PLENUM den 14 mars 2007 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Gun Carlson, ltl Torbjörn Eliasson, vtm Viveka Eriksson, ltl Mats Perämaa och ltl Gun-Mari Lindholm).

23 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Torbjörn Eliasson på grund av sjukdom. Dessutom anhåller vtm Viveka Eriksson, ltl Gun-Mari Lindholm och ltl Mats Perämaa om befrielse för deltagande i parlamentariska skattegruppen i Helsingfors. Beviljas.

 

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 3/2006-2007 om sänkning av kommunernas ersättning för vården vid Gullåsen. (FR 9/2006-2007).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 19.3. Godkänt.

 

 

 

Republikens presidents framställning om lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturella uttryck. (RP 6/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman: Fru talman! Jag ber att få bordlägga ärendet till lagtingets nästa plenum.

 

Ltl Fredrik Karlström: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 19 mars har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 19 mars.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om 1) ändring av överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon samt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar och 2) ändringar av normen 1 som bifogats överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförseddafordonsamt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar. (RP 7/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsregeringens framställning angående lagstiftning om posttjänster. (FR 11/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en ny lag om posttjänster samt en ändring av den befintliga lagen om Posten på Åland.

 

Lagen om posttjänster är en lag som reglerar de samhällsomfattande posttjänsterna. I stort kan man säga att de bestämmelser och direktiv som berör posttjänster hittills har beslutats av lagtinget i samband med budgeten. Nu vill vi i stället lagfara dessa beslut och direktiv.

 

Tidigare har lagtinget stiftat en lag om Posten på Åland som berör affärsverket Posten på Åland. I denna postlag har vi nu ett förslag till mindre ändringar som anpassas till den nya lagen om posttjänster samt även andra mindre ändringar som förbättrar Postens verksamhetsförutsättningar.

 

Det allra viktigaste innehållet i lagen om posttjänster finns i 2 kap. där det regleras hur omfattande samhällstjänsterna skall vara. Den innehåller en bestämmelse att det i varje kommun skall finnas ett verksamhetsställe, dvs. ett postkontor eller postombud. Det här betyder att vi kommer att ha 16 postkontor, alternativt postombud på Åland, vilket är av avgörande betydelse om hela Åland skall leva. Ett postombud kan vara ett näringsställe i kommunen, exempelvis en affär, som på detta sätt får en ekonomisk ersättning för detta, vilket är positivt speciellt för glesbygdsbutikerna.

 

Andra kapitlet innehåller också bestämmelser att det minst måste vara en insamling och en utdelning varje arbetsdag.

 

Det här betyder att alla ålänningar kommer att tillförsäkras postservice vad gäller brev och paket upp till en viss vikt. Man kan kort säga att den postservice som finns i dag skall bibehållas.

 

Formellt kommer det att fungera så att de som vill handha posttjänster på Åland måste anhålla om detta till landskapsregeringen. De som uppfyller de kriterier och bestämmelser enligt denna postlag kommer att erhålla tillstånd att utföra posttjänsterna.

 

Fru talman!

Då landskapslagen om posttjänster och den mindre förändringen i den befintliga postlagen är både enkel, klar och tydlig så torde lagtinget ha möjlighet att behandla framställningen under vårsessionen.

 

Med dessa ord, fru talman, anhåller landskapsregeringen om att lagtinget måtte anta dessa lagförslag.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Jag skall inte orda desto mera om den här lagen. Det är en lag som omfattar någonting som vi alla berörs av i och för sig och eftersom jag såg att det var väldigt få talare anmälda är tydligen de flesta nöjda med Posten på Åland. Jag har också noterat att alla här sittande politiska partier, förutom Ålands Framtid och Ålands Framstegsgrupp Rolle Boman, har varit med i Postens styrelse. Detta har lett till en god kontinuitet i förvaltningen av Posten.

 

Det här är fråga om två helt skilda lagar. Den första lagen handlar om Posten på Åland som är landskapsregeringens enda affärsverk. Lagen behövs av den anledningen att landskapet Åland inte har någon lag om offentliga affärsverk. Därför måste vi ha en specifik lag om det enda affärsverk Åland har. I Finland har man en lag om affärsverk där utformningen i princip är densamma som aktiebolagslagen. Den största skillnaden mellan lagen om Posten på Åland och aktiebolagslagen finns egentligen under styrelsens uppdrag och ansvar, till de delar styrelsen inte får eller har givits i uppdrag och ansvar, landskapsregeringen och slutligen lagtingets roll. Formellt finns ingen bolagsstämma som beviljar ansvarsfrihet och därmed så kanske det kan vara bra att det är lagtinget som formellt eller informellt fattar detta ansvar. Trots det förvaltas Posten exakt såsom ett aktiebolag, vi har budget, bokslut, vi har revisorer som rekommenderar ansvarsfrihet men utöver det fattas inga särskilda vidare beslut. Den här lagförändringen gick inte enda fram utan avsikten i förslaget är att man bibehåller landskapsregeringens och lagtingets tidigare roller som högsta instanser. Men det kunde kanske ha varit skäligt att låta Posten bli ett offentligt affärsverk på samma sätt som den finska posten och andra offentliga affärsverk i Finland.

 

Den andra lagen är lagen om posttjänster som i princip inte har funnits utan de direktiv och verksamhetsförutsättningar som Posten på Åland har fått jobba efter har fattats i en kort skrivning varje år av lagtinget, på förslag av landskapsregeringen. Nu finns det då krav i EU-direktiv om vad som måste ingå och allt detta innehåller nu den nya lagen om posttjänster. Då vill jag påpeka, att denna lag gäller inte enbart för Posten på Åland. Denna lag gäller för alla företag som vill syssla med samma verksamhet som Posten på Åland sysslar med. Lagen om posttjänster klargör vilket ansvar och vilka skyldigheter ett företag som sysslar med posttjänster måste uppfylla. Till vissa delar har vi i den lagen högre service än vad EU-direktivet kräver; vikten postpaket är 10 kilo högre, man får ha 30 kilo i stället för 20, säkert positivt för många.

 

En liten detalj kan det vara skäl att påminna om. Det är inte så länge sedan vi i samband med budgeten diskuterade utvecklingen på Åland i förhållande till antalet kommuner som skall finnas. Nu finns det angivet i lagen att det i varje kommun skall finnas ett postställe. Det betyder att om man i förlängningen skulle börja slå samman kommunerna till bara fyra kommuner så skulle vi förmodligen stå där med bara fyra postkontor, för varför skulle Posten på Åland upprätthålla flera än vad lagen föreskriver! Men man kan väl tänka sig att man då går in och ändrar skrivningen i lagen. Jag tycker att det här är väl värt att påminna om.

 

Jag ser också fram emot att lagframställningen får en snabb och bra behandling i näringsutskottet.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Ansvarig minister Runar Karlsson sade i sin presentation av framställningen att det är egentligen lagtingets beslut och direktiv som nu införs i lag. Han nämnde bl.a. att det kommer att stå klart och tydligt när lagen är antagen att det är lagbundet att det skall finnas ett postkontor i varje kommun. Jag tänkte redan från första början att det finns också nackdelar med den här typen av lagstiftningsförfarande. Det blir mera stelbent. Vi hörde ett klart exempel av ltl Jan-Erik Mattsson vad som händer vid eventuella kommunsammanslagningar. Men i vilket fall som helst är det intressanta när en sådan här framställning kommer att vilka direkt praktiska problem finns det inom den postala verksamheten som gör att man måste stifta en lag? Det försöker jag finna, men det är inte lätt att hitta några direkta exempel på det utan i stället står det: ”Såväl i riket som i Sverige finns särskilda lagar som reglerar posttjänster.” Under rubriken ”Behovet av förändringar” sägs det bara att det får anses otillfredsställande att posttjänsterna inte är lagreglerade i landskapet. Det är, som det är många gånger när vi lagstiftar, att vi tittar österut, vi tittar västerut, men vi ställer oss aldrig frågan: Behövs det här verkligen på Åland?

 

Under förslagets ”Ekonomiska konskevenser” sägs det att det har inga direkta ekonomiska verkningar vad gäller den egentligen postverksamheten, eftersom den inte ändrar det nuvarande systemet för postal verksamhet i landskapet. Vi har sett att det har varit en liten debatt om hur dyrt det är att skicka vissa försändelser från Åland. Det är ingenting som blir billigare på grund av den här framställningen, men notera, att jag står inte heller och säger att sådant skall regleras i lag, utan det är någonting som ledningen för Posten på Åland skall ta ställning till. Ytterligare en fråga som man kan ställa sig är: Vad är då nyttan med lagen?

 

När man ser på de administrativa konsekvenserna sägs det så här: ”Eftersom den nya lagstiftningen förutsätter ett tillståndsförfarande avseende postverksamheten samt tillsyn över tillståndshavarna är det nödvändigt att inom landskapsförvaltningen skapa rutiner för handläggning av tillståndsfrågor och tillsynsuppgifterna.” Det är nog så, bästa landskapsregering, att det är snart val, det börjar nog bli dags att damma av devisen om att man skall minska byråkratin! Här har vi igen ett exempel på att vi bygger upp ny byråkrati. Men, ansvarig minister Karlsson, vad är de direkta praktiska problemen med att inte det här har varit lagbundet hittills? Det framgår inte av framställningen och det framgick inte av presentationen.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Med nuvarande lag är det fullt möjligt för vilket företag som helst att s.a.s. plocka russinen ur kakan, alltså börja med postutdelning i de områden där det skulle vara lönsamt, dvs. tätorterna och lämna resten, skärgård och landsbygd, åt Posten på Åland. Det kommer inte att vara möjligt efter det att den nya lagen träder i kraft. När det gäller paketen är det så att paketmarknaden är en fullt avreglerad marknad i dag, det är fritt fram för vem som helst att transportera paket vart som helst med de transportkanaler man har. Där har varje företag fritt fram att fastställa de taxor man använder. Det har inte med själva postlagen att göra till den delen. När det gäller tillståndsfrågor och byråkrati har jag själv samma uppfattning som ltl Anders Eriksson att vi skall inte skapa desto mera byråkrati och jag tror inte att det blir fråga om så särskilt många tillståndsfrågor som skall behandlas TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tror inte heller att det blir så väldigt många ansökningar, men i varje fall sägs det att det är nödvändigt att inom landskapsförvaltningen skapa rutiner för handläggning av tillståndsfrågor och tillsynsuppgifter. Vi vet att det alltid är ett merarbete. Ytterligare ett motiv framkom nu när det gäller lagframställningen. Jo, det var att förhindra privat företagsamhet! Jag vet inte om det ytterligare är något plus!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror inte Posten på Åland vill förhindra fri företagsamhet, i allra högsta grad inte den styrelse som nu sitter och styr där. Fri företagsamhet är också någonting som man skall syssla med under ansvar och det posten är ålagd att göra är att ha ansvar för hela Ålands postgång. Det gäller inte bara att dela ut försändelser och paket till vissa företag och kunder utan det gäller att se till att man inhämtar och avlämnar post till varje person, individ och även juridiska personer, alltså företag varje dag fem dagar i veckan, inte under helger.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sistnämnda har jag ingen avvikande åsikt, men det har inte framkommit om det på det här området har varit praktiska problem. Är det så att det är sådana som plockar russinen ur kakan, om vi använder ltl Jan-Erik Mattssons uttryck, som gör att svårigheterna börjar bli stora för Posten på Åland? Okej, då är det någonting man får ta ställning till, men inte har det riktigt framkommit heller utan jag ställer mig fortfarande frågan: Var är de direkta praktiska problemen som gör att den här typen av lagstiftning bör införas? Jag står inte och säger att jag kategoriskt är emot det, men jag tycker att man från regeringens sida på ett tydligt sätt måste kunna motivera varför man inför lagstiftning.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Ltl Jan-Erik Mattsson sade i stort vad jag tänkte säga, men jag tror att det är viktigt att poängtera att då Posten i tiden startades upp ansåg man att det skulle bli en stor förlustaffär. Många t.o.m. sade att det var det dummaste vi har gjort här på Åland när vi bildade eget postverk. Det skulle krävas så mycket stöd från landskapets budget att vi skulle inte ha råd att hålla den. Jag tror att det är viktigt när posten upprätthåller en omfattande service till alla hem att vi slår vakt också om de delar som inte går med vinst, så att de russin som finns i kakan inte blir så attraktiva att också de mindre lönsamma delarna faller bort. Jag vet att Posten här har tagit ett samhällsansvar hittills och det är viktigt också att vi lagfäster det också för framtiden. TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det första i ltl Erlandssons replik är det någonting som jag många gånger själv har använt som ett exempel för att vi skall utöka vår behörighet här på Åland hela vägen gärna i mål ända till självständighet, dvs. ju mera vi tar över, ju mera vi kan forma vår vardag desto bättre, så vi har inte några olika åsikter alls därvidlag. Om det är så att lagstiftningen behövs för att värna Posten på Åland har jag ingenting emot det, men det vore intressant att få veta de konkreta motiven, vad är problemen?

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Det är så att posten upprätthåller en väldigt skiftande service. Vissa delar är mycket lönsamma och andra är direkt olönsamma och som jag sade tidigare är det de olönsamma delarna man måste slå vakt om så att inte blir den som den är i riket att kommuner med 7.000-8.000 personer saknar fullständig postservice. Skulle vi ha haft det här kvar enligt det mönstret skulle det ha funnits ett postkontor på Åland: i Mariehamn.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det finns ju en politiskt tillsatt styrelse för Posten på Åland. Jag tror att vi är helt eniga. Jag har ingen avvikande åsikt. Jag är den första som också vill ha postkontor runtom på hela Åland. Jag vill ha ett levande landskap, det är inte fråga om annat, men jag tycker att det verkar vara lite hotbilder som man målar upp när man drar växlar på hur situationen har varit på den finska sidan och varför det finns lagstiftning i Sverige och varför det finns lagstiftning i Finland. Igen, jag upprepar min fråga: Vad är de konkreta problemen i dag?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson frågade vad är problemen?  Problemen är att vi vill lagfästa det som står i budgeten. Land skall med lag byggas heter det och det är det vi vill göra och göra det starkare så att vi kan garantera 16 postkontor på Åland. Det kan vi inte göra med nuvarande system. I dag kan det vara så att man kommer hit och tar det som är lönsamt och lämnar det som inte är lönsamt. Lagen om posttjänster kräver att det måste finnas 16 postombud på Åland för att man skall få tillstånd, annars får man inte tillstånd. Det är egentligen orsaken. Varför behöver vi lagstiftning, varför behöver vi den här boken, vi kan sätta hela den här boken i budgeten om vi vill, men det är inte så vi skall jobba, vi vill lagstifta om det vi vill.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag kan inte i ärlighetens namn säga att jag blev speciellt mycket klokare av det där svaret! Om det är så att för att minister Karlsson är orolig för att vi inte skall ha 16 postkontor på Åland framöver – det uppfattade jag – så för att garantera det skriver man in det i lagen, då kommer det att gälla för all evinnerlig framtid. Inte fungerar det på det sättet! Lagar ändras efter nya behov uppstår. Vi hade en nyss en centerpartist som sade att vad gör vi den dagen vi har fyra kommuner? Enligt den här lagframställningen, som minister Karlsson lämnar är det bara fyra postkontor. Ni skapar en onödig byråkrati bara för att den här typen av reglering finns både i Sverige och Finland. Någon gång måste ni också kunna titta på: vilka behov har vi här på Åland, vad behöver vi här?

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Jag kan be ltl Anders Eriksson ta hem lagen och läsa den ordentligt. Det är nämligen så att det här parlamentet bestämmer att vi skall ha 16 postombud/postkontor på Åland i och med den här lagen. Som det är i dag kan inte lagtinget gå i god för att det finns i framtiden. Men tar vi lagen kan lagtinget gå i god för det tills den dagen lagtinget ändrar det. Men i dag är skutan herrelös om man säger så. Jag ber ltl Anders Eriksson att läsa igenom förslaget till lagstiftningen ordentligt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Värderade, minister Karlsson, jag har läst framställningen och jag hittar inga praktiska problem i dag med postverksamheten på Åland som man löser genom den här lagframställningen. Men jag uppfattar att det är någon sorts misstro mot lagtinget, dvs. minister Karlsson säger att det är herrelöst i dag. Det är herrelöst för att lagtinget en gång i året slår fast vad som skall gälla framöver! Nej, de här motiveringarna håller icke!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Det tycks vara svårt att förstå varför man behöver reglera det här. Det är klart att eftersom marknaden är fri kan vem som helst komma till Åland, plocka russinen ur kakan om man bara får näringsrätt. Åland är ett attraktivt område för posttjänster av många olika anledningar och främst kanske på grund av skattegränsen, om man skall prata i klarspråk. Det är så att med den här lagen vill man att posten inte bara skall kunna räkna allting på rent affärsmässiga grunder och sätta postservicen där det är mest lönsamt utan att varje kommun skall ha ett serviceställe. Lagen bygger på ett EU-direktiv om de samhällsomfattande tjänsterna. Så skulle jag se det. Men sedan är så mycket affärshemligheter att det kan man inte tala om. Så enkelt är det! – och det är inte enkelt.

 

Det finns dock en sak som jag skulle vilja att näringsutskottet skulle titta närmare på. Jag har funderat också beredningstiden av detta och tänkt att å ena sidan vet jag precis vad man menar, men jag undrar om det är rätt skrivet. Det gäller sista momentet i 14 § och 34 § där man skall sköta uppgiften under tjänstemannaansvar. Det sägs så här i 34 §: Bestämmelserna om tjänstemannaansvar tillämpas också på en person som står i annat anställningsförhållande än tjänsteförhållande till landskapsregeringen då han eller hon utför uppgifter som avses i 30-33 §§.” Det gäller då oöppnade försändelser som kan innehålla någonting farligt eller oöppnade försändelser som varken har en mottagare eller avsändare och sådana saker samt att det är landskapsregeringen som skall ha försändelsen i förvar och öppna den med protokollsförfarande osv. Det här kan ni själva läsa innantill, men vad jag är tveksam till – det är inte så där alldeles klockrent för mig – är om man kan överföra ett tjänstemannaansvar till en arbetsavtalsanställd. Jag förstår att en tjänsteman eller landskapsregeringen kan säga åt en arbetsavtalsanställd person att den skall utföra det här arbetet, förstöra en försändelse eller öppna den eller att posten skall sköta det här och någon person där. Men om man faktiskt kan överlämna tjänstemannaansvaret till en arbetsavtalsanställd frågar jag mig. Enligt arbetsavtalslagens 1 § är det så att en arbetsavtalsanställd utför ett arbete för arbetsgivarens räkning under dennes ledning och övervakning. Man kan s.a.s. aldrig arbeta självständigt om man är arbetsavtalsanställd utan det är alltid på arbetsgivarens ansvar.

 

Det finns också undantag från tillämpningsområde i 2 §, att arbetsavtalslagen inte skall tillämpas på offentligrättsliga anställningar eller på fullgörande av offentligrättslig tjänstgöringsskyldighet. Det kan möjligen vara det där sista som skulle göra att skrivningen i postlagen är riktig. Men jag skulle faktiskt önska att näringsutskottet tittar noga på detta. Jag tror nog att vi alla vet vad man menar, men jag önskar och att man skulle höra arbetsrättsprofessor Niklas Bruun från Arbetslivsforskningsinstitutet i den här frågan, så att det här blir riktigt och att det inte går så att någon paragraf förfaller så att det blir ännu mera byråkrati!

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Det är bra att vi får lagstiftningen om posttjänster. Det har tidigare också efterhörts. Landskapsrevisorerna har påtalat detta i olika sammanhang, bl.a. i senaste revisionsberättelse.

 

Jag har en liten detalj som jag gärna vilja lyfta upp och det är en väldigt praktisk detalj, men det berör mycket människor, många som bor framför allt i höghus. Det gäller 10 § Utdelning. Revisorerna skriver bl.a.: ”Både i riket och i Sverige har man valt att på lagnivå reglera också sådana frågor som gäller utdelningen av post till hushåll, postlådor eller utdelning i dörren. Enligt landskapsrevisorernas åsikt skulle tillkomsten av en sådan lagstiftning klarare än nu definiera rättigheter och skyldigheter, såväl ur postens som ur hushållens synvinkel.”  Landskapsregeringen har då kommit med framställningen när det gäller utdelningen. I detaljmotiveringen till 10 § konstaterar man bl.a.: ”I fråga om mottagare i höghus har försändelserna tidigare vanligt delats ut i mottagarens bostad. Också i fråga om dessa mottagare sker emellertid nu en övergång till utdelning i särskilda brevlådor, vilka är samlade antingen inne i själva byggnaden eller utanför denna.”

 

Fru talman!

Jag tar upp den här frågan därför att det är många äldre människor som bor i höghus i Mariehamn, många höghus saknar hiss osv. Man kan säga att deras service försämras genom att man s.a.s. på lagnivå t.o.m. kan notera att utdelningen till deras bostäder antagligen inte kommer att ske direkt in till deras bostad genom det vanliga brevinkastet utan det kommer att bli särskilda brevlådor vilka antingen är samlade i själva byggnaden, troligen nere på första våningen eller utanför byggnaden.

 

Jag tycker alltså att näringsutskottet skulle kunna titta på den landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman frågan för det är alldeles uppenbart att det kommer att försämra postservicen för personer som bor i höghus och framför allt för många äldre som får en försämrad service på grund av det.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Det är en behjärtansvärd fråga som ltl Christian Beijar lyfter upp och naturligtvis är det inte landskapsregeringens intention att försämra postutdelningen för dem som redan tidigare har en svagare position i vårt samhälle. Läser man 10 § tycker jag att det står väldigt tydligt där: ”För att utdelningen skall ske på ett ändamålsenligt sätt kan formerna för utdelningen bestämmas med beaktande av lokala förhållanden, mottagarens särskilda personliga behov och andra relevanta omständigheter.” Jag är övertygad om att den här skrivningen är tillräckligt tydlig för att alla som inte själv har möjlighet att hämta sin post nere i ett höghus ändå kommer att få den sig tilldelad på ett vederbörligt sätt.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar inte riktigt ltl Veronica Thörnroos synpunkt i den här frågan. Det skulle vara intressant att veta på vilket sätt skulle då den äldre personen, som bor på tredje våningen i en bostad i en trappa som kanske består av nio lägenheter, garanteras service som tidigare utan extra kostnader.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Vi är nu nere på en ganska låg operativ nivå och jag är fullständigt övertygad om att landskapsregeringen kommer att kunna lösa den här frågan. Det är också så att det krävs tillstånd för att få flytta postlådorna. Jag är helt övertygad om att de personer som behöver få sin post sig tilldelad direkt till ytterdörren också kommer att få det i framtiden.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ja, om man kallar det för låg operativ nivå när det gäller var man skall få posten, antingen i dörren eller i postlådan, så är det viktiga för ålänningen på vilket sätt man skall få posten. Att sedan kalla det en låg operativ nivå tycker jag är ett märkligt resonemang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Eftersom det blev lite oklart med vad som är problemen i dag, som ltl Anders Eriksson lyfte fram måste jag begära ett anförande till när jag inte hann i repliken. För det första är det så att i grunden ligger nu ett EU-direktiv som måste implementeras som ålägger det företag som handhar postal service på Åland allt det som står i den nya lagen. En sådan lag finns inte på Åland. Därav ett problem s.a.s., att vi inte uppfyller kraven på postal service lagmässigt. Det vi har fattat beslut om i lagtinget tidigare är i princip samma sak, men äger inte grund i lag. Sedan blev det fråga om att plocka russinen ur kakan och farorna med detta vill jag framhålla att det finns redan i dag ett flertal aktörer som har tagit på sig ansvar och därmed också privatföretagsamhetsmässiga principer att göra det som man kan tjäna pengar på, dvs. man har tagit hand om kurirpost, paketutlämningar samt utdelning av vissa tidningar, dock inte så att det omfattar hela Åland utan man har verksamheten enbart till vissa delar, alltså där det lönar sig, där det inte lönar sig för de privata företagen, får posten de facto redan i dag ta hand om det här.

 

För att också lyfta en annan sak som i vissa sammanhang brukar framhållas som det som har gjort att posten har blivit lönsam är utdelningen av frimärken. Där är det så att det är det enda monopol Posten på Åland har i dag, att man har laglig rätt att utge frimärken med internationell status och vi skall inte sticka under stol med att det här är en mycket positiv och bra sak.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

I en tidigare diskussion här med ltl Christian Beijar fördes ett resonemang kring 10 §, utdelning av post, där lagen möjliggör en förändring, dvs. att man i höghus och andra flervåningshus kan samla posten nere i aulan och dela ut den där direkt. Jag sade i min replik att jag tycker att det här ligger på en låg operativ nivå. Vad jag menar är att jag vet som medlem i postens styrelse, att det inte är något problem för postens personal på operativ nivå att se till att de individer som behöver få sin post delad direkt i dörren, som man tidigare har fått, fortsättningsvis kommer att få den tjänsten. Jag ser inte några problem i det. Det här är väldigt enkelt med tanke på många av de andra sakerna angående logistik som posten sysselsätter sig med. Det var bara detta förtydligande jag ville komma med. Jag tror att ltl Christian Beijar och jag i sak är överens, fast kanske min tilltro till postens operativa ledningsförmåga är något större i dagsläget.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Tack för det, ltl Veronica Thörnroos. Det är ändå oklart vem som säkerställer och garanterar att den som vill få sin post direkt i postfacket i sin dörr får det också i fortsättningen efter det att den här lagen har trätt i kraft?

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag utgår från att landskapsregeringen via direktiv till posten kommer att säkerställa att så sker också i framtiden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det var ett bra anförande som ltl Jan-Erik Mattsson höll, kanske tillika styrelsemedlem i Posten, jag är inte säker, men jag tror att det kan ligga nära till hands. När det gäller frågan om regional spridning av postservicen, som vi pratade om tidigare, är jag den första som vill ha det i likhet med ltl Jan-Erik Mattsson, tror jag att jag vågar påstå. Jag tycker inte heller att posten är vilket serviceföretag som helst, det finns ett samhällsansvar. Det jag vände mig mot i mitt första anförande var det att stiftar man lagar bör det finnas ett klart motiv till varför;  finns det några problem man vill stävja, i så fall borde man kunna motivera vilka problemen är och hur skall man stävja dem. Jag tycker att man om stiftar lagar bara för att det finns i omkringliggande regioner med åtföljande tillståndsförfarande, kontroller osv., så det tilltalar inte mig. Man måste hela tiden ha klara motiv till varför vi för in saker och ting i lagstiftning.  Av de två motiv som ltl Jan-Erik Mattsson angav så framgår EU-direktivet redan i framställningen och det är någonting som måste implementeras, det har jag också full förståelse för, men däremot tror jag inte att det är riktigt som ltl Jan-Erik Mattsson sade att allt som finns i framställningen är föranlett av EU-direktivet. Det tror jag inte, men det är i varje fall ett motiv. Det andra motivet ltl Jan-Erik Mattsson nämnde, som inte har framkommit tidigare, är att det tydligen finns en viss kurirpostverksamhet bl.a. inom centralorterna där det är mera lönsamt. Är det så att den typen av verksamhet är ett hot mot Posten på Åland så tar jag det definitivt på största allvar, men det finns också två sidor av det här myntet som på alla andra. Konkurrens brukar ofta innebära att priserna också ligger på en annan nivå än vid en monopolsituation.

 

Till sist, fru talman, att detaljreglera utdelningen på lagnivå gör att vi lätt får ett ganska stelbent system, men, à la bonne heure, om vi riktigt hårdrar det att skulle det spåra ur så att det blev en låda per kommun eller någonting är det självklart att man måste styra upp det lagstiftningsvägen, men där är vi kanske inte riktigt.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är bra att vi kan klargöra frågeställningar i den här saken. Det är så att till viss del är också lagstiftning framåtsyftande. Vad man har sett i andra städer är att konkurrerande privata utdelningsföretag även sätter upp postlådor för kurirpost och liknande som vem som helt egentligen kan vända, det är bara det att man delar ut till bara viss del. Men jag tycker att det är bra att vi har den här lagändringen nu som säkerställer det som står i lagen, att varje privatperson, varje hem, varje hushåll, varje företag till sin fysiska adress, får postgång varje vardag fem dagar i veckan och där likställer alla ålänningar och alla åländska företag med resten av EU, skall vi hoppas. Sedan är det faktiskt det här med 16 kommuner att det står i lagen, det borde kanske skrivas på att annat sätt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är dags att vi avslutar diskussionen. Jag tycker att det är viktigt, som jag har sagt genomgående, att det skall vara klara motiv när man inför en lagstiftning. De invändningar jag har haft hoppas jag att man i utskottet kan titta på. Sedan får vi synbarligen se när utskottsbetänkandet kommer tillbaka om någonting har fallit i god jord eller om det är som det brukar gå ibland – att det faller på hälleberget!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Nu talar jag å hela Postens vägnar och både dess högsta ledning, ledningsgruppen osv. samt även dess styrelse är mycket nöjda och har insett det stora behovet av denna lagstiftning.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det kan jag förstå att man är om man via en lagstiftning hamnar i en monopolsituation, men vi skall också tänka på ålänningarna. Kom ihåg vad jag sade: är det så att postens ekonomi på något sätt äventyras är jag den första som vill att vi skall motverka det, för det är en verksamhet som är oerhört viktig för landskapet Åland, både nu och framöver. Men konkurrens kan också vara bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående initiativ till Finlands riksdag om slopande av begreppet "Ålands län". (HM 1/2006-2007).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Talmannen konstaterar att motionen inlämnats utanför den allmänna motionstiden med hänvisning till bestämmelserna i 27 § 1 mom. lagtingsordningen om motion i ärenden rörande landskapets författningsenliga rättigheter.

 

Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Detta är ett ärende som inte på något sätt är nytt, utan tvärtom, det har behandlats tidigare i Ålands lagting, det har också behandlats i Finlands riksdag tidigare. Bl.a. den 5 mars 2001 var det en hemställningsmotion med ett ganska likartat innehåll. Det intressanta var då att lagtinget enhälligt godkände lagutskottets betänkande där man skulle bringa betänkandets motivering till landskapsstyrelsens kännedom. Jag har också tagit upp frågan i en frågestund med lantrådet tidigare, men orsaken till att vi igen vill ta upp den är att vi upplever att det kanske inte riktigt har hänt så mycket konkret när det gäller den här frågan.

 

Det kan vara intressant att titta tillbaka. Jag tror att det är många som kanske inte har riktigt klart för sig vad det är för skillnad på länet Åland och landskapet Åland och därför vill jag inledningsvis ge en liten bakgrund. Efter att Finland blev självständigt grundade senaten 1918 ett särskilt Ålands län. Åland hade dittills varit en del av Åbo- och Björneborgslän. För det nygrundade länet inrättades en länsstyrelse och en tjänst som landshövding. Men i den första självstyrelselagen för Åland som trädde i kraft i maj 1920 infördes begreppet ”landskapet Åland”, vilket definierades som det nuvarande Ålands län. I ett kommentarverk till den första självstyrelselagen, som författades av Artur Tollet och John Uggla, noterades: ”Vid självstyrelsens införande ombildades – märk väl – Ålands län till självstyrelseområdet landskapet Åland, vars område territoriellt motsvaras av de tidigare förvaltningsområdena Ålands härad och Ålands län.” I den propositionen, som låg till grund för självstyrelselagen, betecknades självstyrelseområdet ännu som Ålands län men under riksdagsbehandlingen infördes begreppet ”landskapet Åland”.

 

I 1951 års självstyrelselag anges att landskapet Åland tillkommer självstyrelse, såsom i självstyrelselagen stadgades och enligt lagens 1 § omfattar landskapet Ålands område Ålands län, sådant detta bestod den 7 maj 1920, då lagen om självstyrelse för Åland trädde i kraft. Länsbegreppet förekommer överhuvudtaget inte i de senare självstyrelselagarna. Därför är det lätt att dra den slutsatsen att Åland har varit ett län endast under perioden 1918-1922.

 

I en hemställningsmotion till riksdagen föreslog Ålands dåvarande riksdagsman redan 1972 Evald Häggblom ”att riksdagen skulle hemställa om att regeringen skulle skrida till snara åtgärder för att ur gällande lagtext eliminera det mot Ålands självstyrelselag stridande och i övrigt inkonsekventa uttrycket ’Ålands län’.” Det här stycket är taget ur det eminenta lagutskottsbetänkande som lagtinget godkände 2001.

 

Det kan också vara intressant att notera att den gällande självstyrelselagen bereddes av den s.k. Ålandskommittén, som många av oss har hört talas om. Kommittén konstaterade att regeringen i landskapet företräds av landshövdingen vars uppgift avviker avsevärt från de uppgifter som ankommer på de övriga landshövdingarna. Kommittén konstaterade vidare att benämningen ”landshövding” lätt leder till ett sådant missförstånd att landskapet uppfattas som län bland andra län och inte som ett utanför den normala länsindelningen stående självstyrt område. Bl.a. av nämnda skäl föreslog kommittén att regeringens representant i landskapet framdeles skulle benämnas riksombudsman. Och det här resonemang var väldigt korrekt, men, men, i den slutliga propositionen återgick dock regeringen till den tidigare benämningen landshövdingen, som vi ju torde känna till.

 

När det gäller Ålands län kontra landskapet Åland kan man kanske undra vad är skillnaden, som jag sade inledningsvis och därför ville jag göra en historisk tillbakablick. Man kan säga att den här frågan har både en principiell och en praktisk sida. Den principiella sidan gäller förstås självstyrelsens status. Ett självstyrande autonomt område är någonting helt annat än ett län; ett län är enbart en enhet för den statliga förvaltningen, det är den principiella sidan. Den praktiska sidan är att pratar man ibland om landskapet Åland och pratar man ibland om Ålands län är det klart att det blir förvirrande när vi alltid talar om ett och samma område. Varför det är så här är inte så lätt att veta. Kanske det t.o.m. kan vara så att man ibland försöker dölja det faktum att vi faktiskt här har att göra med ett område som har en inre självstyrelse, inte alls så långtgående som jag skulle vilja förstås, men vi har ändå en inre självstyrelse. Det är mot den här bakgrunden, begreppsförvirringen, som vi tycker att det är viktigt att man en gång för alla skulle få bort begreppet ”Ålands län”.

 

Det har lämnats flera utlåtanden runt den här problematiken. Justitiekanslern noterade den 17 januari 2003 att ”avsikten i självstyrelsens tillkomst var att Åland skulle lämnas utanför länsindelningen”, precis som jag tidigare försökte peka på. Han ansåg vidare, ”att det finns skäl att överväga en lagändring för att konflikter med självstyrelselagen för Åland skall kunna undvikas”.

 

Däremot, som vi också nämner i vår motion, kom Ålandsdelegationen dessvärre den 26 mars 2003 fram till den åsikten att finska staten är oförhindrad att använda benämningen Ålands län till den del den avser statens förvaltningsverksamhet. Det här är för mig lite obegripligt, men jag är glad att vi har landshövdingen här, som tillika är ordförande i Ålandsdelegationen och kanske kan motivera ställningstagandet.

 

Fru talman!

Som jag har sagt, Ålands län bidrar mycket till att det blir en missvisande information om Ålands status. I EU-sammanhang är det stora praktiska problem för att få förståelse för Ålands särställning många gånger på grund av det här. Det är ett motiv. Ett annat är, som jag också har nämnt, att det strider mot självstyrelselagen, men det strider även mot stadgandena i Finlands grundlag där faktiskt Åland enbart benämns som landskapet Åland. Man kan se det här – utan att det uppfattas som brösttoner – som en kränkning av landskapets författningsenliga rättigheter.

 

Med beaktande av de utvägar som har provats, i den mån det nu har provats och det kanske vi får höra av lantrådets sida, var det så att lagutskottet omfattade motiveringarna när utskottet tog ställning till motionen förra gången, men man sade så här: ”Utskottet tycker inte att problemet är att av den naturen att ett initiativ enligt 22 § självstyrelselagen vore den mest ändamålsenliga metoden, dvs. att vi skulle vända oss direkt till riksdagen. Men utskottet vill däremot anmoda landskapsstyrelsen att i sina kontakter med riksmyndigheterna påtala den felaktiga användningen av länsbegreppet, där detta förekommer, såväl i myndighetsdokument som i mera informella sammanhang och uppmanar riksmyndigheterna att i framtiden beakta detta. Om begreppet ’Ålands län’ kunde avlägsnas ur länsstyrelselagen skulle enligt utskottets bedömning sannolikheten minska för att begreppet inte heller används i andra dokument.”

 

Jag tror, fru talman, att det var en fullständigt riktig slutsats som lagutskottet kom fram till 2002. Men vi står här vi står. Ser vi på EU-kartor, ser vi på statistik, trots att ÅSUB alltmera blandas in i den biten, så benämns Åland ofta som Ålands län. Det här är någonting som vi med den här motionen en gång för alla vill komma till rätta med. Därför föreslår vi i ett initiativ till Finlands riksdag om att eliminera det mot självstyrelselagen och Finlands grundlag stridande begreppet ”Ålands län” skulle vidtas för att få bort det ur gällande lagstiftningen. Jag hoppas verkligen att de partier som värnar om självstyrelsen kan ställa upp på ett sådant förfaringssätt.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman! Motionärerna skriver i sin motion: ”Ålandsdelegtionen har dessvärre den 26 mars 2003 beslutat meddela som sin åsikt att finska staten är oförhindrad att använda benämningen ’Ålands län’ till den del den avser statens förvaltningsverksamhet.” Vad skall ordet dessvärre innefatta? Det är lite svårt att tolka det. Har inte Ålandsdelegationen rätt att uttala detta?

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag försökte t.o.m. gå tillbaka historiskt så att alla skulle få klart för sig att vi har en problematik här att man använder begreppet ”Ålands län”. Anser ltl Lagerberg att vi har ett problem eller har vi det inte? Så till den direkta frågan att vi skriver ”dessvärre”; det framstår klart om man läser stycket före: ”Justitiekanslern konstaterar helt klart att det finns skäl att överväga en lagändring för att konflikter med självstyrelselagen för Åland skärgården skall kunna undvikas.” Det tycker vi att är ett väldigt bra ställningstagande. För mig är det däremot obegripligt hur Ålandsdelegationen kom fram till den slutsats som den kom fram till. Därav ordet dessvärre! Men är det här ett problem för ltl Lagerberg eller är det icke?

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Problemet med ordet ”dessvärre”. För mig har Ålandsdelegationen på gällande lagstiftningsgrund rätt att uttala sig. Man kan säga att den är en sorts informell domstol. Jag kan inte se att det är något ”dessvärre” med det uttalandet. Sedan kan man alltid diskutera problematiken i sig, och det är ju den man föreslår att man skall diskutera med Finlands regering och riksdag.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag får väl uppfatta det sistnämnda som ett stöd för motionen, om jag förstod uttalandet rätt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landshövdingen Peter Lindbäck:

Värderade fru talman!

Det är inte min avsikt att polemisera i det här ämnet, men eftersom man i hemställningsmotionen använder sig av två lösryckta citat ur dels justitiekanslerns och dels ur Ålandsdelegationens utlåtanden anser jag att jag här och nu kunde tillkännage de anslutande citeringarna. Det är nämligen så att justitiekanslern faktiskt skriver i sitt utlåtande: ”Trots att det i länsstyrelselagen har varit fråga om ordnandet av den statliga lokalförvaltningen, som faller under statens behörighet, anser jag att det i ärendet finns skäl att överväga en ändring av bestämmelsen.... ”. Justitiekanslern anser nog också att statsmakten har och har haft behörigheten att använda sig av begreppet ”Ålands län”, men justitiekanslern tycker att man det oaktat borde ändra på det.

 

Ålandsdelegationen skriver: ”Detta innebär att statsmakten enligt behörighetsfördelningen i självstyrelselagen är oförhindrad att använda benämnigen Ålands län till den del den avser statens förvaltningsverksamhet, alltså samma som justitiekanslern. Ålandsdelegationen tillägger faktiskt: ”Det är vanskligt för ett domstolsliknande organ som Ålandsdelegationen att rekommendera åtgärder som syftar till att prioritera ändamålsenligheten av vissa nuvarande eller andra benämningar framom andra. Som Ålandsdelegationen ser frågan om benämningen på statens regionalförvaltning på Åland kunde den bäst lösas genom förhandlingar mellan statsmakten och Ålands landskapsstyrelse.” Ålandsdelegationen ställer alltså inga hinder för eller har någon åsikt om att man inte skulle kunna avskaffa eller ur lagstiftningen bortta begreppet Ålands län. Skillnaden är den att justitiekanslern och Ålandsdelegationen har gjort exakt samma behörighetsbedömning, medan justitiekanslern har en helt annan frihet än Ålandsdelegationen att föreslå och tycka vilka typer av åtgärder som kunde vidtas.

 

Jag har för övrigt den 23 november 2004 i en debattartikel med anledning av detta ämne skrivit följande: ”För egen del anser jag att man borde låta de bakomliggande problemställningarna styra valet av den rätta benämningen på Åland. Till den del Åland exempelvis skall föras fram i internationella sammanhang, såsom på kartor samt i officiell statistik och andra dokument, kunde man förslagsvis benämna Åland för rätt och slätt det självstyrda Åland, The Autonomous Åland Islands, utan att därvid ange vare sig län eller landskap.” Problemet är nämligen det att om man översätter ordet ”län” respektive ordet ”landskap” till engelska använder de flesta ordböcker exakt samma översättning, m.a.o. ”Province” eller ”Region”. Landskap kan dessvärre t.o.m. på engelska ibland ges en sämre benämning ”Landscape”. Det som händer oftast är att ordet ”autonomous” faller bort, inte det hur man översätter landskap alternativt län, för det översätts, som sagt, med samma ord.

 

Justitiekanslern och Ålandsdelegationen har, som sagt, inte i sak haft olika uppfattning om behörighetsfördelningen. Justitiekanslern har rätt att lägga direkta förslag om vilka åtgärder som kunde vidtas; det kan inte Ålandsdelegationen göra, men Ålandsdelegationen har definitivt lämnat dörren öppen.

 

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Tack herr landshövdingen! Jag tyckte att det var ett mycket bra klargörande. Jag har aldrig möjlighet – tyvärr, det får jag ta på mig – att plöja in riktigt på djupet varför Ålandsdelegationen kom fram till just den här ståndpunkten som vi ger till känna här i motionen. Jag kan konstatera att vi också här är ganska långt samstämmiga. Problemet till att Åland internationellt, i EU, många gånger beskrivs som länet Åland kan härledas till den finska länsstyrelselagstiftningen. Kunde man göra någonting åt det skulle det vara bra, jag har definitivt ingenting emot det utan tvärtom att det kunde bli vedertaget med begreppet ”det självstyrda Åland” – jag kanske önskar mer än så, men det skall jag inte gå in på nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är ett angeläget ärende som tas upp i hemställningsmotionen och det är, som redan har framgått av diskussionen ingen ny fråga, eftersom det redan 1972 i riksdagen av dåvarande riksdagsmannen Evald Häggblom väcktes initiativ om en ändring i den här saken, alltså för 35 år sedan. Men jag tror att det är ett ärende som förtjänar att nötas på och slut är det väl så att droppen urholkar det här och vi kommer på rätt.

 

Vi har redan hört historiebeskrivningen till vissa delar av ltl Anders Eriksson, också av landshövdingen, så jag skall inte upprepa den utan jag skall fortsätta där ltl Anders Eriksson slutade, nämligen efter det att lagtinget förkastade hemställningsmotionen med ltl Fredrik Karlström som första undertecknare men där man bringade betänkandet till landskapsstyrelsens kännedom för vidare åtgärder. De vidare åtgärder som landskapsstyrelsen vidtog var att man tillskrev justitieministeriet och bringade synpunkterna som lagtinget ville framföra till justitieministeriets kännedom och önskade då få en ändring till stånd, som en enhällig önskan från lagtinget. Det var det som sedan satte igång processen med utlåtande av justitiekanslern och samma sak från Ålandsdelegationen, där de här olika synpunkterna har framkommit. Efter det har frågan vid olika tillfällen tagits upp, men det har inte kommit till handling från justitieministeriets sida att lägga fram ett konkret ändringsförslag ännu. Ett sådant ändringsförslag skulle då vara en ändring av länsstyrelselagens 1 § som innehåller länsindelningen där man skulle ta bort Åland som län.

 

Jag har så sent som i dag med anledning av hemställningsmotionen också tagit upp en ny diskussion med justitieministeriets föredragande i Ålandsfrågor Sten Palmgren och sagt att den här frågan lever och att vi måste hitta en lösning så småningom. Det finns egentligen inte några oöverstigliga hinder i den här saken. Nu skulle det antagligen vara ett ganska bra läge att ta ett initiativ i den här frågeställningen och han trodde att man från justitieministeriets också skulle kunna ta initiativ. Man skall komma ihåg, fru talman, att den här frågan rör egentligen främst inrikesministeriet, men justitieministeriet är ”Ålandsministeriet” och den konstitutionella kopplingen som man kan se i det här ärendet gör att man kan ta ett initiativ från justitieministeriets sida. Vi har samtidigt en annan frågeställning som är synnerligen aktuell, nämligen formerna kring utseendet av landshövdingen eftersom där finns oklarheter. Man skulle kunna göra ett paket av de här två frågeställningarna och tillsätta en grupp med sakkunniga från berörda minister och landskapet och på det här sättet föra de här två sakerna i mål på ett sådant sätt som kan tillfredsställa lagtinget och de åländska önskemålen.

 

Så är statusen exakt i dag, fru talman, och jag tror att det är bra att de här frågorna kommer upp och visar på att det finns en ihärdighet från åländsk sida att vi vill föra dem i mål. Vi från landskapsregeringens sida har gjort vad vi har kunnat under de här åren och fullföljt det som lagtinget beslöt om, men i sanningens namn måste jag säga, fru talman, att skrivningen kunde ha varit lite kraftfullare från lagtinget 2002; det var en ganska försiktig skrivning från dåvarande lagtingets sida. Vi har arbetat också försökt göra det bästa möjliga av det och jag tror att vi är ganska nära att komma i gång med processen ordentligt nu.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med om det sistnämnda att lagtinget var onödigt försiktigt 2002. Som säkert lantrådet har noterat finns det en annan kraft i lagtinget nuförtiden! Det är sant, att historiebeskrivningen är vi alla eniga om, men det är ju så att det har inte lett till någon direkt handling hittills och det är därför som vi i den här motionen tycker att man skulle vända sig direkt till riksdagen. Det förfaringssätt som lantrådet skissar upp har jag ingenting emot. Vi känner alla till problematiken också med utnämnandet av landshövding och kanske det är flera än jag som drar öronen åt sig när man hör att inrikesministeriet är inblandat. Det har inte riktigt varit det mest Ålandsvänliga ministeriet. När utskottet börjar titta på motionen tycker jag att det är bra om man hör lantrådet Roger Nordlund så att man får ett klart scenario för hur vi skall gå vidare med de här frågorna, annars tycker jag att vi skulle vända oss direkt till riksdagen. TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag delar inte helt ltl Anders Erikssons uppfattning att ingenting har hänt. Jo, såtillvida att det inte har blivit någon formell ändring när det gäller lagstiftningen, men frågan har varit uppe för diskussion och information och jag tror att i så fall som möjligt har man använt sig av det här sättet. Statistiskt sett har det blivit en klar förbättring genom de ökade kunskaperna kring frågan. Det sista steget återstår, nämligen en förändring av lagstiftningen så att vi får den gällande lagstiftningen att ligga i samklang med självstyrelselagen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag har rentav själv varit förvånad över att den här frågan ändå berör gemene man på Åland så pass mycket som den gör. Jag har många gånger trott att det här är någonting för den historiskt intresserade och för den som är otroligt intresserad av självstyrelseutveckling. Men på Ålands Framtids kommunrundor både i Kökar och ute i Sund kom frågan upp och det tyder också på att folk går och funderar på att kan det riktigt gå till på det här sättet? Också utnämningen av landshövdingen har många reagerat över. Där är det de facto så, värderade lantrådet, att det är åtta år sedan förra gången – då skulle frågan med en gång redas ut, allt skulle vara klappat och klart, men vi står här på samma ruta fortfarande. Det är därför som det inte känns riktigt förtroendefullt att ge sig in i den här typen av diskussioner, men jag vet att vi har inte så många andra val!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Svåra frågor tar ibland lång tid att lösa och det vet ltl Anders Eriksson precis som jag, eftersom han har lång erfarenhet av arbetet i landskapsstyrelsen bakom sig. Skillnaden mellan ltl Anders Eriksson och mig är att ltl Anders Eriksson har valt självständighetsalternativet som den allena saliggörande lösningen medan jag och många andra fortsätter att arbeta med självstyrelsen. Jag vill nog ta alla oss som har jobbat med förändringen också när det gäller tillsättandet av landshövding i försvar, att det har gjorts goda försök att få till stånd en förändring, men min uppfattning är att där har nog motståndet varit onödigt svårt från inrikesministeriets sida.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2006-2007 om godkännande av fördraget om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet och olaglig migration (Prümfördraget) och lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i fördraget. (RP 5/2006-2007).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum är den 19 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.14.22).