Plenum den 19 januari 2001 kl. 09:45

PLENUM den 19 januari 2001 kl. 9.45.

TALMANNEN:

Talmannen konstaterar samma närvaro som vid föregående plenum, kompletterat med ltl Strand, som har anlänt.

 

Frågestund enligt bestämmelserna i 48  3 mom. lagtingsordningen.

 

Vid i 48 § 3 mom. LO avsedd frågestund behandlas de frågor talmanskonferensen beslutat tillställa landskapsstyrelsen för besvarande. Enligt talmanskonferensens beslut upptas vid denna frågestund sammanlagt fem frågor, vilka har inlämnats av ledamöterna Raija-Liisa Eklöw, Dennis Jansson, Gun-Mari Lindholm, Barbro Sundback och Ronald Boman.

 

Frågorna har på förhand överlämnats till landskapsstyrelsen. Ordet ges först till lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen, varefter frågeställaren bereds tillfälle att yttra sig. Talmannen kan härefter tillåta övriga lagtingsmän samt annan medlem av landskapsstyrelsen rätt att yttra sig. Frågeställaren får yttra sig  sammanlagt högst tre gånger och övriga talare endast en gång, dock så att den medlem av landskapsstyrelsen som besvarat frågan får yttra sig efter varje annat anförande. Replikrätt tillämpas inte vid frågestunden. Svaret på frågan får räcka högst fem minuter, alla övriga anföranden högst två minuter. Talmannen har rätt att avbryta diskussionen, när han anser att den ställda frågan är tillräckligt belyst.

 

Först upptas följande av ltl Eklöw ställda fråga:

 

Vad avser landskapsstyrelsen att göra för att trygga de hörselskadades behov av service på kort och lång sikt?

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

När det gäller bristen på hälsovårdskonsulenter är det en fråga som har engagerat många, förutom ÅHS konkret också landskapsstyrelsens social- och miljöavdelning och också utbildningssidan. Man måste dela upp det i två olika delar, dels, precis som frågeställaren säger: på kort sikt och dels på lång sikt. När det gäller att på kort sikt söka personer som skulle kunna komma hit är det konkret en fråga för Ålands hälso- och sjukvård. Jag har naturligtvis haft kontakt och vet hur de arbetar i den frågan. Det har visat sig att normal annonsering inte räcker till. Man har försökt men överhuvudtaget inte fått några intresserade och det beror naturligtvis på att det är ett smalt yrke; det finns ingen arbetslöshet bland dem och det är en brist också på annat håll, inte bara på Åland. Det är en enda tjänst vi pratar om här, så detta i sin tur har naturligtvis gjort att ålänningar inte har sett det som speciellt intressant att skaffa sig en grundutbildning i det eftersom just denna enda tjänst skall bli lediganslagen för att sedan kunna få arbeta på Åland inom detta område. Nu söker man framför allt i form av kontakter; man har varit i kontakt med utbildningar. Det utbildas inte i Finland på svenska överhuvudtaget, men man har ändå varit i kontakt där för att höra sig för om de bland de utbildade ändå finns svenskspråkiga. Det finns det inte just nu. Det har tagits kontakt från norr till söder, som öronläkaren sade, med olika inrättningar och utbildningar i Sverige utan att man har lyckats hittills. Det här är en process som fortgår. Under tiden har man också försökt få konsulter hit och det har inte heller varit speciellt framgångsrikt. Det fanns en som var delvis intresserad, och det var faktiskt den förra, vår egen hörselvårdsassistent, som visade ett visst intresse, men det bedömes ekonomiskt inom ÅHS som oförsvarbart. Det var så pass kostsamt för en enda dag. Det blev dyrare än för t.ex. neurologer; de hade aldrig sett en så dyr konsult hittills inom detta område.

 

I dag finns det alltså ingen utan man skickar de fall som man anser nödvändiga till Åbo och det är varken bekvämt eller ändamålsenligt. Det enda och bästa sättet är via konsultbasis tills vi kan få någon som eventuellt vill flytta till Åland och där tror jag att alla goda krafter måste hjälpas åt på olika formella och informella nivåer för att försöka få tag i denna person på kanske kortare perioder, men också på längre perioder. Under den här tiden är det framför allt Åbo som man har haft kontakt med. Dit har man skickat de nödvändiga fallen, men det blir inte alls samma goda kvalitet. Vi skall komma ihåg att förutom de hörselskadade har vår hörselvårdsassistent varit väldigt kunnig och väldigt framgångsrik inom detta område. Inom parentes kan jag säga att hon fick pris som Finlands bästa hörselvårdskonsulent och i och med det priset blev hon väldigt intressant, och det gjorde nog att hon försvann från Åland. Men hon hade gjort upp ett oerhört bra system och jag vågar påstå att vi var på vågens framkant inom detta område när det hastigt avslutades på ett mycket olyckligt sätt.

 

När det gäller det långsiktiga, där jag mer konkret har varit involverad, finns det egentligen två sätt som vi ser det; det ena är att hitta en möjlighet till läroavtalsutbildning för några på Åland eller att skapa en egen utbildning och möjligtvis få någon att utbilda sig den normala vägen i Sverige, som tar tre-fyra år och som verkar väldigt långt. Mest intressant är läroavtalsutbildningen. Då kunde vi få någon som anställs och som faktiskt är intresserad att stanna på Åland och jobba med de här frågorna. Man kan aldrig hundra procent lova ändå. Man binder inte upp dem på något sätt, utan det är egen vilja. Problemet med det är att ett läroavtal bygger på att någon skall handleda och lära och nu har vi tomt på just den platsen.  Det innebär att den som som eventuellt tar läroavtalet långa perioder skulle vara tvungen att vara utanför Åland för att få handledningen, då i Sverige, eftersom det är ytterst svårt att få det på finskt håll i svensk regi. Sedan har vi möjlighet via högskola eller via vårdinstitutet att helt enkelt göra en konventionell utbildning. Det bygger på sjukskötarexamen i dag.

 

Ltl Eklöw:

Herr talman!

Jag tackar hälsovårdsansvarige Harriet Lindeman för svaret. Vi har förstått från pressen under höstens lopp att situationen är sådan. Vi måste ändå konstatera att det är väldigt tokigt för de hörselskadade på Åland att det inte finns någon här som kan ta hand om deras problem. Det finns så mycket människor med hörselproblem att det skulle finnas underlag för t.o.m. två stycken hörselvårdsassistenter. Som läget är finns det ingen nu. Den praktiska situationen är sådan att de skickas till Åbo, där väntetiden kan bli upp till två månader för att få nya apparater inprovade eller de gamla reparerade. Vad jag har förstått finns det en mindre möjlighet på Åland att reparera skador hos en optiker. Då är skadorna mera av teknisk natur och har inte att göra med själva hörselfunktionen. Detta ställer till stora bekymmer för de drabbade, för deras närmaste, för deras sociala verksamhet, för deras skolgång osv. därför att det bland de hörselskadade också finns skolelever och ännu yngre personer.

 

Det som jag tycker är beklämmande i landskapsstyrelseledamoten Lindmans svar är att det ändå med pengar skulle finnas möjlighet att få hit någon. Vi har sett att om vi anställer en datakonsult eller en konsult på det tekniska planet, så kan det ofta få kosta vad det vill, men här finns det inte möjlighet. Kan landskapsstyrelsen för ÅHS:s del lova att det får kosta mera och de hörselskadade får sitt stöd?

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Naturligtvis får det kosta mera och all konsultverksamhet är dyr, oberoende om det är fråga om en hörselvårdskonsulent eller andra. ÅHS gjorde den bedömningen att här gick det över den gräns som man ändå tyckte att var rimlig. Om det är en ”ryslig” bristvara höjs priserna och de vet inom ÅHS att vi från landskapsstyrelsehåll i många sammanhang prioriterar att få detta ordnat, så gränsen uppåt är nog tänjbar. Som sagt, inom ÅHS gjorde man den bedömningen i det här enskilda fallet, men dyrare är det naturligtvis med konsulter än att anställa; all konsultverksamhet är dyrare. Jag vill betona att det är mest besvärligt för barnen som måste avsätta skoldagar för resor m.m. Det är också svårt när man har en konsult som kommer någon enstaka gång att avgöra vem som får ”ynnesten”, för det kommer ändå att bli ganska stora grupper utanför. Vi har haft det så bra hittilldags att i princip alla som har behövt har fått en god vård, och det är dit vi fortfarande måste sträva. Troligtvis måste det i framtiden vara två personer, för det här är ett för skört system. Det brister s.a.s. när en försvinner.

 

Ltl Eklöw:

Herr talman!

Det är just detta med specialkompetenserna som man fordrar att finns inom ÅHS. Min andra fråga gäller: Kan landskapsstyrelsen tänka sig att begära av ÅHS en utredning över vilka punkter som är kännbara?  Min fråga gäller hörselvårdsbiten, men på grund av problem med hörseln uppstår också behovet att få t.ex. talterapeut. Om barnen inte får adekvat hörselvård kommer de utveckla svårigheter med talet. Det finns hörselvårdsterapeuter, talterapeuter och det finns många andra speciella områden inom ÅHS som är väldigt sårbara. Kan landskapsstyrelsen tänka sig att titta närmare på de sårbara områdena och försöka få ett specialarrangemang för dem?

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Detta är en fråga som berör ÅHS i sin helhet. Snart börjar alla områden bli allt smalare och allt mera speciella och det gäller lilla Åland och Ålands centralsjukhus, också inom medicinen, när läkarna i dag blir så ytterst specialiserade. Vi har en stor utmaning, inte bara inom hörselvård och andra specialiteter som är kända i dag, utan överhuvudtaget inom hela den medicinska biten på Åland: hur skall vi klara av de spetskompetenser, som blir alltfler och fler år för år. Det är någonting som inte passar in i vårt system, för dessa specialister måste ha ett visst underlag för att kunna behålla sin kunskap och sin specialitet. Detta är en av våra största utmaningar, men det här är känt. Talterapeuten är sedan flera år tillbaka ett problem; man löser det på konsultbasis genom ganska kortsiktiga lösningar. Om vi skall göra en speciell utredning eller om vi måste se det som en utmaning för hela ÅHS och särskilt för Ålands centralsjukhus verksamhet i framtiden är frågan.

 

Ltl Eklöw:

Herr talman!

Utbildning är det som på lång sikt kan lösa problemet, som landskapsstyrelseledamoten Lindeman redan sade. Det är alltså bra om utbildningsavdelningen funderar på möjligheterna. Kanske Åland här kunde hitta en nisch. Det är förstås väldigt svårt när vi behöver både handledare och läkare även på den nivån. Tillsammans med ett annat utbildningsområde kunde detta bli en nisch för Åland. Vi har just talat om nordiskt samarbete; kanske man kunde ta upp frågan i Nordiska rådssamarbetet i samband med handikappfrågor för att den vägen försöka lösa problemet. Då skulle vi också få språkproblemet löst, då Åland ändå behöver en svenskspråkig person. Kan landskapsstyrelsen tänka sig att se utbildningsfrågan från många olika håll?

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

När det gäller utbildningen i Norden är det egentligen inget problem. Vi har fria möjligheter att utbilda oss. Visserligen har det stramats åt lite för ålänningarna, men jag tror att när det gäller att utbilda sig till audionom i Sverige är det bara intresset från våra åländska ungdomar som hittilldags har saknats. Om vi själva skall börja utbilda är det på vårdinstitutet eller i högskolan och jag tycker att högskolan och uppdragsutbildning skulle vara ett alternativ tillsammans med övriga Svenskfinland. Då betalar nämligen var och en för sin utbildningsplats. Gör vi det i vårdinstitutet blir det för Åland ett väldigt dyrt arrangemang eftersom det handlar om att vi har en liten grupp på sju-åtta personer, varav två är från Åland och resten från annat håll, troligtvis från Svenskfinland, som då inte kommer att betala annat än när man söker till en utbildning i det nordiska utbildningssystemet. I en uppdragsutbildning däremot betalar var och en  för den plats man har och det är bl.a. det som vi skall diskutera nästa vecka med högskolan.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Herr talman!

Detta är en angelägenhet som gäller ÅHS och dess styrelse och ledning. Det är också där, som redan har sagts här,  en prioriteringsfråga. Jag skulle vilja anlägga några synpunkter på ärendet. Det har sagts här att vi måste eftersträva en långsiktig lösning. Även om en utbildning tar tre-fyra år finns behovet kvar även efter tre-fyra år och på lång sikt, så det är ingen lång tid. Att få någon som går i den tre-fyraåriga utbildningen borde vara en högt prioriterad sak. Under tiden har vi en läkarresurs inom sjukhuset som man förmodligen kunde använda för läroavtalsutbildning och jag tror att det skulle vara väldigt viktigt att komma överens, om det finns en möjlighet att göra det plats nu. Det är ett uppdrag som jag tycker att ÅHS:s styrelse skall prioritera väldigt högt. Det finns alltså personal som är outbildad som kunde gå i läroavtalsutbildning, om inte här, kanske man är tvungen att skicka dem någon annanstans. Det viktiga också i den här frågan är att när man redan hör dåligt och i samband med att man får hjälp med sin hörselskada är språket a och o. Det är absolut det viktigaste. Om jag hör ett annat språk än det jag hittills har lärt mig tror jag att det är nästan meningslöst med hjälpen.

 

Jag skulle också vilja belysa att det kanske inte är enbart de hörselskadade som har detta behov, utan även andra grupper som drabbas av öronproblem har behov av assistenten.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Bestörtningen bland Ålands ganska många hörselskadade är naturligtvis stor på grund av den situation som råder. När man försöker sätta sig in i de problem som uppstår när hörapparater inte kan inprovas, justeras eller repareras, utan då har man sitt stora handikapp, inser man att detta är ett väldigt akut problem. Det man frågar sig är då om det faktiskt skulle ha blivit dyrare med en konsulttjänst här än att skicka ganska många människor till Åbo, med den tidsutdräkt och den arbetsförlust som detta innebär.

 

Det var alltså inget uppmuntrande svar som landskapsstyrelseledamoten Lindeman kunde ge här. Givetvis har hon säkert beskrivit problemen på ett korrekt och riktigt sätt, men jag tycker ändå att när de hörselskadade, som stod inför behovet av en andra konsulent, plötsligt inte har någon, fordrar det extraordinära insatser på kort sikt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Det har nog gjorts många extraordinära insatser på kort sikt på olika sätt, men jag kan bara framföra den information som ÅHS har givit mig, att just i det här speciella fallet gjordes bedömningen att det var för stor skillnad mellan övriga konsulter. De hade jämförelser att göra. Men naturligtvis måste vi fortsätta på konsultbasis också.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Dennis Jansson ställda fråga:

 

Vad avser landskapsstyrelsen göra för att påskynda byggstareten av kultur- och kongresshuset?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Man vill veta vad landskapsstyrelsen kan göra åt kongresshusets byggstart. Det enkla svaret på den frågan är faktiskt att det enda landskapsstyrelsen egentligen kan göra är i dag att vänta. Vi måste vänta på att Mariehamns stad tar några beslut igen, dvs. det första beslutet som vi behöver få till landskapsstyrelsen är en slutgilgtigt fastställd stadsplan. Det andra är beslut om en lösning på parkeringsfrågan. Planeringskommittén för ett kultur- och kongresshus i Mariehamn har i uppdrag att göra detaljplaneringar, projekteringar ända fram till anbudshandlingarna; sedan upphör kk-huskommitténs uppdrag.

 

Jag skall lite rekapitulera kk-husfrågan, som jag tycker att är en viktig fråga för hela landskapet, dels för kulturlivet, för att man skall få möjligheter att framföra och uppföra samt se och vara med om olika kulturevenemang, dels när det gäller näringslivets behov av stora kongressutrymmen. Vi ser många exempel på att vi saknar sådana utrymmen och det är viktigt för näringslivet också. Förslaget från arkitekttävlingen, som man just nu diskuterar också på annat håll, avgjordes 1999, stadsplanen fastställdes av stadsfullmäktige i september 2000, efter många kompromisser från båda håll. Intresset för att få fram ett kk-hus finns hos både Mariehamns stad och hos landskapsstyrelsen. Sedan hände det, som man kanske kunde vänta sig, att det kom ett besvär mot den fastställda stadsplanen, dvs. det var Ålandsbanken som anmälde besvär till förvaltningsdomstolen om placeringen på tomten. I dag för staden och banken underhandlingar om man eventuellt kan ändra någonting i stadsplanen; man vill alltså skjuta byggnadsrutan norrut en aning. Från kk-huskommitténs och landskapsstyrelsens sida möter en eventuell flyttning inget hinder. För tillfället ligger stadsplaneärendet i stadsplanenämnden och man bereder en ändring. När det gäller parkeringen är det överenskommet att det är stadens ansvar och frågan som måste lösas är att vi måste få klarhet i var bilangöringarna till huset skall ske för att man skall kunna planera de inre lösningarna i kk-huset. Medan vi under tiden väntar på de lösningarna försöker kk-huskommittén komma fram med driftslösningarna. Man tar kontakt med bl.a. den konsult som har varit här vid Nordens instituts diskussionsdag; han skall hjälpa oss med utredningar, bidra med sina erfarenheter, vi söker specialister på akustik, vi måste nödvändigtvis söka specialister på inomhusmiljöer, så att vi inte drabbas av mögelproblem.

 

Jag läste just i en tidning att kk-huset ser så förskräckligt ut. Då vill jag ändå påpeka att det man diskuterar nu och det som har framlagts är de ursprungliga skisserna. Huset skall ändå se helt annorlunda ut när det är färdigt. Man har inte riktigt satt sig in i hur det kommer att se ut. Det blir en tredelad byggnad i olika material: trä, sten, granitputs, inga tegel som jag känner till och en stor del blir glas.

 

Jag upprepar, att det landskapsstyrelsen kan göra är inte så mycket just i dag för att påskynda byggstarten.

 

Llt Dennis Jansson:

Herr talman!

Jag är generellt lite besviken över politikernas agerande när det gäller projekt. Mycket projekt inleds, de påbörjas, förväntningarna växs hos folket, de ser att nu skall vi få ett badhus, nu skall vi få ett kultur- och kongresshus för musik och konserter, vi kan ordna stora kongresser åt företagarna, speciellt i tätorten i det här fallet. De räknar med att under lågsäsongen har vi då möjlighet att få ökade inkomster, hotell och butiker i staden förlorar miljontals mark. Ingenting händer! Första diskussionen om kk-huset började 1994, då landskapsstyrelsen gjorde en kort utredning om vad kk-huset skulle innehålla. Sedan gjordes en till utredning 1997. Sedan har det varit arkitekttävlingar; där valdes ett vinnande förslag och det var klart hur det skulle se ut, nu pratar man om att det skall göras akustikutredningar och det ena och det andra. Det har gått så pass lång tid att allt sådant här borde vara färdigt redan. Det borde vara klart att lägga grävskopan i marken och börja bygga huset. Pengarna finns, allt finns färdigt, men allting dra ut och drar ut och drar ut.

 

Frågan är när vi kommer till politiska kompromisser. Samma sak händer på andra ställen än just i landskapet: det kompromissas, man kommer till beslut. Vad är alltså viktigast: skall man göra det prestigefyllt, nej, det skall vara i den delen av staden eller det skall vara i Eckerö eller det skall vara i Mariehamn. Kanske man skulle ge avkall på sina krav och i stället se till att de som betalar för det får det inom rimlig tid. Det var därför jag väckte frågan.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Jag håller gärna med ltl Dennis Jansson om att tidsprocessen har varit verkligt lång. Det är en sanning som ingen kan gå emot. Anledningen är, som vi känner till, att det har varit svårigheter att få fram en stadsplan som skulle bli godkänd. Vi hade en godkänd stadsplan i september och trodde att vi kunde inleda projekteringen, som beräknas ta ett år, eftersom det är ett stort och invecklat bygge som vi planerar. Detta blir nu framskjutet på grund av besväret, som i bästa fall, enligt vad jag har fått mig till del, kan vara klart i mars; då inleds igen projekteringen, såvida vi inte måste vänta på ytterligare besvär. Att vi nu talar om att vi skall anlita akustikexperter och inomhusmiljöexperter beror på att det är sådant som vi got och väl hinner göra under planerings- och projekteringstiden.  Vi har inte kunnat inleda dem förrän vi har klart att det faktiskt blir ett igångsättande av bygget, så att vi inte kastar ut pengar som kanske inte blir någonting av. Vi måste bara ha is i magen och vänta på den fastställda slutgiltiga stadsplanen. Det är det som gäller i dag.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att ltl Dennis Jansson tar upp frågan om kk-husets byggstart. Det är verkligen viktigt att vi diskuterar den i lagtinget. Det är ett väldigt segdraget projekt. Som ltl Jansson själv var inne på hade man planer redan 1994, men  kk-huset har diskuterats under hela nittiotalet. Inför valet 1995 var alla partier eniga om att ett kk-hus skulle förverkligas och ändå har ingenting hänt. När frågan nu aktualiseras vill jag också gå in på innehållet i huset och ställla några kompletterande frågor till ministern. För det första undrar jag hur man har jobbat vidare med innehållet när det gäller kulturaktiviteterna och kulturverksamheten i huset? Det har vid flera olika sammanhang förts fram synpunkter om att de kulturaktiva har alldeles för lite att säga till om i planeringen av huset. Min fråga är: På vilket sätt tar man tillvara den kompetens som finns i vårt kulturliv? På vilket sätt tar man tillvara kulturdelegationens kompetens?  Det finns rykten om att en stor del av huset skulle tas upp för förråd, bl.a. för Mariehamns teaterförening? Är det tänkt att alla olika kulturföreningar också skall ha förrådsutrymmen i kk-huset? Det blir i så fall dyra förrådsutrymmen. För det tredje vill jag fråga om utseendet av huset, som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson själv var inne på. Tack vare teknikens under kan vi redan på förhand ta del av och få en bild av hur huset kommer att se ut. Är det så att arkitektskissen skall vara utgångspunkt för hur vårt kk-hus skall se ut? – tre stycken lådor! Jag tycker att man mera borde ta modell från vårt vackra bibliotek.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det är sant som vtm Eriksson säger att det har funnits en politisk enighet om att vi vill ha ett kk-hus. Det har vi ändå lyckats komma fram till. Vi har också lyckats komma fram till en enighet med Mariehamns stad, även om det nu tar ännu lite tid. Där tycker jag att vi har kommit framåt. När det gäller kulturens deltagande i kk-huset måste jag igen påpeka att det som har gällt under hela tiden är att kk-huset byggs för att man skall framföra kultur. Det har varit huvudsyftet med det, liksom att det skall finnas kongresser i det. Jag tror att kulturföreningarna har förväntat sig att det skulle vara ännu mer och tid och kraft för övningar, sammankomster i kk-huset för kulturföreningarna, än vad det antagligen kan bli. Det här är verkligheten. Vi kan inte låtsas om någonting annat. Men det som vicetalmannen tog upp om t.ex. förrådet är skyddsrummet vi talar om och det är  lagstadgade mycket dyra utrymmen, som alla känner till som bygger offentliga byggnader. Det är inte fråga om några stora förråd som uppbokas för någon speciell förening. Vi för en diskussion om driften av kk-huset, hur vi skall få det på bästa sätt och vi kommer naturligtvis att ta kulturföreningarnas kompetens i beaktande, liksom kulturdelegationens åsikter. Vi har lovat en debatt om det här, men eftersom ingenting nytt har hänt och vi fortfarande väntar på den slutgiltiga stadsplanen, kommer jag inte att hålla den debatten förrän vi har det klart. Vi har konstaterat att vi har hållit på länge fram och tillbaka. Vi måste veta säkert att vi har stadsplanen innan vi går vidare.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Erland:

Herr talman!

I folkmun står ”kk” numera för kärnkraft, eftersom huset ser ut som det gör! Kostnaderna stiger och innehållet blir alltmer diffust. Vi som sitter här i lagtinget, som inte är med i landskapsstyrelsen, vet egentligen inte vad som är på gång med kk-huset. Landskapsstyrelseledamoten Carlson säger att man inte kan göra mycket och då är det Mariehamns stads beslut om stadsplanering, parkering och byggnader osv. Men jag undrar om inte landskapsstyrelsen kan göra väldigt mycket när det gäller verksamheten och föra ut det till diskussion. Hur skall man driva huset? Vilket koncept skall det ha när det gäller förhållandet mellan kongress och kultur? Vilken marknadsföring skall man ha?  Att marknadsföra kongresser är en sak på 10-15 års sikt. Man borde ha börjat 1994 om det skall bli någonting. Hur skall man förbättra presentationen för medborgarna om innehållet och hur skall det se ut, eftersom det tydligen inte skall vara de glaslådor som vi har fått se? Det här betyder att landskapsstyrelsen också borde gå tillbaka till nollpunkten och se över utredningarna om ekonomin;  kongressturismen kommer att ändra karaktär de närmaste åren, bl.a. på grund av våra kommunikationer och transporter. Det finns väldigt mycket som landskapsstyrelsen borde göra när det gäller verksamheten. Byggnaderna kommer nog att ordna sig på något sätt.

 

Eftersom detta är en frågestund skall jag avsluta med en fråga: Varför ägnar inte landskapsstyrelsen lite tid och energi åt att precisera verksamheten, utreda hur driften skall skötas, hur marknadsföringen skall bedrivas osv.?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Den tid vi nu jobbar med kk-huset ägnar vi just åt driftsplaneringen och allt det som ltl Erland tog upp. Vi diskuterar mycket hur vi skall sköta driftsplaneringen. Vi diskuterar olika alternativ för driften. Vi har tagit kontakt med en konsult i Sverige som också kan ge exempel på hur man sköter liknande verksamheter där, hur man på bästa sätt tar tillvara kulturens intressen gentemot kongressernas intressen osv. Allt det som jag sade i mitt förra inlägg kommer vi att ordna en debatt om när vi har lite mera att redogöra för. Det är ingen idé att vi går ut i dag förrän vi ens vet om vi har den slutliga stadsplanen. Det är helt meningslöst. Det ltl Erland pekade på visar just varför det går så långsamt: det går fram och tillbaka mellan Mariehamns stad och landskapsstyrelsen, men jag tycker att vi nu har kommit in på samma spår. Naturligtvis skall målsättningen för verksamheten framläggas på ett vettigt sätt, men vi kommer inte att komma fram med några färdiga idéer förrän vi vet att vi har stadsplanen. Det är onödigt arbete, och vi lägger ner mycket arbete just nu och vi kommer att fortsätta.

 

Ltl Dennis Jansson:

Herr talman!

Jag fick just precis höra det som alltid händer under behandlingens gång: tillbaka till nollpunkten, sade ltl Erland!  Framåtstående bakåtsträvare, säger jag. Varför inte i det här skedet kompromissa? (Från salen: ltl Erland: frågan gäller inte mig, jag har inte möjlighet att replikera)  Jag kommenterade det ltl Erland sade!

TALMANNEN:  Talaren skall givetvis hålla sig till ämnet och inte bemöta tidigare talande.

Ltl Dennis Jansson: Beklagar!  Det som händer är att politiker ställer sig upp och säger att man skall gå tillbaka till nollpunkten. Jag tycker att det är fel. I stället tycker jag att man skulle kunna se kompromissen, försöka komma till beslut och i stället ge skattebetalarna det de vill ha, det som deras folkvalda har tillsatt dem att ta beslut om och göra det inom en rimlig tid.

Ännu en sak som har nämnts här under talarens gång. Landskapsstyrelsen bör snarast börja fundera på hur man skall marknadsföra till kongresser, som har en lång planeringstid: fyra, fem, ibland sex år. Man bör gå ut nu och marknadsföra för att få dem när huset står klart; annars kommer det att vara tomt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Detta uttalande visar igen på hur det böljar fram och tillbaka, man diskuterar om att backa tillbaka. Vi skall komma ihåg att jag anser att vi har kommit långt framåt. Vi är inte alls på nollpunkten. Vi skall inte tillbaka till nollpunkten. Vi har kommit flera steg framåt genom våra kompromisslösningar med Mariehamns stad; där har det gått framåt. När det gäller marknadsföringen vill jag säga, att om vi skulle ha påbörjat en tidig marknadsföring, t.ex. ifjol när vi trodde att vi hade frågan löst, när stadsplanen togs i stadsfullmäktige, så skulle vi ändå ha varit tvungna att konstatera att vi var lite för tidigt ute. Därför anser jag att vi inte kan göra någonting förrän vi har stadsplanen. Det är först sedan som man kan börja agera och marknadsföra. Vi känner väl till behovet av att gå ut i tid och marknadsföra. Vi kan inte marknadsföra förrän vi har driftsalternativet, och driftsalternativet är kk-huskommitténs största uppgift just för tillfället, förutom att vi väntar på slutresultatet från staden.

 

När det gäller utseendet vill jag ändå säga att det är lite ojust att nu börja tala om utseende på kk-huset, eftersom tävlingsförslaget har varit diskuterat och allmänt omfattat, i kommittén, i Mariehamns stad; man har tyckt att det här är kanske inte vad man väntade sig, men förslaget vann på grund av sin överlägsna funktion, sina inre funktioner, det tredelade huset medger att man kan ha kongresser i ena delen, man kan ha lite kulturevenemang och musik, teater, vad som helst i en del och man kan också i den tredje delen ha något kulturevenemang. Det här gör att det kan leva sitt liv med många funktioner på en gång, någonting som gjorde att förslaget också vann. När det gäller utseendet tror jag inte att man skall låta de senaste skisserna skrämma upp, det är synd om det blir så.

 

Ltl Dennis Jansson:

Herr talman!

Att gå ut och marknadsföra det nu och säga att vi kan ta emot kongresser år 2004 t.ex. Om vi bokar in några kongresser år 2004, låt oss säga att det lyckas säljas in redan nu, ännu större anledning för Mariehamns stad att sätta fart på besluten.

(Från salen: det är landskapsstyrelsen ….

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman! Där har vi helt samma åsikt, men jag vill ändå säga att Mariehamns stad gör vad man kan nu. Vi skall inte på något sätt skylla någonting på dem just i dag, men det är ändå på deras beslut som vi måste vänta.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Carlson säger att utseendet på bygget är allmänt omfattat. Det tror jag var en betydande överdrift. T.ex. vi i lagtinget har inte fått någon närmare information om projektet överhuvudtaget. När det gäller marknadsföring skall man kunna skilja på två faser, dels en marknadsföring, att man förbereder marknaden på det som skall komma och dels när man inför bokningsrätt.  Min fråga är här: Har landskapsstyrelsen uppmärksammat den oro och besvikelse, ja, avståndstagande som speglas i den offentliga debatten från kulturarbetare och andra, både när det gäller förvaltning, utrymmen och exteriör?  Föranleder den kritiken några åtgärder i planeringen från landskapsstyrelsens sida? För övrigt kan man notera att frågans ställande tyder på en ny splittring i regeringsblocket!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman! 

Jag tror faktiskt att det finns en ganska stor politisk enighet, såvitt jag har förstått och speceillt i landskapsstyrelsepartierna om denna fråga. När det gäller utseendet vill jag ändå säga att det har diskuterats i de organ som har fattat beslut, dvs. landskapsstyrelsen och Mariehamns stad. Alla ritningar och modeller har varit utställda här i lagtingets  hus för allmänt beskådande och det har presenterats noggrant i det förra lagtinget i samband med budgetbehandlingen. Jag reagerade på samma sätt när det presenterades allra första gången. Jag tänkte också som många andra, nej, inte lådor igen när det gällde huset! Men när jag sedan har fått beskrivet för mig hur fasaderna skall se ut, hur allt kommer att fungera, förstår jag varför detta förslag omfattades av den dåvarande kk-huskommittén och av lagting och landskapsstyrelse. Jag tror ändå att oron för att utseendet skall störa Mariehamns stad är obefogad. Man vill gärna hänvisa till biblioteket att det borde ha sett likadant ut, eftersom det är ett vackert hus; då tror jag att antingen biblioteket eller det nya huset skulle ha försvunnit om det hade kommit ett nästan likadant hus till. Jag tror att de kommer att komplettera och höja varandras utseende. Jag tror inte att det blir någon nackdel.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag finner det mycket märkligt att man från ansvarigt politiskt håll återigen gör gällande att det är Mariehamns stad som försinkar projektet. Hur kan man komma med sådana påståenden! Stadsplanen är tagen för länge sedan. Nu har det kommit ett besvär på vilket staden naturligtvis skall svara, men inte är det fråga om segdragningar med några stadsplaner längre – de är ju tagna! Om huset flyttas fem meter norrut, söderut, österut eller västerut, torde det i sig icke påverka stadsplanen i någon avgörande grad. Mariehamns stad har sagt ja till stadsplanen, men inte därför att vi tycker att det är ett så fascinerande och vackert hus. Och här vill jag säga att Frisinnad Samverkan har en heder av att ha varit mycket aktiva när det har gällt att skapa skönhetsvärden utefter Slemmerns strand. Bl.a. Siv Strandberg som stadsplanenämndens ordförande har mycket starkt agera för att vi skulle få en vacker byggnation, snarare en restaurering av stadsbilden i stället för den chock som många gånger drabbade folk i samband med Projekt –77, som var en negativ överraskning utseendemässigt. Kom inte dragande med stadsplanefrågor mera! Mariehamns stad har böjt sig därför att vi har känt av ett tryck, att om vi inte förfar på ett visst sätt blir det inget kk-hus. Men ingen i staden har bedyrat skönhetsvärdena i det nya projektet, tvärtom!  Därför har det varit svårt. Även stadsstyrelsens förra ordförande, som jag lyfter på hatten för,  Johan Rothberg, försökte också under sin ordförandetid göra sitt bästa. Är tiden ute? It’s time! (Från salen: time out!)

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!  

Jag måste upprepa vad jag sade i början. Jag berättade att efter den fastställda stadsplanen i september ifjol inkom det ett besvär från Ålandsbanken som riktades till förvaltningsdomstolen. Det beskrev jag. Jag har redan sagt att Ålandsbanken och staden har fört förhandlingar i frågan och att ärendet nu ligger i stadsplanenämnden för en eventuell förskjutning av byggnadsrutan norrut. Efter att stadsplanenämnden har beslutat i den här frågan går frågan igen till stadsstyrelsen, den går vidare till stadsfullmäktige, som återigen måste fatta ett beslut i frågan. Det är det beslutet jag talar om. Jag tycker inte att jag har anklagat Mariehamns stad. Jag har tvärtom sagt att vi har nått kompromisser. Jag anser att vi har en enig linje. Vi vill ha huset byggt. Det har jag också sagt flera gånger och det håller jag fortfarande för en god sanning i den här frågan. Jag har ingalunda anklagat Mariehamns stad, men beslutet måste det oaktat komma från Mariehamns stads fullmäktige, det slutgiltiga fastställandet av stadsplaneändringen. (Från salen: ltl Wiklöf: den är fastställd), men besväret måste behandlas i stadsplanenämnden och det måste gå vidare till stadsstyrelsen, som alla ärenden. Vi måste alltså avvakta det beslutet.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Frågeställaren ställer en intressant fråga. Det intressanta är också att lagtinget i senaste behandling av budgeten har tagit bort pengar från kk-huset: av reserverade pengar skulle 10 miljoner användas för badhus i Mariehamn. Då bör landskapsstyrelsen komma med en ny framställning. Att skylla på alla politiker och själv ställa en fråga som har varit med om att ta bort pengar från kk-huset verkar lite förvånande. Ledamoten Hasse Svensson tog upp en viktig punkt: att lagtinget borde få behandla frågan i en allmänpolitisk debatt eller i samband med en budgetframställning så att man får se alla ritningar.

 

Det viktiga och det som landskapsstyrelsen bör klargöra är vem som skall stå för driftsansvaret för detta kk-hus. Det går lätt att bygga hus, det är engångskostnad, men driften skall skattebetalarna stå för, om man inte har driften klar. Det bör klargöras. Vi har inte blivit valda för att bygga ett kk-hus utan nog är det för de samhälleliga funktionerna som skall upprätthållas av samhället. Är det så att det blir en kvarnsten bör nog landskapsstyrelsen klargöra det först.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman! 

När det gäller budgetfrågan är det riktigt att det är i årets budget som vtm Häggblom säger, men till saken hör att det finns gamla pengar; det räcker gott och väl till projekteringen, som vi vet att kommer att ta ett drygt år. Vi hinner gott och väl ta upp nya pengar i budgeten när vi vet att bygget kan genomföras. Jag har förklarat här i dag att vi arbetar nu med driften och vi måste ha driftsalternativ som är omfattade och ändamålsenliga, och det jobbar vi med. Vi kommer att ta hjälp av konsulter till den frågan.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Jag tycker att Mariehamns stad blev beskylld för att försinka projektet. I likhet med ltl Wiklöf håller jag inte med om att det stämmer, utan nog har staden och stadens politiker så snabbt som det bara har varit möjligt sedan staden och landskapet var överens om var kk-huset skulle byggas tagit fram en stadsplan. Sedan är det varje medborgare obetaget att besvära sig. Det kan inte någon politiker i Mariehamn göra någonting åt. Det har skett. Men det finns en fastställd stadsplan. Om landskapsstyrelsen godtar den är det klart att staden kan stå på sig, men om man stöder besväret blir ruljansen på nytt en politisk fråga, inte bara ett enskilt besvär. Visst har landskapsstyrelsen alltså möjligheter att påskynda processen, om man vill.

 

När det gäller frågan om driften tycker jag inte att man kan säga att driften har någonting som helst att göra med stadsplanen, utan nog står det och faller mycket på att ingen ännu vet hur driften skall skötas och hur mycket det skall kosta samt hur mycket samhällspengar som skall pumpas in för att det skall fungera i framtiden. Jag hoppas för min del att landskapsstyrelsen går vidare just med driftsfrågan, för nog måste medborgarna få veta om man satsar 100 miljoner på ett kk-hus vem som skall stå för driftskostnader.  Jag skulle vilja understöda förslaget att vi så fort som möjligt får ett meddelande, information eller någonting här i lagtinget hur man tänker sig med kk-huset, eftersom det uppstår en så negativ opinion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman! 

Jag får väl igen upprepa, om man inte hör vad jag säger, att jag från början edogjorde för besvärets gång och varför landskapsstyrelsen inte nu kan sätta igång. Vi skall veta det att blir det här ett besvär, kommer man inte överens med staden, där besväranden möjligen skulle vinna krävs det en ny stadsplan. Av den anledningen måste vi ha klart innan vi kan gå vidare. Mariehamns stad har också lovat lösa parkeringsfrågan, som jag också redogjorde för i mitt första svar. Det väntar vi också på. Där skall vår arkitekt delta i samråd med Mariehamns stad, men driften måste lösas. Jag har sagt i nästan varje anförande att vi håller på och jobbar med frågan om driften och det är klart att den skall vara kvar innan vi kan gå vidare. Jag har också talat om att jag har lovat ordna en allmän debatt när vi har kommit några steg vidare. Det håller jag fast vid och lovar här. Jag ställer gärna upp och ger information information till lagtinget när vi har ännu några steg tagna i den här frågan.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Härefter upptas följande av ltl Gun-Mari Lindholm ställda fråga:

 

I vilket syfte har landskapsstyrelsen inlett diskussioner angående förändringar av näringsskyddet?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Mot bakgrund av den diskussion som fördes senaste vecka är jag glad att denna fråga tas upp här i lagtinget så att vi från landskapsstyrelsens sida kan ytterligare klargöra vår inställning i frågan och hur vi hanterar den.

 

Jag vill för det första klargöra för lagtinget och alla andra, att landskapsstyrelsen har aldrig haft någon avsikt att avskaffa näringsskyddet, eftersom man lätt kunde få den uppfattningen av diskussioner som försiggick i det offentliga förra veckan.

 

Däremot, herr talman, har landskapsstyrelsen tagit upp en diskussion utgående från signaler som kom från handelskammaren, också från enskilda större näringsidkare. Också utgående från den behandling som vi har av enskilda ärenden i landskapsstyrelsen är det skäl att man nu och då ser över de principer som landskapsstyrelsen arbetar efter. Det är därför som vi för några veckor sedan tog upp diskussionen i landskapsstyrelsen för att efterhöra med våra lagtingsgrupper och också med näringslivet hur man ser på det principdokument som vi nu arbetar efter: finns det anledning att göra några justeringar eller kan vi arbeta vidare med det system som vi har i dag? Från landskapsstyrelsens sida tycker vi att det principdokument som vi jobbar med fungerar relativt bra. Principdokumentet som vi arbetar efter bygger egentligen på fem stycken hörnstenar:

 

- Det s.k. Ålandsprotokollet, som kom till vid Ålands EU-anslutning

- 11 § i självstyrelselagen

- Landskapslagen om rätt att utöva näring

- Det åländska nationalitetsskyddet, språkskyddet

- Principen att näringsutövningen skall handhas av lokalbefolkningen

 

Detta har vi sammanfört till ett principdokument som togs fram 1994 och som har ytterligare förtydligats för ca ett år sedan. Det använder vi som dokument och som regelverk när vi fattar beslut om att godkänna eller avslå näringsrättsansökningar.

 

Herr talman!

Viktigt att säga i sammanhanget är att näringsskyddet är de facto en av grundvalarna i hela självstyrelsesystemet och man skall vara väldigt försiktig när man går in och gör eventuella förändringar och det gäller också när man går in och gör förändringar i det s.k. principdokumentet. Orsaken till att man skall vara väldigt försiktig är att det finns en s.k. standstill-klausul. Tolkningen av den är sådan att efter vårt EU-medlemskap kan vi inte förändra vårt regelverk så att det blir striktare. Det skall också tolkas på det sättet att gör vi förändringar, att vi gör det lättare att få näringsrätt på Åland, går det inte att gå tillbaka; har man tagit ett steg framåt, har man tagit det steget. Kan man inte ångra sig s.a.s. Då är det viktigt att man tänker efter både en och två gånger innan man gör olika förändringar i principdokumentet eller i den lagstiftning som ligger till grund för näringsrättsprövningen.

 

Men, som sagt, herr talman, från landskapsstyrelsens sida har vi ändå målsättningen att vi skall ha ett levande näringsliv, ett näringsliv som kan utvecklas. Utöver att det har kommit olika propåer från näringslivets sida om att man borde se över näringsrättsprinciperna måste vi se verkligheten som den är, att det åländska näringslivet förändras också och det åländska näringslivet blir mera internationaliserat, det åländska näringslivet och de olika företagen skapar också mera kontakter utåt, samarbetar, det blir dotterbolag och det blir olika slag av nätverkstänkande. Det här är en lite ny situation och då tycker jag att det är vår skyldighet att i landskapsstyrelsen analysera situationen och se: är det någonting som föranleder att vi skall se över eller göra några justeringar eller är det inte; går det använda vårt regelverk?

 

Herr talman!

Från landskapsstyrelsens sida kommer vi att handskas väldigt försiktigt med det här och min uppfattning är nog den att det troliga är att det regelverk som vi har kommer att kunna användas också i fortsättningen.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Herr talman!

Jag tackar lantrådet för presentationen av ärendet. Det kanske inte var såsom media hade gått ut med det. Jag och flera med mig har förstås varit oroliga för vad man i landskapsstyrelsen tänker gör åt näringsskyddet. Som jag ser det är det självstyrelsens grund. När man 1921 tog in hembygdsrätten sade man att hembygdsrätten skulle innefatta medborgerliga rättigheter och att förvärva fast egendom; den utökades 1951 med att innehålla också rätten att idka näring. På det här viset tycker jag att det är en väldigt stor och viktig del av av självstyrelsen. Jag skulle förstå om landskapsstyrelsen började diskutera att luckra upp någonting i lagen, om det vore så att Åland skulle ha en väldigt stor arbetslöshet, om man hade 20-30 procent av befolkningen som var arbetslös, att man på något vis måste få människorna att ha möjlighet att förtjäna sitt uppehålle. Tvärtom har vi i dag en väldigt låg arbetslöshet. Vi har brist på folk. Det som jag ser som oroväckande, om man ändrar på rätten att idka näring i landskapet, är att det kommer företag till Åland som kan s.a.s. plocka russinen ur kakan och  fara härifrån utan att lämna skattepengar till landskapet.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är naturligtvis riktigt som ltl Lindholm säger att vi har full sysselsättning här på Åland i dag och det skall vi glada för att vi har, men från landskapsstyrelsens sida måste vi tänka framåt och se till att vi också i fortsättningen har full sysselsättning och att de företag vi har etablerade på Åland, framför allt de entreprenörer som jobbar här på Åland och vill utveckla sina företag, känner att de också har en sådan miljö här och en sådan förståelse från landskapsstyrelsen och landskapsmyndigheterna att de kan fortsätta med sin verksamhet här på Åland. Jag tror att vi kan fortsätta att ha en sådan god situation.

 

I principdokumentet finns en avslutande allmän klausul som säger: ”Även för det fall att den sökta näringsutövningen kan anses uppfylla ovannämnda krav bör tillstånd förvägras, ifall den tilltänkta verksamheten på annat sätt kan anses stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet, exempelvis genom att hota språkbalansen eller genom att äventyra en fungerande konkurrensmättad mark eller näringsgren. På motsvarande sätt kan tillstånd förvägras om ingen egentlig verksamhet bedrivs på Åland. Vid beviljande av tillstånd kan landskapsstyrelsen foga till tillståndet villkor för att upprätthålla nationalitetsskyddet.”

 

Verkligheten i dag, herr talman, är den att vi har väldigt mycket dispensansökningar som vi kontinuerligt behandlar och i de allra flesta fall har vi en positiv inställning till dispensansökningarna eftersom det är verksamheter som behövs av någon orsak här på Åland och som inte anses hota språkbalansen eller nationalitetsskyddet här på Åland. Som jag sade tidigare i mitt huvudanförande tycker jag att dokumentet i huvudsak fungerar bra, men jag tycker ändå att i en öppen demokrati måste man kunna ta upp saker och ting till diskussion, också i landskapsstyrelsen, och det kan sluta med att man konstaterar att det fungerar bra och det kan sluta med att man kanske kan göra någon justering.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Herr talman!

Den situation som lantrådet beskriver om näringslivet på Åland tycker inte jag att är speciellt ny. Jag tycker att vi har haft den här situationen länge. Jag tycker också att landskapsstyrelsen har möjligheten att göra undantag. Vad jag förstår har man ganska livligt använt sig av den möjligheten och vad är det då som gör att man inte kan fortsätta på det vis som man gör i dag, att man har möjligheten att ge undantag. Man har också haft en praxis som har varit mildare än det som lagen stipulerar, t.ex. vad gäller bolag säger man att samtliga skall vara ålänningar, men där har praxis har varit en annan.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det blir kanske en litet märklig diskussion eftersom jag själv är en varm förespråkare av näringsrätten och dess bevarande. Det kan ändå vara skäl att lyfta fram den punkt som det  har kommit en viss kritik emot, nämligen den som säger att det skall vara tvåtredjedels majoritet i styrelserna och det skall vara sådana som har åländsk hembygdsrätt. Det är den punkten man har pekat på från olika näringslivskretsar och tycker att den är hämmande. Som jag sade tidigare, skall det mycket till för att man skall ändra på näringsrättsinstitutet och de principer vi har. Hittills tycker jag själv inte att det har kommit fram tillräckligt mycket som talar för att vi skall göra det.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att frågan har kommit upp eftersom presentationen från landskapsstyrelsen – vid ett presskaffe - kom som en blixt från klar himmel. Åtminstone jag blev väldigt orolig för vad man höll på med. Men jag hoppas och jag tror på att landskapsstyrelsen och speciellt centern med lantrådet i spetsen gör såsom man åtminstone säger, att man håller på den åländska självstyrelsen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

I det fallet tror jag att vi alla som sitter i landskapsstyrelsen håller på den åländska självstyrelsen och jag tycker att till den åländska självstyrelsen hör också att man skall kunna lyfta upp frågor till debatt och diskussion, och det är det som vi har gjort i det här fallet. Jag tror att alla de principer som vi arbetar efter måste vara så starka att de också tål en kritisk granskning. För att det skall hållas sunt behöver man göra kritiska granskningar med jämna mellanrum.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

För liberalerna, som också vill utveckla självstyrelsen, är det här en viktig fråga. Den fråga man skall ställa sig är naturligtvis hur vi skall få ett dynamiskt näringsliv. Jag var en av dem som reagerade på lantrådets uttalande om att man skulle se över lagstiftningen och att han inte visste var han skulle sätta ner foten. Jag hoppas att han kommer ner med båda fötterna på jorden i den här frågan!  Det betyder att vi inte skall gå in och ändra på lagstiftningen, för den kan vi s.a.s. inte ta tillbaka. Ser man på näringslivets behov finns det alla möjligheter att använda instrumentet på det sätt som det är tänkt. Det är nämligen så att det är inte fråga om ett näringsskydd, utan det är egentligen ett arbetsmarknadsskydd och samtidigt, med tanke på självstyrelsen, ett språkskydd, dvs. det skall vara ett skydd för de situationer när det är snabba, stora förändringar som kan rubba balansen på arbetsmarknaden. När man alltså från vissa håll i näringslivet säger att man vill ha skydd för konkurrensen är det det som avses, inte en vanlig sund normal konkurrens, utan det är stora omvälvningar. Här tycker jag alltså att landskapsstyrelsen borde ha sin viktiga uppgift att informera om reglerna, tydligt tala om vad som gäller, så att vi inte behöver ställa frågorna, varken från majoritet eller minoritet i lagtinget. Det är där det finns behov. Man borde kanske utreda en sak i det här sammanhanget. Jag tror att styrelserepresentation i dagens näringsliv har inte så stor betydelse direkt, men det kan ha det indirekt på det sättet att vårt intresse är att skydda den fasta egendomen på Åland. Den rätten fick vi 1975-1976 och det har vi alltså enligt EU-avtalet. Där kan man se situationer då företag köper upp stora attraktiva rekreationsområden - som skärgården skall bli till sin helhet, om en del får som de vill – när man köper upp stora områden kan det alltså bli en sådan situation där vi plötsligt sitter med viktiga produktionsfaktorer och anläggningar inom vår besöksnäring som styrs av icke-ålänningar. Jag tror alltså att det finns all anledning att se över detta, men lagstiftningen tycker jag att man skall lämna och då möjligen försiktigt ändra på praxis, därför att det ligger någonting i det som lantrådet sade, att om vi ändrar praxis kommer det in som en del av normerna i EG-rätten. Vi har inte ens där möjlighet att ta tillbaka. Detta förutsätter att det blir en konfliktsituation, en rättsprövning osv., men det här instrumentet skall hanteras försiktigt.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag delar till stora delar det som ltl Erland sade i sitt anförande. Just detta med att informera om vilka möjligheter det finns att komma till Åland för att bedriva näringsverksamhet, att arbeta och bo på Åland är ett av våra viktigaste projekt i landskapsstyrelsen i dag. Vi märker allt tydligare vilka stora missuppfattningar det finns utanför Åland, både öster om oss och kanske ännu mera väster om oss. Man tror att det i stort sett är omöjligt att komma till Åland och bedriva näringsverksamhet. Man tror att man måste ha speciella tillstånd för att bo och leva här. Det här är ett enormt informationsprojekt som vi från landskapsstyrelsens sida har inlett och vi kommer att ytterligare förstärka det och satsa mera resurser på det, både på den allmänna nivån och också på den näringslivsmässiga. Vi lever i dag i den Europeiska gemenskapen och vi lever på det mänskliga planet och också på näringslivsplanet i en interaktion med vår omvärld. Då måste vi också se till att vi kan fungera på ett smidigt sätt så att också den åländska befolkningen och det åländska näringslivet också drar nytta och fördel av den Europeiska gemenskapen samt den delaktighet som vi har ett större sammanhang. Jag tror att mycket kan göras genom att satsa mera på mänskliga resurser, både från oss politiker och från tjänstemän, men vi måste också satsa en del ekonomiska resurser på att få en riktigare bild av Åland och vilka möjligheter det finns på Åland så att Åland framstår som möjligheternas land.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag vill också i avgörande stycken instämma med det som ltl Erland uttalade. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte använder näringsskyddssinstrumentet som någon konkurrenshämmande faktor. Vi skall i stället göra vad vi förmår för att främja all möjlig konkurrens. Det är jättebra och det behöver vårt samhälle. Vi skall i det avseendet vara inne på en mer eller mindre öppen frihandelsväg framom en protektionistisk linje som på sikt bara är hämmande. Däremot upplever jag att det instrument vi nu diskuterar mycket mera har karaktären av att klara av en acceptabel fullgod samhällsbalans. Det tror jag är väsentligt.

Herr talman!

För att inte allmänheten skall bibringas uppfattningen att vi inte riktigt vet här i lagtinget när hembygdsrättsinstrumentet infördes så var det inte 1921; om inte jag missminner mig var det 1952 och jordförvärvslagen fick vi 1976.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Lagtinget har under nittiotalet tre gånger behandlat näringslagen. Vi fick en ny näringslag 1995-96 och lagtinget har i alla behandlingar varit helt enigt i den frågan. Det har inte funnits några tvivel och av den anledningen finns det ingenting som gör att landskapsstyrelsen nu bör agera. Den lagstiftande församlingen i landskapet Åland är Ålands lagting, icke någon grupp som står utanför eller något dylikt. Tänker landskapsstyrelsen ändra någonting bör det ske genom lagstiftning, där lagtinget i så fall får säga sitt. Det är en så viktig fråga, såsom näringsutskottet har sagt, det en av hörnstenarna i självstyrelsesystemet och har varit det hela tiden. Det har också att göra med jordförvärvet. Börjar man ändra det ena, måste vi också börja ändra det andra. Det skall man inte göra.

 

Lantrådet hänvisade till internationell handel. Det har Åland alltid haft, också med det näringsskydd vi har i dag. Det har inte varit några problem att bedriva näringar och några företag har inte haft några problem. Det har alltid funnits ett tryck, de har alltid funnits sådana som vill förändra och det har varit många gånger som det har varit lobbyister som har försökt komma och uppvakta landskapsstyrelsen och ändra det. Det har skett under alla landskapsstyrelsetider, men ännu har ingen landskapsstyrelse fallit till föga för någonting sådant och min förhoppning är också att denna landskapsstyrelse inte skall falla till föga för några sådana påtryckningar.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det principdokument som vi nu arbetar efter i landskapsstyrelsen togs fram 1994 och jag har själv varit med ända sedan dess, tagit fram det och arbetat efter det. Vi gjorde för ett år sedan ett litet förtydligande av dokumentet. Ser man till självstyrelselagen och till näringslagen är lagstiftningen väldigt kortfattad i det här sammanhanget; det är några moment bara, så det som vi lever efter är egentligen principdokumentet som landskapsstyrelsen har tagit fram. Jag delar dock vtm Häggbloms uppfattning att man skall inte gå in och peta i det och göra några ändringar utan att det finns en väldigt stor enhällighet, för det är som sagt en av våra grundvalar som hela självstyrelsen och vårt samhälle vilar på. Då tycker jag också att vi skall respektera det från landskapsstyrelsens att det skall vara en mycket stor enighet innan man går in för några förändringar.

 

TALMANNEN: Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan vid det här laget tillräckligt belyst. Diskussionen i denna angelägenhet förklaras därför avslutad.

 

Härefter upptas den av ltl Barbo Sundback ställda frågan:

 

Har landskapsstyrelsen den uppfattningen att inkomst- och förmögenhetsklyftorna på Åland vuxit i likhet med vad fallet är i riket?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Utan att ha direkta siffror och jämförelsetal angående inkomst- och förmögenhetsklyftor kan jag säga att landskapsstyrelsen är medveten om och har uppfattningen att inkomst- och förmögenhetsklyftorna har vuxit på Åland i samband med högkonjunktur som har varit och som nu också pågår. Om sedan klyftorna har vuxit på samma sätt som de har gjort det på rikssidan är ganska omöjligt att svara på, men, som sagt, är uppfattningen den att skillnaderna har ökat.

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Det var ett kort och tydligt svar! Man kan väl säga att man från landskapsstyrelsen anser att skillnaderna har ökat. Man vet dock inte riktigt hur, vilken omfattning skillnaden är i dag, man vet alltså inte vilka de svaga grupperna är. De starka grupperna får vi ganska mycket information om via tidningarna. Tänker man sig en jämförelse med riket är det så att under de senaste åren har skillnaden ökat, och de som är förlorare är pensionärer, studerande, långtidsarbetslösa, ensamförsörjare och sedan de flesta människor med något slags kroniska sjukdomar eller handikapp. Förklaringen till det är väldigt mycket att kapitalinkomsterna ökar hos dem som har möjlighet att omvandla framför allt sin inkomst till kapitalinkomster. Det här har inte de lågavlönade grupperna möjlighet till. Jag skulle vilja veta om landskapsstyrelsen har beaktat detta i sin fördelningspolitik på något sätt. Tänker man utreda detta närmare för att vi skall få till stånd sådana instrument och transfereringar av stöd och bidrag så att skillnaderna minskar?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Det finns i vårt samhälle liksom i många andra nordiska samhällen många skyddsnät som tar tillvara de svagas rättigheter för att undanröja de problem som kan uppstå om inkomsterna är för små. Varför det har blivit större skillnader här på Åland än på andra ställen är att i samband med högkonjunkturer och symptom på överhettning har ålänningarna alltid varit snabba att passa på och skaffa sig extra inkomster. Det är sedan andra som kanske värdesätter fritid och chans att syssla med saker som inte ger någon direkt inkomst och därför ökar skillnaderna mycket, mycket mera. Därtill kommer att ålänningarna är verkligt duktiga att skaffa sig aktier och andelar i företag och den utveckling som har varit de senaste åren har gjort att aktiernas värde har stigit ovanligt mycket; detta har ocks bidragit till att skillnaderna har blivit större. Men några direkta åtgärder förutom att vi i samband med den senaste löneförhandlingen på offentliga sektorn såg till att det blev en bit som inte var procentuell utan som var fast för alla och den kan man säga att delvis bidrog till att utjämna klyftorna.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Detta är ett stort och komplicerat problem och eftersom landskapsstyrelsen inte kan bjuda på några fakta är det svårt att diskutera riktigt konkret. Men om man jämför med riket menar man att de människor som är tvunga att leva under 3.000 mark i månaden är fattiga. I riket finns det alltså över 4 procent människor som har det så här svårt; man räknar med 200.000 personer. Jag tycker att vi borde få uppgifter om det finns delar i den åländska befolkningen som har det lika illa ställt som i riket. När man hänvisar till skyddsnäten är det så att landskapsstyrelsen har inte föreslagit några särskilt stora höjningar vad gäller utkomststödet, tvärtom ligger vi efter riket, inte heller det allmänna bostadsbidraget eller andra stöd som är till för att stötta de allra svagaste grupperna. Löneförhöjnignen och allt det är säkert bra för att minska på skillnaderna i fråga om dem som har arbete och möjlighet att påverka sin inkomst, men de grupper jag talar om: pensionärer, kroniskt sjuka, handikappade, äldre personer, kan inte börja placera i aktier eller jobba extra, utan de har väldigt begränsade möjligheter att påverka sina inkomster. Jag förväntar mig faktiskt att vi får uppgifter om detta så snart som möjligt.

 

En annan problematik är att ojämlikheten inte bara stiger mellan olika individer och grupper i samhället utan också mellan regioner på grund av att de som har möjlighet att omvandla, bl.a. de som är jordbrukare, sina löneinkomster till kapitalinkomster, så minskar kommunernas skatteintäkter, men inte från de svagaste grupperna, de fortsätter att betala den lilla skatt de kan. I realiteten får de som har blivit rikare betala mindre för sin kommunala service. Det här är nog ett mycket allvarligt problem när det gäller att försöka skapa ökad social och ekonomisk rättvisa i det åländska samhället.

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Vi kommer att tillsammans med ÅSUB göra en utredning om löneklyftorna, dvs. på vilka procenttal ligger olika grupper. Det har egentligen inte kommit några direkta klagomål från kommunerna på att man i den sociala verksamheten skulle ha behov av mera medel på det viset, men det är helt riktigt att klyftorna har ökat, men varför har de ökat? Jo, det är så här i världen att folk värderar vad man vill ha. En del värderar större kapital; andra nöjer sig med att kanske leva lite enklare för att man ser större värde i, som jag sade, sin fritid och i försöken att förverkliga sig själv.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Det finns de som har möjligheten att välja, de som har råd att välja fritid framom inkomster, men den grupp som jag framför allt försöker lyfta fram här anser jag att inte har den möjligheten överhuvudtaget. Har man det så knapert att man skall klara sig på runt 3.000 mark i månaden är det nog inte fråga om att man funderar på att man skall välja mera fritid eller mindre.

 

Från kommunalt håll har man faktiskt påpekat att inkomstskatterna alltmera kommer från löntagarna och att man på grund av kapitalskatten förlorar en massa pengar inom kommunen. Man har då från kommunalt håll ställt ett krav att den kapitalskatt på 29 procent, som tas från dividender och liknande, som inte är progressiv utan den är lika hur mycket man än får in, kommer tillbaka i klumpsumman och då har kommunerna kommit med ett förslag att 10 procent av den skall tillbaka till kommunerna. Men jag tror inte att det har behandlats, åtminstone har det inte framkommit i media att landskapsstyrelsen skulle ha tagit ställning till det. Nu gör landskapsstyrelsen, och i lagtinget har vi i och för sig varit med på det, sådana avdrag som också gynnar dem som har fått höga inkomster. Allt arbetar egentligen för att de som redan var rätt välbeställda under krisen på nittiotalet och som blir ännu mer rika nu när det är tillväxt, de gynnas av den fördelningspolitik, som landskapsstyrelsen och lagtinget i och för sig i dag för. Jag tycker att det är hög tid att vi får dessa frågor grundligt belysta och analyserade, för jag tror som sagt att det finns en stor vilja inom de flesta partier att motverka en sådan här utveckling, dvs. att klyftorna skall öka, ínte bara mellan medborgargrupper utan också mellan regioner – som nu sker.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Det är sant det som sägs. Men tyvärr har vi inte det viktigaste instrumentet som man kan ha att använda, alltså skatteinstrumentet saknas till stor del. Min uppfattning är åtminstone att det är bra att vi har många höginkomsttagare som betalar skatt och som gör att kommunerna här på Åland kan ha betydligt högre service än vad man har i omkringliggande regioner.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Det finns två frågor här. När inkomstskillnaderna ökar beror det dels på att en del människor har lyckats skapa sig goda inkomster och förmögenheter. Det är väl ingen nackdel i sig. Det som man däremot bör titta på och som landskapsstyrelsen inte riktigt har berört här är frågan om den relativa fattigdomen. Det finns dåligt med statistik, men man kan säga att 80 procent av ålänningarna lever med goda inkomster och har en bra ekonomi, 20 procent har problem och en del kan sägas vara relativt fattiga, dvs. de har inte möjlighet att leva det liv som de borde kunna ha. Det här kan vi se på olika indikatorer, problem i samhället, skilsmässorna ökar, mentalsjukdomarna ökar, utkomststödet ökar, socialväsendet i kommunerna ökar. Där finns det alltså behov, men eftersom det är lagstadgat tas de pengarna från andra håll; man prutar på skolan t.ex. för att man måste klara av socialväsendet i första hand. Vi har långtidsarbetslöshet, som i och för sig kanske inte ökar så mycket därför att vi också har emigration. Vi har särskilda problem för kvinnor; vi har kanske närmare 1.000 ensamförsörjare som har problem med att ta hand om sina barn osv. Frågan är här att göra det mycket mera synligt, att ta upp det och visa hur det egentligen är ställt.

 

När det gäller kapitalinkomster tror jag att även i det här fallet kan landskapsstyrelsen agera utan att man tar över beskattningsbehörigheten, dvs. man anvisar en del av kapitalskatten i klumpsumman till kommunerna. Det skulle vara en naturlig del i den typ av finansiellt system vi har. När landskapsstyrelsen har ett förslag om beskattningsbehörighet i samfundsbeskattningen skall man komma till lagtinget, men så länge man inte gör det är det inte trovärdigt att tala om det!

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Min uppfattning grundar sig på förhandlingar när det gäller kommunerna  och deras möjligheter. Vi för ganska intensiva diskussioner med Ålands kommunförbund angående den kommunala ekonomin. Där framgår det att man i alla fall inte skiftar över pengar från skolan, utan vår uppfattning är nog den att det som man i dag satsar på skolverksamheten på Åland nog står sig bra i jämförelse med andra områden.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Det är bra att frågan om inkomst- och förmögenhetsklyftorna på Åland tas upp. Här diskuteras det att överföringar till kommunerna skulle minska inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Det måste väl ändå vara en felsägning, för den enskilda människan har aldrig fått det bättre för att landskapet har överfört pengar till kommunerna. Då har kommunerna använt pengarna på ett visst sätt. Det har också framförts att utkomststöden skulle öka i kommunerna. Tvärtom har de minskat. Men ett sätt att göra inkomst- och förmögenhetsklyftorna mindre på Åland skulle vara att man skulle ändra på skattesystemet helt och hållet. Vi har i dag progressiv statsbeskattning och den borde ändras på det sättet att den skulle gå efter ålder i stället för såsom i dag efter inkomsterna. (Från salen: ta mindre av dem som är äldre!) Det skulle betyda att de yngre människorna skulle ha mera pengar när de är yngre. Det är barnfamiljer och de yngre som har det svårast i det åländska samhället i dag. Som har framkommit här i diskussionen är det många i dag som har höga inkomster och med det system som har byggts upp  under många år med pensioner har pensionerna ökat i samhället. På det sättet skulle man också minska klyftorna som finns, för det är faktiskt barnfamiljer och vissa pensionärer i dag som har det sämst. Med egen beskattning skulle man kunna ordna det här på ett annat sätt än i dag. Jag skulle vilja ställa frågan till landskapsstyrelsen: Hur anser man i dag att de politiska strömningarna är i lagtinget för att vi skall överta beskattningen helt och hållet?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Den sista frågan är ganska knepig att svara på, för då borde man veta lite mera om ”strömningarna”. Jag kan säga att utredningen pågår mellan riksmyndigheterna och finansavdelningen och efter det kanske man kan säga någonting mera.

 

Ltl Sune Eriksson:

Herr talman!

Vicelantrådet Salmén sade i sitt inledningsanförande att man har uppfattnignen i landskapsstyrelsen att inkomst- och förmögenhetsklyftorna har vuxit här på Åland. Då är det säkert så. Här i lagtinget har vi på senare tider diskuterat en hel del regionalpolitik. Vi har diskuterat stöd till kommunerna. Det har också varit olika särskilda stödformer på agenden, barnbidrag, hemvårdsstöd och liknande. Vicelantrådet Salmén sade också att kommunerna inte har ställt några krav, men samtidigt har vi fått den informationen att man skall titta över landskapsandelarna till kommunerna, åtminstone på den sociala sidan och förhoppningsvis hela skalan. I ett av svaren från vicelantrådet Salmén skymtade det fram  att man skulle göra någon utredning och då är min fråga: Kommer man verkligen att ge ÅSUB i uppgift att göra en utredning på detta område? Det skulle vara till stor nytta för diskussioner vi för här i lagtinget just i frågor som gäller transferering av pengar och andra frågor som kan jämna ut skillnaderna mellan fattiga och rika.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Både ÅSUB och social- och hälsovårdsavdelningen gör sådana beräkningar i dag. Vi hoppas att så fort de är slutförda och klara kan vi redovisa dem och föra diskussioner. Om vi från landskapsstyrelsens sida skall kunna föra en vettig diskussion med kommunerna behöver vi ha ett bra underlag.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Härefter upptas följande av ltl Ronald Boman ställda fråga:

 

Avser landskapsstyrelsen att bredda rekryteringsunderlaget vid tillsättande av medlemmar i styrelserna för PAF och Posten?

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Vi anser att rekryteringsunderlaget är så brett det kan vara när man samtidigt kommer ihåg att vissa regler gäller för tillsättandet av styrelser, och dem tänker vi följa.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Eftersom jag inte enbart jagar onödiga kostnader utan även vill se till att vi har höga inkomster har jag ställt denna fråga. Posten och penningautomatföreningen är i dag våra största penningmaskiner och därför är det av största vikt att vi i styrelserna för dessa organ har kunniga och kompetenta personer. Utgående från dagens system ifrågasätter jag om landskapsstyrelsen väljer de bästa krafterna  som finns på Åland, eftersom man måste ha partibok i någon av regeringspartierna för att komma i åtanke. Inte ens då är det säkert att de kunnigaste inom dessa partier väljs till dessa viktiga poster. Det kan vara helt andra kriterier som fäller utslaget. Det kan vara att man står i tur att få en post i partiet. Man kanske är en duktig partiarbetare som sköter om kaffekokningen på månadsmötena och därigenom kvalificerar sig för olika uppdrag. Jämställdhetslagen kan också ha sitt finger med i spelet. Nu vill jag inte klassa ner de personer som är invalda i dessa styrelser, men jag vill ha en debatt för att se om systemet för att utse dessa styrelser är det rätta.

 

Tidigare har man haft helt andra kriterier vid val av styrelsemedlemmar. I fråga om PAF var det medlemsföreningarna som tillsatte de flesta styrelseplatserna och i fråga om Posten var kunskap och kompetens avgörande vid valet. Men någonting hände när regeringen Jansson tillträdde 1995; då skulle det plötsligt vara enbart politiker i dessa organ. Jag tror att politiseringen av PAF skedde i ett ännu tidigare skede. Men i dag är systemet med enbart politiker i dessa organ fullt genomfört, förutom någon personalrepresentant som man i nåder gett plats åt.

 

Herr talman!

Jag skall i mitt följande yttrande granska Postens och PAF:s styrelse.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Jag är helt enig med ltl Boman att man skall ta de bästa krafterna i anspråk som man anser, men inte de bästa krafter som ltl Boman anser, utan som vi anser, och dem har vi tagit i anspråk. Därför är vi helt överens i det sammanhanget.

När det gäller PAF och förändringen från medlemsföreningar så är det här i huset som vi har gjort det.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Jag kommer först att beröra Postens styrelse. Som exempel vill jag peka på 1994, då bl.a. Margaretha Remmer, Anders Ingves och Henning Lindström ingick i styrelsen – enligt min mening verkliga proffs i näringslivet med djupa kunskaper om bl.a. marknadsföring. Dessa personer tillförde Postens styrelse kunskap och kompetens. I dag har vi i Postens styrelse fyra politiker samt en personalrepresentant. Dessa fyra politiker är säkert duktiga var och en på sitt område, men hur kunniga är de på området post och filateli? Är Bert Häggblom, Daja Rothberg, Jan-Erik Mattsson och Åsa Ahlqvist de bästa på Åland inom området post och filateli eller skulle det finnas ännu bättre styrelsemedlemmar, om man rekryterade bland hela Ålands befolkning och inte enbart inom regeringspartierna? Kanske vi skall frångå systemet med en politikermajoritet i dessa styrelser. Det hoppas jag att dagens debatt skall ge svar på.

 

Jag vill nu ge exempel på hur styrelserna är sammansatta i andra länder. Det finska postverket har en styrelse bestående av personer, varav ingen är politiker; däremot har de flesta tunga poster inom näringslivet, så man kan kanske säga att kunskap och kompetens har varit avgörande vid tillsättandet av dessa platser.

 

När det gäller svenska posten har den  en koncernstyrelse som består av 13 personer, varav en är politiker. Man kan alltså konstatera att det åländska systemet med så gott som enbart politiker i styrelserna för våra tunga organ är unikt. Är då våra politiker bättre än de i Finland och Sverige? Personligen tror jag att det är det åländska systemet att premiera trogna och lojala partimedlemmar som lett till denna situation.

 

Herr talman!

I mitt följande yttrande skall jag beröra PAF:s styrelse.

 

Ltl Strand: Avstår.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

I penningautomatföreningens styrelse sitter i dag Christer Jansson, Bert Häggblom, Anne-May Pehrsson och Lars Holmberg, samtliga lagtingsledamöter från regeringsblocket samt ytterligare några medlemmar från regeringspartierna plus landskapets finanschef. Samtliga politiker tror tydligen att de är de bästa på detta område med spel och dobbel eftersom de tagit emot uppdraget. Den här politiska sammansättningen gör att det är ytterst svårt att få uppgifter om verksamheten. Det har i dag gått så långt att personalen på PAF inte ens får lämna ut utgifter var eller vart styrelsen för tillfället är på resa!

 

Det går rykten om att PAF:s verksamhet i utlandet har drabbats av oegentligheter av olika slag, vilket kan ha medfört betydande kostnader för PAF med minskad utdelning som följd. Om detta är enbart ett rykte eller om det äger någon grund vägrar styrelsen att svara på. Det är här som nackdelen med enbart politiker från regeringsblocket kommer in i bilden. För en lagtingsledamot kan det vara förödande om det kommer fram att oegentligheter pågår i ett bolag där man innehar styrelseuppdrag. För en person från näringslivet är det inte lika farligt eftersom denna person har en reträttplats och samtidigt torde ha en kunskap och kompetens som innebär att oegentligheter kan avslöjas i ett tidigt skede.

 

Avslutningsvis vill jag meddela om att i finska PAF:s styrelse sitter det 14 personer, varav tre är riksdagsmän, politiker, resten är proffs inom olika verksamhetsområden. Ordförandeposten innehas av centerriksdagsmannen Jukka Vihreälä.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Jag tyckte att det var onödigt att upprepa flera gånger att vi försöker titta efter att vi har sådana personer som kan slå vakt om verksamheten och föra så mycket pengar som möjligt till landskapets kassa. Detsamma gällde när jag föreslog en som jag inte räknar som kaffekokare, men där jag däremot hoppas att det skall bli stora intäkter, i ett av landskapet helägt fastighetsbolag. Då hade jag inget problem med att föreslå ltl Boman och jag räknar med att intäkterna säkert kommer att bli bra!

(Från salen, ltl Boman: det handlar om Posten!)

 

Ltl Karlström:

Herr talman!

I sitt andra anförande nämnde ltl Boman om Posten i Finland och Sverige. Om jag kommer ihåg rätt går Posten i både Sverige och Finland back och har gjort så under många, många år – och den var då tillsatt av kunniga människor från näringslivet. På Åland går Posten med vinst – och den är tillsatt av politiker. Kanske man borde ta över det till Finland och Sverige i stället, så kanske det skulle gå bättre där!

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Lagtingsordningen tillåter inte en debatt om detta i frågstunden, så därför kan vi inte gå så mycket längre, men jag skulle vilja säga ett par saker. Ltl Karlström nämnde lite av det jag tänkte säga. Posten i Sverige har länge gått back, mycket back. Hur det är i Finland vet jag inte, men jag misstänker att Postens resultat i Finland kanske inte är så där otroligt positivt. Posten på Åland går däremot mycket bra och ger mycket goda resultat. Därför har åtminstone jag, till skillnad från ltl Boman, ett stort förtroende för Postens styrelse och personal. När det gäller PAF är det likaså att PAF har i många år givit ett mycket gott resultat till det åländska kultur- och föreningslivet. Däremot kan PAF säkert ge ett ännu bättre resultat och om det kan vi diskutera

vidare en annan gång.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Frågestunden är härmed avslutad. Övriga frågor som har inlämnats till dagens frågestund har förfallit.

 

Lagtingets höstsession är härmed tillända. Vårsessionen inleds måndagen den 5 mars 2001, om inte presidiet därförinnan finner anledning att sammankalla lagtinget.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 5 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 11.40).