framtid  sett från den åländska strandkanten.

 

Jag förundras över den entusiasm som vissa av mina lagtingskollegor visar inför EU-arbetet. Man frågar sig vad som driver dem? Några reella framsteg är det väl ingen som tror på, eller? Att Europas regioner skulle tillåtas att ha något att säga till om i praktiken inom gemenskapen? Det är nog tillräckligt fullt upp när alla medlemsländer har något att säga till om, särskilt efter den planerade utvidgningen.

 

Att som lagtingsledamot engagera sig i EU-arbetet är kanske ett sätt att fly inrikespolitiken inom vilken de verkligt stora utmaningarna finns. Det åländska samhället är i ett brytningsskede med stora utmaningar inom både den offentliga ekonomin och näringslivet. Här kan inte EU hjälpa oss, snarare stjälpa.

 

Herr Talman!

Mycket av det åländska EU-krutet läggs idag på att samverka med de s.k. regionerna i Europa. Arbetet inom mysklubben regionkommitten, som framstående EU-experter förslagit att borde läggas ner, är i fokus bland de åländska EU-politikerna. Att så aktivt som idag inlemma sig i den brokiga skaran av regioner i europa och inte tydligt hävda vår särställning som den enda autonomin som själv valt att gå med i EU är en farlig väg att vandra. Den enda möjligheten Åland har att hävda sig mot EU-Goliat är just med hänvisning till sin autonoma status och valet, att: av två alternativ, ja eller nej, valt ja i folkomröstning om medlemskap. I regionsällskapet drunknar vi lätt och blir en vanlig spelare.

När det gäller EU-medlemskapet borde lagtinget lägga all kraft på frågan om en plats för en ålänning i Europaparlamentet. Lagtinget har ännu inte kompenserats med inflytande motsvarande det man gav ifrån sig vid EU-inträdet. Detta öppet blödande konstitutionella sår kan inte läkas med annat än rätt medicin: att Ålands folk får rätten att välja en representant i parlamentet. Det hjälper inte med Kalle Anka-plåster i form av regionkomitté och annat lull-lull. På tal om regioner så torde Åland vara den enda Europas 70-talet regioner som inte har en parlamentariker invald från sina domäner.

 

Det är dock inte i praktiken den formella rollen som parlamentariker som kan hjälpa ålänningarna. Vi vet idag att strömmen av politiker går i riktningen hem tillbaks till den nationella arenan, mycket därför att man känner att man uträttar mer där. Det är i rollen som lobbyist som en åländsk EU-parlamentariker kunde göra nytta. Att ha titeln "Member of Parliament" gör att man kan lirka upp dörren till de allra finaste rummen med visitkortet. En dylik person med ett väletablerat nätverk skulle vara guld värld för Åland eftersom vi inte har direktkanaler till EU:s institutioner på samma sätt som medlemsländerna har via sina regeringar.  

 

Frågan om den uteblivna parlamentsplatsen är så angelägen att man borde stanna upp och fundera om vi skall fortsätta vara med i EU om den frågan inte lösts. Jag är en av undertecknarna på en hemställningsmotion som efterlyser en utredning om utträde ur EU, hur det skulle kunna gå till och vad det skulle innebära. Det skulle vara skäl att påskynda tillkomsten av en sådan utredning och, när den föreligger, låta ålänningarna i folkomröstning ta ställning till om Åland skall fortsätta sitt haltande EU-medlemskap eller om vi skall göra sällskap med de andra autonomierna i Europa som valt att stanna utanför. För om vi är ärliga mot oss själva så blev inte EU-medlemskapet riktigt vad vi tänkt oss. Istället för mindre gränser för handeln till EU blev det relativt sett högre murar, det enda som verkar ha fri rörlighet är narkotika och kriminalitet. Istället för ökad frihet att söka samarbete med andra länder och få minskat beroende av helsingfors blev vi totalt underordnade statsmakten till den del vi gav bort självstyrelse till EU.

 

 EU, som en gång började som stål- och kolunionen, bygger på fred och frihandel för Europa. För ett demilitariserat örike vars största inkomstkälla är förbjuden inom EU gör ett medlemskap inom unionen väldigt liten nytta. Tvärtom finns kanske större möjligheter i att vara utanför unionen.

 

Herr  talman!

Jag kallar mig gärna europe. Jag är för fred i Europa och för ett öppet Europa där länderna samarbetar men jag är emot att Ålands självstyrelse och Ålands folks hävdvunna rätt till självbestämmande kringsskärs mot vår vilja och utan att uppvägas av annan nytta.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Landskapsstyrelsens framställning angående lagstiftning om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. (FR 8/2002-2003).

Talmannen meddelar att det senare kommer att uppges tidpunkt för när ärendet remitteras till utskott.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 16 december kl. 13.00. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 14.09).