PLENUM den 13 november 2002 kl.  13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.  (Frånvarande: ltl Englund, ltl Boman och vtm Salmén).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Englund på grund av Svenska lantbruksproducenternas styrelsemöte. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Kulturutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående undervisning för barn med särskilda behov. (HM nr 2/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 27.11. Godkänt.

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 2:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 1/2002-2003).

 

Beslut är redan fattat om remiss till lagutskottet. Ärendet bordlades den 11.11.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Vid behandlingen i måndags av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen uppstod frågan om hur landskapsstyrelsen har agerat när det gäller regeringens proposition. Då svarade jag, sanningsenligt, att jag inte hade sett propositionen eftersom den endast lämnas till lagtinget och eftersom jag kom direkt från ett annat möte hit till salen klockan 13. Jag valde att inte svara exakt på vad landskapsstyrelsen hade gjort eftersom jag inte kunde dra mig till minnes exakt när och hurudant beslut som var taget.  Det är faktiskt omöjligt att komma ihåg alla beslut man tar. Dessutom anser jag att det är bättre att ta reda på fakta innan man uttalar sig. Det skulle jag önska att alla skulle göra så att man inte kommer med uttalanden som skapar vilseledande information, som i sin tur skapar obefogad oro hos våra studerande.

 

Lissabonkonventionen, som den här konventionen kallas, är däremot ingalunda okänd, varken för mig, för landskapsstyrelsen, för utbildningsavdelningen eller för lagtinget. Redan när försökslagen om yrkeshögskoleverksamhet antogs diskuterade man konventionens innehåll. På våren 1999 var jag tillsammans med vår utbildningschef i Bryssel på EU:s undervisningsministeriemöte och där diskuterade man fortsättningen, som är Bologna-deklarationen. I juni 1999 skrevs den under i Bryssel och en uppföljning har hålits i Prag 2001.

 

Allt detta är egentligen beskrivet i landskapsstyrelsens framställning om högskolelagen, som lagtinget antog för ett tag sedan. Högskolelagen finns nu och den fanns också i måndags i förvaltningen, stadfäst av presidenten, men den är inte föredragen ännu och därför hade jag inte kännedom om att den fanns. Förhoppningsvis kommer den att föredras nästa torsdag, då också den tillhörande förordningen torde vara klar för beslut.

 

Det huvudsakliga syftet med konventionen är att åstadkomma utveckling och förbättring av praxis för erkännande av examensbevis i EU-regionen. Man strävar alltså efter att öka den akademiska rörligheten, bl.a. genom gemensamma lösningar på praktiska erkännandefrågor. I september 2001, alltså för drygt ett år sedan, skrev undervisningsministeriet följande brev till landskapsstyrelsen:

 

”Ärende: Lissabonkonventionen, begäran om utlåtande.

Undervisningsministeriet avser göra en framställan hos utrikesministeriet om att konvention om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen skall ratificeras. Undervisningsministeriet ber Ålands landskapsstyrelse avge ett utlåtande om huruvida konventionen bör tillämpas i landskapet Åland och vilka åtgärder det förutsätter. Utlåtande önskas före utgången av oktober.

Överdirektör Arvo Jäppinen                       högskolerådet Leena Piirilä.”

 

Landskapsstyrelsen svarade i november ifjol, för ganska nära ett år sedan:

 

Ӏrende: Lissabonkonventionen.

Ålands landskapsstyrelse har den 13.11.2001 konstaterat att undervisningsministeriet avser att göra en framställning till utrikesministeriet om att Lissabonkonventionen ratificeras. Då konventionen nu är föremål för ratificering i Finland skall således det förfarande som gäller för ikraftträdande av internationella fördrag, innebärande att ärendet förs till Ålands lagting för bifall och som finns reglerat i 59 § självstyrelselagen för Åland, iakttas.”

 

Landskapsstyrelseledamoten och avdelningschefen undertecknade detta.

 

I motiveringen till propositionen, som egentligen skall betraktas som en information från regeringen till riksdagen, i kapitlet om ikraftträdande nämns Ålands behörighet i sista stycket.

 

Om eller när lagtinget ger sitt bifall till konvention åligger det lagting och landskapsstyrelse att se till att vår lagstiftning uppfyller konventionens bestämmelser, dvs. uppfylla kraven på utbildning, kraven på utvärdering och tydliga antagningsregler. Landskapsstyrelsens utvärdering hittills har visat att Ålands utbildningssystem uppfyller internationella regelverk. Här har vi STCW-konventionen som ett gott exempel.

 

Vid behandlingen i lagutskottet hoppas jag att lagtinget måtte höra lagberedaren Hans Selander, som i förvaltningen har hanterat dessa frågor.

 

När det gäller frågan om eventuell förteckning, huruvida den är med eller inte, kommer vi tillbaka till det som jag har redogjort för många gånger.  Artikel II.2 i själva konventionen säger så här: ”Vid undertecknandet eller deponeringen av ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet eller vid någon tidpunkt därefter skall varje stat, Heliga stolen och Europeiska gemenskapen underrätta en av depositarierna för denna konvention om vilka myndigheter som är behöriga att fatta olika slags beslut i erkännandefrågor.” Då är vi alltså tillbaka igen i den situation vi är i idag, dvs. att när vi har högskolelagen stadfäst och förordningen beslutad, vilket jag hoppas att blir nästa vecka så kommer vi att ha en lagstiftning som uppfyller det undervisningsministeriet i Finland har sagt, dvs. de vill att vi skall ha en högskolelag som anger att det är högskoleexamen samt allt annat som anges i högskolelagen, då är vi klara för att ange denna förteckning, som i och för sig betyder att vi anger att det är landskapsstyrelsen och högskolan som är myndigheten.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Den här informationen tycker jag att än en gång är ett tecken på att det system vi har inte fungerar när presidentframställningarna lämnas hit och vi inte vid remissen till lagutskottet kan få landskapsstyrelsens syn på saken. Om det inte går av politisk kutym att landskapsstyrelsen börjar läsa föredragningslistorna så att de vet vilka framställningar som är på gång och tar sig tid att förbereda sig och komma och informera oss här, så måste det bli den bakvända ordningen att man nästan med hugg och slag skall jaga upp en ansvarig minister för att få veta vad saken gäller. Antingen måste det här bli bättre förberett från landskapsstyrelsen eller så måste vi i lagtinget formalisera det på något sätt att vi får informationen när ärendena skall remitteras till utskottet. Det hade varit väldigt bra att få veta det här redan senaste måndag. Det här gäller naturligtvis inte bara utbildningsavdelningen utan alla de behörighetsområden där landskapet har kompetens och där vi skall ge vårt bifall eller icke-bifall till olika konventioner.

 

I det här fallet är det inte något problem med det formella förfarandet, utan det har gått till på rätt sätt. Det som är viktigt, åtminstone för mig, är att man inte här på slutrakan har lyckats få in Ålands högskola i förteckningen över de högskolor i Finland som är med i konventionssamarbetet. Det är säkert möjligt rent formellt att jobba in det senare, men det är bra mycket svårare. Nog skulle det vara viktigt, både med tanke på Åland och Finland samt själva konventionens slutliga deponering att det skulle vara med. Det är klart att det finns ett praktiskt problem här eftersom högskolelagen tillkommer här i åttonde minuten. Jag har tagit mig för att prata med undervisningsministeriet och de har inte reflekterat över att det finns någonting som heter högskola på Åland, så de har inte diskuterat det överhuvudtaget, men inte fanns det heller något motstånd mot att diskutera, inte fanns det någon ovilja, utan det fanns ingen kunskap om att en sådan här lag är på kommande och att den kommer att träda i kraft vilken dag som helst, och det har den tydligen redan gjort. Då kan man förstås välja att sitta här och vänta på det ena eller det andra beslutet och man får det inte att koordinera. Jag vet inte i vilken mån man på utrikesministeriet har följt upp frågan, men där finns också en kontakt, den ansvariga tjänstemannen Wrede.

 

Jag tycker faktiskt att det är dags att inse att vi ingår i ett alltmera integrerat system med omvärlden och att det måste finnas fortgående kontakt för att viktiga frågor för Ålands del skall bli beaktade i olika skeden av internationella fördrag. Det är klart att man kan sitta här och säga att i självstyrelsepolitiska frågor är den och den tvungen att göra si och så, men tåget går om man inte själv också ibland sträcker ut handen för att stoppa det för att man skall hinna på!

 

För min del tycker jag att lagtinget inte skall bifalla konventionen innan vi vet att Ålands högskola ingår i den nationella förteckningen över lärosäten som skall inkluderas i det här samarbetet, och det är mest en praktisk fråga, att någon måste se till att det blir gjort. Jag önskar att lagutskottet följer upp detta. Det har inte direkt att göra precis med själva behörigheten och hela den formella genomgången av att lämna sitt bifall, utan det gäller att se till det som är meningen med det här att det faktiskt genomförs på Åland och inte blir någonting som vi sedan står och gnäller över att det är någon tjänsteman som har vissa någonting, både på undervisningsministeriet och utrikesministeriet. Det behövs faktiskt inte mer än högst två telefonsamtal.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har haft många kontakter med undervisningsministeriet och där råder inga som helst tvivel om att vi är helt överens om hur det här skall handläggas, alltså på det sätt som jag har beskrivit många gånger. Jag vill också påpeka att vår lagstiftning, likaväl som man ser i propositionen att Finlands lagstiftning uppfyller konventionens bestämmelser, så uppfyller också vår lagstiftning konventionens bestämmelser. Det har vår lagberedare undersökt och det framkom också i beredningen av högskolelagen. Samtidigt gäller fortfarande det att när vi har högskolelagen med tillhörande förordning i skick, vilket vi kanske har nästa torsdag, tar vi upp förhandlingarna och det är man helt beredd på i Helsingfors. Men jag vill ändå hänvisa till artikel II.2 som medger att vi kan meddela depositarien, i enlighet med artikel XI.9, vilka myndigheter som är behöriga på Åland, dvs. landskapsstyrelsen och högskolan. Jag tror inte att det i sig är ett problem om det här kommer efteråt, men jag tror att det är bra om det utreds i utskottet.

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det som jag vänder mig mot är det oerhört formalistiska sättet att först måste ett beslut fattas och sedan börjar förhandlingarna; inte behövs det några förhandlingar om detta. Det är så givet att den lagstiftning vi har – det har landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson sagt upprepade gånger – uppfyller kriterierna. Det är de ansvariga tjänstemännens i Finland sak att se till att det tas med i förteckningen om lärosäten i Finland. Det är klart att det går att införa senare. Men varför göra på det här viset när vi ändå har så svårt att få åländska intressen beaktade när det gäller Finland och Åland – men om landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har bättre kontakter i Lissabon och Bologna kanske det underlättar!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av viss skattelagstiftning. (FR nr 4/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Framställningen gäller en anpassning av två skattelagar; den ena gäller avdragsmöjligheter för produktions- och turistföretagsverksamhet och det andra gäller skatteavdrag för sjöfarten kopplat till isklass. Lagarna gör att man förlänger dessa möjligheter framåt i tiden så att det också är parallellt med rikslagstiftningen. Det är alltså lagar som tillämpas i dag och som kommer att tillämpas för de gjorda investeringarna. Det betyder en fördel för de företag som omfattas av den här lagstiftningen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för andra behandling efter bordläggning ärende nr 4:

 

Stora utskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR nr 15/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 4.11.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Det utspann sig i det här i och för sig ganska invecklade och besvärliga ärendet en delvis animerad diskussion förra gången eftersom ärendet går in på två olika skatteformer, huruvida tonnageskatten är att betrakta som en inkomstskatt i landet eller som en näringsskatt av den form som stadgas om i självstyrelselagen, och att ett både och resonemang blir svårt att föra, och det är klart att ett både och resonemang blir svårt att föra.

 

För vår del i Frisinnad Samverkan har vi kommit till att lagen bör tas utgående från inkomstskatteresonemanget som Ålandsdelegationen har givit utlåtande om till landskapsstyrelsen. Vi har inte motsatt oss det i utskottsbehandlingen överhuvudtaget. Däremot har vi velat bredda diskussionen i samband med att ärendet kommer upp i den här formen till om inte skatten egentligen bör inrangeras under gruppen näringsskatter, som är vår egen behörighet enligt självstyrelselagen; det är en diskussion som har genomlevt hela tonnageskatten i självstyrelseförvaltningen och självstyrelseorganen, och vi menar att den skall fortsätta att leva trots att vi nu av praktiska skäl måste ge oss i den här specifika lagen, som landskapsstyrelsen själv i budgetframställningen skriver att inte kommer att ha någon betydelse, för den kommer inte att användas. Det gör att det är lättare att ta den så att man säkerställer att näringslivet – i det här fallet rederinäringen – vet vad som gäller.

 

Men det innebär inte att vi bör lämna frågan, utgående från det som finansutskottets ordförande Folke Sjölund sade, att man i riket i något sammanhang skulle ha bestämt sig för att näringsskatter inte mera finns i landet eftersom det inte finns i finsk lagstiftning, som han uttryckte sig (Från salen, ltl Sjölund: skattelagstiftningen)  Nu är det en väsentlig del i en mycket väsentlig finsk lag, självstyrelselagen för Åland; därför finns den kvar och vi från åländsk sida hävdar att den finns kvar. Ålandsdelegationen uttalade sig inte huruvida näringsskatteformen finns kvar, utan de uttalade sig för huruvida tonnageskatten, i den situation som råder i dag, skall inrangeras under den beteckningen.

 

Problemet kvarstår alltså: Vad är näringsskatter? Det är då del av en större principiell fråga som det här ärendet ger orsak till att vi tar upp och diskuterar, alltså  rent vetenskapligt inom skattelagstiftningen: Vad är näringsskatter? Vi har tidigare konstaterat, och fått godkänt, att passageraravgiften, den s.k. passagerarskatten, är en näringsskatt. Det är prövat. Vi har fått apoteksavgiften klassad som en näringsskatt: avgift av skattenatur. Vi har fått lotteriskatten klassad som icke-näringsskatt men ändå politiskt i landet som en näringsskatt, eftersom staten gick med på att återbetala den från Åland inkasserade lotteriskatten. Hur är det med de energiskatter som man framöver kommer att uppbära, till vilken del kommer de att kunna inrangeras under begreppet näringsskatt respektive andra skatteformer inom direkta skattesektorn?

 

Av det skälet och eftersom också tonnageskatten är oklar till den här delen, åtminstone framöver, när den kommer att få betydelse och när den kommer att bli den enda skatten som uppbärs av rederinäringen i landet, vilket den har blivit i vissa andra länder, kommer den att ha finansiell betydelse också för landskapet Åland och näringspolitisk betydelse. Till dess borde vi beträffande tonnageskatten också ha klargjort det på ett vetenskapligt sätt hur skatten skall uppfattas.

 

Därmed är vårt förslag att lagen kan antas. Vi kommer inte att komma med några ändringsförslag här i andra behandlingen, men däremot vill jag avisera ett klämförslag inför tredje behandlingen, som kanske blir om någon vecka, så att vi har möjlighet att fundera på detta klämförslag och det är därför jag aviserar det redan i dag:

 

Lagtinget hemställer om ”att landskapsstyrelsen för att säkerställa självstyrelsens behörighet utreder vilka typer av särbeskattning av företag som bör falla under beskattningsformen näringsskatter, särskilt då beskattningen såsom tonnageskatten riktas direkt mot företag inom viss bransch och inte är baserad på av företagen redovisade inkomster eller resultat.”

 

Jag tror att man kan få utredningar på det här området från olika skatteprofessorer och läroinrättningar kanske också som kan komma fram till olika resultat. Frågar man specialister i olika länder så kan man också få fram olika resultat, men jag vill framhålla att för självstyrelsens del är det här en mycket väsentlig fråga: Vad betyder det här begreppet och hur kan vi räkna med att kunna använda det, oss till fördel i framtiden? Eller skall vi acceptera att det successivt blir en nullitet i vår grundläggande lagstiftning? Vi tycker inte det och därför kommer vi i tredje behandling att föreslå en sådan kläm.

 

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Eftersom jag blev omnämnd i det här inlägget tänkte jag bara säga en kort sak. När det gäller vetenskapliga definitioner av olika skattebegrepp finns det ingen entydig och enstämmig absolut sanning kring det. Det beror på det att skattesystemen i olika länder har utformats helt och hållet utifrån politiska grunder, hur man har velat fördela skattebördan på dem som skall betala skatterna. Jag sade att i Finland utmönstrades begreppet näringsskatt ur finländsk skattelagstiftning för drygt tio år sedan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

I det anförande vi alla hörde – huruvida ltl Sjölund sedan har korrigerat stenografiska protokollet, vet jag inte – föll inte orden så utan det var i finländsk lagstiftning, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att ltl Sjölund nu redogör för vad han tycker. Han höll med mig om att begreppet i skatterätten är olika i olika länder och olika hos olika kunskapare. Det är därför ännu viktigare att vi, eftersom vi har begreppet i självstyrelselagen och det är en mycket väsentlig del av vår behörighetsuppfattning för självstyrelsens innehåll, att vi, med hjälp av landskapsstyrelsen kan få en så uttömmande redogörelse eller utredning som möjligt för begreppet. Det är i mycket mindre frågor men särskilt i många stora frågor i samband med EU-anslutningen som det gjordes vetenskapliga utredningar. Niklas Fagerlund gjorde flera och flera andra gjorde andra, och de har visat sig ha en väldigt stor betydelse i den fortsatta hanteringen av frågorna, så jag tror att det är klokt och förutseende att nu ta tillfället i akt, när vi är på väg att förlora en del av vårt behörighetsområde, att man låter göra en sådan utredning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Senaste gång den här frågan debatterades i lagtinget blev jag något förvånad och förundrad över ltl Roger Janssons anförande som utgick från grundlagsutskottets ställningstagande i den här frågan och att det här var en inskränkning av vår behörighet samt att Ålandsdelegationen skulle ha låtit sig övertalas eller att man följde grundlagsutskottet. Redogörelsen i dag är ju inne på en saklig bog:  grundlagsutskottet har ingenting med denna fråga att göra. Det är en riktig bedömning att i det här specifika fallet har ÅD och landskapsstyrelsen konstaterat att paketet som helhet inte är fråga om en näringsskatt.

 

Jag bemödade mig faktiskt efter den debatten att ta reda på att den här frågan faktiskt har förankrats i självstyrelsepolitiska nämnden och utgår därifrån vidare under hela proceduren, från, om jag minns rätt, 4 oktober 2001. Då tycker jag att när man i slutskedet kommer och säger att här är självstyrelsen i fara, det är en behörighetsinskränkning på gång, skall man verkligen ha torrt på fötterna. Jag konstaterade att så inte var fallet, så för min del är jag nöjd och jag vill som avslutning säga att debatterna om den här typen av frågor kräver saklighet, man måste ta reda på vad som gäller, man behöver inte alltid ha rätt, men att utnyttja viktiga samhällsfrågor för att försöka skapa oreda i självstyrelsepolitiken tycker jag att man undviker genom att hålla sig till sak. Jag konstaterar att hittills i dag har ltl Roger Jansson gjort det, så det tycker jag är en sak att tacka för.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tackar för detta utomordentligt positiva betyg och skulle glädja mig stort åt att kunna återgälda det. Men insinuationerna om mitt inlägg föregående gång och dess osaklighet och okunskap samt de insändare som liberalerna har levererat i tidningarna efter det gör att jag tyvärr inte kan kvittera artigheten. Det var mycket osakliga angrepp att jag inte skulle vara insatt i frågan och att jag inte skulle behärska beskattningsfrågorna på ett tillräckligt sätt för att få uttala mig i Ålands lagting. Jag tycker att jag har visat i hela debatten att jag har engagerat mig i de här frågorna och det är svårt att påstå att jag inte skulle ha haft rätt utgångspunkter i det jag har sagt. Jag kan också föra i bevis till den delen de diskussioner som genom åren, under de senaste åren också i grundlagsutskottet har förts när det gäller begreppet näringsskatter, och det var det jag hänvisade till i förhållande till den behandling av tonnageskatteproblematiken som vi nu har på vårt bord. Jag tycker att vi kan fortsätta på den inslagna linjen som vicelantrådet beträdde för en stund sedan och vara lite artigare mot varandra.

 

När det gäller behandlingen av tonnageskatteproblematiken i självstyrelsepolitiska nämnden, där jag själv har säte och stämma, så kan talmannen som är ordförande och övriga ledamöter påminna vicelantrådet om att varje gång frågan har varit upptagen av landskapsstyrelsen i nämnden har jag påpekat just detta, att låt oss från åländsk sida betrakta tonnageskatten såsom en näringsskatt och låt oss agera utifrån det! Men i den senaste behandlingen i självstyrelsepolitiska nämnden, där jag återupprepade min ståndpunkt, sade jag också att vi kan gå vidare med den här tillfälliga inkomstskattemodellen nu.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

För min del har jag ingen anledning att stå här och urskulda mig för någonting. Den här saken har behandlats i lagtinget på det sättet som landskapsstyrelsen har framställt det och det finns ingenting som har framförts som skulle ändra lagtingets beslut vad jag förstår så här långt. Det är så att när ÅD har fört fram sina argument i den här saken är inte näringsskatten som sådan prövad för alltid. Den kommer heller inte att få sin lösning på vetenskaplig grund. Det finns fyra-fem vetenskapliga skrifter kring skatten och det kan säkert göras fler, men den dagen vi prövar ärendet i lagstiftning via Ålandsdelegationen, högsta domstolen och presidenten, den dagen får vi också ett slutligt besked. Men i det här ärendet tycker jag att saken har fått tala till slut.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Vi kommer i samband med tredje behandling att få orsak till att ytterligare diskutera frågan om behovet av mera sakkunniga och vetenskapliga utredningar i ett bredare perspektiv än det som Ålandsdelegationen tillfrågades om när det gäller den här frågan. Jag vill påminna vicelantrådet om, när han säger att ingen vetenskaplig utredning kan föra frågan framåt, att de åtskilliga och goda vetenskapliga utredningar som landskapsstyrelserna tidigare har gjort har visat sig ha väldigt stor betydelse för många frågor i samband med EU-anslutningen, för åtskilliga frågor när det gäller tolkning av demilitarisering och neutralisering, men också när det gäller självstyrelsebehörighetsfrågor. Och varför man i den här specifika frågan när det gäller näringsskatter inte skulle ha samma inställning som har visat sig framgångsrik tidigare vore det säkert intressant att föra en lång diskussion om, men dagens plenum ligger knappast lämpligt till utan vi får återkomma till frågan i samband med tredje behandlingen.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Saken är klar! Vetenskap för saken framåt. Klokskap för saken framåt. Sakkunskap för saken framåt. Men vetenskapen kan i ett politiskt system inte avgöra saken; vi avgör saken i vårt parlamentariska system baserad på Rule of Law genom lagstiftningsprocedurer, genom domstolar och genom den konstitution vi har. Och det är en viktig sak att notera att i det här specifika fallet tas ett beslut - i framtida lagstiftning får vi ett svar på den här frågan så småningom.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 15/2001-2002 angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR nr 20/2001-2002 och HM nr 5/2000-2001). (Bordlagt 11.11.2002).

 

Ärendet bordlades den 11.11.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Med anledning av de synpunkter som kom fram senast föreslår jag att ärendet återremitteras till lagutskottet.

 

Ltl Perämaa: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Wickström-Johanssons förslag om återremiss.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Wickström-Johansson, understödd av ltl Perämaa, föreslagit att lagtinget enligt 53 § 2 mom. LO inhämtar nytt betänkande av lagutskottet. Den sakliga behandlingen av ärendet avbryts därför för fattande av beslut om ltl Wickström-Johanssons förslag. Önskar någon yttra sig om förslaget? Lagtinget har enhälligt omfattat ltl Wickström-Johanssons förslag och beslutat inhämta nytt betänkande av lagutskottet. Ärendets behandling avbryts i avvaktan på lagutskottets förnyade betänkande.

 

 

Föredras för enda behandling ärende  nr 6:

 

Finansutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående landskapsrevisorernas berättelse för år 2001. (RB 1/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Innan jag går in på själva berättelsen vill jag anföra en rättelse till betänkandet. Det är så att i förteckningen över sakkunnighörande på sidan 7 under ”Ärendets behandling” skall det göras en korrigering, nämligen så att namnet lagberedningschef Lars Karlsson mot vikarierande byråchef Lars-Erik Karlsson. Det skall också tilläggas en sakkunnig som saknades, nämligen landskapsrevisorernas ordförande Magnus Lundberg. Detta som rättelser.

 

Fru talman!

Finansutskottet har behandlat landskapsrevisorernas berättelse för år 2001 enligt vedertagen praxis. Finansutskottet har i stort sett omfattat revisorernas synpunkter, men på vissa punkter har finansutskottet anfört kompletterande synpunkter och framfört en del åsikter också. Jag skall kort titta igenom sakerna.

 

För det första när det gäller brand- och räddningsväsendets utveckling har vi erfarit och konstaterat att utvecklingen av brand- och räddningsväsendet genomgår en förändring på det sättet att man avser att samordna resurserna och effektivera verksamheten. Det här är ett arbete som pågår i en kommitté och det skall då resultera i en revidering av lagstiftningen och förhoppningsvis också en del åtgärder som just skall ge dessa effekter.

 

När det gäller finansavdelningen har utskottet noggrant gått igenom revisorernas skrivningar som rör landskapets bokslut för 2001. De slutsatser som revisorerna har kommit fram till omfattas av finansutskottet, dvs. i synnerhet landskapsrevisorernas farhågor om landskapsekonomins utveckling och finansutskottet vill understryka vikten av de föreslagna åtgärderna för en bättre anpassning till den rådande ekonomiska situationen i budgetering och hantering av landskapets finanser.

 

När det gäller social- och hälsovårdssidan finns det ganska mycket skrivet om ¨Ålands hälso- och sjukvård och där finns det en hel del synpunkter på den ekonomiska förvaltningen med sikte på förbättrade system för budgetering och uppföljning, dels intern inom ÅHS, men det vore också viktigt att rapporteringen av budgetuppföljningen inom ÅHS på ett så smidigt sätt som möjligt kan överföras till landskapsstyrelsens ekonomisystem för att alla berörda skall vara så uppdaterade som möjligt. Det är viktigt att ha så aktuell information som möjligt när det gäller den ekonomiska uppföljningen.

 

Den s.k. Sonkin-rapporten, som nu har kommit och som berör ÅHS och verksamheten inom ÅHS-organisationen osv., finns det nu rätt stora förhoppningar på att ÅHS:s styrelse skall kunna göra sådana förbättringar inom organisationen som innebär en bättre och effektivare användning av de resurser ÅHS förfogar över så att befolkningen får bästa möjliga sjukvård.

 

Inom utbildningsavdelningens förvaltningsområde har läroavtalsutbildningen granskats och där finns ett par saker som är påtalade. En sak är att det finns vissa praktiska problem för dem som går läroavtalsutbildning när det gäller att få den teoretiska undervisningen ordnad. Det är viktigt att det här sker på ett så praktiskt och smidigt sätt som möjligt. Men det är inte alldeles enkelt för våra utbildningsanstalter att alltid kunna samordna och ta med elever som går på läroavtalsutbildning in i sina utbildningsprogram när det gäller den teoretiska sidan: språk, matematik osv. därför att det måste också tidsmässigt kunna passa. Därför kan det också i vissa fall förutsätta att vissa teorikurser kan inhämtas i undervisningsanstalter också utanför Åland; det här måste man lösa på ett praktiskt sätt. En annan sak inom läroavtalssystemet är att man borde se över studiestödsystemet. Det är många gånger så att de som går på läroavtalsutbildning kanske är lite äldre än de som går gymnasialstadieutbildning och många är familjeförsörjare och då behöver man se över den ekonomiska situationen samt den försörjningsbörda de studerande har. Då bör man ha ett studiestöd som är anpassat i enlighet med det på ett rimligt sätt.

 

En sak som också finns med är frågan om examensbenämningar inom Ålands handelsläroverk. Det som har diskuterats mycket är vad man skall kallas när man har gått igenom handelsläroverkets utbildningsprogram. Begreppet ”tradenom” har diskuterats och det finns olika uppfattningar om det här. Skall man använda beteckningen tradenom eller skall man inte göra det?

 

Det som utskottet har erfarit är att i synnerhet de studerande själva, men också representanter för näringslivet föredrar att det finns en beteckning, i varje fall i slutbetyget, även om det kanske är en yrkesbeteckning och inte en examensbeteckning. Då anser de studerande att de behöver ha ett begrepp som är någorlunda bekant utanför landskapets gränser. Det finns förstås olika begrepp i olika länder och det som ligger närmast till hands enligt de studerandes uppfattning och också enligt representanter för näringslivets uppfattning är att man skulle använda begreppet tradenom. Det här begreppet är i varje fall känt i Finland och via Finland naturligtvis också känt i de internationella register som finns över examina avlagda i Finland. Den vägen får man ut informationen om det här.

När det gäller näringsavdelningens förvaltningsområde har den rätt mycket omtalade utarrenderingen av restaurang- och caférörelsen vid Jan Karlsgården diskuterats. Det har i debatten framförts åsikter om det handlar om en offentlig upphandling och att man därmed skall följa de regler som gäller för offentlig upphandling. Utskottet har i varje fall konstaterat att när det gäller den här typen av utarrendering av fast egendom som landskapet eller någon annan gör gäller inte de reglerna direkt som är tillämpliga på offentlig upphandling utan här gäller normala avtalsregler. Däremot är det självklart att det är viktigt vid en utarrendering att den som arrenderar ut fastigheten är tydlig om vilka villkor som gäller och vilka kriterier som kommer att gälla för bedömning av de olika anbud som kommer in så att man har objektiva kriterier att utgå från och att den som antar anbudet också kan motivera på ett hållbart sätt varför man har tagit ett visst anbud och förkastat andra anbud.

 

Vi har också gått igenom trafikavdelningens förvaltningsområde, där det är två saker. Det ena är en vägentreprenad där det har varit, om inte direkta brister, men i varje fall oklarheter kring hur entreprenaden har genomförts. Projektet landsväg nr 1 mellan Östanträsk och Näfsby har lett till att trafikavdelningen nu har sett över rutinerna när det gäller skötseln av dessa projekt för att strama upp dem och kanske få en smidigare hantering samt bättre kontroll över vad som händer så att slutresultatet blir det bästa möjliga ur landskapets/beställarens synvinkel.

 

Ytterligare har upphandlingen av m/s Grisslans driftsentreprenader gåtts igenom och här har finansutskottet inget att erinra annat än att utskottet inskärper att vissa förbättrade rutiner behöver införas och att juridisk sakkunskap bör anlitas för att få hållbara och bra avtal till stånd så att man undviker den här typen av konflikter som nu har uppstått kring just den här upphandlingen. Man måste lägga ner mycket arbete på både villkoren och kriterierna för upphandlingen när man gör upp den och sedan se till att man lägger ner ordentligt med arbete och sakkunskap på att skriva driftsavtalen så att de är juridiskt hållbara.

 

TALMANNEN: Den av ordföranden anförda rättelsen antecknas.

 

Ltl J-E Mattsson:   

Fru talman!

Med risk för att upprepa en del av det som utskottsordförande har sagt vill jag ändå säga några ord om vårt betänkande, kanske främst om de saker som har kommit fram i landskapsrevisorernas berättelse. Vi omfattar i stort det som revisorerna framför men har tittat lite närmare på en del av punkter och har synpunkter på det som kanske ligger lite utanför det som revisorerna säger.

 

När det gäller brand- och räddningsväsendet ser vi det som en positiv sak att man skulle kunna samordna räddningsväsendet och oljebekämpningen. Landskapsrevisorerna säger att detta skall övervägas, men jag tror att det skulle vara bra om man inriktar sig på den här biten och också med anledning av vår budgetsituation föreställer jag mig att man kunde erhålla vissa samordningsvinster även med ekonomisk betydelse för framtiden.

 

När det gäller elmarknadslagstiftningen har vi en mycket kort skrivning. Det är utskottets erfarenhet att landskapsstyrelsen håller på med en elförsörjningsplan och det skulle vara nödvändigt att åstadkomma den som arbetsredskap i framtiden för att erhålla nödvändiga samordningsvinster även här och framför allt att åstadkomma en sänkning eller åtminstone jämförbara elpriser över hela Åland. Det finns i dag ägarintressen och annat som gör att det här inte är alldeles perfekt. Det skulle gå att åstadkomma förbättringar även där.

 

Inom finansavdelningens förvaltningsområde handlar det mycket om ÅHS och budgetuppföljningen för ÅHS mot finansavdelningen vid landskapsstyrelsen. Här har vi erfarit att man har använt sig av för det första olika dataprogram, det finns kommunikationsproblem som gör att den ekonomiska uppföljningen inte ligger i tid s.a.s., man har en försenad rapportering till landskapsstyrelsen som inte ger landskapsstyrelsen insyn i hur verksamheten löper. Det skulle vara nödvändigt för både landskapsstyrelse och ÅHS att man är up-to-date.

 

Sonkin-rapporten om ÅHS-verksamheten har vi läst i utskottet och kommit fram till att där finns en hel del även goda men framför allt negativa åsikter som föranleder uppföljningar och också förändringar i ÅHS-verksamheten. Vi föreslår också att en del åtgärder måste göras som skulle förbättra verksamheten inom ÅHS, så att man inte hamnar i den situationsom nu uppdagats att det kommer en kraftig tilläggsbudget till lagtinget. Jag säger inte i sak att det är något fel i att man måste ha mera pengar till sin verksamhet, men man borde i ett mycket tidigare skede kunna påtala att någonting håller på att löpa över ramarna.

 

Vi anser också att det är väsentligt att ansvarfördelningen mellan landskapsstyrelsen och ÅHS:s styrelse och ledningsgrupp förbättras. Vi föreslår i vårt betänkande att det bör vara så att reglementet för ÅHS i framtiden skall fastställas av landskapsstyrelsen för att skapa återkopplingen att landskapsstyrelsen verkligen har ett inflytande över ÅHS:s verksamhet utöver att fastställa en rambudget, som vi vet att under de flesta år har förorsakat tilläggsbudgeter som lagtinget i samtliga fall har sagt ja till utan inskränkningar, man har t.o.m. sagt ja med plus, att man skulle vilja ge ännu mera pengar! Det är alltså en mycket högprioriterad verksamhet inom det åländska samhället.

 

Jag förväntar mig en uppföljningsplan med åtgärder för att förbättra resultatuppföljningarna inom ÅHS i framtiden med anledning av framför allt Sonkin-rapporten men kanske också revisorernas skrivning och finansutskottets betänkande.

 

När det gäller ÅHS:s bostadsbestånd instämmer utskottet i det som landskapsrevisorerna säger. Vi har också erfarit att bostadsbeståndet nu har reducerats till en viss del och jag får säga att det står väl i relation till de ekonomiska krav som vi kan ställa på ÅHS, att man inte skall förfoga över mera bostäder för sin personal än vad som är nödvändigt, men det finns ändå en liten brasklapp och det är att man måste ha ett space, ett extra utrymme, för att kunna få den personal man behöver från tid till annan.

 

När det gäller läroavtalsutbildningen har vi erfarit att det är en mycket bra sak som har införts i landskapet Åland. Det är ett ganska stort antal elever – vi kallar dem det fastän de är vuxna – i utbildning, det torde vara 60 stycken. Det som egentligen saknas är ett lagrum för att upprätta avtal mellan de teoretiska studietimmarna som skall förrättas i skolor. Det står ingenting i läroavtalsutbildningslagen om detta, men det står heller ingenting i skolornas läroplaner att de är skyldiga att upprätthålla teoretisk utbildning för dem som går i läroavtalsutbildning. Jag vill påpeka att det är en brist i dag; man har på ett mycket gott sätt löst detta, men det har inte gått att lösa i alla sammanhang. Det är också en sak som man får titta på om det behövs lagrum för detta.

 

När det gäller Ålands handelsläroverk står det som rubrik rent konkret, men när det gäller högskoleutbildningen på Åland som sådan är det viktigt för den nya styrelsen för högskolan på Åland att ta fram yrkesexamina eller yrkesbenämningar för de elever som blir utdimitterade härifrån. Det är en förväntning från de studerandes sida, det är en skyldighet för skolan att se till att de som har fått en utbildning har en yrkesbenämning som går att härleda till det man har fått utbildning om. När det gäller den omtalade tradenomexamen har vi fått en skriftlig inlaga från Vikinglinjen att man vid annonsering skriver att man kommer att anställa en tradenom.

 

Andra frågor som kommer upp är Jan Karlsgårdens arrende och upphandlingar på trafikavdelningens förvaltningsområde. Vi har för tillfället i finansutskottet en motion som handlar om lagstiftning om upphandling under EU:s tröskelvärden. När det gäller Jan Karlsgårdens upphandling är det så att vid uthyrning av fast egendom omfattas den inte av lagstiftning om offentlig upphandling. Däremot är det bara att konstatera att det är nödvändigt att alltid upprätta klara skriftliga regler som finns tillgängliga för alla som så önskar så att man vet vad man utgår från. Där delar vi landskapsrevisorernas åsikter. Klara regler gäller också inom trafikavdelningens förvaltningsområde rent specifikt; när det gäller landsväg nr 1 mellan Östanträsk och Näfsby var det i upphandlingen otillförlitliga grunder som förutsätter mycket mera arbeten som inte fanns och som förorsakade tilläggskostnader, sedan påtalades det här i salen i remissen att det skulle ha varit en dålig dokumentation om hur jobbet fortlöpte, dvs. protokollen som fördes fanns inte tillgängliga och det slarvades med justeringen av olika orsaker. Vi har fått reda på att man efter den debatt som har varit har tagit påpekandena till sig och lovat att det skall vara bättre i framtiden. Det gäller också själva projekteringen för för upphandling av vägbyggen och liknande.

 

När det gäller trafikavdelningen handlar det också om färjentreprenader och då är det mycket viktigt att man har dem upprättade på ett sådant sätt att reglerna är glasklara, att man inte efteråt kan sitta och diskutera om att den ena har gjort si och den andra har gjort så. Vi har tagit del av de interna revisorernas protokoll och några fel från landskapsstyrelsen har inte begåtts, men däremot är det skäligen nödvändigt att göra en översyn av upphandlingsrutinerna

 

Ltl Lindholm:

Fru talman!

Vi har fått finansutskottets betänkande och jag måste säga att det ger inte så mycket matnyttigt, mindre åtminstone än vad jag hade väntat mig. Det var en ganska livlig remissdebatt och det kom upp mycket bra frågor som jag tycker att finansutskottet inte riktigt har penetrerat.

 

Jag önskar klarlägganden om tre olika saker och jag börjar med upphandlingen av m/s Grisslans driftsentreprenader. Där säger finansutskottet: ”Utskottet har tagit del av en intern revisionsrapport angående upphandlingen av driftsentreprenaden med m/s Grissland. På basen av denna rapport kan utskottet konstatera att landskapsstyrelsen inte har förfarit lagstridigt eller annars felaktigt.” Det är verkligen konstigt att utskottet säger att landskapsstyrelsen inte har förfarit lagstridigt eftersom vi inte har en lag om upphandling. Hur kan man då förfara lagstridigt! Det här tycker jag att kräver en förklaring från finansutskottets sida. Det sades också i remissen att eftersom det inte finns någon lagstiftning om offentlig upphandling borde man följa tidigare praxis, vilket man inte gör i dag, men det säger man heller ingenting om i finansutskottets betänkande.

 

Den andra frågan jag har gäller trafikavdelningens förvaltningsområde, alltså om – och nybyggnad av landsväg nr 1 mellan Östanträsk och Näfsby. I remissen frågade jag om det berg som helt plötsligt hade kommit upp-ploppandes från ingenstans, som man inte hade räknat med och som kostade närmare 1 miljon i tilläggsanslag. Till det kan jag kanske söka mig ett svar när man säger att utskottet har erfarit att ”rutinerna vid trafikavdelningen har ändrats” och att ”ett nytt kontrollsystem har dessutom införts”. Vilket är det kontrollsystemet? Hur har rutinerna ändrats? Det skulle vara väsentligt att få svar på de frågorna.

 

Det tredje och det sista som jag kanske har läst lite mera på gäller ÅHS. En sak som jag tycker att är bra här är meningen: Enligt utskottet bör ansvaret för målformuleringar, budgetering och uppföljning finnas på avdelningsnivå. Det här är någonting som vi har diskuterat väldigt mycket inom ÅHS:s styrelse och det här är någonting som vi faktiskt också tycker att det borde vara. Där finns det personer som i sitt ämbete också har tillläggslön för detta arbete, så det är där det här skall förekomma.

 

Sedan är det en sak som jag funderar på varför man överhuvudtaget, men jag kan väl tänka mig varför man har gjort det, men varför man har skrivit om det kan jag inte riktigt förstå. Det är angående reglementet: ”…enligt utskottet bör landskapsstyrelsen överväga om reglementet för ÅHS i framtiden bör fastställas av landskapsstyrelsen”.  Jag kan förstå, eftersom jag ser vem man har hört i finansutskottet, varför man har diskuterat saken. Detta är nämligen en väldigt viktig fråga för ÅHS:s ledningsgrupp. Det här har vi också diskuterat väldigt många gånger inom ÅHS:s styrelse och åtminstone från den politiska sidan är vi eniga om förfaringssättet angående reglementet och vi tycker att det är bra som det är i dag, men ledningsgruppen tycker inte det, av naturliga skäl. Jag ifrågasätter om finansutskottet riktigt vet vad reglementet är för någonting. Reglementet är ett delegeringsdokument för styrelsen. Skulle vi inte ha det delegeringsdokumentet skulle styrelsen ju göra allt. Dokumentet talar om till vem vi delegerar och på vilket sätt. Därför undrar jag faktiskt om man verkligen förstår det förslag som man kommer med. Jag tycker att det i så fall skulle vara intressant att höra på vilka grunder man tycker att det här skulle vara ett bättre alternativ än det som vi har i dag. Det skulle antagligen betyda att vi inte behöver någon styrelse! Det kunde förstås vara en sparåtgärd i dessa tider att vi inte har någon styrelse, utan landskapsstyrelsen har hand om hela den här butiken, men vi behöver inte heller någon ledande tjänsteman eller någon annan i ledningsgruppen, för den personen har vi då på social- och miljöavdelningen!

 

Det här är ett problem som har uppkommit och som vi har varit oense om mellan styrelsen och ledningsgruppen på grund av ett enda ärende. Under alla de år jag har varit med i ÅHS-styrelsen har det förekommit en enda gång där vi har återkallat ett delegeringsbeslut och det gällde när sjukvårdschefen hade utsett en basenhetschef bland flera sökande och där ÅHS-styrelsen hade andra värderingar och prioriteringar än sjukvårdschefen. Då återkallade vi delegeringsbeslutet och styrelsen tog i stället beslut om att utse den basenhetschef som också nu är verksam på OP, IVA och anestesi. Jag kan i och för sig förstå kopplingen eftersom också då ltl Folke Sjölund var med som suppleant för en annan liberal i ÅHS-styrelsen och vi var inte riktigt överens där heller i den här frågan, så det kan hända att den här funderingen finns kvar från ltl Sjölunds sida. Men ni andra i finansutskottet skulle jag gärna höra, vad man har för funderingar runt det här. Det här är i så fall fråga om en väldigt stor lagändring som skulle behöva till och jag tror inte att det är speciellt lyckat.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag skall bara kommentera det sista om ÅHS-reglementet. Jag kan berätta för ltl Lindholm att jag känner mycket väl till ÅHS-reglementet. Jag var själv med i den styrelse som utarbetade det första reglementet och som gick igenom hela ÅHS-organisationen inkluderande den filosifi vi hade då med organisationen, som gick ut på en mycket långtgående delegering. Jag var också med om att gå in för en princip om att ÅHS skulle själv hantera sitt reglemente. Men det var då det! Det var 1993-94. nu har det hänt en hel del sedan dess. ÅHS har utarbetat sitt reglemente och det finns ingen som har föreslagit att något annat skall ske i framtiden heller. Det betyder ingen förändring när det gäller ÅHS:s eget arbete och ÅHS:s uppgift att själv utarbeta sitt reglemente. Den enda förändringen är att landskapsstyrelsen skall ha möjlighet att titta på reglementet och om det är någonting som landskapsstyrelsen kanske tycker att borde förändras eller har frågor eller liknande, så skickar man det tillbaka till ÅHS för att ÅHS själv skall ta ställning till de frågor och propåer som kan komma från landskapsstyrelsen och svara landskapsstyrelsen. Det innebär inte några radikala förändringar när det gäller ÅHS:s organisation.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Den tanke som slår mig är, när ltl Sjölund ger den här historiebeskrivningen och säger att nu är det annorlunda, att vad är det som är mer annorlunda än förut? Är det det att oppositionen i ÅHS är så stark i dag (Från salen: det är sant det!) Är det det som är felet att man hellre vill ta det här tillbaka till landskapsstyrelsen? Då tycker jag att ltl Sjölund bör tala med sina ledamöter i ÅHS:s styrelse så att man kanske aktiverar sig lite mera där i stället!  Vad skulle det vara som är annorlunda för landskapsstyrelsen i dag? I dag har de ansvariga landskapsstyrelseledamöterna möjlighet att ta del i mötena. Det är bara det att det finns inget intresse i dag från de ansvariga ledamöterna i landskapsstyrelsen att göra det. Vi har saknat och vi har bett om att ansvariga ledamoten skulle komma till våra möten, men han gör inte det! Det är väldigt svårt att föra en dialog, speciellt för oss som sitter i opposition med ansvariga landskapsstyrelseledamöter när de inte ens kommer på våra möten!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag inbillade mig faktiskt och trodde att den här diskussion rörde frågan om ÅHS:s reglemente och hur det skulle hanteras. De övriga sakerna och utfallen som ltl Lindholm framför kanske skulle passa bättre i något annat sammanhang. Den erfarenhet som vi nu har fått av ÅHS-organisationen under de år den har fungerat är att det behövs ett bättre samspel mellan ÅHS och landskapsstyrelsen. Det skulle kunna vara ett sätt att se till att också landskapsstyrelsen kanske mera engagerar sig i ÅHS-organisationen genom att landskapsstyrelsen också måste ta ställning till just sådana frågor som ÅHS-reglementet och sådant. Det betyder de facto ingen inskränkning av ÅHS:s styrelse arbete.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Så länge inte fru talman klubbar så talar jag om den sak jag gör! Fru talman brukar klubba av när det anses vara nog s.a.s. Det är i allra högsta landskapsstyrelsens inflytande vi talar om. Det är det jag säger att man redan i dag med nuvarande system har det, om det är så att man vill ha det!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är inte alls förvånande att kritiken mot finansutskottet kommer från ltl Lindholm - i stället för att gå in sakfrågorna kritiserar man utskottet. Jag tycker att det är väsentligt att titta på utskottets enhälliga betänkande, alla fem i utskottet står bakom det: frisinnade, centern, liberalerna och socialdemokraterna. De obundna har inte varit närvarande den här gången, de har en ersättarplats där och i och med det har man också närvarorätt, men den har inte använts. Jag har en relativt tjock lunta med utskrifter av det som jag har hört i utskottet; vi har gjort en mycket noggrann genomgång av landskapsrevisorernas rapport och kommit med eniga synpunkter. Ingen har tillfört någonting och ingen har undanhållit någonting. Vi har haft 18 hörande och det är mycket för en revisionsrapport.

 

När det gäller sakfrågorna ställer jag frågan till ltl Lindholm: Har hon inte tagit del av Sonkin-rapporten och vet att det finns problem i ÅHS? Har hon inte tagit del och uppfattat att det finns problem i rapporteringen mellan ÅHS och Ålands landskapsstyrelse, där vi har bett landskapsstyrelsen att överväga om man borde ändra reglementet. Det är ingen kritik i sak till ÅHS:s styrelse, men är det så att ltl Lindholm inte har tagit till sig Sonkin-rapporten, inte heller har hört budgetbehandlingen här i lagtinget, där nästan varje parti har uttalat att ÅHS lever ett liv för sig, lagting och landskapsstyrelse lever ett annat liv. Det finns ingen återkoppling mellan ÅHS och landskapsstyrelsen. Det är allmänt känt av alla här.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag förbehåller mig rätten ställa frågor till vederbörande utskott och jag tycker inte att man på det sättet måste tycka att man behöver ställa sig i någon försvarsställning utan det är helt motiverade frågor som kräver motiverade svar. Det är det enda jag begär.

 

Vi har gett utlåtande om Sonkin-rapporten från ÅHS:s styrelse och vi tyckte inte att den var så uttömmande som kanske finansutskottet tycker. Vi som kanske arbetar lite närmare organsiationen tycker inte att den är speciellt belysande när det gäller problemen. Man har också tagit itu med många av de problemställningar som nämns i rapporten.

 

När det gäller att förhållandet mellan landskapsstyrelsen och ÅHS inte skulle fungera tror jag att det inte är ÅHS:s styrelses problem utan det är i så fall landskapsstyrelsens problem, inte vårt.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är precis det vi också säger, att inte är det ÅHS:s styrelse som pekas ut någonstans, utan det är kontakterna från ÅHS som organisation, helheten ÅHS, och det är också den som Sonkin-rapporten tar upp och kommenterar. Då ställer jag mig frågan: Är det så att ltl Lindholm, till skillnad från landskapsrevisorerna, till skillnad från finansutskottet, till skillnad från Sonkin-rapporten, tycker att allt fungerar perfekt? Jag har definitivt också rätt att svara på mitt sätt, hoppas jag!

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Nej, jag är väl medveten om att förhållandet landskapsstyrelsen och ÅHS:s ledning, speciellt den politiska ledningen inte fungerar och jag säger att till den delen finns det precis sagt hur det skall fungera i dag. Vi har bett och vi har önskat, vi har skickat hälsningar till majoritetspartiernas representanter att vi önskar ha ansvariga ledamöter med där så att vi kan diskutera de problemställnngar som finns, så att vi inte behöver skicka brev till varandra. Skulle ansvariga ledamöterna vara där, så kunde vi föra en diskussion och komma framåt. Det skulle underlätta arbetet väldigt, väldigt mycket.

 

Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det var många frågor som ltl Lindholm ställde och alla går knappast att svara på i en replik. Men när det gäller felprojekteringen i Näfsby berodde detta på en massa olyckliga omständigheter. Däremot vet vi att trafikavdelningen nu har infört andra rutiner och anlitar utomstående projektörer för att sådana här misstag inte skall hända i fortsättningen.

 

När det gäller reglementet är åtminstone min erfarenhet den att under alla dessa år som jag har suttit i lagtinget har landskapsrevisorerna haft ganska mycket att säga när det gäller ÅHS och i många fall har jag också hört att bara vi får ett nytt reglemente, så skall saken ordnas och bli bättre! Det skall bli styrning och uppföljning och det skall gå att hantera organisationen på ett bra sätt. Nu har man ett nytt reglemente och fortfarande går inte de ekonomiska bitarna ihop. Vi får varje år tilläggsbudget på tilläggsbudget. Det är tydligt så att det finns brister i styrdokumenten med budget, verksamhetsplan och budgetuppföljning. Vi säger inte från finansutskottet att landskapsstyrelsen skall fastställa reglementet, utan att man skall överväga om man skall göra det. Det kräver antagligen en politisk diskussion.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tackar ltl Sjöblom för det första svaret som jag får angående de frågor jag ställde. Det skall väl vara kvinnfolk till att göra det, antagligen, för att förstå vad man säger! När det gäller diskussionen om reglementet i lagtinget har jag alltid uppfattat den så att det man skulle vilja återta är just delegeringen inom ÅHS, att man skulle vilja styra den mera upp till styrelsen när det har börjat visa sig att det går åt fel håll. Där kan jag hålla med om att man kan göra det. Men att återföra hela reglementet till landskapsstyrelsen undrar jag om är det rätta.

 

 

 

Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman! Delegeringen har alltid varit det stora problemet, delegeringen har gått för långt och styrelsen har inte insyn i vilka beslut som fattas och vad de ekonomiskt leder till osv. Den diskussionen har pågått i flera år. Men när det gäller att landskapsstyrelsen skulle fastställa reglementet har åtminstone jag utgått från att det är ÅHS-styrelsen som utarbetar sitt interna delegerings- och arbetsdokument för att sedan endast få det fastställt av landskapsstyrelsen. Det är inte landskapsstyrelsen som skall peta i detta dokumentet utan det skall fastställas och då måste man antagligen ha en lite mera informell och politisk diskussion om vad styrdokumentet skall innehålla, som alltså är reglementet. Jag medger att detta är ingen lätt fråga, men om ÅHS i dag skriver ett reglemente och delegerar för mycket så har varken styrelsen eller landskapsstyrelsen kontroll över ekonomin. Vi ser igen det här året att det har förekommit i offentligheten att ÅHS överskrider sin budget och att vi lagtinget väntar på en tilläggsbudget som kommer att ta upp ett antal miljoner. Någonstans är det fel på styrningen, och reglementet kan eventuellt reda upp det, men det måste väl annat till också.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Häggblom: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 27 november. Orsaken till det är att ltl Boman har engagerat sig i denna debatt tidigare, men han är sjukskriven och för att han skall ha möjlighet att delta i debatten om betänkandet och att också hela landskapsstyrelsen kan vara närvarande när denna viktiga berättelse behandlas föreslår jag alltså bordläggning.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

När det gäller ÅHS har vi mycket att tycka, och det kommer vi säkert fortsättningsvis att ha och jag tror inte ens att vi är unika i det sammanhanget. Ser vi oss omkring i Norden, i världen, i Europa i dag, så vad diskuterar man? Jo, hälso- och sjukvårdsfrågor. Det är stora utmaningar för alla delar a världen, vågar jag nästan säga, så det är bara en av de gånger som ÅHS kommer att vara på tapeten.

 

När det gäller Sonkin-rapporten, så har många hänvisat till den och varit mer eller mindre imponerade av den. Personligen måste jag nog säga, att inte var det så mycket aha! jag fick när jag läste den; det var mycket av de saker som vi alla nästan var medvetna om, men som han har satt på pränt. Det kanske behövdes att någon utifrån skrev ner det som vi egentligen visste, men det fanns, som sagt, ingenting som åtminstone jag när jag läste detta sade ”oj,då, är det på det här sättet!”, utan det var mera igenkännandeord som fanns.  Det som jag vill ge som budskap är: använd sunda förnuftet när man tittar vidare på hur ÅHS skall fungera i framtiden så att det blir en modern organisation, och det är många utmaningar på vägen. För åländska förhållanden är det en stor organisation; i ett större sammanhang är fortfarande ÅHS inte en så stor organisation. Jag har alltså fortfarande förhoppningar om att ÅHS skall bli bättre och bättre vartefter tiden går.

 

Det fanns en annan rapport som tog fram personalens trivsel inom ÅHS och den tycker jag faktiskt att gav mera tankar och mera funderingar, så jag vill passa på och säga att där tror jag att ÅHS:s styrelse har mera att hämta än från Sonkin-rapporten när man går vidare med att utveckla ÅHS.

 

Det har diskuterats mycket om reglementet och var det skall fastställas och jag tycker att redan nu står det ”överväga” och det innebär att man troligtvis kommer att överväga att det inte behövs. Det finns många möjligheter om man utgående från lagen vill på något sätt tydliggöra verksamheten vid ÅHS och binda den närmare. Det är förordningsinstrumentet som ges i lagen och det har överhuvudtaget inte använts hittills, mig veterligen, så man har möjligheter att via förordning förtydliga det man önskar med ÅHS.

 

En annan fråga som har varit uppe här är tradenom och när jag har varit med ett tag måste jag erkänna att på den tiden jag hade hand om utbildningen kom jag med ett förslag till landskapsstyrelsen om att nu skall de heta tradenom. Men då talade mina kolleger om, att vad kommer du med för någonting egentligen, det var nog ganska dumt! Jag insåg själv att det var nog kanske dumt, så jag köpte tanken och efter det har jag haft väldigt svårt att tycka benämningen tradenom. Man måste kunna hitta på någonting annat eller så förstår jag fortfarande inte – antaligen är jag dum – varför det är så otroligt viktigt. Oftast när man ser på ansökningsannonser är det ekonomisk utbildning på högskolenivå eller på gymnasialstadienivå osv. Inte är det så hemskt ofta man har exakt titel, men inte är det en så stor fråga för mig mera, utan är tradenom det absolut nödvändiga så vet jag inte hur länge man skall strida mot det.

 

Läroavtalsutbildningen har också diskuterats och jag kommer ihåg när det var remiss att jag sade att det kunde vara skäl att fundera på om det är moget att överföra den till en skola t.o.m. eftersom det är skolorna som ändå skall ha hand om den teoretiska utbildningen och det har varit vissa svårigheter på vägen. Jag har sett att på fastlandssidan har man ofta en skola som är huvudman. Jag vet inte om man närmare undersökte detta i finansutskottet, men det finns säkert orsak att titta på lagen. Det var en ramlag och när den togs var man ganska osäker vad som var bäst och man var rädd att binda sig till något konkret som skulle låsa en utveckling. Nu har man haft det i ganska många år, så det finns säkert skäl att justera den när man vet mycket mer om hur det går i praktiken. Det finns säkert utvecklingsmöjligheter inom läroavtalsutbildningen, för det är ändå en utbildning i tiden i dag, så det gäller att hålla den så bra som möjligt.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

När det gäller titeln tradenom väcker den alltid lite känslor. För mig står det ganska klart att politiskt har man valt bort den. Frågan är alltså om det är rätt eftersom näringslivet och de studerande gärna vill ha den. Nog måste man som politiker ändå kunna ta till sig också de åsikterna och tankarna. Under den tid som vi har behandlat landskapsrevisorernas berättelse har det faktiskt i lokaltidningarna funnits tre annonser som har sökt efter tradenom, så inte är det någonting som inte näringslivet frågar efter. Då är frågan om det skall heta så eller icke. För de studerande har åtminstone jag i finansutskottet uppfattat att titeln är jätteviktig, vad man blir. Man är t.o.m. beredd att avsluta sina studier och resa till riket och gå sista året för att det inskrivet i sina betyg att man har gått den här utbildningen, som innehåller så och så många studieveckor för ekonomi- och marknadsföring och att det leder till yrkestiteln tradenom. Det är antagligen ingen lätt fråga att lösa, eftersom det från näringslivet och de studerande finns en helt annan synpunkt på frågan än den politiska.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!  Jag slutade mitt anförande med att säga, att det är väl inte hela världen. Jag tycker fortfarande inte tradenom, men om all bevisning går in för att det absolut måste vara det så inte tänker jag slå pannan blodig för den sakens skull. Jag är fortfarande förvånad och det skulle vara intressant att veta om de som är tradenomer s.a.s. innehållsmässigt inte har fått de utannonserade tjänsterna och inte har kunnat söka dem därför att de inte hade det papperet. Nog måste det ändå vara innehållet, vad de har studerat, som är avgörande. Jag tycker att mer och mer kan man, åtminstone på högskolenivå, plocka ihop sin utbildning väldigt individuellt, man läser olika saker, olika många studieveckor eller poäng och det är väl innehållet i vad man har studerat som mer och mer börjar bli avgörande och därför förstår jag inte riktigt tradenomdiskussionen. Men, som jag sade tidigare, i den här frågan är jag kanske lite dum!

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman! Inte tror jag att ltl Lindeman är dum på något sätt. Det kan jag inte hålla med om. Men det gäller den här problematiken att inte tycka om. Om ltl Lindeman inte tycker tradenom, så betyder inte det att inte de studerande tycker om tradenom. Det är precis som att säga, att jag tycker inte om kock, utan det skall heta kokerska! Man kan inte hålla på och säga vad det skall heta, utan det är fråga om vad som är allmänt vedertaget för att man skall veta vad det är. (Från salen: ”kokare”) Jo, det kan ju heta kokare lika bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjölund:

Herr talman!

Bara en kort sak om detta med tradenomhistorien. Det är det att de fanns faktiskt av de studerande sådana som ansåg sig mer eller mindre förda bakom ljuset, dvs. att de hade förespeglats när de inledde sin utbildning att den utbildningen skulle sluta i en tradenomexamen. Vad som har skett där kan vi naturligtvis inte exakt veta. Men det finns ungefär 20.000 i Finland som har avlagt tradenomexamen.

 

När det gäller frågan om läroavtalet och just teoriutbildningen för dem som går läroavtal har det visat sig att det är ganska svårt att ordna teoriutbildningen av den enkla orsaken att de som går på läroavtalsutbildnng har väldigt olika tidtabeller för när de har teoriperioder, när de har praktiska perioder och sådana saker. Det finns alltså problem att samordna det här med arbetsgivaren  ena sidan och skolorna å andra sidan. Det finns ungefär 100 nu som går på läroavtalsutbildning på Åland; det finns också skolor på rikssidan som ger denna teoretiska utbildning och det kan vara skäl för oss att överväga att faktiskt låta elever fara dit därför att de har elevunderlag som är många, många gånger större och därför finns det ett underlag som gör att det går att upprätthålla en fast skola för detta. Hos oss har vi inte några sådana volymer och har inte möjligheter att komma upp i dem heller, så det är detta som är problematiken.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

Jag tog upp möjligheten att koppla det till en skola för att jag är medveten om att det skolorna inte själva har inom sitt ansvarsområde väldigt tydligt är svårare att nå samförstånd om än om de känner att det är vi som har ansvaret, men jag är också fullt medveten om att man fortsättningsvis måste köpa tjänster också utifrån.

 

När det gäller tradenomdiskussionen och att det är 20.000 i Finland, men tänk på alla som utbildar sig i Sverige och som skall konkurrera med samma och som inte har tradenomexamen utan har sitt högskolebetyg, så det beror precis på om man tittar öster- eller västerut – jag tycker att vi skall titta rakt fram!

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Handelsutbildningen som vi har inom ramen för yrkeshögskolan finns det en parallell till i Finland. Däremot finns det ingen lika tydlig parallell i t.ex. Sverige; man har strukturen upplagd på ett annat sätt och det skiljer sig från land till land, så det är ingen lätt sak. Det stora problemet är att hitta en vettig benämning som kan vara allmänt accepterat och jag vet att det var oerhört svårt i Finland t.o.m. att komma till begreppet tradenom. Det är nu det som finns.

 

Ltl Holmberg, replik

Herr talman!

Vad beträffar examensbenämningen som skulle bli efter handelsläroverket i enlighet med yrkeshögskolans program är det känt att på riksnivå har tradenom varit gångbart. Från finansutskottets sida har vi erfarit att det är inte den titeln som våra elever ute efter, utan det har varit känt att ett företag inom näringslivet i något sammanhang har nämnt tradenom, men jag tror inte det är det som våra studerande vill ha utan nu åvilar det, som vi har erfarit i utskottet, den nya styrelsen för högskolan och i sista hand landskapsstyrelsen, som i förordning skall ta fram en examensbenämning som skall falla de studerande på läppen.

 

Vad beträffar ÅHS-diskussionen tycker jag att det är riktigt när man anlitat en rapport att man efter den utvärderar sitt reglemente. Sedan får framtiden utvisa vad den översynen ger, men nog förutsätter man om man har gått in för en rapport att man utvärderar den, och det kan ju ge vissa förutsättningar för att ändra reglementet.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman! 

Jag kan bara konstatera att vi är ganska överens om att det är ingen automatik att om man skall ha en titel att det behöver vara tradenom – kanske kreativiteten är så stor i den nya styrelsen att man hittar  trevligare namn, om jag får uttrycka det så, men som åtminstone faller sig naturligare i det svenska språket.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Som jag sade tycker jag att den här diskussionen har förts lite på fel nivå. Det är en viktig fråga för de studerande och jag förutsätter, som jag sade tidigare, att det här är en fråga för den nya styrelsen för högskolan och sedan i andra hand för landskapsstyrelsen.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Två saker. Det första är titeln tradenom. Jag har ganska ingående följt med utvecklingen på olika examenstitlar internationellt och i Europa och då tror jag att man kommer till mer eller mindre likartade nivåbenämningar: Bachelor, Master och vad man nu sedan översätter det till. Det är alltså en sak. Sedan är det också en sådan tendens att man försöker beskriva så kort som  möjligt vad det faktiskt innehållet är för att arbetsgivarna skall få information, men för de studerande själva är det viktigt att de har en benämning som kan mottas och accepteras av andra och då är tradenombegreppet lite komplicerat därför att det är ett ord som inte är särskilt naturligt i det svenska språket. Man tänker, möjligen när det gäller ekonomi, på trade, alltså handel eller på traden, sjöfartslinje. När jag hör tradenom tänker jag mest på någon som man kunde anlita på större kalas för att berätta historier från tidigare generationer – ”tradera” betyder just att överföra kulturelement med berättelser och en sådan utbildning kunde man mycket väl ha, en ”traderare”! Men det är inte det det är fråga om, så jag tycker att vi har väl ett litet ansvar här på Åland att försöka tänka till, att inte använda ord som egentligen associerar fel.

 

Det andra gäller reglementet. Vi har haft en diskussion på grundval av att reglementet inte har fungerat som vi hade tänkt i landskapsstyrelsen och jag tänker närmast på det som jag berörs av i min befattning, dvs. det som står i 16 § om ekonomiförvaltning. Det har att göra med löner, lönesättning, vikarier och liknande och där kan det vara bra att utnyttja den sakkunskap som finns i centralförvaltningen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Kort bara om tre olika områden. När det gäller finansutskottets resonemang kring elmarknadslagstiftningen säger utskottet att landskapsstyrelsen bör och avser att samordna sitt ägarinflytande i Kraftnät Åland Ab och Ålands Energi Ab. Det här är ett ganska oklart  resonemang man för. Det låter bra att man skall samordna sitt ägarinflytande! Men då måste man ställa sig frågan: Hur? Det är så att i Kraftnät Åland Ab har i praktiska termer landskapsstyrelsen majoritetsställning och i Ålands Energi Ab definitivt en minoritetsställning. Att samordna ägarinflytandet måste då innebära att man möjligen låter det ena bolaget äga i det andra, men det vore väldigt olyckligt om det bolag där landskapsstyrelsen kan bestämma – Kraftnät Åland Ab, där jag själv sitter med i styrelsen – skulle ha ett ägarinflytande i ett leverantörsbolag som levererar tjänster till Kraftnät Åland Ab. Vid något tillfälle kanske man alltså borde reda ut detta med att ”samordna sitt ägarinflytande”. Det är lite slarvigt uttryckt, så man borde konkretisera sig vad man egentligen menar och vad som är målsättningen med det hela. Ltl J-E Mattsson i finansutskottet redogjorde för en form av målsättning, men genom att samordna ägandet på det sätt som är möjligt enligt aktiebolagslagen osv. tror jag inte att man når målet om billigare elpriser; det skall vara betydligt andra, kraftfullare insatser till för att det skall förverkligas, som jag talade om tidigare här i lagtinget.

 

Herr talman! Den andra frågan gäller Ålands hälso- och sjukvård, där jag för oppositionens del har glädjen att vara en av styrelseledamöterna och jag måste säga att utan oppositionens insatser i ÅHS-styrelsen hade inte mycket av de åtgärder som landskapsrevisorerna har efterlyst förverkligats, åtminstone inte så snabbt som det nu har blivit. Jag tror nog att landskapsstyrelsen har orsak att ordentligt se sig i spegeln när det gäller det sätt som man försöker – borde kanske – styra ÅHS genom. Det skulle behöva vara lite kraftfullare utnyttjande av de möjligheter man har i stället för att i olika sammanhang peka på andra möjligheter. Ltl Lindholm var uppe och berättade hur lite intresse landskapsstyrelsen har via sin direktkanal, alltså att själv vara med i ÅHS-styrelsen och det är väl historiskt rekord när det gäller att inte delta. Den vägen kunde man säkert vara med och påverka och också lära sig mera om de problem som finns att leda en så stor organisation med över 800 anställda som ÅHS är.

 

Finansutskottet skriver beträffande hälso- och sjukvårdsplanen att om man skulle lyfta ut vissa delar ur planen – allmänna delar och statistiska delar –  så skulle den bli mera överskådlig och därmed ett bättre styrinstrument. Detta är en ganska intressant motsägelse: lyfter man ut några textblock, så blir den bättre som styrinstrument! Jag tror inte att landskapsstyrelsen är en sådan organisation att den skulle vara på något sätt dilettantisk, utan det som finns i ÅHS-planen och de möjligheter som ÅHS-planen ger till styrning, de finns redan, det är bara att använda dem! Här tror jag att lagtinget särskilt och finansutskottet har att se sig själv i spegeln ordentligt, nästan  med förstoringsglas: varför har finansutskottet genom åren – som jag har kunnat observera – inte alls använt sig av det främsta styrinstrumentet: hälso- och sjukvårdsplanen för ÅHS? Det har alltid varit en bilaga till budgeten, är det i år igen i en klart förbättrad form. Jag hoppas verkligen att finansutskottet nu i år skall använda sig och ägna sig åt en av budgetens viktigaste delar, ÅHS-planen, och inte nöja sig med att läsa telegramtexten under budgetmomenten. Det är nämligen i ÅHS-planen som styrningen görs när det gäller ÅHS:s nuvarande verksamhet och utveckling.

 

Det är därför som diskussionen om reglementet har blivit lite märklig genom åren. Jag tycker att finansutskottet i och för sig har fått till en riktigt bra skrivning för första gången när det gäller dessa frågorna, (Från salen, ltl Sjölund: det var märkligt) och det är glädjande att reglementet inte är det viktiga styrinstrumentet, för det är det inte, för reglementet är styrelsens styrinstrument gentemot organisationen och om landskapsstyrelsen fastställer det eller inte spelar ingen roll utan det är styrinstrumentet helt intert inom huset. Vill landskapsstyrelsen styra, så gör man det genom budgeten, man gör det genom ÅHS-planen och man gör det, som ltl Lindeman sade, genom en eventuell förordning, vilket man hittills inte har ansett sig behöva. Men vill man styra organisationen står det i lagen att man kan göra det via en förordning. Jag tycker att skrivningen från utskottets sida är bra och kan man nu verkligen följa upp det i behandlingen av 2003 års budget genom att ägna sig en tredjedel, en fjärdel av tiden av behandlingen i finansutskottet med tanke på att det är en fjärdedel av budgeten som berör ÅHS, så har man börjat använda det styrinstrument man har.

 

Avslutningsvis när det gäller ÅHS har det sagts en hel del om Sonkin-rapporten och jag delar de uppfattningar  här som har varit kritiska; det finns en del guldkorn i Sonkin-rapporten och det är ett underlag för det organisationsutredningsarbete som ÅHS nu håller på med. Man har hållit på med det ganska länge, man har också fått Sonkin-rapporten och det kan hjälpa till lite, men det är ingen déjà vu-upplevelse att läsa den utan man konstaterar att det är dels gammal skåpmat, det är ganska konservativt tänkande när det gäller organisatoriska frågor, det är till stora delar ett hierarkiskt resonemang som konsulten för som är främmande för modern åländsk och faktiskt svensk organisationsteori med mera utplattade organisationer. Det är mera en finsk hierarkisk modell som utredaren har resonerat ikring – till delar, inte helt och hållet. Precis som ltl Lindeman sade: andra utredningar som har gjorts inom ÅHS och det arbete som görs inom organisationen nu, faktiskt ända nerifrån grundplanet, ger nog det viktigaste grundmaterialet för omorganisationen inom ÅHS, såsom jag upplever det.

 

När det gäller den gamla och i och för sig lilla frågan om vad de som har gått genom handelsläroverkets yrkeshögskoleutbildning skall kallas, så tycker jag att utskottet gör en bra sammanfattning där man skriver att ”beteckningen tradenom är däremot en yrkesbeteckning som således inte skall förväxlas med examensbenämning”. Det framkom i sista replikskiftet att examensbenämningen är det viktiga. Har man en examen som kan ges en någorlunda god förklaring om vad den innehåller, så har man säkert möjlighet att få alla de jobb där arbetsgivaren efterfrågar den kompetensen, oberoende om man är utbildad i Sverige, Finland eller på Åland eller någon annanstans och därför hoppas jag att man kan sluta vara så bunden till vad man i Svenskfinland kallar sina inte examina utan vad man ger dem  som är färdiga från olika skolor för yrkesbeteckning. De finska beteckningarna blir ganska ensamma i världen så småningom, ifall att man inte håller sig till internationella beteckningar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson kritiserade närmast mig för mitt bristande deltagande i ÅHS:s styrelsemöten. Jag vill bara informera om att jag är rätt väl informerad om vad som sker inom ÅHS. Vi har tre stycken från vår grupp i styrelsen och jag har kontinuerliga kontakter med dem. När det gäller landskapsstyrelsens formella möjligheter att påverka så beskriver finansutskottet i sitt betänkande att det är budgeten, planen och det är en eventuell förordning. Förordningsmakten för landskapsstyrelsen är begränsad till administrativ indelning och uppbyggnad av verksamheten, så den ger sist och slutligen inte så mycket om man skall hålla sig inom de ramar som förordningsmakten ger. Planen skall årligen antas av landskapsstyrelsen; den är s.a.s. medskickad med budgeten, inte fastställd men som en fingervisning om vad som är på gång s.a.s. Givetvis har finansutskottet och lagtinget möjlighet att kommentera den och säga vad man önskar före det landskapsstyrelsen slår fast den.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Att ÅHS-planen skulle vara ”en fingervisning” håller jag inte alls med om, utan det är den detaljerade planen för vad som avses hända inom ÅHS under det kommande budgetåret i långt mycket mera detaljerad form än vad budgeten i övrigt innehåller och därför är det lagtingets och landskapsstyrelsens främsta styrinstrument när det gäller verksamheten inom ÅHS, det kan man inte komma ifrån. Det är främst ÅHS-planen och budgeten. Förordningsmöjligheten är ganska stor när det gäller den inre organisationen; om landskapsstyrelsen vill använda sig av en förordning för att på något sätt styra utformningen av den inre organisationen så har man förordningsinstrumentet till sitt förfogande enligt lagen. Det betyder att det är det område som reglementet har trotts omfatta när man har sagt att landskapsstyrelsen borde fastställa reglementet. Det är riktigare att landskapsstyrelsen i stället tar en förordning när det gäller de övergripande organisatoriska frågorna och så har styrelsen för resten av organisationen – de 800 anställda – ett delegerat reglementssystem. Det är det normala.

 

När det gäller landskapsstyrelseledamoten Sune Erikssons närvaro på styrelsen, som jag under min tid i styrelsen har upplevt en halv gång eller om det är en och en halv gång, så visar det sig att det är inte så ofta eftersom ledamoten inte visste hur många ledamöter i styrelsen hans grupp har - det är inte tre utan det är två. Det var inte jag som väckte den frågan utan det var ltl Lindholm som talade om den problematiken i sitt anförande, som alla, inklusive de liberala ledamöterna, i styrelsen har upplevt att är förhanden.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Sonkin-rapporten har varit uppe till diskussion och den har inte givit några aha-upplevelser. Nej, det är kanske så, men jag tror att det är mera såsom har sagts att det kan behövas någon utfrån som säger sakerna för att det skall hända någonting. Men det finns i alla fall en del förslag till förändringar och antagligen förbättringar som tas upp i rapporten och den kan på sikt hända, när remisstiden har gått ut och landskapsstyrelsen kommer att diskutera den och på något sätt slå fast hur den skall användas, att man på något sätt bör överväga en förordning i så fall att de organisatoriska bitarna inte faller på plats som de borde göra. Till den delen förväntar vi oss i landskapsstyrelsen naturligtvis de begärda utlåtandena. Jag vill påpeka att hälso- och sjukvårdsplanen enligt lagen är preliminär när den bifogas budgeten till lagtinget. Det är alltså riktlinjer.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Nog vet väl alla vad planen är. Det är alltså en bilaga till budgeten, som också är preliminär. Vi har ett förslag från landskapsstyrelsen till budget för 2003 och vi har ett förslag till hälso- och sjukvårdsplan från landskapsstyrelsens sida. Sedan behandlar lagtinget budgeten inklusive bilagorna, vilket man inte har gjort de senaste åren, men jag hoppas att man gör det nu. Därefter står det i lagen att landskapsstyrelsen skall fastställa planen slutligt. Lagtinget fastställer budgeten slutligt, så den här hierarkin är säkert klar för andra. Det betyder att när vi nu står här i dag är budgen och planen jämbördiga, de är båda förslag från landskapsstyrelsens sida till styrdokument för 2003.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson började sitt anförande med reservkraftförsörjningen i landskapet. Revisorerna skriver kort om det: ”Revisorerna betonar betydelsen av att landskapsstyrelsen samordnar sitt ägarinflytande i Kraftnät Åland AB och Ålands Energi Ab”. Vi har erfarit under utskottets beredning att landskapsstyrelsen har inlett arbetet med att se över denna i samband med utarbetandet av en ny elförsörjningsplan. Jag tycker att den frågan är på gång med anledning av det som landskapsrevisorerna har påpekat och som också finansutskottet har kunnat konstatera.

 

Vad beträffar det som ltl Roger Jansson anförde om landskapsstyrelsens representation i ÅHS-styrelsen vill jag understryka, att det har vi inte i finansutskottet tagit upp till diskussion eftersom det inte ligger på finansutskottets bord.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! Det var lite bekymrande det som ltl Holmberg sade: ”det ligger inte på finansutskottets bord” när man behandlar revisionsberättelsen att hantera frågan om landskapsstyrelsens insatser i samband med stora ÅHS! Det måste i samband med revisionsberättelsen vara den största frågan för dem av oss utsedda revisorerna att ha synpunkter och sedan för oss att titta på det om revisorerna har synpunkter på ÅHS:s skötsel att också se hur landskapsstyrelsens fögderi fungerar gentemot ÅHS. Kanske en liten tilläggsförklaring från finansutskottsmedlemmen vore på sin plats till den delen.

 

När det gäller elfrågan och elprisen samt samordningen av elbolagen fick jag inte heller något svar nu därför att jag förväntade mig inget svar eftersom utskottet inte har behandlat hur samordningen kunde genomföras, och när den är genomförd, hur den då kunde ge resultat samt vilket som är målsättningen med det genomförande som man har tänkt sig. Men jag noterade att finansutskottet inte har behandlat det så seriöst.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag kanske uttryckte mig otydligt, men som jag sade åvilar det inte finansutskottet att följa upp hur enskilda landskapsstyrelseledamöter besöker ÅHS:s styrelsemöten, möjligen i förvaltningsberättelsen men icke i samband med landskapsrevisorernas berättelse.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundman: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Häggbloms förslag om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Häggblom, understödd av ltl Sundman, föreslagit att ärendet skall bordläggas till onsdagen den 27.11.2002. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till 27.11.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående djurskyddet på Åland. (EF nr 1/2002-2003).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Den senaste tiden har det förekommit uppgifter i massmedia om att det åländska djurskyddet inte fungerar tillfredställande. Enligt 44 § djurskyddslag för landskapet Åland  (ÅFS 1998/95) ankommer det på landskapsstyrelsen att övervaka att bestämmelserna i nämnda lag följs.

 

Med hänvisning till det ovan anförda riktar jag med stöd av 48 § 2 mom. lagtingsordningen följande enkla fråga till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen:

 

Anser landskapsstyrelsen att djurskyddet på Åland fungerar i konformitet med djurskyddslagens intentioner?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Rent allmänt har en rätt kraftig utveckling på djurskyddets område skett överallt i Europa. Vår djurskyddslags syfte är att på bästa möjliga sätt skydda djuren mot lidande, smärta och plåga samt att befrämja djurens välbefinnande och behandlingen av djuren. Den allmänna principen om djurhållningen är att befrämja omsorgen om djurens hälsa samt beakta deras fysiologiska behov och naturliga beteende. I fråga om produktionsdjur innebär detta en minskad förekomst av sjukdomar och förbättrad produktion. Den som sköter om djuren är den som i praktiken mest kan påverka djurens välbefinnande. Djurskötarens kunnande, yrkesskicklighet och arbetsmotivation inverkar direkt på hur bra de djur mår som är i hans eller hennes vård.

 

Också medborgarnas uppfattning om djurens egenvärde och om rätt bemötande och behandling av djur har ändrats. En högre levnadsnivå och människornas ökade välbefinnande har fått till stånd krav på att även djurens livskvalitet skall förbättras.

 

Antalet djurskyddsanmälningar har tyvärr ökat under de senaste åren, såväl på Åland som i omkringliggande regioner. Tänkbara orsaker till att antalet djurskyddsanmälningar har ökat kan vara människornas uppfattning om djurens värde och om hur de borde behandlas har ändrats.

 

Man är ofta väldigt känslomässigt engagerad då det gäller djurskydd och förnuftet kan kanske t.o.m. ibland komma i andra hand. Man jämställer lätt djur med mänskliga varelser. Okunskap och nonchalans kan vara orsaker. Man saknar en naturlig erfarenhet av djur och känner följaktligen inte till vad allt det innebär att ha djur. T.ex. en stor hund kräver mycket mera av ägaren beträffande vård och mat och också motion än en mindre. Man skall vara beredd på att ha mycket tid regelbundet när man har en levande varelse att ta hand om, och det är inget föremål som man ägnar sig åt bara någon gång när man har tid. Många skaffar sig för många djur och klarar inte av det här.

 

I och med att djurskyddet har uppmärksammats har folk vaknat och tröskeln till att anmäla har antagligen blivit lägre. Jag vill ändå påstå att djurskyddet på Åland är rätt bra och att det fungerar huvudsakligen efter den lag och den förordning som gäller. Djurskyddet på Åland kunde naturligtvis förbättras och utvecklas som helhet, men detta förutsätter att man skulle satsa på mera preventivt djurskyddsarbete, t.ex. i form av mera regelbundna inspektioner och sedan har naturligtvis rådgivningen och uppföljning av eventuella givna föreskrifter en viktig uppgift i detta sammanhang. Men tyvärr är det inte möjligt med dagens resurser att ha en alltför omfattande inspektionsverksamhet eftersom de personella resurserna är begränsade. Så är det tyvärr i dag.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Det förvånar lite att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson kastar tillbaka problemet på de personer som engagerar sig för djurskyddet. Ledamoten säger här att man kanske sätter känslorna före förnuftet och det är väl att underkänna medborgarnas insatser i den här frågan. Man säger att man inte skall jämföra djur med människor – det är väl just det man skall göra! Det är det vi gör i ett modernt samhälle när vi tänker på djuren, de skall ha det lika bra som vi människor, de skall inte behöva lida. Därav engagemanget.

 

Orsaken till att jag ställer frågan är den som sägs i motiveringen, nämligen den kritik som har förekommit i massmedia från bl.a. Ålands djurskyddsförening mot hur djurskyddet skötts. Det verkar som om föreningen och landskapsstyrelsen inte är riktigt överens om hur djurskyddet skall fungera, och det tycker jag är synd eftersom nämnda förening besitter mycket kunskap om och engagemang kring djurskydd. Jag tycker att landskapsstyrelsen och föreningen borde samarbeta kring de här frågorna; landskapsstyrelsen borde se föreningen som en resurs och ta hjälp av de krafterna.

 

Min fråga till landskapsstyrelsen blir: Kan landskapsstyrelsen tänka sig att ta en diskussion med djurskyddsföreningen och reda upp det här och börja samarbeta i större utsträckning?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Givetvis kan landskapsstyrelsen tänka sig att ta en diskussion med föreningen. Vi är beredda att diskutera alla frågor med alla som kan föra frågor och arbetet inom självstyrelsens förvaltningsområde framåt, så till den delen är det helt okej. Jag tror inte att vi egentligen är på olika linjer därför att vi försöker naturligtvis på allt sätt följa upp lagstiftningen som finns. Sedan är det så – jag kanske uttryckte mig dunkelt – att det påtalas ibland då man ser att djur far illa att man inte gör någonting omedelbart. Det finns situationer där man enligt lagen har rätt och möjlighet att göra saker omedelbart, men man måste alltid komma ihåg att det finns en andra part som också har rättigheter och det finns beskrivet i lagstiftningen hur man skall förfara i dessa fall, och det är alla gånger inte så rysligt enkelt att verkställa alla de åtgärder som kanske skulle behövas. Om det på något sätt kan föra saken framåt, så är jag personligen villig att ta kontakt med djurskyddsföreningen och diskutera dessa frågor.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säger att det finns klart i lagen sagt hur detta skall gå till, och det finns det verkligen. Djurskyddslagen är väldigt uttömmande när det gäller hur djurskyddet skall byggas upp. Mot bakgrund av det som har framgått i massmedia måste man ställa sig lite frågande till de metoder som används för att avslöja djurplågeri. Man tar inte brottslingarna – som de faktiskt är – på bar gärning utan man skickar brev och ber dem åtgärda problemet. Det är ungefär som om en medborgare är känd för att köra för fort med sin motorcykel, så skickar man ett brev, att bästa medborgare, upphör med att köra för fort med er motorcykel, annars har vi en razzia måndagen den och den klockan då och då och då åker man ju aldrig fast för fortkörning!

 

Enligt landskapsstyrelsens berättelse för 2001 är det ett enda fall av djurskydd som har föranlett åtgärder; man kan läsa om det på sidan 49. Det tycker jag är väldigt lite med tanke på de många fall som har varit beskrivna i tidningarna, så det reagerade jag starkt på.

Är det en resursbrist inom landskapsstyrelsen måste man prioritera detta eller annars måste man komma till lagtinget med förslag om utökade resurser, om man inte kan lösa det i samarbete med delvis ideella krafter från djurskyddsföreningen.

 

Jag vill citera en insändare som var publicerad i Ålandstidningen igår, där djurskyddsföreningen beskriver två fall av djurplågeri som man har åsikter om och sedan skriver man: ”Listan över fall som inte har följts upp kan vi inom djurskyddsföreningen göra mycket lång. Detta är bara två fall av många. Vi på Åland vill också ha ett fungerande djurskydd. Vill vi inte alla att djuren skall ha det bra? Ni, politiker, det är er absoluta skyldighet att hjälpa till, det är därför ni finns!”

 

Detta säger ganska mycket. Jag tycker att landskapsstyrelsen bör ta detta till sig och normalisera sina relationer till djurskyddsföreningen.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 18 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.30).