PLENUM den 21 april 2006 kl. 9.30.  

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Anne-Helena Sjöblom, ltl Christian Beijar, vtm Viveka Eriksson och ltl Ragnar Erlandsson).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Christian Beijar på grund av sjukdom, ltl Anne-Helena Sjöblom på grund av privata angelägenheter samt ltl Ragnar Erlandsson på grund av tjänsteåliggande: deltagande i Finlands delegations möte i Nordiska rådet. Beviljas.

 

 

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2005-2006 om lagmotion till riksdagen angående åländsk representation i Europaparlamentet. (FR 15/2005-2006).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 24.4. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2005-2006 om godkännande av överenskommelsen mellan Finland och Estland om social trygghet och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i överenskommelsen som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2005-2006).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 24.4. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändring av bestämmelserna om vissa avdrag vid kommunalbeskattningen. (FR 17/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman, värderade lagtingsledamöter!

Den här framställningen innebär viss revidering av avdrag vid kommunalbeskattningen. Lagförslaget var till sina huvudsakliga delar utarbetat redan ifjol så att det skulle kunna börja tillämpas redan för beskattningsåret 2006, alltså innevarande år, men kommunförbundet och flera kommuner ville då inte att förslaget skulle träda i kraft utan att det skulle ske först inför beskattningsåret 2007 och att man också till den tidpunkten skulle kunna klara av önskemål kring formalisering av bl.a. förvärvsinkomstavdraget.

 

Det var emellertid så att redan kort efter det att lagförslaget hade remissbehandlats ute bland kommuner och kommunförbund lade Finlands regering fram ett lagförslag enligt vilket man ville införa ett nytt förvärvsinkomstavdrag vid statsbeskattningen. Det här förslaget innebar att nya skattelättnader till följd av exempelvis trepartsöverenskommelser av inkomstpolitisk natur inte längre skulle drabba kommunerna utan staten. Genom den här åtgärden kan man säga att det undanröjde det åländska behovet av en särskild reform vad gäller förvärvsinkomstavdraget. Därmed var det också mycket lättare för oss att på nytt aktualisera ändringarna med kommunerna, som nu i allt väsentligt också har gett dem sitt stöd. Jag kan säga att förslaget var ursprungligen något annorlunda utformat, t.ex. vad gällde resekostnadsavdraget och för det hade också kommunerna uttalat sitt gillande, men landskapsregeringen har senare ändå ändrat lite grand just till den delen, bl.a. när det gäller självriskandelen, som inte höjs och när det gäller den maximala avdragsrätten, som i praktiken icke heller sänks. Vi har nämligen satt den på en sådan nivå att ingen skall drabbas av justeringarna.

 

Lagförslaget handlar alltså om justeringar i den skattelagstiftning av blankettlagsnatur, där vi på Åland avviker från riket och således inte med någon automatik följer riksutvecklingen.

 

Framställningen handlar om att vi nu fastställer grunderna för resekostnadsavdraget och det hyreskostnadsavdrag som är kopplat till just resekostnadsavdraget, samtidigt som vi slår fast, som jag sade, maximibelopp för avdragets storlek.

 

I framställningen utvidgar vi också rätten att göra s.k. sjukdomskostnadsavdrag som hittills enbart gällt behandling i Finland och Sverige till att omfatta hela EES-området.

 

Rätten för studerande att göra studieavdrag utvidgas också så att det framdeles skall omfatta studier även på distans. Studielåneavdraget reformeras också därför att det för studerande som inlett studier efter 1 augusti 2005 eller senare skall finnas avdragsrätt i statsbeskattningen och således efter den tidpunkten inte behöver belasta den åländska kommunala ekonomin, alltså ett steg som långsiktigt betyder att avdragsfloran vad gäller de här avdragen helt försvinner för den kommunala ekonomin.

 

Fru talman!

När det gäller resekostnadsavdraget är det i praktiken som sagt oförändrat från tidigare, även om vi nu är tvungna att införa en övre gräns. Maximibeloppet har vi satt till 6.000 euro för att, som jag nämnde, ingen i glesbygden och de perifera delarna skall bli drabbade. Självrisken på 340 består också. Dessa kostnader får också fortsättningsvis avdras om minst hälften utgörs av resor med allmänna fortskaffningsmedel, exempelvis buss. Här har sedan länge funnits en viss tyngd åt det att vi skall försöka stimulera bussåkandet. Dessa gränser är betydligt förmånligare än vad principerna är i riket, där bl.a. självrisken är satt till 500 euro och maximibeloppet som får avdras är 4.700 euro och där man alltid tar hänsyn till att det är det förmånligaste transportmedlet som skall värderas i avdragsgrunden.

 

Vad anbelangar hyreskostnadsavdraget, som sammanhänger med resekostnadsavdraget, så föreslår vi nu samma beräkningsgrunder som för innevarande år.

 

Beträffande sjukdomskostnadsavdraget införs, kan man tycka, en väsentlig fördel för ålänningarna jämfört med nuvarande lagstiftning. Den här avdragsrätten som jag nämnde har begränsats till kostnader för behandling utan läkarremiss till enbart kostnader genererade i Finland och Sverige, men nu föreslår vi avdragsgilla kostnader för behandling inom hela det europeiska samarbetsområdet EES. Trots den här utvidgningen är det naturligtvis mest troligt att förmoda att avdraget primärt ändå kommer att gälla sjukvård i Sverige och Finland. Resorna längre ut är betydligt mera sällan förekommande.

 

Jag nämnde studieavdraget där man nu inkluderar distansstudierna, och när det gäller studielåneavdraget så tar staten över från 1 augusti 2005. I det senare fallet innebär detta att vi naturligtvis reglerar avdraget kommunalt för dem som startat studier tidigare i kommunalbeskattningen, men på sikt blir ändå den lagstiftningen överflödig och trycket på kommunernas ekonomi kommer att minska, vilket vi alla säkert tycker att är eftersträvansvärt.

 

Fru talman!

Avslutningsvis vill jag säga att avdraget för uthyrning av möblerade rum i gårdsbruksbeskattningen föreslås utgå. Avdraget är enligt vår förmenande obsolet, eftersom det här avdraget i beskattningen ersatts med ett schablonavdrag för tillfälliga turistinkomster, vilket är betydligt enklare att klarera och det som också skattetagarna har gått in för att använda. Är det någon som har någon frågeställning på den punkten skulle jag gärna se att utskottet hörde representant för skattebyrån. Då torde det framstå i sin utmärkta klarhet!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Finansansvarige Wiklöf säger att ingen drabbas. Som oppositionspolitiker har jag förstås inte sett beräkningarna, men enligt pressen drabbar resekostnadsavdraget dem som har längre än 60 kilometer per dag, och sådana finns det många på Åland. Regionalpolitiskt och om man vill att folk skall bosätta sig längre ut i periferin, så verkar det som om resekostnadsavdraget ändå drabbar dem som bor längst borta. Det vore intressant att veta om regeringen har gjort några exakta beräkningar på kilometer osv. Nog är det någon som drabbas.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det skulle vara bra om utskottet också hörde våra beredare i detta avseende, för vår målsättning har varit att det inte skall slå mot människor i periferin, den saken är klar. Däremot är vi på grund av existerande grundlag skyldiga att precisera beloppen, alltså att sätta normerna för avdragen, vilket har varit en brist i tidigare lagstiftning. Syftet är inte att någon skall drabbas av det här och enligt de bedömningar som våra utredare har gjort skulle inte någon drabbas.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Jag sitter själv i näringsutskottet och får möjlighet att titta på detta. Så länge vi inte har någon kollektivtrafik ut i periferin så är det viktigt att det är ekonomiskt möjligt att bo så långt ut som möjligt och att man inte drabbas av det när man t.ex. jobbar i staden. Jag kommer i alla fall att se till att dessa frågor utreds i näringsutskottet.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Vi har en fullständigt gemensam strävan att se till att ingen skall drabbas av det här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Reformen om avdragen vid kommunalbeskattningen har, som vi hörde, varit på gång länge. Kommunerna har varit hörda och man har avvaktat rikets regler. Nu ligger den då på bordet och jag tycker från centerns sida att här är ingenting som vi inte tycker om, utan tvärtom ser vi det som fördelar för de fortsatta verksamheterna i kommunerna.

 

Det som vi tycker att är viktigast är att resekostnadsavdraget skall ge möjlighet till allt fler som pendlar, också  till glesbygd. Jag vill säga att när det gäller dessa 60 kilometer som ifrågasattes i replikskiftet är det ändå enkel väg det handlar om. Det är inte så många som har mer än 60 kilometer enkel väg till sina arbeten. Det kan möjligen vara någon, men i dag torde det inte vara många som kör längre än så. Summan på 6.000 euro medger ungefär 60 kilometer enkel väg.

 

Vi tycker också att det är bra att man inte har bundit det till att man måste åka buss, om det finns, utan att friheten att välja kvarstår.

 

Jag vill uppmana utskottet att titta på 8 §. Jag är inte själv säker på vad det betyder och därför ber jag att näringsutskottet tittar på det. I första momentet står det: ”Kostnaderna för resor med annat slag av fortskaffningsmedel än allmänt fortskaffningsmedel beräknas enligt de grunder som skattestyrelsen bestämmer med stöd av 93 § 2 mom. inkomstskattelagen.” Vad betyder det här och hur kommer det att kunna påverka om det blir ändringar? Det känner jag att jag inte är säker på.

 

Annars tycker vi, som sagt, att förslaget om resekostnadsavdraget är  helt bra och jag håller med finansansvariga när det gäller sjukdomskostnadsavdraget att det torde bli sällan förekommande avdrag som gäller sjukdomar utanför Finland, Sverige, som är det vanliga.

 

När det gäller 11 § om studieavdrag är jag glad att man har tagit med möjligheten att dra av för distansstudier. Det blir för det första mera vanligt och möjligheten att dra av kostnader för distansstudier har också varit länge efterfrågad.

 

Jag hoppas också – men det hann också finansansvariga säga – att näringsutskottet tittar på vad ändringen i  4 § landskapslagen om kommunalskatt för gårdsbruk kommer att innebära. Det är mycket troligt att det är okej, men jag tror att det är bra att man tar reda på vad det här betyder.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Framställningen är naturligtvis efterfrågad av många och många saker håller jag med om, men resekostnadsavdraget som har diskuterats och som finansansvarige Wiklöf tog upp har jag lite betänkligheter till. Det verkar som om man skulle ha räknat ut ungefär att alla människor skall åka till Mariehamn från landsbygden, så att det blir den vägen. Man kan också tänka att någon skall åka från Föglö till Eckerö till hamnen på jobb och då räcker inte ens 60 kilometer som ltl Gun Carlson sade, utan det är en utopi. Taket skall och kan vara så högt eftersom man bara får dra av därifrån man bor till arbetsplatsen att absolut ingen blir drabbad. På det här sättet kan jag lova att någon blir drabbad någon gång; det kan vara från Geta till Lumparland för att sköta hamnen där t.ex. Det finns folk som jobbar på andra platser än i Mariehamn och det här är ett stadsförslag. Jag tycker att det skall vara så att för alla som åker bil till jobbet skall det vara en avdragbar kostnad för inkomstens förvärvande. Det är helt klart att avdraget fastställs till ett mycket lägre belopp än de verkliga kostnaderna, det får man ta, men att man skall sätta ett tak tycker jag inte om. Det må vara hänt att det är bättre villkor än i riket, men man har en helt annan utbyggd kollektivtrafik på de flesta platser i riket än vad vi någonsin kommer att ha på Åland, i alla fall de närmaste åren, så jag tycker inte att förslaget är bra. Å andra sidan måste man få sätta sig ner i lugn och ro och räkna ut: vad kostar det, vad är avdraget och vilka sträckor är de längsta på Åland. Jag vill också ha en motivering till varför man har föreslagit ett tak på just 6.000 euro. Man måste kunna tänka sig att det finns längre sträckor och att det inte räcker. Det kanske måste vara ett tak, men då skall det vara så högt att ingen drabbas. Det bästa är att det är som tidigare att man drar av de kostnader man har.

 

Jag har inget emot när det har diskuterats att det fuskas att man åker två i samma bil och bägge drar av – det är ju bara för skattemyndigheterna att kontrollera, kanske man har bara en bil i familjen t.ex. Jag är helt emot att man fuskar med det, men det är inte vår sak i lagtinget att ta hänsyn till hur det görs.

 

Eftersom bilkostnaden är så stor i dag och bensinen är så dyr, så tror jag att om någon har möjlighet att åka buss och de går på passliga tider så att man inte behöver vänta timtal för att komma hem eller åka mycket tidigare för att komma på jobb, då åker säkert folk buss. Men vi har inte den kollektivtrafiken i dag.

 

Men för att utreda detta ordentligt föreslår jag att ärendet bordläggs till onsdagen den 26.4.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Jag har ett par kommentarer som näringsutskottet förhoppningsvis kan ha nytta av. Men jag vill finansminister Wiklöfs för övrigt goda presentation av ärendet. Han sade att tack vare att man har infört förvärvsinkomstavdraget i Finland var behovet av speciella åländska avdrag inte så aktuellt. Så uppfattade jag det. Jag har inte hunnit granska framställningen på det sättet, att är det per automatik de förslag till förändringar som man har gjort i rikslagstiftningen som gör att vi har den här framställningen på vårt bord eller finns det också egna åländska avdrag? Jag noterade bl.a. resekostnadsavdraget, där det skiljer. Jag tycker att det är bra att man kvarhåller den princip som har varit tidigare, för jag har uppfattat att vi har varit eniga om det i lagtinget att resekostnadsavdraget är viktigt, om man skall kunna behålla det spridda boendet på Åland. Men även ett allmänt åländskt skatteavdrag finns det enligt mitt förmenande utrymme för. Jag har hela tiden stött finansminister Wiklöfs strävan att fondera så mycket som möjligt. Jag tycker att det är en klok politik, men, ändå, om man för över en del till kommunerna så skall det föras över på det sättet att det per automatik blir en skattelättnad för kommuninvånarna.

 

Finansminister Wiklöf tog upp frågan om avdraget för uthyrning av möblerade rum och rekommenderade näringsutskottet att höra skattebyrån. Jag tror jag kan tänka mig vad skattebyrån kommer att framföra; det är klart att man vill ha bort det, för ett eget avdrag gör att situationen blir lite mera komplicerad. Jag vet inte om man i näringsutskottet eventuellt har några kontakter till ÅPF – det kunde annars vara en bra organisation att höra. Jag vill också säga att jag anser nog – utan att jag kan detta till 100 procent – att finansminister Wiklöfs tolkning är den rätta när det gäller detta, det vill jag öppet och ärligt erkänna, men jag tror att det kan vara bra att höra flera parter än enbart skattebyrån.

 

I framställningen sägs det förslaget rör olika avdrag som gör att man inte kan få någon sammantagen bedömning av de ekonomiska verkningarna för de enskilda skattskyldiga. Det där tycker jag faktiskt är någonting som näringsutskottet borde titta på. Det är att göra det lite lätt för sig. Det är säkert sant att det kan vara svårt, olika avdrag slår på olika sätt, men man borde ändå ha lite mera klart för sig, för det står de facto ingenting hur framställningen påverkar de skattskyldiga.

 

Det är flera som har tagit upp frågan om införandet av ett maximibelopp av resekostnadsavdraget och det står i framställningen att det inte berör någon. Det tror jag faktiskt att inte stämmer. Jag hör till dem som tror att det inte är så många som kommer att påverkas av det, men jag tror inte att det stämmer när man skriver att det inte kommer att beröra någon. I så fall borde man ange motiven till att man för in det! Det här vill jag också att näringsutskottet tittar på.

 

När det gäller sjukkostnadsavdraget sade finansminister Wiklöf att det blir mycket förmånligare än vad det har varit tidigare. Det stämmer, och jag har ingenting emot ändringen i sig. Man kunde få uppfattningen att det här var någonting som landskapsregeringen har strävat till, men nog är det väl så att det är EU-medlemskapet som framtvingar förändringen.

 

Det som jag speciellt vill att näringsutskottet tittar på är ändringen av hyreskostnadsavdraget. Det står i framställningen: ”Om hyresnivån sjunker kommer ändringarna att göra avdraget mer fördelaktigt för den enskilde. Om däremot hyresnivån fortsätter att stiga blir avdraget mindre fördelaktigt.” Det där får inte jag att gå ihop! Men det finns säkert en förklaring från finansminister Wiklöfs sida eller annars ber jag näringsutskottet att speciellt titta på det.

 

Till sist, fru talman, när det gäller framställningen. I fråga om studielåneavdraget kan man notera att det nya avdraget ekonomiskt sett kommer att vara mer fördelaktigt för dem som har förhållandevis stora studielån. Jag har den uppfattningen att vi lite är på väg in i den svenska situationen där man skuldsätter sig så till den milda grad under studietiden att man faktiskt får dras med skuldsättningen resten av livet. Jag skulle vilja att näringsutskottet också tittar på om det här är en bra modell, dvs. det kan invagga de studerande att ju högre skuldsättning, ju mera lån jag tar desto högre avdrag får jag. Det är naturligtvis på det sättet, men det är någon som skall betala det där i slutändan. Det skulle jag också vilja att man tittade på.

 

Ltl Mats Perämaa: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 26.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 26 april.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående förbränning av avfall på Åland. (HM nr 9/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det här förslaget har flera olika bottnar. Det tar förstås upp ett miljöproblem. Jag brukar säga att avfallshanteringen på Åland är ett av de största lokala miljöproblemen vi har, men det tar också upp någonting som är alltmera viktigt, dvs. alternativa energikällor och det förslag som man hade i senaste tilläggsbudget från landskapsregeringens sida lovprisade jag och jag hoppas att man från regeringspartiernas sida i gengäld kommer att lovprisa motionen, för den tar sikte på lite samma sak.

 

Enligt mitt förmenande har avfallshanteringen på Åland ännu inte fått sin slutliga lösning. Jag anser för det första att det alltid kommer att behövas en slutdeponi. Jag hoppas nu att social- och miljöutskottet värderade ordförande inte bara kommer att tänka på Haddnäsområdet utan ser det här i lite vidare cirklar. Men vi behöver en slutdeponi, det är det första. Det andra är att transportera bort det brännbara avfallet är enligt mitt förmenande ingen hållbar lösning på sikt.

 

När frågan om en egen förbränningsanläggning på Åland diskuteras framförs det oftast argument för att Åland har för små avfallsmängder. Det kan så vara, men den här uppfattningen baserar sig, när jag har forskat lite i det här, i en utredning som Mariehamns stad gjorde för 15-20 år sedan. Tekniken har förbättrats avsevärt sedan dess; bl.a. i Norge påbörjades byggandet av småskaliga förbränningsstationer för fyra år sedan. Jag är tyvärr också informerad om de ekonomiska problem som det företaget fick, men tekniken har ändrat mycket.

 

Också förbränning av kadaver här i landskapet är fortfarande olöst. Det finns en orsak till att jag också nämner det i hemställningsmotionen. Det här är nämligen något som kunde tas i beaktande i samband med utredningen om en förbränningsanläggning för brännbart avfall, där avfallet omvandlas till energi. Dagens energipriser har lett till att det brännbara avfallet på vissa håll börjar bli hårdvaluta; enligt en artikel som jag läste har bl.a. maffian i New York gjort sitt bästa för att lägga detta under sig – och det är en rörelse som jag har förstått att brukar begripa sig på pengar!

När vi pratar om våra små avfallsmängder så säger vi motionen att man kanske kunde kombinera med restavfall från skogsbruket. Vi har alltid vår småskalighet, men det leder till att vi måste använda vår klokhet och ta till egna små lösningar. Jag vill speciellt tipsa social- och miljöutskottet om att Gotland, som har lite samma förhållande som oss, har gjort en förstudie om tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningar för en förbränningsanläggning på Gotland och den gjordes av Gotlands kommun, Gotlands Energi Ab och Swedish Meat, slakterirörelsen på Gotland, just på grund av kadaverproblematiken som man har där. Det tycker jag är en utredning som man kunde ta fasta på i utskottet. Det finns en hel del som man kan få reda på, bl.a. när det gäller teknik. Man pekar också på att det brännbara avfallet bl.a. måste balas och lagras för att man skall kunna använda det när det är större behov av energi under hösten och förvintern just på grund av att det blir så mycket avfall under turistsäsongen. Jag tror att också där har vi en viktig parallell till Åland. Tittar man på de mängder som kommer upp i den gotländska utredningen så är det 24.000 ton brännbart avfall som man kommer upp till. Jag har diskuterat med folk som är insatta i branschen och en realistisk siffra för Åland är ungefär 50 procent av de mängderna.

 

Fru talman! Sammanfattningsvis anser vi att utvecklingen har gått så mycket framåt sedan den första utredningen gjordes om en förbränningsanläggning att det är hög tid att utreda frågan igen och min förhoppning är förstås att social- och miljöutskottet i sin stora klokhet kommer att ta den här motionen rakt av i snabb takt!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller förbränningsanläggningen hör jag också till dem som har varit och är intresserad av möjligheten till förbränningsanläggning på Åland. Jag var själv med för ett antal år sedan och gjorde ett studiebesök i Norge, där man faktiskt kunde visa på en småskalig förbränningsanläggning. Nu är det ett antal år sedan och det blev inte så lyckat för det företaget gick i konkurs. Det intressanta var att man kunde minska kostnaderna för laboratoriet; det är nämligen en oerhört dyr kostnad bara att följa upp vad som går upp i rök s.a.s. De hade hittat på en förbränning som gjorde att de kostnaderna gick ner. Varför gick det i konkurs kan jag inte svara på, men det var antagligen så då ännu att småskaligheten inte riktigt orkade med så små förbränningsanläggningar. Nu har det gått ganska lång tid sedan dess, så det är mycket möjligt att det är aktuellt igen. Jag återkommer i nästa replik!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Bara för att miljöminister skall få dela med sig av sin stora klokhet svarar jag på repliken och säger att jag har ingenting att invända mot det som sades. Det exempel som miljöministern hänvisade till i Norge är precis samma exempel som jag också nämnde och jag känner, som jag sade, till hur det gick ekonomiskt. Men tekniken som sådan var nydanande och intressant och jag känner inte till vad orsakerna var till att det gick som det gick ekonomiskt för företaget, men det finns nya lösningar och jag noterar också att det finns intresse från regeringens sida, så det här ser lovande ut!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! Regeringens och mitt intresse är framför allt att jag skulle gärna se att vi kunde delta på något sätt men att huvudmannaskapet skulle vara någon annan än landskapsregeringen. Vi skall inte äga och driva en förbränningsanläggning utan som det är uppbyggt på Åland i dag och som det fortsättningsvis skall göras är det andra huvudmän som skall vara till, men finns det ett intresse kan vi från vår sida ta upp diskussionerna. Jag tror säkert att vi har möjlighet att på olika sätt, oftast ekonomiskt, hjälpa till att få en sådan här undersökning. Dessutom vill jag säga att det har gjorts en liten undersökning mera utgående från problemen med våra döda djur och det visade sig bli alldeles för dyrt, så en kombination måste till för att det skall fungera.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tror att det är viktigt att landskapsregeringen, oavsett vilken inställning man har - jag uppfattade att inställningen är positiv – inte bara väntar på att det skall komma privata intressenter utan att man också är med och initierar och stimulerar, men det betyder inte som med golfen att man måste sköta allt själv utan man kan bara vara med och få igång den. Men, som jag sade, är skogsrestprodukterna någonting som kan passa in ganska bra och där vill jag ge en eloge till de företag vi har i landskapet Karl Rundbergs och skogsägarförbundet. Där har man verkligen drivit på när det gäller energiförsörjningen, så kanske också de kunde göra någonting här!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag håller helt med ltl Anders Eriksson att avfallshanteringen inte har nått någon slutlig lösning, utan, tvärtom, det händer ingenting. Jag tror inte heller att det på sikt kan var hållbart att köra bort avfall hit och dit. Det klarar vi oss inte med. Jag tycker nog att den här saken är värd att undersöka på nytt och på nytt. Om vi ser oss omkring i omvärlden ser vi nu att Helsingfors SAD kommer att skapa en förbränning av sitt avfall, de har prövat alla världens modeller och metoder på Kärringmossen i Helsingfors och ingenting har blivit någonting utan nu går man till förbränning. Det är så att bränner man någonting så produceras det samtidigt energi och det är pengar, så nog är det skäl att titta på det. Jag håller med det. Jag har inga detaljuppgifter just för tillfället, men jag håller med till viss del.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var en väldigt bra replik som ltl Gun Carlson hade - det sista tillägget hade inte alls behövt vara med! Jag är ändå tacksam för stödet. Ltl Gun Carlson och jag har synbarligen samma uppfattning att det inte finns någon slutlig lösning ännu på avfallshanteringen på Åland, men när ltl Gun Carlson i följande andetag säger att det händer ingenting gör det mig faktiskt lite betryckt. Det hoppas jag att vi kan få en ändring på.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Nej, jag anser inte att de nuvarande organisationerna som vi har gör någonting för att komma till en slutlig lösning och en förbättring av avfallshanteringen, tyvärr är det på det sättet. Det hör inte enbart ihop med förbränning. Men förbränningen är ett alternativ; man har undersökt, men samtidigt vet vi att tekniken går framåt och kan kombineras på vettiga sätt och jag tror att det är den vägen vi bör gå.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Det här är någonting som jag har propagerat för i många år och grunden för det är att jag tycker att vi måste kunna klara oss själva på Åland och ta hand om de sopor vi själva producerar. Varför vi inte förbränner i dag är för att man har sagt att det är för dyrt. Och det är säkert dyrt att förbränna sopor, men de facto betalar vi redan för att förbränna sopor i Uppsala. Den kostnaden har ålänningarna redan för sopförbränning och då tycker jag att vi skulle kunna ha den på hemmaplan.

 

Jag har fått erfara att man har kalkylerat med att sopförbränningen på Åland skulle kunna ge en fjärrvärmeeffekt om ca 2 MW året runt. Problemet med att producera 2 MW året runt är att värmen måste fås in någonstans. Ett litet problem med förbränning av sopor är att det uppstår en viss lukt, vi vet att sopor kan lukta fruktansvärt illa och även om man hanterar dem på ett bra sätt, så luktar de i alla fall lite grand och av den orsaken är det problem att placera en sopförbränningsanläggning i fjärrvärmenätet i Mariehamn. Av den orsaken måste man titta på: var kan man då placera den och vad behövs det för att placera den någon annanstans? Jo, det behövs tillgång till ett fjärrvärmenät som kan ta emot 2 MW, och det är bara i Mariehamn det skulle gå.

 

Det finns ett fjärrvärmenät till och det ligger i Godby. Jag har härifrån talarstolen propagerat för att dessa båda nät borde kopplas ihop, inte för att Godby skall leverera värmen till Mariehamn eller vice versa utan för att möjliggöra fjärrvärmeproduktion på vägen axeln mellan Godby och Mariehamn. Det har sagts att det är för långt att skicka värmen från Godby till Mariehamn, men redan Godbynätet är lika långt som vägen till Mariehamn, 15 kilometer fjärrvärme finns det i Godby. Tittar man på stadsnäten t.ex. i Stockholm, Uppsala som ligger nära till, så är sträckan Godby-Mariehamn marginell.

 

Det som social- och miljöutskottet kan titta på och kanske skapa sig en uppfattning i den här frågan är att om man börjar med att bygga fjärrvärmenätet en bit utanför Mariehamn, där det finns behov av värme, i Jomala Kyrkoby t.ex. där ÅCA i dag planerar en biogasanläggning som mycket väl kan producera också värme till ett fjärrvärmenät, om man har överskott och bygger den tillräckligt stor.

Jag tycker att social- och miljöutskottet kan titta på det här.

 

Vi brukar gå omkring på Åland och vara lite stolta över att vi klarar oss själva och jag tycker att vi är lite dåliga på att klara oss själva i den här frågan, så därför stöder jag faktiskt motionen. Det kan hända att motionen får den vanliga behandlingen, men enligt min uppfattning är innehållet i motionen mycket positivt.

 

Som redan ltl Anders Eriksson var inne på har utvecklingen av teknik för förbränning av sopor har utvecklats oerhört under åren som har gått. Man har mätmetoder för att kunna ta reda på vad rökgaserna innehåller så att man kan analysera dem och vidta åtgärder som renar dem så att man får i princip en oskadlig förbränning för omgivningen som kommer ut.

 

Det är viktigt att veta att vi kör bort en massa returpapper också härifrån Åland och en hel del annat restmaterial som inte går att använda och inte går att bränna i befintliga pannor, men med rätt utrustning i det här fallet skulle man också kunna mala ner allt papper. Det lönar sig inte ekonomiskt att köra papperet från Åland överhuvudtaget. Det lönar sig inte ens att köra returpapper från Uppsala till Norrköping för att då inte tala om att vi skulle sätta det på en båt och köra bort de från Åland!

 

Det finns alltså en hel del att göra här. Jag tycker att vi skall ha målet inställt på att nu sätter vi ner foten och bestämmer oss för att vi skall klara oss själva i den här frågan!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag vill än en gång understryka att vi skall komma ihåg, att det finns egentligen ingen som någonsin har varit emot – det finns säkert några – att vi bränner våra sopor här hemma utan det har helt varit ekonomiska utredningar som har visat på det inte finns någon ekonomi i det överhuvudtaget. Nu vet vi att det händer hela tiden inom det här området nya saker. Oljan blir dyrare m.m. och utvecklingen går snabbt, så i dag, i morgon, kanske det är möjligt igen, det som var omöjligt för en ganska kort tid kanske är möjligt framåt i tiden. Det är så man måste se det, men motstånd mot det har mig veterligen inte funnits utan det har byggt på ekonomiska realiteter.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är helt riktigt att det är ekonomin som styr och, som jag sade i mitt anförande, vi betalar redan den ekonomin, för de kostnader som det är att elda dem i Uppsala betalar ålänningarna redan för och oljepriset kommer emot här och hjälper till. Priset på energi har stigit till den nivån att nu lönar det sig förmodligen att elda sopor även på Åland. Det håller jag med om, men det fordras nog att vi måste bestämma oss för att vi skall göra det här och klara oss själva och samhället måste gå in och stöda det här till den grad att man kommer igång, men sedan ser jag helst av allt att det är en privat entreprenör som producerar värmen, men problemen är just att få in det i ett fjärrvärmenät. Det är kanske det största kruxet för det motståndet har funnits helt klart att man inte vill förbränna sopor i Mariehamn.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

När de ekonomiska utredningarna gjordes tog man nog i beaktande det som sades att vi måste köra det till Uppsala och att det också kostade, så det fanns nog en totalekonomisk syn på det. Det var alltså inte bara specifikt vad det kostade att köra just till förbränningsanläggningen. Men, som sagt, jag tror att den ekonomiska situationen i dag är betydligt annorlunda. När det gäller huvudmannaskapet kan det finnas ett större intresse just utgående från hur situationen är i dag på ett helt annat sätt än det var för bara några år sedan.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman! Vi är tydligen helt överens i de synpunkterna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Det här är en motion som verkligen gläder mig och det gläder mig att ltl Anders Eriksson också tog upp den saken att man kunde blanda med råvaror från skogen. Det finns inte med i motionen utan det står bara brännbart avfall. Det här överensstämmer precis med den motion som vi ställde i Lemlands fullmäktige att man skulle utreda möjligheten att förbränna utsorterade sopor. När man pratar om lukt bland sopor är det ofta de osorterade soporna som luktar och om någon tror att det skall vara lätt att förbränna allt tvärt av, då tror man fel, men sorterar man ordentligt och tar bort t.ex. biologiskt avfall och komposterar så har man mycket, mycket större möjligheter att förbränna, du får mycket, mycket mindre restprodukter och störningen från de omkringboende blir mycket, mycket mindre och det är mycket billigare anläggningar. Jag vet inte om man i den norska brände allting rätt av eller om de hade det utsorterat. Jag tycker att man skall utreda det här. Man kan också utreda om man kan förbränna allt, men personligen tror jag att en sortering är viktig. Jag tror också på det som ltl Jan-Erik Mattsson just sade att vissa pappersprodukter som vi kör härifrån i dag, som tetror, mycket väl kan förbrännas. Vi har en fungerande transport av flis som man gör nytt papper av och som verkligen fungerar, så det finns egentligen ingen orsak att köra bort det som skulle bli bra energi. Jag tror att kostnaden är mycket större.

 

Så till frågan om den föregående utredningen. Det kan man säga att de enda som skulle förlora på om vi förbrände det här är transportbolagen, de får mindre jobb om man inte för det till Uppsala, men det blir också miljövänligt att inte köra så långa transporter. Dessutom tenderar transporterna att bli dyrare och dyrare, färjfrakter, bilfrakter, bränslepriserna går upp, så allt stöder att det här skulle vara en bra satsning.

 

Ltl Anders Eriksson pratade om Gotland. Social- och miljöutskottet var där för två år sedan och studerade detta. Då, den 20 april 2004, var de inte positiva till förbränning, de tyckte att det här med lastbåt eller bilar till Norrköping var ett bättre alternativ, men det var då det! Oljepriserna har som sagt stigit, värmen kommer att bli efterfrågad, all energi. Jag hoppas att det här verkligen skall bli och det går helt i den linje som jag också tidigare när jag var med i lagtinget propagerade för många gånger, men jag fick alltid samma svar av ledamoten Harriet Lindeman att man har utrett det och det var inte ekonomiskt försvarbart, och det är säkert rätt, men tiderna förändras.

 

När man pratar om den slutliga lösningen är jag lite skeptisk. Jag tror ingen lösning är slutlig. Jag tror att det hela tiden måste utvecklas, så om man tror att man med soporna skall kunna få en slutlig lösning har man helt fel; det finns de i historien som har försökt göra den slutliga lösningen – och jag tror nästan alla har misslyckats, en del har blivit historiska!

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Först kan man konstatera att Ålands Framtid vill ha en utredning, fast man har ojat sig över att det görs så mycket utredningar. Vi skall hoppas, om den görs, att den inte bara blir en sak som man sätter i soporna!

 

Det här är en intressant fråga, den engagerar, det är flera på talarlistan, det är positivt. Motionerna brukar annars förbigås med tystnad, vilket är tråkigt. Obunden Samling tror jag är det enda parti som har ett detaljerat program för avfallshanteringen. Vi tog fram det till förra valet och det är fortfarande aktuellt och behov av det.

 

För att lite rekapitulera bakgrunden är det EU:s avfallsdirektiv som bestämmer vårt öde till stora delar och där säger man att i första hand skall man återanvända saker. Detta görs på Åland, på flera ställen har man mottagningsstationer dit man får föra sina gamla prylar och sedan om det är någon som vill återanvända dem får man hämta dem gratis. Vi skall också i Lemland bygga en sådan hall. Det finns t.ex. Saltviks returdepå som är välbesökt. Om det inte går att återanvända skall man återvinna materialet, man skall smälta ner och använda material på flera varv. Det finns olika egenskaper hos olika material, olika metaller går att återvända i princip hur många gånger som helst och t.ex. aluminium är energikrävande när det tillverkas, och återanvänder man det så vinner man mycket energi.

 

Det tredje steget är att utvinna energin. Detta gör man främst ur plaster, papper och sådant som man inte sorterar till sådant papper som inte materialåteranvänds osv. Först det fjärde steget är deponi, det som hittills har varit gällande. Tanken är att mängden som man deponerar skall bli väldigt liten, det handlar i princip, om man skulle få önska en teoretisk framtid, om s.k. dinertavfall som kan läggas var som helst egentligen, som inte urlakar några giftiga ämnen eller andra miljöbelastningar.

 

Utgående från detta har alltså Obunden Samling utformat sitt program. Det är alltid en utmaning att få graden av återanvändning och återvinning stor. Det finns egentligen en enda kommun på Åland som har lyckats någorlunda, som säkert också kan förbättras, och det är Lemlands kommun där jag själv råkar bo. Orsaken till att utvecklingen tog fart i Lemland var nog mycket den tilltänkta soptippen i Haddnäs som gjorde att man ”karpa upp sig” och ville visa på ett alternativ. Där har man mycket förtjänstfullt lyckats. Vi har, tror jag, 28 återvinningsstationer, alltså i varje by finns det t.o.m. flera återvinningsstationer. Så gott som alla lemlänningar har gångavstånd mer eller mindre till en återvinningsstation där man, förutom, alla fraktionerna metall, aluminium osv. också får lämna sitt brännbara avfall. Vi har inte längre någon hämtning av brännbart avfall och det är egentligen unikt, kanske t.o.m. i världen. När det gäller soppåsen skall man komma ihåg, åtminstone när det gäller Lemland, att vi släpar den från någon butik i Lemland eller från staden, oftast från Sverige eller Finland och ibland från hela världen när man far på semester släpar man soporna, sedan kommer man hem, använder dem, nej, då skall de hämtas direkt vid gårdsgränsen! Varför kan man då inte släpa dem några 100 meter till när man redan har släpat dem tiotals eller tusentals kilometer!

 

Det handlar alltså om att få ett nytt beteende hos befolkningen, och det har vi lyckats med i Lemland; där inser man att man kan släpa dem till en central mottagningspunkt. Man måste inte ha en sopbil som kör runt och stannar vid varje hus, vilket man nu tänker göra runt om på Åland. Det skulle jag säga att är den allra största miljöbelastningen, enligt mitt sätt att se det.

 

Jag skulle säga om Lemlands kommun, varsågoda, kom och besök oss och se hur vi har ordnat det! Det är det absolut bästa sättet. Sedan kan man säkert diskutera detaljer. Jag tycker att överlag har sorteringen gått lite långt på det viset att man har många fraktioner, man är kanske lite överambitiös – ltl Jan-Erik Mattsson sade att det kanske inte lönar sig att köra alla typer av papper för återvinning, kanske man borde blanda ihop det med den brännbara fraktionen. Man borde kanske göra en ny analys av vilka fraktioner man skall ha. Det kanske har blivit att slå över lite. T.ex. när det gäller plast återvinns inte plasten för att det är för dålig kvalitet och den förbränns i stället, så där lurar man folk att sortera. Det har också varit tidningsartiklar om det.

 

Talman!

När det gäller att förbränna sopor säger Obunden Samling i sitt program att detta bör man göra eftersom också EU säger det, men det största felet är dels hur man samlar in det, att man först skall köra med en sopbil till alla hushåll och sedan skall en sopbil köra till Uppsala. I stället borde man samla som man gör i Lemland från ett visst antal punkter och sedan bör man bala det i en balningsanläggning någonstans på Åland, förslagsvis i Långnäs eftersom det finns tillgång till hamn och med jämna mellanrum köra bort laster med småtonnage i stor skala till en förbränningsanläggning som ligger så till att man direkt kan bränna upp det utan att transportera det desto mera emellan, och det finns ett antal sådana förbränningsanläggningar och kommer att komma flera som har direkt anslutning till hamn.

 

Jag skall inte bli så teknisk här även om jag skulle ha lust, jag har studerat energiteknik i ungdomen och då ägnade vi oss ganska mycket åt sådana här beräkningar, men det som är helt avgörande för ekonomin och miljöeffekterna är bränslets kvalitet. Som sades här tidigare är det svårt att få god kvalitet eftersom det också där är endast Lemlands kommun som har en sådan brännbar fraktion som i princip skulle bränna på ett sådant sätt att man inte behöver ha avgasreningen som man annars har, men det kan man inte heller garantera - från tid till annan duger inte ens den graden av sortering till sådant bränsle som kan anses vara rent. Det behövs väldigt små mängder tungmetaller osv., något enskilt hushåll bara som råkar sortera fel eller kasta bort någonting blir det spår av det i avgaserna.

 

Att få ett bränsle till en förbränningsanläggning som är av så god kvalitet att man kan dra ner på typen av avgasrening uppnås tyvärr endast i teorin. Det finns alltid de som inte kan sortera eller som av olika orsaker sätter fel saker i den brännbara fraktionen. Därför hamnar man på värsta tänkbara scenario när det gäller avgasreningen. Det blir också dyrt per mängd om man har liten mängd och därför måste man ha stor mängd.

 

En annan sak är, som nämndes också tidigare, att man måste kunna återanvända värmeenergin som kommer av förbränningen i form av fjärrvärmeavsättning. Det blir ett problem på Åland när vi har endast Mariehamn egentligen som är en sådan tätort som kan sluka fjärrvärme. Där har man redan utökat fjärrvärmekapaciteten med biobränsle till stor del och att placera en förbränningsanläggning i Mariehamn gör att man igen får det problemet att man kanske behöver lagra soporna stundtals och uppstår det då luktproblem är man mitt i en stad osv. osv., då det är mycket bekymmer med att göra detta på Åland.

 

Skall man ha en förbränningsanläggning på Åland tror jag att man måste importera sopor och då kommer det en ny frågeställning: skall vi ta andras sopor hit och förbränna? Då kanske Ålands folk har en uppfattning om det igen. Vi kanske är fast i ett gammalt tänkande när man ser på sopor, det är någonting som man vill bli av med, någonting som man gräver ner och så sätter man jord ovanpå så växer det blommor och så glömmer man bort det där eländet! Men enligt EU:s avfallspolitik är det inte så längre utan den del som är brännbar klassas som förnyelsebar energi och jämställs med biobränsle, eftersom man annars skulle s.a.s. deponera den och gå miste om energivärdet. Därför skall man se det som en resurs som man kan sälja; om man får god kvalitet kan man på sikt sälja det och redan i dag är det en resurs.

 

Vi säger att vi måste ta hand om våra egna sopor. Nå, vi tar t.ex. inte hand om våra bilar, vi tar inte hand om våra glasburkar, vi tar inte hand om våra ölburkar, vi tar inte hand om vårt papper osv. osv. Vi tar egentligen inte hand om något alls av återvinningsfraktionerna utan de går till någon större anläggning som betjänar större områden. Det kanske är så att vi måste tänka om också med den brännbara fraktionen, att man måste inse att det måste vara i så pass stor skala för att kunna bränna med en sådan avgasrening som krävs för att få avsättning till någon större stad med fjärrvärme. Vi är trots allt bara ca 11.000 hushåll på Åland.

 

Visst kan man alltså titta på det här och utreda det. Jag har ett öppet sinne och är mottaglig för sakkunskapen, men jag är illa rädd att man måste tänka på det här på samma sätt som man tänker med de andra fraktionerna, att man måste göra det i större skala och då borde man kanske titta på den idén att bala det och försöka sälja dit där det är förmånligast i större skala och inte köra med lastbilar i två omgångar och bränna lika mycket diesel som soporna nästan släpper ut!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman inledde ett i övrigt stundtals hyfsat anförande med att lite oja sig över att Ålands Framtid brukar å sin sida oja sig över utredningar, men nu ville vi ha utredningar själva! Jag vill upplysa ltl Danne Sundman, om han inte har noterat det, att det finns två kategorier av utredningar -  kategori ett: meningslösa utredningar och kategori två: meningsfulla utredningar. Den här är inom kategori två som ltl Danne Sundmans partikamrater viskar åt mig! Vi brukar alltid lägga motionerna i den kategorin. Det verkar som om det skulle vara ett ganska enigt lagting, inklusive obundna stundtals, som anser att denna motion ligger i den kategorin, så jag tackar för stödet!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman! Orsaken till att jag påpekade det som Ålands Framtid gick ut med häromdagen är för  att få en bakgrund till lite skämt, att den här utredningen skall hamna i soporna! Det hoppas jag verkligen inte för det är en så pass engagerande fråga att man bör göra utredningen; den kan ju komma fram till det att det inte går och inte är lämpligt, men då är det inte en onödig kategori-ett-utredningen, utan jag håller med om att den hör till kategori två. Men det var för att skoja till det lite, för att få en öppning!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman! Nog är jag den som uppskattar skoj, det är inte fråga om annat, men vi ser ändå detta som ett ganska seriöst ärende och jag tror att det är bra om man social- och miljöutskottet hör sakkunniga och skaffar sig lite kunskap. Jag noterar att det finns ganska mycket kunskap här i lagtinget, men jag tror ändå att det är bra om vi inte har beredningen direkt i plenum utan att vi skickar den en kort sväng via social- och miljöutskottet så att vi får den godkänd i vederbörlig ordning!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman! Det hoppas jag också att utskottet tar sig tid att titta på denna angelägna fråga och att det inte blir ett papper som bara hamnar i pappersåtervinningen vid nyval!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag är glad att ltl Danne Sundman stöder tankarna. Det är precis som han säger att den här vägen slog Lemlands kommun fast ungefär fem-sex år före ltl Danne Sundman flyttade till Lemland, att vi skulle ha systemet med återvinningsstationer, byavis. Det är väldigt viktigt att det fortsättningsvis utvecklas och då är jag glad över att ltl Danne Sundman som inflyttad lemlänning är stolt över det systemet. Systemet kommer från Olofström där vi gjorde ett studiebesök 1997 och där de fick miljöpris för just samma tanke som vi har och som nu ltl Danne Sundman stöder. Jag tror inte att det går att förbränna om man inte sorterar och därför tror jag att det vore bra om hela Åland tog efter systemet i Lemland för att sortera. Har du utsorterade sopor kommer du också att kunna förbränna dem och det är mycket bättre energi om du sorterar ut och tar bort det biologiska.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Jag är helt enig med ltl Sune Mattsson i de här frågorna och ltl Sune Mattsson skall ha en eloge för det arbete som han har gjort både som lagtingsledamot men framför allt som kommunpolitiker. När jag flyttade till Lemland och upptäckte hur avfallshanteringen var ordnad så var det faktiskt med viss stolthet – hur man nu kan vara det över stophantering – men det kan vara som lemlänning!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag stöder ltl Danne Sundmans tankar och ännu en gång vill jag tacka för att han stöd i den här frågan. Det är två saker vi kan vara nöjda över i Lemland: vi har byggt en avloppsledning till staden, som alla andra pratar om och kommer till det reningsverk som har högsta reningsgraden i Norden och så har vi vår sopsortering.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Det blir kanske två självgoda lemlänningar som står och berömmer sig här, men det är faktiskt så att Lemlands kommun är absolut den miljövänligaste kommunen på Åland och nu bygger vi till en vindkraftspark inom kommunen som gör att vi har 1000 procent t.o.m. täckt med vindkraft. Det är ingen annan kommun som ens kommer i närheten av Lemlands kommun när det gäller miljöpolitik, och det är jag mycket stolt över.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Jag tycker att det här en fantastiskt bra skriven motion.  Jag önskar nästan att jag hade skrivit den själv! Jag skulle också vilja säga till social- och miljöutskottet att de gärna får begära näringsutskottets syn på den här frågan också. Det är en liten näringspolitisk satsning och då vill jag gå vidare med nästa tanke, att det här är vad landskapsregeringen borde syssla med; i stället för att utreda tre stycken golfbanor för 500.000 euro borde landskapsregeringen fokusera sin energi på det här. Det här är ett problem inte bara för soporna utan det är ett gemensamt problem som jag tycker att vi skall lösa gemensamt. Jag skall in gå in på mitt näringslivsanförande som jag höll för en vecka sedan, men det här är just en sådan fråga. Vi har fått höra mycket om Lemlands kommun. Lemlands kommun sopsorteringssystem bygger mycket på att man ser egnahemsfamiljer och privatpersoner, och det funkar väldigt bra för dem, har vi fått höra nu. Men sedan finns det en grupp till, det finns näringsliv, det finns entreprenörer, det finns företagande som kanske inte fungerar på samma sätt; när du skall riva ett hus så kan du inte gå med det huset till Lemlands sopsorteringsstation och stoppa in alla husets delar i den stationen, det kommer inte att fungera, utan man måste ha en litet större syn på det här.

 

Jag tycker att det här med sopstation är någonting man absolut borde titta vidare på. Man får ofta höra att det inte finns tillräckligt med sopor på Åland för att bygga en förbränningsanläggning, men där tycker jag också att det är väldigt sunt att titta på den enorma mängd just med restavfall från skogen, flis, stubbar osv. som kunde matas in som tilläggsenergi i sopförbränningsstationen.

 

Jag vill också säga att man måste titta på Åland ur ett litet större perspektiv i världen. Vi är bara 25.000 personer. Vi bor på en yta som är 1.500 kvadratkilometer ungefär; jämför vi t.ex. med Shangai, så bor det 21 miljoner människor på 4.400 kvadratkilometer, alltså bara lite dubbelt större än Åland så bor det 21 miljoner på. Sätter vi våra sopmängder i relation till deras så är det ingenting. Men vad gör vi? Jo, vi förpackar dem i Mariehamn för att sedan köra dem med lastbil 30 kilometer till Eckerö för att åka med båt över till Sverige för att köra 100 kilometer till och sedan köra tomt tillbaka! Det är så mycket dumheter att det nästan tar någon sorts pris för hur man sköter problemen. Det är inte så stora problem, vi måste klara av att sköta det här och ta hand om våra egna sopor, det är min fullständiga övertygelse. Det måste gå att göra och då tycker jag att sopförbränningsanläggning är någonting vi borde jobba vidare på.

 

Jag skall inte bli så långrandig, så jag avslutar med att säga att det är en bra motion och jag önskar att social- och miljöutskottet begär utlåtande av näringsutskottet så att vi vår se lite samhällsekonomiskt på motionen.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Jag tycker att ltl Fredrik Karlström också stöder detta. Däremot vill jag säga till ltl Fredrik Karlström att riva ett hus och föra det till en återvinningsstation går säkert bra om man sorterar upp det, men jag ser när man river hus – på Storagatan – att man river inte på samma sätt som tidigare utan man sätter trävirket för sig osv. Då är har du energi för sig och sten för sig, om man så säger, så jag tror nog att det går bra att riva ett hus föra det till en återvinningsstation, om man har orkat sorterat det. Eftersom priset att lämna det blir så högt, så börjar folk också sortera. Hur det sedan skall gå till att förbränna och vad man gör är en sak; att ta hand om soporna som ltl Fredrik Karlström var inne på är en sak, men jag håller också för att aluminumburkar och gamla bilar måste föras till smältverk och det kan vi inte ha på Åland, inte bilfabriker heller. Allt löser sig på sikt. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Vi är helt överens om att allting kan vi inte ta hand om på Åland i form av aluminumsmältverk, metallsmältverk osv. Det är däremot inte så stora problem, det kommer en pråm i året, så det sköts ganska effektivt av privata, det finns pengar i det. Men det finns problem med andra sopor där det inte funkar på samma sätt. Jag tycker också att man måste inse att en soptipp, som det hette förr i världen, inte bara är av ondo. Jag tror att det behöver finnas ett ställe där man kan lämna avfall som kanske inte är 100-procentigt sorterat, för det går inte att sortera in absurdum, att som ltl Sune Mattsson förespråkar, försöka riva ett hus och köra det till en sopstation, det kommer att ta månatal och det är ingen som är villig att betala för det. Skall en entreprenörer bygga ett hus på en plats där det står ett hus att han måste riva bort det först, så kommer han aldrig att få ekonomi med sitt värv s.a.s. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! Ltl Fredrik Karlström har säkerligen rätt. Det viktiga är att man sorterar bort de farliga ämnena, inertdeponi, sten, järnbitar, armeringsjärn osv. Men allt farligt måste tas bort, det kan man inte lägga i naturen. T.ex asbest har man sedan länge måst ta reda på på ett helt annat sätt.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Kort bara. Det är helt självklart att vi inte skall lägga miljöfarligt avfall på soptipparna längre. Det håller jag fullständigt med om. Det är horribelt, men sådant som inte är miljöfarligt tycker jag inte att är så otroligt dumt att lägga på en deponi. Det behöver inte bara vara inert, det kan vara annat, som sagt, riv ett hus så ser du vad mycket av det som inte är farligt som man borde kunna lägga på en soptipp, men som i dag är förbjudet och skall köras till en förbränningsanläggning i Uppsala med nya lastbilar på båt och 150 kilometers körväg och returfrakten är tom. Det är dumheter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi har som känt en energigrupp inom landskapsregeringen och den har också med i sina planer och sina förhoppningar att man någon gång på Åland skall kunna börja skapa energi ur sopor. Antingen är det så att soporna behöver bli en del i ett större sammanhang eftersom vår sopmängd är begränsad eller annars att man faktiskt i framtiden skall hitta en småskalig lönsam lösning för detta. Det är sant att det finns utredningar redan i dag som pekar på, som läget har varit hittills, att det inte är lönsamt. Men vi ger oss inte utan vi ser ytterligare möjligheter just i att blanda upp det här på något sätt och få energi ur det. Vår målsättning är att vi skall skapa energi och bli självförsörjande så långt som möjligt, men också att vi skall kunna ta tillvara här så mycket som möjligt och behöva transportera bort så lite som möjligt. Drömmen är väl att man skall kunna hitta en småskalig lösning som skulle kunna ge värme och energi., t.ex. till ett kommuncentrum eller något liknande. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Det var positivt att höra ledamoten Britt Lundbergs visioner om den framtida sophanteringen. Jag skulle vilja poängtera en gång till att jag tycker att det är de här frågorna som landskapsregeringen borde fokusera mera på, inte bara inom centergruppen utan att ledamoten Britt Lundberg skulle ta upp det i landskapsregeringsrummet och diskutera de här frågorna på ett djupare plan, till skillnad från många andra frågor som undertecknad kanske inte riktigt stöder alla gånger.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag är osäker på om ltl Fredrik Karlström uppfattar det rätt, alltså det är landskapsregeringens arbetsgrupp som jobbar med de här frågorna och dessa diskussioner förs kontinuerligt i landskapsregeringen och hela energiärendet är högt prioriterat inom landskapsregeringen.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Då får jag be om ursäkt, jag tyckte att ledamoten Britt Lundberg sade att det var centern som funderade mycket på detta. Men det är jättebra, fortsätt med det och, som sagt, det här går vidare till social- och miljöutskottet och jag hoppas att det kommer till näringsutskottet också.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Det är naturligtvis viktiga frågor kring sophanteringen, som är faktiskt ganska svår. Den har många komplicerade komponenter.

 

Frågeställningen om förbränning, kära vänner, den har varit uppe långt tidigare och varit föremål för utredning, inte minst på det kommunala planet, där den i realiteten i dagsläget hör hemma eftersom sophanteringen är en kommunal angelägenhet. Men, som ledamoten Britt Lundberg sade, så pågår det ändå diskussioner i landskapsförvaltningen om de här sakerna. Det fanns för ett antal år sedan ett scenario som byggde på en för kommunerna gemensam biogasanläggning på Åland för att förbränna. Jag kan ha fel, men jag vill minnas att en sådan anläggning skulle ha kostat ca 40 miljoner gamla mark att bygga. När den centrala sophanteringen kom upp och började diskuterades – det var i den vevan som den här frågeställningen var på tapeten – är det mitt intryck att kommunerna med mycket stor kraft avfärdade det här scenariot. Man skulle definitivt inte komma med några investeringar av den art som det här handlade om. Därför lades också den här anläggningsfrågan på is och är ännu inte slutligt utredd. Det kostade mycket.

 

Frågan är om det är landskapets sak att ta över kommunal behörighet utan att diskutera det med kommunerna. Det tycker jag i grunden inte, men däremot kan vi naturligtvis i landskapsförvaltningen titta på de här sakerna för att också underlätta den här processen. Det tror jag är ganska viktigt.

 

Sophanteringen är svår och vår litenhet gör det ännu svårare för att hitta rationella lösningar, särskilt när det gäller att så fundamentalt kunna göra sig av med det som vid förbränning. Får man vara lite skämtsam så skulle jag ha förväntat mig också från ltl Anders Erikssons sida att han i dag skulle ha visat på en marknadsekonomisk lösning. Det finns nämligen sådana som sköts på andra sätt, marknadsekonomiskt. Det hade varit det fundamentala greppet ur Ålands Framtids synpunkt med tanke på vad man tidigare har sagt när det har gällt landskapets engagemang i olika saker.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sistnämnda är det helt i linje med vad vi hela tiden har sagt att man från regeringens sida skapar förutsättningar, hjälper till, utreder, klarlägger, skapar förutsättningar för det privata näringslivet. Ingen är gladare än jag om några privata instanser sköter det här, linjen är nog helt klar därvidlag, finansminister Wiklöf!  Däremot tror jag att finansminister Wiklöf hamnar snett när han säger att det här med förbränningen har varit uppe långt tidigare; så långt är det sant och han sade också att kommunerna avstyrde det med kraft, men det är trots allt 15-20 år sedan. Det är väldigt mycket som har hänt. Den här utredningen, precis som ledamoten Wiklöf sade, inte ännu är hundraprocentigt färdigställd är någonting som Mariehamns stad initierade för 15-20 år sedan! Det är de mängderna som ofta styr den här debatten. Visst, sophanteringen är svår och vår litenhet gör det ännu svårare, men knuffa det då inte i famnen på de små åländska kommunerna! Det här är en sak för landskapsregeringen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman! Jag har inte knuffat det i famnen på någon och tänker inte göra det heller. Jag förklarar svårigheterna med det här. Det är inte 15-20 år sedan utan när den centrala sophanteringsfrågan aktualiserades av ett antal kommuner var det här en av de springande punkter som den dåvarande tillsatta styrelsen jobbade med i flera år. Det är högst fyra-fem år tillbaka i tiden.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Man blir allt som oftast förvånad över hur åren har gått egentligen! Man tror alltid att det har varit kortare tidsperspektiv än vad det har varit. När finansminister Wiklöf säger att han vill peka på svårigheterna vill jag säga att det finns svårigheter i alla ärenden, men det finns också möjligheter – var nu vänliga från regeringens sida och fokusera också på möjligheterna, så kan det här bli någonting riktigt bra!

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det är precis det vi gör och det är det som ledamoten Britt Lundberg har gett uttryck för. Jag bar gör den lilla distinktionen att det också finns en kommunal behörighetsfråga. Man måste naturligtvis också diskutera de här sakerna med den som har den legala rätten och skyldigheten att hantera de här frågorna. Jag tror inte heller att de åländska kommunerna självständigt ensamt klarar en sådan här sak, utan att landskapet i så fall måste vara med, även om man helst, ltl Anders Eriksson, skulle se att även marknadskrafterna kunde klara det här också, eftersom det i sophanteringen de facto förefinns en hel pengar långsiktigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Landskapsregeringsledamoten Wiklöf är skeptisk till att landskapet skall ta över de här frågorna av kommunen, men där ger jag mitt fulla stöd. Jag tycker att det här är en sådan fråga där man inte kan ha väldigt många olika lösningar på på lilla Åland. Det är 16 kommuner och en del av dem har gått ihop i en gemensam lösning som har fått ganska mycket kritik, har vi läst i tidningarna. Vissa saker skall skötas gemensamt, som jag sade i mitt anförande och som jag sagt i de tidigare debatterna: vård, skola, hälsovård, vägar osv. är alla överens. Att man sedan skall man lägga till golfbanor och kontorshus tycker inte jag. Däremot kanske man kunde sätta in sophanteringen som en av de frågorna också. I den här branschen, till skillnad från turistbranschen, får man inse att Åland är för litet för en egen sopförbränningsstation och sålunda måste landskapsregeringen gå in med den infrastrukturella satsningen, och då är man inne på rätt väg med vad landskapsregeringen skall syssla med, som jag ser det, inte golfbanor och kontorslokaler. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Ledamoten Lasse Wiklöf säger precis som det är här att sophanteringen är en kommunal angelägenhet. Men det hindrar inte att landskapet gör en utredning om förutsättningarna för just ett sådant här projekt som framställs i motionen, som vi behandlar. Jag tror att privata initiativ väl kan ta vid när man har gjort en utredning om förutsättningarna för det. Det kan bli den lösning som ltl Fredrik Karlström föreslog att man skulle ha skött det på ett annat sätt, det kan bli som motionen är med en förbränningsstation på Åland, men jag tycker precis som ltl Fredrik Karlström att hellre skulle jag satsa en halv miljon euro på att utreda det här än om vi behöver tre golfbanor eller inte!

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag skall bara göra en korrigering. Det har inte satsats någon halv miljon euro på att utreda några golfbanor. Det är en missuppfattning. Läs framställningen, ltl Sune Mattsson, så klarnar det!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vet också att det inte har satsats utan att det i tilläggsbudgeten står att man skall utreda med 200.000 plus 200.000 plus 100.000 euro förutsättningarna  och göra en marknadsundersökning. I stort sett står det så, men om jag sade att man har satsat sade jag fel, då ber jag om ursäkt, jag menade att man är beredd att satsa. Man kommer till lagtinget och vill ha en fullmakt för att göra den satsningen i alla fall.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Ett förtydligande till. Det står också när man skall börja bygga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Det är en sak i motionen som jag skulle vilja lyfta ytterligare och slå ett slag för och det är just meningen där man pratar om kadaver. Det är en sak som har varit på tapeten förut här i salen och det har lämnats in motioner, men jag tror inte att det har lett någonstans ännu. Jag hoppas att näringsutskottet sätter fokus på de här frågorna, alltså om självdöda djur och hästar som inte är registrerade i finska Hippos. Som hästägare vet jag att det är många hästar som inte är registrerade i finska Hippos, man har helt enkelt inte kunnat göra det på grund av de språkproblem som man möter när man skall försöka registrera hästarna. Många är i stället registrerade i Sverige, de är köpta i Sverige och färdigt registrerade där.

 

När hästen har levt färdigt eller på något blivit skadad och måste avlivas, så vad gör man då i dag? Dahlmans slakteri tar inte emot och EU-reglerna förbjuder oss att gräva ner djuret. Vad gör man då? Är det ”sgt” som gäller här också, som det var med lodjuret, jag vet inte! Det här är någonting som jag tycker att utskottet behöver titta på. Jag vet inte heller hur man hanterar Dahlmans slakteriavfall i dag. För ett år sedan var det åtminstone ett väldigt hallå om det för att transporterna skulle bli mycket dyrare, man måste föra alla klövar och skallar iväg också till Riihimäki, vilket man gör det farliga avfallet hjärnor och annat innehåll. Då skulle det bli fördyrande förstås för slakteriet och det hade man helt enkelt inte råd, vinsten var inte så pass stor att det räckte till även den här transporten. 

 

Soporna som vi har under köksbänken hemma som vi själva producerar har en vidare bemärkelse när det gäller just den här delen och det har också landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman som första undertecknare skrivit en motion om en gång i världen, just vad gällde hästarna och det ömmar jag för själv och jag hoppas att man löser den här biten, för om någon människa i dag skulle fråga mig så skulle jag inte kunna ge ett råd på vilket sätt man hanterar det här. Det finns en anläggning i Gunnarsby där strumpan som finns där skulle göra det möjligt att föra också slakteriavfall dit, man skulle ha någon slags kvarn som malade sönder det, man skulle komma upp till en upphettningsgrad på 70 grader och det skulle sedan vara möjligt att kompostera det och det skulle enligt alla konstens regler och EU-normer vara tillåtet. Men jag vet inte om det här är möjligt i dag! Men man har satsats en massa pengar från samhällets sida i detta, så det skulle vara viktigt att man faktiskt får någon slags uppryckning på det här området.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det ligger mycket i det som ltl Gun-Mari Lindholm säger att just detta med döda djur är ett problem, det är t.o.m. ett problem med det avfallet som man får vid jakt. Men det är ett bilogiskt avfall och som jag ser det borde det finnas en central kompost på Åland som skulle besiktas och ha resurser och tillstånd för att ta emot sådant här. Dit skulle man också kunna föra biologiskt hushållsavfall, för alla kommer inte att kunna kompostera hemma, det är problem för en del i hyreshus osv. Vi kan titta på det här samtidigt. Däremot tror jag det är svårt att blanda i den typ av förbränningsanläggning som motionen handlar om med flis och sopor, det vet jag inte, men jag tror så.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tycker att det är bra att man ser på frågan. Jag har faktiskt tänkt ställa en enkel fråga om det, för det är åtminstone enligt den information jag har inte löst. Hur gör man i dag, det undrar jag. Är det så att vi fortsättningsvis gör på det viset som man egentligen inte får göra, alltså man gräver ner? Jag vet inte hur man bär sig åt! Det har funnits många olika förslag. Man skulle samla alla döda djur i en container, föra bort dem till något annat land där man s.a.s. tillåter det här, men det gör man inte heller idag. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman har begärt replik, så hon kan säkert förklara och berätta närmare hur det här fungerar i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag skall åtminstone förklara dagens läge så gott jag kan. Det är så att när det gäller döda djur får vi på Åland enligt vår lagstiftning inte gräva ner några djur alls, men precis som har sagts, kanske lite omskrivet, så pågår det en hel del i vårt landskap i dag, med mångas goda minne, vill jag påstå. Just nu ligger det ett förslag till förordning ute hos kommunerna, där förslaget faktiskt är att vi kommer att gå in för att tillåta en viss nedgrävning. Det är bättre att vi tillåter det och vi gör det under reglerade förhållanden än att vi vet att det pågår någonting som inte är lov. Vi måste ha en lagstiftning som harmoniserar någorlunda med verkligheten. Det är förslaget och om inte kommunerna helt sätter sig emot det så kommer det att lättas upp på det sättet.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det var en bra information, för jag har faktiskt funderat på vad man gör med det rent praktiskt. Det är säkert så att man fortfarande gräver ner det, och vad skulle man annars göra! Man kan inte låta självdöda djur, stora hästar eller någonting annat ligga ute på backorna heller! Det är klart att man måste göra det på något sätt. Då är det bättre att man har ett lagenligt alternativ än att man skall känna sig lite skyldig för det man gör, men i dag finns det inte andra alternativ, vi har ingen annan anläggning. Men det är bra att man tittar på det från utskottets sida för vi har slakteriavfallet som jag inte heller vet i dag hur det är löst. Det har varit ett problem för Dahlmans där man gång på gång tog kontakt för att få det löst.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Mig veterligen för man fortfarande bort från Dahlmans slakteri. Det har också förts en diskussion i samband med förordningsfunderandet om man skulle skicka bort och ha en container hos någon renhållning eller motsvarande, men det visade sig vid utredningen att det är så dyrt och vi måste också vara så ärliga att vi måste skapa sådana möjligheter som är ekonomiskt realistiska. Om det blir dyrare att skicka bort ett lamm än vad det är värt om det dör under lamning osv., så blir det en lagstiftning som inte följs. För mig har det varit viktigt att skapa förutsättningar som har någon slags realism i vårt samhälle. Det tror jag faktiskt att det här är; blir det en dyr bortskickning fortsätter den verklighet vi lever i dag i alla fall och då har vi inte kommit någonstans och det är miljön som i slutändan tar stryk.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det här är väldigt viktiga saker och jag hoppas faktiskt att man fortsätter på lagstiftningsarbetet. Man måste göra det möjligt också för företagarna som håller på med det här att man har ett alternativ, att det finns ett reellt alternativ, som inte äter upp hela vinsten med dyra kostnader för borttransportering. Det är det som i så fall blir problemet. Det här är nog en högt prioriterad fråga och det här vet jag att också landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman tidigare själv – när hon satt i oppositionen också motionerade om – så det borde vara en angelägen fråga även för regeringen. Vi ser fram emot alternativ och förslag i den här frågan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Vtm Viveka Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående avfallshantering. (HM nr 43/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw: Fru talman!  Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 29 maj på grund av att vtm Viveka Eriksson är borta i dag.

 

Ltl Roger Eriksson: Fru talman! Jag skall be att få understöda bordläggningsförslaget.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29.5 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 29.5.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Roger Erikssons m.fl. hemställningsmotion  angående handbok för sociala rättigheter. (HM 12/2005-2006)-

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Den här hemställningsmotionen har rubriken ”Handbok för sociala rättigheter”. Vi har i dag tidigare diskuterat sopor och det har också tidigare här i lagtinget diskuterats talerätt, representation i EU, subsidiaritetsprincipen, alla stora och viktiga frågor.

 

Som jag ser har vi lagstiftningsbehörigheten och hela självstyrelsesystemet till för att förbättra människornas levnadsvillkor, dvs. individen. Hemställningsmotionen blir ganska konkret på en vardaglig nivå för alla människor.

 

Landskapet har en omfattande lagstiftningsbehörighet, inte minst på området för sociallagstiftning. Det är ett mycket omfattande och komplicerat område. Detta lagstiftningsområde påverkar den vanlige ålänningens vardagsliv på ett synnerligen kraftfullt sätt. Det är också så att den i dagsläget upplevs som synnerligen svårgreppad och komplicerad, även för yrkesmänniskorna och hur det då upplevs för den vanlige ålänningen kan man bara spekulera i. Saken blir ännu mer komplicerad när vi beaktar behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet.

 

För att råda bot på det här problemet anser vi undertecknare av hemställningsmotionen att landskapet skall utge en användarvänlig handbok eller motsvarande över de sociala rättigheterna. Jag vill inte ha en uppräkning av lagtext utan en sådan handbok som är lätt att bläddra i och så att man själv som privat person kan se vilka regler som gäller i det enskilda specifika fallet. Jag har själv fått påstötar från många olika håll där de upplever att den här situationen är svår, t.o.m. helt ohållbar. Vi har följt artikelserien i en på orten lokalt utkommande tidning och där har det framkommit uppgifter som jag själv anser att är direkt skrämmande och helt ohållbara. Det var så att det framkom där att en funktionshindrad person måste vänta över ett år för att få sin bostad handikappanpassad. Jag anser att det kan man inte acceptera och troligen rör det sig i detta fall också om en lagstadgad rättigheter. Så här kan man inte ha det.

 

I riket kom en lagändring i år där det sägs att gravt handikappade och personer över 80 skall erhålla ett svar inom sju dagar. Här är det alltså stora skillnader. Det här är förstås uppgifter från en tidningsartikel. Den nämnda lagen om sju dagar tror jag inte att gäller här ännu i alla fall.

 

Den andra personen som nämndes i tidningen som ”Anders” var också funktionshindrad och fick ett beslut av socialförvaltningen med utdrag ur en finskspråkig bok av en professor. Om det här stämmer är det faktiskt mycket skrämmande. Jag skall inte diskutera mitt jobb och vara lagövervakare och tjänstebrott, men i alla fall det här är inte god förvaltning. Så här får man inte ha det. Det har kommit fram flera ganska skrämmande och ömmande fall i den här artikelserien. Om det är så här i verkligheten anser jag att landskapet har en övervakningsplikt och skyldighet att se till att så här får det inte fungera. Övervakningen bör intensifieras och klargöras hur det bör gå till.

 

Jag har själv blivit kontaktad av personer som har gått till Folkpensionsanstalten och läst deras info-blad och tyckt att den här saken berör mig och det här verkar bra. Sedan visade det sig att det här gällde inte på Åland. Hur skall en privat person veta vad som gäller när han läser en broschyr. Då tycker jag att den informationsskyldigheten bör vi ha på de områden vi själva har behörighet. Det här kan t.o.m. missleda folk att kanske i förlängningen i värsta fall börja ordna med tjänstledighet, säga upp sig, ordna med semestrar och sådana saker då man tror att man har vissa rättigheter som de facto sedan visar sig vara felaktiga.

 

Efter motionen inlämnats har jag blivit kontaktad av vissa intresseorganisationer, bl.a. Ålands cancerförening. Den ger ut en utmärkt informationsfolder, på ca 60 sidor. Det behövs bara någon intresseorganisation som tar tag i det här arbetet. Det här berör enbart cancerpatienter och deras anhöriga. Men jag kommer tillbaka till frågan om lagstiftningens komplicerade och svåra övergripbarhet. Foldern är daterad är daterad 2006, men den innehåller ett ganska stort fel, nämligen närståendevården. Som det har framkommit i tidningspressen har det systemet fallit bort från vår lagstiftning. Det betyder att de som har läst den och använt den som grund när man har informerat sina patienter troligtvis har gjort sig skyldiga till en ganska grov informationsmiss. Situationen är nästan ohållbar.

 

Tänker vi på det som jag sade inledningsvis, att vår lagstiftning är till för att individen skall ha det bra och vi tittar på dessa fall och följer pressen – jag har också fått feed-back av personer och organisationer – så kan jag tyvärr konstatera att vi inte har lyckats så hemskt bra med detta, vi lagstiftare, mig själv inberäknad naturligtvis. Ålänningarnas rätt till service av våra egna myndigheter kanske inte är riktigt lyckad, åtminstone inte till de här delarna, speciellt om man jämför med övriga medborgare. Vi säger ofta att lagstiftningen skall anpassas till åländska förhållanden, och det är bra, det tycker jag också, men i det här fallet kan jag inte begripa varför vi skall ha det på det här sättet. Det finns ingen orsak att vi skall bristfällig och gammalmodig lagstiftning med luckor så att man inte vet vad som gäller. Ålänningarna är som alla andra medborgare i landet: två ben, två ögon och öron och hungrig på samma sätt. Det finns ingen orsak till sådana här skillnader. Det kan hända att lagstiftningen är svår på det viset att man inte vet vad som gäller, men då anser jag att det är landskapsregeringens skyldighet att ta reda på det och informera vad det är.

 

Hur skall den vanliga ålänningen få reda på sina sociala rättigheter när inte ens intresseorganisationerna klarar av det! Organisationerna gör ett utmärkt arbete, men det bara visar på hur komplicerad lagstiftningen är. Vi har flera exempel där det har gått lite tokigt, .t.ex. dagvårdstaxan, men där i alla fall landskapet har en ambition att vi skall ha lagstiftningen. Det är bra, men vi vet hur det gick. Vad gällde, plötsligt blev det att hänga i luften!  Det finns andra lagar, lag om privat vårdpenning, rehabiliteringssamarbetsgrupper etc., som jag vet att inte gäller här. Om det sedan är ett politiskt avsiktligt beslut är det okej, men det bör klargöras. Folk skall inte behöva ”surfa” mellan lagböckerna och inte veta vad som gäller och inte få reda på det, för så får vi inte ha det. Vi måste ha politiskt beslut på vad vi har, vad vi gör och varför det är så.

 

Min tanke med motionen är att vi skall få en så heltäckande handbok som möjligt. Det finns olika organisationer; privata försäkringsbolag ger ut vissa, cancerfonden har, det finns vissa informationsblad för sådana som har utvecklingsstörning osv. men det finns ett bra grundarbete och man skulle kunna spinna vidare på det. Min tanke är alltså att få en handbok som är användarvänlig. Användare skulle kunna vara barnfamiljer, funktionshindrade, missbrukare, åldringar, pensionärer, ja, jag vågar påstå att alla ålänningar i något skede i sitt liv skulle behöva dessa råd och direktiv. Man kan förslagsvis ha intresseorgansationernas egna arbeten och sakkunskap som utgångspunkt.

 

I förlängningen hoppas jag också att kommunerna kunde följa upp detta, där kommunerna har behörighet och sina egna, kanske också avvikande regler, men i alla fall att man skulle kunna få det ganska enkelt. Jag har själv kollat hemsidorna för Karis och Kyrkslätt kommuner; där kan man på svenska få en ganska heltäckande information, t.o.m. från vaggan till graven, hela ditt liv, alla sociala rättigheter finns där. Jag kan även konstatera att min hemkommun Jomala faktiskt har börjat med detta arbete på ett lovvärt initiativ, som jag ser det. Det finns sociala rättigheter, speciellt för barnfamiljer, lagda på nätet.

 

Man kan fråga sig vad vi vinner på handboken eller foldern.

 

Den enskilda ålänningen kan få reda på vad som gäller just för dig i ditt specifika fall. Det kan vara funktionshinder, det kan vara utvecklingsstörning, det kan vara vad som helst, en barnfamilj, pensionär, allt möjligt.

 

Det skulle också leda till att hela socialförvaltningen, både landskapet och kommunerna, troligtvis skulle avlastas med en mängd förfrågningar och att de som jobbar med frågorna skulle ha lättare att få reda på vad som egentligen gäller.

 

I dag belastas socialförvaltningen, som de själva uppger i alla fall, med en stor mängd administrativa uppgifter som ibland upplevs som direkt onödiga och som kanske tar bort tid från det egentliga arbetet.

 

Sedan kan man ifrågasätt nyttan med 16 olika administrativa system, som i vissa fall t.o.m. sätter invånarna i skarp ojämlikt förhållande till till varandra. Jag tänker närmast på fritidshemmet Orion för personer med grav handikapp eller funktionshinder och avgifterna; vissa kommuner betalade allt, vissa ingenting och sådana saker, så det här är också en sak som i förlängningen kan bli ganska svårt och ohållbart när man inte vet. Till saken hör att det finns ett HFD-fall på att man inte får ta betalt för gravt handikappade för sådana här tjänster, men det är kanske en annan sak.

Det har också framkommit i pressen att personerna som behöver dessa tjänster har sagt att man måste vara åtminstone jurist och absolut helt frisk för att kunna bevaka sina rättigheter i sådana här frågor. Då är det svårt om du är sjuk och lider av någon form av handikapp. Det är helt fel om det är så. Jag anser att boken nog har ett starkt berättigande.

 

Med detta, fru talman, föreslår jag att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen omedelbart inleder arbetet med att utforma en handbok i de sociala rättigheterna.

 

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är en stor och vid fråga som lyfts fram som utmynnar i förslaget om en handbok för sociala rättigheter. Om den handboken skall handla om allt inom det sociala, så det blir ingen liten bok det! Det är ofta så med oss människor att vi ibland har intresse inom vissa områden; när man har barn så kanske man är intresserad av det osv. Frågan är om man skall samla allt, om det är riktat till den enskilda individen. Jag tror och tänkte först när jag läste hemställningsmotionen att det kanske också handlar om en handbok för socialarbetarna, för de har heller ingen lätt uppgift i dag. Jag har faktiskt fått mera från det hållet, att det byter ofta socialarbetare, de skall vara så väldigt kunniga på ett brett område, man är ensam i kommunen osv. De är omöjligt för dem att täcka in allting, så man måste också bestämma sig för vem det är som skall använda handboken. Jag fick klart för mig att det är vi ålänningar i allmänhet som skall ha den. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är riktigt. Idealet skulle förstås vara att alla sociala rättigheter skulle ingå, men jag inser att det är för omfattande. Det är meningen att vanliga ålänningar skall kunna läsa ungefär vad det är och att behörighetsdelen skulle vara klar. På de områden där vi har behörighet skall det komma fram att vi har stiftat lagar. Exemplet med FPA:s broschyr visade att det gick fel när en person läste den. Vi borde informera om vad vi har behörighet på och vad vi har stiftat för lagar eller inte stiftat för lagar samt var vi har blankettlagstiftning eller inte. Det skall dock inte vara någon lagtextbok, men tyngdpunkten ligger precis, som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman sade, på individerna. Det finns bra grund, intresseorganisationerna har börjat ganska bra, cancerföreningen osv.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Frågan är då om det är landskapsregeringen eller om det är intresseorganisationerna som kunde göra det, precis som cancerföreningen mycket förtjänstfullt har gjort och jag vet att det också finns på andra områden. Vi skall veta också att när en myndighet ger ut ett sådan här användarvänlig bok eller folder så gäller det faktiskt att se till att den också följs upp. Det händer oerhört mycket hela tiden och att hålla denna bok och ge ut en ny så att den verkligen är sann innebär ett stort ansvar, det skall man veta som myndighet. Det är ett ganska stort arbete man tar på sig; gör man det är det naturligtvis bra, men man skall veta vilket ansvar och vad man tar på sig när man sätter igång processen, det är inte riktigt så enkelt.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är medveten om att det inte är enkelt, men jag anser också att landskapsregeringen har en informationsskyldighet på de områden där vi har behörighet och har stiftat lagar eller inte har stiftat lagar. Man måste få reda på vad som gäller och jag kan själv upplysa att det är svårt även som jurist att börja titta i vår åländska lagbok och titta på rikets lagbok och se var har vi stiftat lagar och vad har vi för behörighet.  Det får inte bli ett lapptäcke som ingen kan överblicka.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Det finns ett ordspråk som säger att ”eget beröm luktar illa”, och det håller jag med om! Men jag kan ändå inte låta bli att ge stöd och beröm åt ltl Roger Eriksson. Jag kan också vittna om att ltl Roger Eriksson har kunskap och engagemang och ofta diskuterar de här frågorna i den liberala lagtingsgruppen.

 

Det här är en viktig och angelägen hemställningsmotion som hade förtjänat samma diskussion och stöd från alla partier som den tidigare motionen hade. Vi kan alla konstatera att sakkunniga socialarbetare efterlyser tydlighet, och det gör också klienterna. Vi tycker också från liberalernas sida att man inte kan lämna frågan helt och hållet till intresseföreningarna; det är föreningar som verkar på frivillig bas och där har cancerföreningen kanske ett något bättre läge eftersom man har en anställd verksamhetsledare.

 

Det här är alltså en angelägen fråga och vi hoppas att den får ett positivt bemötande.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

TALMANNEN: Lagtinget gör nu uppehåll för lunch och återkommer kl. 12.30. (Kl. 11.26).

 

 

                                            -----------------------------------

 

 

(Kl.12.30). Plenum fortsätter.

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion om handikappkonsekvensbedömning. (HM 22/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Det här är en hemställningsmotion som rör handikappkonsekvensbedömning, alltså en sak som jag tycker att borde komma med in i den åländska byggbestämmelsesamlingen. Det var ett seminarium – jag har tidigare också hänvisat till det – som vi hade här i lagtinget där alla partier i lagtinget deltog på en inbjudan från talmannens sida och där det också fanns grupper representerade från olika handikappföreningar. Rubriceringen av seminariet var ”Demokrati och tillgänglighet”. Under seminariet framkom det just att många offentliga byggnader inte är riktigt tillgängliga för alla medborgare i samhället. Det är alltså ytterst en demokratifråga. Man har kanske svårt att röra sig i den här byggnaden, man kan ha svårt att se, man kan ha svårt att höra i de offentliga byggnaderna.

 

Det kom fram på seminariet att man önskade få in i lag att man redan från början när man planerar att bygga en offentlig byggnad tar med handikappkonsekvensen. Det är alltid lättare redan i planeringsskedet att sudda på papperet än att man sedan skall börja rita och bygga om. Det blir oftast också dyrare. Vi har goda exempel och vi har mindre bra exempel på det. Ett bra exempel på när man i ett tidigt skede tog den här aspekten med i bilden är den nya skolan i Godby, Källbo skola, där vi nyligen var på besök från Obunden Samlings styrelse och där man hade installerat hörselslingor i vissa utrymmen redan från början. Det här kunde då användas av vissa elever där. Det är naturligtvis en otrolig förbättring för de eleverna att man kan ta del av undervisningen på ett annat sätt än om det inte skulle ha funnits där. Ett mindre bra exempel är ÅHS-byggnaden; i det utrymme som hörselapparaterna provas ut finns det ingen hörselslinga. Ni kan tänka er då när man skall lära sig att installera sin hörapparat och sätta på t-läget för att kunna fånga upp ljuden som en hörselslinga avger. Då kan man inte göra det på det stället där man skall lära sig det för det finns ingen hörselslinga! Där är det dåliga exemplet.

 

Det är säkert många av oss som har varit med i olika byggnadskommittéer och som för sent har kommit på de här frågorna. Jag har själv varit med om det och lärt mig av de misstag som jag gjorde när vi gjorde en utbyggnad av Lemlands skola, bibliotek och där vi faktiskt glömde bort det här och sedan i efter fick se till att det kom på plats och möjliggjordes också för funktionshindrade att komma in i byggnaden.

 

Men man kan inte alltid förlita sig på att det finns människor, dels med egen erfarenhet eller som har lärt sig genom sina misstag som är med i planeringsgrupperna. Därför måste det finnas någon som står för det här och då anser vi att det här är ett bra sätt att man för in det i byggbestämmelsesamlingen. Ett förslag som också diskuterades på seminariet var att använda sig av handikapprådet som är tillsatt av regeringen, men man ville inte ha det som en remissinstans. Det är inte meningen att det organet skall få det ansvaret och det kan också bli väldigt betungande, utan det skall finnas med redan när man går ut och planerar, när man begär in offerter skall det här finnas med.

 

Jag upplevde åtminstone vid seminariet att man var väldigt enig om den här saken och därför har jag skrivit motionen och jag hoppas på att den skall få ett positivt bemötande och att det kanske kan gå som med motionen om hembygdsrätten att den inte ens behöver utskottsbehandlas utan man kan föra in det redan tidigare. Det här tror jag att någon egentligen inte har någonting emot utan det är helt enkelt bara det att man måste tänka på det i ett tidigt skede att det skall vara tillgängligt för alla. Det är sist och slutligen fråga om ganska små grejer som behöver göras. Det kan vara våningsmarkeringar i hissar, det kan vara ramper, hörselslingor eller trappmarkeringar. Det är väldigt få saker som inte kostar mycket men som har en enorm betydelse för den som behöver det.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Detta är som sagt en mycket angelägen fråga som vi från socialdemokraterna kommer att tycka är jätteviktigt och ge vårt stöd till. Framför allt vill vi säga att det är otroligt med byggnader som byggs och när de sedan är färdiga, aj, det där borde vi också ha tänkt på!  Kan man i god tid se till de funktionshindrades rättigheter på bästa möjliga sätt i byggnadsskedet är jag nöjd och kan bara säga att jag önskar att jag kunde h a skrivit motionen själv!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tackar för det stödet och jag upplevde som sagt vid seminarietillfället att alla var väldigt eniga. Det var som en gammal byggmästare sade åt mig en gång när vi själva byggde hus, att hör du, bestäm nu när vi håller på och ritar, för det är alltid lättare att sudda! När det är färdigt byggt är det jobbigt att börja göra det på ny kula. Därför är det bra om det finns redan i byggbestämmelsesamlingen.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Det stämmer och jag tycker att man t.o.m. kunde vara så pass fräck att man hade någon sorts rekommendation att man behöver tänka betydligt längre fram när man bygger egnahemshus, att då också tänka på att man blir äldre, får svårare att röra sig osv. Det är någonting man måste börja titta på i framtiden för att bygga funktionsenliga hus även för sig själv. Jag tror att man i dagens läge tänker alltför mycket på att bygga fint, glassigt osv. Jag har själv tänkt på mitt eget hus som jag byggt, att hur trivs jag i det om 50 år!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Vad beträffar egnahemshusen hade vi en motion som mera hänför sig till den debatt som ltl Göte Winé nu för in det på, alltså den motion som ltl Roger Eriksson hade om att få en sammanställning av de förmåner man har. Man kanske inte utgår från att man behöver ha hissar eller att man har överskåp i ett kök som man kan ta ner den dagen man kanske är rullstolsbunden. Då uppstår frågan att man skall kunna söka reda på det väldigt lätt någonstans och få de förmåner från samhället som är tänkt att man skall få. Det är kanske lite för mycket att ta in i det här, men det får man förstås välja själv den dagen man beslutar sig för att bygga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag är beredd att stöda denna motion fullt ut. Jag tycker att det är en viktig sak som motionsställarna påpekar om demokrati och tillgång till det offentliga utrymmet, byggnader. Det här tangerar också det som jag just anförde i min egen hemställningsmotion om de sociala rättigheterna och jag anser att det här är viktigt. Man skriver om offentliga byggnader, men jag tycker också att man kan överväga att ta med tillträde till offentliga platser. Jag har själv blivit kontaktat av personer som har haft svårt med gatustenarna på Mariehamns gator och torg. En annan liten detalj som kan upplevas som bekymmersam speciellt för synskadade är de öppna lågorna i jullyktorna vid jultiden; jag har fått påstötar om att det kan vara ganska så farligt. Motionen har tagit fasta på offentliga byggnader och jag stöder den fullt ut till den delen.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tackar också för liberalernas stöd i den här frågan. Det som ltl Roger Eriksson sade stämmer. Man kan bara ta den här byggnaden, där vi själva befinner oss, om man tänker på många av de miljöer som vi rör oss i, hur det skulle fungera för en synskadad, för en hörselskadad, för en som sitter i rullstol. Tänk bara att man inte skulle synas om man var i den här talarstolen! Utrymmena här är inte särskilt handikappanpassade. Man behöver alltså tänka på att utrymmena skall vara tillgängliga för alla medborgare i samhället.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl Gun-Mari Lindholm säger och jag har också här på mitt bord en skrift som heter Guide för föräldrar till barn och ungdomar i behov av särskilt stöd och här finns det en rubrik som talar om hur man skall ha det när man bygger sin egen bostad. Om bara det offentliga rummet och byggnaderna skulle kunna vara föregångare är det bara att säga att motionen verkligen har funnit sin plats och att vi i den offentliga sektorn skulle kunna vara ett gott föredöme.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Herr talman!

Det är att lätt att stöda den här hemställningsmotionen, speciellt när man känner till vilka problem det finns i samhället med tillgängligheten. Egentligen uppstår handikappet först när det kommer hinder på vägen, om de är fysiska är de förstås lättare att få bort dem än om de skulle vara andra hinder för handikappade.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm tog upp att det redan i planeringsskedet av offentliga byggnader borde ses till att de är både handikappvänliga och välbyggda. I dag är också allergisidan mycket aktuell. Man har ofta gjort så att man har sparat på material och tagit material som sedan gjort att folk blivit sjuka, fått astma och allergier och sådana symptom. Det är väldigt lätt politiskt att stå här och säga att så här skall det vara, men det som vi ofta glömmer bort är att om vi bestämmer att t.ex. en byggnad skall vara tillgänglig för alla måste vi också se till att det sedan ges pengar till det. Det här är det som först alltid tas bort; om ett byggprojekt blir för dyrt börjar man titta och pruta på just det här området. När vi går in för att göra vårt samhälle mera tillgängligt måste vi också vara beredda att satsa mera pengar. Man talar om enprocentsregeln, att man sätter in konst i alla nya byggnader som byggs i det offentliga, man sätter konst i skolor, daghem osv. Man borde också ha en handikappprocentregel, att av byggnadens kostnader borde så och så mycket kunna gå till att få den så handikappvänlig och så tillgänglig för så många som möjligt.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman!

Det var ett väldigt bra anförande som ltl Raija-Liisa Eklöw hade. Däremot tycker jag att det är fel sätt att resonera när man pratar om att en viss del av byggkostnaden skall gå till handikappanpassning. Jag tycker att det är en självklarhet. Vad som än gör att det blir en merkostnad i fråga om handikappanpassning har ingen betydelse; då är det det som byggnaden kostar och det är ingen procent som man s.a.s. tar till eller drar ifrån när det gäller att göra byggnaden handikappanpassad. Jag tycker att då har vi kommit en bit på vägen när det gäller demokrati och rättvisa för alla medborgare.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman! Jag tänkte närmast att man kunde tänka sig att öka budgeten för en byggnad med ett visst procenttal och därigenom tänka sig att den procenten skall satsa på handikappanpassning. Det här är bara ett resonemang; ser man till att lagstiftningen gäller behöver man inte ens nämna några procent eller tänka i de termerna, men för att få ändrad attityd hos dem som närmast besluter och hos dem som i slutändan sedan prutar på projekten så kanske man kunde nämna ett procenttal. Det här var bara en tanke som kom.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tycker att det är en farlig väg som man väljer om man börjar föra in den diskussionen. Jag skulle vilja se det som så att byggnaden kostar vad den kostar med handikappanpassningen. Det blir lätt annars så att diskussioner i olika kommittéer och planeringsgrupper blir, att jamen, sedan har vi merkostnaden för att få det handikappanpassat. Då finns risken att den som är berörd av det känner sig väldigt utpekad. Inte tänker vi heller på att vi skall ha andra anpassningar eller att vi skall ha bra belysning eller någonting sådant som gäller för alla, utan det kostar vad det kostar; vill man dessutom ha extra fina lampor så betalar man också det. Det här borde ses som en helhet som gäller för alla. Det är sådant som vi som inte just nu behöver ha handikappanpassning också kan ha glädje av! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman! Vi tycker precis lika i den här saken. Hur man sedan når det och kommer till det har inte jag några råd att ge nu, utan jag för bara fram tankar om att våra byggnader skulle bli så handikappvänliga och så tillgängliga som möjligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Tyvärr kom jag lite för sent in så jag hörde inte hela ltl Gun-Mari Lindholms anförande. Ni har säkert alla hört talas om att bygglagstiftningen borde komma; den är igen under arbete. Det är redan med i arbetshypotesen att det skall finnas en handikappanpassning. Jag skall inte föregå arbetet, det kan hända mycket på vägen, men det finns med att man skall använda de svenska byggbestämmelserna. Där finns det redan sagt väldigt mycket om handikappanpassning. Men, som sagt, jag vill ändå understryka att i det arbete som pågår just nu finns detta med i tänket i s.a.s.

 

När det gäller handikappanpassning tycker jag också att när det gäller offentliga byggnader borde det vara en självklar sak, varken mer eller mindre. Det börjar nog ändå bli självklarare. Många gånger tror jag faktiskt det ibland handlar om att man inte kan det helt enkelt, man ser det inte när man ritar och tittar på ritningarna. Många gånger hör man, att det där tänkte vi inte på, skulle vi ha vetat det, så skulle vi ha gjort det från början, för det är ofta man sedan måste ändra efteråt och det är mycket dyrare. Det billigaste sättet att handikappanpassa någonting är att man gör det rätt från början. Då blir det rätt material, då behöver man inte byta ut dörrar som är lite för smala för rullstolar, trösklar, som ändå är trösklar fast man trodde de inte skulle hindra osv. Det finns mycket.

 

Man märker också när man diskuterar detta att - de synliga handikappen, rullstolsbundna t.ex. lägger vi märke till – det finns så mycket dolda handikapp som har kommit fram här som kanske är lättare att glömma bort, just alla allergiker, astmatiker osv. Man talar oftare om de mera fysiska hindren, har jag märkt, i diskussioner när man talar om att man skall handikappanpassa, så det gäller att komma ihåg att det finns väldigt mycket osynliga handikapp.

 

I allmänhet är ett väl handikappanpassat hus, oberoende vad det är, oftast väldigt bra för oss alla, att det blir ofta ett väldigt välfungerande hus som vi med åren s.a.s. själva behöver. Jag vill alltså vara optimist i det här sammanhanget att det skall vara en naturlig del av det offentliga byggandet. Man hör också t.o.m. i dag att man i privatbyggande börjar tänka i de här banorna, med tanke på familjens framtid. Viktigt är det också när man bygger hyreshus skulle hiss vara en automatisk sak. Det visar sig också att det är bra mycket svårare att få in hissar i gamla hus än när de finns från början.

 

Här har vi all orsak att vara optimister och det finns en vilja och det börjar finnas mer kunskap. Om man t.ex. går till handikappförbundet vet jag att där finns det också beredskap, man är villig att hjälpa till, titta på ritningar osv. Här ser jag en ljusare framtid; också i byggbranschen tycker jag att förståelsen har blivit betydligt större. Som sagt, i den kommande lagen finns det med.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag tycker att det var trevligt att höra att man har tänkt på detta när man gör den nya bygglagen, som vi som sagt har väntat länge på. Jag hoppas att den kommer. Till den delen det gäller handikappanpassningen är t.o.m. oppositionen villig att stöda det, så det ser vi fram emot. Det är precis som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman sade att när man gör det här i efterhand blir det inte endast dyrare utan det blir oftast också sämre. Rullstolsramper som man sätter senare in i bygget, de blir oftast för branta så att man inte själv kan ta sig i rullstolen upp och ner utan man måste ändå ha hjälp, så det blir t.o.m. en sämre lösning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Sune Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående anläggande och återställande av våtmarker. (HM 13/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Vi pratar ofta om vår vattenmiljö och vår havsmiljö. Det är framför allt därför jag har lagt den här hemställningsmotionen. Det gäller också våra inre vatten och även våra vikar. Undersökning och forskning visar att enda sättet att minska utsläpp från luften som ramlar ner över marken är att man ser till vattnet inte rinner direkt från skogar och åkermark direkt ut i havet utan att det går, ofta från skogen, via våtmarker som tar upp näringsämnena och även i utfallsdiken och sådant via kväve- och fosforfällor som också kan anläggas. Det finns många olika insatser som man kan göra.

 

När man talar om att återställa våtmarker så betyder det att man någon gång har tagit bort dem; detta har man ofta gjort genom utdikningar, sprängningar osv. för att få vattnet att rinna ut ur skogen, för att träsk och sjöar att sänka sin nivå och rinna ut i havet. Det betyder att de naturliga fällorna är borta, det rinner ganska snabbt rätt ut. Åtgärderna har också varit ägnade att vattnet skall rinna ut fort; man skall snabbt ha torra åkermarker, man skall ha skogsmarker, det får inte ta till midsommar som förr innan det blir torrt. Detta gjorde man i en tid då det var väldigt viktigt att vi fick storproduktion på livsmedel, vi hade underproduktion, Finland och Åland behövde mat. Man fick på det sättet bättre förutsättningar att odla.

 

Landskapet har nästan alltid gått i spetsen för dessa åtgärder. Man har gjort utredningar, man har kommit med förslag från jordbruksbyrån, skogsbruksbyrån i många fall utan att jordbrukarna och skogsmarksägarna ens har begärt det, att här kan man dika, här kan man springa, här kan man få ut vattnet. Jag har själv varit på några sådana möten så jag vet att det förekommer. Alla som sitter här i salen som är lite insatta i det vet att landskapet har gjort så.

 

Men när det nu gäller att återställa våtmarkerna kommer knappast markägarna själva att säga att nu vill vi utreda hur vi kan återställa dem, utan där får landskapet gå i spetsen precis som man gjorde när man tidigare ville dika ut markerna. Det är naturligtvis inte så att sakägarna, markägarna, inte skulle vara intresserade av en bättre vattenkvalitet, det är bara det att de kommer inte själva i de flesta fall att ta initiativet; landskapet har inte ens gjort det på sin egen mark som jag vet utan ganska många är utdikade. När man gör detta måste man naturligtvis redogöra för markägarna vilka konsekvenser det har för dem, hur mycket mark kan möjligen gå till spillo, vilken ersättning kan man få i EU-bidrag för trädesmark som kanske blir under vatten i stället, det finns exempel från Sverige som jag har kontakt med där man inte alls har varit missnöjd från markägarnas sida; i stället för att ha marken ligga i träda har man fått ersättning för att man har haft den som våtmark. Det finns också åtgärder som kan göras, man kan bygga skyddsvallar och vidta skyddsåtgärder osv.

 

Allt det här måste landskapsregeringen gå i spetsen för, annars blir det inte gjort. Denna åtgärd är helt i linje med landskapsregeringens miljöhandlingsprogram som nu behandlas i social- och miljöutskottet. Den är helt i linje med landskapsregeringens handlingsprogram, nu gäller det bara att få det gjort. Nu har det gått ett par år, den här landskapsregeringen har inte så himla långt kvar innan den får avgå och man vet aldrig om det blir samma igen. Blir det samma så kanske man kan fortsätta vidare. Det här är, som jag ser  det, inte den slutliga lösningen – jag fick kritik när jag använde det ordet tidigare – utan den slutliga lösningen är att sådana här projekt måste alltid leva vidare.

 

Därför hemställer vi undertecknare av motionen hos landskapsregeringen att landskapsregeringen under år 2006 undersöker och ger förslag på platser där man kan anlägga och återställa våtmarker under 2006 och 2007. Åtgärden skulle vara helt i linje med landskapsregeringens handlingsprogram, där man har skrivit om återställande av våtmarker.

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

När det gäller anläggande av våtmarker har landskapsregeringen för avsikt att under våren, nu när snön har smält, göra ett studiebesök i Saltvik, där landskapet har egen mark, till Nääs eller Ödkarby, jag är lite osäker i vilka byar våtmarkerna finns. Vi skall använda vår egen mark i första hand som ett första projekt som kan visa hur bra det kan bli. Jag tror att det är någon markägare som blir lite berörd, men till största delen är det den egna marken från Haga kungsgård. Jag vet också att det finns intresse från ett antal personer, om jag får uttrycka det så, där jag tror att ltl Sune Mattsson själv är med, och det gäller en höjning av nivån i Bjärströms träsk som också är sänkt. Där är avsikten att ha ett informations- och diskussionsmöte med de omkringliggande markägarna och höra hur de ser på frågan. Det är alltid väldigt jobbigt att göra projekt som går stick i stäv med markägarnas åsikter och vi skulle gärna vilja ha dem med i processen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är viktigt. Jag menar att man skall utreda vilka konsekvenser det får, vilka platser som är möjliga, inte bara på landskapets mark och att man talar om vilken ersättning markägare, jordbrukare och skogsbrukare får. Det är inte bara jordbrukare som berörs utan det kan också vara skogsbrukare och ”vanligt folk” som har dikat ut ett dike något högre osv. Men landskapsregeringen bör ta initiativ och kartlägger var det finns. Man kan också gå och titta på vilka myrar, träsk och vad man har sänkt sedan 1955 ungefär. Avsiken var väldigt god när man gjorde det, men vi har möjligheter att rätta till det, i synnerhet nu när vi börjar prata om havsmiljön och våra inre havsvikar, dit allt vatten så småningom kommer.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Naturligtvis kan man kartlägga hela Åland samtidigt i princip, men jag skulle gärna se att man också skulle visa det goda exemplet. Ofta är det lätt om vi lyckas på ett ställe att sälja in det på övriga områden inom Åland. Det här är ett projekt som måste ske i samarbete med skogsbruksbyrån för där finns kunskapen om var utdikningar har skett osv.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag har själv varit med i ett projekt då markägarna gick emot skogsbruksbyrån, man hade ett möte på Valborg och skulle börja dika och spränga ut Bengtsböle-träsket. Det var inte kuppartat, men åt det hållet, vi samlade ihop markägarna – dåvarande naturvårdskonsulenten Jens Harberg och jag som tog markägarna med oss – hade möte, det blev röstning och resultat blev att vi inte skulle spränga och dika ut, så det träsket har vi miljövänliga lemlänningar fortfarande kvar! Då sade forstmästaren, att vad skall vi nu ta oss till! Konsulten Jens Harberg svarade då – som säkert inte har något emot att jag nämner hans namn – att nu följer vi röstningsresultatet!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Jag är ingen anhängare av den enorma flora av motioner som har inlämnats av förhoppningsfulla lagtingsledamöter, men den här motionen om återställande av våtmarker finner jag angelägen. För mig är höjningen av vattennivån i Bjärströms träsk synnerligen viktig. Jag kommer ihåg den bittra kamp som fördes på 1950-talet och där Bjärströms by och naturen blev den stora förloraren genom att träskets nivå sänktes med en halv meter. Nu har vi möjlighet att reparera detta.

 

Att hela Bjärströms by står bakom höjningen av vattennivån visar bl.a. att byns samfällighet redan för sex-sju år sedan skrev till landskapsstyrelsen och anhöll om höjningen. I vanlig ordning har nog inget svar på den skrivelsen kommit ännu, åtminstone vad jag vet.

 

Ltl Sune Mattsson och jag har tillsammans med Carl-Gustav Flink vid flera tillfällen uppvaktat miljöansvariga ledamoten Lindeman i detta ärende, men intresset från hennes sida verkade åtminstone i det skedet vara synnerligen svalt. Jag tror nog att vi får vänta på en ny miljöansvarig innan det händer någonting i Bjärströms träsk. Med den turbulens som är just nu tar det väl inte alldeles för lång tid innan vi har en ny miljöansvarig!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

När det gäller mitt intresse får var och en avgöra det själv. Men jag har sagt i samband med uppvaktningar precis samma sak som jag säger i dag, att jag vill ha ett gemensamt möte med markägarna runt för att efterhöra deras syn på det och informera om hur man kunde göra. Om markägarna är med, vilket jag förstår att det inte är något problem med, så är saker och ting så hemskt mycket lättare när det gäller att föra processen vidare. Om det är ett dåligt intresse från min sida, så det får man bedöma, men fortfarande är min tanke att det måste börja med ett informationsmöte där vi diskuterar frågorna och sedan går vidare.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Det är Bjärströms by som äger större delen av träsket och jag tycker att redan den skrivelse som skickades för sex-sju år sedan skulle ha varit alldeles tillräcklig för att starta processen. Jag är i alla fall tacksam för om ni ordnar ett möte. Jag är inte så säker på att det blir; på grund av man på sex-sju år inte ens har fått svar på sina brev tror jag inte heller det blir något möte, men vi kan ju alltid hoppas!  - Jag hoppas nog mera på en ny regering!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående kurser i miljövänlig bilkörning. (HM nr 19/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Herr talman!

Hemställningsmotion nr 19 berör och föreslår kurser i miljövänlig bilkörning. 50 procent av dagens miljöpåverkan beror på hushållen. Ändå finns det en övergripande känsla att när det gäller miljön har det vi själva gör inte så stor betydelse. Men med god miljökunskap bland allmänheten och många små vardagsbeslut kan vi få stora och betydande effekter.

 

Trafiken och utsläppen av växthusgaser som leder till klimatförändringar är ett stort globalt miljöproblem, ett problem som i huvudsak orsakas av oss i i-länderna, men som för det mesta slår så oerhört mycket hårdare mot u-länderna. Helt klart kommer också vi att påverkas, infrastruktur, kommunikationer, industri och både vår produktion och konsumtion av energi.

 

Flera av klimatförändringens effekter gynnar algblomningen i Östersjön. Under vinterhalvåret kommer nederbörden att öka och stormarna att bli fler och kraftigare. Med regnet sköljs näringsämnena ut i havet och stormarna leder till att fosfor i bottensediment rörs upp. Vi får dessutom längre perioder med varmt och stabilt väder på somrarna. Allt detta gynnar algtillväxten och risken för omfattande algblomning ökar.

 

Herr talman!

Inom 10-20 år kommer bilismen att stå inför en jättekris. Bilen konsumerar stora mängder bränsle och andra råvaror, bidrar alltmer till växthuseffekten och skapar bullerträngsel och dålig luft i städerna. Bilen kommer inte att kunna hålla sin centrala roll i morgondagens transportsystem. Professorn i humanekologi Emin Tengström tror att människan inom en snar framtid får vänja sig vid en annan livsstil, där vi går, cyklar och åker kollektivt mycket mer än i dag. Det handlar helt enkelt om att acceptera realiteter. Mänskligheten klarar inte de effekter på miljön som en ytterligare expansion av bilismen innebär. Det går inte heller att fullständigt bygga bort trängseln i städerna. Det finns i dag omkring 550 miljoner bilar och sammanlagt ca 800 miljoner fordon i världen; de ägs och körs till största delen av människor i den rika delen av världen. Om och när jordens övriga ca 6 miljarder invånare skaffar bil, mångdubblas behovet av drivmedel, råvaror för tillverkning och utrymme i städerna. Den snabbaste tillväxten sker i Kina, Indien och Thailand. Kina har som politiskt mål att varje kinesisk familj skall ha en egen bil.

 

Den globala tillgången på billig olja kulminerar antagligen redan under nästa decennium och geologerna som har bra koll på jordskorpan anser att det inte finns några nya stora jättefynd av olja att vänta.

 

Naturgas har ibland föreslagits som drivmedel som ett alternativ till olja, men naturgas är också ett fossilt bränsle som påverkar koldioxidutsläppet och därmed klimatförändringarna.

 

Biobränslen som bioetanol och biogas är ett komplement som är koldixoidneutralt om man jämför med de fossila bränslena. Problemet där är att det inte finns så mycket biomassa, att vi helt enkelt inte kan lita helt och fullt till den råvaran. Biobränsle har dessutom låg verkningsgrad jämfört med olja; när man raffinerar bensin eller diesel går bara 5-10 procent av energin åt i själva processen. vid förgasning, den teknologi som ger högst verkningsgrad när det gäller biomassa, används mellan 30 och 50 procent av energin i själva processen.

 

En del av lösningen är enligt forskarna att skapa effektivare bilar och transportsystem. Vi måste använda elhybrider och andra smarta lösningar som är så bränslesnåla som möjligt. Med dagens teknik går det att göra bilar som drar mellan 3 och 5 liter per 100 kilometer. Men det går tydligen att åstadkomma ännu besinsnålare bilar. Det stora drivmedlet så småningom kan kanske vätgas bli. Bränslecellbilar drivs av vätgas som lagras i bilen eller produceras av etanol, metanol eller bensin. Teknologin är långtifrån färdig. Först när vätgas produceras förnyelsebart, t.ex. genom att leda elström genom vatten, s.k. elektrolys, blir systemet hållbart. Men även om de mest gynnsamma förutsättningarna uppfylls kan ett storskaligt genombrott för bränsleceller och vätgas ske tidigast om 25 år, enligt en aktuell rapport från National Academy of Science i USA.

 

Batteridriva elbilar har också fått något av en renässans. Det vanliga blybatteriet har aldrig slagit igenom inom bilindustrin. De är helt enkelt för stora och tunga och ger för kort körsträcka. I dag finns det dock litiumjon- och litiumpolymerbatterier som har tre-fyra gånger så hög energitäthet som blybatterier. I Kina byggs och körs numera litiumdrivna bussar med en räckvidd på mer än 30 mil. Där finns också mopeder och skotrar som drivs med samma teknik. Litiumbatterier kräver produktion av litium som utvinns från vulkaniska bergarter och från saltvatten. Litium är ett grundämne som förstås inte finns oändligt. Det uppfyller inte ett av de väsentliga miljömål som Ålands Natur och Miljö tog upp vid social- och miljöutskottets offfentliga hörande härförleden, nämligen att utvinna och förbruka resurser i jordskorpan som inte är oändliga, det är inte hållbart i längden.

 

Framtidens bil kanske blir helt ren och kan miljömärkas. Till dess, herr talman, tills framtiden är här kan vi här och nu helt enkelt och snabbt skona miljön genom att lära alla intresserade bilförare s.k. ekodriving. Körsättet innebär bl.a. att följa hastighetsbegränsningarna, köra förutseende, motorbromsa, köra 50 på femmans växel. Genom ekodriving minskar koldioxidutsläppen med upp till 13 procent och bränsleförbrukningen och kostnaderna med upp till 18 procent. Var femte besök på bensinmacken är onödigt.

 

Med anledning av det anförda föreslår vi att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att trafikavdelningen tillsammans med förslagsvis Agenda 21 också trafikskolorna anordnar kurser i miljövänlig bilkörning runt om i landskapet.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Det var ett intressant anförande som ltl Katrin Sjögren hade. Det är frågor som jag också har intresserat mig för. När det gäller de tekniker som beskrivs har jag tidigare sagt att jag tror att Åland kunde bli ett försöksområde när det gäller miljövänlig fordonsteknik. Det är det att om ingen visar vägen så tar det säkert 25 år, men om någon kunde visa vägen, ett samhälle som skulle konvertera sin fordonspark på kortare tid, så skulle man skynda på debatten. Jag tror att det enda vettiga är att man börjar köra fordon drivna av bränsleceller med vätgas som produceras av sol- eller vindenergi.

 

Motionens kläm handlar om kurser i miljövänlig bilkörning och det är också en positiv sak som jag tycker att flera borde få ta del av. Som sägs i motiveringen lär sig nya körkortsaspiranter i dag, åtminstone till viss del, det som man kallar ekodriving. Det finns med i utbildningen. Det kanske är så att man sedan inte tillämpar det fullt ut när man är i den åldern, men det skulle vara bra om alla bilförare fick möjligheten att gå kurser och kanske också fick ett incitament gå dem, t.ex. ett skatteavdrag eller så att man kopplar reseavdraget till ett krav att man måste ha gått kurs i ekodriving; det finns säkert möjligheter att försöka verka för det här.

 

Jag har förmånen att vara med och planera ett projekt som vi kallar för fordonsrelaterad aktivitetspark, i folkmun motorbana och den anläggningen kommer att ha många positiva effekter för miljön och en är att vi planerar att där kunna erbjuda sådana här kurser. Då kan de hållas skilt från övrig trafik och man kan ha större grupper samtidigt när det gäller teoridelen och det kommer också att finnas, som planerna är nu, fordonspark där som kan användas osv. Där tror jag man får en möjlighet att ha de här kurserna. Vad man sedan kan fundera vidare på kan social- och miljöutskottet titta på, kanske möjligheter för landskapet att subventionera till någon del eller verka för att folk går utbildningarna. Det är också så att på andra ställen där dessa kurser finns går offentlig förvaltning, t.ex. kommuner, i det här fallet landskapet, också statliga myndigheter på kurserna, för de sparar pengar; när hela personalen utbildar i ekodriving märks det direkt på bränslekontot. Det kunde man åtminstone börja med här på Åland, att större företag och offentlig förvaltning går sådana här kurser; då skulle man kanske få ner bränslekostnaderna. Förutom miljöeffekten är det fruktansvärt dyrt att tanka i dag. Jag läste på nyheterna att bränslepriset nu kommer att stiga till 1,50 euro per liter för 95-oktanig bensin och då är det verkligen exklusivt att köra bil. Kan man då spara 13 procent är det bra och ju dyrare bränslet är desto mera sparar man.

 

Jag hoppas att social- och miljöutskottet kan fördjupa sig i ärendet och fundera lite på vilka möjligheter man kunde hitta på för att gynna utvecklingen.

 

 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Debatten har utvidgat sig lite från kärnan i hemställningsmotionen, men jag tror också för min del att vätgas kommer att vara det framtida drivmedlet i fordon, också i många andra verksamheter som fordrar energi. Förutom det som hemställningsmotionen anger att vi skall satsa på miljövänlig bilkörning – jag är överens med alla tankegångar och förslag som har getts här – håller jag med ltl Danne Sundman om vätgas och att vi kunde vara ett experimentområde på fordonssidan. Jag tycker att vi borde gå in för ett försöksprojekt att utnyttja vindkraften för att omvandla vatten tillbaka till vätgas för att på det viset kunna lagra den energi som vindkraften producerar. Det här kunde mycket väl kopplas ihop med experimentet med den miljövänliga fordonstekniken.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Ja, det är precis de tankarna jag har haft tidigare och jag tycker att man på allvar skulle utreda. Det fanns i tilläggsbudgeten en utredning om alternativa fordonsbränslen. Man borde vara lite djärv och ta upp det här. Det är ju så att tekniken finns redan i dag. Redan för tio år sedan besökte jag ett vad man kunde kalla ett framtidsmuseum i Tyskland där BMW visade på tekniken. Det är ingen konst, däremot är det konst sedan när den skall börja massproduceras, men att tillverka några hundra bilar med den här tekniken är ingen omöjlighet. Man är bara fast i gamla strukturer när det gäller bränsle, distribution, när det gäller fordonsfabriker osv., motorteknik. Ottomotorn som vi kör omkring med startades första gången 1814 – vi borde komma bort från den motortekniken, den motverkar sig själv mest och har väldigt dålig verkningsgrad, oftast under 20 procent, eftersom 80 procent försvinner ut i atmosfären. Jag hoppas alltså på ny teknik.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 10:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion om införandet av namngivna trafikplatser. (HM 28/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Som jag sade i samband med behandlingen av en tidigare hemställningsmotion omspänner Obunden Samlings motioner allt från stora till mindre saker och det här kan väl anses vara en mindre sak, men jag tror att det skulle ha ganska stor betydelse för trafikmiljön och kanske för turismen, också för kulturhistorien att införa vad man kunde kalla namngivna trafikplatser. I Sverige finns det; ni som rör er längs motorvägarna ser att olika korsningar osv. heter trafikplats det och det. Det innebär att man lätt kan beskriva vad korsningen heter, man säger att du kommer till den och den trafikplatsen, så svänger du mot den och den orten. Det har visat sig vara lätt att hitta i trafiken när man har namngivna trafikplatser. Vidare kan det här beskriva någon lokal händelse eller någon gammal benämning på platsen som annars dör ut. Vi får se hur det går med t.ex. byanamnen nu när vi har de nya vägadresserna. Det är väldigt få som använder byanamna; om en eller två generationer kanske man inte längre vet vilken by man bor i! Man vet bara vilken vägadress man har. Sådan kan utvecklingen bli. Vi ser redan att de namn på platser som gamla människor hade - i en by fanns det kanske ett tiotal platser – redan är utraderade. Vi i min generation vet inte. Det här kunde vara en kulturhistorisk aspekt att man sparara på platsnamn genom att namnge trafikplatser efter dem. Det kunde vara lite festligt.

 

Det här hoppas jag att man kan fundera på i utskottet och alternativt genomföra innan motionen behandlas.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag finner det lite som en fortsättning på det adressystem som har utvecklats på landsbygden. Jag uppfattade dock att ltl Danne Sundman hade en negativ inställning till adressystemet, att det möjligen fått fel effekter. Vi kan be finansutskottet att efterhöra om man kan få någon uppfattning om vad adressystemet har lett till, och om den här typen av namngivning skulle ha någon positiv effekt så kan man väl understöda motionen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Jag tror att adressystemet absolut har haft positiva effekter, men det är en liten spekulation från min sida att det på sikt kan leda till att man inte känner till riktigt vilken by man bor i, om man bor på byagränsen. Förr var det väldigt noga med vilken by man tillhörde osv., men nu känner man till sin adress. Jag tror att det på sikt kan leda till att byanamnet blir mer eller mindre okänt, inte att byarna försvinner, men det här skulle vara ett sätt att just uppmärksamma sådana platser, också byanamn i trafikmiljön.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 11:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående nya utrymmen för polisen. (HM nr 40/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet . Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw: Fru talman!  Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 29 maj.

 

Ltl Roger Eriksson: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29.5 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 29.5.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 12:

 

Ltl Anders Erikssons hemställningsmotion angående ringväg Geta-Hammarland. (HM nr 53/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

En bra infrastruktur och fungerande och snabba transporter är någonting som är viktigt när man försöker få till stånd en gynnsam regional utveckling. Jag tror att många känner till att Geta kommun är en kommun som länge har kämpat med en nedåtgående spiral, både när det gäller befolkningsunderlaget, men framför allt när det gäller den kommunala ekonomin.

 

Vi har noterat när vi bl.a. var ute och besökte Geta att en ringväg mellan Geta och Hammarland onekligen skulle ha positiva effekter, främst för Geta, men torde också ha det för Hammarlands norra delar.

 

En fast vägförbindelse kan byggas enligt två alternativa vägsträckningar och frågan utreddes av en arbetsgrupp under dåvarande trafikminister Anders Englunds ledning. Den gruppen lämnade sitt betänkande den 25 januari år 2000 och skrev: ”Om det politiskt beslutas att en väg skall byggas så anser referensgruppen, utgående från det material som finns, att vägförbindelsen Geta-Hammarland skulle byggas via Strömma-Korsnäs-Snäckö med bro från strand till strand för att eliminera negativa inverkningar på vattenmiljön.”

 

Jag tror att det är bra först om man studerar Ålands karta också ser vilken återvändsgränd man hamnar i när man kommer från Geta till Snäckö, vilken återvändsgränd när man kommer från Hammarlandshållet ut till Skarpnåtö. Avståndet från Geta till Hammarland skulle faktiskt minska från 51 kilometer till 3 kilometer. Den utredning, som jag tidigare hänvisade till, kom fram till att en sådan här infrastrukturell satsning skulle betjäna ett befolkningsunderlag på ca 2.600 personer. Man kom fram till att kostnaderna för ett sådant här projekt – jag nämner det i mark för det var de siffror som var relevanta år 2000 – om man har en 70 tons linfärja var 12 miljoner mark. Jag tror personligen att vi har lärt oss det att skall man göra infrastrukturella satsningar är det bra om man kan undvika färjpassen, så det som återstår är då ett broprojekt och det mellan Espholm och Snäckö skulle kosta 40 miljoner mark och mellan Strömma och Snäckö 26,5 miljoner mark. Det var också det alternativet som arbetsgruppen fastnade för.

 

Det är alltid så när man gör infrastrukturella satsningar att det alltid leder till ett uppsving för  de regioner som betjänas av dem. Jag har tittat i remissvaren och bl.a. lyftes det fram att en sådan här satsning skulle ha stora positiva effekter ur turistisk synvinkel, men det som kanske kan vara ännu mera intressant är att ta del av de svar som Posten, Transmar, kollektivtrafikbolagen gav och där man pekade på vilka möjligheter man har att få ett helt annat flyt i trafiken än vad man har nu när man har helt plötsligt står vid en ändhamn och sedan får svänga och fara tillbaka igen. Ett intressant exempel kan bl.a. vara ÅCA, som uppgav att man skulle inbespara ca 4.600 kilometer i körning av mjölktransporterna.

 

Visst är det alltså så att ett byggande av den här typen av infrastruktur alltid har vissa negativa miljöaspekter, men tittar man på minskningen av biltrafiken har det onekligen gynnsamma miljöeffekter. Jag väljer att sätta punkt där, herr talman!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det här är en gammal fråga som har diskuterats i bl.a. den landskapsstyrelse där ltl Anders Eriksson och jag satt, första gången man började diskuterade det var i slutet av nittiotalet. Det här är en intressant fråga och det finns, precis som vi hörde, både positiva och negativa konsekvenser, men framför allt är det fråga om ekonomiska konsekvenserna och det är därför som motionen kommer att remitteras till finansutskottet, där vi kommer att just se på de här frågorna. Jag är väl medveten om att här finns fördelar som skulle vara bra för både Hammarland- och Geta-regionen och det finns också sådant som man uppfattar som nackdelar, precis som vi hörde.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt, ltl Gun Carlson och så är det med de flesta politiska beslut som tas. Det är väldigt sällan de stöds till 100 procent av den åländska befolkningen; det gäller att försöka utröna var den stora majoriteten ligger och vad man tror att är rätt och riktigt. Jag är glad att motionen år till finansutskottet, men vi skriver i klämmen att vi tycker att regeringen skulle beakta det här när man gör upp åtgärdsplanen för vägbyggnads- och vägförbättringsarbeten. Jag är lite förvånad över att trafikministern inte är närvarande när vi diskuterar den här typen av ärenden, men det finns säkert någon bra förklaring till det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Herr talman!

Fast broförbindelse mellan Geta och Hammarland är de facto en gammal centerfråga som har drivits av flera personer genom åren och som fortfarande har en viss drivkraft hos en del personer. Det är intressant att ltl Anders Eriksson lyfter upp frågan. Jag skulle vilja jämföra effekterna, som ltl Anders Eriksson delvis var inne på, vad en vägförbindelse har för betydelse för ett samhälle. Jag drar mig bara till minnes – jag är faktiskt så gammal att jag minns den tiden när vi hade färja till Eckerö, som gick bara ibland – att när bron kom blev det ett väldigt lyft för Eckerö. En fast förbindelse har väldigt stor betydelse, inte bara för kommunen som sådan och livskraften utan möjligheten att komma från staden och ut på landet och vice versa. Då kommer vi till turismen som vi tack vare bron mellan Eckerö och Hammarland kunde utvecklas och få en färjförbindelse som man klart kan se att utvecklades ur broförbindelsen. Skulle vi ha haft en färja över Marsund när man började köra bilfärja till Grisslehamn tror jag att det hade varit stört omöjligt att få det att fungera. Men där kom bron först och sedan färjan till Sverige.

 

Jag vill också knyta ihop att betydelsen för Geta kommer att bli väldigt stor som turistkommun. Man har mycket turister i Geta i dag, men närheten till färjförbindelsen till Eckerö kommer att få en oerhört mycket större betydelse för Geta än någonting annat under närmaste tid. Jag stöder tanken att man bör ta med detta i planerna framöver.

 

Det som kan vara ett problem som också diskuteras när det gäller tunnelprojektet till Föglö är att om man väljer att ha en bro över farleden. Det är ingen stor farled in här, men det förekommer säkert en hel del segelbåtar och annat, så frågan är här hur man löser problemet med segelbåtar. Det finns väldigt mycket bebyggelse innanför och folk har båtar. Ettdera måste man välja en hög bro, på samma sätt som föreslås i trafikmeddelandet för det ena tunnelalternativet eller en öppningsbar bro. Det här tycker jag att finansutskottet kan fundera över när man behandlar hemställningsmotionen och ge sin syn på. Men jag tycker att det här långsiktigt är en bra investering som kommer att löna sig.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Med tanke på att jag glömde det förra gången vill jag givetvis tacka ltl Jan-Erik Mattsson för stödet för hemställningsmotionen. Ltl Jan-Erik Mattsson sade inledningsvis att han tyckte att det var intressant att ltl Anders Eriksson lyfter den här frågan. Vi har gjort så från Ålands Framtid att vi far ut och besöker kommunerna och försöker få reda på vad som är aktuellt. Det förs fram mycket förslag; därmed inte sagt att vi för fram alla förslag som kommer fram! Men det är så att om man tittar på kartan och ser hur man kunde få infrastrukturen i ett helåländskt perspektiv att fungera så bra som möjligt så blir det här projektet mycket intressant. Jag är speciellt tacksam för den komplettering som ltl Jan-Erik Mattsson gjorde när det gällde den turistiska biten. Jag bara nämnde det som hastigt att det är intressant också ur turistisk synvinkel, men det var en mycket bra komplettering.

 

 

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman! Jag tycker mig höra att Ålands Framtid har en god gammal centersed i sitt arbete på fältet! Precis så här har centern alltid arbetat med att vi besöker de olika delarna av Åland och träffar folk. Hur skulle man annars veta vad folk vill ha och vad man vill ha gjort!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Det är så sant som det är sagt! Jag började tänka på en intressant insändare som jag såg om den nya centern – det kanske finns redan rentav, vem vet!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Det är lite för fint väder och lite för nära helgen så det är inte så många närvarande, får man vara ärlig och säga! De som är närvarande får väl vara desto flitigare, och det vill jag gärna vara när det gäller den här frågan. Jag tycker att motionen är mycket bra och man borde skrida till verket. Frågan har diskuterats länge, kanske mycket längre än vad vi vet om när skärgårdsfolket hade sina transportleder mellan varandra, så fanns det kanske förbindelser. Det här gäller alltså en fast vägförbindelse. Jag tror att det skulle göra mycket i båda ändar om man band ihop Geta och Hammarland. Ett annat projekt som man borde fundera på att realisera är ringväg från Vårdö till Lumparland. Det är så med det åländska vägnätet att det är fantastiskt fint på många sätt, vi har över 900 kilometer asfalterad väg, men en stor brist är att det är utformat ungefär som ett kors, du kommer till återvändsgränder, det gör du i Lumparland, det gör du i Vårdö och det gör du också i Geta samt i Hammarland, Eckerö, där man i stället kunde köra runt. Det här skulle innebära nya möjligheter framför allt för turismen att man kunde köra bil, motorcykel, cykla de här vägarna. Det kunde distribuera ut mycket av nyttan som turismen ger på Åland till de här regionerna som inte annars är så favoriserade, särskilt inte Geta, som vi känner till att jobbar mycket i motvind men kämpar på ändå. Det här skulle vara en välbehövlig satsning.

 

När det gäller själva tekniken som används borde man också här titta på en enkel typ av tunnel. Det finns exempel i Norge där man har byggt tunnlar till samhällen med bara 300 invånare. Om man utgår från en låg trafikmängd blir tunnelbygget billigt, mycket billigare t.o.m. än broar och bankar. Med de erfarenheter man har vunnit i Norge kanske man kunde tänka sig en tunnel här. Jag känner inte till de geologiska förutsättningarna, men jag skulle så här spontant tro att de är ganska goda, också mellan Lumparland och Vårdö.

 

Skulle vi få dessa två projekt förverkligade annat än till pappers tror jag, som sagt, att det kunde innebära en hel del positiva saker för de perifera bygderna.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

Föredras för remiss ärende nr 13:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion om förprojektering av ny elkabel till Finland. (HM 36/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

När den senaste investeringen i reservkraft gjordes i Ringsböle, som togs i bruk i slutet av 2005, var ett alternativ att i stället bygga en kabelanslutning till Finland. Det här drev Obunden Samling väldigt tydligt och fick tyvärr ge sig; det var en majoritet som valde att gå på alternativet att bygga ut med gasturbiner. Alternativet med kabel till Finland hade många fördelar, men tyvärr valde man, framför allt med hänvisning till befintliga strukturer, att förverkliga gasturbinprojektet.

 

En ny elanslutning österut skulle innebära många fördelar. Reservkraftssituationen skulle vara tryggad och många elavbrott kunde elimineras på bråkdelen av en sekund, i praktiken alltså omintetgöras. Det här beror på att då skulle man få en sådan situation där den andra kabeln kan ta över lasten. Med den teknik som kan presenteras som ett alternativ handlar strömavbrotten kanske bara om ett par tusendelars sekund innan den andra kabeln hinner ta över lasten. Alla strömavbrott som beror på att Sverigekabeln går ur, vilket är ganska många per år, skulle elimineras.

 

Vidare skulle möjligheten att transitera el över Åland finnas. Där är frågan hur mycket nytta man kunde ha av det, men det diskuteras kabelprojekt i Östersjön mellan Finland och Ryssland och mellan Ryssland och Sverige, via Finland. Där pågår diskussioner just nu och här kunde då finnas möjlighet att upplåta viss kapacitet  stundtals.

 

Vidare borde man när man bygger en sådan här kabel ha i åtanke att utreda möjligheten att koppla på en vindkraftpark eller flera på kabeln. Detta skulle ge en helt annan infrastruktur i skärgården, där vindförhållandena är goda och det finns många fundament i form av kobbar och skär som kan bära vindkraft. Problemet i dag är att det inte finns ett elnät som pallar annat än enstaka verk. Då måste man dra långa kablar ända in till centrala punkter på stamnätet.

 

Det skulle alltså vara en positiv bieffekt och jag tror att det säkert kunde bidra med delfinansiering av kabeln. Man kanske kunde få den mer eller mindre betald på sådant sätt att man får vindkraft till den åländska skärgården. Vidare skulle det slutligen undanröja alla tvivel om huruvida Åland också rent tekniskt är ett eget elland. Det skulle ge status rent tekniskt också som eget elland, vilket vi har rent konstitutionellt och också försvarar men har lite svårt att argumentera för när det är en mer eller mindre återvändsgränd kapacitetsmässigt.

 

För att bringa reda i de här frågeställningarna och i god tid kunna ta ställning avseende teknik och finansiering bör en förprojektering påbörjas utan dröjsmål. När det gäller den reservkraftinvestering som nu gjordes tar det inte länge innan man återigen är i den situationen att åtminstone i ett teoretiskt scenario har man inte tillräcklig reservkraft på Åland och den reservkraft man har är inte till alla delar helt tillförlitlig vid längre avbrott och ett scenario som kunde inträffa om någon råkar ankra av Sverigekabeln till Åland så kan man hamna på ett Sverigekabelavbrott som är 100 dagar och då kan det vara svårt att upprätthålla elförsörjningen. Det här är givetvis teoretiska situationer, men det som ökar risken är det faktum att på vintern inträffar ofta sådana olyckor eftersom det är fartyg som kör i isen och ankaret lossar utan att man märker det och då ankrar man i kablar. Den förra Sverigekabeln var avankrad åtminstone en gång och andra kablar i Östersjön har så gott som allihopa varit avankrade, så det kan mycket väl hända och då skulle det vara tryggt därför att det är helt osannolikt att båda kablarna blir avankrade samtidigt. Då skulle det vara tryggt att reservkapaciteten österifrån.

 

T.ex på Gotland har man två kablar och man ser dem som reserv för varandra och man har också ett stamnät som bygger på samma teknik där man transproterar el från norra till södra Gotland – och varför kunde vi inte ta det exemplet när vi ändå står inför nya investeringar!

 

Med hänvisning till detta föreslår jag att vi hemställer hos landskapsregeringen om att en förprojektering av en ny elanslutning till Finland utförs utan dröjsmål.

 

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Med tanke på det tidigare ärenden, så lika väl som trafiken måste kunna flyta så bra som möjligt, så måste elen också kunna flyta, speciellt utvecklingen av vindkraften är någonting som jag vet att både ltl Danne Sundman och jag stöder i alla sammanhang, så också här finns det faktiskt affärsmöjligheter. Driftssäkerheten är också en aspekt som är synnerligen viktig i det här sammanhanget, så sammanfattningsvis vill jag uttala mitt helhjärtade stöd för hemställningsmotionen. Jag ser den som en bra infrastrukturell satsning, synnerligen nödvändig. Det har kommit en hel del bra förslag när det gäller infrastrukturella satsningar, så det kanske börjar bli dags för finansutskottet att så småningom börja göra upp en prioriteringslista vad som är väsentlig och inte, och jag anser att den här borde ligga ganska högt på listan!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Det är så att vi står inför och funderar på många stora infrastrukturella satsningar och delvis kan de genomföras samtidigt, men när det gäller budgetmedel osv. så kanske man måste fundera och prioritera. En övergripande plan för stora satsningar tycker jag skulle vara klokt att ta fram. Det kan också vara så att de betjänar varandra i form att man har någon viss kompetens på plats eller viss teknisk försörjning som kan användas till två projekt samtidigt. Det vet jag inte så här spontant, men då skulle det vara klokt att försöka samutnyttja resurserna, så det kan finansutskottet mycket väl fundera på!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det finns många intressanta aspekter här. Jag stöder också tanken att man noga utreder detta, att man inte blir i ett beroendeförhållande åt ett håll lika mycket, utan att man har möjligheter åt alla håll att också på energifronten kunna få det som behövs för Åland. Det här är väldigt intressant och aspekten med vindkraftens möjlighet att utvecklas också i skärgården. Tanken att man kan koppla ihop det med Finlandskabeln är helt ny för mig och intressant. Jag skall för min del sätta mig noga in i de här frågorna när finansutskottet behandlar motionen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Talman!

Just möjligheten, som jag skriver i motiveringen, att koppla på en vindkraftpark eller flera har jag försökt ta reda på. Det innebär i princip att man lagar två kabelanslutningar och får ett avtappningsställe. Det beror på vilken teknik man använder. Men använder man likspänningstekniken som heter HVDC kan man mycket väl göra det här. Det blir kostsamt att ha ett avtappningsställe. Det blir i princip som två anslutningar, men det motiveras av att man i stället får möjlighet att bygga en stor vindkraftpark eller flera i skärgården. När vi ser på Båtskärsprojektet ser vi att det bär en ganska stor investering ändå fast det har så goda kalkyler, så jag tror att man kan bära en stor del av investeringen, också den extra investeringen i form av man kopplar på vindkraften.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Herr talman!

Kabeln till Finland är redan mycket väl undersökt och beslutet som Kraftnät Åland och landskapsregeringen tillsammans gjorde samt de övriga elbolagen, att man byggde reservkraften först, var en prioriteringsfråga. Det är så att vi kan inte vara utan reservkraft helt och hållet oavsett vad vi har för kablar. Den reservkraft som fanns på Åland var dessutom väldigt föråldrad, så behovet av uppgradering av den befintliga reservkraften plus byggande av mera är absolut nödvändigt. Det är nog min uppfattning och jag tror att den delas av dem som styr Kraftnät Åland, regeringen till en del och elbolagen till en annan del.

 

När det gäller en kabel till Finland är det så att den kabel som inte är särskilt gammal, Sverige-kabeln, så effektutvecklingen på Åland går mycket snabbare, vi ökar på vårt effektbehov snabbare än regionerna runt omkring oss. Det betyder att inom en ganska snar framtid har vi uppnått det som Sverigekabeln klarar av att ge. Därmed måste vi höja på möjligheterna att få in mera elkraft i vårt elnät.

 

Det har tidigare varit omöjligt att koppla samman elnätet i Finland och elnätet i Sverige på Åland. Vi har en liten kabel till fastlandet i dag, men den är galvaniskt avskiljd i förhålande till det övriga elnätet på Åland. Den försörjer en viss del av skärgården och sedan måste man ha den avskild för fasföljderna.

 

Däremot har man med den nya HVDC-tekniken kunnat göra det möjligt att galvaniskt hålla dem ihopkopplade. Men den tekniken har inte funnits så värst länge, den har varit väldigt dyr tidigare och utvecklingen nu har gjort att man börjar komma ner till vettiga nivåer. Det är bra. Det var samam sak när Sverigekabeln en gång projekterades; då sade man att den skulle komma att kosta 250 miljoner gamla mark och under utredningsarbetet och projekteringens gång så sjönk kabelpriset till bara drygt 100 miljoner mark. Jag tror att det är lite samma effekt med den här kabeln som skall komma till Finland. Det är som jag sade, Kraftnät, som handhar uppgiften och jag vill påstå att förprojekteringen i princip redan är klar. Jag tror att det dessutom finns en tidtabell när den nya Finlandskabeln skall komma att projekteras och läggas ut.

 

Jag skulle vilja göra vissa invändningar mot ltl Danne Sundmans funderingar. Jag stöder tanken att det skulle vara hur bra som helst att sätta en vindkraftpark på vägen där kabeln passerar, men tyvärr tror jag att de ändavslutningar som fordras för att ”putta in”en vindkraftpark på kabeln överstiger kostnaden för ett vindkraftsprojekt. Det är nämligen en väldigt kraftig kabel som det handlar om och det blir två ändavslutningar på den. Man måste komma över till tre fassystemet på avtappningsplatsen, så tyvärr tror jag inte att det med dagens teknik är fullt möjligt. I varje fall kommer det att kosta så pass mycket. Dessutom är dragningen av kabeln planerad på ett sådant sätt att den kommer inte att passera några lämpliga byggnadsplatser norr på Åland, utan den kommer att i princip dras till Nystad. Kabeln skall kopplas in på stamnätet i Finland och av den orsaken tror jag inte heller att det tyvärr är möjligt att ansluta någon vindkraft, men det är ett annat problem som vi får återkomma till.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Jan-Erik Mattsson talar om att snart räcker inte effekten till i Sverigekabeln. Det borde då vara av stor vikt att vända på steken och göra någonting åt elförbrukningen på Åland. Där har landskapsregeringen också ett stort ansvar.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Det har funnits sparkampanjer genom åren, men den elförbrukning som gör att det ökar så pass markant är de facto för att det byggs så pass mycket nya bostäder och befolkningen på Åland ökar. Och hur man skall begränsa den utvecklingen? -. Den begränsningen vill inte jag stå bakom, utan jag tycker att det är en positiv sak att samhället utvecklas och därmed naturligtvis förbrukar mera energi, men det finns möjligheter att dämpa utvecklingen, men jag tror inte att det går att svänga den, det är en omöjlighet och jag står heller inte bakom ett sådant förslag!

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Jan-Erik Mattsson angriper problemet på fel sätt nu. Jag tror att vi alla här i salen är glada åt att det byggs och att Åland får flera invånare. Det handlar närmast om information till konsumenterna. Vi minns alla oljekrisen på sjuttiotalet. Faktum är att vi förbrukar mycket mera energi än vad vi någonsin gjorde på sjuttiotalet på grund av att vi t.ex. bygger mycket större hus i dag. Jag tror alltså att det finns en insats att göra där, konsumentupplysning, helt enkelt!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi har två olika infallsvinklar på det här och om ltl Katrin Sjögren vill att vi skall sätta maximikrav på hur stora hus vi skall bygga på Åland framdeles eller hur stora fritidshus vi får ha, så får hon stå för det, men det är inte den linje jag tänker välja.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Talman!

Jag valde att begära ordet i stället för replik. Jag vill beröra några frågeställningar som ltl Jan-Erik Mattsson tog upp. När det gäller historiebeskrivningen att det var nödvändigt att ändå göra kompletteringarna i reservkraften är det felaktigt. Det var inte nödvändigt att göra dem, om man skulle ha byggt en anslutning till Finland. Då skulle den ha fungerat som reservkraft för Sverigekabeln, liksom den gör på Gotland, liksom stamnätet är uppbyggt på andra ställen där man kan koppla från olika håll så att man har en övergripande reservkapacitet. Det var ett alternativ, inte en prioritering. Orsaken till att man gjorde det var med hänsyn till de redan befintliga strukturerna, som inte heller i sig är anpassade och lämplig för reservkraft rent tekniskt. Vi har dels gasturbiner som är lämpade men delvis föråldrade, sedan har vi dieslar som inte är på det viset tekniskt smidiga att kunna ta en reservkraftssituation snabbt utan det tar tid med hjälp av diesel att bygga upp nätet s.a.s. vid strömavbrott. Det var ett sådant strömavbrott här när landskapet hade julfest. Då valde man att inte börja bygga upp reservkraft därför att man trodde att Sverigekabeln skulle komma tillbaka. Det var just ett sådant exempel där längden på avbrottet blev onödigt lång för att vi har fel teknik. Skulle man 2002 ha gått in för kabel till Finland skulle landskapets personal aldrig ha märkt av något strömavbrott, det skulle inte ens ha blinkat i lamporna. Man gjorde alltså fel när man från center/lib-regeringen då gav Kraftnät den ordern att bygga reservkraftprojektet i stället, det är min fasta uppfattning.

 

Nu är detta gjort och det är som det är, man kan inte riva det, utan man får s.a.s. stå ut med det. Det man nu måste fundera på är nästa steg och det är det som jag berör i min motion. När det gäller den s.k. HVDC-lighttekniken betyder den första högspänningslikströmsförbindelse. Med växelström i ena änden tillverkar man likström som sedan förmånligt utan stora förluster kan föras genom en kabel som är relativt billig jämfört med växelströmskabel och sedan tillverkar man s.a.s. växelström igen i andra ändan och den strömmen blir s.a.s. av väldigt hög kvalitet för man kan stabilisera nätet, man kan välja precis hur den ser ut. Det här är ganska tekniska saker, men idén är ganska sinnrik och HVDC-tekniken är redan i dag etablerad och används bl.a. på Gotland, där man mellan nord och syd har en HVDC-förbindelse som man har positiva erfarenheter av.

 

Att effektbehovet ökar, som ltl Jan-Erik Mattsson sade, förutspådde vi redan 2002 när energiplanen togs fram. Det gjordes ett omfattande arbete av en konsult och tyvärr antecknade man den bara till kännedom och lade den på hyllan. Den borde man damma av, för där fanns många viktiga frågeställningar som man borde ha jobbat vidare med i form av en handlingsplan. Där räknade man med en väldigt låg ökning av eleffektbehovet och också av själva elbehovet, vilket är olyckligt för då kommer planer och strategier på en helt annan bog än vad de borde vara jämfört med verkligheten för vi skall komma ihåg att trots att jag också stöder sådana åtgärder som sparar el, så ser vi kanske framför oss en utveckling där sjöfarten minskar i betydelse och det landbaserade näringslivet ökar ytterligare och då kommer vårt elbehov att rusa ytterligare, och det är inte, som ltl Jan-Erik Mattsson sade, realistiskt att tro att man får ner elförbrukningen. Man kan eventuellt minska ökningen, men en ökning blir det garanterat och det där följer ekonomin galant. Blir det en stor förändring i Ålands ekonomi i övrigt, att 10.000 ålänningar flyttar bort som på sextiotalet, då går elförbrukningen ner när husen står tomma, men inte annars. Det gäller nog att inse att det kommer mer och mer apparater osv. som kräver el och folk är inte beredda att sänka sin levnadsstandard utan tvärtom måste man i andra ändan sätta in miljövänlig el i nätet så att det inte är någon fara att förbruka el i den utsträckningen.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson sade att man inte kan koppla ihop Sveriges och Finland elnät så stämmer det, men med den här tekniken kan man det. När det gäller att förprojekteringen skulle vara klar så är den inte klar med den tanke som jag har att koppla på vindkraftpark på vägen. Det är min fasta övertygelse att man borde reda ut vad det skulle kosta att ha s.a.s. dubbla anslutningar för att få möjlighet att koppla på vindkraft. Börjar man diskutera i storleksordningen 100 MW så tål de en ganska stor kostnad när det gäller anslutning och lönar sig ändå s.a.s., så man kanske betalar hela den extra kostnaden åtminstone med den kostnad man kan påföra eller sälja åt ett stort vindkraftsprojekt eller flera, det gäller bara att få en punkt där man kan koppla på dem. Sedan kan man dra vissa anslutningar i skärgården och man bör också dra kabeln; därför bör förprojekteringen jämfört med tidigare kanske göras om lite för att dra den en lov runt för att komma till rätt ställen där det också är lämpligt med vindkraft.

 

Med dessa tankar och mot bakgrund av att tekniken har utvecklats tror jag att man behöver titta på det nytt för att åtminstone kunna avfärda mina tankar! Jag vet att man har börjat fundera på i Kraftnäts styrelse nästa steg i reservkraftsutbyggnad eftersom man har klara beräkningar när det behövs och det gäller att man inte igen gör samma misstag och ytterligare ökar på den landbaserade gasturbinreservkraften utan att man tar det här steget och sedan börjar avveckla den så småningom. Det är nog väldigt viktigt att man därför tar den här frågan på allvar och gör projekteringen på det här viset.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Danne Sundman tar lite för lätt på det han uttrycker i den här frågan. Det är nämligen så att börjar man tala om överföringskapacitet för 100 MW är det alltså dubbelt upp vad toppeffekten är den senaste kalla vinterdagen är på Åland. Skall man föra in vindkraft med 100 megawatts effekt i en kabel för export till riket pratar vi nog om helt andra summor i investeringar än vad Kraftnät Åland ens vågar drömma om! Jag tror att det skulle vara skäl att sätta sig lite närmare in i frågan innan man har alltför starka åsikter om den. Jag torde vara den i det här rummet som kanske har den största insikten och kunskapen om detta. Jag tror att Kraftnät Åland klarar av att handha den här uppgiften med att planera elförsöjrningen på Åland. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag har stort förtroende för Kraftnät Ålands sakkunskap. Vad som däremot behövs är politiska signaler. Kraftnät Åland ägs till största delen av av landskapet och då signaler som landskapet skickar följer man givetvis; om landskapet så vill fortsätter man på den inslagna linjen och om landskapet så vill går man in på en annan linje, så visst behöver vi diskutera det här i Ålands lagting. När det gäller de tekniska förutsättningarna hade vi 2001 på våren ett seminarium där Kraftnät Åland medverkade, också konsulter som beskrev tekniken. Där framförde man tydligt, att inte är det något problem rent tekniskt, utan det är bara att hitta en teknisk lösning som går att genomföra inom de ekonomiska ramarna som ges. Om man vill sälja i storleksordningen 100 MW vindkraft, så inte behöver man då ta hänsyn till Ålands litenhet utan man måste bara få en teknik som kan distribuera den till ett stamnät som kan ta emot den!

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är helt riktigt att det i huvudsak en ekonomisk fråga. 100 MW vindkraft är definitivt en ekonomisk fråga att både bygga och överföra energin till det finska stamnätet, som det här är fråga om. Det tror jag att man kanske bör tänka på. Ett problem med det är att i vår omistliga skärgårdsnatur är det inte lätt att hitta plats för att placera 100 MW vindpark. Det borde ltl Danne Sundman nog känna till. Jag skulle vilja ha ett förtydligande av ltl Danne Sundman. Är ltl Danne Sundman och de obundna inställda på att montera ner den reservkraft som finns uppbyggd på Åland. Jag tyckte jag hörde detta; det strider i varje fall mot min uppfattning om säkerställande av elsituationen på Åland.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller reservkraften finns det på sikt när man har kabeln byggd, vilket kommer att ske, ingen anledning att ha dyra reservkraftanläggningar i drift. Däremot finns det ett värde åtminstone i den nya anläggningen som man bör ta vara på. När det gäller de gamla anläggningarna börjar de så småningom bli avskrivna och man får då ta ställning till vad man skall göra med dem. Jag tycker inte att man skall låta dem helt styra den framtida utvecklingen. Någon gång måste man kunna byta spår. När det gäller att hitta vindkraftplatser så om man diskuterar 100 MW vindkraft är det ganska mycket i åländsk mått mätt också. Den nya parken på Båtskären handlar om 12 MW. Samtidigt är det så att utvecklingen går framåt och de nyaste verken är 5 MW styck, vilket innebär att det handlar om en park på 20 vindkraftverk, om det anses realistiskt att bygga sådana typer av vindkraftverk, så inte är det någon omöjlighet längre. Redan 1995 sade Obunden Samling att vi skulle bygga 100 vindkraftverk på Åland – det gör vi nu om man översätter det i dagens effekt när vi bygger Båtskärsprojektet. TALMANNEN: Tiden är ute!

Vi har alltid varit på vågens framkant att det kommer vi att fortsätta att vara.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Herr talman!

Jag önskar komma med några rättelser och förtydliganden. Ltl Jan-Erik Mattsson, upplever jag, som att han medvetet vill missförstå. Trist! Jag har överhuvudtaget inte talat om att begränsa vare sig när det gäller att bygga eller bo. Det är ett totalt missförstånd. Ltl Jan-Erik Mattsson har en gammalmodig syn och det verkar helt hopplöst att få sakargument att bita. Jag pratar om konsumentupplysning när det gäller förbrukning av el och energi. Det kan vara aktuellt med byggnadsrådgivning, hur man bygger energisnålt, hur man isolerar och med vad man isolerar, om man har självdrag eller om man använder fläktar, hur man rumsplanerar, om man skall installera kakelugnar eller spisar, hur man torkar tvätt, om man hänger tvätt ute eller om man använder torktumlare, hur man placerar kylar och frysar i huset, vad man har för bastuspis och vad man köper för hushållselektronik, t.ex. TV. Som det är nu, om jag är rätt informerad, så använder ålänningarna sig indirekt av både kol och kärnkraft.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Att bli beskylld för att vara gammalmodig trodde jag aldrig att jag skulle få höra här i lagtinget! Men det får väl stå för ltl Katrin Sjögrens uppfattning om mig – hon torde inte känna mig särskilt väl i så fall. Jag vill faktiskt påstå att det som ltl Katrin Sjögren sade i sin replik till mig så uppfattade jag mycket klart att var en begränsning i byggverksamheten eller hur man utformar hus. Jag är nämligen mycket väl förtrogen med hur man bygger hus och vilka typer av uppvärmningar man använder och i dagens hus används väldigt lite eluppvärmning för fast bosättning. Däremot används eluppvärmningen för fritidsbosättning mycket, mycket mera. Om ltl Katrin Sjögren vill ha reda på det så kan jag säga att av den anslutna eleffekt som finns i landskapet är det bara 16 procent som används. Skulle vi använda 100 procent så skulle hela elnätet klappa ihop fullständigt.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag kan inte uttala mig speciellt mycket om ltl Jan-Erik Mattssons personliga egenskaper. Jag uttalade mig uteslutande om hans åsikter i den här frågan. Ltl Jan-Erik Mattssons melodi är piska – min är morot.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag vet inte vilken del av mig som är piska och definitivt inte vilken som är morot, men jag ser positivt på samhällsbygget som vi håller på med på Åland i dag med en mycket bra utveckling, med folk som har framtidstro och allting sådant. Byggtekniken är enbart byggd på framtidstro. Folk bygger med det modernaste material som finns och det finns en mycket god rådgivning hos de konsulter som använder för att bygga hus, och dem litar och tror jag på. Men vill man se mig som en gammalmodig, kille, skulle jag vilja kalla mig, så okej – en gammal centersympatisör är jag i varje fall!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

För försonlighetens skull då ltl Jan-Erik Mattsson – där är vi helt eniga, jag ser också ljust och positivt på framtiden!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är trevligt att ltl Katrin Sjögren tar del i debatten. Det är ofta så att sådana här övergripande infrastrukturella frågor ofta handhas av män och bland de männen är de flesta väldigt gamla och konservativa. Därav den tröga utvecklingen. Det här med ström, vatten osv., så om man ser på styrelserna och dem som bestämmer så är det bara gubbar. Jag menar verkligen gubbar i dess rätta bemärkelse. Vad som borde komma in, vilket jag länge har propagerat för, är lite ungt, nytt, modernt och också kvinnligt tänkande för det kan vara så att man missar en hel del kunskap där. Det är de som i slutändan använder el och vatten samt också andra saker som borde vara med och bestämma i första ändan. Men så är det inte i dag, så kämpa på ltl Katrin Sjögren!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Tack för det stödet ltl Danne Sundman! Jag kan bara konstatera att när vi diskuterade sophantering tidigare i dag, så var salen full, men när jag hade mitt anförande om framtidens bilindustri och bilism så var det klent med intresse! Man kanske inte skall ha så mycket förutfattade meningar bland både äldre och yngre gubbar!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 14:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående redogörelse över projekteringskostnader.  (HM nr 52/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Man pratar om effektivitet i alla sammanhang, att det är viktigt att vara så effektiva som möjligt och när man ser att vi har varit nio lagtingsledamöter här i stort sett halva dagen, och det har gått väldigt bra, vi har haft stor samstämmighet, om vi så har pratat ringvägar eller elnät. Kanske vi alltså är två tredjedelar för mycket, men det får jag ta i något annat sammanhang.

 

Denna stora samsyn på infrastrukturella satsningar brukar alltid finnas i början, men när det gäller förverkligande kommer vi fram till en lite annan problematik och det är det som den här motionen tar upp.

 

Den åländska politiska debatten har länge, enligt mitt förmenande, präglats av en stor beslutsvånda när det gäller infrastrukturella satsningar. Golfprojekten har det tjatats om i det oändliga denna politiska vintersäsong, men det är bara ett exempel. Det ekonomiska ansvarstagandet har också många gånger lyst med sin frånvaro. De här egenskaperna har lett till att ett otal infrastrukturella satsningar har utretts och projekterats för att sedan inte förverkligats. Det gäller många fenomen, det kan vara skolsektorn, vi nämner bl.a. hantverksskolan som ett exempel när det gäller den här problematiken.

 

Orsaken till att så pass mycket projekt reds ut sammanhänger många gånger med att man inte är riktigt klar över om det här är någonting som verkligen är viktigt, om det här är någonting som skall slutföras, utan man vill på något sätt visa en politisk handlingskraft, sätter igång och utreder, så får man veta prislappen och så är det tvärstopp.

 

Vi tror att det skulle vara nyttigt om lagtinget kunde få en sammanställning över hur mycket medel som riktigt har satsat på projekteringar de senaste tio åren. Vi är också från Ålands Framtids sida övertygade om att en kartläggning och en uppföljning av hur projekteringar och projekteringsuppdrag har handlagts kommer att visa på större möjligheter att få en bättre samstämmighet mellan de politiska målen och förverkligandet av dem. En uppföljning kommer att visa på också olika sätt att spara projekteringskostnader, det är jag helt övertygad om.

Vår förhoppning är också att en sammanställning skulle leda till två viktiga framsteg: för det första ett större ekonomiskt ansvarstagande och för det andra att beslut som tagits och projekterats verkligen verkställs. Då tänkte jag mig när jag skrev motionen, men det är så få kvar nu, att det är säkert någon som kommer upprusande och säger att det är lätt att säga att man inte har verkställt någonting när vi t.ex. har varit med och förstört golfbaneprojektet! Men det projektet har mycket förstörts just på grund av detta haltande fram och tillbaka – ingen vet egentligen riktigt vad som gäller mera.

 

Det är svårt att få en politisk styrning på byggprojekt, visst är det så, det dyker upp nya faktorer, men det krävs mera målmedvetenhet och det krävs mera politisk handlingskraft och man måste också ha klart för sig när man sätter igång projekteringen att är det här någonting som vi verkligen behöver. Jag är helt övertygad om när det gäller t.ex. golfprojekten att den regering som vi har nu står inte bakom dessa tre golfbaneprojekt, att man verkligen vill förverkliga dem – jag är helt övertygad om det. Men politiskt måste man visa att man göra någonting, politiskt måste man projektera, politiskt måste man budgetera 500.000 euro igen! Jag tror definitivt inte att de kommer att förverkligas. Ta kk-huset som ett konkret exempel. Vi vet att vi har slagit fast i lagtinget ett tak: 15 miljoner euro skall detta hus byggas för. Jag kollade upp hur mycket projekteringsmedel som har gått till dags dato. Det har gått 1.858.443,21 euro – det har alltså gått över 1,8 miljoner euro redan i dag och då har vi projektledningen kvar, vi vet att många firmor har räknat på det, man har slängt hela kartonger med ritningar i soporna och nu väntar man på nya när det skall ritas om. Det här är också ett exempel på hur oerhört med pengar som går att förstöras på projektering. Samtidigt som den projekteringen fortgår och fortgår så minskar summan som projektet skall förverkligas för. Nog måste vi inse att vi har ett bekymmer.

 

Sammantaget, herr talman, skulle vi vilja att lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att det presenteras en utredning över alla offentliga satsningar som projekterats under de senaste tio åren inklusive kostnaderna för projekteringarna. Vi tror att det skulle vara en väldigt nyttig läsning för många.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag tror att det skulle vara bra om den här motionen genomfördes, man kanske kunde få sig en liten tankeställare på visst håll. Det är å andra sidan så att göra utredningar och projektering är ingen fara om man gör det på vettiga projekt som sedan förverkligas. Det är alltid en del av kostnaden, men det skulle vara intressant att höra ltl Anders Erikssons syn på den politiska situationen. Projekten har mycket drabbats av det instabila ledarskap som vi har haft hela det här seklet, kan man lite krasst säga. Annars skulle säkert projekt ha kommit längre osv. om vi inte skulle ha bytt regering en gång i året. Tanken att man har fyra års valperioder är för att man skall hinna göra någonting, men med det övergripande instabila politiska ledarskapet har många saker stannat vid utredningar och det bekymrar åtminstone jag mig för.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Nej, jag skulle vara oärlig om jag skulle säga att det inte är på det sättet. Det har också varit en bidragande orsak, visst är det så! Vi efterlyser en sammanställning, men min uppfattning är att det har projekterats under den tidsperiod som vi motionerar om lika mycket pengar som ett helt kk-hus skulle kosta att förverkliga. Det är fråga om oerhört med pengar som läggs ner på projekteringar och man måste inse att det är en så stor del av kostnaderna av ett byggprojekt, så det går inte bara att köra igång. Jag nämnde i presentationen av motionen om hantverksskolans utrymmen; det har ibland varit här och ibland har det varit där och man blir egentligen mållös när man börjar tänka efter! Man kan inte ha det på det här sättet, vi måste göra någonting åt det. Vår tro är att om man gör en sammanställning kommer det att fungera som en ögonöppnare för många, det hoppas vi på och jag hoppas att regeringen, oavsett sammansättningen den här veckan, vågar ta fram en sådan utredning!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

”Mållös” var en bra benämning. Jag pratade tidigare om åksjuka när man följer det politiska ledarskapets vinglande hit och dit, ett slags retorisk åksjuka, får man ibland känslan av. Trots det kan man tillägga att ofta verkar det så när man s.a.s. ungefär har en sådan syn på politiken att det handlar om att en som inte kan simma trillar i vattnet och för att få några andetag luft mellan varven gör man lite utredningar och säger att man skall göra utredningar osv., så det verkar vara ett sätt att överleva politiskt. För vissa verkar det vara huvudsaken att överleva politiskt, inte att utveckla samhället och s.a.s. bygga framtiden. Det tycker jag är tråkigt, kanske ltl Anders Eriksson har samma uppfattning?

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sista vill jag säga, att vi har inte haft den ambitionen med hemställningsmotionen att få till stånd någon uppslitande partistrid mellan opposition och regeringspartier, utan det är ett fenomen som vi har börjat fundera på alltmera, ett fenomen om vilket vi har undrat, att hur skall man riktigt kunna tackla det? Vi kom fram till att en sådan här sammanställning tror vi från Ålands Framtids sida att skulle vara bra för både opposition men framför allt för regeringspartierna. Men visst, och det tog jag också upp i min presentation, vill man visa politiskt att man gör någonting när man sätter igång olika utredningar. Golfbanorna är ett lysande exempel på det. Men man har inte bestämt sig för att skall det här förverkligas eller inte och det är det som är rena kapitalförstöringen i den politik som drivs i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Förutom att det säkert skulle vara nyttig läsning för oss allihop att läsa resultatet av en sådan här sammanställning tror jag också att den läsningen kan bli rätt så skrämmande. Många kommer säkert att tappa hakan när man läser den. Kärnan i det hela är, som också ltl Anders Eriksson sade, att det här skulle sätta spetsen på att om man skall agera ansvarstagande måste man i en majoritet, i en regering, när man lägger förslag säkerställa sig om, innan man sätter igång och projekterar någonting, att man har en majoritet bakom och kan genomföra det. Bara för att skjuta problemen framför sig låter man pengarna rulla under tiden utan att veta om man kommer att kunna genomföra det, om man har majoritet, och det är det som vi alla, också vi som är i opposition, måste lära oss för att den dagen när vi kanske är i majoritetsposition agera utifrån ett ansvarsfullt sätt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är sant och jag tror att det är viktigt att man ser till att man har en majoritet bakom större infrastrukturella satsningar och inte alltid försöker baxa igenom det med minsta möjliga marginal. Så har det varit. Jag tror att ltl Mats Perämaa har olika åsikter när det gäller själva kk-huset i sig, men det som jag har varit mest bekymrad över är att man förstör en oherrans massa pengar. Vi är snart uppe i 2 miljoner euro som har gått till det projektet utan att det kommer att bli någonting överhuvudtaget, som jag tror. Nu har vi tyvärr inte möjligheter att diskutera dessa viktiga frågor med regeringen, för jag noterade att klockan elva i morse önskade de varandra trevlig helg!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det kan hända att regeringens arbetstider varierar från våra – så tycks det uppenbarligen vara. När det gäller kk-huset vill vi liberaler att det skall förverkligas och vi har varit tydliga på den punkten hela tiden. Vi önskar så ännu och vi tror ännu att det skall genomföras. Men det synnerligen beklagliga kommer den dagen, efter att vi har satt ut nästan 2 miljoner på projektering, om det skulle beslutas om att det inte skall förverkligas. I den situationen blir det nog skäl för många att titta i spegeln!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Liberalerna och Ålands Framtid har olika syn när det gäller kk-huset, men här på tröskeln till helgen är det kanske onödigt att vi lindar in oss alltför mycket i det, men jag kan säga så mycket i varje fall att lagtinget har tagit ett beslut om att kk-huset skall förverkligas och jag har sagt från denna talarstol att jag tänker inte stå och tjata om det i det oändliga utan vi får notera att det här slaget förlorar man. Det verkligt tragiska är om det projekteras för en mindre förmögenhet utan att det blir överhuvudtaget. Det som är det allvarliga med den här situationen är att jag är övertygad om – fast det inte finns någon i regeringsbänken – att man inser inom regeringen att det här kommer man inte att klara av, men man kan inte öppet och ärligt erkänna det, utan det bara rullar på och pengar förstörs utan att det blir något resultat, och det är en allvarlig situation på det politiska Åland i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 15:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion om näringsstöd för butiksinredning. (HM 34/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

När vi diskuterar språkpolitiska frågeställningar i lagtinget rör vi oss ofta i väldigt abstrakta diskussioner och vi hänvisar ofta till självstyrelselagens bestämmelser osv. Men jag vill påstå att för att få en språksituation som motsvarar det som självstyrelsen ursprungligen var till för att säkerställa måste man också se till små detaljer och man måste också röra sig utanför den sfär som regleras uttryckligen juridiskt i självstyrelselagen. Vi här i Ålands lagting måste också ta oss friheten att försöka bilda opinion utanför våra formella sfärer s.a.s., det som vi lagstiftar om  och rör oss med här i Ålands lagting.

 

En sak som jag har reagerat på och också fått höra från detaljhandelsbranschen är att man har problem med språket – det är givetvis känt sedan tidigare – men här gäller det butiksinredning. Nå, vad är då butiksinredning? Det är ett samlande begrepp för den utrustning som kommer till för att exponera olika produkter i butikerna; förutom hyllor, butikens byggnad osv. kommer det ofta med kartonger med kampanjtexter på som varorna står i. Det beror på vad det handlar om för vara. Det kan också vara olika kampanjer som tillverkarna har där man skall hänga upp saker i butiken eller ha speciella ställningar som meddelar tävlingar osv.

 

Mycket av det här har de handlare problem med som tar sina varor från Finland. Finland är sedan länge, sett så här, enspråkigt finsk, åtminstone i bästa fall någon gång kanske tvåspråkigt, men ofta enspråkigt finskt tyvärr. Våra vänner i Svenskfinland reagerar inte på det här utan man godtar det och inser att det är kört. Men här på Åland kan inte handlare bara hur som helst sätta upp stora finska skyltar i fönstret för då är ålänningarna är så pass medvetna att de byter butik, så man väljer i stället att inte hänga upp det här och ibland väljer man att hänga upp det om det är bara lite finska eller så väljer man att själv med hjälp av en laser utskriven A4 klistra över och skriva svenska i stället. Detta gör att det blir ett icke professionellt intryck av butiken som helhet. Från början kommer det från USA, där man är mest kommersiell; skillnaden är ganska markant om man ser i en finsk butik och en svensk butik, men det börjar komma mer och mer till Finland också och inom några år är det nog precis lika i både Sverige och Finland.

 

När man marknadsför en produkt eller en vara är det en helhet, man har TV-reklam, man har reklam i tidningar, olika kampanjer i tunnelbanan t.ex. om det handlar om Stockholm. Slutskedet är när varan exponeras i butik. Själva exponerandet i butik brukar man kalla för Action Marketing, man har olika sätt att få kunden att ta rätt köpbeslut och det beror på vad det är för vara, saluför man mjölk t.ex. vet kunden redan att när man går till butiken skall man ha mjölk, men för t.ex. chips gäller det att ha fina blanka chipspåsar som ser åtråvärda ut så att man tar en chipspåse också. Det är väldigt stor skillnad mellan produkter.

 

När man inreder butiken i dessa strävanden är just butiksinredning väldigt viktigt. Har man inte då som handlare tillgång till butiksinredning som kunderna vill ha, åländska kunder vill ha svenskspråkig butiksinredning, så innebär det att man får en tråkigare butik och indirekt en lägre försäljning. Då får ålänningen i stället inte till Finland utan till Sverige och handlar, det är två timmar bort och redan i Norrtälje får man i många stora fina butikskedjor köpa det man absolut vill och där är allt på svenska, butiksinredningen, texten på burken, på cornflaxpaketet är på svenska osv. De butikerna är stilrena, det är en noggrann strategi i botten hur de är planerade, butiksinredningen är modern och up-to-date; man köper och handlar där för att man tycker att man trivs i butiken. Det anspelar på sinnen osv. Man tar många fler köpbeslut än vad man hade tänkt från början när man for till butiken om den är rätt utformad. Det här tror jag alltså att är en mycket större konkurrensnackdel för de åländska handlarna än vad de själva förstår eftersom man inte tvingas att ha butiksinredning, dels generellt och dels på grund av språket.

 

Min tanke är att för att kompensera det här för de åländska handlarna borde man ge stöd åt handlarna och butiksägarna för att översätta butiksinredningen. Om någon handlare frågar efter svensk butiksinredning, svarar leverantören, men, du är den enda som frågar, alla andra i Finland är nöjda med den finskspråkiga. Då är det en alltför stor kostnad för handlaren att börja tillverka själv och trycka upp någon butiksinredning. Man har inte tid och råd med det, men skulle man få ekonomiskt stöd som motsvarar att något företag tar sig an detta, någon reklambyrå, vi läste just att det har bildats ännu en ny, så kanske det skulle komma i en annan dager och man kunde vara med på ett annat sätt och använda sig av översatt butiksinredning, alternativt kunde man kanske köpa den från Sverige och kombinera på ett annat vis. Men det handlar alltid om en kostnad för handlaren som handlaren kanske prioriterar bort och det innebär att försäljningen går ner och då får man ännu mindre utrymme att satsa på sådant här. Det blir alltså en nedåtgående spiral. Därför borde det här vara någonting som självstyrelsen skulle gå emellan och reda upp samt kompensera. Det är mellan raderna också kritik mot självstyrelsesystemet. Det borde ha inneburit att vår handel skulle ha varit riktad västerut och detta problem skulle vara eliminerat, men till den delen har inte självstyrelsen lyckats och då bör man påföra sådana här instrument i självstyrelsesystemet för att kompensera.

 

Med anledning av detta föreslår jag att lagtinget  hos landskapsregeringen hemställer om att ett regelverk utarbetas som möjliggör att stöda företags kostnader för att modifiera butiksinredningar av olika former av kampanjmaterial till svensk språkdräkt så att det kan användas i den åländska handeln.

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 24 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.14.37).